KCL#10: Hälsingmo | S-sanningen

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

Koncentrationsläger nr 8: Hälsingmo. (1943-48)

"Förhållandena var usla. De tvingades bära fångkläder, bo i överfulla baracker, var ständigt övervakade. De hade permissions och besöksförbud och brev censurerades"

Hälsingmo - det stora koncentrationslägret!

Hälsingmo var ett av de 14 slutna hemliga koncentrationsläger som socialstyrelsen lät uppföra på order av den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen. Majoriteten av dessa läger var utplacerade mycket avsides så allmänheten inte kände till dem samt att det blev svårare för fångarna att rymma därifrån. Samtliga läger var omgärdade med stängsel, taggtråd och beväpnade vakter.

I början var det mestadels antinazister och kommunister som satt inspärrade, men allteftersom krigslyckan vände för vännen Hitler blev socialdemokraterna allt mer tvingade att lägga om politiken från deras nazivänliga politik till att blidka Stalins kommunister och mot slutet blev det istället nazister och antikommunister som satt i lägren, vilket ledde till kraftiga motsättningar mellan gamla och nya interner.

Socialstyrelsens högste chef Gustav Möller drev de 14 hemliga koncentrationslägren men det var den socialdemokratiske ministern Tage Erlander som var lägrens överordnade. Än idag vet vi väldigt lite om vad som hände inne i lägren. Socialdemokraterna har haft 50 år på sig att sopa igen spåren efter deras 14 koncentrationsläger.

Tage Erlander var under kriget stadssekreterare i Socialdepartementet och överintendent över Socialstyrelsens utlänningsläger, dvs. ansvarig tjänsteman för lägren dit 2,000-3,000 ickedömda politiska fångar skickades utan rättegång och tidsbegränsat straff. Senare forskning har visat interneringarna präglades av stor godtycklighet.

Under krigsåren fanns en hel rad olika läger som exempelvis krigsmaktens läger för utländsk militär, eller andra nationers legationer, eller arbetskompanier för svenska värnpliktiga med kommunistsympatier. Öppna läger påbörjades i april 1940 för nyanlända flyktingar utan uppehållstillstånd och för utlänningar som man bedömde behövde hållas under observation inför utslussningen i det svenska samhället. Där hade man inte särskilt stränga restriktioner.

Benämningen "läger" gällde alltid de öppna anläggningarna och "förläggning" avsåg de slutna, de 14 hemliga svenska koncentrationslägren.

Socialstyrelsens 14 slutna läger var en del av dessa, men de hemligaste och strängaste av alla. De tillkom genom en bestämmelse om omhändertagande av utlänningar genom en kungörelse den 16 februari 1940. Vilka hamnade där? Det var personer som pga. tidigare politisk verksamhet, ansågs farliga för rikets säkerhet.

VARFÖR HÄLSINGMO?

Under 1930-talet var det stor arbetslöshet och det är troligt att kommunen var intresserad av att skapa arbetstillfällen. I mitten av 1930-talet planerades en ny väg mellan Västerby i Rengsjö (Froms kroken) och Myskje. När kriget kom och flyktingar strömmade in till Sverige är det troligt att flyktingförläggningarna i Hälsingmo 1940 och Berga i Rengsjö 1943 anlades för att få arbetskraft till vägbygget och samtidigt för att man kunde erbjuda arbetstillfällen för de internerade. Lägret låg mitt i Hälsingmo, i ett litet skogsparti strax söder om Kyrkskolan.Hela projektet gick mycket snabbt från att man den 5/7-1940 skrev kontrakt om markupplåtelse till att man den 20/8-1940 öppnades lägret i Hälsingmo.

Förberedelserna före byggstarten i Hälsingmo blev inte särskilt omfattande: Ett sockenmagasin som låg på den avsedda tomten flyttades ett par hundra meter till sin nurvarande plats. Ett enda boningshus behövde lösas in och rivas, nämligen Lone Söderkvist. För vägbygget byggdes en stödmur vid Högbacka ordenshus. Denna stödmur och den väg som så småningom byggdes i sänkan nedanför åsen är idag det enda synliga bevisen på förläggningens existens på platsen.

Förläggningen i Hälsingmo började alltså byggas hösten 1940. Baracker uppfördes under tiden som de första internerna, som var engelska sjömän, flyttade in. De fick då hjälpa till med att arbeta på bygget. Det rörde sig om militärbaracker som var tillverkade i Furudal. De kom i moduler i paket och kunde monteras på plats. Lokalbefolkningen var engagerade som snickare bl.a. Karl Söderqvist, Gustav Söderqvist, Verner Söderqvist, Jonas Vandin, Lars Vandin, Gustav Klaar. Åke Holm, då 14 år, var med som lärling.

Engelsmännen fick också arbeta med bygget av den nya vägen som bara kom att gå mellan sockenstugan och Florsjöbaden. Vägen kallades därför i folkmun "Engelska kanalen" och det är numera ett helt vedertaget namn med egen busshållplats. Vattnet mellan Dovre och Calais heter ju som bekant den Engelska kanalen och i Mo har de en egen "Engelsk kanal", som är torrlagd. Namnet användes sedan rutinmässigt i officiella sammanhang t.o.m. i kontakten mellan direktör Larsson och utlänningskommissionen. När arbete kom igång schaktades vägen ner vid sockenmagasinet och skolan. Det sägs att bygget tog stopp just vid vägkrönet vid Florsjöbaden pga. att man där stött på fornlämningar, som idag dock inte kunnat spåras. Dock ser man i naturen tydliga och fula spår efter det avbrutna vägbygget. Ute på myrmarken fanns vagnar som gick på räls och de lastades för hand med spadar. Vagnarna rullades sedan ner på myrmarken och schaktmassorna tippades där. Upp till schaktet igen drogs vagnarna i sakta mak av Jonas Jonssons häst.

De flesta som jobbade vid vägbygget var engelsmän. Arbetet var kallt och mycket besvärligt. Enligt en av sjömännen CS, som intervjus nedan, var arbetstakten inte så hög. De hade ju dessutom sin lön från flottan. Bland dem fanns också afrikaner och indier från handelsflotta, som många var ovana vid kroppsarbete. Bas vid vägbygget var Konrad Larsson. Enligt uppgifter i stadsarkivets papper var det den 25.2.1941 endast tio flyktingar som arbetade på vägen.

Bilden på framsidan föreställer grinden till Hälsingmolägret med kökspersonalen Karin Andersson (husmor), Helen Holm, Birgit Lindström och dottern Siv,, Edit Larsson och en tysk intern.

HÄLSINGMOFÖRLÄGGNINGENS UTSEENDE OCH FUNKTION

Förläggningen omfattade 13 röda träbaracker som inrymde fyra stycken 48a mans, tre stycken 12 mans baracker och en stycken 50 mans, direktörsbostad, intendentens bostad, kök, matsal, sjukstuga, konstaplarnas barack, personalbostad, expedition, samlingssal och diverse bodar för olika ändamål: matkällare, vedbod, redskapsbod, tvättstuga, bastu, avträde och svinhus.

