Kariesexperimentet

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Idag rankas Kariesexperimentet som ett av mänsklighetens grymmaste medicinska experimentet utfört på levande människor

-och det utfördes här i Sverige!"

Kariesexperimentet.

Tortyren på Vipeholm.

Visste Du att det strax efter andra världskriget utfördes ett ohyggligt medicinskt experiment på levande människor i Sverige? Ett experiment som utfördes strax efter avslöjandet av grymheterna i de nazityska förintelselägren!

Visste du att detta experiment idag rankas som ett av de grymmaste medicinska experiment som någonsin utförts på levande människor?

Ett experiment utfört på den svagaste och mest utsatta gruppen i det svenska folkhemmet; de förståndshandikappade! Dessa

förståndshandikappade tvingades mot sin vilja och utan anhörigas vetskap in i ett medicinskt experiment med fruktansvärda konsekvenser! Ett experiment ytterst få svenskar idag känner till. Ett experiment vi idag inte ska prata högt om. Detta är den i dubbel bemärkelse smärtsamma berättelsen om det största, vidrigaste och mest omänskliga tortyrliknande medicinska experiment som utförts på levande människor i Sverige! Detta är en berättelse du inte bör känna till, för detta är berättelsen om; Kariesexperimentet!

Lyssna:Kariesexperimentet

00:00 / 1:23:58

Sverige 1942: Svenskarnas tandhälsa är usel. Av alla barn som hunnit fylla tre år har redan 83% hål i tänderna eller som det heter på medicinskt språk; karies. Vid en annan undersökning vid denna tid under kriget var situationen än värre för unga vuxna. Av alla de värnpliktiga hade 99,9% karies! Och det var stora hål, ibland ända in till pulpan. Karies var en folksjukdom som plågade hela befolkningen. Under 40-talet var det brist på tandläkare och den tandmedicinska utrustningen var naturligtvis inte lika bra som idag. Då gick man in till tandläkaren men rullades ut på en bår! En lagning var smärtsam och ofta fick man dra ut en hel tand, en tand som idag hade gått att laga. Ett tandläkarbesök resulterade ofta i minst två veckors sjukskrivning vilket i sin tur resulterade i en ekonomisk kostnad för den enskilde men också en kostnad för samhället.

Alla hade karies men ingen visste vad karies berodde på. Var karies en sjukdom? Var den i så fall ärftligt betingad? Orsakades karies av vitaminbrist? Var karies ett resultat av yttre påverkan av tänderna eller fanns det något i maten som gav upphov till svenskarnas dåliga tandhälsa? Och hur skulle samhället klara av de enorma kostnaderna av denna dåliga tandhälsa i framtiden? Frågorna var många. Något måste göras! Och det måste göras snabbt!

"Vipeholm blev mentalsjukhusens eget mentalsjukhus”

1939 ger riksdagen medicinalstyrelsen (n.v. Socialstyrelsen) i uppdrag att utreda orsaken till, och hur man bäst förebygger, karies. [1] Den (S)-ledda regeringen med statsminister Per Albin Hansson i spetsen behövde också legitimera den ekonomiska omfördelningen och samtidigt sänka kostnaderna för tandvården.

Medicinalstyrelsens uppdrag kommer leda fram till ett försök som i sin tur leder fram till ett experiment som kommer få oanade konsekvenser. Ett experiment som kom att utföras på en statlig institution på de svagaste, de mest utsatta och de mest värnlösa i det svenska samhället; de förståndshandikappade!

I mitten av 1930-talet fanns det över 90 olika institutioner i Sverige för förståndshandikappade, mentalsjuka och utvecklingsstörda. På varje anstalt fanns det naturligtvis vissa patienter som krävde extra mycket vårdbehov, skötsel och övervakning av vårdarna. För att avlasta alla dessa anstalter från sina mest resurskrävande fall samlades dessa extra svårskötta mentalpatienter till tre specialanstalter som blev Källshagen i Vänersborg, Salberga i Sala och Västra Mark i Örebro.

Men att bara flytta ett problem löser ju inte själva problemet, så även på dessa specialanstalter tog vissa patienter för mycket tid, energi och vårdbehov från personalen. Det blev till slut nödvändigt att gallra ut de svåraste och mest

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

I början av 1900-talet är tandhälsan usel vilket ökar kostnaden för samhället. Orsaken till karies måste därför utredas.

hopplösa fallen även från dessa specialanstalter och upprätta en vanföreanstalt för de värsta dårarna och idioterna i Sverige. Man fick upprätta mentalsjukhusens eget mentalsjukhus!

Strax öster om Lunds centrum fanns sedan i början av 1900-talet regementet Södra skånska infanteriregementes kasernområde (I-7) och dessa byggnader stod klara 1930 men kom aldrig till användning efter ett försvarsbeslut att lägga ner många kaserner fem år tidigare. Istället kom I-7s nya regementsbyggnader att bli just den specialanstalt som Medicinalstyrelsen eftersökte. Mentalsjukhusens eget mentalsjukhus! Idag mer känt under namnet; Vipeholm!

Vipeholm blev 1935 Sveriges 96:e så kallade "sinnesslöanstalt", Sveriges enda, och en av Europas största, "specialanstalt för svårskötta obildbara sinnesslöa". Redan från starten var Hugo Fröderberg sjukhuschef och skulle så förbli en bra bit in på 60-talet. När andra världskriget bröt ut 1939 fanns det 650 manliga och 150 kvinnliga patienter vid sjukhuset men beläggningen ökade mycket snabbt. När Vipeholmsanstalten var som störst på 1940– 50-talet fanns det över 1000 patienter på avdelningarna som övervakades av över 300 anställda. Inom den stängselomgärdade anstalten fanns åtta paviljonger, sex för män, en för kvinnor och en för barn.

Vipeholm var livets ändhållplats. Lägre ner i samhällshierarkin gick inte att komma. Nästa hållplats i livet för de intagna på Vipeholm var döden. Här skulle man förvaras tills man dog. Du kunde skrivas in men du kunde aldrig skrivas ut från Vipeholm - åtminstone inte levande.

"En perfekt försöksstationen om man ville utföra medicinska experiment”

De flesta patienter på Vipeholm var gravt rörelsehindrade, rullstolsbundna eller var sängliggandes. En del hade tvångströja i perioder, andra tumvantar av läder som hindrade dem att röra på fingrarna och många som var sängliggande låg under så kallade spänntäcken så de inte kunde röra armarna. Mer än en tredjedel -nästan hälften- var sängbundna och över hälften kunde inte kommunicera med sin omgivning då de saknade normal talförmåga.

