Eutanasiexperimentet

Svältdöden på Vipeholm.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Viktnedgångarna mellan patienterna var nära nog identiska mellan den nazityska dödskliniken Alsterdorf och Vipeholms mentalsjukhus!"

Ett av våra mest lästa och omdiskuterade artiklar vi avslöjat om regeringens mörka historia handlade om "kariesexperimentet".

Detta avskyvärt grymma tortyrliknande medicinska experiment som regeringen ansvarade för gick ut på att tvinga 660 svårt förståndshandikappade och utvecklingsstörda patienter på Vipeholms mentalsjukhus, strax utanför Lund, att under fyra års tid bara äta socker, seg kola och annan godis.

Lyssna:Svältdöden på Vipeholm

00:00 / 1:33:45

Många av dessa mänskliga försöksoffer kunde inte tala, kommunicera eller äta själva. De var oftast fastbundna i sina sängar när de tvångsmatades med socker tills deras tänder frättes sönder, ruttnade och slutligen sprack med ohyggliga smärtor som följd. Experimentets syfte var att klarlägga om det fanns ett samband mellan karies och socker. När man statistiskt kunde bevisa sambandet gav regeringen order att experimentet ändå skulle fortgå i ytterligare minst ett halvt år! Idag räknas Vipeholmsexperimentet som ett av mänsklighetens grymmaste och omänskligaste medicinska experiment på levande människor. Okunskapen och allmänbildningen vad som egentligen hände innanför taggtrådsstängslet på Vipeholms mentalsjukhus är idag låg bland svenska folket. Men även om det inte är något dagens makthavare skryter om, eller ens vill tala högt om, så är det ändå inte hemligstämplat material...

Frågan vi då måste ställa oss är: Varför känner vi till kariesexperimentet?

-Jo, därför att det vidriga medicinska experimentet på levande människor på Vipeholms mentalsjukhus var ett "lyckat" experiment! Lyckat på så sätt att man faktiskt vetenskapligt kunde bevisa ett samband mellan socker och karies. Att sedan 660 s.k. "sinnesslöa idioter" offrades under ett omänskligt tortyrliknande experiment för den stora massans skull var därför av sekundär betydelse. Resultatets positiva effekt var således större än dess negativa konsekvens... och det är ungefär nu -precis nu- som den fruktansvärt obehagliga följdfrågan sakta, sakta, kommer krypande inom oss...

Kan det då ha utförts liknande -eller kanske ännu grymmare- experiment på människor i Sverige som vi idag inte känner till därför att dessa experiment inte var "lyckade"? Experiment där resultatet istället misslyckades? Experiment som bara ledde till ond bråd död? Experiment så fasansfulla att allt forskningsmaterial förstördes och brändes efteråt, så vi aldrig skulle få veta sanningen?

Svaret är otvetydigt; Ja!

"-Kan det utförts liknande experiment på människor som vi inte känner till?"

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Några år innan kariesexperimentet på Vipeholms mentalsjukhus dog plötsligt över 200 manliga patienter under mycket oklara omständigheter. Dödligheten bland de manliga patienterna som klassificerades som "idioter" eller "obildbara sinnesslöa", dvs de lägst stående människorna med den tidens mått, mer än tredubblades. Det var en fjärdedel av alla dem som vistades på mentalsjukhuset. Det var inte slumpmässigt eller naturliga dödsfall. Alla döda var män med en intelligenskvot under 35 från en specifik avdelning. Döden kom plötsligt och som på en given signal.

Dödstalen steg högre på Vipeholm än vid flera samtida nazityska specialkliniker som just under dessa år tillämpade nazisternas eutanasipolitik*, alltså ”barmhärtighetsmord”, en påtvingad dödshjälp på sinnessjuka och utvecklingsstörda som Adolf Hitler ville rensa bort från det tyska samhället.

(* Eutanasi = på medicinsk väg orsaka eller bidra till en patients död)

Händelsen på Vipeholms mentalsjukhus har inte sin motsvarighet på någon annan svensk vårdinstitution, varken förr eller senare och det var först på 1990-talet detta faktum blev känt. Vad hände? Vad utsattes de för? Vad var dödsorsaken? Vilka var de ansvariga? Har vi svenskar inte rätt att få veta vad som hände med våra egna medborgare? Får vi någonsin veta sanningen?

Några av de "osnyggade obildbara sinnesslöa idioterna" på Vipeholms sinnessjukhus anno 1948. Idag vet vi att de bara var CP-skadade, hade autism eller Downs-syndom.

Sjukhuschefen på Vipeholms mentalsjukhus var från invigningen 1935 ända till 1963 överläkaren Hugo Fröderberg (1897-1986). Människor som arbetade under honom vid den tiden beskriver honom som auktoritär och att det var helt uteslutet att säga emot honom. Vid ronderna skulle de kvinnliga skötarna niga djupt och de manliga stå i givakt. Hugo Fröderberg sorterade sina patienter - de s.k. "obildbara sinnesslöa"- i sju olika intelligensgrupper, från 0 till 6. I den högre gruppen, 4 till 6, utgjorde de 30% av Vipeholms patienter och det är dessa patienter som väckte Fröderbergs empati. Han förmår se dem som mänskliga individer. Att det inte bara handlar om ett slags vetenskaplig iakttagelse, utan också om ett känslomässigt förhållningssätt till patienterna är uppenbart. Gentemot dessa patienter uppträdde han, enligt många anställda, som en kärleksfull fadersgestalt.

"Passiv eutanasi berättigad. Ingen sörjer dem"

Intelligensgrupperna 4-6 skulle kunna fylla en plats i samhället ”så till vida att de kan utföra enformigt, enkelt och tråkigt arbete som inga andra människor vilja åtaga sig”, skriver Fröderberg. På sjukhuset användes de till att städa, slänga sopor, räfsa löv, kratta grus, skotta snö, ta hand om tvätt eller odla i trädgården. De lejdes också ut som drängar till näraliggande bondgårdar.

Enligt flertalet anställda på Vipeholm bekräftas att Frödeberg gav dessa patienter stor kärlek, omsorg och omtanke. Han brydde sig om och blev mycket fäst vid dem, vittnar många med insyn på Vipeholm. ”-Han visade dem stor respekt och omtanke”, säger en av vårdarna.

Men denne Hugo Frödeberg tyck vara som Dr Jekyll and Mr Hyde, för i intelligensgrupperna 0-3 syns nämligen inget om denna omsorg, respekt och omtanke. Tvärtom! Den lägre gruppen, som utgör 70% procent patientantalet på Vipeholm, "omfatta djup idioti", som han själv skriver i sina anteckningar. Dessa patienter benämndes ”Idiotia levis” - levande idiot! I dessa intelligensgrupper fanns de värsta vanarterna, människor som inte visade tecken på psykiskt liv.

”-Biologiskt sett lägre stående än flertalet djurarter, som maskar, de stå rena monster nära” står det att läsa i journalerna. Det är för att hålla isär de "olika exemplaren" som de också fotograferas, varvid fotografierna läggs i ett särskilt album att

Flygfoto över Vipeholms mentalsjukhus under 1960-talet.

använda vid behov. Hugo Frödeberg var helt öppen med att han ansåg att dessa människor skulle avlivas genom dödshjälp, så kallad eutanasi.

"-Ju fortare dessa patienter dog desto bättre för de anhöriga, för vårdarna och för hela samhället för de skulle ju bara fortsätta att vara idioter, svårskötta och sinnesslöa utan något vettigt syfte för samhället. En säregen kontroversiell människogrupp, efterbliven, undermålig. Vanvettigt att förlänga deras liv så att de blir fler och fler. Passiv eutanasi berättigad. Ingen sörjer dem”, skriver Fröderberg i sina anteckningar och i en annan funnen anteckning i Frödebergs dokument avslöjas överläkarens syn på dessa patienter där han skrivit följande: “-Vad är det för skillnad mellan en levande och en död idiot? -Jo, rörelseförmågan!”

När den dåvarande tillsynsmyndigheten, Medicinalstyrelsen inspekterade Vipeholm noterades mängden döda patienter. Även i inspektionsrapporterna noteras antalet döda vid anstalterna sedan föregående inspektion. Vid Vipeholm skedde en inspektion av Otto Brundin den 19 februari 1940, alltså när allt ännu var "normalt". Nästa inspektion var 1½ år senare, den 21 augusti 1941och då hette den nya inspektören Anna-Lisa Annell, sedermera professor i barnpsykiatri vid Uppsala universitet. Dödligheten bland männen hade då skjutit i höjden, den hade mer än fördubblats i jämförelse med föregående inspektionsperiod. Eftersom sjukhuschefen Hugo Fröderberg inte i förväg uppmärksammat Medicinalstyrelsen om ökningen, så kan man tycka att Annell borde reagera på denna nya skrämmande situationen men hon kommenterar den inte alls. Sju månader senare, den 31 mars 1942, skriver Fröderberg i årsredovisningen för Vipeholm 1941 följande:

"De livsodugliga elementens bristande anpassningsförmåga"

"-Det synes ligga närmast till hands att antaga att de små förändringar som måste vidtagas beträffande kosthållning, renhållning, luftväxling o.dyl. hos de på förhand livsodugliga elementen minskat motståndskraften mot sjukdomar och medfört en ökad dödlighet."

När Medicinalstyrelsens inspektör Anna-Lisa Annell återkommer till sjukhuset under hösten samma år 1942 handlar alltså dödligheten enbart om de "livsodugliga elementens" bristande anpassningsförmåga och i nästkommande årsredovisning förnekar Fröderberg att dödligheten har att göra med näringsbrist. Annell är väl medveten om att dödligheten hade nått extrema höjder året innan, vilket även hade framgått av årsredovisningen som Fröderberg lämnat in 1942.

