KCL#2: Smedsbo | S-sanningen

Koncentrationsläger nr 2: Smedsbo. (1940-45)

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

21316416_1168121383287656_2983727346403660234_1_edited.jpg

Smedsbo

- det mytomspunna koncentrationslägret.

Koncentrationslägret Smedsbo uppfördes parallellt med Långmora under våren 1940. Vid den stora herrgården uppfördes ett flertal baracker som inhägnades med stängsel och vaktades av beväpnade vaktkonstaplar. Lägret kunde hysa ca 60 interner och blev ökänt för sin hårda disciplin. De internerade var kommunister och antinazister, alltså motståndare till Hitler. Efter kriget revs barackerna men huvudbyggnaden finns kvar idag och är privatbostad.

Smedsbo var ett av de 14 slutna hemliga koncentrationsläger som socialstyrelsen lät uppföra på order av den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen. Majoriteten av dessa 14 läger var utplacerade mycket avsides så allmänheten inte kände till dem samt att det blev svårare för fångarna att rymma därifrån. Skillnaden mellan dessa 14 slutna förläggningar och de över 1000 övriga läger som fanns runt om i Sverige under kriget var att dessa 14 läger drevs av socialstyrelsen och var topphemliga och helt avskärmade från militären och försvaret. Samtliga 14 läger var omgärdade med stängsel, taggtråd och beväpnade vakter. Skillnaden var också att fångarna inte var militärer, desertörer eller krigsflyktingar utan hade bara vad staten ansåg felaktiga och farliga politiska åsikter. I början var det mestadels antinazister och kommunister som satt inspärrade, men allteftersom krigslyckan vände för vännen Hitler blev socialdemokraterna allt mer tvingade att lägga om politiken från deras nazivänliga politik till att blidka Stalins kommunister och mot slutet blev det istället nazister och antikommunister som satt i lägren, vilket ledde till kraftiga motsättningar mellan gamla och nya interner. Detta är berättelsen om ett av dessa 14 hemliga koncentrationsläger; Smedsbo!

"Socialstyrelsen hyrde förläggningen och området blev avspärrat för allmänheten"

Socialstyrelsens högste chef Gustav Möller drev koncentrationslägren men det var den socialdemokratiske statsministern Tage Erlander som var lägrens överordnade. Än idag vet vi väldigt lite om vad som hände inne i lägren. Socialdemokraterna har haft 50 år på sig att sopa igen spåren efter deras 14 slutna och hemliga koncentrationsläger.

Socialstyrelsen meddelade den 16 februari 1940 i kungörelsen ”angående utlännings omhändertagande i förläggning” att det nu var tillåtet att internera "icke-önskvärda flyktingar" i särskilda förläggningar, vilka benämndes som "slutna förläggningar". Myndigheten måste därmed hitta lämpliga inkvarteringar för dessa flyktingar, och de två första slutna lägren som öppnades var Långmora och Smedsbo, som båda var belägna i avskild lantmiljö i Kopparbergs län.

Gemensamt för de två lägren var att båda var s.k. disciplinförläggningar, samt att byggnaderna tidigare varit ”arbetshem för försumliga familjeförsörjare, brottslingar och alkoholister”. Nu bara månader efter det att Andra Världskriget brutit ut byggs arbetshemmen i all hast om för att istället inhysa politiskt farliga människor under sträng bevakning.

Redan i mars 1940 hörs ljudet av byggarbetares hammarslag över den ännu isbelagda sjön vid Långmora gård i Dalarna. Samtidigt bara 45 kilometer nordväst från Långmora byggs samtidigt en annan stor gård om, med baracker

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Smedsbo - Sveriges andra koncentrationsläger!

Vägen upp mot Smedsbo huvudbyggnad. Till vänster syns stängslet som omgärdade barackområdet.

1/1

och stängsel - Smedsbo herrgård. Det var inte många som hörde ljuden från byggarbetarna då området låg långt ut på det glesbefolkade landet. Smedsbo herrgård hade varit en del av det framväxande socialsystemet sedan 1929. Från början ett sk arbetshem med plats för 50 ”försumliga kvinnor”. Arbetshemmet i Smedsbo ägdes av Mellersta Sveriges Arbetshemsförbund, som ansvarade för verksamheten tillsammans med landstingen i Kopparbergs och Gävleborgs län.

