KCL#14: Tjörnarp | S-sanningen

Koncentrationsläger nr 14: Tjörnarp (1945-46)

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

Tjörnarp

- koncentrationslägret för kvinnor!

Koncentrationslägret Tjörnarp blev Sveriges sista uppförda läger. Det inrättades i det s.k. Gunnarpshemmet i centrala Skåne och var det enda lägret avsett enbart kvinnor. Det stängsel-omgärdade området kunde inhysa ca 20 interner och det lades inte ner förrän ett år efter krigsslutet. Idag är huvudbyggnaden en privatbostad.

Tjörnarp (även kallat Gunnarpshemmet) var ett av de 14 slutna hemliga koncentrationsläger som socialstyrelsen lät uppföra på order av den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen. Majoriteten av dessa 14 läger var utplacerade mycket avsides så allmänheten inte kände till dem samt att det blev svårare för fångarna att rymma därifrån. Skillnaden mellan dessa 14 slutna förläggningar och de över 1000 övriga läger som fanns runt om i Sverige under kriget var att dessa 14 läger drevs av socialstyrelsen och var topphemliga och helt avskärmade från militären och försvaret. Samtliga 14 läger var omgärdade med stängsel, taggtråd och beväpnade vakter. Skillnaden var också att fångarna inte var militärer, desertörer eller krigsflyktingar utan hade bara vad staten ansåg felaktiga och farliga politiska åsikter. I början var det mestadels antinazister och kommunister som satt inspärrade, men allteftersom krigslyckan vände för vännen Hitler blev socialdemokraterna allt mer tvingade att lägga om politiken från deras nazivänliga politik till att blidka Stalins kommunister och mot slutet blev det istället nazister och antikommunister som satt i lägren, vilket ledde till kraftiga motsättningar mellan gamla och nya interner. Detta är berättelsen om ett av dessa 14 hemliga koncentrationsläger; Tjörnarp!

"Interneringsskälen var skrattretande: kvinnorna ansågs vara olydiga och lösaktiga"

Det sydligaste koncentrationslägret fanns i Tjörnarp utanför Höör. Under krigets slutskede användes lägret i Tjörnarp först för tyska soldater på hemväg från Norge. Liknande interneringsläger för utländska soldater upprättades på flera ställen, bland annat för ryska krigsfångar och polska ubåtsmatroser. Under kriget användes Tjörnarp även för desertörer från Baltikum. Många av dessa blev fängslade och en del avrättades när de skickades tillbaka.

1938-1939 kom 500 judiska flyktingbarn till Sverige från Nazityskland med den internationella räddningsinsatsen Kindertransport. Malmö som tog emot ca 80 av barnen varav ca 15 placerade på Gunnarpshemmet i Tjörnarp.

Efter kriget blev Gunnarpshemmet i Tjörnarp ett statligt interneringsläger för 57 kvinnor som räddats ur de nazistiska koncentrationslägren. Kvinnorna hamnade på nytt bakom taggtråd, bevakade av beväpnade vakter med vakthund. Varför kvinnorna spärrats in i Tjörnarp och hur länge de skulle få sitta där informerades de inte om. Inte heller hade de möjlighet att vända sig någonstans och få sin sak prövad.

Förhållandena i Tjörnarpslägret var inte jämförbara med behandlingen i de nazistiska lägren, men det visade ändå de svenska myndigheternas oförståelse för människor som kom med djupt traumatiska upplevelser.

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Interneringsskälen var – med dagens mått mätt – skrattretande: kvinnorna ansågs vara olydiga, odisciplinerade och lösaktiga. Tjörnarp blev ett kvinnoläger i april 1945 och där placerades bara kvinnor. Koncentrationslägret var omgärdat av ett över två meter högt taggtrådsstängsel och vaktat av fyra beväpnade vaktkonstaplar med en vakthund till sitt förfogande. Ortsbefolkningen var förbjuden att komma i närheten av lägret.