Marken arrenderades i juli 1940 på 5 år av hemmansägare Jonas Lundberg mot en engångsersättning av 750 kr och där tillkom en ersättning på 100 kr för skog som växte i området. 1944 måste man arrendera ytterligare mark (14.6 ar) av Jonas Lundberg för förläggningens behov av köksträdgård mm till en kostnad av 35 kr/år. Ytterligare mark behövdes för anläggning av byggnader, bollplan, golfbana mm och här arrenderades mark av Per Persson i Flor till en kostnad av 35 kr/år. Till fotbollsplanen arrenderades mark av Smedhälls, men här saknas själva arrendeavtalet bland handlingarna.

Lägret hade ca 200 platser. Det kom att liknas vid en stad i miniatyr. Den lilla baracken som var expedition kallades "Rådhuset" och "gatorna" mellan barackerna kallades "Kungagatan och Broadway" Den öppna plats, där man samlades för ordergivning, "Torget", kallades först Larssons plass, senare ändrat till "Unter der Linder". Under årens lopp var interner från 16 nationer placerade i Hälsingmo.

Förläggningsverksamheten var ett "lyft" för bygden under dessa år och många ortsbor fick där sin utkomst. När andra världskriget pågått i tre år började flyktingströmmen öka, främst från våra grannländer. Från Danmark gick det lätt att ta sig över Öresund och från Norge flydde man över fjällen. På förläggningen i Hälsingmo ökade trycket att sända tillbaka sjömännen till England och att omvandla lägret till en sluten hemlig förläggning för främst norrmän och danskar i Socialstyrelsens regi. Antalet flyktingar var från början (1940) 167 personer och 1942 endast 37. Som mest hade Hälsingmo och annexet Florsberg tillsammans 330 internerade. (Våren 1943 öppnades Florsberg som annex).

ENGELSMÄNNEN MELLAN ÅREN 1940-42.

Besättningsmän från torpederade engelska krigs-och handelsfartyg vid Norges kust var alltså den första grupp som kom till förläggningen. De var flyktingar utan att ha gjort något straffbart och hade heller inga politiska kopplingar. Förläggningen i Hälsingmo var då ett öppet läger och det fanns troligtvis inget stängsel runt det den första tiden. Engelsmännen var inte rymningsbenägna. De hade dock arbetsplikt i sysselsättning inom lägret eller i vägbygget av Engelska kanalen. Några interner kunde få permission och besöka familjer i grannskapet. Under helger och kvällar var det fritt att besöka cafeer och träffa ortsbor. Sport och idrott i olika former var viktiga fritidssysselsättningar för internerna. En fotbollsplan anlades i anslutning till lägret. Engelsmännen var duktiga fotbollsspelare och det lockade till och med ungdomarna i byn, ibland ordnades tom "landskamper" England- Sverige. Av själva fotbollsplanen finns idag inga spår utan där är en igenvuxen späd tallskog. I en notis från Allers nr 7/4-1942 står att läsa:" Sport och spel höra till de internerades tidsfördriv."

De engelska sjömännen hade under åren i Hälsingmo fått många vänner och då främst bland ungdomarna. Det var troligen ett känslomättat avsked när de tog farväl av sina vänner. Det var vanskligt att återvända till England under brinnande krig. Många av sjömännen dukade under när deras båtar torpederades på Nordsjön.

CHARLIE SWALES

Lasse Mårtensgård har i en artikelserie i Kuriren 1995 samlat in berättelser både från personer som var personal och arbetade på förläggningen. Charlie (Stanley) Swales föddes i Wales Han var en av de engelsmän som kom hit som tysk krigsfånge efter att ha överlevt sprängningen av jagaren HMS Hunter i Narvik den 10 april 1940. Han var på uppdrag i Medelhavet och beordrades till Narvik. Många av besättningen dog. Tyskarna tog de överlevande engelska sjömännen som krigsfångar och när det började bli en ansenlig skara att ta hand om "dumpade" man dem vid gränsen till Sverige och lät dem klara sig så gott de kunde. Charlie blev dock efter stora strapatser, till fots i flera dagar, utan mat och varma kläder, transporterad till Hälsingmo. Han var då med och sprängde och grävde för den s.k. "Engelska kanalen".

På kvällarna träffade de byns ungdomar och ofta blev det ett besök på cafe. Charlie, som tillhörde krigsflottan, gick till Marta Holms cafe, Handelsflottans mannar gick däremot till Mia Holms cafe och där jobbade Marianne Floren, hans blivande fru. Marianne kunde såsmåningom komma med honom till England när han fortsatte att tjänstgöra där till krigsslutet. Familjen kom efter något år i England att sedan bli boende i Hälsingmo och senare Marmaverken.

Vägen "Engelska Kanalen" genom Mo och platsen där fotbollsplanen en gång låg.

NORSK FLYKTINGSTRÖM TILL SVERIGE 1942-1943 OCH MELLAN 1943-1946 NORRMÄN OCH DANSKAR

Mycket av verksamheten var hemligstämplad de första åren. Det var känsligt med interner från olika krigförande nationer. Inom lägret blev det också spänningar och många interner oroade sig för framtiden. I förläggningen fanns desertörer, motståndsmän, quislingar och krigsfångar, som illegalt kommit till vårt land. Det var över huvud taget mycket som var hemligt kring flyktingförläggningarna i början av 1940-talet. Det var ovisst vilken vändning kriget skulle ta. Därför vågade pressen inte skriva. Spionerna kunde lura runt hörnet. Lägrens verksamhet hölls även hemlig för lokalbefolkningen. Skälen till detta kan man endast spekulera om. Man ville troligtvis undvika opinionsyttringar för eller emot de krigande nationerna. Det fanns en rädsla för spioner och infiltratörer och då var det en fördel att lokalbefolkningen visste så lite som möjligt. Det rådde i princip fotoförbud. I ett tjänsteärende från Hälsingmo den I2 maj 1943 till Överinspektör Perslow klargörs "att intern icke ägde rätt att låta fotografera sig under interneringstiden ej heller inneha kamera."

KJESÄTER

I Sörmland öppnades på slottet Kjesäter en verksamhet i samverkan mellan svenska och norska myndigheter för prövning av flyktingarnas status. Efter prövningen fick de flesta främlingspass och slussades ut i arbetslivet. De norrmän, som var misstänkta quislingar, internerades och fördes till Hälsingmo. I Hälsingmo fortsatte utredningen om internernas förhållande i hemlandet och flera interner fick då främlingspass. Som regel varade interneringen i fyra månader efter kontakter med olika myndigheter. Interner förhördes av länsstyrelsen som förordar en advokat och upprättar förhörsprotokoll, som sedan går till utlänningskommissionen. Därifrån sker sedan en korrespondens med utländska legationer. Ett större antal norrmän internerades de första månaderna på Smedsbo. Av dessa överfördes 43 personer i mars/april till Hälsingmo/Florsberg för ha en möjlighet att där avskilja de som var nazistiska samarbetsmän.