De flesta var "osnyggade" vilket innebar att de inte kunde kontrollera sina naturbehov. De var "sexuellt tygellösa" vilket innebar att de kunde onanera öppet eller antasta vem som helst. Hälften kunde inte heller äta utan blev matade av personalen vilket gjorde att man hade full kontroll vad patienterna fick i sig.

Om -eller när- patienterna dog var det oftast ingen som saknade dem eller ingen som ifrågasatte varför de avlidit. Patienterna fick sällan eller aldrig besök och deras brev och teckningar hem till släktingarna postades aldrig. De övergavs av sina anhöriga och lämnades åt sitt öde på en statlig institution. Ingen älskade dem, ingen saknade dem, ingen ville veta av dem. De var helt avskärmade från världen utanför och världen utanför hade ingen inblick i vad som försiggick innanför stängslet på Vipeholm.

Vipeholms mentalsjukhus var därför den perfekta försöksstationen om man ville utföra mänskliga medicinska experiment och Vipeholms-patienterna passade perfekt som försöksoffer i den undersökning som medicinalstyrelsen

Det var socialdemokraten Alfred Petrén som föreslog att I-7s kasernområde skulle bli en vanföreanstalt för "svårskötta obildbara sinnesslöa"- vilket senare blev mer känt som Vipeholm!

Vipeholom Sjukhus från före mitten på 1950-talet.jpg

nu hade fått i uppgift av riksdagen att utföra. Här kunde man lugnt och säkert genomföra mänskliga -och omänskliga - medicinska experiment utan risk för insyn, klagomål eller ryktesspridning. De mest utsatta i samhället blev nu spelbrickor i ett medicinskt experiment genomfört av medicinalstyrelsen på uppdrag av riksdagen, men detta var -än så länge- inget sjukhuschefen på Vipeholm, Hugo Fröderberg hade en aning om...

De tre myndigheterna som var med och bestämde och planerade experimentet var Socialdepartementet, Tandläkarinstitutet och Medicinalstyrelsen. När man nu bestämt att Vipeholm skulle bli skådeplatsen för det experiment man planerade för var det viktigt att ta fram en forskningsmetod som på ett tillförlitligt sätt skulle skapa goda förutsättningar för ett vetenskapligt forskningsexperiment med god validitet.

Det var en dag i september 1943 som Medicinalstyrelsens generaldirektör Axel Höjer klev in på Vipeholms sjukhus för ett samtal med sjukhuschefen Hugo Fröderberg. Samtalet kom att handla om ett flertal försök, tester och experiment som skulle utföras på mentalsjukhuset i syfte att klarlägga karies uppkomst. Fröderberg anade nog inte denna septemberdag att hans sjukhus de kommande tolv åren skulle bli skådeplatsen för ett av världens grymmaste och mest fasansfulla medicinska experiment utfört på levande människor.

"Experimentet skulle utföras på ”försöksmaterial” som mer liknade människor”

De försök, tester och experiment som kom att ske på Vipeholm de kommande åren började planeras redan sensommaren 1943. Medicinalstyrelsen drog därefter samman en stor forskargrupp och upprättade en försöksstation på Vipeholm som drog igång på våren 1945, alltså samtidigt som andra världskriget slutade i Europa och samtidigt som hela världens chockades av vad som hade hänt med judarna i de nazityska förintelselägren.

Först utarbetades en förförsöksperiod under ett års tid bara för att få ihop en arbetsgång mellan patienter, läkare, tandläkare och forskare som skulle fungera. Man var först inriktad på att karies kunde orsakas av två saker; antingen av vitaminbrist i kroppen eller av exponering av socker på tändernas emalj. Efter en lång rad diskussioner beslöt man till sist att först börja forska i om mineralbrist eller brist på vitaminer var orsaken till karies. Efter den tio månader långa förförsöksperioden mellan mars 1945 till januari 1946 kunde man så till slut inleda det som kom att kallas; vitaminförsöket.

Vitaminförsöket pågick under 1½ år mellan januari 1946 och juli 1947. Under vitaminförsöket gav man alla intagna en grundkost utformad av Statens institut för folkhälsan och utöver den kosten blev patienterna indelade i tio olika grupper som fick olika tillägg. [2] Grupperna fick olika konstellationer av vitaminer och mineraler som vid försökets slut skulle undersökas och jämföras. Under våren 1947 kunde man besviket konstatera att mineral och vitamin-tillskott inte påvisade någon positiv, eller negativ, effekt mot kariesangrepp.

Efter att vitaminförsöket avslutats kunde man inte dra några vetenskapliga slutsatser vilket ledde till att vitaminförsöket blev ett misslyckande. 1½ års mycket dyr forskning utan resultat och nu var forskarna hårt pressade av både riksdagen, medicinalstyrelsen och kommersiella intressen. Man gick då från försök till experiment: Kariesprovokation! Fanns det ett samband mellan socker och karies? Var det socker som var orsaken till svenskarnas dåliga tandhälsa?

Under ett möte mellan forskare, läkare och tandläkare på Vipeholm den 9 juni 1947 bestämdes att lägga ner vitaminförsöket och istället ge patienterna stora mängder med socker i kosten. För första gången i världshistorien skulle man nu medvetet försöka provocera fram karies! Bara två månader efter detta möte var det så kallade kolhydratexperimentet igång. Det experiment som idag har blivit känt under namnet "kariesexperimentet".

Kariesexperimentet kom att pågå aktivt under 4 år, mellan 1947–1951 men det avslutades inte helt förrän 1955! Experimentet skulle tragikomiskt nog också se ”humant” ut. Experimentet skulle inte vara på grisar, kaniner eller liknande försöksdjur utan det skulle utföras på ”försöksmaterial” som mer liknade människor. Det var också viktigt att inget läckte ut till pressen. Det som hände innanför stängslet på Vipeholm stannade där!