Socialstyrelsen hyrde förläggningen från 1940 och de närliggande områdena blev då avspärrade för allmänheten. Anläggningen bestod av en stor huvudbyggnad med ekonomibyggnader, och för att få plats med fler intagna byggdes ett antal baracker. Exakt hur många och hur stora barackerna var finns inget dokumenterat om men det fanns plats för 60 interner. Huvudbyggnaden var centrum för lägerverksamheten och där fanns administrationen och vaktlokalerna samt dagrummet med lägerradion. I denna byggnad fanns även bostäder för föreståndaren, assistenterna och vaktkonstaplarna.

Kring lägret fanns ett fritidsområde på fyra hektar och förläggningen var kringgärdad med ett industri stängsel av typ Gunnebostängsel. De första intagna anlände till Smedsbo den 9 mars 1940. Från början var det tänkt att flyktingar, som inte arbetade med kroppsarbete, skulle interneras i Smedsbo och att övriga skulle interneras i Långmora, där det fanns fler möjligheter till grovarbete. Men denna uppdelning blev snart ogenomförbar eftersom det i första början endast fanns två interneringsläger tillgängliga.

"De intagna kontrollräknades varje timme"

Långmora och Smedsbo kom därefter bli Sveriges första koncentrationsläger. Långmora blev det större lägret med 150 fångar och Smedsbo det mindre, men hårdare, hade 60 fångar. "Långmora & Smedsbo" är än idag ett begrepp när man talar om svensk internering under krigsåren. Lägren skulle få ytterligare 12 hemliga efterföljare. Dessa 14 hemliga koncentrationsläger hölls hemliga för allmänheten i över 50 år!

Inledningsvis var Gustav Uhr föreståndare för Smedsbo lägret. Han hade tidigare varit lärare vid Brunnsviks folkhögskola. Uhrs hustru, Karin Aurelia, fungerade som tolk och hjälpte till med censuren av fångarnas brevväxling. Till den övriga personalen hörde ekonomiansvariga och även vaktkonstaplar som bar uniform och var synligt beväpnade. Reglerna ändrades senare och fr.o.m. juli 1943 skulle vapnen döljas under uniformsrocken. Vaktkonstaplarna skulle kontrollera att lägerreglerna följdes samt se till att fångarna inte hade någon kontakt med utomstående. De kontrollräknade även de intagna varje timme. I Smedsbo fanns dessutom ett lägerkök med tillhörande kokerska och annan kökspersonal.

Socialstyrelsen hade huvudansvaret för alla slutna koncentrationsläger och de gav order till föreståndaren för respektive läger. Gustav Uhr var en mycket sträng föreståndare och visade upp en hård attityd gentemot fångarna. En f.d. intern berättar i ett brev att han brukar skrämma sina olydiga barn genom att

Smedsbo huvudbyggnad. Sentida bild.

1/1

Smedsbo - Sveriges andra koncentrationsläger!

säga: ”hvis ji er ikke artige, so sender jeg jer op till Gustav Ur i Smedsbo”. Uhr förestod Smedsbolägret under tre år, och våren 1943 blev Manne Friberg ny föreståndare. Under Fribergs ledning blev situationen lite bättre, och tilläggas bör att de nya ordningsföreskrifter, som började gälla under 1943, därför bidrog till en något mildare och humanare behandling av fångarna.

De 14 slutna koncentrationslägren var alla avskilt belägna i lantmiljö, och det fanns få möjligheter till kontakt med yttervärlden. Många av fångarna visste inte varför de hade fängslats och inte heller hur lång tid de skulle vara inspärrade, vilket naturligtvis skapade oro och frustration bland flyktingarna. En del av dem fick också tillbringa flera år i den isolerade lägermiljön. Flyktingarna blev kroppsvisiterade vid ankomsten till Smedsbo och deras ägodelar skrevs ned i en persedellista. Exempelvis visar lägerarkivet att en intern vid kroppsvisitationen medförde följande: kontanter (kr 12.20), en flaska bläck, ett par handskar, en halsduk, två pennor, ett lexikon, två pilleraskar, en slips, en burk kräm, en portmonnä, tre nycklar, ett pass, en kam, samt en resväska.