BERGA OCH SUNNERSTAHOLM

År 1943 öppnas på grund av den stora flyktingströmmen det nya lägret i Berga i Rengsjö. Berga kallades "Petsamo"! Lägerledningen i Hälsingmo var med och startade förläggningen där och hade också gemensam ledning och administration. På Bergalägret internerades kriminella och således hade man hård bevakning. Enligt Sandlerkommissionens betänkande inrättades Berga i slutet av 1943, men i arkivmaterialet tyder dock mycket på att det öppnades redan vid årsskiftet 1942-43.De tyskar som svenska myndigheter hade hållit internerade 1941-42 hade frisläppts och det var nu istället den tyska naziststatens företrädare som skulle inspärras både för att undvika flykt från ev. krigsrätt och till skydd från repressalier från de krigsdrabbade.

1945 tillkom Sunnerstaholm på Prästnäset i Bollnäs som hyste 500 interner. Det kallades i folkmun för "Karelska näset" På Sunnerstaholm internerades en period omkring 240 tyska legationstjänstemän och militärer samt deras familjer. Senare omvandlades lägret till ett öppet flyktingläger för nyligen befriade polska koncentrationslägerfångar. Antalet slutna läger växte i krigsslutet från sju i april 1945 till 13 i juli samma år.

Skiss över Hälsingmo koncentrationsläger

HÄLSINGMO KONCENTRATIONSLÄGER

En ny fas i förläggningens verksamhet påbörjades i och med tillströmningen av norska och danska internerade. Den första mars 1943 blev Hälsingmo ett slutet läger, inhägnat med staket som bestod av tre släta trådar och taggtråd. Att lämna området utan tillstånd betraktades som rymning och bestraffades obönhörligen med tagande i förvar två månader i Gävlefängelset. Klimatet hårdnade med strängare ordningsregler. Fraternisering, d.v.s. förtroligt umgänge mellan personalen och internerna var ej tillåten, personal och internerna skulle hållas isolerade från ortsbefolkningen. Om någon intern arbetsvägrade eller bröt mot lägrets ordningsregler kunde bestraffningen bestå av indragen flitpenning- 90 öre per dag- eller indraget biobesök på Högbacka ordenshus.

Från försommaren 1943 var lägren Hälsingmo och Florsberg speciellt utsedda att hysa danska respektive norska nazister och samarbetsmän i åldern 18-50 år. De var rätt eller orätt utpekade som kollaboratörer och var själva mycket missnöjda med sin nya tillvaro i Sverige. De klagade 1945 i brev till Sandler kommissionen över att de orättvist utpekades som landsförrädare och anklagade mottagningskontoren för bristfälliga och partiska utredningar. De tyckte att förhållandena i lägren var usla. De tvingades bära fångkläder, bo i överfulla baracker, var ständigt övervakade- t.o.m under gudstjänsterna och måltiderna. De hade permissions och besöksförbud och alla brev censurerades.

Vakterna hade hand om centralradion och internerna fick endast lyssna på vissa program. Fotoförbudet tycks ha följts i stor utsträckning eftersom icke-officiella bilder från lägren nästan inte alls tycks existera.

ANNEXET FLORSBERG

Redan den 28 februari 1942 träffades en överenskommelse med hemmansägare Per Larsson i Flor om att hyra Florsberg mot en månatlig hyra på 150 kronor. Lägret öppnade 1/3-1943 som ett annex till lägret i Hälsingmo. Florsberg hade plats för 50 interner. Personalstyrkan bestod av direktör, tillsyningsman, fem konstaplar, husmor, kokerska och två biträden i köket. Som kuriosa kan nämnas att här disponerade man dessutom sju pistoler med ammunition. Där var de flesta danska flyktingar med oftast brokig bakgrund från det ockuperade Danmark och det uppstod ofta spänningar mellan de internerade, som kunde vara motståndsmän, samarbetsmän eller "stikkere" (tjallare), som angav motståndsmän. Där fanns interner från den så kallade "Sommerkåren" som gick tyskarnas ärenden eller "Schalburgare" som sysslade med sabotage. Vakterna på Florsberg arbetade dygnet runt i olika arbetspass med patrullering och kontroll av de olika barackerna.Florsberg var ett genomgångsläger där man inte stannade så lång tid utan genomströmningen var ganska stor. År 1946 kom många östtyska flyktingar från Sunnerstaholm i Bollnäs till Florsberg. Många olika nationaliteter skulle samsas i de olika lägren. I Hälsingmo och Florsberg fanns interner från 16 nationer, däribland även från Ryssland (Sovjet), Tjeckien och lngermanland (omr. mellan nv Finland/Ryssland). Det uppstod stora problem med att blanda så många interner med den rådande språkförbistringen och de skilda levnadsvanor som skulle leva ihop på liten, sluten yta. Barackerna var ej så väl isolerade och internerna klagade på detta samt på den dåliga maten. Ibland kände man av att det var oro i lägret på Florsberg. Vid en rymning våren 1945 tvingades vakterna öppna grindarna och internerna var på fri fot. Polisen kontaktades och rymlingarna kunde stoppas. I Söderhamns Tidning den 2/2-1945 kunde man läsa följande:

38 INTERNERADE DEMONSTRATIONSTÅGADE MOT SÖDERHAMN. På torsdagen demonstrerade 38 interner, 36 danskar och 2 tyskar - genom att i samlad trupp tåga mot Söderhamn. Detta hade dock inte något som helst samband med robotkonstruktören. (se nedan) Demonstrationen var enbart ett utslag av missnöje - det fanns tre ledare i lägret som gått in för att egga upp kamraterna och det var dessas propaganda som de övriga låtit övertala sig till att skriva under en protestskrivelse riktad till landshövding Sandler, och som man ville överlämna på ett så uppmärksammat sätt som möjligt. Att landshövding Sandler bodde i Gävle hade demonstranterna tydligen inte reda på, i annat fall kanske de dragit sig för den långa vägen - 10 mil. När truppen givit sig iväg alarmerades polisen i Söderhamn som mötte med 20 man vid Kinstaby, ungefär en mil från förläggningen.

Sedan statsfiskal M. Andre talat förstånd med ledarna vände samtliga och inställde sig åter i lägret. Vaktmanskapet vid förläggningen hade inte kunnat hindra truppen att ge sig av, men följde med i kön av kolonnen för att se till att inga oroligheter skulle förekomma. Den förläggning det här är fråga om är ett interneringsläger i Florsberg där det finns folk från sju nationer, men mest danskar - ett 80-tal. Förläggningen är ett annex till huvudförläggningen i Hälsingmo. Direktör Linder är angelägen att framhålla att de demonstrerande har försökt öva påtryckning även på norrmännen i huvudförläggningen, men dessa toga helt avstånd från danskarnas ide. Utredning om intermezzot pågår."

(Söderhamns Tidning, 1945)

Barackbyggnaderna i Hälsingmo bakom den svenska taggtråden. Fotografi från 1942.

Lägret på Florsberg var inhägnat med stängsel. Det fanns fyra baracker för de internerade. I det stora huset var matsal, kök och kontor. På övervåningen hade personalen sina rum. Det fanns en kokerska, som hette Gunhild och två köksbiträden, systrarna Karin och Britta Enberg. Ute på gården fanns en damm och en tragisk olycka inträffade då en liten tysk flicka, från en av de internerade familjerna, drunknade där. Flickan är begravd i Mo. Torsten Rosen var anställd som vaktkonstapel på Florsberg lägret 1944-1946 och i en telefonintervju 2/9.2008 har han berättat ovanstående för Lennart Sandström.

