KCL#5: Ingels | S-sanningen

Koncentrationsläger nr 5: Ingels. (1942-46)

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Inte ens landsfiskalen hade någon aning om verksamheten"

Ingels - det mest mytomspunna koncentrationslägret!

Ingels (även kallat Svarttjärn) var ett av de 14 slutna hemliga koncentrationsläger som socialstyrelsen lät uppföra på order av den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen. Majoriteten av dessa läger var utplacerade mycket avsides så allmänheten inte kände till dem samt att det blev svårare för fångarna att rymma därifrån. Samtliga läger var omgärdade med stängsel, taggtråd och beväpnade vakter.

I början var det mestadels antinazister och kommunister som satt inspärrade, men allteftersom krigslyckan vände för vännen Hitler blev socialdemokraterna allt mer tvingade att lägga om politiken från deras nazivänliga politik till att blidka Stalins kommunister och mot slutet blev det istället nazister och antikommunister som satt i lägren, vilket ledde till kraftiga motsättningar mellan gamla och nya interner.

Socialstyrelsens högste chef Gustav Möller drev koncentrationslägren men det var den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander som var lägrens överordnade. Än idag vet vi väldigt lite om vad som hände inne i lägren. Socialdemokraterna har haft 50 år på sig att sopa igen spåren efter deras 14 koncentrationsläger.

Ingels, utanför Rättvik var ett av de 14 slutna läger där svenska myndigheter tvångsinternerade civila utlänningar under andra världskriget. Det gåtfulla Ingelslägret vid Svartsjön var dessutom mycket hemligt. Området klassades som "fridlyst" av staten för att hålla obehöriga från Svarttjärnsområdet.

I de tolv barackerna internerades i första hand tyska desertörer, en del var avhoppare från de tyska transiteringstågen och andra hade på egen hand tagit sig över gränsen från Norge. Till detta kom folk som av tyskarna skickats till tvångsarbete i Norge, och sedan rymt därifrån. Bland dessa interner fanns män från en lång rad olika länder (Polen, Österrike, Turkiet, Finland, Italien, Ryssland, Kuba, Estland, Litauen och Danmark). De internerade tvingades arbeta med vägbygge och skogsarbete. Lägret startade 1942 och avvecklades i början av 1946.

Karta över Ingels/ Svarttjärns placering.

Mycket tyder på att ett första läger för tyska desertörer redan existerade i Silverbergsbodarna i trakten av Rättvik i Dalarna, men detta ersattes hösten 1942 av ett hemligt läger i skogen vid den lilla sjön Svarttjärn en mil nordost om det lilla samhället Ingels, också beläget i närheten av Rättvik. Lägret drevs sannolikt ända från början av Socialstyrelsen och kan räknas som ett tillskott till de slutna lägren. Tolv baracker släpades av hästar upp till lägerplatsen. Upprättandet av lägret hängde sannolikt samman med det faktum att den svenska statsledningen från november 1942 beslutat att inte direktavvisa tyska desertörer. Fram till dess hade svensk polis och militär omedelbart lämnat över dem till tysk militär vid norsk-svenska gränsen. Detta innebar en säker dödsdom – de avrättades omedelbart vid återkomsten till sina förband!

Det var först i mitten av juni 1945 som det gåtfulla Ingelslägret existerade officiellt även om det varit i hemlig drift sedan 1942. Det finns alltså ingen dokumentation kvar från den tiden socialdemokraterna stod på Hitlers sida i kriget. Det var först när krigslyckan vände och det stod klart att vännen Hitler skulle förlora kriget som Ingels koncentrationsläger plötsligt existerade.

Aatu Savoainen, en 25-årig ingemannlänning vittnade om att det låg mycket ensligt. Från byn Ingels som var närmsta poststation gick resan ytterligare en mil upp i skogen till en gård vid sjön Svarttjärn. Där hade det byggt upp en hel barackby. Utöver fångbarackerna fanns även personal och förråds baracker. Där fanns några SS-officerare, fd krigsfångar som gift sig med finska flickor samt tyska soldater som deserterat från Lapplandsfronten. Alla interner tvingades till tungt skogsarbete och det rådde brevcensur.

Ingels lägret skapade långt senare en debatt i riksdagen. Detta slutna interneringsläger var ett arbetsläger där man fick arbeta i skogen eller bygga vägen till lägret. Från början fanns ett större antal tyska desertörer internerade men de ersattes på hösten 1945 av andra nationaliteter.

Vissa av internerna vid Ingelslägret hade flytt från Norge medan andra hoppat av de tyska transeringstågen genom Sverige.

En del av dem var tyska befäl som hade tagits som gisslan i samband med flykten, men där fanns också tvångsarbetare som tyskarna deporterat till Norge. Bland de flera hundra internerna fanns personer från en mängd nationer: Polen, Österrike, Turkiet, Tyskland, Finland, Ryssland, Kuba, Litauen, Estland, Italien och Danmark.