Personalen var i dessa förteckningar mycket noggrann med att notera vilken litteratur en fånge hade med sig - alla boktitlar antecknades i persedel- listorna. När en ny fånge kom till lägret, så fick denne en bestämd sovplats med tillhörande sängkläder, samt arbets- och underkläder. Fångarna hade ingen möjlighet att få byta sovplats utan tillstånd och sovrummet fick inte prydas med personliga foton, affischer eller tavlor. Efter inskrivningen följde bad och vägning, och den intagnes personliga kläder blev inlåsta. En utlänning fick vid ankomsten till Smedsbo information om lägrets ordningsregler, som varje fånge måste följa till punkt och pricka. Ordningsreglerna, som bestämdes av Socialstyrelsen samt lägerföreståndaren, var mycket detaljerade och därtill fanns ett dagsschema som rutade in dagen minut för minut.

"Lägerfångarna fick inte lämna förläggningsområdet"

Internerna väcktes kl. 7.15, och frukosten intogs kl.8.15. Därefter följde bäddning av sängar fram till första arbetspassets start kl. 9.00. Lägerfångarna följde ett visst arbetsschema. Passet slutade kl.12.00 och åtföljdes av middag i matsalen. Fångarna fick inte ha någon kontakt med kökspersonalen och det fanns beväpnade vakter på plats som kontrollerade att regeln åtlyddes. De fick heller inte stanna kvar i matsalen efter måltiden.

Nästa arbetspass började kl.13.00, och avslutades kl.14.45. Klockan 15.00 fick man en kopp kaffe. Nu hade de intagna ledigt en stund fram till kl.16.30, då de fick undervisning i svenska och engelska fram till kl.17.15, och någon gång kunde det även hållas föredrag av inbjudna föreläsare.

Dagens sista måltid, kvällsvarden, serverades kl.17.45 och sedan hade fångarna tillfälle till fria aktiviteter fram till kl. 22.30, sommartid till kl.23.00, då det var dags att sova. På lördagarna slutade arbetet redan kl.11.45 och kl.13.00 var det tid för veckobad, som skedde gruppvis, med en grupp per timme.

Det fanns en speciell badstuga som användes för detta ändamål. På lördagarna fick fångarna byta arbets- och underkläder, och var tredje vecka byttes sänglinnet. De intagna vägdes i samband med badet, och vikten skrevs ned i en ”badviktlista ”.

1/6

Bildgalleri: Statistik Smedsbo

Söndagarna var fria från arbete och då väcktes fångarna något senare, kl.8.10. Vaktkonstaplarna agerade sjukvårdare och tog hand om sjuka interner som vid smittorisk kunde bli isolerade i sjukrummet. Lägerfångarna fick inte lämna förläggningsområdet ”utan att därtill ha erhållit Utlänningskommissionens tillstånd (permission)”, men de hade möjlighet att ströva omkring i det s.k. fritidsområdet på fyra hektar. Permissioner beviljades endast ”vid nära anhörigs död, svårare sjukdomsfall eller annan viktigare familjeangelägenhet” samt vid ”legations- eller konsulatbesök”. De intagna hade dessutom möjlighet att besöka tandläkare eller läkare på annan ort vid akutfall.

Övriga permissionsansökningar skickades till Utlänningskommissionen ”som prövar desamma under beaktande av de skäl, som föranlett utlänningens omhändertagande, hans uppförande i förläggningen, samt de i ansökningen anförda skälen för permission”. Undersökningar visar att det var svårt att få permission från Smedsbo och i de fall där permission faktiskt beviljades hade internen anmälningsskyldighet hos polisen på besöksorten.

Handlingar i lägerarkivet visar att flera interner ansökte om att få vistas utanför förläggningen under julhelgen 1940, men de fick avslag på sina ansökningar. Detta är endast ett av många exempel på de stränga permissionsreglerna. Vidare fanns det, liksom för permissioner, i ordningsföreskrifterna stränga regler beträffande besök i förläggningen, detsamma gällde för brevskrivning och annan kontakt med omvärlden. Utlänningskommissionen måste godkänna besöken, och om besökstillstånd gavs skulle dessa ”ske under övervakning och, enligt en instruktion från juli 1940, efter att besökaren kroppsvisiterats”.

