KCL#14: Tjörnarp | S-sanningen

Koncentrationsläger nr 14: Tjörnarp. (1945-46)

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Lägret var omgärdat av ett två meter högt taggtrådsstängsel och vaktat av fyra beväpnade vakter med vakthundar"

Tjörnarp - koncentrationslägret för kvinnor!

Tjörnarp var ett av de 14 slutna hemliga koncentrationsläger som socialstyrelsen lät uppföra på order av den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen. Majoriteten av dessa läger var utplacerade mycket avsides så allmänheten inte kände till dem samt att det blev svårare för fångarna att rymma därifrån. Samtliga läger var omgärdade med stängsel, taggtråd och beväpnade vakter.

I början var det mestadels antinazister och kommunister som satt inspärrade, men allteftersom krigslyckan vände för vännen Hitler blev socialdemokraterna allt mer tvingade att lägga om politiken från deras nazivänliga politik till att blidka Stalins kommunister och mot slutet blev det istället nazister och antikommunister som satt i lägren, vilket ledde till kraftiga motsättningar mellan gamla och nya interner.

Socialstyrelsens högste chef Gustav Möller drev koncentrationslägren men det var den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander som var lägrens överordnade. Än idag vet vi väldigt lite om vad som hände inne i lägren. Socialdemokraterna har haft 50 år på sig att sopa igen spåren efter deras 14 koncentrationsläger.

Tjörnarp (även kallat Gunnarpshemmet) öppnades i april 1945 och där placerades bara kvinnor. Koncentrationsägret var omgärdat av ett över två meter högt taggtrådsstängsel och vaktat av fyra beväpnade vaktkonstaplar med en vakthund till sitt förfogande. Ortsbefolkningen var förbjuden att komma i närheten av lägret.

Lägret i Tjörnarp sticker ut jämfört med övriga läger. Här blandades kvinnor som suttit fem, sex år i koncentrationsläger och kommit till Sverige med vita bussar med norska kvinnor som haft ihop det med tyska soldater och flytt till Sverige.

Det uppstod enorma motsättningar och stämningen i lägret var otroligt dålig.

Internerna kom från många olika håll och tycks ha haft gemensamt bara det att de misstänktes ha haft samröre med den tyska

ockupationsmakten i sitt hemland. De kunde också beskyllas mer allmänt

för "lösaktighet", "övererotiska" eller "arbetsovilja". En del tycks ha kommit från andra läger i Europa och varit svårt traumatiserade.

Detta är historien om det svenska kvinnokoncentrationslägret i skånska Tjörnarp:

Den schlesiska kvinnan ”Petra” kände sig kanske ensam sedan hennes make kallats ut i kriget. En otrohetsaffär med en polack blev emellertid hennes olycka. I den nazistiska rasstaten var det otänkbart för en tysk kvinna att ha intimt umgänge med en man från en ”mindervärdig ras” och hon greps av polisen och fråntogs sin femårige son sedan affären avslöjats. Som straff skickades hon till koncentrationslägret Auschwitz. Efter att ha tillfångatagits efter ett rymningsförsök straffades hon med att få stå i vatten i två veckor, med undantag för matraster. Då hon vägrade att förråda den kvinna som gömt henne när hon befann sig på rymmen bestraffades hon med 60 batongslag. Bestraffningarna och umbärandena under lägertillvaron tärde hårt på hennes hälsa och hon drabbades av lungsjukdom.

Den 19 april 1945 kom hon slutligen till Sverige, sannolikt med en av de ”vita bussarna”. Då hade hon tillbringat sammanlagt fem och ett halvt år (!) i koncentrationslägren Auschwitz, Ravensbrick och Bergen-Belsen. Vid ankomsten till Sverige satt hon först i karantän i Malmö och överfördes sedan till ett flyktingläger för tuberkulossjuka i Ribbingelund. Därifrån hade hon emellertid rymt till Stockholm, men självmant kommit tillbaka. Den 28 maj sattes hon därför i det nyligen upprättade slutna interneringslägret för kvinnor i Tjörnarp i centrala Skåne mellan Sösdala och Höör. Tjörnarps koncentrationsläger var av de 14 läger som fanns det sydligaste och det enda lägret enbart för kvinnor!