Lägret i Tjörnarp sticker ut jämfört med övriga läger. Här blandades kvinnor som suttit fem, sex år i koncentrationsläger och kommit till Sverige med vita bussar med norska kvinnor som haft ihop det med tyska soldater och flytt till Sverige. Det uppstod enorma motsättningar och stämningen i lägret var otroligt dålig. Internerna kom från många olika håll och tycks ha haft gemensamt bara det att de misstänktes ha haft samröre med den tyska ockupationsmakten i sitt hemland. De kunde också beskyllas mer allmänt för "lösaktighet", "övererotiska" eller "arbetsovilja". En del tycks ha kommit från andra läger i Europa och varit svårt traumatiserade. Detta är historien om det svenska kvinnokoncentrationslägret i skånska Tjörnarp:

Den schlesiska kvinnan ”Petra” kände sig kanske ensam sedan hennes make kallats ut i kriget. En otrohetsaffär med en polack blev emellertid hennes olycka. I den nazistiska rasstaten var det otänkbart för en tysk kvinna att ha intimt umgänge med en man från en ”mindervärdig ras” och hon greps av polisen och fråntogs sin femårige son sedan affären avslöjats. Som straff skickades hon till koncentrationslägret Auschwitz.

Efter att ha tillfångatagits efter ett rymningsförsök straffades hon med att få stå i vatten i två veckor, med undantag för matraster. Då hon vägrade att förråda den kvinna som gömt henne när hon befann sig på rymmen bestraffades hon med 60 batongslag. Bestraffningarna och umbärandena under lägertillvaron tärde hårt på hennes hälsa och hon drabbades av lungsjukdom. Den 19 april 1945 kom hon slutligen till Sverige, sannolikt med en av "De vita bussarna”. Då hade hon tillbringat sammanlagt fem och ett halvt år (!) i koncentrationslägren Auschwitz, Ravensbrick och Bergen-Belsen.

Vid ankomsten till Sverige satt hon först i karantän i Malmö och överfördes sedan till ett flyktingläger för tuberkulossjuka i Ribbingelund. Därifrån hade hon emellertid rymt till Stockholm, men självmant kommit tillbaka. Den 28 maj sattes hon därför i det nyligen upprättade slutna interneringslägret för kvinnor i Tjörnarp i centrala Skåne mellan Sösdala och Höör. Tjörnarps koncentrationsläger var av de 14 läger som fanns, det sydligaste och det enda lägret enbart för kvinnor!

"Någon hänsyn till hur åren i tyska koncentrationsläger hade traumatiserat dem togs inte"

Någon hänsyn till hur åren i tyska koncentrationsläger eventuellt hade traumatiserat henne tog man av allt att döma inte, enligt hennes dossier från Tjörnarp, där hon beskrevs som ”slarvig, smutsig, ohörsam” och att hon ”mest funderade på sina kavaljerer men kamraterna fick skriva breven för henne”. Lägerpersonalen ansåg också att hon var ”lat” och anmärkte att hon ”utfört städning, men slarvigt”.

Behovet av ett slutet läger för utländska kvinnor hade framhållits i en statlig utredning om en ny utlänningslag, som presenterades i början av 1945.

I utredningens betänkande skrev de sakkunniga att "problem uppkommit, särskilt såvitt angår kvinnorna (som haft samröre med den tyska ockupationsmakten i sina hemländer), eftersom någon svensk internerings-förläggning för kvinnor icke funnits att tillgå. Också arbetsovilliga och lösaktiga kvinnor har av liknande orsaker vållat besvärliga problem, varvid man i vissa fall fått inackordera sådana personer på arbetshem. Av nu berörda anledningar har Socialstyrelsen därför anordnat en förläggning för kvinnor i Tjörnarp”

Utländska kvinnor skulle alltså utan rättslig prövning spärras in i läger på obestämd tid om de kunde misstänkas ha haft ”samröre” med framför allt tyska soldater, eller om de klassades som ”arbetsovilliga” eller ”lösaktiga”.

En del krigsbarn kom ensamma till Tjörnarp 1944. (Foto ur annat sammanhang)

Judiska barn anländer till Tjörnarp 1944 (Foto ur annat sammanhang)

En del krigsbarn kom ensamma till Tjörnarp 1944. (Foto ur annat sammanhang)

1/2

Bildgalleri

De internerade kvinnorna i Tjörnarpslägret måste rätta sig efter samma ordningsregler som vid samma tid gällde för slutna läger för män. Dessa regler gällde hela lägertillvaron; från förbud mot att sätta upp bilder av politiska ledare i gemensamma utrymmen till förbud mot att lämna sin anvisade arbetsuppgift annat än för att uträtta naturbehov.