Koncentrationslägren i Smedsbo och Långmora hade redan tidigt 1940 kommit till allmänhetens kännedom, men Ingelslägret hamnade inte på tidningssidorna. Lokalbefolkningen kände utan tvivel till lägrets existens, men visste väldigt litet vilka som satt i det och hur de behandlades. Vissa små kontakttillfällen fanns, men dessa var ytterst få. Utländska interner kom tillsammans med beväpnade vakter och hämtade mjölk från bondgårdarna i trakten. Vedutköraren fick en snabb glimt av lägret när han körde upp ved dit. Faktum var dock att inte ens landsfiskalen hade någon aning om verksamheten. De tolv beväpnade lokalrekryterade vakterna och den övriga personalen hade sträng tystnadsplikt.

Garaget vid Ingels/ Svartsjön.

Fotograferat 26/5 2011

Arbetet i lägret bestod av skogshuggning och med den lön som internerna fick för detta arbete betalade de för maten och uppehället. Arbetade man inte fick man inga pengar att köpa mat för. Vissa sattes också att bygga den skogsväg som ännu sex årtionden senare gör att man över huvud taget gör att man kan ta sig till den gamla lägerplatsen, där idag inte mycket som återstår som minner om platsens mörka historia.

Även om barackerna vid Svarttjärn var inhägnade och tillvaron hårt kringskuren för desertörerna fanns det ett hårdare läger som väntade dem som misskötte sig — Rengsjö!

Det var en anmärkningsvärd balansgång som pågick. I det isolerade och dolda Ingelslägret sattes flyktingar från den nazityska ockupationsmakten i hårt skogsarbete, men de flesta var nog ändå glada, för de hade trots allt inte avvisats direkt och därmed faktiskt undsluppit döden. Sannolikt berodde den isolerade interneringen på oro för att gruppen av flyktingar kunde vara infiltrerad och att det därmed fanns risk för spionage. Samtidigt visade svenska myndigheter hjälpsamhet mot Nazityskland som fick information om lägrets existens och internernas identitet av en tjänsteman på Socialdepartementet. Han hade blivit ålagd att informera den tyska legationen om de tyska flyktingarna. Det märkligaste med Ingelslägret är att det inte finns några spår av de första två och ett halvt åren av dess existens i det läger arkiv som idag förvaras på Riksarkivet, trots att det är omvittnat av flera olika lokala källor att lägret upprättades redan 1942.

De första handlingarna i detta arkiv är daterade till senvåren 1945. Verksamheten från denna tidpunkt fram till lägrets avveckling i januari 1946 är däremot dokumenterad. Inte heller i Sandler-kommissionens betänkande från 1946 om flyktingbehandlingen nämns lägrets existens under dess första år.

Lägret avvecklades 28 januari 1946 och de sista 16 fångarna förpassades till Hälsingmolägret. Dagen efter upphörde fridlysningen av området runt lägret och alla de vakter som fått polismans befogenheter fick nu sitt tillstånd återkallat. Polisemblem och pistoler återlämnades till landsfiskalen i Rättvik.

Efter att ha stått tomt några månader övertogs lägret av Fångvårdsstyrelsen 22 augusti 1946, där de inrättade en fångkoloni för kriminella, främst rattfyllerister och tjuvjägare. Två dagar senare den 24 augusti 1946 anländer de första kriminella fångarna till Svarttjärns fångkoloni. Då var de fuktskadade barackerna i mycket dåligt skick och fulla med ohyra, som man fick röka ut med cyanväte! Fångkolonin var avsedd för 44 kort-tidare och 10 lång-tidare. Det totala antalet fångar under Svarttjärns fångkolonins epok torde röra sig om långt över 1 000 personer.

I slutet av 1940-talet blev förhållandet till markägaren Kopparfors AB mer ansträngt av flera olika anledningar och en flytt av fångkolonin började diskuteras. Sommaren 1950 togs beslut att flytta den till Sandsjön på Orsa finnmark.

Rester av den murade källaren under förrådet vid Ingels/ Svartsjön. Fotograferat 26/5 2011

Den 26 juli 1950 upprättade Fångvårdsstyrelsen en skrivelse till Kungl. Maj:t om att få överenskommelsen godkänd samt att den sedan den 12 juli 1946 beslutade provisoriska fångkolonin vid Svarttjärn i Rättviks socken istället fick inrättas vid Sandsjön i Los socken, Gävleborgs län.

Kungl. Maj:t godkände detta den 29 september 1950. I början av oktober var planeringen i full gång för att börja flytta baracker från Svarttjärn till Sandsjön.

Fångvårdsstyrelsens Arbetsbyrå skrev till Hedlunds Trävaru AB i Furudal med frågan om de hade några ritningar och beskrivningar på de baracker de levererat till Statens Utlänningskommission i Svarttjärn. Det gällde expeditionsbarack en (ca 10,0 X 7,25 m), personalbaracken (ca 14,4 X 7,25 m), samt köks- och matsalsbaracken (ca 27,4 X 7,5 m). Inriktningen till en början var att få upp en förläggning som kunde ta emot ett tiotal intagna. För det behövdes tre baracker, en för intagna, en som matsal och kök samt en för befattningshavare och expedition.