Någon hänsyn till hur åren i tyska koncentrationsläger eventuellt hade traumatiserat henne tog man av allt att döma inte, enligt hennes dossier från Tjörnarp, där hon beskrevs som ”slarvig, smutsig, ohörsam” och att hon ”mest funderade på sina kavaljerer men kamraterna fick skriva breven för henne”. Lägerpersonalen ansåg också att hon var ”lat” och anmärkte att hon ”utfört städning, men slarvigt”.

Behovet av ett slutet läger för utländska kvinnor hade framhållits i en statlig utredning om en ny utlänningslag, som presenterades i början av 1945. I utredningens betänkande skrev de sakkunniga att "problem uppkommit, särskilt såvitt angår kvinnorna (som haft samröre med den tyska ockupationsmakten i sina hemländer), eftersom någon svensk interneringsförläggning för kvinnor icke funnits att tillgå”.

Också arbetsovilliga och lösaktiga kvinnor har av liknande orsaker vållat besvärliga problem, varvid man i vissa fall fått inackordera sådana personer på arbetshem. Av nu berörda anledningar har Socialstyrelsen därför anordnat en förläggning för kvinnor i Tjörnarp”

Utländska kvinnor skulle alltså utan rättslig prövning spärras in i läger på obestämd tid om de kunde misstänkas ha haft ”samröre” med framför allt tyska soldater, eller om de klassades som ”arbetsovilliga” eller ”lösaktiga”.

De internerade kvinnorna i Tjörnarpslägret måste rätta sig efter samma ordningsregler som vid samma tid gällde för slutna läger för män. Dessa regler gällde hela lägertillvaron; från förbud mot att sätta upp bilder av politiska ledare i gemensamma utrymmen till förbud mot att lämna sin anvisade arbetsuppgift annat än för att uträtta naturbehov.

Lägerchefen hette Anna Edin. Hon var en 60-årig tidigare rödakorssyster som förutom Stephanie von Platen-Bohman på koncentrationslägret Axmar var den enda kvinna som ledde ett slutet koncentrationsläger. Även den övriga lägerledningen utgjordes av kvinnor. Förutom lägerchefen utgjordes ledningsstaben av de tre assistenterna Els-Margret Törnell, Eivor Bastman och Elsa Leiion. I den övriga lägerpersonalen ingick två kokerskor, en husmor, en gårdskarl, samt fyra manliga vaktkonstaplar. Tjörnarp tycks som mest ha haft omkring 20 interner på en och samma gång av en rad nationaliteter: norskor, tyskor, holländskor, fransyskor, polskor och tjeckiskor. Totalt tycks 57 kvinnor ha hållits internerade under lägrets existens.

Skälen till att de utländska kvinnorna internerades är lika diffusa som åtskilliga av männens hade varit under krigsåren.

I de protokoll utdrag från Utlänningskommissionen som har bevarats i lägerarkivet är interneringsskälen minst sagt mycket allmänt hållna.

Exempelvis i fallet med de 19-20-åriga norskorna M.G. och E.A. beslutade Utlänningskommissionen den 24 april 1945 om internering på grund av att ”tveksamhet ansågs föreligga om utlänning[arnas] person[er]”.

I E.A.s fall hade också landsfiskalen i Vara ”i skrivelse till Utlänningskommissionen den 4 april 1945 ifrågasatt huruvida icke E.A. borde omhändertagas för vistelse i förläggning". ”Tveksamhet om utlänningens person” var också interneringsskälet för norskorna J.H., 33 år, och Anna N., 25 år, som faktiskt redan hade uppehållstillstånd i Sverige.