Om en kvinna kom på besök måste en passande person utföra denna visitering. Kvinnliga besök fick i övrigt ”under inga omständigheter äventyra anstaltens goda namn och rykte". Vid svår sjukdom kunde dock lägerföreståndaren i samråd med ansvarig läkare ge anhöriga tillstånd att komma till förläggningen. Det reglemente angående behandlingen av utlänningar som omhändertagits i förläggning utfärdades av Kungl. Maj:t den 18 september 1943 och gällde inledningsvis för förläggningarna i Långmora, Smedsbo, Rengsjö och Hälsingmo, och senare för fler förläggningar.

Smedsbo - Sveriges andra koncentrationsläger!

1/1

De intagnas brev till och från anhöriga blev kontrollerade av lägerpersonalen, bl.a. av makarna Uhr. Innehöll ett brev något ”konstigt” eller var svårläst, blev det inte sänt till mottagaren. Ibland kunde t.o.m. Socialstyrelsens överinspektör få vara med och besluta om censuren av brev och man har i lägerarkivet funnit beslut från högre ort att brev inte fick sändas vidare till den tänkte mottagaren. Ibland kunde brevkontrollanten stryka vissa meningar eller stycken som ansågs vara olämpliga.

Lägerfångarna var p.g.a. brevkontrollen, tvungna att skriva antingen på svenska, tyska, engelska, franska eller finska, och varje intern fick inte ta emot -alternativt sända- mer än två brev per vecka, senare endast ett brev, som inte fick vara mer än två sidor långt. Fr.o.m. maj 1943 blev det dock tillåtet att skriva tre brev per vecka. Censuren kom inte enbart att omfatta internerna utan även närboende, då personalen i Smedsbo befarade att en grannfamilj hjälpte flyktingarna att smuggla ut brev från anstalten. Denna familj fick i fortsättningen all sin post kontrollerad av postföreståndaren.

I Smedsbo var även telefonsamtalen till anhöriga strikt begränsade, likaså möjligheterna att sända telegram, vilket annars var ett vanligt kommunikationsmedel vid denna tid. De intagna kunde i alla fall lyssna på radio, men endast på svenska stationer och bara under en kort tid under dagen.

"Grannfamiljen fick i fortsättningen all sin post kontrollerad "

I juni 1943 mildrades bestämmelserna - då fick radion vara på under hela dagen och utländska radioprogram blev tillåtna. Vidare fanns i Smedsbo ett fåtal dagstidningar att läsa, samt ett antal ”passande” tidskrifter som Veckorevyn, Allers och Hemmets Journal. Rökning fick, enligt ordningsreglerna, endast ske på bestämda platser, och huvudbyggnaden var rökfri, förutom i dagrummet där rökning var tillåten. Det var även förbjudet att röka på arbetsplatserna t.ex. i verkstäderna. Fångarna fick självklart inte inneha eller dricka alkohol.

De intagna hade, enligt reglementet gällande slutna förläggningar, ”skyldighet att utföra arbete, som av förläggningschefen anvisas”. Fångarna skulle vara sysselsatta i minst sju timmar per vardag och arbetsuppgifterna skulle anpassas till arbetstiden. Smedsbo koncentrationsläger var, som tidigare nämnts, från början avsett för utlänningar som inte var kroppsarbetare. I förläggningen fanns inte så många arbeten för grovarbetare, och för dessa var Långmora, som hade ett jordbruk på omkring 80 tunnland samt en skogsareal på ca 200 tunnland, en mer lämplig inkvartering.

I Smedsbo fanns en kuvertverkstad, som togs i bruk i januari 1941, och där arbetade ungefär hälften av de intagna. Vidare fanns en snickeriverkstad som sysselsatte en fånge med diverse arbeten, såsom reparationer och tillverkning av stolar, bord och kontorsinredning. Andra arbetsuppgifter som fanns tillgängliga var exempelvis nybyggnation av en barack, målningsarbeten, stenhuggning och stensättning av trädgårdsgångar, grävning av diken, jordschaktning och plantering av träd.

