KCL#3: Rengsjö | S-sanningen

Koncentrationsläger nr 3: Rengsjö. (1942-45)

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

Rengsjö -

Sveriges strängaste koncentrationsläger

Koncentrationslägret Rengsjö blev Sveriges första slutna uppbyggda barackläger och kunde hysa ett 80-tal interner. Rengsjö kom att bli det läger med särklass hårdast disciplin. Det var t.ex. kontroll och räkning av fångarna en gång i timmen, dygnet runt. Den tyranniske lägerchefen var Dag Bergman, äldre bror till den kände filmregissören Ingmar Bergman. Lägret jämnades med marken efter kriget och idag finns inga spår där koncentrationslägret en gång låg.

Rengsjö (även kallat Berga-lägret) var ett av de 14 slutna hemliga koncentrationsläger som socialstyrelsen lät uppföra på order av den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen. Majoriteten av dessa 14 läger var utplacerade mycket avsides så allmänheten inte kände till dem samt att det blev svårare för fångarna att rymma därifrån. Skillnaden mellan dessa 14 slutna förläggningar och de över 1000 övriga läger som fanns runt om i Sverige under kriget var att dessa 14 läger drevs av socialstyrelsen och var topphemliga och helt avskärmade från militären och försvaret. Samtliga 14 läger var omgärdade med stängsel, taggtråd och beväpnade vakter. Skillnaden var också att fångarna inte var militärer, desertörer eller krigsflyktingar utan hade bara vad staten ansåg felaktiga och farliga politiska åsikter. I början var det mestadels antinazister och kommunister som satt inspärrade, men allteftersom krigslyckan vände för vännen Hitler blev socialdemokraterna allt mer tvingade att lägga om politiken från deras nazivänliga politik till att blidka Stalins kommunister och mot slutet blev det istället nazister och antikommunister som satt i lägren, vilket ledde till kraftiga motsättningar mellan gamla och nya interner. Detta är berättelsen om ett av dessa 14 hemliga koncentrationsläger; Rengsjö!

"Fångarna ansåg sig vara utsatta för en omänskliga behandling på Rengsjö"

Socialstyrelsens högste chef Gustav Möller drev koncentrationslägren men det var den blivande socialdemokratiske statsministern Tage Erlander som var lägrens överordnade. Rengsjölägret hade plats för ett 80-tal män, mest norrmän och danskar, och det var ett läger med mycket hård regim. Det fanns sex stycken 12-manna baracker innanför stängslen.

Taggtrådsstängsel, nattliga visitationer varje timme, brevcensur och hårt arbete med bl a stenbrytning skapade missnöje bland de internerade. Den dagliga verksamheten i Rengsjö skulle hålla de internerade sysselsatta och borta från politisk aktivitet som kunde förstöra för Sverige under kriget. Allt detta styrdes genom olika lägerorder som de beväpnade vakterna såg till efterföljdes .

Till exempel fick fångarna aldrig äta ensamma i matsalen och att alla brev som inkom eller utgick var tvungen att gå genom lägrets censur för att omöjliggöra att information om lägerverksamheten läckte ut. Lägret patrullerades ständigt av personal ur vaktstyrkan. Man hade specifika rutter som vakterna patrullerade samt en patrullväg för att avskräcka potentiella flyktförsök. Vakterna gick aldrig ensam på grund av säkerhetsrisken ifall problem skulle uppstå.

Lägerchefen för Sveriges i särklass hårdaste koncentrationsläger var en man vid namn Dag Bergman. Denne Dag hade en yngre bror vid namn Ingmar. Ingmar

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Rengsjö Sept 1944. Vaktstyrkan samlad framför en av barackerna.

1/2

Rengsjö - Vaktstyrkan.

Bergman skulle senare bli en världsberömd filmregissör som de flesta svenskar idag känner till. Men hur många känner till att Ingmars bror var en hårdför och tyrannisk lägerledare för Sveriges hårdaste koncentrationsläger under kriget?