I sammanställningen noteras att 106 män avlidit sedan den förra inspektionen, alltså i snitt nästan åtta döda i månaden under mer än ett års tid. Det kan jämföras med bara lite drygt en i månaden när hennes företrädare Otto Brundin besökte sjukhuset 2½ år tidigare. Först nu berör medicinalstyrelsens inspektör Anna-Lisa Annell saken i sin inspektionsrapport. Hon skriver:

"-Dödligheten har sista året varit påfallande stor, troligen sammanhängande med de ändringar i kost och regim som tidsförhållandena nödvändiggjort. I synnerhet de lägst stående manliga patienterna synas sakna förmåga att anpassa sig för de ändrade

Personal på Vipeholm. Hugo Fröderberg i mitten. Det var här i Lund som man började experimentera med eutanasi för att rensa ut samhällets bottensats. Hugo skrev själv dokument om dödstalen på Vipeholm under titeln: ”Eutanasi Vipeholm 28.3-1942”

Utbildning-av-personal.-Overlakare-Hugo-Froderberg-i-mitten-forsta-raden.jpg

förhållandena och reagera mot med ofta betydande viktförlust och minskad resistens mot infektioner."

När Annell återkommer ett år senare, den 8 september 1943, noterar hon bara att den tidigare påfallande höga dödligheten under det senaste året hade avtagit: "-Vilket föreföll stå i direkt samband med de ökade köttransoner som erhållits". Uppgiften om orsakssambandet har hon av allt att döma fått muntligen från Fröderberg, för den återkommer sedan Fröderberg själv till när han avger sin årsberättelse för 1943. Med detta konstaterande låter Anna-Lisa Annell sig nöjas och sedan ordas inte mer om saken. Inspektören accepterade sjukhuschefen Fröderbergs bortförklaring och det ställdes inga krav på varken utredning eller åtgärder.

Anna-Lisa Annell rapporterar till Medicinalstyrelsen som sedan rapporterade direkt till den Socialdemokratiske partiledaren tillika Sveriges statsminister Per Albin Hansson. Där upphör alla spår. Ingen har sedan dess fått forska i vad som egentligen hände på Vipeholms mentalsjukhus under dessa år. Hur kunde 200 personer plötsligt dö på en statlig institution utan att någon tycktes bry sig?

"Vipeholm blev mentalsjukhusens eget mentalsjukhus"

Vad var då Vipeholm för anstalt? Vipeholms mentalsjukhus strax öster om Lund blev 1935 Sveriges enda specialanstalt för s.k. ”svårskötta obildbara sinnesslöa”. När Vipeholmsanstalten var som störst under slutet av 1940-talet och under hela 1950-talet fanns det 1000 patienter på avdelningarna, övervakade av 600 anställda. Inom den taggtrådsomgärdade anstalten fanns åtta paviljonger, sex för män, en för kvinnor och en för barn.

Till Vipeholm kom bara de svåraste fallen av svårt mentalsjuka från landets övriga mentalsjukhus vilket gjorde att Vipeholm blev, så att säga, mentalsjukhusens eget mentalsjukhus. Det här var människor som tillbringande hela sina liv på institutioner, anstalter och mentalsjukhus. De flesta låg fastspända i sina sängar, andra kanske fick gå en kortare stund fram och tillbaka i sjukhusets korridorer. Många var dock dömda till total sysslolöshet.

Besök var också mycket ovanliga. Släktingar och anhöriga ville oftast inte kännas vid sina förståndshandikappade släktingar. Det handlade oftast om att gömma (eller glömma!) sina barn eller anhöriga som var svårt handikappade.

Vem som var "sinnesslö" definierades enligt den tidens vetenskap. En intelligenskvot på 100 ansågs vara "normalt". En person med en intelligenskvot

under 35 (vilket motsvarande en intelligensålder på under sju år) klassificerades

die-menschen-ans-bett-oder-an-heizkoerper-zu-fesseln--war-bis-in-die-80er-jahre-hinein-all

De flesta patienter på Vipeholm låg fastspända i sina sängar hela dagarna. I praktiken låg man bara i sina sängar och väntade på döden.

som "idiot" eller med den finare benämningen; "obildbar sinnesslö". De med en intelligenskvot mellan 36 och 65 kallades "imbecilla" eller benämndes "bildbara sinnesslöa". Många av de imbecilla placerades på sinnesslöanstalterna Källshagen i Vänesborg, Salbohed i Sala eller Västra Mark i Örebro. De med en intelligenskvot mellan 66 och 85 kallades "debila" eller benämndes "halft sinnesslöa". De debila kunde oftast inte låsas in, därför var inriktningen i stället att tvångssterilisera dem. Idag vet vi att de intagna ofta bara var CP-skadade, hade autism, Down-syndrom eller liknande.

Kostnaden för staten var inte heller särskilt betungande. 1940 var den 1480 kronor per patient och år (vilket motsvarar 38 000 kronor per år eller drygt 100 kronor om dagen i dagens penningvärde). Matbudgeten var 67 öre om dagen (vilket motsvarar 17 kronor i dagens penningvärde, vilket i sin tur motsvarar 1/3 av matkostnaden per fånge i dagens fängelser). På läkemedel spenderades 9 kronor och 19 öre per patient och år, alltså 2,5 öre om dagen. I dagens penningvärde skulle det räcka till en halv Alvedon om dagen!

Vipeholms mentalsjukhus var också rena skräckväldet. Personalen var elaka sadister som misshandlade de lågbegåvade med tillhyggen och läderremmar om de inte lydde tilltal. Bestraffningar hörde till vardagen. Sparkar och slag, luggningar och örfilar, iskalla duschar, inlåsning och tvångströja. Många av de intagna var av förståeliga skäl extremt strykrädda. Över hälften av de intagna på Vipeholm kunde inte kommunicera med sin omgivning då de saknade normal talförmåga. Hälften av de intagna kunde inte äta utan blev tvångsmatade av personalen. Nästan hälften var sängbundna. De tillbringade större delen av sina liv i sängen, fastbältade eller under sk spänntäcken.

"Här skulle de förvaras tills de dog"

Många patienter uppgavs vara våldsamma, svåra att få kontakt med och många var ”osnyggade”, dvs de saknade förmåga att kontrollera sin urin och avföring. De var störande eller så var de ”sexuellt tygellösa” vilket betydde att de onanerade öppet eller antastade sina medpatienter.

Här bakom stängslen skulle "idioterna" nu förvaras så de inte beblandade sig, eller var synliga för, den övriga befolkningen i det svenska folkhemmet. Här skulle de förvaras tills de dog. I praktiken låg man bara i sina sängar och väntade på döden. De flesta patienterna kom från norra Sverige vilket också var en medveten strategi för att hålla patienterna så långt borta från sina anhöriga som möjligt.

Eftersom de stannade på samma plats i flera år och många av dem inte hade något språk att visa sitt missnöje med och om -eller när- patienterna dog var det oftast ingen som saknade dem eller ingen som ifrågasatte varför de avlidit.

Efter de första åren på Vipeholm låg dödstalen på en låg nivå. 1939 dog 21 manliga patienter, 1940 dog 23 manliga patienter (då var också antalet patienter fler) men 1941 tredubblades plötsligt dödstalet till 66 döda. Ökningen drabbade dessutom bara en enda kategori; manliga patienter i de ”lägst stående” klasserna, de så kallade "idioterna".

1941 steg plötsligt dödstalen bland de manliga patienterna bland de "obildbara idioterna" med 232%. Än idag har vi inte fått veta orsaken till denna dramatiska ökning.

Mer än var sjunde manlig patient dog under 1941. Kvinnorna och de ”högre stående” männen var helt oberörda av denna mystiska farsot. I sjukhusets årsberättelse för 1941 bortförklarade sjukhuschefen Hugo Fröderberg ökningen med några få korta ord:

"-Det synes ligga närmast till hands att antaga att de små förändringar som måste vidtagas beträffande kosthållning, renhållning, luftväxling och dylit, och vilka lämnat de mera högtstående och livsdugliga individerna oberörda, hos de på förhand livsodugliga elementen ytterligare minskat motståndskraften mot sjukdomar och medfört en ökad dödlighet. Ökningen i dödlighet måste ha sin orsak i biologisk mindervärdighet och de lägst stående biologiskt undermåliga patienterna förmådde icke anpassa sig efter kristidens nödvändiga inskränkningar i olika avseenden.”

Notera ordval såsom: "Biologisk mindervärdighet" , "livsodugliga element" , "förmådde icke anpassa sig". -Ja, det är ord att smaka på! Under nästkommande år, 1942, steg dödstalet ytterligare, till 80 män. Åter var det endast de lägst stående grupperna av män som drabbades. Var femte manlig patient, 34 av 168, som skrevs in under 1941 och 1942 dog inom ett år på Vipeholms mentalsjukhus. 1943 dämpades dödligheten något men 57 döda män innebar ändå nästan tre gånger så många som före krigsåren! Det handlar om människor som omhändertagits av staten och utlämnats till en enda läkares enväldiga beslut och sedan plötsligt och oväntat avlidit.

"-En patient vägde bara 17 kilo när han dog"

Inte ens de anhöriga hade rätt att gripa in. De döda patienterna har inte efterlämnat några vittnesmål, men deras sjukjournaler finns fortfarande kvar. Precis som fotografierna på mentalpatienterna förvaras de i landstingsarkivet i Lund. Fram träder två otvetydiga mönster:

1 - Det första är att de angivna dödsorsakerna i den stora majoriteten av dödsfallen är turberkolos (tbc), lunginflammation eller akut bronkit, något som sällan förekom bland övriga dödsfallen på Vipeholm. Obduktionsresultat saknas dock ofta.

2 - Det andra mönstret är att döden föregåtts av dramatiska viktminskningar i över 90 % av fallen.

Samtliga patienter vägdes varje månad i samband med badning. En vårdare skötte vägningen, en annan skrev in vikten i en bok. Uppgiften fördes in av läkaren i ett viktdiagram i sjukjournalen. Den här rutinen fanns på alla sinnessjukhus i landet och var ett enkelt sätt att kontrollera patientens välbefinnande. Många kunde inte tala om när de kände sig sjuka.

Plötsliga förändringar i vikten var en indikation på att något var fel. Sjönk vikten var det läkarens skyldighet att utreda anledningen. Vid sidan om eventuell

Mellan 1941 och 1943 dog plötsligt över 200 manliga "obildbara sinnesslöa" på Vipeholm. Samtliga dog av näringsbrist med stor viktminskning som följd.

medicinering sattes motåtgärder i form av extrakost in. Grädde, mjölk, extra mjölmat och fiskolja var sådant som användes. Att den metoden också hade tillämpats vid Vipeholm framgick tydligt i viktdiagrammen. Där noterades nämligen varje gång de fått så kallad tilläggskost i samband med en påtaglig viktnedgång.

Eftersom de flesta patienter på sjukhuset vid 1941 års ingång hade varit där i många år gick det att bedöma hur framgångsrik metoden hade varit. Så gott som utan undantag resulterade tilläggskosten i en omedelbar vändning uppåt i viktkurvan. Så hade det varit ända från sjukhusets öppnande 1935. Men viktkurvorna vittnade även om något annat. Något som motsade den bild som Hugo Fröderberg givit i årsberättelsen för 1941 om "plötslig och oväntad död". I själva verket hade de flesta av de över 200 döda manliga patienterna under åren 1941 till 1943 avlidit efter långvariga och kraftiga viktnedgångar. I början av 1941 börjar viktkurvorna plötsligt peka brant nedåt för dem som sedan dör. Den genomsnittliga viktförlusten var nästan 12 kilo, alltså över 20 procent av kroppsvikten som i genomsnitt var 56 kilo innan avmagringen började och därmed bara 44 kilo vid döden. Här tre exempel:

Axel, 23 år, klassificerad som idiot i grupp 2, skrivs in i maj 1936. På sjukhuset ligger han stadigt runt 55 kilo. I november 1940 vänder plötsligt viktkurvan brant nedåt, och i januari 1942 dör han vid 38 kilos kroppsvikt. Dödsorsaken anges till tbc.

Oscar, 29 år, skrivs in 1936. Vikten på 63,5 kilo håller han i stort sett fram till november 1940. Elva månader senare dör han efter att förlorat 20 kilo, 1/3 av sin kroppsvikt. Dödsorsak ej angiven.

Sven, 49 år, skrivs in i november 1941. I journalen nämns att han är kraftigt byggd med ”god muskulatur och ordinarie hull”. Vikten är 73,5 kilo. Åtta månader senare dör han, 16 kilo lättare. Kurvan i viktdiagrammet pekar tvärt nedåt. Dödsorsaken sägs vara lunginflammation.

Så ser det ut i journal efter journal. I nästan samtliga fall finns viktkurvorna bevarade. De flesta hade dött efter en längre och ihållande viktnedgång. Med viktkurvorna går det att följa varje enskild människas snabba ruschkana rakt ner i graven. Patienter som plötsligt inte kunde tillgodogöra sig näring. Det finns ett exempel på en patient som bara vägde 17 kilo (!) när han dog! Viktkurvorna tycktes dessutom motsäga Fröderbergs andra förklaring, att de tynat av "i en för idioter karaktäristisk marasm". (Marasm = svår näringsbrist av energi orsakad av långvarig oavbruten svält.) Men om så var fallet borde det ju detta ha skett även före 1941 och några sådana tecken kunde inte utläsas ur diagrammen för åren dessförinnan.

"Dödligheten steg på Vipeholm med 232%"

Dokument visar också att matransonerna till Vipeholm var konstant under åren. Varje patient fick tilldelat lika mycket mat 1939 som 1941, året när de manliga "idioterna" plötsligt och dramatiskt tappade i vikt och dog.

Under 1940 och början av 1941 hade statligt beslutade ransoneringar av livsmedel stegvis införts i Sverige pga kriget. Det gällde kaffe, socker, mjölmat, matfett, gryn och andra basvaror men Fröderberg antyder att kosthållet på Vipeholm endast hade drabbats av små förändringar och året efter, 1942, förnekar Fröderberg helt att viktförlusterna berodde på just näringsbrist.

Viktdiagrammen gav ett tydligt besked om händelseförloppet. Tilläggskosten försvann, alltså det universalmedel som annars tillämpades i samband med viktförluster hos de enskilda patienterna. Detta var en handling som endast en läkare kunde besluta.

Om man jämför åren 1939-40 med perioden 1941-42, så steg dödligheten för de manliga patienterna på Vipeholm med 232%. En jämförelse med tio slumpvis utvalda kommunala vårdhem för manliga sinnesslöa förstärker bilden: där var den sammanlagda dödligheten helt oförändrad – och mer än fyra gånger lägre än vid Vipeholm. Det kan bara tolkas som avsiktlig utsvältning; eutanasi!

Ingick de 200 mentalpatienterna på Vipeholms mentalsjukhus i en svensk del av det samtida experiment nazisterna hade under namnet "Aktion T4"? Det mesta talar faktiskt för det... (Bild från Tyskland)

Chefsläkaren Hugo Fröderberg hade låtit sina patienter dö av svält utan att lyfta ett finger trots att det fanns tillgång på mat. Vi måste därför gå utomlands för att hitta motsvarande exempel på liknande hög -och plötslig- dödlighet. Och nu kliver vi in i en verklighet som vi har lärt oss se som väsentligt skild från vår egen: Eutanasins Nazityskland...

Det fruktansvärda eutanasiprojektet i Tyskland genomfördes av Naziregimen, men den ideologiska tanken hade beretts långt tidigare. Tankar om "nödvändigheten" att avliva människor vars liv var "ovärdiga att leva" hade förts fram redan långt innan nazismen ens existerade.

Redan 1920 under socialisternas regeringstid fördes fram att gruppen "obotligt svagsinta" skulle förintas. Det var föreställningen om arv (och inte ras) som var den främsta orsaken bakom sinnesslöhet, vanart och asocialt beteende. Politiker, läkare, forskare och vetenskapsmän oroade sig för att den kollektiva arvsmassan skulle försämras, särskilt som de "undermåliga" människorna tenderade till att föda fler barn än de välartade släkterna. Den tyska friska folkstammen ansågs hotad. Detta var exakt samma tankebanor som vid samma tidpunkt även diskuterades av den svenska regeringen, vilket sedan ledde fram till att 63 000 svenskar tvångssteriliserades och att man uppförde världens första statliga rasbiologiska forskningsintitut vars primära syfte var att bevisa den arisk rasens överlägsenhet.

"-Plötsligt och oväntat avlidit"

Samma år som Hitler tog makten, 1933, genomfördes en steriliseringslag i Tyskland (i Sverige skedde det året efter). Syftet -i båda länderna- var att förhindra att människor som bedömdes vara genetiskt undermåliga fick barn. 1935 höll Hitler ett tal vid partidagarna som pekade ut riktningen, det nödvändiga i att avliva förståndshandikappade.

Befolkningen började förberedas mentalt. Anstalter öppnades för allmänheten så att de skulle se och få avsmak för de utvecklingsstörda patienterna. Filmer producerades som beskrev utvecklingsstörda som lägre stående än djur. Kostnaden för dem påstods vara högre än för den vård som "normala" människor fick.

Samma dag som andra världskriget började, den 1 september 1939, gav Hitler så order om att alla ”obotligt sjuka” skulle avlivas. Bland dem räknades mongoloida, utvecklingsstörda och personer som vårdats i mer än fem år vid sinnessjukhus.

Att Hitler väntade med eutanasiprojektet till efter krigsutbrottet i september 1939 berodde helt enkelt på att det då skulle kunna utföras i skuggan av större händelser. Han ville undvika både nationell och internationell uppmärksamhet. Den första fasen omfattade bara handikappade barn upp till tre års ålder.

Uppgifter om barn över hela landet samlades in genom ett förtryckt formulär som

Uppskattningsvis mördades 260 000 människor i det nazityska eutanasiprogrammet "Aktion T4" och "Aktion 14f-13".

De flesta dog "plötsligt och oväntat"

skulle fyllas i av lokala läkare, barnmorskor eller sjuksköterskor. En grupp om tre läkare avgjorde sedan vilka som skulle dö och vilka som skulle få leva. De som var utsorterade till att avlivas skulle föras bort till något av de trettiotal "specialkliniker" som tagits fram för ändamålet. Bortförandet gjordes med motiveringen att barnen där skulle få särskild vård. Om föräldrarna inte ville släppa ifrån sig sina barn hotades de med att fråntas vårdnaden eller till och med straffas med fängelse.

Specialklinikerna behöll sedan barnen i ett antal veckor, innan de dödades med gift i maten eller med sprutor. Syftet med att fördröja dödandet var att det inte skulle bli uppenbart att barnen förts bort enbart för att dödas. Morden begicks genom överdosering av läkemedel, giftinjektioner och senare även med gas i gaskammare förklädda till duschar. I samtliga fall var det sjuksköterskor som stack sprutan i offren. Föräldrarna fick sedan ett standardiserat brev om att deras barn "plötsligt och oväntat avlidit" genom olycka eller av sjukdom. I denna fas dödades uppskattningsvis 5 000 barn.

Den följdes snart av ett centralstyrt och mycket mera omfattande mördande av utvecklingsstörda, handikappade och sinnessjuka, såväl äldre barn som vuxna. Eutanasiprojekt som leddes av en grupp läkare fick kodnamnet "Aktion T4" eftersom det organiserades från ett anspråkslöst kontor på Tiergartenstrasse 4 ("Djurgårdsgatan 4") i Berlin. Allt skulle ske i största hemlighet men efter hand visade det sig vara en ambition som blev svår att hemlighålla. Det upprättades nu sex dödskliniker runt om i Naziyskland. Dessa dödskliniker låg i Grafeneck, Brandenburg, Hartheim, Sonnenstein, Bernburg och Hadamar.