En fånge arbetade med tillsynen av förläggningens djur: kaniner och svin. Därutöver arbetade några med s.k. inre tjänst, som bestod av städning, vattenkörning, eldning samt trädgårdsarbete och snöskottning. Trädgårdsodlingen var viktig för lägerköket och under sommarhalvåret 1940 producerades bl.a. 2,5 ton potatis, 250 kg kålrötter och 75 kg morötter. Arbetsjournalen från en slumpmässigt vald vecka visar att de dåvarande 35 fångarna hade följande arbetsuppgifter: snickeri, bygget, trädgård, vedgård, kök, gårdskarl, inre tjänst, läsning (studier), målning, div. handräckning utomhus samt snickeri handräckning.

"Om en fånge misskötte sig drogsfickpengen in"

Ersättningen bestod av fickpengar, som var 90 öre per dag (ca 25 kr i dagens penningvärde) och därutöver kunde fångarna få en arbetspremie, vars summa bestämdes av arbetsinsatsen. Arbetspremierna varierade beroende på att riktlinjerna var olika för respektive förläggning. Fickpengar utbetalades inte vid kortvarig sjukdom, om det inte rörde sig om olycksfall i arbetet. Fångar som vistades på sjukhus fick heller inte fickpengar.

Om en fånge misskötte sig kunde fickpengarna dras in under en viss tid. I Smedsbos kuvertverkstad fanns ett särskilt arbetspremiesystem, och där kunde en duktig arbetare tjäna i genomsnitt mellan 40 och 50 kronor per månad (1200 kr). De andra arbetena i förläggningen kunde ge arbetspremier vid t.ex. helgarbete eller övertid. Detta gällde även arbetet i snickerifabriken, där man nytillverkade möbler och liknande.

Undersökning visar att utbetalningen av fickpengar och arbetspremier skedde veckovis, och vanligtvis utbetalades fem kronor per vecka, men det fanns även fångar som tjänade tio kronor per vecka (250 kr). I arbetsjournalerna finns noteringar om flitpengar, t.ex. ”skall ha dubbel söndagspenning d. 5/7” eller ”90 öre d. 18/11”. I journalerna finns också antecknat om en fånge varit sjuk, exempelvis ”olycksfall i arbetet” eller ”skall ej uppbära någon sjukpenning för sjukdagarna”. Personalen noterade dessutom smitningar från arbetet: ”gick ’vilse’ söndag 20/9 vid bärplockning (borta två timmar utöver)”.

Smedsbo - Sveriges andra koncentrationsläger!

Smedsbo Herrgård idag.

1/3

Den centrala utlänningsmyndigheten och förläggningspersonalen hade rätt att straffa fångarna som inte lydde ordningsreglerna eller misskötte sig på annat vis. Denna rättighet bestämdes i samband med kungörelsen i februari 1940, i vilken utlänningsmyndigheterna fick möjlighet att internera ”icke-önskvärda” utlänningar i förläggning. Vid lindriga förseelser räckte det med en tillrättavisning men annars kunde straffet bestå av indragna fickpengar eller arbetsinkomst, besöksförbud, permissionsförbud eller indragning av andra förmåner. Allvarliga disciplinbrott medförde att utlänningen blev "tagen i förvar", d.v.s. fick vistas en tid, maximalt två månader, i fängelse. Detta fängelsestraff avtjänades på kronohäktet i Falun. Rymning, som var ett vanligt brott, räknades som en allvarlig förseelse och ”förvar i två månader borde däremot i regel vara normalstraff för rymning första gången, under det att vid upprepad rymning i allmänhet torde erfordras förvaring på längre tid”.

När en disciplinåtgärd skulle utdömas skulle lägerpersonalen ta hänsyn till förseelsens art samt internens personliga egenskaper: ”en åtgärd som lämpade sig för en intern, kanske vore alldeles olämplig beträffande en annan”. Smedsbos lägerarkiv visar att rymningar från lägret förekom 126 gånger. I summan ingår de rymningar där fången kom tillbaka till förläggningen, och senare fördes i förvar, och även det antal gånger rymlingen inte kom tillbaka. Det var lätt att rymma från Smedsbo, eftersom lägret endast var kringgärdat av ett industristängsel som var enkelt att ta sig över. I allmänhet rymde flera interner tillsammans men de flesta rymlingarna återvände till lägret frivilligt eller blev infångade. Observera att en intern kunde rymma flera gånger från förläggningen därför betyder inte 126 rymningar att det är samma antal interner som har försökt att rymma från Smedsbo. Undersökningen visar dessutom att 44 fångar blev "tagna i förvar" under lägertiden - för rymning eller andra lagöverträdelser.