Personalen i Rengsjö tog ifrån fångarnas kläder och gav de en fångdräkt när de anlänt till lägret. De fråntogs även sina privata ägodelar och efter det lästes lägrets strikta regler upp. Förhållandena i lägret var allt annat än idylliska. Rengsjö omgärdades av ett 2,1 meter högt taggtrådsstängsel och de 12 vaktkonstaplarna var uniformerade och beväpnade med såväl pistol som batong. Men inte ens dessa säkerhetsåtgärder bedömdes vara nog. I en promemoria från augusti 1943 heter det att mot bakgrund av Rengsjöinternernas ”särskilda beskaffenhet” skulle det vara ”erforderligt att kringgärda förläggningen med en mur eller att än mera öka vaktpersonalen, Bland annat av kostnadsskäl torde ingendera utvägen låta sig göras.”

Man var dock medveten om det känsliga i att icke dömda utlänningar spärrades in bakom taggtråd. De sakkunniga påpekade nämligen vidare att det ”kring Rengsjöförläggningen nu anbragta i hög grad iögonenfallande taggtrådsstängslet gör emellertid ett för svenska förhållanden främmande intryck och det synes av olika synpunkter mycket önskvärt om det kunde ersättas med någon annan avspärrning, t.ex. ett högt Gunnebostängsel”.

Brev till och från internerna censurerades och vaktkonstaplarna reglerade vilka radioutsändningar de fick lyssna på. Det innebar att internerna enbart hade högtalare monterade i sina baracker medan själva radioapparaten kontrollerades från vaktkonstaplarnas lokaler. Vaktkonstapeln Kihlberg fick i det sammanhanget många klagomål på sig eftersom han brukade nyhetssändningarna som internerna hade rätt att lyssna till. Vid något tillfälle hände det också att internerna istället för de norska och danska nyheterna från London fick höra en sändning från Nazityskland. Då de klagade ska en annan av vaktkonstaplarna vid namn Kaneskog ha svarat att de kunde stänga av sin högtalare om de inte ville lyssna. Internerna förmodade följaktligen att Kaneskog var nazist och de var rädda för att han spionerade på dem på tyskt uppdrag. Norrmännen misstänkte att han skickade hemliga meddelanden till de tyska myndigheterna i Norge och därmed satte deras anhöriga i fara.

"Jag var aldrig rädd. Vakter patrullerade dygnet runt"

Permissioner beviljades ytterst sällan. De stränga förhållandena i Rengsjö ledde till problem i form av rymningar, arbetsvägran, allmän oro och uppträden i lägret. I en serie ”lägerorder” slog chefen Dag Bergman fast vad som skulle gälla i lägret. En av dessa regler gick ut på att internerna inte ens fick vara i fred när de åt. En man ur vaktstyrkan skulle alltid äta tillsammans med de intagna och ”därvid ansvara för ordningen bland internerna”.

Vidare beordrades vaktmanskapet att inrätta en patrullväg runt lägret och lägerchefen meddelade att ”tillsvidare att ingen permission kan beviljas” och hotade med indragen radiolyssning eftersom det ”på sista tiden förekommit tystnadsbestämmelsen efter 22.30 ej efterkommits”. Alla interner anbefalldes dessutom att alla brev och försändelser ”skola inlämnas på expeditionen utan att kuverten igenklistrats”.

Arbetet i lägret reglerades i ett meddelande daterat den 5 april: "Fr.o.m. den 5 april tjänstgör Henry Waldemar Lundberg som bas för samtliga arbeten inom lägret. Lundberg skall varje morgon konfere-ra med förtroendemannen angående kommenderingar av arbetare till olika arbeten. Internerna erinras om, att basens order i och för arbetet ovillkorligen skola åtlydas, då han i denna sin egenskap är förläggningsledningens representant ."