Lägerchefen hette Anna Edin. Hon var en 60-årig tidigare rödakorssyster som förutom Stephanie von Platen-Bohman på koncentrationslägret Axmar var den enda kvinna som ledde ett slutet koncentrationsläger. Även den övriga lägerledningen utgjordes av kvinnor. Förutom lägerchefen utgjordes ledningsstaben av de tre assistenterna Els-Margret Törnell, Eivor Bastman och Elsa Leiion. I den övriga lägerpersonalen ingick två kokerskor, en husmor, en gårdskarl, samt fyra manliga vaktkonstaplar.

Tjörnarp tycks som mest ha haft omkring 20 interner på en och samma gång av en rad nationaliteter: norskor, tyskor, holländskor, fransyskor, polskor och tjeckiskor. Totalt hölls 57 kvinnor internerade under lägrets existens. Skälen till att de utländska kvinnorna internerades är lika diffusa som åtskilliga av männens hade varit under krigsåren. I de protokoll utdrag från Utlänningskommissionen som har bevarats i lägerarkivet är interneringsskälen minst sagt mycket allmänt hållna. Exempelvis i fallet med de 19-20-åriga norskorna M.G. och E.A. beslutade Utlänningskommissionen den 24 april 1945 om internering på grund av att: ”tveksamhet ansågs föreligga om utlänning[arnas] person[er]”.

"Anmärkningar om internernas påstådda sexuella beteende går igen i omdöme efter omdöme"

I E.A.s fall hade också landsfiskalen i Vara ”i skrivelse till Utlänningskommissionen den 4 april 1945 ifrågasatt huruvida icke E.A. borde omhändertagas för vistelse i förläggning". ”Tveksamhet om utlänningens person” var också interneringsskälet för norskorna J.H. (33 år) och Anna N. (25 år) som faktiskt redan hade uppehållstillstånd i Sverige.

En närmare undersökning av exempelvis Annas lägerdossier ger inte någon ytterligare klarhet i varför det var nödvändigt att isolera henne från resten av samhället. Anna sade sig ha flytt till Sverige sedan hon blivit återinkallad i tysk arbetstjänst.

Denna uppgift var troligen korrekt eftersom hon fick uppehållstillstånd efter att ha vistats 14 dagar på den norska legationens mottagningscentral Kjesäter i Sörmland, där nyanlända norska flyktingar noga kontrollerades av de norska myndigheterna. Sedan dess hade hon haft flera arbeten i Örebrotrakten, men som det heter i hennes dossier: ”polisen hämtade henne efter att hon haft arbete i 3 dagar där.” Det var allt!

De båda tyskorna L.I. (21år) och E.H.N. (19), hade också fått uppehållstillstånd i Sverige, men Utlänningskommissionen beslutade sig senare för att skicka dem till Tjörnarp på grund av att de ”gjort sig skyldiga till indisciplinärt förhållande”. Vad som konkret menades med dessa indisciplinära förhållanden framgick inte.

Bildgalleri

Huvudbyggnaden i Tjörnarp-lägret. Bild från tiden efter kriget då det användes som semesterhem för anställda inom bryggerinäringen.

Per-Olof Andersson i Gunnarp visste inte att hans villa hade varit fångläger för utländska kvinnor.

Huvudbyggnaden i Tjörnarp-lägret. Bild från tiden efter kriget då det användes som semesterhem för anställda inom bryggerinäringen.

1/2

Även om de exakta orsakerna alltså sällan framgår i dokumenten tycks det i många fall underförstått ha handlat om att dessa kvinnor påstods vara ”övererotiska”. Till exempel karaktäriserades holländskan E.V.H. i sitt så kallade internkort på följande sätt: ”Övererotisk, skamlös, skrek fräckheter åt folk som gick förbi på vägen. Fräck mot vakterna och oss. Rymt flera gånger, kommit hem drucken, fått varning. Förvar tre gånger. Den absolut värsta.” E.v.H. hade liksom de flesta andra av kvinnorna i lägret mycket traumatiska upplevelser bakom sig. Hon hade suttit i koncentrationsläger i Rotterdam och sedan i Ravensbräck och därefter kommit till Sverige med en rödakorstransport i slutet av april 1945.