HENRY JONSSON OCH SVEN BJÖRK BERÄTTAR

Lasse Mårtensgård i Söderhamns Kuriren har intervjuat vaktkonstaplarna Henry Jonsson och Sven Björk. År 1944 började de arbeta på förläggningen. Sven Björk hade dessförinnan varit anställd på lägret Berga i Rengsjö i ett år och beskriver det som en himmelsvid skillnad mot Hälsingmo. I Bergalägret var internerna kriminella och hårt bevakade. Ibland blev det oroligt i lägret och då fick vaktkonstaplarna vara både bestämda och diplomatiska. Båda verkar minnas tiden på förläggningen i Hälsingmo som ganska idyllisk. Här fanns politiska fångar, vaktpersonal och stängsel, men stängslet var knappt en meter högt och hade mest en symbolisk funktion. Rymningar förekom, som man inte tog så allvarligt på eftersom det oftast handlade om romantiska besök hos någon ung dam i trakten och rymlingen brukade själv komma tillbaka efter någon dag. I Hälsingmo fanns sjömän från sydligare länder, afrikaner och indier, med namn som Abdulla, Odin, Dannemos, Charlie och Mombasa, som aldrig hade set snö och is. Sven berättar att när de var ute på Florsjön kunde de nästan kyssa isen. Att vatten kunde frysa till is och att man kunde gå på isen var för dem en ofattbar upplevelse likaså för Sven som fick möta människor som aldrig ens hört talas om dessa fenomen. Interneringarna ledde alltså till exotiska möten mellan både byborna och internerna. Många av internerna hade hög utbildning och konstnärlig begåvning. En av dem hette Antonsen och målade kulisser till revyerna på Högbacka. En annan var med och utvecklade V2-bomben, som användes under kriget.

LEDNINGEN

Lägren i Hälsingmo och Florsberg hade samma ledning. Första lägerchefen var Knut Larsson och intendent var Nils Stenberg. De hade ansvar för inköp och administration. I ledningen på Florsberg var Elving Blomkvist och Ebbe Linder. Direktör Knut Larsson var chef fram till 1943 då han efterträddes av Ebbe Linder.

"Ingen avundsvärd tjänst att vara chef för ett "quislingläger". Alla konstaterade dock enhälligt att direktör Larsson fyllt denna plats på ett utomordentligt sätt. En fysiskt imponerande gestalt, stoiskt lugn och kall omdömesförmåga gjorde honom till rätt man på rätt post."

(Sundsvalls Tidning, 1948)

Knut Larsson kom som så många andra lägerchefer från den akademiska världen. Han hade studerat grekiska, hebreiska och latin vid filosofiska fakulteten i Uppsala innan han blev anställd av Socialstyrelsen vid lägren i Långmora sedan Hälsingmo/Florsberg.

Från 1944 anställdes han i desertörlägret i Kusfors i Västerbottens län. Han betraktades då av Utlänningskommissionen och Socialstyrelsen som den mest erfarne fackmannen på området. Hans fortsatta karriär efter kriget var som lärare på läroverket i Sundsvall.

Nils Stenberg född i Voxna 1915. Utbildning: sexårig folkskola, kurser på Påhlmans Handelsinstitut. Yrkesliv: Tjänst på Konsum, Söderhamn. Intendent på förläggningen, Hälsingmo.

Tjänst på Edsbyverken. Innehavare av Stenbergs Herrkläder, Söderhamn. Riksdagsman för Folkpartiet 1952-1962. Ordförande i Svenska Skidförbundet. Direktör i Göteborgs köpmannaförbund. Stenberg beskrivs som en person med stora personliga kvalifikationer.

När vaktkonstaplar skulle anställas fick de träffa dir. Larsson, medan den kvinnliga personalen fick träffa husmor. Befattningen som husmor varierade mellan olika personer. Expeditionen låg i en barack på lägerområdet. Kontoret där intendent Nils Stenberg och assistent Lars Rengeborg höll till, låg i en hyrd lokal i Axel Holms hus. Direktör Larsson hyrde rum hos Georg Holm och Intendent Stenberg hyrde hos Axel Holm. Larsson efterträddes 1943 av den blivande prästen, Ebbe Linder (1911-1992). Utdrag ur Ebbe Linders minnesanteckningar:

"-Jag är värmlänning från Hammarö utanför Karlstad. Efter studentexamen började jag studera teologi i Uppsala. Jag är rådvill - känner att bli präst inte är min livsuppgift. Så får jag ett telefonsamtal den 28 sept 1943, som förändrade mitt liv. Min gode vän och studiekamrat Knut Larsson frågade om jag kan komma till Hälsingmo förläggningen, och bli lägerchef Jag tackar ja med glädje. Det var en befrielse att lämna Uppsala. I lägret i Hälsingmo finns norska quislingar. Dagen innan jag lämnar Uppsala var det en fest i studentnationen. Dagen efter reser jag med tåg till Söderhamn. På stationen möter Knut Larsson och vi tar taxi. Vi kommer till Hälsingmo och efter en stund kommer larm att en rymning planeras. Jag får en pistol i min hand (är ej van med skjutvapen) och får en ficklampa och måste ut i hästmörkret. Där sitter jag på en stubbe i skogen och tänker över min situation. I går studentfest - idag sitter jag med en pistol och väntar på en ev. rymning. Hammarö/ Hälsingmo är mina käraste platser och i Hälsingmo träffade jag min fru Margit den10 sept 1944."

Direktör Linder flyttade från Hälsingmo till arbetslägret i Linghed, där först quislingar, sedan tyska desertörer och kapitulanter vistades. Han tjänstgjorde också en tid på Sunnerstaholm vid Bollnäs, bland polska repatriander, som ville hem och avslutade därpå med fyra år i flyktinglägren i Färna bruk. Om hans fortsatta yrkeskarriär är endast känt att han arbetade som fängelsedirektör i Västerås. Under en period I946 när dir. Linder var chef för Färnalägret i Västmanland hade han stor nytta av sina teologiska studier då de ortodoxa judarna som vistades där höll hårt på bud i Mose lag. I lägret vistades då omkring 600 judar för att återhämta sig och kunna planera för framtiden. När lägret sedan avvecklades efter en tid kom judarna till Sunnerstaholm och efter ytterligare en tid till Hälsingmo.

VAKTKONSTAPLAR UNDER LÄGERÅREN

Här omnämns Torsten Rosen, Pelle Andersson, Elving Blomkvist, Henry Karlsson, Hilding Moberg, N.Ek, Knut Eriksson, Henry Jonsson, Sven Björk, Ivar Jägeving, Arne Johansson, Arne Nordkvist, Karl Gustav Lönngren, Alvar Persson, Harry Lindbeck, Bernhard Söder, Sven Johansson, Torgny Segerholm, Erik Larsson (Källänges Erik), Sten Lindbeck. Några av vaktkonstaplarna sökte sig till polisutbildning och det var en klar merit att ha varit vakt. Torsten Rosen var polis i Gävle. Sven Johansson, bosatt i Kilafors, tjänstgjorde i Bollnäs under många år. Elving Blomkvist var föreståndare för annexet på Florsberg. Han gjorde karriär inom polisen och när han pensionerades var han chef för rikskriminalens ekorotel. Kalle Lönngren var också verksam inom polisen.