Lägerorder av lägerchef Dag Bergman

1/3

I själva lägret arbetade totalt 18 personer. Förutom lägerchefen själv, Dag Bergman, även 12 stycken i vaktstyrkan och 5 stycken som kökspersonal. Bestämmelserna för de internernerade var väldigt specifika. Till exempel fick inte internerna gå till köket. Lägerledningen var orolig att internerna skulle antingen förföra den kvinnliga kökspersonalen och således få tillgång till hjälp vid ett eventuellt flyktförsök eller liknande.

Primärt var man dock orolig för att personalen skulle inleda förhållanden med icke-svenska interner och i värsta fall bli gravida. Dock uppger Greta Björänge som arbetade i köket vid den tiden i en intervju med tidningen Expressen att “-Jag var aldrig rädd. Vakter patrullerade dygnet runt”. Hon beskriver även hur hon och de övriga upplevde nyfikenheten till själva lägret från allmänheten och även oron över att kökspersonalen skulle inleda förhållanden med de internerade. Bland annat att man bara utväxlade några få ord samtidigt som fångarna hämtade mat samt under en intervju med Ljusnan sade hon att hon “-Inte kommer ihåg att det var några flickor som kom hit och tittade”. Hon understryker även att personalen hade tystnadsplikt och att om någon frågade om lägret svarade hon och hennes arbetskamrater kort. “Det vet inte vi”.

Censuren av de internerades post var även ovanligt hård. Skulle brev skickas eller mottas var personen tvungen att lämna själva kuvertet öppet så läggerledningen skulle kunna undersöka att inget smugglades ut samt censurera själva brevet. Olika typer av bestraffningar användes beroende på vilken typ av överträdelse som en intern hade gjort. Dock var det upp till lägerchefen att utfärda dessa och det stannade inte på individnivå. Till exempel kunde hela lägret bestraffas om två personer vägrat arbeta under en dag eller om skadegörelse hade inträffat. Detta kunde resultera i straff som utebliven permission för samtliga eller indragen radiolyssning för samtliga. Det senare sågs som en väldigt hård bestraffning då all radio slogs av. Dock kunde det ses som en välsignelse av vissa. Lägerledningen under lägrets öppnande hade som vana att lyssna på Tysk radio som propagerade för hur bra Tyskland förde krig samt dess nazipropaganda. Detta gjorde fångarna som bestod av kommunister och motståndsmän väldigt upprörda vilket kunde resultera i att man kollektivt tog straffet om utebliven radiolyssning för att få tyst på sändningen.

De individuella straffen varierade inte särskilt mycket. Man hade som standard att använda sig av indragen matranson och utebliven permission för interner som misskötte sig. Enligt lägerorder 12 från den 19 april 1943 står det att “endast de interner som under dagens bägge arbetspass utföra tillfredsställande arbetsprestationer skall få full matranson”. Bland annat finns ett exempel på detta när internen Franz Holtan bestraffas genom indragen ranson. Franz dagliga matintag blev således: Frukost: kaffe / en sockerbit / ½ franska, 1 hård brödbit, 1 smörkula. Lunch: Endast varmrätt. 1 ½ hård brödbit, ½ smörkula, 1 mugg mjölk, ingen efterrätt. Middag: endast varmrätt, 1 hård brödbit. Inget smör. Vatten. Ingen efterrätt. Inget kaffe.

"Fångarna väcktes och lystes i ögonen en gång varje timme under hela natten"

Greta Björänge var 16 år när hon började arbeta i köket i Rengsjö. Hon vittnar i en intervju med lokaltidningen Ljusnan den 9 oktober 2008 om situationen i köket. Hon uppger att det var sex personer som hela tiden arbetat i köket där arbetsdagen började klockan 6 då spisen skulle värmas upp med hjälp av eld. Detta var deras uppgift utöver att förbereda maten som till frukost bestod av smörgåsar och gröt. Dock, uppger hon, att kockarna skulle börja klockan 8 för att förbereda resten av dagens mat.

Hon uppger även att “Det var ransoneringar men de fick bra med mat så de blev mätta”. Detta innebär att övriga interner fick mer mat än vad Franz Holtan fick för att klara det hårda arbete internerna var tvungna att utföra. Det kunde handla om stenbrytning, skogsarbete, vägbeläggning eller annat arbete som ansågs relevant.