En närmare undersökning av exempelvis Annas lägerdossier ger inte någon ytterligare klarhet i varför det var nödvändigt att isolera henne från resten av samhället. Anna sade sig ha flytt till Sverige sedan hon blivit återinkallad i tysk arbetstjänst. Denna uppgift var troligen korrekt eftersom hon fick uppehållstillstånd efter att ha vistats 14 dagar på den norska legationens mottagningscentral Kjesäter i Sörmland, där nyanlända norska flyktingar noga kontrollerades av de norska myndigheterna. Sedan dess hade hon haft flera arbeten i Örebrotrakten, men som det heter i hennes dossier: ”polisen hämtade henne efter att hon haft arbete i 3 dagar där.” Det var allt.

De båda tyskorna L.I., 21 år, och E.H.N., 19, hade också fått uppehållstillstånd i Sverige, men Utlänningskommissionen beslutade sig senare för att skicka dem till Tjörnarp på grund av att de ”gjort sig skyldiga till indisciplinärt förhållande”. Vad som konkret menades med dessa indisciplinära förhållanden framgick inte.

Även om de exakta orsakerna alltså sällan framgår i dokumenten tycks det i många fall underförstått ha handlat om att dessa kvinnor påstods vara ”övererotiska”. Till exempel karaktäriserades holländskan E.v.H. i sitt så kallade internkort på följande sätt:

”Övererotisk, skamlös, skrek fräckheter åt folk som gick förbi på vägen. Fräck mot vakterna och oss. Rymt flera gånger, kommit hem drucken, fått varning. Förvar tre gånger. Den absolut värsta.”

E.v.H. hade liksom de flesta andra av kvinnorna i lägret mycket traumatiska upplevelser bakom sig. Hon hade suttit i koncentrationsläger i Rotterdam och sedan i Ravensbräck och därefter kommit till Sverige med en rödakorstransport i slutet av april 1945.

Anmärkningar om internernas påstådda sexuella beteende går igen i omdöme efter omdöme.

I norskan E.N.s akt heter det bland annat: ”Rymt flera gånger och legat med karlar. I högsta grad fräck och ful i munnen, sjöng oanständiga visor, särskilt frestande för vakterna.” Om hennes bakgrund är inte mycket mer känt än att hon anlände till Sverige ifebruari 1945 och att hon sattes I Tjörnarp omkring tre månader senare, men om andra kvinnliga fångar finns mer information.

Om den 23-åriga holländskan C:s uppförande i lägret noterades det att hon ”sprang till stängslet så snart hon såg en mansperson” och sa saker som ”God dag, älskling!” och dessutom hette det: ”Borta en natt.” Under kriget hade hon förts till koncentrationslägret Ravensbruäck och arbetat som sömmerska i en SS-fabrik där.

I slutet av april 1945 hade hon slutligen kommit till Sverige med en rödakorstransport och placerats i Tjörnarpslägret den 1 augusti, efter att ha rymt från en sjukförläggning i Ulricehamn för att söka arbete. Om hennes arbetsförmåga hette det i lägret att hennes ”hushållsarbete och sömnad” var ”slarvig och hafsig”. Noggrann sömnad var kanske inte något som hade premierats av arbetsledarna i SS beklädnadsverk i Ravensbräck. En kvinna som suttit flera år i ett nazistiskt läger, bara för att sedan hamna i ett svenskt, hade förmodligen inte rätta motivationen att utföra ett samvetsgrant tvångsarbete.

