KCL#13: Axmar | S-sanningen

Koncentrationsläger nr 13: Axmar. (1945)

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Fångarna på Axmar betraktades som det nazistiska Tysklands främsta företrädare i Sverige”

Axmar - Koncentrationslägret som var ett pompöst fuskbygge!

Axmar var ett av de 14 slutna hemliga koncentrationsläger som socialstyrelsen lät uppföra på order av den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen. Majoriteten av dessa läger var utplacerade mycket avsides så allmänheten inte kände till dem samt att det blev svårare för fångarna att rymma därifrån. Samtliga 14 läger var omgärdade med stängsel, taggtråd och beväpnade vakter.

I början var det mestadels antinazister och kommunister som satt inspärrade, men allteftersom krigslyckan vände för vännen Hitler blev socialdemokraterna allt mer tvingade att lägga om politiken från deras nazivänliga politik till att blidka Stalins kommunister och mot slutet blev det istället nazister och antikommunister som satt i lägren, vilket ledde till kraftiga motsättningar mellan gamla och nya interner.

Socialstyrelsens högste chef Gustav Möller drev koncentrationslägren men det var den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander som var lägrens överordnade. Än idag vet vi väldigt lite om vad som hände inne i lägren. Socialdemokraterna har haft 50 år på sig att sopa igen spåren efter deras 14 slutna och hemliga koncentrationsläger.

De människor som hölls inspärrade i Axmar och i någon av de övriga 13 hemliga koncentrationsläger i Sverige var inte dömda, eller ens anklagade, för några brott. Utan det var enbart av politiska skäl, och av omtanke om rikets säkerhet, som de berövades sin frihet, isolerades från omvärlden och bevakades dygnet runt.

Ett av dessa 14 hemliga och hårdbevakade koncentrationsläger var den redan då nergångna herrgården Axmar fyra mil norr om Gävle. Från början var det kommunister och andra nazistmotståndare som ansågs för farliga att gå lösa, och då handlade det även om svenska medborgare. Men mot slutet av kriget, när Hitlers välde började knaka i fogarna, skickade man dessa till andra läger för att ge plats åt tyska diplomater och andra utlänningar som misstänktes hysa nazistsympatier.

Socialdemokraternas nära samarbete och vurm för Hitler och hans nazister byttes under 1944 ut mot massmördaren Stalin och hans kommunister. Först smörade man för nazisterna samtidigt som man låste in kommunister sedan gjorde man plötsligt tvärt om när krigslyckan vände för den gode vännen Hitler... (och idag pratar samma parti att man ska stå på "rätt sida av historien"!)

Efter Tredje rikets sammanbrott våren 1945 internerades personalen från tyska legationerna i Stockholm och Malmö i ett läger i Sunnerstaholm, utanför Bollnäs. Efter en del funderande bestämde utrikesdepartementet sig för att flytta tyskarna till en annan förläggning.

Axmar herrgård blev under kriget Sveriges 13:e koncentrationsläger.

Valet föll på herrgården i Axmar, trots att där redan satt 86 estniska flyktingar, mest kvinnor och barn, som nu i all hast måste evakueras. Hösten 1944 gjorde Utlänningskommissionen en framställningar till Bergvik & Ala AB att få använda dess slottsbyggnad i Axmarbruk som ett slutet läger för nazister. Efter upprustningen av slottet under ledning av byggmästare Sjölander från Hamrånge, var lägret 1945 godkänt för mottagning av nazisterna. Under stort hemlighetsmakeri fördes legationspersonalen först från lägret i Sunnerstaholm till lägret i Ede i Hälsingland och slutligen till det nyöppnade Axmar. Enligt dokument hade Axmar då ett 2,5 meter högt stängsel, taggtråd och bevakades dygnet runt av beväpnade vakter. Dessvärre finns inga fotografier (?) släppta från den tiden Axmar var ett av de 14 hemliga slutna koncentrationsläger i Sverige som drevs i Socialstyrelsens regi på direkt uppdrag från Socialdemokraterna.

Av de 24 tyskar som kom till Axmar den 28 maj 1945 fanns bl.a. två legationsråd, Ulrich von Gienant och Heinz Gossmann. De här 24 personer var allmänt kända som krångliga. De vägrade låta sig visiteras och klä sig i arbetsdräkt och krävde att få röra sig fritt och ha tillgång till telefon.