Anmärkningar om internernas påstådda sexuella beteende går igen i omdöme efter omdöme. I norskan E.N.s akt heter det bland annat: ”Rymt flera gånger och legat med karlar. I högsta grad fräck och ful i munnen, sjöng oanständiga visor, särskilt frestande för vakterna.” Om hennes bakgrund är inte mycket mer känt än att hon anlände till Sverige ifebruari 1945 och att hon sattes I Tjörnarp omkring tre månader senare, men om andra kvinnliga fångar finns mer information.

"Kvinnorna hamnade på nytt bakom taggtråd, bevakade av beväpnade vakter med vakthund"

Om den 23-åriga holländskan C:s uppförande i lägret noterades det att hon ”sprang till stängslet så snart hon såg en mansperson” och sa saker som ”God dag, älskling!” och dessutom hette det: ”Borta en natt”. Under kriget hade hon förts till koncentrationslägret Ravensbruäck och arbetat som sömmerska i en SS-fabrik där. I slutet av april 1945 hade hon slutligen kommit till Sverige med en rödakors-transport och placerats i Tjörnarpslägret den 1 augusti, efter att ha rymt från en sjukförläggning i Ulricehamn för att söka arbete. Om hennes arbetsförmåga hette det i lägret att hennes ”hushållsarbete och sömnad” var ”slarvig och hafsig”.

Noggrann sömnad var kanske inte något som hade premierats av arbetsledarna i SS beklädnadsverk i Ravensbräck. En kvinna som suttit flera år i ett nazistiskt läger, bara för att sedan hamna i ett svenskt, hade förmodligen inte rätta motivationen att utföra ett samvetsgrant tvångsarbete.

Omdömet om 29-åriga M.R. innehåller också anspelningar på så kallad "lösaktighet": ”Verkade som ett barn endels men sprang över stock och sten då hon såg en manlig individ. Hade träff med soldaten Palm på andra sidan stängslet.”

M.R. var troligen av tjeckiskt ursprung och hade sänts till ett tyskt straffläger efter att hon försökt ta sig in i Tyskland utan giltiga papper. Därifrån hade hon överförts till Ravensbriäck och sedan räddats till Sverige av en rödakors-

Bildgalleri

Kvinnor från Ravensbück med X-fångmärket på ryggen.

I Ravensbück utsattes kvinnorna för extremt hårt arbete bl.a. bygga vägar...

Befriade kvinnor från Ravensbücks koncentrationsläger på väg till svenska uppsamlingsläger 30 april 1945.

Kvinnor från Ravensbück med X-fångmärket på ryggen.

1/4

transport några dagar innan krigsslutet. Först hamnade hon i flyktinglägret i Skatås i Göteborg, men lades sedan in på sjukhus och sattes till sist i Tjörnarp. Förutom hennes påstådda karltokighet antecknade lägerpersonalen att hon ”gärna drog sig för arbete”.

Ännu ett offer för nazismen som bytte ett tyskt läger mot ett svenskt var den 19-åriga tjeckiskan M.N. Hon var sannolikt judinna och hade deporterats till Auschwitz tillsammans med sin familj redan 1944. Redan vid ankomsten till lägret hade hennes föräldrar mördats i gaskamrarna. Hon hade därefter varit tvångsarbeterska i fem olika koncentrationsläger, innan hon kom till Sverige i början av juni 1945. Omkring nio månader senare, i februari 1946, hade hon internerats i Tjörnarp där hon klassades som ”snäll men lat och slö”. Det sades också att hon utförde ”städning, diskning och något trädgårdsarbete, utan vidare intresse, resultatet därefter”.

Att hennes motivation att utföra ännu mer ofrivilligt arbete torde ha varit obefintlig var inget som mötte någon större förståelse. Samma sak gällde den holländska kontoristen G.B. som kort och gott sades vara ”fräck”, ”överlägsen” och ”lat”. Av okänd anledning hade hon arresterats i Amsterdam i september 1944 och skickats till Ravensbräck, där hon arbetade i en fabrik. I slutet av april 1945 kom hon till Malmö, men lämnade utan lov karantänen och placerades därför först i ett flyktingläger i Vimmerby innan hon slutligen hamnade i Tjörnarp.