Utvecklingsstörda, förståndshandikappade, svårt psykiskt sjuka och andra som staten inte ansåg var värdiga medborgare i folkhemmet kunde offras för den stora massans skull, ansåg man. Experimentet kom att genomfördes utan patienternas samtycke eller de anhörigas vetskap och godkännande. De redan rättslösa i anstalts Sverige blir nu tvingade att vara mänskliga försöksdjur, mot sin vilja, i ett fruktansvärt mänskligt -och omänskligt- medicinskt experiment som saknar motstycke i svensk historia och som skulle pågå under de kommande fyra åren...

"Den 1 augusti 1947 inleds kariesexperimentet”

Under sommaren 1947 kunde så till slut Medicinalstyrelsens karies-undersökningar inledas. Sedan två år tillbaka satt Socialdemokraterna åter själva i regeringsställning med Tage Erlander som statsminister och deras folkhälsoprojekt drog nu igång på allvar. Det började bli bråttom.

Vid denna tid var det faktiskt allmänt känt att det var just socker som orsakade karies även om vetenskapliga bevis för detta saknades. Till exempel hade man redan under första världskriget sett att karies minskade när socker ransonerades och när konfektyrbranchen blomstrade under 30-talet såg man att ungdomar i städerna hade betydligt fler hål i tänderna än barnen på landsbygden.

Orsaken var att man ute på landet inte alls hade samma tillgång till snask och godis. En annan negativ bieffekt av allt snaskätande som oroade politikerna var att barn och ungdomar strödde godis och chokladpapper på våra gator och torg i det nya rena folkhemmet.

Även samtida studier i USA, England och Norge tydde på att det var socker som var orsaken till karies. Att sockret var boven i dramat var alltså ingen djärv gissning men just vetenskapliga bevis för detta saknades i frågan!

Direkt efter vitaminförsöken mådde de flesta patienter mycket bättre än

Hugo Fröderberg (Chef Vipeholm), Axel Höjer (Chef Medicinalstyrelsen) och Gunnar Dahlberg (Chef SIFR)

tidigare. Extra nyttig kost hade gjort patienterna gott och dessutom var deras tandhälsa betydligt bättre än genomsnitts svenskens. [5] Patienternas hälsa, välmående och tandhygien var alltså på topp när experimentet skulle starta men detta kom snabbt att förändras till det sämre. Fasansfullt mycket sämre!

Den 1 augusti 1947 inleds så kariesexperimentet som i sin tur var uppdelat i två olika faser. Den första fasen var det "extremkonsumtions-" inriktade experimentet från augusti 1947 till juli 1949 och som gick ut på att ge patienterna så mycket socker som möjligt för att framkalla karies. Den andra fasen var det "normalkonsumtions-" inriktade experimentet från juli 1949 till juni 1951 som gick ut på att undersöka var gränsen gick för skadlig sockerkonsumtion. Kariesexperimentet kom alltså att pågå under totalt fyra års tid!

Gunnar Dahlberg, som också var chef för Statens Institut För Rasbiologi i Uppsala, var en av de ansvariga statistiker för kariesexperimentet. Gunnar bestämde att minst 1000 personer måste ingå för att experimentet skulle bli statistiskt säkerställt men Vipeholm hade då experimentet startade bara 870 patienter. Många av dessa försökspatienter var dock så våldsamma att man tvingades injicera Fenemal under huden för att de skulle bli något lugnare. Detta för att tandläkarna helt enkelt inte skulle få sina fingrar avbitna när man så småningom skulle undersöka deras tänder.

Många patienter var också av förståeliga skäl skräckslagna för tandläkarborren. Antalet försökspersoner sjunker från de först beräknade 1000 ner till slutligen 660 försöksindivider. [3] Av de mentalpatienter som nu tvingades in i experimentet var snittåldern 32,2 år för män och 30,5 år för kvinnor. 78% var män, 22% var kvinnor. Av de 660 försöks individerna var minst 18 personer under 18 år och 10 av dessa var under 15 år gamla. Den yngsta var en 6-årig pojke från Svalöv och hans föräldrar blev aldrig underrättade om vad sonen utsattes för!

"De kom att tvingas äta 28,6 ton socker"

Man började med att dela in de 660 försökspersonerna i sju olika grupper [3] där varje grupp fick en förbestämd matdiet bestående av olika mycket socker och glykos. Under fyra års tid kom man nu mata patienterna på Vipeholm med enorma mängder socker för att vetenskapligt se om det fanns ett samband mellan socker och karies. De kom att tvingas äta 28 600 kilo socker! 28,6 ton socker...

De 660 handikappade patienterna tvångsmatades med 19 838 kilo toffee, 8 258 kilo hasselkola, 1 300 kilo choklad och 536 kilo karameller samt en specialframtagen extra stor, extremt klibbig och "extra farlig" kola, de s.k. ”Vipeholmskolorna” som måste orsakat extrem smärta på de redan

uppfrätta och sönderruttnade tänderna.

Patienterna tvingas konstant äta socker, choklad, sega kolor och annan godis under noggrann uppsyn, till dess att deras tänder började ruttna (-jo, så sa man på den tiden!), vittra sönder och spricker så till den milda grad att hela pulpan friläggs med varbildning som följd, vilket naturligtvis gav patienterna en extrem smärta och tandvärk!

Godisbitarna var alltid så stora att man aldrig skulle kunna svälja bitarna hela utan man var tvungen tugga och suga på godiset under lång tid, allt för att maximalt exponera tänderna för socker. Allt godis var tillverkat, tillhandahållet och sponsrat av godisföretaget Mazetti i Malmö.

Det var Mazettis chokladfabrik (1888-1992) på Bergsgatan i Malmö som försåg Vipeholm med över 28 ton socker och godis under kariesexperimentet.

Inledningsvis var det inget större problem att ge patienterna stora mängder godis, tvärt om. Många, såväl patienter som anställda uppges varit avundsjuka på de som matades med snask och sötsaker som vid denna tid var något ganska nytt och exklusivt på marknaden. Men ganska så snart började problemen hopa sig. Patienterna började få kräkningar, diarré, huvudvärk och magsmärtor. Få intagna kunde prata och berätta att de inte ville ha mer godis. En del som vägrade äta byttes ut med andra patienter från en annan kostgrupp. De som inte gillade kolorna fick sin sockerranson i saften istället. När kariesexperimentet pågått i 1½ år hade många tröttnat på att ständigt äta godis. Forskarna hade då ändrat både smak, form och färg på kolorna för att locka patienterna att fortsätta äta godiset.