"-Ryktet om massmördandet började spridas bland allmänheten."

Nazisterna började rensa landet från "livsovärdiga människor" eller "värdelösa brödätare" som Hitler själv uttryckte saken. Människorna hade hämtats från mentalsjukhus och sinnesslöanstalter över hela landet. Offren hade transporterats i gråa postbussar som befolkningen tidigare var vana vid att se fara fram på vägarna, allt för att inte väcka onödig uppmärksamhet.

Väl framme togs de emot av ett läkarteam där det först skedde en noggrann

selektion av patienterna där de som kunde arbeta fick bli kvar. De som inte kunde arbeta eller inte ville arbeta delades in i tre grupper genom att markera dem med olikfärgade plåsterlappar, för att underlätta för personalen: Svart betydde: Dödas och kremeras. Rött betydde: Dödas, hjärnan tas ut för forskning innan kremering. Gult betydde: Dödas, guldtänder dras ut innan kremering.

Nu handlade det om att försöka tömma hela landet på kroniskt sinnessjuka, utvecklingsstörda och andra vars liv kategoriserades som värdelösa. Det enorma antalet döda och alla de förfalskade dödsattesterna försvårade dock möjligheterna att hålla "Aktion T4" hemlig under någon längre tid för de närboende vid de sex dödsklinikerna förstod snart vad som pågick.

Ständigt nya inkommande bussar och strax efter leveranserna bolmande tjock och kväljande rök ut från anstalternas skorstenar. Lukten av de brända liken låg tung

På slottet Sonnenstein mördades 13 720 människor med psykiska funktionsnedsättningar samt minst 1031 fångar från koncentrationsläger mellan juni 1940 - september 1942.

över samhället. Svedda hårstrån virvlade ut i luften och hamnade i böndernas grödor. De omfattande hämtningarna från sjukhusen och transporterna till de sex dödsklinikerna ledde till stor ryktesspridning. Insikten i vad som hände hos föräldrar och släktingar började sakta klarna. Familjer till bortförda patienter fick aldrig klara besked om den nya placeringen och förbjöds att träffa sina anhöriga.

Andra fick brev från anstalterna att deras anhöriga hade "plötsligt och oväntat avlidit" av sjukdom. Men ibland blev lögnen alltför uppenbar som t.ex. när man påstod dödsorsaken var en brusten blindtarm när de anhöriga visste att blindtarmen redan var bortopererad. Familjer började jämföra med vad som sades till andra drabbade familjer och fann dödsbeskeden orimliga. Ryktet om massmördandet började nu spridas bland den stora allmänheten.

Familjer började sätta in dödsannonser med kodorden "plötsligt och oväntat avlidit" för de avlidna, vilket i princip betydde; "mördad av nazisterna". Det gick så långt att hälsomyndigheterna skickade ut ett dekret till pressen att dessa ord inte längre fick användas i dödsannonser. Till slut började även domare, jurister och vetenskapsmän protestera. De menade att det handlade om illegala mord för det fanns ingen lag som tillät eutanasi men de fick bara svaret att Hitlers vilja stod ovanför lagen. Det ledde dock till att Hitler den 24 augusti 1941 stoppade programmet, men det varade bara i några månader. 1942 drogs mördandet igång igen, nu under än större hemlighetsmakeri fram till 1945 under beteckningen "Aktion 14f 13" .

"-Liknande hungerhus uppfördes vid de svenska mentalsjukhusen"

Eutanasiprojektet gick nu från aktiva mord till passiv svältning. Patienterna sattes på svältkost. Antingen svalt de ihjäl rent bokstavligen eller dog av sjukdomar som förvärrats eller utlösts av att svälten brutit ned deras immunförsvar. Vid de sex dödsklinikerna inrättades nu två särskilda så kallade Hungerhauser ("hungerhus")

ett för män och ett för kvinnor. Mellan 1943 och 1945 svalt tusentals patienter efter att enbart serverats en fettfri kost bestående av grönsaker, potatis och en skiva bröd om dagen.

(Liknande hungerhus uppfördes även vid samma tidpunkt runt om vid de svenska mentalsjukhusen och om dessa finns mer att läsa i "Eutanasiexperimentet Del 2".)

Nazisterna mördade alltså kroniskt sinnessjuka, utvecklingsstörda och andra vars liv kategoriserades som värdelösa och skickade sedan ett standardiserat brev till eutanasioffrens anhöriga med formuleringen "plötsligt och oväntat avliden" ("plötzlich und unerwartet verstorben").

Några av de förfalskade sjukdomsdiagnoserna som användes i breven var tbc eller lunginflamation. En annan var akut bronkit (luftrörsinfektion). En sjukdom som ledde till att patienten "plötsligt och oväntat avlidit". Uppskattningsvis mördades 260 000 människor i det nazityska eutanasiprogrammet.

"Livsovärdiga människor" hämtades från mentalsjukhus och transporterades sedan i gråa postbussar för avlivning, allt för att inte väcka onödig uppmärksamhet.

Det är nu det blir intressant! För chefsläkaren vid Vipeholm, Hugo Fröderberg skrev i årsredovisningen 1941, det år då dödligheten hade tredubblats bland de manliga patienterna, följande: "- De kunna avlida plötsligt och oväntat eller av en obetydlig orsak, t.ex. akut bronkit eller långsamt tyna av i en för idioter karaktäristisk marasm." Också i många av de brev Fröderberg skriver till offrens anhöriga uppger han att patienten "plötsligt och oväntat avlidit", oftast av sjukdomar såsom lunginflammation, tbc eller akut bronkit.

Samma ord: "Plötsligt och oväntat avlidit". Till och med av samma nämnda sjukdomar, lunginflammation, tbc eller akut bronkit. Fröderberg förklarade alltså massdöden vid Vipeholms sjukhus, vid exakt samma tidpunkt på exakt samma sätt och med exakt samma ordval och med samma påstådda sjukdomar som vid de tyska dödsklinikerna. Att dessa samstämmiga lögner bara skulle vara en tillfällig slump måste anses helt orimligt. Därtill ska vi lägga att eutanasin var känd i vida kretsar i Tyskland, Fröderberg kunde tyska och han följde eutanasidebatten. Patienterna dog varken plötsligt eller oväntat, utan i sjukdomar som följde på eller förvärrades av en viktminskning som i genomsnitt pågick under 15 månaders tid.

"-Viktförlusten var 2 kg mer än vid de nazityska dödsklinikerna"

När vi nu går in och jämför viktminskningarna mellan de nazityska dödsklinikerna och Vipeholms mentalsjukus blir likheterna kusligt slående. Fördelningen av viktnedgångarna mellan de enskilda patienterna var nära nog identiskt mellan den nazityska dödskliniken Alsterdorf och Vipeholm, ändå var dödstalen vid dödskliniken lägre än på Vipeholm.

När en grupp på 228 kvinnliga patienter i augusti 1943 transporterats till en sluten dödsklinik i Wien i Österrike dog 196 av dem i svält eller följdsjukdomar. Viktminskningarna var i genomsnitt 10 kilo innan döden. På Vipeholm hade genomsnittet varit 12 kilo.

Vid krigsförbrytarrättegångarna efter nazisternas nederlag hade dödstal över 8% vid ett och samma sjukhus bedömts som avsiktliga. Vid Vipeholm hade 12% av de manliga patienterna dött 1942 och sammanlagt hade nästan 25% av männen vid sjukhuset dött under åren 1941-1943.

Så visst finns det gemensamma beröringspunkter mellan eutanasiprojektet i Tyskland och Fröderbergs agerande på Vipeholm som inte går att bortförklara. Inte heller Fröderbergs stora intresse för den tyska debatten om eutanasi.

Våren 1942 sätter sig Hugo Fröderberg ned vid sitt arbetsbord och skriver en tio

Eutanasiprojektet på Vipeholm och det nazityska projektet "Aktion T4"

sidor lång skrift. Den får rubriken: "Euthanasi Vipeholm 28-3-42". Fröderberg inleder med att resonera försiktigt om det är berättigat med "-Ett medicinskt smärtfritt avlivande" och skriver därefter: ”-För många torde det inte finnas någon som helst tvekan om det berättigade i ett avlivande”. Han räknar sedan upp argumenten: 1- Det meningslösa i att de hålls vid liv. 2- Kostnaden för samhället. 3- De berördas meningslösa lidande.

Vipeholms högsta chef ville alltså avliva de obildbara sinnesslöa. I sitt tio-sidiga material "Euthanasi Vipeholm" fortsätter Fröderberg: "-Tyskland har gått ganska hårdhänt fram t.ex. i fråga om sterilisering och just då offentliggjordes ett förslag om att; 'tillåtelse till förintande av livsodugligt liv". Fröderberg ser alltså Nazityskland och deras eutanasiprojekt som något positivt och nödvändigt. Han hänvisar även i sin text till en bok som gavs ut i Tyskland redan 1920 av juristen Karl Binding och psykiatrikern Alfred Hoche som argumenterade starkt för att avliva utvecklingsstörda och förståndshandikappade.

Fröderberg hänvisar även till filmen "Vem dömer" (originaltitel: "Ich klage an") som nyligen hade haft premiär i Tyskland. Filmens huvudperson lider av en obotlig sjukdom och vädjar om att få dödshjälp. Filmen producerades i Tyskland på initiativ av propagandaminister Joseph Goebbels i syfte att skapa allmänt stöd för det nazistiska eutanasiprogrammet "Aktion T4", genom vilket landets utvecklingsstörda skulle avlivades. I Sverige hade filmen haft premiär bara en månad innan Fröderberg skrev texten till "Euthanasi Vipeholm". Referenserna till såväl boken som filmen visar tydligt hur väl Fröderberg följde den tyska eutanasidebatten och att han ansåg tyskarna var inne på helt rätt väg.