"Kvinnorna tvingades arbeta som sexslavar på lägerbordeller"

En del av Tjörnarpslägrets kvinnor kom just från kvinno-koncentrationslägret Ravensbrück, nio mil norr om Berlin. Ravensbrück var ännu ett av alla helveten på jorden. Här satt som mest 132 000 kvinnor och barn. Ravensbrück var också ett träningsläger för SS-kvinnor hur man skulle ta hand om fångarna på brutalste sätt. I koncentrationslägret hade kvinnorna behandlats på ett sätt som ord inte kan beskriva. Man utförde vidriga medicinska experiment på kvinnorna från Ravensbrück. Till exempel utfördes experiment med transplantering och byte av ben - utan bedövning. Man experimenterade även med gravida kvinnor och sterilisering på kvinnor och barn utfördes. En av de ansvariga för experimenten i Ravensbück var läkaren Herta Oberheuser.

Alla -även barn- tvingades arbeta hårt som utlånade slavarbetare vid löpande band i industrier under tolvtimmarspass utan paus. Övervakningen vid arbetsplatserna utvecklades till ren terror och tempot var extremt uppskruvat. De som inte klarade av tempot hängdes upp och pryglades med piskrapp. Ibland blev mödrarna tvingade att piska sina barn och slog de inte tillräckligt hårt blev de själva än värre piskade och pryglade av SS-vakterna.

Många kvinnor och unga flickor från Ravensbruck tvingades också arbeta som sexslavar på läger-bordeller. Redan 1942 öppnade SS bordeller i några koncentrationsläger för att uppmuntra och belöna manliga fångar. Man uppskattar att flera hundra kvinnor från Ravensbrück sändes till dessa

Ett av de spöktåg som plötsligt dök upp i Padborg från Ravensbück våren 1945.

På norra kyrkogården i Lund vilar ett 30-tal personer från de tyska koncentrationslägren som senare dog efter ankomsten till Sverige.

Flyktinggraven

Ett av de spöktåg som plötsligt dök upp i Padborg från Ravensbück våren 1945.

1/3

Bildgalleri

bordeller. Många av kvinnorna valde detta ”frivilligt” mot löftet att sedan bli frigivna, men detta löfte infriades naturligtvis aldrig.

I början av 1945 fick Ravensbrück en egen gaskammare där mellan fem och sex tusen personer mördades under krigets sista månader - de flesta sjuka och orkeslösa kvinnor. Tiotusentals av fångarna sköts till döds, gavs dödliga injektioner eller avled till följd av svält och sjukdomar.I slutet av mars 1945 hade SS beordrat alla fysiskt kapabla kvinnor att bilda en kolonn och lämna lägret i riktning mot norra Mecklenburg, vilket tvingade ut över 24 500 fångar på en så kallad "dödsmarsch". Anledningen var att Röda Armén kom allt närmare lägret så Ravensbruck måste tömmas och jämnas med marken.

Mitt i allt kaos dyker plötsligt ett tåg med 50 godsvagnar upp vid Ravensbrück och detta tåg fylldes med 3989 kvinnor som satte fart mot den danska gränsstaden Padborg. Vem, hur eller varför detta s.k. "spöktåg" plötsligt blev disponibelt är fortfarande oklart, en teori är att det var lägervakter som ordnade fram tåget i sista sekund för att rädda sitt eget skinn eftersom Röda armén bara var någon kilometer ifrån lägret. De flesta lägervakter var nazivänliga balter som nu insåg att deras sista stund var kommen när ryssarna nådde fram. Någon vecka senare, i början av maj 1945, kommer plötsligt två spöktåg om totalt 100 godsvagnar till Padborg med sammanlagt 6 000 kvinnor, främst från Ravenbrück.

Detta var något ganska enastående om man betänker det kaos som rådde i Tyskland, där all järnvägstrafik enbart tilläts av "Wehrmacht" (Tyska krigsmakten). Miljoner tyska vandrade västerut genom ett sönderbombat Tyskland och för den civile tysken var det en absolut omöjlighet att få köpa en tågbiljett och mitt i detta fullständiga kaos gav man koncentrationslägerfångar två tåg med totalt 100 person- och godsvagnar!

Några av dessa kvinnor kördes sedan över från Padborg till Sverige med "De vita bussarna" där de hamnade i olika läger. Tjörnarp var ett sådant och hit kom alltså de mest "besvärliga" kvinnorna. I Sverige behandlades det inte så humant som vi idag kanske tror. Många sattes direkt i tvångsarbete, till exempel att hjälpa till i jordbruket. 110 personer som transporterats över till Sverige i krigets slutskede klarade sig inte. De var så trasiga mentalt och fysiskt att de aldrig hann återhämta sig. På de låga vita korsen och de små gravstenarna kan man utläsa att många som vilar här inte orkade hela vägen till ett liv i frihet utan dog strax efter ankomsten till Sverige. Dessa nazityska koncentrationslägerfångar begravdes här i Sverige och ett 30-tal av dem begravdes på Norra Kyrkogården i Lund, alltså inte långt ifrån massgraven för de mentalsjuka patienterna på Vipeholms sjukhus som också de hade utsatts för fasansfulla medicinska experiment där "kariesexperimentet" kanske är det mest omskrivna.

"Här fängslades kvinnor som hade uppenbara skäl att hata varandra"

Exakt hur många av kvinnorna i Tjörnarps-lägret som suttit inspärrade i Ravenbrück vet vi inte men att de kom med mycket svåra traumatiska upplevelser är ingen djärv gissning. Det var kanske inte så konstigt de betedde sig som de gjorde, samtidigt som vi i Sverige inte vår vildaste fantasi hade någon kännedom om vad de utsatts för, vad de bevittat och upplevt.

Det är påfallande hårda och kategoriska omdömen om de internerade kvinnornas karaktär och arbetsförmåga som anges i deras dossierer. Det framgår inte vem eller vilka som stod bakom dessa omdömen, men högst sannolikt var det lägerchefen eller någon av hennes assistenter. Det kan ändå tyckas anmärkningsvärt att kritisera dessa kvinnor för bristande entusiasm över att arbeta i ett läger med tanke på de ohyggliga upplevelser som de flesta bar med sig.

Särskilt som de hade placerats i Tjörnarps lägret på grund av ”indiciplin” eller ”osäkerhet” om deras personer. Mycket av detta ”odiciplinerade” beteende – både det som skedde inom lägret och det som möjligen kunde ha föranlett att de sates i lägret – var ju sannolikt tecken på vad som idag skulle kallats posttraumatisk stress och stark ångest.

Sannolikt var det sådana inre trauman som också beredde den 20-åriga

Tjörnarp-lägrets huvudbyggnad idag.

Tjörnarp-lägrets geografiska placering.

1/3

Bildgalleri

polskan K.N. och den 20-åriga tyskan H.G. svårigheter att anpassa sig till reglerna i Tjörnarpslägret. K.N. hade i februari 1941 blivit slavarbeterska i en ammunitions fabrik i Tyskland. I samband med ett bombanfall cirka ett och ett halvt år senare hade hon skadats i benet och fått tillbringa sex månader på sjukhus i Berlin. Sedan hade hon förts till Ravensbräck, där hon sattes i arbete i en ”syfabrik” (sannolikt det till koncentrationslägret knutna SS-beklädnadsverket). När hon togs in i Tjörnarpslägret i februari 1946 hade hon inte fått ett livstecken från sina föräldrar eller syskon på ett helt år. Motbakgrund av dessa upplevelser var det kanske inte helt förvånande att K.N. med den svenska lägerledningens ord var ”oärlig, nyckfull och hysterisk” och att hon flera gånger matstrejkade.

H.G. hade 1942 förts till ett koncentrationsläger i Färstenberg och två år senare till Bergen-Belsen. I juli 1945 hade hon kommit till Sverige med en rödakorsambulans och vårdats på en lungklinik i tre veckor. Anledningen till att hon i januari 1946 internerats i Tjörnarp framgår inte. Lägerledningen menade att H.G.s uppförande i lägret visserligen varit ”gott” men att hennes städning var ”smutsig och slarvig”.

"-De hade varit i en barack för norrmän i Sösdala och druckit sprit. N och H hade legat med en norrman och en svensk. N är nu förd till Växjö kvinnofängelse, då det allt mer uppdagades hur komplett omöjligt det var att ha henne här på förläggning- i en på grund av hennes överdrivet sexuella läggning. En del som förekommit här har anmälts till landsfiskalen.