"1943 kulminerade det i bråk där flera fångar blev misshandlade"

Under lägertiden inträffade några allvarliga incidenter, och den mest spektakulära var den s.k. Långmorarazzian, då ett polisingripande skedde mot ett antal lägerfångar, varav flertalet var aktiva kommunister i Långmora och Smedsbo.

Polisen misstänkte att fångarna planerade sabotage på olika platser i Sverige. I Smedsbo hade förläggningschefen Uhr haft en känsla av att ”allt inte var som det skulle vara bland lägerfångarna utan att någonting försiggick bakom förläggningsledningens rygg”.

Han hyste bl.a. misstankar om att förläggnings-ledningens telefonsamtal blev avlyssnade. Vidare hade personalen upptäckt ett inbrottsförsök i ett kassaskåp i ett av lägerkontoren. Det saknades dock inget av värde i kassaskåpet.

Razzian ägde rum den 13 november 1942 och sammanlagt 58 polismän, därav 34 till Långmora och 24 till Smedsbo, deltog i tillslaget mot förläggningarna. Sammanlagt greps 26 fångar - sju av dessa var internerade i Smedsbo - och de fördes till Stockholms rannsakningsfängelse. Polisutredningen pågick i 29 dagar.

Den 12 december 1942 meddelade polisen att de inte skulle väcka åtal mot någon av de häktade utlänningarna. Det fanns inga bindande bevis för att de

Det var socialdemokraterna Tage Erlander och Gustaf Möller som var högsta ansvariga för de 14 svenska koncentrationslägren.

1/1

skulle ha sysslat med någon illegal verksamhet riktad mot Sverige. I Smedsbo internerades utlänningar med skilda politiska åskådningar och spänningen blev ofta spänd mellan de olika grupperna. Under krigets första hälft -när det gick bra för Hitler- var det kommunister och antinazister som ansågs farliga för rikets säkerhet. Efter 1943 när krigsvindarna vände till Stalins favör , var det nazister och antikommunister som spärrades in. Detta visar ogenerat tydligt hur Sverige anpassade sin eftergiftspolitik efter rådande politiska läge i omvärlden. När dessa två grupperingar blandades runt 1942/43 uppstod ofta spänningar och motsättningar mellan internerna som resulterade i regelrätta slagsmål.

Den 2 januari 1943 kulminerade dessa spänningar i ett bråk där flera fångar blev misshandlade. Den 5 januari lämnade sjutton av fångarna in anmälningar till statspolisen i Falun. I polisanmälningarna anklagade de tio namngivna interner för misshandel. Händelsen ledde till en polisutredning, och i denna deltog även Socialstyrelsens byrådirektör Paulsson. Efter utredningen presenterades en diger polisrapport innehållande förhör med de interner som anmält misshandeln, samt med övriga interner, vaktkonstaplarna i Smedsbo samt de anklagade internerna, som förts till Kronohäktet i Falun. I polisrapporten konstaterar man att det under lång tid har funnits en stark fiendskap mellan två olika grupper av fångar.

Den första gruppen bestod av fascister och antikommunister och den andra gruppen bestod av kommunister och antifascister. Bråket inleddes med att en norrman, tillhörande fascistgruppen, började gräla med några andra fångar och därefter misshandlade han en av internerna. Den nämnde norrmannen togs i förvar. En upprörd stämning uppstod i lägret och allmänt slagsmål utbröt mellan de stridande grupperna två gånger samma dag.

Polisrapporten talar om motstridiga uppgifter, och därför är det svårt att veta vem som har börjat slagsmålet, brukat våld eller enbart utövat självförsvar. Fem interner - alla tillhörande den fascistiska gruppen - blev tagna i förvar och de erkände sig också skyldiga till misshandel. Bevisningen var alltför bristfällig för att åtal mot de anklagad fångarna skulle kunna väckas. Dessa fick dock ett disciplinstraff eftersom de blev tagna i förvar under en tid. Händelserna i Smedsbo bidrog också till att man i fortsättningen försökte skilja på utlänningar tillhörande olika politiska grupper och placera dem i olika koncentrationsläger.

