KCL#4: Vägershult | S-sanningen

Koncentrationsläger nr 4: Vägershult (1942-45)

"I Vägershult tycks de internerade emellertid ha varit mer missnöjda med förhållandena än vad som var fallet i de övriga lägren"

Vägershult - koncentrationslägret mitt i mörkaste Småland!

Vägershult var ett av de 14 slutna hemliga koncentrationsläger som socialstyrelsen lät uppföra på order av den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen. Majoriteten av dessa läger var utplacerade mycket avsides så allmänheten inte kände till dem samt att det blev svårare för fångarna att rymma därifrån. Samtliga läger var omgärdade med stängsel, taggtråd och beväpnade vakter.

I början var det mestadels antinazister och kommunister som satt inspärrade, men allteftersom krigslyckan vände för vännen Hitler blev socialdemokraterna allt mer tvingade att lägga om politiken från deras nazivänliga politik till att blidka Stalins kommunister och mot slutet blev det istället nazister och antikommunister som satt i lägren, vilket ledde till kraftiga motsättningar mellan gamla och nya interner.

Socialstyrelsens högste chef Gustav Möller drev koncentrationslägren men det var den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander som var lägrens överordnade. Än idag vet vi väldigt lite om vad som hände inne i lägren. Socialdemokraterna har haft 50 år på sig att sopa igen spåren efter deras 14 koncentrationsläger.

Vägershult koncentrationsläger låg vid Sandsjön utmed r iksväg 31 mellan Lenhovda och Orrefors där riksväg 28 från Kosta förenas. Närmaste större städer är Växjö i väster och Nybro i öster.

I Vägershult internerades enligt internationell lag de soldater som deserterat från sina förband, bland andra norrmän, tyskar och österrikare. Den dåvarande landsvägen mellan Lenhovda och Kosta har enligt uppgift byggts av dessa interner. Liksom i fallet med så gott som samtliga svenska slutna läger var även Vägershult ensligt beläget på landsbygden mitt ute i de mörkaste Smålandsskogarna. Från 25 februari 1942 till september 1944 internerades enbart norrmän under det norska flyktingkontorets regi då lägret var ett öppet så kallat disciplinläger. Dessa norrmän ansågs arbetsskygga, lata, bråkiga och odisciplinerade.

Lägerchef var Herman Eldh, en före detta underofficer i kustartilleriet som också hade varit ”administrativ officer” vid det belgiska kolonial-departementet. Under officersutbildningen i Belgien tycks han ha uppnått kaptens grad, för han titulerades som just kapten under sin tid i Vägershult. Skälet till att han gått i utländsk officersskola eller huruvida han i egenskap av belgisk kolonialofficer faktiskt hade tjänstgjort i Belgiska Kongo framgår dock inte av de bevarade dokumenten. I sin platsansökan nämnde Eldh bara att han tyckte sig vara lämpad för tjänsten som chef för ett norskt läger, eftersom han hade vuxit upp nära norska gränsen och dessutom vistats en tid i Norge. Han sade sig därför ha ”förvärvat praktisk kännedom” om norrmännens ”språk och skarplynne”.

Ett av ytterst få fotografier av Vägershultslägret.

Bilden tagen från Sandsjön sett.

Eldh fick tjänsten i Vägershult. Lägret hade under den "norska" tiden inga stängsel och rymningar var ofta förkommande. Lägerchefen skrev flertal gånger till Socialstyrelsen och krävde stängsel och vakter men fick alltid avslag. Vägershultslägret under Herman Eldhs ledning var tänkt som en första varning till besvärliga, lata och odisciplinerade norska flyktingar. Om flyktingen inte visade tecken på att bättra sig hotade Socialstyrelsen förflytta honom till ett ”svenskt” slutet läger med sträng bevakning. Dessa läger fanns vid tidpunkten i Långmora, Smedsbo och Rengsjö . Anledningen till denna, vid en första betraktelse märkliga ordning med en svensk chef vid ett norskt läger, var att det ansågs lämpligt att en svensk hade uppsikt över de inspärrade norrmännen, eftersom nästa steg var placering i ett svenskt interneringsläger. Då blev kontakten med Socialstyrelsen och andra svenska myndigheter enklare.

Eldh var föga smickrande av de norska internerna:

”Enligt vad som från norsk sida erfarits har i Norge cirkulerat ryktet att norska flyktingar i Sverige åtnjutit fritt uppehälle och dessutom erhålla 250 kronor i månaden i fickpengar, allt utan att behöva prestera något som helst arbete. Detta torde icke vara något som helst tvivel om att detta och liknande rykten i hög grad bidragit till att ett relativt stort antal mindervärdiga element sökt sig till Sverige.