De andra två: H och S böra väl också förutom indragna fickpengar få en varning från Utlänningskommissionen. H saknar fullständigt moral och är nyss återkommen från en månads fängelsevistelse i Linköping. S behöver också hållas efter. Hon kom hit efter genomgången operation, men hennes matmor var mycket missbelåten med henne, då hon varit ute mycket om nätterna. Jag har ännu ej fått besked, huruvida hon skall behandlas som internerad eller ej."

Högaktningsfullt: Anna Edin.

Ett annat mycket uppseendeväckande förfarande var att i ett och i samma läger internera kvinnor som hade uppenbara skäl att hata varandra. Dels rörde det sig om överlevande från de nazistiska koncentrationslägren, både judinnor och icke-judinnor. Mellan dessa två grupper var antagonismen påtaglig. Dessutom fanns både kungatrogna norskor som hade flytt från den tyska ockupationen och norskor som fraterniserat med tyskar och som flytt till Sverige i samband med den tyska kapitulationen.

"Byns kvinnor var oroade för lägrets omoraliska inflytande på deras män"

Till den sistnämnda kategorin hörde den endast 17 år gamla norskan M.L. Hon hade enligt egen uppgift blivit tvångskommenderad till arbete i en porslinsfabrik i Porsgrunn, men aldrig frivilligt arbetat för tyskarna. Under sju månaders tid hade hon haft ett förhållande med en tysk korpral. Förhållandet med den tyske soldaten ledde till att hennes familjemedlemmar, som var kommunister, höll henne inspärrad.

Den 7 maj 1945 hade hon via Halden flytt över gränsen till Sverige tillsammans med en tysk nazist. Vid ankomsten till Strömstad påstod hon sig vara tyska (alias ”Edit Zapp”) och sattes i interneringslägret i Sunnerstaholm, i vilket också den tyska legationens medarbetare och deras familjer internerats. Efter att en bekant avslöjat hennes nationalitet för läger-personalen skickades hon istället till Tjörnarpslägret från vilket hon försökte rymma två gånger.

I samband med det ena av dessa flyktförsök hade hon stulit en cykel och lyckats ta sig ända till Värnamo, en sträcka på 17 mil, där hon greps och fängslades i 14 dagar. Hon ansågs dock vara ”snäll och villig med städning och trädgårdsarbete”.

Motsättningarna mellan dessa kvinnor med så väsensskilda erfarenheter och värderingar tog sig inte helt förvånande uttryck i allvarliga konflikter. E.H.N.,

En av de mest kända och ikoniska krigsbilderna i Sverige togs vid stationen i Tjörnarp.

Det var socialdemokraterna Tage Erlander och Gustaf Möller som var högsta ansvariga för de 14 svenska koncentrationslägren.

En av de mest kända och ikoniska krigsbilderna i Sverige togs vid stationen i Tjörnarp.

1/2

som flytt från Danmark till Trelleborg den 16 oktober 1943 (sannolikt efter de tyska ockupations myndigheternas razzior mot judar i oktober 1943), föraktade ”tyskflickorna” och ”slog, svor och sparkade” andra interner. Stölder och skällsord förekom också interner emellan. De många konflikterna inom lägret tärde även på lägerpersonalen. I ett brev till en kamrer på Utlänningskommissionen angående räkenskaper och inköp, skrev Anna Edin resignerat att personalen ännu inte fått tillgång till en radio och att därför varken hon eller assistenterna skulle stå ut länge till.

De svenska kvinnorna som bodde i Tjörnarp menade att lägrets existens med dess kontingent av rymningsbenägna och omoraliska interner utgjorde ett

”hot mot deras äktenskap” och de lyckades därför förmå kyrkoherde Göransson i Tjörnarps församling att skriva till Utlänningskommissionen för att försöka få lägret avvecklat eller flyttat innan det skulle utlösa skillsmässor i bygden. Som vanligt i såna här sammanhang förekom det rykten och vilda överdrifter. En del handlade om att en del av kvinnorna hade ”avancerade vanor”. Det var kanske inte så konstigt att Tjörnarpslägret kom att kallas "horhuset" av byborna. Särskilt kvinnorna i byn var oroade för lägrets dåliga och omoraliska inflytande på de lokala ynglingarna och krävde att det skulle stängas.