"Smedsbo var en disciplinförläggning - en plats där människor hamnat i uppfostringssyfte"

Utlänningarna i Smedsbo var internerade på obestämd tid och de visste i regel inte varför de hade hamnat i lägret. Deras situation var naturligtvis psykiskt pressande och de försökte på olika sätt göra motstånd mot interneringen. Ett vanligt sätt var att rymma från förläggningen och det fanns fångar som enligt lägerarkivet var ”notoriska rymmare”.

Andra sätt att göra motstånd var t.ex. att arbetsvägra -i arkivet finns anteckningar om ”arbetsvägran”- och många interner beskrivs som ”odisciplinerade” och ”dåliga arbetare”. Det förekom också simulering av sjukdom vilket också var en protest mot den rådande situationen. Internerna försökte även protestera när de träffade myndighetspersonerna i verkliga livet.

Exempelvis gjorde Socialstyrelsens generaldirektör en inspektion i Smedsbo förläggning den 17 september 1940 och då passade två interner på att framföra sina klagomål angående interneringen. De hade tidigare insänt en skrift som enligt generaldirektören ”vore hållen i en synnerligen olämplig ton”.

Han menade angående interneringen om de båda utlänningarna att ”det vore välbetänkt, att de sökte med lugn finna sig tillrätta i den förhandenvarande situationen, vilkens varaktighet under nu rådande omständigheter tyvärr ej kunde bedömas”. Han lovade dem dock att ”Socialstyrelsen hade emellertid i varje

Vid denna plats framför herrgården fans barackerna för de 60 internerna.

Smedsbo Herrgård är idag en privatbostad men annexet går att hyra för övernattning.

Vid denna plats framför herrgården fans barackerna för de 60 internerna.

1/3

särskilt fall sin uppmärksamhet riktad på möjligheterna att, i den mån svenska intressen det medgåve, ordna vistelsen inom landet i annan form än interneringens”.

När det gällde de önskemål, som fångarna hade beträffande situationen i lägret, meddelade generaldirektören att regelbundna permissioner från lägret inte kunde komma ifråga, samt att visitation av besökare är nödvändig. Däremot kunde fångarna eventuellt få lyssna på utsändningar från utländska radiostationer och det önskemålet skulle utredas vidare. Skrivelser till myndigheterna var ännu ett sätt att göra motstånd och ett nedslag i lägerarkivet visar att fångarnas protester oftast var förgäves.

I början av lägertiden finns ett flertal dokument där utlänningarna har skickat in överklaganden på interneringsbesluten och svaret från Socialstyrelsen är alltid detsamma: att man har beslutat att lämna ”anförda besvär över omhändertagandet i förläggning utan åtgärd”. I arkivet finns också ett dokument från den 17 juni 1940 där nitton Smedsbointerner dels kräver ”utvidgad rätt till brevskrivning”, och dels ”ökade möjligheter till emottagandet av besök i förläggningen samt till vistelse utom förläggningen”. Skrivelsen lämnades, som de flesta andra skrivelser från internerna, utan åtgärd...

Smedsbolägret var visserligen inte kringgärdat av höga murar, som ett fängelse, utan av ett Gunnebostängsel men fångarna var ändå isolerade från omgivningen. Lägrets fritidsområde på fyra hektar var avspärrat för allmänheten, och fångarna fick inte ha någon personlig kontakt med lägerpersonalen eller med det fåtal grannar som bodde i närheten av lägerområdet. Kontakten med de anhöriga var därtill kraftigt begränsad genom en sträng brevcensur och i början av lägertiden var det nästintill omöjligt att få permission eller att få ta emot besök från anhöriga.

Vidare fanns restriktioner kring radiolyssnande och tidningsläsande, vilket innebar att fångarna inte fick veta vad som hände i den övriga världen. Smedsbo var en s.k. disciplinförläggning och enbart namnet indikerar att det handlar om en plats där människor har hamnat i uppfostringssyfte, d.v.s. för att bli disciplinerbara.

Utöver en sluten miljö kräver den disciplinära tekniken inrutningens princip och i Smedsbo använde lägerledningen sig av olika scheman för att styra internernas dagliga liv. Det fanns exempelvis ordningsregler, ett detaljstyrt tidsschema för veckans alla dagar samt ett arbetsschema, som fördelade arbetsuppgifterna. Lägerpersonalen kontrollerade närvaron vid arbetspassen. Frånvaro från arbetet noterades nitiskt i arbetsjournalen, och bestraffades i form av utebliven arbetsförtjänst och indragna fickpengar. Internerna kontroll-räknades varje timme, oavsett veckodag och tid på dygnet.