Tre dagar senare, den 31 mars 1942 lämnar han så in årsredovisningen för 1941 till medicinalstyrelsen. Det är först nu Fröderberg rapporterar till regeringen om att dödligheten bland de manliga patienterna har tredubblats jämfört med åren innan. Den informationen är nu omöjlig att försöka dölja, eftersom beläggningen och dödstalen vid sjukhuset måste redovisas. Det är nu han påstår att de lägst stående "plötsligt och oväntat avlidit". Någon förklaring, ansvarsfrågor eller eventuella motåtgärder för att vända utvecklingen nämns överhuvud taget inte.

"-Var han i själva verket Sveriges egen Josef Mengele?"

Fanns det ett hemligt projekt på Vipeholm som gick ut på att systematiskt experimentera eller ta död på "idioter" och "obildbara sinnesslöa" med aktiv eller passiv eutanasi för att få bort dem från det svenska folkhemmet? Hade man ett hemligt samarbete med nazisterna om eutanasi och hur detta på effektivaste sätt kunde ske?

-Ja, med all sannolikhet - för allt tyder på det!

När man drog igång "kariesexperimentet" något år senare fanns ju inga som helst betänkligheter att utsätta 660 mentalsjuka patienter i ett tortyrliknande medicinskt experiment. Regeringen var mycket väl införstådda att dessa människor under fyra års tid skulle utsättas för ofattbar smärta och omänskligt lidande. Ändå tvekade man inte...

Det fanns heller inga betänkligheter när man tvingade 63 000 av sina egna medborgare till tvångssterilisering så de aldrig skulle kunna bilda familj. Det fanns inga betänkligheter när man uppförde världens första statliga rasforskningsinstitut som skulle bevisa den ariska rasens överlägsenhet. Varför skulle det då finnas betänkligheter att få bort de onödiga, livsodugliga och kostnadskrävande elementen från det svenska folkhemmet?

Dessutom fanns det inget lämpligare forskningsobjekt än de obildbara sinnesslöa idioterna på Vipeholms mentalsjukhus. Sedan många år hade Sverige utvecklat ett väl fungerande samarbete med tyskarna främst inom steriliseringar, rashygien, lobotomi och det nya renrasiga samhällsbygget. Att detta samarbete då inte skulle omfatta även eutanasi verkar ologiskt.

För hur skulle man annars få bort de levande kostnadskrävande och resurskrävande idioterna från samhället? Hur skulle man minska och rensa ut detta svagsinta klientel? Det Svenska Folkhemmet hade inte plats för ”de lägst stående”, det människomaterial som enligt Fröderberg är lägre utvecklat än djur, de som står rena monster nära - samhällets bottensats!

(LÄNK)

Förvarade nervgift!

Under våren 2020 avslöjades det i samband med en polisutryckning att en äldre kvinna hade några av världens giftigaste kemikalier förvarade hemma hos sig. Efter lite efterforskning visade det sig att kvinnan arbetade på ett större mentalsjukhus och på ett laboratorium under 1940-talet. Enligt kvinnan innehöll burkarna botulinum och kaliumcyanid som hon hade stulit från ett laboratorium där hon arbetade på 1940-talet. Nu var hon orolig för vad som skulle hända med burkarna när hon gick bort. Man måste ställa sig frågan varför man hade världens farligaste kemikalier på mentalsjukhus och laboratorium. Vad var det man experimenterade med?

Botulinumtoxin:

Nervgift som blockerar nervimpulser och ger förlamningar i bland annat andnings muskulaturen, räknas som ett av de mest potenta gifter som existerar. Det är sex miljoner gånger giftigare än skallerormsgift.

Kaliumcyanid:

En tesked räcker för att döda en människa. Effekten uppstår när ämnet når magsäcken där det förvandlas till vätecyanid. Vätecyanid har använts som stridsgas och för att mörda judar i nazisternas förintelseläger under namnet Zyklon B.

Det finns inget idag bevisat påbud om att aktivt avliva patienterna på Vipeholms mentalsjukhus, varken från regeringen, medicinalstyrelsen eller från Fröderberg själv men i stället för att beordra utsvältning av de svagaste patienterna lät ledningen vid Vipeholm naturen ha sin gång genom att inte gripa in. Skillnaden i dess syften mellan dessa två olika förfaranden är ju i slutänden densamma. Kanske är den "fadesgestalt" som visade så stor omsorg och kärlek till sina patienter i själva verket Sveriges egen Josef Mengele?

"-Efter Nazitysklands kapitulation återgår dödstalen till det normala"

Att aktiv eller passiv eutanasi pågick på Vipeholm, men även på de andra svenska mentalsjukhusen under kriget, är allt fler forskare, historiker och grävande journalister idag övertygade om. Det som skedde på Vipeholm var onormalt, oavsett vilken jämförelse man gör. Hade chefsläkaren gripit in när viktminskningarna börjat bli tydliga, hade bilden av honom blivit annorlunda. Nu lät han detta pågå i tre års tid utan att vidta åtgärder.

Det står dessutom helt klart att chefsläkaren på Vipeholm var en av de få i Sverige som öppet förordade eutanasi. Hugo Fröderberg hade full insikt i det som skedde på Vipeholm, han kunde följa varje enskild patients förändringar i vikt. Dra en parallell till nutid. Tänk om det uppdagades att en vårdinrättning för utvecklingsstörda i Sverige idag låtit dödligheten mer än tredubblas och 200 dö under tre år utan att sätta in motåtgärder?

De svenska läkarna hade samma ”vetenskapliga” syn som de nazityska när det gällde rasbiologisk forskning och tvångssteriliseringar, men de gavs aldrig möjlighet att experimentera och forska i eutanasi - officiellt. Men i källmaterialet om patienterna från Vipeholm finns tillräckligt med belägg för ett sådant experimenterande på patienter faktiskt existerade.

Under resten av kriget, så länge Sverige stod på Hitlers sida, fortsatte dödligheten

Hugo Fröderberg, chef och överläkare på Vipeholms mentalsjukhus. Här vid en tavla av sig själv.

vid sjukhuset att vara förhöjd. Patienter som hade överlevt men var försvagade av de tidigare kraftiga viktminskningarna dog undan. Efter Nazitysklands kapitulation vid krigsslutet återgår dödstalen på Vipeholm till de normala nivåerna igen. I artikeln "Eutanasiexperimentet Del 2" som fokuserar på de hungerhus som plötsligt byggdes upp vid de svenska mentalsjukhusen finns att läsa om en anställd på ett annat svenskt mentalsjukhus som berättar att det fanns en riksplan på ett liknade eutanasi projekt som "Aktion T4" även i Sverige. De svenska läkarna, precis som sina tyska kollegor, var också starkt nazivänliga och de nu bara väntade på att Hitler även skulle ockupera Sverige så man kunde dra igång projektet. Hungerhusen vid de svenska mentalsjukhusen stod då redan klara att tas i bruk...

Några historieförfattare och debattörer som studerat svältdöden på Vipeholm har bestämt avfärdat eutanasin teorin och hävdar istället att den plötsliga ökningen av antalet döda på anstalten hade med kriget att göra. Att kriget påverkade situationen på de statliga sinnessjukhusen -precis som i övriga samhället- var ju närmast en självklarhet. De menar att dödligheten skulle blivit stor på grund av akut personalbrist under kriget, eftersom många av vårdarna var inkallade, så den övriga personalen inte hann få i dem tillräckligt med mat. Denna bortförklaring kan man dock snabbt avfärda. Stridsdugliga män hade mobiliserats och utkallats till militärtjänstgöring när kriget kom 1939 och över hela landet hade livsmedel börjats ransonerats. Personalproblemen borde alltså ha börjat över ett år innan svältdöden börjar på Vipeholm.

"-Otänkbart utan godkännande från högsta instans"

I Vipeholmsarkivet finns anställnings- och tjänstgöringslistor för varje år bevarade. Där finns också dokument som på olika sätt berör personalfrågan i samband med inkallelserna. Det visar sig att det inte rådde någon akut personalbrist. Den 1 januari 1939 när de nya kvinnoavdelningarna var fullbelagda, hade sjukhuset 144 skötare.

Den 1 juni 1940 (alltså 1½ år senare och när kriget var i full gång) hade Vipeholm ökat från 144 till 190 anställda skötare. 38 av dem var kvinnor, 152 var män. Det var fler än någonsin tidigare och hur man än bedömer saken, så är 58 vikarier som ersättning för eventuellt inkallade manliga anställda onekligen en ansenlig mängd.

Av anställnings listan för 1940 framgår också att flera av dessa vikarierna redan tidigare varit anställda på Vipeholm, så de hade redan god vana att ta han om patienterna. Tre år senare 1943 var antalet anställda nu uppe i hela 206 anställda på Vipeholm. En allt större andel var kvinnor. Dessa arbetade inte bara på kvinnoavdelningarna, utan även med manliga patienterna i de mera lättskötta avdelningarna.

Även om många läkare skulle kallats in i försvaret så berodde döden på viktminskning. Att mata någon måste anses som en ganska enkel arbetsuppgift, så även om man anställt lågutbildad personal som kompensation borde de klarat

När Socialdemokraterna skulle bygga det socialistiska mönstersamhället -Det Svenska Folkhemmet- var rasbiologi och tvångssteriliseringar två av de viktigaste verktygen för att skapa ett "rent" samhälle.

denna uppgift även utan läkarexamen. Man kan konstatera att ingenstans i de dåtida dokumenten fanns detta nämnt som ett problem i samband med utspisningen. Varken i sjukhusledningens handlingar eller i patientjournalerna. Argumentet om kriget eller personalbrist förklarar heller inte varför de som dog bara var just manliga "idioter" från en specifik avdelning. Att mobiliseringen påverkade personalläget stämmer, men alltså inte nödvändigtvis ens i negativ bemärkelse. De historieförfattare och debattörers påstående om att kriget var orsak till att över 200 patienter dog stämmer svårligen med överbevisad fakta. Kriget och eventuell personalbrist drabbade ju heller inget annat mentalsjukhus.