Allt sockerintag dokumenterades mycket noga. Tänderna började sakta men säkert angripas av karies. Under sommaren, i juni 1948, börjar man kunna se de första tecknen på karies hos patienterna. Smärtan kom men någon hjälp fanns inte att få. Tandborstning förekom naturligtvis inte och man kunde inte dra ut eller laga tänderna, då förstörde man hela syftet med experimentet. Från början hade man noga uttalat sig att inga patienter skulle fara illa. Ingen skulle med tvång eller våld matas med socker och man skulle få den tandvård som varje enskild behövde men detta löfte kom snabbt att urholkas.

När de första kariesangreppen blir synliga ändrar man plötsligt i villkoren, för inga individer blev därefter bortkopplade eller omgrupperade. Ingen konserverande tandvård gavs till någon. De humanitära ambitionerna fick nu ge vika för de vetenskapliga experimenten. I de grupper som åt toffee och kolor började kariesaktiviteten stiga redan efter 8 månader. Ytterligare tre månader senare var kariesaktiviteten så hög att den redan var statistiskt säkerställd.

"Dygnets vakna tid gick åt att tugga paraffin och spotta saliv för provtagningarna"

Istället för att avbryta experimentet när patienterna drabbades av karies bestämde man sig nu för att utöka experimentet för att även provocera fram karies i de grupper som hittills inte uppvisat karies.

Under hösten, i oktober 1948, hade man redan färdigställda vetenskapliga bevis för sambandet mellan socker och karies men detta var ändå inte tillräckligt ansåg man. Man ville vara helt säker på sin sak så experimenten skulle fortsätta under större delen av 1949.

I januari 1949 började kariesangreppen bli så allvarliga att 10 patienter hade skador ända ner till pulpan. Ett flertal försökspatienter hade fler än 10 nya hål varav en patient redan hade fått 17 nya hål. De fick i snitt sex kariesangrepp per person. Flest kariesangrepp hade kvinnor i den grupp som tvingades äta 24 stora toffees varje dag. Ändå låter man experimentet med denna extrem konsumtion av socker pågå ytterligare ett halvår.

Under våren 1949 kompletteras forskningsstationen på Vipeholm med ny

mycket dyr laboratorieutrustning vilket gjorde den till en världsledande forskningsstation även om man naturligtvis höll tyst om vad som försiggick inne på Vipeholm.

Den 11 juli 1949 avbryts den första fasen av kariesexperimentet. Det "extrem konsumtions-" inriktade experimentet med socker som förstört patienternas

En av världens modernaste tandvårds-utrustning inköptes till experimentet 1949 - då hade experimentet redan pågått i 2 år!

(Bild ur annat sammanhang)

tänder hade då pågått under två års tid. Nu går man istället in i fas två, det "normal konsumtions-" inriktade experimentet som pågick fram till juni 1951. När man nu faktiskt funnit bevis att det är socker som var orsaken till karies ville man istället finna var gränsen går för denna skadlig sockerkonsumtion.

Den stora skillnaden mellan de två faserna av experimentet var i stort sett bara mängden socker. [6] Man var fortfarande indelade i sju olika kostgrupper även om den mest utsatta gruppen, den som tvingades äta 24 toffees dagligen, togs bort. Under de kommande två åren fortskrider experimenten. Allt fler patienter får karies men någon hjälp med sin tandvärk ges inte. Istället gör man undersökning efter undersökning för att dokumentera hur deras tänder bryts ner. Man kommer fram till en mängd olika slutsatser som till exempel att socker som fastnar mellan tänderna angriper tänderna i större utsträckning än socker som direkt förvinner ur munhålan, vilket idag kan tyckas självklart.

Man gjorde också andra undersökningar inom ramen för studierna som måste ha varit fruktansvärda för försökspersonerna, som salivundersökningar. Kolagruppen fick till exempel lämna salivprov under så lång tid som 36 dagar. För att stimulera salivavsöndringen fick de tugga på en bit paraffin. Intervallerna mellan provtagningarna var tre till 15 minuter. Vissa av patienterna fick lämna prov vid över hundra tillfällen varje dag. Det innebär att dygnets hela vakna tid gick åt till att tugga paraffin och spotta saliv för provtagningarna.

"Smärtan drev patienterna till sömnlöshet, galenskap, sinnessjuka och undernäring"

Nu går man in i ett direkt samarbete med konfektyrbranchen (godisindustrin) främst med företaget Mazetti i Malmö som man haft ett gott samarbete med sedan experimenten drog igång 1945. Konfektyrbranchen började bli intresserade av de experiment med socker som man visste försiggick på Vipeholm. Man insåg att det låg i deras framtids intresse att vara behjälpliga i forskning kring godis och tandhälsa.

Forskningsresultaten kunde ligga till grund för att ta fram nyttigare godis vilket på sikt kunde öka försäljningen av snask. Såväl Mazetti, Cloetta som Marabou ville vara med och måna om "samhällshygienen". Man var också rädd att få media mot sig och ville istället göra sken av att man aktivt forskade för att stärka den svenska tandhälsan.

Av denna anledning började godistillverkare och sockerbolag sponsra projektet med stora summor pengar. Om det var för att de var genuint intresserade av att finna bevis för sockrets inverkan av karies eller om det var för att styra forskningsresultaten -för deras del- i en mer positiv riktning får vi nog aldrig veta.

Med facit i hand kom det senare visa sig att denna sponsring inte gynnade slutresultatet. Experimentets trovärdighet ifrågasattes då kommersiella intressen finansierat verksamheten och sockerbranchen anklagade å sin sida

Vipeholmspatienter. De flesta förefaller vara mongoloider._edited.jpg

Idag ett ikoniskt fotografi över de intagna "svårskötta obildbara sinnesslöa" på Vipeholms sjukhus strax öster om Lund.

projektet då man kände sig lurade av sockrets negativa inverkan på tandhälsan när slutresultatet redovisades.

Det kom under andra halvan av 50-talet bli pajkastning i media där forskare och läkare på ena sidan, och socker- och godisbolag på andra sidan, anklagade varandra för felaktiga -och lögnaktiga- forskningsresultat! De försvarslösa och svårt sjuka mentalpatienterna på Vipeholm som offrades i detta experiment var det dock ingen som brydde sig om. De flesta -förmodligen alla- hade extrem smärta i munnen när tänderna började vittrade sönder och spricker med svåra infektioner och varbildning som följd. Emaljen och hela tandkronan försvann så pulpan blottades, ändå blev de tvingade att med dessa sönderfrätta stumpar tugga mer seg kola, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.