När arbetsdagen var över fick internerna lite fritid inne på lägret som de fick spendera som de ville. Detta innebar dock inte total frihet utan att alla aktiviteter som att läsa böcker och kortspel hade godkänts av ledningen. Utöver detta fick de internerade även kuponger som kunde bytas mot olika varor inne i lägret såsom tobak, kaffe eller mat. Internerna fick även en liten lön om 50 kronor per månad som de kunde spendera vid permission. Dock var det få som fick beviljad permission för att till exempel åka in till Bollnäs och de få som fick permission hade strikta regler att följa.

Personalstyrkan i Rengsjö

Kökspersonalen i Rengsjö. Från vänster: Rut Larsson, Britta Larsson-Bratt (Polberg), Erika Andersson (Polberg), Britta Bengsson (Berga) samt Greta Andersson- Olsson (Berga).

1/5

Bildgalleri: Rengsjö - Personalen

Varje timme under natten skulle fångarna och deras tillhörigheter kollas av. Vakterna gick in i barackerna och lyste i ansiktet på varje fånge för att väcka dem och sedan gick de igenom deras ägodelar för att se till att ingen hade lyckats komma över några nya gods eller brev som lägerledningen såg som farliga. Att bli väkt en gång varje timme under hela natten gjorde att fångarna inte fick tillräckligt med sömn vilket i sin tur gav upphov till irritation, aggressivitet och nedbrutenhet med psykiska problem som följd.

Lägerchefen Dag Bergman slutade efter en tid på Rengsjölägret och ersattes av, enligt internerna, den tyskvänlige nye lägerchefen Bror Rydén. Men enligt dokument blev den like hårdföre Rydén inte långvarig på posten utan ersattes snart av Birger Högbom. Förfarandet med att väcka fångarna en gång varje timme och lysa med en ficklampa i deras ögon ändrades under den nya lägerchefen Birger Högboms tid till att bara utföras tre gånger per natt. Sedan kom det helt att avskaffas. Detta kan läsas i de nya lägerdirektiven som uppkom den 3 oktober 1944 efter att Birger Högbom tillträtt posten. Men internernas scheman för dagen var även hårt reglerade under Birger Högboms styre. När de blev väckta på morgonen skulle de först inställa sig i ett uppsamlings rum för att få information från lägerledningen, vilket tidigare under Dag Bergmans och Bror Rydéns styre alltid innebar att internerna fick sig en rejäl utskällning och att de skulle sköta sig.

Därefter var det dags för frukost varpå internerna fick dagens arbetsuppgifter utdelade. Efter lunch och ytterligare arbete avslutades dagen med middag och därefter fritid. Barackerna skulle vara släckta senast 21:30 då internerna var tvungna att sova. Dock blev inte sömnen lång då första kontrollen för kvällen startade 22:30 för att sedan timmen efter hända igen. Så fortskred natten ända fram till klockan 07:00 när det var dags att kliva upp och börja dagen på nytt. Som tidigare nämnt blev nätterna lite bättre efter att Birger Högbom blivit lägerchef när de nattliga kontrollerna försvunnit. Men fångarna var ändå långt ifrån nöjda...

Internerna i Rengsjö upplevde detta som oerhört orättvist eftersom de inte fått någon möjlighet att visa att de kunde ”uppträda hyggligt och ordentligt”.

Systemet med internering bakom taggtråd och det faktum att det inte fanns något fastställt datum för frigivningen gjorde många av dem deprimerade. Detta tillsammans med den behandling som de upplevde att de utsattes för, gjorde att de ansåg sig ”ha förlorat allt människovärde". Psykiska sammanbrott drabbade de interner som inte länge klarade pressen och många blev apatiska och slutade att ta hand om sig själva. Flera av dem tog interneringen så hårt att de försökte begå självmord. Bland annat lyckades en norsk intern vid namn Øystein Østgaard nästan ta livet av sig genom skära av en pulsåder med hjälp av ett rakblad. Hos de flesta av internerna växte irritationen över de hårda villkoren och till sist utmynnade spänningarna i ett regelrätt lägeruppror på senhösten 1944...