Vilka gav då klartecken i det eutanasiexperiment som skedde på Vipeholms mentalsjukhus under krigsåren? Precis som med "kariesexperimentet" något år senare var uppdragsgivaren utan tvivel regeringen. Regeringen var helt ansvariga för "kariesexperimentet" de gav i uppdrag till medicinalstyrelsen att genomföra, så med all sannolikhet var det också samma regering som gav uppdraget till medicinalstyrelsen att forska i eutanasi redan innan 1939 för att effektivt sålla bord de livsodugliga elementen ur det renrasiga svenska folkhemmet. Vi ska också ha i åtanke att "kariesexperimentet" tog flera år att förbereda och att beslutet och godkännandet kom flera år innan experimentet startade. Således måste såväl beslut som ett slutligt godkännande om eutanasiexperimentet kommit långt innan kriget bröt ut hösten 1939! Det hade varit helt otänkbart att göra denna typ av forskning eller experiment på levande människor med dödlig utgång utan ett godkännande från högsta instans.

"-Att rota i vår rödbruna historia väcker alltid hat bland dess sympatisörer"

Hugo Fröderberg kan knappast agerat helt ensam att låta 200 patienter dö. I de nazityska dödsklinikerna var det ett hundratal på varje klinik som mycket väl visste vad som försegick. Totalt var flera tusen inblandade och ansvariga för det nazistiska eutanasiprogrammet som ledde till uppskattningsvis 260 000 människors död.

Med detta i beräkning bör det varit minst ett dussin anställda på Vipeholm som mer eller mindre var direkt eller indirekt inblandat i eutanasiexperimentet som ledde till 200 patienters död. Och ett projekt av så vidrig karaktär kan inte komma på en enda läkares eget initiativ utan måste fått ett godkännande från högsta instans.

-Får vi då någonsin reda på vad som faktiskt hände under eutanasiexperimenten på Vipeholm?

-Nej, aldrig! För precis som när Hitler och hans nazister förlorade kriget försökte de bränna och utradera alla bevis och dokument om deras brott mot mänskligheten. På samma sätt har läkare, myndigheter eller ansvariga raderat alla bevis vad som egentligen hände innanför taggtrådsstängslet på Vipeholm. Vi ska bara blunda, tiga, glömma, vända blad, gå vidare och blicka framåt.

Socialdemokraten Tage Erlander, bl.a. ansvarig för 14 hemliga koncentrationsläger. Också ansvarig för "kariesexperimentet" på Vipeholm samt utvisningarna av ryssar och balter hem till massmördaren Stalin.

Vi ska precis som sjuksystrarna på Vipeholm bara niga vackert, vara fogliga, tysta och inte ifrågasätta. Regeringen vågar aldrig tillsätta en öppen oberoende utredning om vad som faktiskt hände på Vipeholm mellan 1941-43. Att rota i vår rödbruna historia väcker alltid ilska och hat bland dess sympatisörer. Det har många fått erfara. Idag vet vi att över 200 förståndshandikappade män plötsligt dog på en statligt institution. Vi vet inte exakt hur. Vi vet inte exakt varför. Vi vet inte exakt omständigheterna. Men vi vet att de dog. Detta faktum utgör ett tillräckligt bevis att stämpla eutanasiexperimentet på Vipeholm till en av Sveriges största hemliga skandaler någonsin, även om regering och statsmakten för evigt är oss svaren skyldiga...

”-Var resan stormig, huru skön är hamnen”

På Norra kyrkogården i Lund finns en liten undangömd minnessten över de 560 patienter som under åren dog på Vipeholm. Texten beskriver tragiskt hur döden blir befrielsen från livet för de redan svårast utsatta i samhället:

”Var resan stormig, huru skön är hamnen”

Huru skön hamnen är idag för Vipeholms patienter kan ingen säga. Men att livets resa blev omänskligt stormig för dessa, de svagaste av de svaga, i det det svenska folkhemmet vet vi nu! Frågan är hur vi ska kunna blunda och gå vidare som om inget hänt - när vi inte får reda på vad som faktiskt hände?

De tvingades offra sig för oss - nu ska vi tvingas glömma dem. Är det värdigt? Är vi inte skyldiga att ge dessa arma själar en upprättelse? Ett erkännande? En ursäkt?

Är det inte vår skyldighet att ge dessa arma människor en värdig upprättelse?

Har vi inte rätt att få klarhet i vad som hände på våra vårdinrättningar?

Har vi inte rätt att få klarhet i vad som hände med våra egna släktingar? Våra egna medborgare! Hur länge till ska vi medborgare undanhållas sanningen?

I samband med vårdomläggningen i början av 1980-talet revs delar av Vipeholm medan de resterande byggnaderna renoverades och används idag som gymnasieskolan Vipans utbildningslokaler som startade 1989 och finns

Allt som finns kvar idag: minnesstenen på Norra Kyrkogården i Lund över Vipeholms offer.

kvar idag. Man undrar om eleverna som idag utbildar sig på Vipans gymnasium känner till att de kanske sitter i samma rum där förståndshandikappade en gång plågades i tortyrliknande medicinska experiment.

Våra barn kommer aldrig få läsa om Vipeholmexperimentet under skolans historielektioner. Vi kommer aldrig få se en ansvarig minister lägga en blomma vid dess massgrav. Vi ska bara blunda och gå vidare. Gå vidare som om inget hänt. Tysta och fogliga ska vi tvingas tiga om den sanna historia som nu sakta bleks med tidens tand. Vi kommer aldrig få veta hela sanningen.

Var resan stormig? Hur skön är hamnen? Man får hoppas att alla dessa arma själar på Vipeholms mentalsjukhus till slut äntligen nådde fram till en fridfull hamn, för deras svåra resa genom livet blev omänskligt stormig!

(Illustrationsbilderna till denna artikel kan vara tagna ur andra sammanhang.)

// Anders Johansson.

Under åren har det förekommit flera försök och experiment på Vipeholm där de svårt mentalsjuka patienterna utsattes för olika medicinska forskningsexperiment. Kolhydratexperimentet, kanske mer känt som "kariesexperimentet", är nog det idag mest (ö)kända av dem alla.

Döda under åren 1941-1943 på Vipeholms mentalsjukhus:

Adolf Fredrik Dahlberg, Bygdeå, Västerbottens län, 66 år. Död 1941-10-07. Synnerligen mager.

Albin Gustafsson, Järbo, Älvsborgs län, 52 år. Död 1942-05-20.

Alfred Bernhard Karlsson, Sevalla, Västmanlands län, 23 år. Död 1943-04-19. Mager.

Alfred Emanuel Karlsson, Kroppa, Värmlands län, 45 år. Död 1942-01-20.

Anders Börje Vilhelm Sandberg, Enslöv, Hallands län, 25 år. Död 1943-12-14.

Anders Gustav Andersson, Hova, Skaraborgs län, 76 år. Död 1943-09-13. Utmärglad.

Anders Oskar Sahlström, Vendel, Uppsala län, 43 år. Död 1943-04-09. Tämligen mager.

Anders Sandberg, Enslöv, Hallands län, 25 år. Död 43-12-15. Mycket utmärglad.

Anders Torsten Wahlberg, Ramsele, Västernorrlands län, 18 år. Död 1942-04-07. Höggradigt avmagrad.

Anders Vilhelm Vestdahl, Vårdinge, Stockholms län, 44 år. Död 1943-03-08. Ytterst mager.

Anna Kristina Eriksson, Los, Gävleborgs län, 44 år. Död 1942-10-02. Något avmagrad. 39 kilo vid döden.

Anna Sofia Söderlund, Torshälla, 62 år. Död 1941-09-15.

Annie Ida Viktoria Fransson, Algutsboda, Kronobergs län, 45 år. Död 1941-02-27. Tämligen mager.

Anton Emanuel Karlsson, Södra Ljunga, Kronobergs län, 38 år. Död 1942-07-26. Normalt hull.

Aren Hardy Valdemar Persson, Åsele, Västerbottens län, 20 år. Död 1941-02-18. Mager.

Aron Valfrid Nilsson, Örkelljunga, Kristianstads län, 48 år. Död 1942-03-04. Höggradigt mager.

Arvid Sigurd Verner Klasson, Äker, Jönköpings län, 22 år. Död 1943-03-07. Ytterligt mager.

August Olsson, Hörby, Malmöhus län, 33 år. Död 1943-02-21. Ganska avmagrad.

August Ragnar Svensson, Asarum, Blekinge län, 38 år. Död 1942-01-28. Mager. 50 kg vid döden.

Axel Alvar Ahlgren, Hed, Västmanlands län, 37 år. Död 1943-04-29. Ytterligt avmagrad.

Axel Fritiof Andersson, Stockholm, 24 år. Död 1942-01-04. Synnerligen mager. 37 kg vid döden.

Axel Hugo Franke, Göteborg, 30 år. Död 1941-09-14.

Axel Leonard Eriksson, Stora Tuna, Kopparbergs län, 51 år. Död 1943-04-23. Mager.

Bengt Göte Evald Karlsson, Växjö, 33 år. Död 1943-01-18. Ytterligt avmagrad.

Bengt Lindberg, Bälinge, Uppsala län, 20 år. Död 1941-09-16. Kraftigt reducerat hull.

Bengt Sigfrid Tidman, Pelarne, Kalmar län, 22 år. Död 1943-01-03. Tämligen mager.

Bernt Gösta Nilsson, Sölvesborg, 31 år. Död 1941-01-28. Synnerligen mager.

Bernt Ingvar Landin, Norrköping, 18 år. Död 1942-11-20. Avmagrad.

Birger Emanuel Andersson, Södertälje, 52 år. Död 1942-01-30. Mager.

Birger Roland Ströander, Karlskrona, 27 år. Död 1943-12-03. Starkt avmagrad.