Omdömet om 29-åriga M.R. innehåller också anspelningar på så kallad lösaktighet: ”Verkade som ett barn endels men sprang över stock och sten då hon såg en manlig individ. Hade träff med soldaten Palm på andra sidan stängslet.” M.R. var troligen av tjeckiskt ursprung och hade sänts till ett tyskt straffläger efter att hon försökt ta sig in i Tyskland utan giltiga papper. Därifrån hade hon överförts till Ravensbriäck och sedan räddats till Sverige av en rödakorstransport några dagar innan krigsslutet. Först hamnade hon i flyktinglägret i Skatås i Göteborg, men lades sedan in på sjukhus och sattes till sist i Tjörnarp. Förutom hennes påstådda karltokighet antecknade lägerpersonalen att hon ”gärna drog sig för arbete”.

Ännu ett offer för nazismen som bytte ett tyskt läger mot ett svenskt var den 19-åriga tjeckiskan M.N. Hon var sannolikt judinna och hade deporterats till Auschwitz tillsammans med sin familj redan 1944. Redan vid ankomsten till lägret hade hennes föräldrar mördats i gaskamrarna. Hon hade därefter varit tvångsarbeterska i fem olika koncentrationsläger, innan hon kom till Sverige i början av juni 1945. Omkring nio månader senare, i februari 1946, hade hon internerats i Tjörnarp där hon klassades som ”snäll men lat och slö”. Det sades också att hon utförde ”städning, diskning och något trädgårdsarbete, utan vidare intresse, resultatet därefter”.

Att hennes motivation att utföra ännu mer ofrivilligt arbete torde ha varit obefintlig var inget som mötte någon större förståelse. Samma sak gällde den holländska kontoristen G.B. som kort och gott sades vara ”fräck”, ”överlägsen” och ”lat”. Av okänd anledning hade hon arresterats i Amsterdam i september 1944 och skickats till Ravensbräck, där hon arbetade i en fabrik. I slutet av april 1945 kom hon till Malmö, men lämnade utan lov karantänen och placerades därför först i ett flyktingläger i Vimmerby innan hon slutligen hamnade i Tjörnarp.

Det är påfallande hårda och kategoriska omdömen om de internerade kvinnornas karaktär och arbetsförmåga som anges i deras dossierer. Det framgår inte vem eller vilka som stod bakom dessa omdömen, men högst sannolikt var det lägerchefen eller någon av hennes assistenter. Det kan ändå tyckas anmärkningsvärt att kritisera dessa kvinnor för bristande entusiasm över att arbeta i ett läger med tanke på de ohyggliga upplevelser som de flesta bar med sig.

Särskilt som de hade placerats i Tjörnarps lägret på grund av ”indiciplin” eller ”osäkerhet” om deras personer. Mycket av detta ”odiciplinerade” beteende – både det som skedde inom lägret och det som möjligen kunde ha föranlett att de sates i lägret – var ju sannolikt tecken på vad som idag skulle kallats posttraumatisk stress och stark ångest.

Kvinnor från Tjörnarpslägret.

Sannolikt var det sådana inre trauman som också beredde den 20-åriga polskan K.N. och den 20-åriga tyskan H.G. svårigheter att anpassa sig till reglerna i Tjörnarpslägret.

K.N. hade i februari 1941 blivit slavarbeterska i en ammunitions fabrik i Tyskland. I samband med ett bombanfall cirka ett och ett halvt år senare hade hon skadats i benet och fått tillbringa sex månader på sjukhus i Berlin. Sedan hade hon förts till Ravensbräck, där hon sattes i arbete i en ”syfabrik” (sannolikt det till koncentrationslägret knutna SS-beklädnadsverket). När hon togs in i Tjörnarpslägret i februari 1946 hade hon inte fått ett livstecken från sina föräldrar eller syskon på ett helt år. Mot bakgrund av dessa upplevelser var det kanske inte helt förvånande att K.N. med den svenska lägerledningens ord var ”oärlig, nyckfull och hysterisk” och att hon flera gånger matstrejkade.