"Han hade vistats i tyskt koncentrationsläger men aldrig utsatts för sådan behandling som i Rengsjö"

Den 16 november 1944 beslöt 33 fångar att bryta sig ut från lägret. Under lång tid hade de fått utstå nattliga räder en gång varje timme från vaktstyrkan som letade efter otillåtna saker som de internerade hade kunnat smuggla från utsidan, stulit på arbetet eller brev som de planerade att skicka. Även hade det dykt upp en tysk kollaboratör i lägret vilket fick de övriga internerna att bli väldigt upprörda. Hårt arbete och en väldigt hård censur rådde även i lägret och fast de förra lägercheferna Dag Bergman och Bror Rydén ersatts av en mer human efterföljare i Birger Högbom var stämningen fortfarande uppskruvad.

Visserligen hade situationen i lägret förbättras genom att de nattliga räderna progressivt förminskats för att sedan tas bort i oktober samma år samt att den nya lägerchefen faktiskt socialiserade mer med internerna så fanns det fortfarande ett stort missnöje. Inte minst på grund av den stress som internerna kände då man nekades en tidsbestämmelse för när man skulle släppas fri. Även nya regler som implementerats i lägret efter att Högbom tillträtt bidrog till den nedåtgående spiralen som skulle nå sin kulm på morgonen den 16 november. Högbom hade nämligen infört att fångarna inte fick ta mindre mat i köket för att kvittera ut resten i kuponger som de sedan kunde skicka hem till behövande, utan nu måste de ta ut allt eller låta den mat som de ej avsåg att äta gå förlorad. Även infördes ett förbud mot att ta ut kaffe på sitt tobakskort samt att de internerade inte längre kunde köpa tvål.

Rengsjö, Sept 1944. Till höger ser man två baracker som är bostäder för direktören och hans assistent. Stora baracken därbakom är kök och matsal...

... de sex barackerna är för internerna. Vaktstyrkan huserar i baracken längst till vänster och nedanför den bastun.

1/3

Den enda existerande bilden av koncentrationsläget!

Det som dock fick bägaren att rinna över för internerna var att dagen innan hade en intern, enligt de andra internerna, meddelat lägervakterna att några interner under en permission i Bollnäs fått med sig pengar som sedan användes vid ett kortspel kvällen innan. Detta gjorde vakterna högst bekymrade. Lägervakterna förberedde sig för att söka igenom alla interner och deras förvaringsskåp för både kortleken men även för att finna de påstådda kontanterna.

Klockan 17:00 (dagen innan upploppet) började allt med att lägerchef Högborn kom in till matsalen och meddelade att en genomsökning skulle genomföras då det hade kommit till hans kännedom att några interner hade tagit med sig pengar från Bollnäs efter en permission. Internerna fick ordern att vara kvar i matsalen medan vakterna gick igenom deras skåp och visiterade internerna en och en. Den första att bli visiterad var en dansk man vid namn Simon Janovsky. Det var även han som blev angiven att ha smugglat med sig fem hundra kronor till lägret och man var orolig att detta skulle användas vid ett flyktförsök. Dock hävdade han bestämt att han hade förlorat alla pengar i kortspel.

Medans han blev visiterad sprang övriga fångar dock tillbaka till sina logement och vägrade låta sig bli genomsökta. Simon Janovsky protesterade högt under visitationen och enligt ett vittnesmål från internen Nils Fredriksen som enligt egen utsago stått utanför fönstret till lokalen där Janovsky visiterades uppträdde Janovsky “mycket uppretat på direktören, som uppträtt lugnt".