Björn Edvard Björn, Hällefors, Örebro län, 45 år. Död 1941-07-12. Sparsamt hull.

Blenda Kristina Petersdotter, Tönnersjö, Hallands län, 80 år. Död 1942-11-28. Avmagrad och tärd.

Bror Arne Eriksson, Nacka, 21 år. Död 1941-05-14. Synnerligen avmagrad.

Bror Bertil Norström, Norrbärke, Kopparbergs län, 15 år. Död 1941-10-15. Synnerligen reducerat hull.

Bror David Östergren, Alunda, Uppsala län, 47 år. Död 1941-08-27. 47 kilo vid döden.

Bror Gunnar Andersson, Norra Sandby, Kristianstads län, 26 år. Död 1942-12-25. Avmagrad.

Bror Klint, Burs, Gotlands län, 19 år. Död 1942-11-02.

Bror Olof Valdemar Karlsson, Nässjö, 24 år. Död 1941-06-06. Synnerligen reducerat hull.

Bror Åke Rickard Andersson, Linköping, 27 år. Död 1943-05-22. Ordinärt hull.

Carl Axel Bernardsson, Eskilstuna, 24 år. Död 1943-08-18. Mager och utmärglad.

Carl Johan Fredriksson, Landskrona, 41 år. Död 1942-09-15. Extremt avmagrad.

Charley Artur Nilsson, Stenestad, Kristianstads län, 40 år. Död 1941-07-23. Marantisk.

Dagny Linnea Lindqvist, Ådals-Liden, Västernorrlands län, 21 år. Död 1942-05-26. 29 kg vid döden.

David Reinhold Ökvist, Nederluleå, Norrbottens län. 37 år. Död 1942-01-06. Mager.

Edvard Severin Ersson, Alnö, Västernorrlands län, 70 år. Död 1943-01-03. Mager.

Edvin Algot Jönsson. Kyrkhult, Blekinge län, 31 år. 1943-07-03. Utmärglad.

Efraim Birger Persson, Tosjö, Kristianstad län, 41 år. Död 1943-03-04. Mager.

Einar Valdemar Andersson, Norrköpings Östra Eneby, 35 år. Död 1943-09-24.

Elin Maria Larsson, Uppsala, 58 år. Död 1942-11-15. Något avmagrad.

Ellen Maria Persson, Landskrona, 47 år. Död 1942-09- 19.

Ellen Viktoria Nilsson, Nacka, 24 år. Död 1941-12-20. Mager. 38 kilo vid döden.

Elof Westerberg, Nederkalix, Norrbottens län, 26 år. Död 1942-09-14. Tämligen mager.

Elsa Viktoria Flink, Vislanda, Kronobergs län, 43 år. Död 1942-06-12. Mager. 42 kg vid döden.

Enar Hallberg, Danderyd, 35 år. Död 1941-04-08. Synnerligen avmagrad.

Erik Allan Åberg, Östersund, 30 år. Död 1941-12-19. Synnerligen mager.

Erik Bernard Nilsson Klang, Färslöv, Kristianstads län, 21 år. Död 1941-02-08. Ytterligt mager.

Erik Ejnar Pettersson, Torshälla, Södermanlands län, 23 år. Död 1942-01-01. Mager.

Erik Folke Henriksson, Hagfors, Värmlands län, 19 år. Död 1942-08-10.

Erik Gunnar Elander, Armby, Örebro län, 36 år. Död 1942-03-23. Höggradigt avmagrad.

Erik Gustaf Sandberg, Sala, Västm\nlands län, 25 år. Död 1941-02-21. Tämligen mager.

Erik Hugo Johansson Gustafsson, Holm, Älvsborgs län, 36 år. Död 1941-04-25. Mager.

Erik Johansson Eriksson, Mariestad, 68 år. Död 1941-04-26. Kakektisk.

Erik John Gustaf Nordström, Notteryd, Kronobergs län, 35 år. Död 1941-12-28. Synnerligen mager.

Erik Rudolf Persson, Vilske Kleva, Skaraborgs län, 33 år. Död 1942-01-12. Mager.

Erik Tage Lennart Änghagen, Solna, 22 år. Död 1941-01-15. Synnerligen mager.

Erik Torsten Karlsson, Viby; Örebro län, 16 år. Död 1942-09-18. Extremt avmagrad. 35 kg vid döden.

Erik Valdemar Karlsson, Edestad, Blekinge län, 35 år. Död 1943-02-09. Minskade 20 kilo sista året.

Erik Verner Löfgren, Berg, Västmanlands län, 21 år. Död 1941-12-19. Mycket mager.

Erik Vilhelm Johansson, Leksberg, Skaraborgs län, 28 år. Död 1943-05-24. Mager.

Ernst Erik Olsson, Köping, 22 år. Död 1941-10-31. 71/J7 Per Erik Elion, Göteborg, 26 år. Död 1943-01-11.

Ernst Hugo Berglund, Norrfjärden, Norrbottens län, 37 år. Död 1942-03-30. Höggradigt avmagrad.

Ernst Valdemar Ekström, Ronneby, 25 år. Död 1941-10-03. Synnerligen mager.

Ernst Valentin Eliasson, Ramsele, Västernorrlands län, 38 år. Död 1942-08-01. Extremt avmagrad.

Ester Emilia Lycksell, Jokkmokk, 23 år. Död 1941-03- 03. Måttligt hull.

Folke Gunnar Larsson, Tolfta, Uppsala län, 16 år. Död 1942-04-01. Ytterligt avmagrad.

Folke Harry William Wik, Byarum, Jönköpings län, 17 år. Död 1942-04-04- Avmagrad. 38 kilo vid döden.

Folke Manfred Vilhelm Andersson, Svanhals, Östergötlands län, 34 år. Död 1943-02-12. Ytterligt avmagrad.

Frans Levin Gustafsson, Kölingared, Älvs borgs län, 77 år. Död 1943-07-08. Ordinärt byggd.

Frans Viktor Jonsson, Åby, Kalmar län, 82 år. Död 1942-03-10. Ytterligt avmagrad.

Fritz Anton Haak, Ed, Värmlands län, 36 år. Död 1942-03-30. Höggradigt avmagrad.

Georg Astley Östberg, Stockholm, 25 år. Död 1941-10-09.

Georg Vilhelm Jonasson, Ljuder, Kronobergs län, 33 år. Död 1942-10-13. Höggradigt avmagrad. 37 kilo vid döden.

Gertrud Cecilia Karlsson, Vingåker, Södermanlands län, 25 år. Död 1943-10-27. Ytterligt mager. 36 kilo vid döden.

Gertrud Ingegärd Moberg, Våsterljung, Södermanlands län, 19 år. Död 1942-08-16. Mycket avmagrad.

Gideon NatanaelJarl, Skeda, Östergötlands län, 46 år. Död 1942-11-08. Höggradigt avmagrad.

Gunnar Lennart Hugo Almgren, Uppsala, 18 år. Död 1942-01-25.

Gunnar Lennart Johansson, Markaryd, Kronobergs län, 24 år. Död 1942-03-27.

Gunnar Nils Pettersson, Linköping, 29 år. Död 1942-03-04. Höggradigt avmagrad. 30 kg vid döden.

Gustaf Adolf Johansson, Sörby, Skaraborgs län, 42 år. Död 1941-02-13. Synnerligen mager.

Gustaf Emanuel Sjögren, Skagerhult, Örebro län, 44 år. Död 1941-12-14. Synnerligen mager.

Gustaf Evert Josefsson, Stockholm, 20 år. Död 1942-12-02. Höggradigt avmagrad. 28 kilo vid döden.

Gustaf Lind, Grut, Kristianstad län, 60 år. Död 1941-10-10. Måttligt hull.

GustafManfred Karlsson, Hallsberg, 47 år. Död 1941-12-30.

Gustav Artur Berglund, Jörn, Våsterbottens län, 34 år. Död 1942-12-11. Något avmagrad.

Gustav Norström, Knutby, Uppsala län, 41 år. Död 1941-06-05. Synnerligen utmärglad.

Gustav Valdemar Gustavsson, Rödeby, Blekinge län. 24 år. Död 1943-08-30.

Gösta Leonard Granberg, Älvsbyn, Norrbottens län, 18 år. Död 1941-12-09. Mager.

Gösta Martin Johansson, Arvika, 30 år. Död 1941-11-24.

Göte Helfrid Svedberg, Städe, Kristianstad län, 30 år. Död 1941-09-03. Synnerligen reducerat hull.

Göte Vincent Olsson, Hammarlunda, Malmöhus län, 22 år. Död 1941-10-27. Kraftigt reducerat hull.

Hans Runo Hansson, Laxsjö, Jämtlands län, 31 år. Död 1943-09-25. Utomordentligt starkt avmagrad.

Hans Uno Hansson, Parhult, Malmöhus län, 25 år. Död 41-10-04. Synnerligen reducerat hull. 37 kg vid döden.

Harry Vallentin Kronholm, Brunnby, Malmöhus län, 41 år. Död 1942-01-29. Synnerligen mager.

Helge Berthold Malmgren, Grödinge, Stockholms län, 32 år. Död 1941-08-25. Synnerligen mager.

Henrik Johansson, Grythyttan, Örebro län, 73 år. Död 1942-01-10. Mager.

Henrik Mattias Mattsson, Fjällsjö, Jämtlands län, 24 år. Död 1942-11-16. Höggradigt avmagrad. 34 kilo vid döden.

Hugo Paulinius Pettersson, Rönnäng, Göteborgs och Bohuslän, 45 år. Död 1942-11-10. Höggradigt avmagrad.

Hulda Teolinda Andersson, Grevie, Kristianstads län, 51 år. Död 1941-10-18. Måttligt reducerat hull.

Hulda Viola Halvardsson, Graninge, Västernorrlands län, 19 år. Död 1941-03-01. Mager.