H.G. hade 1942 förts till ett koncentrationsläger i Färstenberg och två år senare till Bergen-Belsen. I juli 1945 hade hon kommit till Sverige med en rödakorsambulans och vårdats på en lungklinik i tre veckor. Anledningen till att hon i januari 1946 internerats i Tjörnarp framgår inte. Lägerledningen menade att H.G.s uppförande i lägret visserligen varit ”gott” men att hennes städning var ”smutsig och slarvig”.

Odisciplinerat uppträdande rapporterades också till Utlänningskommissionen som, om det ansågs påkallat, kunde utdela skriftliga varningar till internerna.

Tre interner, två norskor, 20 respektive 18 år, samt en holländska, 27 år, rymde till Sösdala den 16 juli 1945. kl. 14. Fröken Bastman drog en av dem i benet, då denna klättrade upp över stängslet, men hon sparkade sig loss. Efter anmälan till polisen återfördes de samma kväll.

De hade varit i en barack för norrmän i Sösdala och druckit sprit. N och H hade legat med en norrman och en svensk. N är nu förd till Växjö kvinnofängelse, då det allt mer uppdagades hur komplett omöjligt det var att ha henne här på förläggning- i en på grund av hennes överdrivet sexuella läggning. En del som förekommit här har anmälts till landsfiskalen.

De andra två: H och S böra väl också förutom indragna fickpengar få en varning från Utlänningskommissionen. H saknar fullständigt moral och är nyss återkommen från en månads fängelsevistelse i Linköping. S behöver också hållas efter. Hon kom hit efter genomgången operation, men hennes matmor var mycket missbelåten med henne, då hon varit ute mycket om nätterna. Jag har ännu ej fått besked, huruvida hon skall behandlas som internerad eller ej.

Högaktningsfullt: Anna Edin.

Ett annat mycket uppseendeväckande förfarande var att i ett och i samma läger internera kvinnor som hade uppenbara skäl att hata varandra. Dels rörde det sig om överlevande från de nazistiska koncentrationslägren, både judinnor och icke-judinnor.

Mellan dessa två grupper var antagonismen påtaglig. Dessutom fanns både kungatrogna norskor som hade flytt från den tyska ockupationen och norskor som fraterniserat med tyskar och som flytt till Sverige i samband med den tyska kapitulationen.

Till den sistnämnda kategorin hörde den endast 17 år gamla norskan M.L. Hon hade enligt egen uppgift blivit tvångskommenderad till arbete i en porslinsfabrik i Porsgrunn, men aldrig frivilligt arbetat för tyskarna. Under sju månaders tid hade hon haft ett förhållande med en tysk korpral. Förhållandet med den tyske soldaten ledde till att hennes familjemedlemmar, som var kommunister, höll henne inspärrad.

Den 7 maj 1945 hade hon via Halden flytt över gränsen till Sverige tillsammans med en tysk nazist. Vid ankomsten till Strömstad påstod hon sig vara tyska (alias ”Edit Zapp”) och sattes i interneringslägret i Sunnerstaholm, i vilket också den tyska legationens medarbetare och deras familjer internerats. Efter att en bekant avslöjat hennes nationalitet för läger-personalen skickades hon istället till Tjörnarpslägret från vilket hon försökte rymma två gånger. I samband med det ena av dessa flyktförsök hade hon stulit en cykel och lyckats ta sig ända till Värnamo, en sträcka på 17 mil, där hon greps och fängslades i 14 dagar. Hon ansågs dock vara ”snäll och villig med städning och trädgårdsarbete”.

De svenska kvinnorna som bodde i Tjörnarp menade att lägrets existens med dess kontingent av rymningsbenägna och omoraliska interner utgjorde ett ”hot mot deras äktenskap” och de lyckades därför förmå kyrkoherden i Tjörnarps församling att skriva till Utlänningskommissionen för att försöka få lägret avvecklat eller flyttat.

Utlänningskommissionen tycktes ha varit angelägen om att hålla kvar kvinnorna i Tjörnarpslägret så länge som möjligt, för lägret stängdes den 27 juni 1946 med endast en dags varsel.