Torsdagen den 23 november 1950 överfördes en del intagna från Svarttjärn till Sandsjön, men om detta var de första som överfördes framgår inte av källmaterialet. Den 1 december fanns tolv intagna i Sandsjön och 20 i Svarttjärn. Fyra baracker var rivna och flyttade till Sandsjön. Detta innebar att det bara fanns tre baracker kvar som kunde rymma högst 36 intagna i Svarttjärn.

Fler intagna var aviserade till Svarttjärn, men för att bereda såväl personal som intagna vid Sandsjön en dräglig julhelg föreslog föreståndaren att man återförde dem till Svarttjärn under helgen. Detta innebar då i sin tur begränsade möjligheter att ta emot ytterligare intagna i Svarttjärn.

Den 15 januari 1951 planerades nästa etapp i flytten av kolonin. Då skulle personalbaracken ”Vaktbo” flyttas till Sandsjön för att där bli expeditionslokal. De tre vaktkonstaplar som bodde i denna skulle då vara tvungna att ta i anspråk en av de tre återstående barackerna som användes för fångförvar, varför det efter den 15 januari endast kunde tas emot 24 intagna i Svarttjärn, samt tolv i Sandsjön.

Under året fullföljdes sedan avvecklingen i Svarttjärn och överflyttningen till Sandsjön. Sannolikt var det klart redan första kvartalet, då en person som började på Kopparfors AB den 1 april inte såg någon verksamhet i Svarttjärn.

En delvis raserad jordkällare på lägerområdet vid Ingels/ Svartsjön. Fotograferat 26/5 2011

Verksamhetsredogörelsen för 1951 är gemensam för Svarttjärn och Sandsjön, men där framgår inte när den slutliga avvecklingen skedde men Sven Holmstedt har i sina minnesanteckningar angett "öppna anstalten Svarttjärn 24/8 1946 — 21/2 1951” och det kan då tolkas som att slutdatumet var den 21 februari 1951.

Kopparfors AB hade kvar verksamhet i Svarttjärn. Runt vattenkällan hade de egna baracker, och vid fångkolonin sparades konstapelbostaden (sannolikt föreståndar bostaden) samt att de själva ägde förrådet med källare samt två garage och svinstia. Dessa byggnader fanns sedan troligen kvar en bit in på 1960-talet.

Ingels/ Svarttjärn idag:

Om man inte känner till Svarttjärns historia är det nog få som reagerar när de passerar på vägen förbi den gamla lägerplatsen. Det är inte mycket som idag avslöjar att det in på på 1940-talet bedrevs en omfattande verksamhet med som mest över 200 personer.

Kommer man åkande på vägen kanske man reagerar över den ovanligt raka vägsträckningen, och väl framme vid lägerplatsen står ett fallfärdigt garage. Vidare finns längs vägen en form av stenkant eller mycket låg stenmur, dock inte helt lätt att upptäcka om man inte ar uppmärksam. Detta är allt som syns från vägen. För att se något mera måste man in och botanisera bland träd och buskar.

Strax sydöst om garaget går det in någon form av väg, och följer man den kommer man snart till några gjutna cementplintar och rester av uppruttnade barackflak. Här stod troligen delar av köks- och matsalsbaracken. Strax bakom denna finns resterna av en murad källare. Rakt bakom garaget, i kanten mot myren, finns ett avträde för två personer som håller på att rasa ihop. På ett par ställen i området sticker det upp rör som troligen härrör från vattenledningen.

Något sydost om källaren finns en större schaktad yta som med största sannolikhet var fotbollsplanen. Ytterligare söderut finns en hoprasad jordkällare. Några grävda gropar finns liksom ett flertal låga stenmurar. Några spår efter manskapsbarackerna finns inte. Platsen för södra garaget och svinstian går att se om man vet var dessa funnits.

En liten bit nordväst om lägret fanns vattenkällan. Den finns fortfarande kvar men överbyggnaden är numera borta. Vägen från Bingsjövägen (eller Finnvägen som många äldre säger) förbi Svarttjärn mot Brandstjärn kallas inofficiellt lägervägen. Den närbelägna fäboden Ol-Ersbodarna finns fortfarande spår kvar av verksamheten i Svarttjärn. I flera byggnader finns klotter med namn och orterna som anges är utspridda över hela landet. Tidpunkterna som är skrivna sammanfaller med när Svarttjärns fångkoloni var i drift och några personer har dessutom skrivit att de hör hemma i just Svarttjärn.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det inte längre är speciellt mycket som vittnar om att Svarttjärn en gång i tiden var en betydelsefull del i Rättviks historia. Av de 14 hemliga och slutna koncentrationslägren som fanns i Sverige under krigsåren är nog Svarttjärn utanför Ingels det idag mest mytomspunna. Idag finns ytterst lite text som beskriver och fotografier som visar hur lägret såg ut under krigsåren. Vi försöker kontinuerligt samla in information och utöka informationen om Ingels.

Tips att läsa: "Svarttjärn/ Ingels - ett svenskt koncentrationsläger?" av Christer Hammare

Har Du mer information om detta läger? Bilder, länkar, anekdoter, berättelser etc kontakta oss!

kontakt@s-sanningen.com