Dylika förespeglingar locka givetvis framför allt arbetsovilliga, arbetsodugliga och i övrigt mer eller mindre asociala stundom även kriminella element. Av de så ofta i såväl fysiskt som psykiskt men framför allt i moraliskt hänseende mindervärdiga individer, som måste hänvisas till Vägershult, torde trots alla försäkringar om motsatsen endast ett mindre antal vara i verklig mening politiska flyktingar. De äro närmast att betrakta som politisk okunniga om också icke indifferenta, asociala, moraliskt och ofta fysiskt, stundom även psykiskt mer eller mindre defekta människor”

73% av de internerade norrmämnen i Vägershult var under 25 år vilket lägerchefen var ytterst missnöjd med. I ett brev till Socialstyrelsen skrev han: "det skulle betyda en avsevärd lättnad för förläggningen om fysiskt eller psykiskt undermånliga ävensom ynglingar under 18 år kunde anbringas på annat håll"

Norrmännen i Vägershult sattes i hårt tvångsarbete — främst vägarbete — möjligen för att bota deras påstådda arbetsovilja. Denna pedagogik beskrevs av Eldh på följande sätt:

Vistelsen i Vägershult skall giva [de norska internerna] en möjlighet att visa — i trots av vad de förut ådagalagt — att de fortfarande äga vilja och förmåga att föra ett ordentligt levnadssätt och att de ånyo kunna försörja sig genom arbete i öppna marknaden. Detta visa de genom att uppfylla nyss nämnda fordringar. Frångår man dessa, befinner sig en flykting vid avresan härifrån i samma situation som vid ankomsten, eller i ännu sämre, och förläggningens väsentliga syfte har — såvitt jag kan se — därigenom förfelats.”

Baracklägret i småländska Vägershult hyste först "besvärliga" norrmän och från september 1944 fram till krigsslutet tyska desertörer.

Faktum är att vissa interner upplevde tvångsarbetet i Vägershult som så hårt och orättvist att de medvetet bröt mot lägerreglerna för att bli förflyttade till "svenska" interneringsläger, i vilka arbetet enligt ryktet inte var lika hårt.

Även sjukanmälningar var vanliga, vilket lägerchefen återigen avfärdade med att flyktingarna i lägret var ”moraliskt undermåliga” och även om han medgav att verkliga sjukdomsfall förekom, menade han att ”många om icke rent av de flesta sjukanmälda antingen [äro] rena simulanter eller ha de ådragit sig någon mindre krämpa eller skråma, som de betydligt överdriva och — sådana fall har förekommit — vid behov med tjänliga medel underhålla för att därigenom undandraga sig arbetet. ”

Från 20 september 1944 internerades sedan enbart tyska desertörer. Då blev lägret ett slutet koncentrationsläger med högt stängsel och taggtråd. Fram tills lägret avvecklades den 10 september 1945 internerades 580 norrmän och 350 desertörer från den tyska krigsmakten. Lägret bestod då av ett antal 48-mannabaracker med måtten 20 gånger 6 meter.

Barackerna låg mycket tätt och omgärdades av en trång inhägnad som utgjorde det inre lägerområdet. Nattetid fick internerna inte lämna detta. Utanför fanns en vidare inhägnad med ett 2,5 meter högt stängsel med taggtråd inom vilken internerna fick vistas dagtid. Förutom internernas bostadsbaracker fanns det också två expeditionsbaracker för lägerledningen, en köks- och matsalsbarack samt tvättstuga och bastu.

Skillnaden efter hösten 1944 var att internerna nu inte längre bestod av påstått arbetsovilliga och besvärliga norska flyktingar utan av tyska desertörer. Lägrets personal utgjordes fortfarande av lägerchefen Eldh, en intendent, en tillsyningsman, fyra till nio vaktkonstaplar och två kockar.

Ett faktum som skulle komma att innebära en hel del problem inom lägret var att dessetörerna i Vägershult härrörde från en mängd olika länder och territorium som inte tillhört Tyskland före 1938. Förutom ”rikstyskar” fanns i lägret exempelvis österrikare, tjecker, polacker, jugoslaver, estländare, schweizare, ungrare och fransmän. Stora motsättningar uppstod mellan tre estniska officerare och en del av de tyska desetörerna. Estländarna, som gick omkring i lägret i sina tyska uniformer med nazistiska symboler och medaljer, vägrade att tala tyska med de tyska internerade.

Vägershults förmodade placering i förhållande till dagens rastplats Sandsjön.

Konflikten berodde på att åtminstone en del av de ”rikstyska” desertörerna hade tagit avstånd från Nazismen, medan balterna fortfarande betraktades som nazister. Efter att tyska interner hade klagat hos Utlänningskommissionen förpassades de tre estländarna till Långmora i slutet av oktober. Där hölls från oktober 1944 balter som samarbetat med tyskarna eller varit i tysk sold.