Det som bör tas i beaktning i detta, är att det var samma Fredriksen som meddelat lägerchefen Birger Högborn om både kort spelandet och att det fanns pengar i lägret. När nästa person skulle visiteras var dock Janovsky kvar och fortsatte med sitt klagande. Dock hade han blivit rasande vid detta laget och börjat kasta kläder runt omkring sig. Inte förän han tog upp en pall och siktade mot fönstret ingrep två vakter och fick således kontroll på honom från att totalt riva rummet. Kvällen hade inte nått sitt crescendo än, för nu kom det Högborn till känna att de andra fångarna hade brutit mot hans order och sprungit tillbaka till sina baracker. Högborn lät då Janovsky gå och gick genast med två vakter till baracken men när de kommit in till dagrummet möttes de av en grupp interner som samlats i en protest.

Internerna mötte vakterna med diverse glåpord där det mest talande var att en man hade “vistats 2 ½ års tid i ett tyskt koncentrationsläger, men att han aldrig utsatts för en sådan behandling som i Rengsjö”. Efter denna konfrontation beslutade Högborn att avbryta operationen. För Janovsky slutade kvällen med att han legat bakom utedasset och verkat “vara fullkomligt från sina sinnens fulla bruk”, enligt Högborn. Janovsky blev inburen till sjuksalen och fick lugnande. Dock skulle Janovskys roll i upproret vara över då han dagen efter lämnades kvar för att bevisa vad som kunde hända med uppstudsiga människor i Rengsjölägret. Han låg nämligen kvar i sin säng helt apatisk och stirrade upp i taket medan de andra fångarna tog sig ut...

"Jag begriper inte hur de lyckades ta sig över taggtråden"

När vakterna på morgonen torsdagen den 16 november 1944 skulle öppna grindarna för de fångar som skulle ut på arbete strömmade 33 fångar ut och började marschera i riktning mot Bollnäs. De överlämnade en skrivelse till vakterna innan de marscherade ut från lägret. Då de var fler än vakterna så beslutade vakterna att inte ingripa.

Internerna hade som mål att ta sig till staden för att tala med både polis-myndigheten och lokaltidningen Ljusnan om deras svåra situation i lägret och hur dåligt de upplevde att de behandlades. Detta återges både i Ljusnan men även i flertalet förhör som hölls efter upploppet.

I det efterföljande förhören med internerna signeras ett förhörsprotokoll av samtliga där beskrivningen lyder: “Hermed erkjenner jeg mig å ha full kjennedom at jeg har lest, og forstått erklaeringens innehold som går ut på og forlate Rengsjö Forleggning, for at opsöke de svenske myndigheter i Bollnäs. Grunnen til denne aksjon, er den umenskelige behandling, som samtlige interner er utsatt for, på Rengsjö Forleggning”.

Därefter var deras plan att man skulle stanna kvar i Bollnäs och vägra återvända till lägret. Dock behövde internerna inte gå hela vägen till Bollnäs för att genomföra detta. Lägerchef Högborn var orolig att människor skulle komma till skada av fångarna och hade kontaktat tidningen, polisen samt hemvärnet för att möta upp internerna och hindra dem från att komma till Bollnäs.

Då: Regnsjö September 1944

Idag. Här låg ett svenskt koncentrationsläger!

1/3

Bildgalleri: Rengsjö - Då och nu!

Internerna hans ikapp efter landsvägen och efter en stunds förhandling så beslutade internerna för att återvända med löften om mildare villkor och bättre behandling av lägervakterna. Men skadan var redan skedd. Någon hade redan tipsat lokalpressen om vad som skulle ske denna morgon.