Enligt inrutningens princip blev internerna dessutom granskade ända in på bara kroppen, då de blev vägda i samband med veckobadet och vikten skrevs sedan ner i en ”badviktlista”. I Smedsbo fanns utmärkta möjligheter att övervaka internerna från lägrets huvudbyggnad, som var lägrets kärnpunkt och fungerade likt Panopticons torn.

I byggnaden fanns både vaktlokalerna och personalbostäderna, vilket naturligtvis var extra passande ur övervakningssynpunkt . Vidare tillämpade lägerpersonalen funktionella placeringar, som innebär en bestämd placering för varje individ. I sovsalarna blev varje intern tilldelad en sängplats, och den fick inte bytas. Sovrummen fick inte ha någon personlig prägel med fotografier eller andra tillhörigheter.

"I början var det nästintill omöjligt att få permission"

Bildgalleri: Smedsbo - Sveriges andra koncentrationsläger!

En brand bröt ut på Smedsbo herrgård 2018.

1/2

Varje individ skulle vara utbytbar i Smedsbos disciplinära system, och när som helst kunde rangordningen förändras. Ingen intern kunde känna sig säker på att få behålla sin plats i lägret - förflyttningar till andra förläggningar var t.ex. ganska vanligt förekommande. Smedsbointernerna gjorde, naturligt nog, motstånd mot den disciplinära makten genom att exempelvis rymma från lägret, arbetsvägra eller simulera sjukdomar. De skickade även brev till myndigheterna och protesterade mot interneringarna. Lägerledningen bemötte protesterna med olika straff, som skulle verka korrektivt och upprätthålla en artificiell ordning.

I Smedsbo förekom ett mikrosystem av bestraffningar, som styrdes av lägerreglementet och internerna kunde exempelvis bli straffade för att de var lata, för dåligt beteende, för arbetsovilja eller för att de kom för sent till arbetet. Man kunde t.o.m. straffas för att man var sjuk. Det vanligaste straffet var att man miste någon förmån såsom fickpengar eller ett utlovat besök. En fånge kunde i värsta fall råka ut för degradering och då togs denne i förvar under en tid eller blev överförd till en annan sluten förläggning. Utvisning ur landet var också en mycket sträng form av bestraffning. Hemskickning kunde innebära livstids straffarbete eller dödsstraff. En degradering innebar att rangordningen i lägret blev förändrad, vilket stämmer överens med disciplinens teori om att människor är utbytbara.

De sista internerna lämnade Smedsbo i början av oktober 1945 och förläggningen fungerade mellan 5 oktober och 30 november 1945 som ett läger för kvinnliga interner och inhyste då 40 personer. Under åren 1946-48 användes byggnaderna som skola för flyktingbarn under namnet By internatskola. Idag är fastigheten i privat ägo. Inga kringliggande byggnader från koncentrationslägertiden finns kvar. (Källa)

---------------------------------------------------------------

Idag finns ytterst lite text som beskriver och fotografier som visar hur lägret såg ut under krigsåren. Vi försöker kontinuerligt samla in information och utöka informationen om Smedsbo. Har Du mer information om detta läger? Bilder, länkar, anekdoter, berättelser etc kontakta oss!

kontakt@s-sanningen.com

// Anders Johansson.

Länkar:

(1940-1945)

(1942–1945)

(1942-1946)

(1943–1946)

(1944–1945)

(1944–1946)

(1944–1945)

(1945)

(1945–1946)

Långmora, Dalarna..................

Smedsbo, Dalarna.....................

Rengsjö, Hälsingland................

Ingels, Dalarna..........................

Hälsingmo, Hälsingland...........

Florsberg, (Annex till Hälsingmo).........

Säter, Dalarna............................

Sörbyn, Västerbotten................

Sunnerstaholm, Hälsingland..

Vägershult, Kronoberg............

Kusfors, Västerbotten...............

Axmar, Gästrikland...................

Ede, (Annex till Hälsingmo)...................

Tjörnarp, Höör, Skåne..............

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!