Det är nog omöjligt för någon att föreställa sig hur det skulle vara att kanske ligga fastspänd i en säng och inte kunna röra sig, att inte kunna kommunicera, vecka efter vecka med extrem tandvärk i tänderna och ändå fortsätta tvingas äta socker och seg kola i mängder. Tänderna räknas som människans känsligaste del. Att slipa, fila eller på annat sätt förstöra tänder har i alla tider varit ett mycket effektivt tortyrmedel. De flesta klarar bara några sekunder eller minut innan smärtan blir outhärdlig. Denna smärta drev patienterna till sömnlöshet, galenskap, sinnessjuka och undernäring.

När man efter tre år och sex månader var säker på att det verkligen var socker som orsakade karies fortsatte ändå experimenten i över sex månader till, för man ville vara helt säker på sin sak. Hade de "svårskötta obildbara sinnesslöa" stått ut så länge kunde de väl stå ut lite till. Strax innan midsommar 1951 avslutas det vi idag kallar kariesexperimentet. Då hade detta experiment pågått under fyra års tid och patienterna på Vipeholm hade tvingats tugga i sig över 28 ton socker...

"5 000 tänder fick dras ut - eller resterna av det som en gång varit tänder"

Vad patienterna tyckte om experimentet finns inget nedskrivet om i några dokument. Inte en enda rad om klagomål eller tandvärk finns antecknat. Inte heller vet vi vad vårdarna och personalen tyckte. Ändå var personalen mycket viktig. Det var skötarna och framförallt kökspersonalen som fick experimentet att fungera rent praktiskt i sina dagliga sysslor.

Det kan inte varit lätt att försöka locka svårt psykiskt sjuka och förståndshandikappade att äta t.ex. 150 gram margarin varje dag eller 300 gram siraps liknande sakaroslösning som dagligen hälldes över maten. Vårdarna skulle dokumentera allt vad varje patient stoppade i sig och att inget kastades.

Att vårdarna verkligen gjorde sitt jobb kontrollerades av försöksläkarna själva som ibland gjorde oannonserade besök i samband med utspisningen. Det var denna personal som matade patienterna, tvingade i dem sina socker ransoner, såg hur de led och sedan ta patienterna till undersökningarna.

Vårdarna var med in hos tandläkaren för att få patienterna lite lugnare. Först fick de det lugnade medlet Fenemal och sedan en bitkloss i munnen för att tandläkaren inte skulle få sina fingrar avbitna. Någon tandvård var det dock inte tal om även om Medicinalstyrelsen redan 1943 hade förutsett behovet då man köpt in en komplett tandvårdsutrustning.

Avgjutningar av tänderna patienterna hade under experimentet. Med dessa tvingades de tugga mer seg kola...

I mars 1951 börjar man för första gången diskutera att försöka laga patienternas tänder. Alltså bara 3 månader innan experimentet avslutades. Det fanns alltså från början ingen handlingsplan hur man skulle göra med patienternas tänder efter experimentet. Idag vet vi att det inte heller fanns någon uppföljning av hur patienterna mådde efter experimentet. När forskarna, läkarna och tandläkarna lämnade Vipeholms försöksstation sommaren 1951 lämnades bara patienterna vind för våg.

Det uppskattades först att man skulle behöva dra ut 2 000 tänder och att 3 000 tänder behövde lagas omgående men denna beräkning var minst sagt optimistisk. Nu påbörjades ett lagningsarbete som skulle pågå fram till 1955, alltså i över fyra år! Det var de "högre stående" patienterna som först fick tandvård. Bland de "lägre stående" valde man att inte alls behandla en del patienter då man ansåg dem omöjliga att "samarbeta" med. Vissa av de mest utsatta fick därför leva med sina skadade tänder resten av livet! Det visade sig snabbt att de 3 000 tänder man först tänkt laga var så kariesangripna att det var helt omöjligt att laga dem. Det fanns helt enkelt inget kvar att försöka laga. Det hela resulterade i att sammanlagt 5 000 tänder -eller resterna av det som en gång varit tänder- till slut fick dras ut!

I snitt tvingades man dra ut 7,5 tänder per försöksindivid. Över 60 personer fick samtliga sina tänder utdragna. Alla dessa människor fick livslånga problem då de inte längre kunde tugga sin mat. Många fick magproblem och ständiga smärtor i munnen, i magen eller i tarmarna livet ut. Ord som "skadestånd" eller "ersättning" existerade inte. De var ju bara svårskötta obildbara sinnesslöa, nu också tandlösa...

"Att en tysk nazist i svarta stövlar plågade fångar var inte samma sak som när en svensk forskare i vit rock gjorde samma sak med mentalsjuka patienter"

Mot bakgrund av de experiment på människor som genomförts under andra världskriget tillkom vad som kallades Nürnbergskoden 1947. Den betonade vikten av informerat samtycke och att personer som deltog i ett experiment eller en studie skulle kunna avbryta sin medverkan om de inte längre ville delta. Men de personer som var intagna på Vipeholm var inte i stånd att bevaka sina rättigheter i det här fallet.

Studien genomfördes helt utan deras -eller anhörigas- samtycke. De utnyttjades av de beslutande att delta i ett experiment vars syfte var att skada dem, till förmån för övriga medborgares bättre tandhälsa. Intressant är att konstatera att även om man påbörjade studien innan Nürnbergkoden kom till, så pågick studien ändå hela åtta år efter kodens tillkomst.

Enligt såväl Richtlinien från 1931 och Nürnbergkoden från 1947 slår fast att experiment på människor måste föregås av litteraturstudier och djurförsök. Idag vet vi att dessa frågor och riktlinjer aldrig diskuterades på Vipeholm före eller under experimenten.

När experimenten precis startade avslöjades de ofattbara grymheterna som skett i de nazityska förintelselägren där man inte bara mördat 6 miljoner människor med gas utan också frångått Richtlinien från 1931 när man utfört de mest fasansfulla medicinska experiment som gjorts på levande människor i världshistorien.

Hälften av de intagna på Vipeholm var säng liggandes, kunde inte kommunicera och fick matas av personalen.