Under nazismens glansdagar hade dessa människor haft en tämligen uppburen ställning i såväl Stockholm som i övriga Sverige och varit högaktade gäster på banketter, näringslivsträffar, ceremoniella tillställningar m m.

Nu i maj 1945 var situationen en helt annan. De nazistiska illdåden under andra världskriget blev vid denna tid kända för en bred allmänhet. I Stockholm fanns den tyska legationen kvar, vars personal hotades av att lynchas av uppretade stockholmare. Man skydde plötsligt umgänge med dessa människor. De skulle därför hållas gömda i det slutna lägret Axmar.

De som satt fångna på Axmar under våren och sommaren 1945 betraktades som ”det nazistiska Tysklands främsta företrädare i Sverige”. Nazisterna vägrade inse de var på väg förlora kriget och var fortfarande allmänt uppkäftiga.

Axmar, ett vackert men pompöst fuskbygge.

Axmar var lika mycket ett läger för nazisterna som ett skydd för dem, för även om någon nazist skulle lyckats fly våren 1945 är frågan vart de i så fall skulle fly till? De utgjorde samtidigt en problematisk grupp för den svenska regeringen. Det ansågs nämligen inte bra för den svenska "neutralitets- och anpassnings-politiken" att efter fredsslutet och inom landets gränser gömma före detta nazistiska diplomater och topptjänstemän. De allierade segermakterna krävde utvisning till Tyskland av legationspersonalen. Personalen våndades över följderna av en sådan utvisning, särskilt om den skulle komma att ske till den sovjetiska ockupationszonen i Tyskland. Hur utvisningen gick till går inte att historiskt belägga. I arkivhandlingar konstateras kort, att den 18 augusti 1945 återfördes legationspersonalen till Tyskland.

Vad som hände med fångarna därefter är okänt.

Axmar såg förvisso ut som ett slott men var i själva verket en bruksherrgård från 1865. Det betraktades som ett fuskbygge redan från början och var nu rätt illa medfaret av tidens tand. Under hösten 1944 hade ägaren, skogsbolaget Bergvik & Ala, gjort en del upprustningar, bland annat hade man dragit in vatten och sett över de elektriska ledningarna så att åtminstone brandchefen blev nöjd.

När förläggningen varit igång några veckor kom kommunens hälsovårdsnämnd på en inspektionsrunda. Det mesta såg hyfsat ut men slottets torrklosetter, med överfulla latrinkärl och bottenfrusna urinhinkar, dömdes ut som ”synnerligen snuskiga” och ”under all kritik”.

Under det år Axmar användes som koncentrationsläger – från januari 1945

till december samma år – hade man tre eller fyra förläggningschefer. Bland annat en kvinna, vilket var mycket ovanligt på en anstalt där det satt män internerade. Hon hette Stephanie von Platen-Bohman men blev bara kvar i en månad. Därefter kom den trettiosexårige polismannen Sigurd Palm som tillträdde förläggningsdirektör i oktober. Han hade tidigare arbetat som hyttuppassare på Amerikabåtarna och hans främsta merit i det här sammanhanget var nog att han talade fyra språk.

Axmar, med dess 6-kantiga lusthus.

Lägret i Axmar gav också arbete åt folk från trakten. På lönelistorna, som finns bevarade i Riksarkivet i Stockholm, finns en husmor, en kokerska, tre köksbiträden, fyra vaktkonstaplar och en gårdskarl. Efter det att den tyska legationen lämnat lägret vid Axmarbruk, kom till lägret i omgångar under sensommaren och hösten 1945 människor från Östeuropa och Baltikum. Unga män, de flesta födda på 1920-talet, som stridit på Hitlers sida men som i krigets slutskede deserterat och på olika sätt tagit sig till Sverige.

Det var ryssar, finnar, polacker, ungrare, österrikare och estländare. Totalt inhystes människor från elva olika länder på det dystra nerslitna slottet, plus några som stod registrerade som statslösa. De internerades och utreddes i Axmar, flera av dem blev sedan enligt segermakternas krav utvisade från Sverige till fronter varifrån de flytt till en säker död! En av Axmars fångar var 35-årige polacken Ludwik Kozlowski, som hade suttit några år i Auschwitz och tillsammans med en av hans landsmän i Axmar hade de tvingats arbeta som eldare i krematoriet på koncentrationslägret Sachsenhausen norr om Berlin.

En annan av fångarna avslöjades som sovjetisk spion sedan han gått omkring i slottet under några dagar och ställt underliga frågor till sina medfångar. Han var ryss och hette Andrej Vasilijevitj Gavrusjov men kallade sig nu för Antti Rinne och påstod att han kom från Finland.

Lägerchefen Sigurd Palm skrev en rapport om saken till Statens Utlänningskommission där han konstaterade att Gavrusjovs agerande ”väckt pinsam uppmärksamhet för att ej säga rädsla och synes vara av sådan art att åtgärder böra vidtagas”.

Men den falske finnen verkar inte ha straffats på något sätt. Den sista anteckningen om honom visar att han skrevs ut från Axmar den 6 december 1945 och sändes till Gävle för att söka jobb på arbetsförmedlingen. Det var samma dag som Gästriklands enda koncentrationsläger lades ner och detta rätt okända kapitel i Axmars månghundraåriga historia avslutades.

I december 1945, halvåret efter kriget slutat i Europa, avvecklades Axmar i Axmarbruk. Skälet var främst att lägerbyggnaden, slottet, ansågs

obeboeligt vintertid. Bara under perioden oktober-december 1945 hade det gått över 50 kubikmeter ved för att hålla värmen inomhus på en rimlig nivå.

Den 2 Juni 1970 sprängs Axmar slott i luften. Axmar har då de senaste 15 åren varit i mycket dåligt skick.

Bernt von Schinkels slottsbygge från 1860-talet hade därmed visat sig vara ett första klassens draghål och blott och bart en fåfängans kuliss.

Under 1960-talet florerade som rykte att slottet i Axmarbruk var till salu för en krona. Många anmälde sig som spekulanter bland annat en rik fransman som samlade på slott i Europa. Slottsägaren Bergvik & Ala AB dementerade dock att slottet var till salu. Åren gick och det gamla slottet blev allt hemskare att skåda. Folk började ta sig in i byggnaden och slå sönder dörrar och · trappräcken, paneler och kakelugnar. När praktiskt taget varenda fönsterruta var krossad tyckte Bergvik & Ala att det fick vara nog. Och eftersom ingen ville ta över huset ens för en köpeskilling på tjugofem öre så inledde man rivningen i september 1969.

Skifferplattorna på taket plockades bort liksom de väggpaneler och annat som fortfarande var i någorlunda skick. Därefter satte man eld på kåken. Men de bastanta stenmurarna stod ståndaktigt kvar och den andra juni 1970, strax efter tio på förmiddagen, sprängde man hela härligheten i luften. Men helt utan strid gav inte det gamla slottet upp andan, trots att sprängarbasen Sigvard Blom och hans medhjälpare hade proppat in fjorton kilo dynamit i fyrtioåtta nyborrade hål.

Det blev en öronbedövande detonation och sekunden efter sveptes slottet in i ett vitt dammoln. Men när röken skingrats visade det sig att en stor del av murarna stod kvar. Nya hål borrades - och den andra dödsstöten gav bättre resultat. Men det behövdes en tredje krevad för att förvandla Axmar slott till en stenhög. Och för att få slut på den här historien...

Axmar är sedan 2011 ett kulturreservat. Idag finns bara balustraden till entrén kvar.

(Har Du mer info/bilder etc om Axmar, i dåtid eller nutid, kontakta oss!)

Allt vad som finns kvar av Axmar idag.

// Blenda W Thor.

Länkar:

De 14 hemliga koncentrationslägren i Sverige under Socialdemokraternas regi:

(röd text = länk)

Långmora, Dalarna. (1940-1945)

Smedsbo, Dalarna. (1940-1945)

Rengsjö, Hälsingland. (1942–1945)

Vägershult, Uppvidinge, Kronob. (1942–45)

Ingels, Dalarna. (1942-1946)

Säter, Dalarna. (1943–1946)

Sunnerstaholm, Hälsingland. (1943–1946)

Ede, Hälsingland. (1943–1948)

Florsberg, Hälsingland. (1943–1948)

Hälsingmo, Hälsingland. (1943–1948)

Sörbyn, Västerbotten. (1944–1945)

Kusfors, Västerbotten. (1944–1945)

Axmar, Gästrikland. (1945)

Tjörnarp, Höör, Skåne. (1945–1946)

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!