KÖKSPERSONAL

Anna Andersson, Viran Jägeving, Astrid Eriksson, Signe Holm, Svea Nordkvist, Birgit Lindström, Helena Holm, Anna Pettersson, Milly Söderkvist, Nanny Söderkvist, Elly Holm, Anna Blom, Gurli Brodd. Edit Larsson, Edit Persson, Greta Norling var några av de som omnämns. Elly Holm var en av personalen i köket från starten. I köket var för- och eftermiddagsskift. Av internerna var 4 kockar, 2 lagade mat och diskade. Matsalen var en lång barack rakt fram när man kom in på området. I matsalen rådde strikt rangordning. Konstaplarna fick äta på porslinstallrikar och internerna på plåttallrikar. De med mörk hudfärg satt längst ner i matsalen och skulle alltså serveras sist. Men Elly Holm (som var mer demokratiskt sinnad) serverade ibland dem först och fick då höra: " Elly like black men".

SJUKVÅRD

På förläggningen fanns en speciell sjukvårdsbarack där en tid en engelsk sjukvårdare hade ansvaret. Läkare var Dr Gunnar Tiren som på 1940-talet var underläkare på Moheds sanatorium och sjuksköterskan hette syster Äberg. Flera av internerna led av psykiska problem sedan tidigare och många klarade inte av de psykiska påfrestningarna som lägertillvaron medförde. De fick då föras till Sidsjöns mentalsjukhus i Sundsvall. Efter krigsslutet kom många personer med TBC från koncentrationslägren till Hälsingmo. Det var då ett nära samarbete med Moheds sanatorium.

KYRKAN

Många av interna med svåra traumatiska krigsupplevelser bakom sig hade på den tiden inget terapeutiskt stöd att tillgå. Här blev kyrkan och kyrkoherde Erik Forsell en viktig själasörjare. Erik Forsell tillträdde son kyrkoherde i Mo 1940. Han hade ett nära samarbete med förläggningen. Varje söndag deltog ett 50-tal interner i högmässan i kyrkan. Det var frivilligt att delta och vakter övervakade att ingen rymde. Kyrkoherden var mycket uppskattad för sin insats. Vid direktör Larssons avtackning med en fest och revy på Högbacka var Forsell med sin fru Elsa särskilt inbjudna som ett bevis för denna uppskattning. Till förläggningens samlingssal kom även medverkande från missionsförsamlingen och Frälsningsarmen, Internerna ordnade även själva sammankomsterna med andligt innehåll. Norrmännen uttryckte ofta önskemål om att få en norsk präst till lägret. Av politiska skäl vågade man ej propagera för att fritt Norge.

KONTAKT MED YTTERVÄRLDEN

Besök: I riksarkivets papper finns noterat internernas ansökningar om att få ta emot besök av sina anhöriga. T ex. En norrman ansökte om att få besök av sin fästmö och det gick bra. Besökarna till internerna fick bo hos smeden Jonsson (Smedhäll). Det var dock stränga föreskrifter t.ex. att "Vederbörande får ej lämna smedens gårdsområde". Endast vid ett par tillfällen under lägertiden kom någon på besök till en internerad även om det alltså var fullt möjligt. Brevväxlingen mellan de internerade och omvärlden kontrollerades och stoppades vid misstanke om kodade meddelanden.

Hur upplevde grannskapet förläggningen? En allmän uppfattning i grannskapet var att man inom förläggningen levde sitt eget liv och inga klagomål framfördes. För de närmaste grannarna måste det dock varit speciellt att bo så nära lägerområdet med ett hundratals internerade och endast några meter till stängslet.

Många på orten hade hjälp av de internerade som arbetskraft och det ledde i många fall till mångårig vänskap. I snickeriet arbetade en skicklig träsnidare som lärde ut konsten att tillverka kubbstolar. I många år utväxlade sedan han och snickaren brev med bl.a. ritningar på vackra slingor och djur till stolarna. Breven avslutades alltid med varma hälsningar till de personer han lärt känna i byn.

Som nämndes inledningsvis hölls även mycket av lägrets verksamhet hemligt. Det fanns en rädsla att lokalbefolkningen kunde vara behjälplig vid rymningar, eftersom enda chansen att lyckas var med hjälp utifrån.

Det finns även i arkivhandlingarna ärenden som rör namngivna unga kvinnor i trakten, som visat för stort intresse för internerna, t.ex. lämnat över dagstidningar, skickat brev, vilket inte var tillåtet. I en tjänsteanteckning rapporteras om överträdande av gränsen för fritidsområdet. Några av internerna ertappas med att ha haft täta möten med några flickor utanför området, dock förnekas intimare förbindelse. Efter upprepade förhör erkände även en av de anklagade att han snattat äpplen. Äppelsnatteri verkar vara den vanligaste stölden som drabbat de närboende. Straffet för detta kunde bli kännbart med indragen flitpeng eller biobesök.

STÄMNINGEN BLAND DE INTERNERADE

Bland de internerade fanns av naturliga skäl många olika människoöden. Bland norrmännen fanns t.ex. poliser och nazistiska frontkämpar. En del var rena quislingar och andra var quislingar mer av misstag. Det förekom mycket falskt angiveri under de kritiska åren. Detta bidrog naturligtvis till att stämningen på förläggningen ofta var mycket spänd. Man bevakade varandra och på så sätt bidrog detta till att rymningsfrekvensen var påfallande låg. Det rådde också stor ovisshet om hur mycket de andra internerna visste om en själv. Man misstänkte varandra för spioneri för tyskarna. Man hade ofta stor oro för hur ens fall skulle bedömas vid krigsslutet. Den brist på sysselsättning som ofta rådde och ovissheten om framtiden gjorde interna ofta slöa, liknöjda och missmodiga. Ovissheten om hur anförvanterna där hemma hade det påverkade också.En norrman som kallades "Norges Goebbels" (J.P. Goebbels var Hitlers propagandaminister) dränkte sig i Florsjön under en badutflykt då han fruktade att återvända till Norge. Om en annan norrman berättas att han hade haft hög befattning som polischef i sitt hemland. Han hade rykte om sig att ha varit så hård mot sina elever att han t.o.m. blev varnad av tyskarna! När han kom till Hälsingmo fruktade han att träffa sina gamla elever och bad om att bli fängslad och förd till Gävle.

Då detta inte gick rymde han från lägret och fick därför avtjäna två månaders fängelse i Gävle! Efter det kom han inte tillbaka till Hälsingmo. Många blev deprimerade av det isolerade lägerlivet och vissa skickades till Sidsjön för vård. Men ljuspunkter fanns, t.ex. att få bada i Florsjön under arbetsfria dagar! Uppfinningsrikedomen var stor när det gällde illegal sprittillverkning. De internerade hade inte tillgång till alkohol på laglig väg, vilket personalen hade.

Även på engelsmännens tid i lägret uppstod en hel del skärmytslingar. En anmälan till socialstyrelsen gäller två internerade som trots upprepade varningar uppträtt störande och aggressivt. De skickade runt listor bland sina kamrater med krav på att föreståndare Erdman och den kvinnliga personalen skulle avskedas.

"-Dessutom hade dessa båda klistrat upp sedlighetssårande bilder av nakna kvinnor, skrivit oförskämdaste förolämpningar om mig och den kvinnliga personalen, den närboende befolkningen har många gånger varit utsatta för samma smädelser varför de framförts klagomål till mig.Senast för ett par dagar sedan när vi hade haft pälsa och rödbetor till mat hade W tagit en ättiksflaska och kastat in den i köket och sagt "vilken dj-a mat vi får." När jag upprepade gånger varnat dessa för deras uppträdande, utan att detta gjort någon verkan anser jag att en bestraffning bör vidtagas med det snaraste."

Ett typiskt exempel är en anmälan till Socialstyrelsen där tre danskar klagar på att de i Hälsingmo förföljts, trakasseras och blivit slagna av norrmännen i lägret. När de är på sina dagsverken i köket lägger någon sot, häftstift och skräp i deras sängar, eller på deras stolar. De får elaka tillmälen, blir slagna och anklagade att stulit mat mm. Knut Larsson skriver i sitt svar:" På Hälsingmo förläggning finns nio (9) danskar omhändertagna, men endast de tre ovannämnda äro fientligt inställda speciellt mot norrmännen.

... Angående den förföljelse de tre ovannämnda danskarna mena sig vara utsatta för är denna enligt andras uppgift betydligt överdriven. Avogheten mot just dessa tre danskar synes grunda sig främst på att dessa under sitt arbete i köket uppträtt överlägset mot norrmän som kommit in i köket i ett eller annat ärende, och norrmännen har förklarat att "det räcker att de varit överlägset behandlade av danskar i 400 år" ... (lång och ingående beskrivning av det som hänt) ... I förklarande syfte kan nämnas att dylika små skärmytslingar äro mycket naturliga i ett läger, där omkring tredjedelen av klientelet är kriminella bråkstakar som blivit hårt skolade i dagliga handslagsmål i sitt hemland, en annan tredjedel (till vilken också de tre danskarna höra) förrymda frontsoldater med i kriget avtrubbad respekt för våld men i stället uppammad hetsighet och irritabilitet, en sista tredjedel myndigt polisbefäl, konstaplar och officerare, vilka äro vana att bli åtlydda och därför gärna här av vana anlägger en överlägsen ton, vilket retar gallfebern på dräggen, som tycker sig i den nu givna situationen kunna återgälda, som de tycka, gammal skuld."

TIDNINGSNOTISER.

QUISLINGARNA I HÄLSINGMO KLAGAR PÄ INTERNERINGEN. Klagoskrift till justitieministern.

De internerade norska quislingarna i förläggningen i Hälsingmo har, enligt Expressen, skickat en klagoskrift till justitieministern Torwald Bergkvist, som innehåller anklagelser mot de norska flyktingmyndigheterna i Sverige och utmynnar i att de internerade skall få sin frihet åter.

Justitieministern förklarar att det för närvarande i Hälsingmo nästan undantagslöst finns norska quislingar och danska samarbetsmän. Vad norrmännen beträffar är det dels på deras egna uppgifter och dels på vad som kommit fram vid undersökningen av deras förhållanden vid det norska mottagningslägret i Kjesäter som klassificeringen grundar sig. I varje särskilt fall finns det utredningar om vad de haft för sig hemma, om de varit medlemmar av S-partiet eller i övrigt samarbetat med tyskarna. Var sjätte månad omprövas fallen, säger stadsrådet Bergkvist. Men jag måste medge att det är ganska sällan vi anser oss kunna skriva ut internerade av denna kategori. Det rör sig här om folk som normalt skulle kunna skickas tillbaka till sitt land utan vidare, men som det nu är vill vi inte medverka till att de återvänder, därför att de kan ställa till så mycket skada för andra flyktingar genom att rapportera om dem. Det får därför vara klart ofarliga fall innan vi bestämmer oss för att släppa någon fri. I övrigt skiljer sig förläggningen i Hälsingmo inte från de sju andra interneringslägren vi har i fråga om de internerades behandling. De sysselsätts med en del skogs- och vägarbeten och i övrigt hjälpa till med sysslorna i lägret.

(Söderhamns Tidning, 1945)

I Aftonbladet skriver man i december 1945 om våld och hungerstrejker då 500 quislingar for härifrån. Man har även funnit att det förekom åtskilliga självmordsförsök och utbrott av krigspsykos och hysteri, som måste mötas med våld från svensk sida.

(Aftonbladet, 1945)

I Sundsvalls Tidning skriver man 1948 under rubriken Hälsingmo - en ormgrop för quislingar och stikkere:

"Att tjänstgöra som chef för Sveriges största interneringsläger mötte sina svårigheter. Quislingar, desertörer, trosförföljda, f.d. koncentrationsklientel och andra flyktingar såsom landsförrädare och associala från hela Europa samlades inom Hälsingmos, två mil från Bollnäs, väl bevakade stängsel under senaste kriget." Men från Hälsingmos horisont har det däremot varit ganska tyst - åtminstone utåt - under kriget. Journalister ägde inte ens tillträde. "Det var lugnast så", säger älskvärde läroverksläraren Knut Larsson i Sundsvall, högste chefen för Hälsingmo och en av landets skickligaste experter i flyktingfrågor."

(Sundsvalls Tidning, 1948)

FRÅN EBBE UNDERS MINNESANTECKNINGAR

En kväll i början av 1945 blev det bråk mellan två stridbara interner. Vaktkonstapel och jag gick emellan för att skilja dem åt. De hade berusat sig med hårvatten. Jag fick av en norrman en rejäl smäll- en blåtira - var gul och blå i ansiktet och ena ögat igenmurat. Händelsen väckte uppmärksamhet i svenska pressen med rubriker som: "Lägerchef brutalt nedslagen", "Arg intern gav lägerchef blått öga.", "Flykting drack hårvatten och misshandlade lägerchefen.", "Berusad intern på bärsärkarhumör slog ner lägerchef."

"V-4 Konstruktören provsköt inga robotbomber i Hälsingmo."Fria fantasier" säger lägerchefen. "Någon provskjutning med V-4 vapnet har den österrikiske robotkonstruktören Franz Peter, mig veterligen icke företaget under sin vistelse i Hälsingmo, framhåller förläggningsdirektören Ebbe Linder på Söderhamns Tidningens förfrågan. Alla uppgifter därom är helt enkelt rena fantasier. Att Peter sysslade med vissa konstruktionsritningar vill jag icke förneka men därifrån och till provskjutningar är steget långt. Någon medhjälpare har Peter icke haft i lägret. Den 9 augusti beslöt utlänningskommissionen att omhänderta honom på förläggningen och två dagar senare överfördes han till Hälsingmo. Den 29 september beviljades Peter permission för att i Stockholm konferera med svensk militär myndighet. Vid permissionens utgång återvände han icke till lägret. Senare besökte han en tjänsteman vid utlänningskommissionen, och då denne uppmanade honom att återvända till Hälsingmo, förklarade han sig villig härtill. Som ett bevis för sin avsikt att återvända visades en järnvägsbiljett. Han inställde sig emellertid icke vid lägret och efterlystes med anledning härav den 11 oktober. Den 17 oktober infann sig Peter vid passkontrollen vid Skeppsbron utrustad med ryskt interims pass med finsk genomresevisering. Sedan passmyndigheter efter hänvändelse till polisen erfarit att denna och utrikesdepartementet efter samråd icke funnit hinder föreligga för Peters utresa tilläts han lämna landet. Som bekant gäller icke utreseförbud annat än för danska och norska medborgare. "

(Söderhamns Tidning, 1945)

ÖVRIGA TIDNINGSRUBRIKER SOM AVSPEGLAR DET AKTUELLA LÄGET:

Vi har klarat Auschwitz, vill inte till Hälsingmo. (Hälsinglands Dagblad, 1946)

De 120 judarna i Sunnerstaholm vägrar flytta till Hälsingmo. (Ljusnan, 1946)

Sunnerstaholm skall utrymmas senast i morgon. De ortodoxa judiska flyktingarna flyttade till Hälsingmo utan bråk. (Ljusnan, 1946)

SÖNDAGSPROMENAD SOM KUNNAT SLUTA I KATASTROF

Tjallare berättade om rymningsplaner. Dir. Linder inbjöd till söndags promenad. För rymmare: Hämta smörgåspaket i matsalen och långkalsonger i förrådet. 29 interner kom till avtalad samlingsplats. Under vandringen: vaktkonstaplar och lägerchef försöktehålla ihop gruppen, som dock blev utspridd. Efter 1½ timmes promenad i härligt väder var det återsamling vid lägret och då saknades två interner. De två som saknades hade yttrat att de tänkte rymma hem till Norge. Efter en stund kom dock rymlingarna till lägret. Ebbe Linder kunde andas ut. Om rymlingarna hade satt sin plan i verket hade det blivit stora rubriker i pressen. Ex: "en rymning från landets största interneringsläger av utländska landsförrädare."

Ebbe Linder skriver att denna söndagspromenad var ett dumdristigt påhitt - det var helt vansinnigt. Han visste att det var flera som tänkte rymma. Lägerchefen hade det yttersta ansvaret. Om någon rymt hade han kunnat få sparken från sitt drömjobb. Så nära kan det vara mellan triumf och katastrof.

TAXIRESA I ILFART MELLAN UPPSALA OCH HÄLSINGMO.

Direktör Ebbe Linder var i Uppsala på en tvådagars månadsledighet. Vid niotiden den andra dagen kom ett ilsamtal från Hälsingmo. Ett 40-tal interner hade rymt från Florsberg. Han tog en taxi till Länsstyrelsen och begärde tillstånd att resa med taxi till Hälsingmo. Under krigsåren, med gengas, fick taxi ej åka utanför länet. Linder fick tillstånd och taxiresan kostade skattebetalarna 240 kronor.

ETT RYMNINGSFÖRSÖK

I juni 1943 företas en inspektion på Hälsingmo-förläggningen rörande en händelse som inträffade i slutet av mars 1943 på Florsbergs förläggning. Internen S har ertappats med att gömma bröd (3,5 kg) i en låda under ett träd strax utanför förläggningen. Förläggningsledningen, dir. F, misstänker att detta är förberedelse för rymning och vaktkonstaplarna A och G får i uppdrag att ta S till gömstället för att visa upp brödförrådet. Här uppstår en dramatisk situation. Enligt S har han gått fram till trädet och böjt sig ned för att plocka upp brödpaketet varvid han får en spark bakifrån så att han slog huvudet i trädstammen. Han ruskas om av vaktkonstapel G, som yttrar att "såna som S borde hem till Norge och skjutas". Båda vaktkonstaplarna börjar sedan slå honom både med knytnävar och batonger för att förmå honom att avslöja eventuella medhjälpare. S förs därpå in till förläggningsdirektören som vid tillfället har en pistol framför sig på bordet .... Vid inspektionen riktades inga anmärkningar mot konstaplarna. Detta är ett exempel på en dramatisk och tillspetsad situation som anstaltsledningen hade att ta ställning till.

GLIMTAR UR LIVET I LÄGREN FLORSBERG, HÄLSINGMO OCH EDE

Edit Larsson var en av dem som arbetade i köket på Florsberg, Ede och Hälsingmo. Hon berättar att på Ede var internerna tyskar inkvarterade i huvudbyggnaden. På förläggningarna fanns, som hon minns, för övrigt tyskar, finnar, polacker och fransmän. Internerna var unga pojkar som kom från kriget. Många var bara i 20-års åldern, flera var skadade, blinda och hade benproteser. Hon minns balter på Florsberg, som senare blev utvisade i baltutlämningen. Edit berättar att en av dem var kommenderad att arbeta i köket. Det var känslosamt när han kom och tog adjö och sedan fördes med de andra till Småland. Baltutlämningen den 25 januari 1946, 167 balter utlämnades till Sovjet.

Ett annat minne är den engelsman i Hälsingmo som insjuknade i lunginflammation och dog. Han är begraven på Mo kyrkogård och ett träkors sattes upp på hans grav. Våren 1944 drabbades förläggningarna av en difteriepidemi. Den började i Berga och spreds till Hälsingmo. Internerna, personal och närboende drabbades. Många kom till epidemisjukhuset i Söderhamn. I skolorna infördes vaccinering mot difteri. Men Signe och Georg Holms son Börje avled tragiskt i sjukdomen. I närheten av lägret i Hälsingmo fanns en bagarstuga med en stor ugn. En av judinnorna fick se ugnen och blev helt hysterisk, då ugnen påminde henne om ugnarna i Auschwitz.

Omkring 30,000 överlevande kom från koncentrationslägren till Sverige, men bilden av svensk gästfrihet får sig en ordentlig törn i Göran Rosenbergs bok "Ett kort uppehåll". (Jönköpings Posten, 2012) Det kom order från regeringen att Sunnerstaholmslägret skulle utrymmas. De judiska flyktingarna protesterade. De ansåg att Hälsingmolägret hade lägre standard. Efter inspektion godkände dock Mosaiska församlingen lägret. Som personal på lägret fick man lära sig mycket om andra folkgruppers religiösa seder, vanor och traditioner. Personalen har berättat om de judiska flyktingarnas traditioner att de exempelvis höll hårt på sabbaten. Den varade från solens nedgång på fredag till solens nedgång på lördag. Under sabbaten fick inget arbete utföras och inte ens tänkas på. Vakterna fick under lördagsdygnet gå runt i barackerna och elda, tända och släcka lyset m.m. Judarnas stränga regler när det gällde maten innebar att de endast åt rituellt slaktat kött. Muslimerna riktade sig i sina böner 5 gånger om dagen mot Mecka. Lägerledningen kom fram till att bästa riktmärket var Per Jonssons- Smedhälls smedja.

SÅ MINNS VI FÖRLÄGGNINGEN:

Några som var skolungdomar på 40-talet berättar minnesbilder från förläggningen.

Lennart Sandström minns att utmed vägen upp till förläggningen låg fotbollsplanen. Pojkarna i byn och engelsmännen träffades och sparkade fotboll. Bland engelsmännen fanns en spelare från laget Arsenal. Hans uppgift blev att vara tränare. Ibland spelades matcher. Av fotbollsplanen syns idag ingenting och där växer en späd tallskog.