De tyska internerna i Vägershult tvingades att arbeta mycket hårt. Dels kunde det röra sig om exempelvis reparationer, vedhuggning eller köksarbete i själva lägret, dels arbete utanför lägret, till exempel vägarbete i Arbetsmarknadskommissionens regi. Just i Vägershult tycks de internerade emellertid ha varit mer missnöjda med förhållandena än vad som var fallet i de övriga desertörlägren. Ett lägerråd av interner bildades som i en skrivelse i januari 1945 kritiserade det sätt på vilket de behandlades av det svenska samhället. De menade att desertörer med baltiskt ursprung behandlades bättre än andra interner.

Detta utgjorde säkerligen ännu en källa till konflikter mellan tyskarna och balterna i lägret. De senare sades ha en kortare Interneringstid samt färre restriktioner j lägren. Dessutom skulle balterna ha fått större rörelsefrihet och rentav möjlighet till biobesök. Lägerrådet ställde också krav på högre arbetspremie för vägarbete, större rörelsefrihet på fritiden, friare klädsel i lägret samt en önskan om demokratisk uppfostran och undervisning i form av till exempel föreläsningar. Internerna krävde också en utökad möjlighet att få skicka och ta emot brev.

Kravet på demokratisk fostran och undervisning önskade internerna få tillgodosett genom att en lärare anställdes och att vinsten från marketenteriet skulle användas för undervisning.

Lägerchefen Eldh tycktes inte vara alltför entusiastisk över lägerrådets bildande eller dess krav. Han skrev till Utlänningskommissionen att han vare sig förbjudit eller godkänt bildandet av lägerrådet men att ordföranden tillika initiativtagaren till rådet ”visat sig opålitlig och uppträder mycket utmanande mot förläggningsdirektören”. Eldh tillstyrkte dock vissa förändringar i systemet för arbetsersättning.

En kort tid efter brevet till Utlänningskommissionen skrev Eldh till lägerrådet och meddelade att en kurator skulle anställa: (sannolikt som svar på kravet om demokratisk fostran). Han var dock kritisk till lägerrådets agerande och frågade vad internerna trodde att ”utlänningskommissionen, den svenska regeringen och hela svenska folket skall tycka om er, när ni bemöter deras välvilja och frikostighet för ett så välvilligt ändamål på detta sätt”.

Eftersom Utlänningskommissionen avstyrkt kravet på en förändring av arbetspremierna hotade internerna att strejka och att lägga ned arbetet. Dessa hot togs dock inte emot med blida ögon av Utlänningskommissionen. Interner som strejkade eller på annat sätt störde ordningen skulle bestraffas, och genom lägerchefen lät kommissionen meddela att man skulle upprätthålla disciplin och ordning i lägret med alla tillgängliga medel.

Även efter utskrivningen gällde det för desertörerna att de underkastades administrativ kontroll. Arbetsgivarna var skyldiga att till polisen anmäla utlänningars anställningar och upphörande av anställningar, och hyresvärdar samt hotell- och pensionatsägare måste anmäla om de upplät boende till en utlänning.

I början av mars skrivs inte längre några tyskar ut från lägret. Oron bland internarna växer och man misstänker att de istället ska skickas hem där hårda straff väntar. Antalet rymmninger och försök till rymmningar ökar dramatiskt mellan våren 1945 till september samma år.

Lägret avvecklades i september 1945 och de kvarvarande internerna flyttades till Linghed eller till Byringe i väntan på hemtransport. Den 10 september skickas de sista internerna till Byringe och Vägershult läggs ner. En tysk bildhuggare som suttit i lägret fick uppdraget att skapa ett minnesmärke på platsen. På dess sockel finns texten: "Zur Erinnerung an die Deutschen Internierten 1944-1945".

Vid rastplats Sandsjön finns idag minnesstatyn kvar på rastplatsens östra ände (se bildgalleri nedan) och i dess västra ände finns en kortfattad beskrivning av kommunen som i svepande ordalag beskriver en "flyktingförläggning" vid området under krigsåren. Exakt var lägret låg i förhållande till dagens rastplats/ staty framgår inte av några dokument. Något annat som minner om koncentrationslägret finns idag inte. Som sagt, man hade 50 år på sig att sopa igen alla spår...

Idag finns ytterst lite text som beskriver och endast två otydliga fotografier som visar hur lägret såg ut under krigsåren. Vi försöker kontinuerligt samla in information och utöka informationen om Vägershult.

Har Du mer information om detta läger? Bilder, länkar, anekdoter, berättelser etc - kontakta oss!

// Blenda W Thor

Länkar: