Redan den 28 februari I942 träffades en överenskom­melse med hemmansägare Per Larsson i Flor om att hyra Florsberg mot en månatlig hyra på I50 kronor.

Lägret öppnade 1/3 1943 som ett annex till lägret

i Hälsingmo. Florsberg hade plats för 50 interner. Personalstyrkan bestod av direktör, tillsyningsman, fem konstaplar, husmor, kokerska och två biträden i köket. Som kuriosa kan nämnas att här disponerade man dessutom sju pistoler med ammunition.

Där var de flesta danska flyktingar med oftast brokig bakgrund från det ockuperade Danmark och det upp-stod ofta spänningar mellan de internerade, som kunde vara motståndsmän, samarbetsmän eller "stikkere" (tjallare), som angav motståndsmän. Där fanns interner från den så kallade "Sommerkåren" som gick tyskar­nas ärenden eller "Schalburgare" som sysslade med sabotage.

Vakterna på Florsberg arbetade dygnet runt i olika arbetspass med patrullering och kontroll av de olika barackerna. 

Florsberg var ett genomgångsläger där man inte stan­nade så lång tid utan genomströmningen var ganska stor. År 1946 kom många östtyska flyktingar från Sunnerstaholm i Bollnäs till Florsberg. Många olika nationaliteter skulle samsas i de olika lägren. I Hälsing­mo och Florsberg fanns interner från 16 nationer, däribland även från Ryssland (Sovjet), Tjeckien och lngermanland. Det uppstod stora problem med att blanda så många interner med den rådande språkför­bistringen och de skilda levnadsvanor som skulle leva ihop på liten, sluten yta. Fler läger inrättades och här

i närheten ett litet läger för kvinnor i Ede. Barackerna var ej så väl isolerade och internerna klagade på detta samt på den dåliga maten.

Ibland kände man av att det var oro i lägret på Flors­berg. Vid en rymning våren 1945 tvingades vakterna öppna grindarna och internerna var på fri fot. Polisen kontaktades och rymlingarna kunde stoppas. I Söder­hamns Tidning den 2.2 1945 kunde man läsa följande:

 

38 INTERNERADE DEMONSTRA­TIONSTÄGADE MOT SÖDERHAMN

På torsdagen demonstrerade 38 interner, 36 danskar och 2 tyskar - genom att i samlad trupp tåga mot Söderhamn. Detta hade dock inte något som helst samband med robotkonstruktören. (se nedan) De­monstrationen var enbart ett utslag av missnöje - det fanns tre ledare i lägret som gått in för att egga upp kamraterna och det var dessas propaganda som de övriga låtit övertala sig till att skriva under en pro­testskrivelse riktad till landshövding Sand/er, och som man ville överlämna på ett så uppmärksammat sätt som möjligt. Att landshövding Sand/er bodde i Gävle hade demonstranterna tydligen inte reda på, i annat fall kanske de dragit sig för den långa vägen - ro mil.

När truppen givit sig iväg alarmerades polisen i Söderhamn som mötte med 20 man vid Kinstaby, ungefär en mil från förläggningen. Sedan statsfiskal M. Andre talat förstånd med ledarna vände samtliga och inställde sig åter i lägret.

Vaktmanskapet vid förläggningen hade inte kunnat hindra truppen att ge sig av, men följde med i kön av kolonnen för att se till att inga oroligheter skulle förekomma.

Den förläggning det här är fråga om är ett interneringsläger i Florsberg där det finns folk

från sju nationer, men mest danskar - ett Bo-tal. Förläggningen är ett annex till huvudförläggningen i Hälsingmo.

Direktör Linder är angelägen att framhålla att de demonstrerande har försökt öva påtryckning även på norrmännen i huvudförläggningen, men dessa toga helt avstånd från danskarnas ide.

Utredning om intermezzot pågår." (Söderhamns Tidning, 1945)

​

På hösten 1944 var norrmän, danskar och även balter internerade där. Balterna sändes dock till Småland varifrån de utlämnades 1946 i den hårt kritiserade baltutlämningen. (Enqvist)

Lägret på Florsberg var inhägnat med stängsel. Det fanns fyra baracker för de internerade. I det stora huset var matsal, kök och kontor. På övervåningen hade personalen sina rum. Det fanns en kokerska, som hette Gunhild och två köksbiträden, systrarna Karin och Britta Enberg. Ute på gården fanns en damm och en tragisk olycka inträffade då en liten tysk flicka, från en av de internerade familjerna, drunknade där. Flickan är begravd i Mo.

​

Torsten Rosen var anställd som vaktkonstapel på Florsberg lägret 1944-1946 och i en telefonintervju 2/9 2008 har han berättat ovanstående för Lennart Sandström. (Rosen, 2008)

HENRY JONSSON OCH SVEN BJÖRK BERÄTTAR Lasse Mårtensgård i Söderhamns Kuriren har intervjuat vaktkonstaplarna Henry Jonsson och Sven Björk. År 1944 började de arbeta på förläggningen. Sven Björk hade dessförinnan varit anställd på lägret Berga i Rengsjö i ett år och beskriver det som en himmelsvid skillnad mot Hälsingmo. I Bergalägret var internerna kriminella och hårt bevakade. Ibland blev det oro-

ligt i lägret och då fick vaktkonstaplarna vara både bestämda och diplomatiska. Båda verkar minnas tiden på förläggningen i Hälsingmo som ganska idyllisk.

Här fanns politiska fångar, vaktpersonal och stängsel, men stängslet var knappt en meter högt och hade mest en symbolisk funktion. Rymningar förekom, som man inte tog så allvarligt på eftersom det oftast handlade om romantiska besök hos någon ung dam i trakten och rym­lingen brukade själv komma tillbaka efter någon dag.

I Hälsingmo fanns sjömän från sydligare länder, afrikaner och indier, med namn som Abdulla, Odin, Dannemos, Charlie och Mombasa, som aldrig hade sett snö och is. Sven berättar att när de var ute på Florsjön kunde de nästan kyssa isen. Att vatten kunde frysa till is och att man kunde gå på isen var för dem en ofattbar upplevelse likaså för Sven som fick möta människor som aldrig ens hört talas om dessa fenomen. Interne­ringarna ledde alltså till exotiska möten mellan både byborna och internerna.

Många av internerna hade hög utbildning och konst­närlig begåvning. En av dem hette Antonsen och målade kulisser till revyerna på Högbacka. En annan var med och utvecklade V 2-bomben, som användes under kriget.

De internerade sjömännen hade en viss frihet och kunde på fritiden besöka de olika cafeerna i Hälsing­mo: Holms och Petterssons; i Mohed: Fredins

och Bengtssons; i Myskje: Centralcafeet.

Jonas Jonsson nämner han särskilt. Det var bonden på Jonstäkterna som var förläggningens "allt i allo" med snöplogning och olika körslor.

Både Henry och Sven slutade innan förläggningen avvecklades och gick vidare i livet, Henry som snickare och Sven hann med totalt 19 olika jobb. (Mårtensgård, Mest glada minnen för., 1995)

​

​

Har Du mer information om detta läger? Bilder, länkar, anekdoter, berättelser etc kontakta oss!

kontakt@s-sanningen.com

​

// Blenda W Thor.

​

​