Lägerchefen Edin fick den 26 juni ett meddelande från Utlänningskommissionen om att lägret skulle avvecklas redan nästa dag, ”enär lagen angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning, vars giltighetstid utgår den 30 juni 1946, icke torde komma att förlängas”

Motsättningarna mellan dessa kvinnor med så väsensskilda erfarenheter och värderingar tog sig inte helt förvånande uttryck i allvarliga konflikter. E.H.N., som flytt från Danmark till Trelleborg den 16 oktober 1943 (sannolikt efter de tyska ockupationsmyndigheternas razzior mot judar i oktober 1943), föraktade ”tyskflickorna” och ”slog, svor och sparkade” andra interner.

Delar av Tjörnarpslägrets byggnader idag.

Stölder och skällsord förekom också interner emellan. De många konflikterna inom lägret tärde även på lägerpersonalen. I ett brev till en kamrer på Utlänningskommissionen angående räkenskaper och inköp, skrev Anna Edin resignerat att personalen ännu inte fått tillgång till en radio och att därför varken hon eller assistenterna skulle stå ut länge till.

Avvecklingen av lägret i Tjörnarp drygt ett år efter krigsslutet förorsakades inte av att Socialstyrelsen eller Utlänningskommissionen plötsligt skulle ha kommit till insikt om lämpligheten i att spärra in kvinnor i läger på moraliska grunder. Istället var det de många rymningsförsöken och den lockelse som de kvinnliga internerna ansågs utgöra för traktens manliga befolkning som var orsaken.

Mer än ett år efterkrigsslutet lät alltså svenska myndigheter spärra in utländska kvinnor i läger för att de var ”arbetsovilliga” och ”lösaktiga” något som myndigheterna faktiskt tycks ha önskat få fortsätta med.

Hur gick det då till slut för internen P.? Hon rymde från Tjörnarp och bosatte sig sedan illegalt i småländska Lenhovda, men gav sig tillkänna i slutet av juli 1946 efter att lägret stängts. Anledningen var att hon ville få tag på två brev som skickats till lägret efter att hon rymt. Sannolikt tvungen att tillmötesgå denna begäran svarade den avgående lägerchefen med påtaglig kyla:

”Då jag nu hör, att Ni är kvar i Sverige, sänder jag dessa båda brev, som kom efter ni hade rymt.”

Lägret i Tjörnarp stängdes först i juni 1946, alltså mer än ett år efter krigsslutet. Taggtråden såldes till en lokal bonde. Idag är ett gulmålat hus i privat ägo det enda som finns kvar av lägerbyggnaden av Sveriges enda koncentrationsläger för kvinnor.

Idag finns ytterst lite text som beskriver, och fotografier som visar, hur lägret såg ut under krigsåren. Vi försöker kontinuerligt samla in information och utöka informationen om Tjörnarp.

Har Du mer information om detta läger? Bilder, länkar, anekdoter, berättelser etc - kontakta oss!

kontakt@s-sanningen.com

// Blenda W Thor.

Länkar:

De 14 hemliga koncentrationslägren i Sverige under Socialdemokraternas regi:

(röd text = länk)

Långmora, Dalarna. (1940-1945)

Smedsbo, Dalarna. (1940-1945)

Rengsjö, Hälsingland. (1942–1945)

Vägershult, Uppvidinge, Kronob. (1942–45)

Ingels, Dalarna. (1942-1946)

Säter, Dalarna. (1943–1946)

Sunnerstaholm, Hälsingland. (1943–1946)

Ede, Hälsingland. (1943–1948)

Florsberg, Hälsingland. (1943–1948)

Hälsingmo, Hälsingland. (1943–1948)

Sörbyn, Västerbotten. (1944–1945)

Kusfors, Västerbotten. (1944–1945)

Axmar, Gästrikland. (1945)

Tjörnarp, Höör, Skåne. (1945–1946)

Video:

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!