Sängbunden kvinnlig patient på Vipeholms sjukhus.jpg

Samtidigt som världen fick veta vad Josef "Dödsängeln" Mengele gjorde med fångarna i Auswitz förberedde forskare och läkare kariesexperimentet på Vipeholm men tycktes inte se några kopplingar till det ohyggliga som samtidigt avslöjades mindre än 100 mil från Lund! Kanske var det så att Sveriges "neutralitet" och passivitet under kriget helt enkelt gjorde att vi aldrig såg några kopplingar till vad nazisterna gjorde och vad vi tänkte göra. Att en tysk

nazist i svarta stövlar, brun skjorta och röd armbindel plågade fångar i medicinska experiment var ju inte alls samma sak som när svenska forskare i vita rockar skulle göra samma sak med svårt mentalsjuka patienter. Vi var förblindade av omvärldens ondska...

Regeringen och medicinalstyrelsen ansåg det var helt legitimt att offra några ”svårskötta obildbara sinnesslöa” för det stora kollektivets skull, även att det fanns resultat från bl.a. USA och England som klart påvisade ett samband mellan socker och karies vilket gjorde hela kariesexperimentet ganska meningslöst. Kariesexperimentet var ett statligt finansierat experiment på våra mest försvarslösa människor. Staten hade fram till 1955 skjutit till 561 000 kronor och konfektyrindustrin (Chokofa) samt Svenska Sockerfabriks AB med 317 000 kronor plus sötsaker till ett värde av 100 000 kronor. I dagens penningvärde hade kariesexperimentet kostat över 22 miljoner kronor bara i utrustning och sötsaker.

"Ingen politiker kunde längre säga att man inget visste"

Då sötsaks- och socker industrin gick in och sponsrade kom man också att styra över experimenten. Forskningen blev styrd av industrins önskningar i stor utsträckning. Kariesexperimentet blev ingen nackdel för godisindustrin, tvärtom! Under andra världskriget rådde stor brist på socker. Efter kriget, ända in på 1950-talet, fick inte socker och kakao köpas fritt utan man tilldelades vissa kvoter.

1948 hade sötsaksindustrin tilldelats den största kvoten socker och tack vare kariesexperimentet på Vipeholm fick de fabriker som tillverkade sötsaker till Vipeholm en ökad sockertilldelning och därmed en tryggad framtid i en orolig tid. 1940 arbetade 5 400 personer vid de 161choklad och konfektyr-fabrikerna som fanns i Sverige. De framställde 40 000 ton sötsaker till ett värde av 94 miljoner kronor.

Tio år senare hade antalet anställda sjunkit till 4 800 personer och antalet fabriker till 115 st. Inte nog med det, 1951 höjer den socialdemokratiska regeringen lyxskatten på sötsaker från 40 till 80% vilket gör att sockerkonusmtionen minskar från 6,6 kilo till 4,5 kilo per person.

Om sockerskatten var ett hårt slag mot konfektyrbranschen skulle ett bevis i kariesfrågan bli den definitiva dödsstöten. Skräcken var att få sina produkter stämplade som farliga och ohälsosamma. Därför blev det viktigt för

Stängselomgärdad rastgård eller promenadgård som de kallades, till paviljong A på Vipeholm. Bild från 1950-talet.

sötsaksindustrin att sponsra kariesexperimentet och som indirekt medfinansiär styra upp resultaten till sin egen fördel.

1953 kom den första större publikationen efter experimenten ut. Den 422 sidor långa publikationen fick titeln; "Tandkaries och kolhydrater". Det slogs upp stort i media och bland annat Stockholms-Tidningen, Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Sydsvenska Dagbladet, Arbetaren och Ny Dag skrev om de nya forskarrönen. Nyheten var dock inte att socker gav karies -det "visste" redan alla- utan att det nu äntligen var vetenskapligt bevisat. Chokladindustrin var inte glad över rapporteringen och meddelade i annonser och insändare där man menade att normal socker-konsumtion inte gav karies, utan att bara extrem konsumtion gav karies, sådan extrem konsumtion man gav till de sinnesslöa patienterna på Vipeholms mentalsjukhus.

Och det är ungefär nu det börjar gå upp för politiker och allmänheten vad som skett innanför stängslet på Vipeholms mentalsjukhus under alla dessa år. Varför har vi inte blivit informerade om forskarnas arbetssätt? började allt fler politiker och makthavare fråga sig. Finns det inga regler för hur medicinska experiment på människor ska gå till? Många mycket obekväma frågor började hopa sig...

Det var riksdagen som gav medicinalstyrelsen i uppdrag att utreda karies men medicinalstyrelsen redovisade aldrig för riksdagen hur man gick till väga för att ta reda på detta. Det var först efteråt som riksdagen informerades. Många blev naturligtvis upprörda då sanningen om experimentet avslöjades men ändå gav riksdagens andra kammare den 17 mars 1953 beslut att bifalla ännu fler utbetalningar till Vipeholm för fortsatta försök och experiment. Därmed kan ingen politiker heller längre säga att man inget visste! Och eftersom man nu visste har man ett ansvar!

"Minnena från smärtan har falnat. Berättelserna börjar falla i glömska..."

Någon större debatt eller ifrågasättande bland allmänheten förekom aldrig utan debatten stannade inom politiker i svarta kostymer och forskare i vita rockar. Under sommaren 1953 föll kariesexperimentet i glömska och skulle så förbli ända in på 1990-talet.

Samtidigt som forskningsresultaten publicerades inledde man ett nytt experiment på Vipeholm, det som senare kom att kallas "brödexperimentet". Man ville så hur klibbigt, nybakat, hårt och gammalt bröd påverkade hälsan. Målet var att finna vilket bröd som var bäst för svenska folkets hälsa.

Brödexperimentet blev man dock tvingad att avsluta i förtid då myndigheter och FUB (Föreningen för Utvecklingsstörda Barn) krävde försäkring om att inga barn ingick i experimentet. Man kunde inte ge denna försäkran och brödexperimentet fick avslutas ett år i förväg, 1955.

Många andra planer smiddes bland forskarna på Vipeholm. Planer fanns att undersöka tandröta efter brödexperimentet. Ett experiment man började förbereda redan 1950. Men experimentet med tandrötan blev aldrig verklighet. Man lyckades aldrig hitta en metod som kunde säkerställa en vetenskaplig acceptabel registrering av sjukdomsförloppet. Det var alltså bristfällig vetenskaplig validering som satte stopp för experimentet, inte humanitet och medmänsklighet.