Birgitta Johnsson minns judarna på Florsberg, som firade sabbaten (vilodagen) på lördagar. På söndagar kom de ofta till Bodins affär och ville handla. Lennart minns också judinnorna från förläggningen. Han gick år 1946-47 i Kyrkskolans 6:e klass. De var klädda i kappor och sjaletter när de gick på landsvägen till posten och Norlanders affär. Helena Richter f. Isakson minns den förvåning hon upplevde vid mötet ute på vägen med judinnorna och deras barn som pratade ett språk hon inte kunde förstå.

Ulla Spinord minns engelsmännen som kom till hennes barndomshem, Mia Holms cafe, De ville lära sig svenska och Ulla fick lära sig engelska. Det var ömsesidigt.

Bengt Söderqvist har ett speciellt minne från en bröllopsfest i sitt barndomshem, som låg granne med Florsberg. Två norrmän från förläggningen kom och gjorde glass till festen. På 1940-talet var det inte vanligt med glass.

Anna Genvik f. Mårtensson har ett inne från förläggningen i Hälsingmo:

"Mitt första möte med en afrikan var i Mo när jag var i 13-års åldern. Vi i familjen tog upp potatis på hösten 1940 och fick åskådare från lägret i form av tre mörkhyade personer av olika nationaliteter. Förvåningen blev ömsesidigt storögd från båda håll. Vi hade aldrig sett en neger, förlåt uttrycket men det var vad man sa på den tiden, helt vedertaget. Dessa mörkhyade gick senare vid flera tillfällen förbi hemmavid. Särskilt en indier vid namn Odin kom på besök och bjöd på hemlagad indisk mat och apelsiner. Apelsiner var lyxvara för oss vid den här tiden. De fanns inte ens att tillgå i hemmabutiken. Jag fick vid några tillfällen 50 öre av Odin till biobiljett på Högbacka ordenshus. Odin tillhörde engelska handelsflottan och blev strandsatt i lägret genom att all handelstrafik var stoppad pga. minerade hav. Återresan till England skedde med flyg. Jag fick ett brevmeddelande från konsulatet i England som hade hittat min adress, troligen upphittad i Odins kvarlevor. Planet hade störtat. Odin hade omkommit. Tyvärr finns inte brevet kvar, vilket hade varit något annorlunda minne idag.

Före lägret fanns i Mo ett kafe (Holms). Intill fanns också ett bageri (Martas) som även öppnade kafe under lägertiden. Detta kafe blev ett mycket populärt ställe bland engelsmännen. "Hela vår familj lämnade Mo under åren 1944-47 pga. arbetsbrist i bygden. Mina sista minnen från lägret har jag från Quisslingar som gick fritt i byn 1947. " Dessa specifika minnesbilder visar hur några skolungdomar i bygden tog intryck av möten med främmande länder och dess annorlunda seder.

AVVECKLINGEN

Sunnerstaholmslägret i Bollnäs stängdes till jul 1946 och de sista flyktingarna där var 120 ortodoxa judar som måste flytta till Hälsingmo/Florsberg. Man hade gjort en hel del reparationer och personalens möbler var översända. Allt var förberett med materialrekvisitioner och delvis ny personal var anställd. Då vägrade judarna att flytta. Med hjälp av stor övertalning från lägerchefen Ebbe Linder, godkännande från provinsialläkaren i Söderhamn och medling från mosaiska församlingen i Stockholm, blev flytten av Sunnerstaholm var ett avslutat kapitel för utlänningskommissionen. Florsberg avvecklades under 1946 och den siste internerade var Fritz Borgman, som inte ville fira jul i Hälsingmo med de andra utan bodde ensam kvar. Efter gruppen av judar avvecklades lägret i Hälsingmo. Alla inventarier finns noggrant listade i riksarkivets förteckningar och allt som gick att återanvända skickades till ett centrallager i Falun. Barackerna monterades ner och en del såldes. I flera år låg rester av taggtråd och annan bråte i det lilla skogspartiet. Fotbollsplanen levde kvar i många år och var byns verkliga samlingspunkt för ungdomarna under gatlyktan.

MANNEN I TYSKGROTTAN, F.W. BORGMAN 1896-1946.

Ett mycket speciellt flyktingöde är Friedrich Wilhelm Borgmans. Det har skrivits en hel del om honom bl.a. i en artikelserie i Söderhamns Kuriren i juni 1995 av Lasse Mårtensgård och i Morovan 2000 av Hannah Nylander. Här görs därför en kort sammanfattning med hänvisning till dessa artiklar. (Mårtensgård, Kuriren, 1995 & Nylander, 2000)

Borgman vistades i Hälsingmolägret en kort period efter att ha varit internerad i Sunnerstaholm och Florsberg. Han föddes 1896 i Singapore och familjen som var tyskar flyttade efter några år tillbaka till Tyskland. Han utbildade sig till reklamtecknare och journalist. Deltog i första världskriget och blev krigsfånge i England ett år. Efter återkomsten till Tyskland följde en orolig tid. Han tog sig till fots till Italien och via båt till Finland. Träffade sin fru och fick två söner. Arbetade som reklamtecknare och blev en tid reklamchef hos Fazer. Förutom konstnärlig begåvning var han en beläst och välutbildad man som talade sju språk. Han var mycket intresserad av krigsteknik och försökte ansluta sig till finska armen, vilket inte beviljades. Han skrev på uppmaning från ett bokförlag en bok om vinterkriget Finland-Sovjet, Der iiberfall der Sovjetunion auf Finland1939-1940. Boken sålde bra och det blev sedan hans enda fasta inkomstkälla.

I september 1944 slöt Finland och Sovjet separatfred och Borgman flydde med sin familj till Tyskland. När ryssarna närmade sig tyska gränsen flydde hela familjen till Danmark och vidare till Sverige. Borgman såg själv till att familjen blev internerad i Sverige och på så sätt kom de till Sunnerstaholm och sedan Florsberg och Häsingmo. Hans familj kunde lämna lägerlivet och bosatte sig i Söderhamn. Borgman var den siste internerade på Florsberg och vägrade i det längsta att flytta till Hälsingmo, som han upplevde som oerhört primitivt. Ett utvisningsbeslut hängde över hans huvud. Han vädjade i brev till kyrkoherde Forsell om stöd. Han försökte gömma sig i kyrkan men upphittades och fördes till Skåne för utvisning till Tyskland, något han starkt fasade för. Han lyckades rymma och tog sig åter till Hälsingmo. Utvisningsbeslutet gällde fortfarande och i sin desperation tog han sin tillflykt till en grotta i skogen. Där bodde han i fyra månader innan han avslöjades och åter fördes till Skåne för utvisning. När färjan kom fram till Tyskland fattades Borgman. Han hade lyckats rymma genom ett toalettfönster och hoppat i havet. En kropp som troligtvis tillhörde Borgman flyter i land i Skåne och begravdes 1946 på Maglarps kyrkogård.

Har Du mer information om detta läger? Bilder, länkar, anekdoter, berättelser etc - kontakta oss!

kontakt@s-sanningen.com