Utlänningskommissionen tycktes ha varit angelägen om att hålla kvar kvinnorna i Tjörnarpslägret så länge som möjligt, för lägret stängdes först den 27 juni 1946 med endast en dags varsel. Lägerchefen Edin fick den 26 juni ett meddelande från Utlänningskommissionen om att lägret skulle avvecklas redan nästa dag, ”enär lagen angående utlännings omhändertagande i anstalt eller förläggning, vars giltighetstid utgår den 30 juni 1946, icke torde komma att förlängas”

Avvecklingen av lägret i Tjörnarp, drygt ett år efter krigsslutet, förorsakades inte av att Socialstyrelsen eller Utlänningskommissionen plötsligt skulle ha kommit till insikt om lämpligheten i att spärra in kvinnor i läger på moraliska grunder. Istället var det de många rymningsförsöken och den lockelse som de kvinnliga internerna ansågs utgöra för traktens manliga befolkning som var orsaken. Mer än ett år efter krigsslutet lät alltså svenska myndigheter spärra in utländska kvinnor i läger för att de var ”arbetsovilliga” och ”lösaktiga” något som myndigheterna faktiskt tycks ha önskat få fortsätta med.

Hur gick det då till slut för internen P.? Hon rymde från Tjörnarp och bosatte sig sedan illegalt i småländska Lenhovda, men gav sig tillkänna i slutet av juli 1946 efter att lägret stängts. Anledningen var att hon ville få tag på två brev som skickats till lägret efter att hon rymt. Sannolikt tvungen att tillmötesgå denna begäran svarade den avgående lägerchefen med påtaglig kyla: ”Då jag nu hör, att Ni är kvar i Sverige, sänder jag dessa båda brev, som kom efter ni hade rymt.”

--------------------------------------------------------------

Vad inte många vet om Tjörnarp är att ett av de mest kända bilderna från tysk-transporterna i Sverige togs just vid stationen vid Tjörnarp. Tidigare har man ansett att den idag ikoniska bilden visar hur en del av den tyska Engelbrechhtdivisionen, vaktade av svenska soldater, tar en paus någonstans i Sverige på sin resa upp till Nordnorge. Men i boken ”Tyskar och allierade i Sverige” slår forskaren Lars Gyllenhaal fast att bilden visar tyska soldater på väg hem efter kriget och att den togs på hösten 1945 i Tjörnarp.

Lägret i Tjörnarp stängdes först i juni 1946, alltså mer än ett år efter krigsslutet. stängslet togs bort och taggtråden såldes till en lokal bonde. Idag är Gunnarpshemmet ett gulmålat hus i privat ägo och det enda som finns kvar av Tjörnarpslägret, Sveriges enda koncentrationsläger för kvinnor. Det går en bäck på ena sidan om huset som troligtvis hindrade flykt och i skogspartiet vid villan finns det små byggnader som troligtvis huserade vaktkonstaplarna och deras hundar. Adressen är Gunnarp 206.

---------------------------------------------------------------

Idag finns ytterst lite text som beskriver och fotografier som visar hur lägret såg ut under krigsåren. Vi försöker kontinuerligt samla in information och utöka informationen om Tjörnarp/ Gunnarshemmet. Har Du mer information om detta läger? Hur ser platsen ut idag? Har Du bilder, berättelser etc kontakta oss gärna!

kontakt@s-sanningen.com

// Anders Johansson.

Länkar:

Långmora, Dalarna..................

Smedsbo, Dalarna.....................

Rengsjö, Hälsingland................

Ingels, Dalarna..........................

Hälsingmo, Hälsingland...........

Florsberg, (Annex till Hälsingmo).........

Säter, Dalarna............................

Sörbyn, Västerbotten................

Sunnerstaholm, Hälsingland..

Vägershult, Kronoberg............

Kusfors, Västerbotten...............

Axmar, Gästrikland...................

Ede, (Annex till Hälsingmo)...................

Tjörnarp, Höör, Skåne..............

(1940-1945)

(1942–1945)

(1942-1946)

(1943–1946)

(1944–1945)

(1944–1946)

(1944–1945)

(1945)

(1945–1946)

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!