98c61964-9722-4fe0-9b88-e86c94903941 - kopia.jpeg

Norrmännens upptäckt att fluor gav bra emaljskydd gjorde att vi ändå kunde äta godis -om än en gång i veckan. Begreppet "lördagsgodis" föddes och diverse kampanjer startade.

Skärmbild 2023-05-10 084210 - kopia_edited.jpg

Det blev också omöjligt att fortsätta på Vipeholm efter den häftiga kritiken av kariesexperimentet som mest handlade om att studien var köpt av sötsaksindustrin - inte att mentalsjuka patienter fick lida. Vid årsskiftet 1954/55 var bara fyra avlönade läkare kvar på Vipeholm. Personal som hjälpte till att laga patienternas tänder och skriva ut de sista publikationerna slutade på Vipeholm under sommaren 1955 och forskarnas engagemang avslutades i takt med att deras publikationer blev färdigställda och de fick arbete på annat håll. Hösten 1955 hade försöksstationen på Vipeholm helt avvecklats. Det hade då gått tolv år sedan Medicinalstyrelsens generaldirektör Axel Höjer klev in på Vipeholms sjukhus för ett samtal med sjukhuschefen Hugo Fröderberg om ett medicinskt försök som riksdagen vill ha...

Det kan än idag tyckas märkligt att debatten om kariesexperimentet aldrig kom att handla om mänskligt lidande, utan om kommersiella intressen. Detta blev uppenbart när inrikesministern Gunnar Hedlund på uppdrag av den socialdemokratiskt ledda koalitionsregeringen 1953 (två år efter kariesexperimentet avslutats) besöker Vipeholm. Han tyckte inte det var något märkvärdigt eller konstigt med experimenten, tvärtom!

”-Ingen har beklagat sig för mej”, sa han till pressen.

-Nej, och inga judar beklagade sig för nazisterna hur illa de blev behandlade, men detta innebar ju inte att de behandlades humant för det. När Gunnar Hedlund lämnat Vipeholms mentalsjukhus skrev journalisten Stig Dagerman en dikt om besöket som fick namnet; ”Allt väl på Vipeholm”.

360_F_135386515_HRG78W6warcw1xpKHGgwOWch

Allt väl på Vipeholm.

I Folkhemmet får som vi veta den ringaste äta sig mätt.
De kloka får dansk potatis, de andra får socker gratis och stadsråd till efterrätt.
De friska barnen får tänder, de andra får socker med tång.
Ja, livet är som en saga, de sjuka lär inte klaga för Sveriges riksdag en gång.
Och inte något av barnen har skrivit till tidningen här
om ”Vipeholm och dieten” ty förstår allmänheten hur klok doktor Hedlund är.

Idag rankas kariesexperimentet som ett av mänsklighetens grymmaste experimentet utfört på levande människor! Ett storskaligt tortyrliknande experiment direkt sanktionerat, godkänt och uppmuntrat av den (S)-ledda regeringen! Ingen kan skylla på "tidsandan" eller på någon "samlingsregering". Ingen kan säga "...men det var ju för så länge sedan". Tandvärk har nämligen gjort lika ont i alla tider. Kariesexperimentet är helt och hållet regeringens och medicinalstyrelsens ansvar. Man visste vad man gjorde, då får man också ta ansvar för det man gjort.

Dessa fasansfulla experiment är fullt jämförbara med de Josef Mengele hade utfört några år tidigare på tvillingar och dvärgar i de nazistiska förintelselägren. Man gjorde exakt samma sak som nazisterna. Man gjorde det man redan då visste vad nazisterna gjort på fångarna i förintelselägren bara något år tidigare. Man offrade de svagaste - samhällets bottensats. Om man bortser från experiment på krigsfångar under krigstider är kariesexperimentet ett av mänsklighetens värsta medicinska experiment utfört på civila människor under fredstid.

På nätet kan man idag läsa om: 10 Worst Human Experiments - nr 6: Vipeholm experiments: ”The Vipeholm experiments were a series of Swedish human experiments where patients from mental institutions were fed large amounts of sweets. The doctors just wanted to see what happens to peoples teeth when huge amounts of sugar were taken. The experiments were funded by major sugar companies, which is a bit like Neo Nazis funding a holocaust museum. Because the teeth were basically destroyed” (LÄNK)

"Var resan stormig - huru skön är hamnen"

Den socialdemokratiskt ledda regeringen och medicinalstyrelsen hade tio år på sig att avbryta deras (o)mänskliga tortyrliknande medicinska experimentet men man ville få fog att driva igenom Folktandvårdsreformen och detta genom att offra 660 försvarslösa mentalpatienter för den stora massans skull.

Man tillät utföra de vidrigaste och grymmaste tortyrliknande experiment som genomförts på människor i svensk historia. Hur många av dagens svenskar känner till detta? Hur många av våra skolbarn får lära sig detta idag på historielektionerna?

Man ansåg inte att dessa människor -som redan var offer för omständigheterna- var värdiga att finnas i det svenska folkhemmet. Vi måste vara medvetna om att mänskliga tortyrliknande experiment inte bara var något som förekom i de tyska förintelselägren. I det socialdemokratiskt styrda Sverige levde gammalt nazistiskt tankegods kvar även efter kriget. Vi utsatte de svagaste, de mest försvarslösa i samhället för ofantligt lidande och grymhet. Vi hade samma människosyn som i Nazityskland. I grund och botten fanns det ingen större skillnad.

Vad fick man då ut av kariesexperimentet? Vad blev resultatet av allt lidande?

-Tja, inte så mycket faktiskt! Experimenten ledde till att forskarna fick större kunskap om kosten och sockrets betydelse för tandhälsan. Sverige sågs som ledande inom odontologi. Vi kunde slå oss för bröstet att det var vi svenskar

Norra Kyrkogården i Lund: "Minne över patienter från Vipeholms sjukhus som här fått sitt sista vilorum 1935-1965"

”Var resan stormig - huru skön är hamnen”

som vetenskapligt först bevisade sambandet mellan karies och socker. Genom de grymma experimenten på Vipeholm introducerades även det reglerade godisätandet som kom att kallas ”lördagsgodis”.