Omedelbart efter massrymningen hade media tipsats. Detta ledde till tidningsartiklar och radionyheter, vilka enligt polisrapporten "innehållit oriktiga redogörelser för händelseförloppet”. Men det var förmodligen inte felaktiga pressuppgifter, utan det faktum att pressen över huvud taget fått kännedom om händelsen som ledde till att en polisutredning inleddes. Läckan spårades snabbt till en av vaktkonstaplarna som bodde i Rengsjö by och som hade bett sin hustru att ringa Helsinglands Folkblad i Bollnäs och tipsa om rymningen. Allt för att varna allmänheten och förmå lokalbefolkningen att hjälpa till vid ingripandet. Att han avslöjat lägren existens sågs dock inte med blida ögon och i polisrapporten heter det att "Wall vore fullt medveten om att han icke finge lämna några upplysningar om internerna till någon utomstående. Han erkände att han felat genom att påpeka för tidningen att internerna avvikit.” Om vaktkonstapeln fick något straff för sin lösmynthet framgår inte, men i Socialstyrelsens ögon var skadan redan skedd. Det gick inte längre att dölja vad som pågick i Rengsjö...

Dagen efter skrevs en artikel i lokaltidningen Ljusnan. Själva artikeln fick dock inte något stort utrymme. Följande kan läsas: “Man kan fatta att ledningen hade några spännande timmar inför den visserligen anade demonstrationen. När hela den brokiga samlingen, som inte innehåller några av samhällets förnämligare element avvek, ställdes naturligtvis de ansvariga inför valet: ska vi göra bruk av vapnen eller inte.” Man beskriver sedan hur den kloka ledningen beslöt att ingen skulle skjutas utan att de skulle ta hjälp av Bollnäs polisen som mötte internerna med en bil och tio man. Tidningen intervjuade även landsfiskal Ragnar Stenborg som förklarade att “Man får betrakta deras marsch mot Bollnäs som en ren demonstration”.

Det som dock även kan citeras är att herr Stenborg också förklarade att han “rökte upp ett helt paket tobak!” då han var orolig att det skulle bli något allvarligare av situationen. Det skrivs även att det var herr Stenborg som fick internerna att få tillbaka förståndet och gå tillbaka till lägret då “lyckades vi få internerna att inse det lönlösa med sin demonstration”. Det skrevs inget mer om lägret under tiden lägret var i bruk. Dock skrevs det bara under de följande veckorna efter upproret många artiklar om flykter av interner från ett närliggande läger: Hälsingmo.

Greta Björänge som nämnts tidigare berättar att interner ändå lyckades rymma från Rengsjö. Dock säger hon att “Jag begriper inte hur de lyckades ta sig över taggtråden”. Vad som sedan hände med just taggtråden och alla baracker efter krigsslutet våren 1945 vet vi inget om. Som med de flesta andra av de 13 koncentrationslägren är dokumentationen under den kaotiska våren och sommaren 1945 bristfällig. Det vi faktiskt vet är att Rengsjölägret (som

kallades "Petsamo" av lokalbefolkningen) först blev uppehållsort för befriade polacker från de tyska koncentrationslägren under resten av året. Därefter tycks barackerna -ock alla andra spår av lägret- ha jämnats med marken... (KÄLLA)

---------------------------------------------------------------

Lägret låg 150 meter söder om riksväg 50 i Berga mot Gåsjön. Idag finns ytterst lite fotografier som visar hur lägret såg ut under krigsåren. Bara ett enda fotografi existerar av lägret. Vi försöker kontinuerligt samla in information och utöka informationen om Rengsjö. Har Du mer information om detta läger? Bilder, länkar, anekdoter, berättelser etc kontakta oss gärna!

kontakt@s-sanningen.com

// Anders Johansson.

Länkar:

(1940-1945)

(1942–1945)

(1942-1946)

(1943–1946)

(1944–1945)

(1944–1946)

(1944–1945)

(1945)

(1945–1946)

Långmora, Dalarna..................

Smedsbo, Dalarna.....................

Rengsjö, Hälsingland................

Ingels, Dalarna..........................

Hälsingmo, Hälsingland...........

Florsberg, (Annex till Hälsingmo).........

Säter, Dalarna............................

Sörbyn, Västerbotten................

Sunnerstaholm, Hälsingland..

Vägershult, Kronoberg............

Kusfors, Västerbotten...............

Axmar, Gästrikland...................

Ede, (Annex till Hälsingmo)...................

Tjörnarp, Höör, Skåne..............

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!