"Problemet"var dock att när resultaten offentliggjordes kom man på något revolutionerande för tandhälsan i Norge. Nämligen att fluor gav ett mycket starkt skydd mot socker för tandemaljen. Resultaten av de norska upptäckterna ledde till att svenska barn snart fick besök av den så kallade ”fluortanten” redan i lekskolan och resten är idag tandhistoria. I och med regelbunden fluorsköljning och tandborstning med fluortandkräm [7] kunde vi nu med gott samvete äta snask och godis, så länge vi bara gjorde det en gång i veckan. Begreppet "lördagsgodis" föddes under 50-talet och detta blev i realiteten det enda som kariesexperimentet kom att förändra för gemene man. Och så naturligtvis att ett visst politiskt parti lättare kunde driva igenom sin Folktandvårdsreform.

Om man skulle väga patienternas lidande mot vinsterna för samhället skulle man inte finna dem etiskt acceptabla. Det hade gått att uppnå samma resultat genom att invänta de lovande utländska forskningsresultaten från främst USA, England och Norge eller använda frivilligt anmälda försöks individer. Man utnyttjade hänsynslöst den svagaste och mest värnlösa gruppen i samhället och lämnade dem sedan vind för våg med tandvärk och livslånga fysiska besvär utan någon uppföljning eller hjälp. Karieseperimentet blev dock historiskt eftersom det på vetenskapliga grunder kunde bevisa att socker orsakade karies. Ett bevis som ändå hade kommit från nyss nämnda länder inom något år.

Idag har förtvivlan och skräcken lämnat Vipeholms mentalsjukhus. Skriken från de fastbältade människooffren med sönderfrätta tänder har för evigt tystnat. Paniken och ångesten är borta. Minnena från smärtan, karies och klibbig kola börja falna. Minnena börjar falla i glömska. De tvingades offra sig för oss - och nu ska vi tvingas glömma dem. Är det värdigt? Är vi inte skyldiga att ge dessa arma själar en upprättelse? Ett erkännande? En ursäkt?

Våra barn kommer aldrig få läsa om kariesexperimentet under skolans historielektioner, för vi ska bara blunda och gå vidare. Gå vidare som om inget hänt. Glömma alla de av våra egna medborgare som pinades, torterades och offrades i ett statligt sanktionerat (o)mänskligt medicinskt experiment. Tysta och fogliga ska vi tvingas tiga om den sanna historia som nu sakta börja falla i glömska.

På Norra Kyrkogården i Lund finns en massgrav där många patienter från Vipeholm slutligen hamnade. På den diskret placerade och ganska anonyma minnesstenen står det följande: ”Var resan stormig - huru skön är hamnen”. Hur skön hamnen blev för dessa arma människor vet vi inte, men vi vet att deras resa genom livets helvete blev omänskligt stormig!

// Anders Johansson.

[1] Motion 1939:116 från riksdagens första kammare "Om utredning rörande åtgärder i syfte att minska utbredningen av tandsjukdomar". Motionärer: Edgar Sjödal (S), Rickard Lindström (S), K.I. Sköldén (Bf), Elof B Andersson (Fp) och Eilif Syllvan (H).

[2] Grupp 1: Kontrollgrupp (inga extra mineraler eller vitaminer). Grupp 2: A-, C-, D-vitamin + Kalcium. Grupp 3: Endast A-vitamin. Grupp 4: Endast C-vitamin. Grupp 5: Endast D-vitamin. Grupp 6: Endast Kalcium. Grupp 7: Endast flour. Grupp 8: Endast benmjöl. Grupp 1 Personal: Hårt bröd och choklad. Grupp 2 personal: Mjukt bröd och choklad.

[3] Det exakta antalet försöksindivider under kolhydratexperimentet 1947-1951 varierade under tid mellan 630 och 660 personer.

[4] Grupperna under kolhydratexperimentet var: Kontrollgruppen, Sackarosgruppen, Brödgruppen, Chokladgruppen, Kolagruppen, 8-Toffeegruppen och 24-Toffeegruppen.
[5] På Vipeholm strax innan kariesexperimentet startade var hela 1 av 50 patienter kariesfria medan i övriga samhället var endast 1 av 1000 kariesfria.

[6] 2700 kcal /dag varav 366g kolhydrater, 88g fett, 87g äggvita, 0,9g kalcium, 1,7g fosfor, 14,5g järn, 2900 internationella enheter A-vitamin, 1,6g B-vitamin, 63 g C-vitamin.

[7] Det var tandläkaren Yngve Ericsson (1912-1990) från Lilla Skee i Harplinge utanför Halmstad som 1959 sökte patent på sin uppfinning med fluor i tandkräm.

Försökschef: aug 1947-okt 1948 Hugo Fröderberg och från Nov 1948 aug 1949: Bengt Gustavsson. Kontrollerande tandläkare: Claes Lundqvist. Registrerande tandläkare: Bo Erik Bonow (aug 1947- ) Hans Grahnén (aug 1947- ) Bo Krasse (sept 1948- ) Försöksläkare: Lisa Lanke (april 1945- ) Carl A Larson (maj 1945-feb 1949) Ove Möller (mars 1949) Jan-Arvid Böök ( april-maj 1949) Åke Nilsson (juni 1949) Lennart Wehlin (juli 1949) Forskare: Nils-Olof Abdon (kemist och farmakolog) Knut Borglin (tandläkare och radiolog) Jan-Arvid Böök (ärftlighetsforskare) Carl-Erik Quensel (statistiker) Yngve Rehnberg (tandläkare och bakteriolog)

Källa:

"Sockerförsöket- kariesexperimentet" (2006) av Elin Bommenel.

Lästips & länkar:

"Vem var H.Fröderberg /vad var Vipeholms sjukhus?" (2021) av Elin Bommenel (LÄNK)

"Experimentet med människor som spelpjäser" (2021) av Josefine Karlsson (LÄNK)

"Historien om Vipeholmsexperimenten" (2022) av Maria Svensson (LÄNK)

Sveriges Radio: Vipeholm Del 3: Svårskött, obildbar och sinnesslö (LÄNK)

Sveriges Radio: Vipeholm Del 2: Kariesexperimentet och barnen (LÄNK)

"Vipeholm: Berättelsen om Sverige" (2021) av Linn Jönsson (LÄNK)

"Sveriges Radio P3 dokumentär - Vipeholmsexperimenten" (LÄNK)

Sveriges Radio: Vipeholm Del 4: Överläkaren och döden (LÄNK)

"Vipeholmsexperimenten" (2023) av Helena Bure Wijk (LÄNK)