Håkan Oskar Albert Sandin, Frölunda, Göteborgs och Bohuslän, 37 år. Död 1943-02-10. Ytterligt avmagrad.

Ida Maria Persson, Tolånga, Malmöhus län, 44 år. Död 1941-01-08. Betydligt mager.

Ida Matilda Kjellander, Tryserum, Kalmar län, 75 år. Död 1943-10-25. Mager.

Ive Verner Lundin, Oderljunga, Kristianstads län, 46 år. Död 1942-02-26. Mager.

Jacobsson-Hallin, Hillared, Älvsborgs län, 62 år. Död 1941-11-16. Starkt reducerat hull.

Johan Adolf Andreas Olsson, Nora, Västernorrlands län, 51 år. Död 1941-11-30. Mycket mager. Minskat 20 kg sista året.

Johan Albin Hansson Norlin, Ström, Jämtlands län, 43 år. Död i augusti 1941. Normalt hull.

Johan Andreasson, Främmestad, Skaraborgs län, 73 år. Död 1942-04-09.

Johan August Larsson, Gällivare, 65 år. Död 1941-10-01. Tämligen mager.

Johan Axel Eriksson, Hållnäs, Uppsala län, 57 år. Död 1942-05-20. Ytterligt avmagrad.

Johan Axel Lennbom, Stockholm, 61 år. Död 1941-04-03. Mager.

Johan Ekstrand, Krokstad, Göteborgs och Bohuslän 35 år. Död 1942-10-21. Höggradigt avmagrad.

Johan Gustaf Granström, Piteå, 65 år. Död 1942-11-06.

Johan Verner Nilsson Olsson, Anundsjö, Västernorrlands län, 31 år. Död 1943-03-25. Mager.

Johan Vilhelm Karlsson, Gesäter, Älvsborgs län, 21 år. Död 1941-11-15. Synnerligen reducerat hull.

Johannes Grankvist, Tidersrum, Östergötlands län, 45 år. Död 1942-01-07. •

John Alfred Andersson, Fors, Älvsborgs län, 51 år. Död 1942-01-19. Synnerligen mager.

John Alfred Ekman, Klinte, Gotlands län, 40 år. Död 1943-02-11. Mager.

John Ludvig Johansson, Ale-Skövde, Älvsborgs län, 15 år. Död 1941-05-11. Mager.

Jon Olofsson, Berg, Jämtlands län, 59 år. Död 1943- 01-01. Tämligen avmagrad.

Jonas Bertil Jakobsson, Nordmaling, Västerbottens län, 30 år. Död 1941-04-15. Ordinärt hull.

Jonas Rudolf Olsson, Anundsjö, Västernorrlands län, 23 år. Död 1943-05-16. Ytterligt avmagrad.

Josef August Gustafsson Andersson, Uvered, Skaraborgs län, 61 år. Död 1942-06-07. Mager.

Karin Jonsdotter, Alfta, Gävleborgs län, 51 år. Död 1941-07-06. Måttligt hull.

Karl Albert Hansson, Tossene, Göteborgs och Bohuslän, 40 år. Död 1942-04-19. Höggradigt avmagrad.

Karl Allan Kurt Jönsson, Östra Torsås, Kronobergs län, 17 år. Död 1943-02-06. Ytterligt avmagrad.

Karl August Svensson, Karlshamn, Blekinge län, 49 år. Död 1943-05-16. Ordinärt hull.

Karl Edvard Georg Andreasson, Känna, Kronobergs län, 19 år. Död 1943-04-07. Ytterligt avmagrad.

Karl Emil Karlsson, Katrineholm, 71 år. Död 1943-07-09. Mager.

Karl Emil Pettersson, Stora Tuna, Kopparbergs län, 38 år. Död 1942-03-03. Mycket mager.

Karl Enar Sigurd Sundström, Säbro, Västernorrlands län, 10 år. Död 1941-12-18.

Karl Erik Hjalmar Lövkvist, Sölvesborg, 41 år. Död 1942-05-03.

Karl Erik Karlsson, Tensta, Stockholms län, 21 år. Död 43-01-22. Avmagrad.

Karl Gunnar Nilsson, Harlösa, Malmöhus län, 24 år. Död 1943-04-18. Mager.

Karl Hartvig Daniel Andersson, Falkenberg, 32 år. Död 1943-09-21. Utomordentligt avmagrad.

Karl Johan Linus Magnusson, Ås, Skaraborgs län, 50 år. Död 1941-12-08. Något mager.

Karl Johan Sundberg, Tysslinge, Örebro län, 71 år. Död 1941-12-06. Mager.

Karl Paul Stenberg, Filipstad, 59 år. Död 1941-05-10. Synnerligen avmagrad.

Karl Rune Nilsson, Ed, Stockholms län, 20 år. Död 1942-03-02. Mager.

Karl Set Folke Svensson, Gamleby, Kalmar län, 20 år. Död 1941-11-18. Starkt reducerat hull.

Karl Sigvard Karlsson, Nöbbele, Kronobergs län, 17 år. Död 1943-03-09. Ytterligt mager.

Karl Ture Bergqvist, Stockholm, 42 år. Död 1941-07-13. Kraftigt reducerat hull.

Karl Vilhelm Georg Andersson, Ytterjärna, Södermanlands län, 35 år. Död 1941-05-11. Kraftigt avmagrad.

Karl Vilhelm Jansson, Kristinehamn, Värmlands län, 28 år. Död 1942-11-23.

Karl Vilhelm Ottosson, Hemsjö, Älvsborgs län, 51 år. Död 1943-12-11. Starkt avmagrad.

Karl Vilhelm Pettersson, Vissefjärda, Kalmar län, 24 år. Död 1942-06-19. Extremt avmagrad.

Karl Åke Ragnar Pettersson, Gamla Uppsala, 20 år. Död 43-09-30. Utmärglad.

Klas Edvard G-son Pettersson, Borås, 36 år. Död 1942-11-07. Höggradigt avmagrad.

Knut Ragnar Samuelsson, Stora Höga, Göteborgs och Bohuslän, 38 år. Död 1941-03-26. Synnerligen mager.

Lars August Karlsson, Kvistbo, Örebro län, 37 år. Död 1942-08-10. Extremt avmagrad.

Lars Bertil Larsson, Brålanda, Älvsborgs län, 31 år. Död 1942-04-02. Ytterligt avmagrad.

Lars Olof Eklund, Uppsala, 25 år. Död 1943-05-24. Mager.

Lars Rudolf Larsson, Ljungby, Hallands län. 36 år. Död 1942-08-19. Mycket mager.

Laurentius Hurre, Sveg, Jämtlands län, 49 år. Död 1942-07-26.

Lennart Bondesson, Tirup, Malmöhus län, 51 år. Död 1942-02-07. Synnerligen mager.

Margit Aina Gunvor Lindqvist, Askeryd, Jönköpings län, 28 år. Död 1943-03-09. Ytterligt mager. 32 kilo vid döden.

Margit Britt Viktoria Berntsson, Göteborg, 21 år. Död 1943-03-14. Mager.

Margit Linnea Johansson, Anundsjö, Västernorrlands län, 25 år. Död 1943-01-13.

Martin Johannes Johansson, Gerum, Gotlands län, 27 år. Död 1941-08-22. Kakektisk.

Martin OlofLiljegren, Stockholm, 38 år. Död 1943-03-06. Mager.

Märta Ingeborg Larsson, Motala, 22 år. Död 1943-05-18. Ordinärt hull.

Nils Algot Lindberg, Örkened, Kristianstads län, 38 år. Död 1941-12-17. Mager.

Nils Gustav Herman Andersson, Lommaryd, Jönköpings län, 25 år. Död 1943-01-11. Extremt avmagrad.

Nils Sundin, Alnö, Västernorrlands län, 45 år. Död 1943-11-29. Mager.

Olof August Gärd, Näs, Jämtlands län, 45 år. Död 1941-04-02. 46 kg vid döden.

Olof Bertil Lindgren, Västerås, 14 år. Död 1942-07-14. Ordinärt hull.

Olof Valdemar Svensson, Rätan, Jämtlands län, 35 år. Död 1943-12-23. Starkt avmagrad.

OlofRander Svensson, Kristianopel, Kristianstad län, 48 år. Död 1941-08-08. Något reducerat hull.

Olov Hedberg, Alsen, Jämtlands län, 45 år. Död 1941-01-24. Mager.

Olov Volmar Palm, Göteborg, 24 år. Död 1943-12-30. Starkt avmagrad.

Oscar Johansson-Liv, Nederluleå, 72 år. Död 1942-09-24. Tämligen avmagrad.

Oskar Artur Holmlund, Nordmaling, Våsterbottens län, 21 år. Död 1941-05-18. Något reducerat hull.

Oskar Josefsson, Nederkalix, 30 år. 1941-09-02. Starkt reducerat hull.

Oskar Leonard Vestman, Viksjö, Västernorrlands län, 57 år. Död 1943-10-04.

Oskar Vilhelm Olsson, Ronneby, 29 år. Död 1943-07-01. Mager.

Paul Arne Johansson, Malmö, 20 år. Död 1942-03-05. Ytterligt avmagrad.

Paul Emanuel Vedebrand, Tådene, Skaraborgs län, 27 år. Död 1942-11-16. Höggradigt avmagrad.

Pellas Erik GotthardJonsson, Rättvik, 44 år. Död 1942-11-27. Något avmagrad.

Per Alfred Johansson, Gullabo, Kalmar län, 74 år. Död 1941-10-09. Synnerligen reducerat hull.

Per Gunnar Sundman, Ransäter, Värmlands län, 42 år. Död 1943-03-29. Mager.

Per Gösta Eliasson, Hjälmseryd, Jönköpings län, 15 år. Död 1943-01-03. Extremt avmagrad.

Per Johan Viktor Cederlund, Västerås, 24 år. Död 1942-03-16. Dödsorsak tbc. 38 vid döden.

Per Nilsson, Östra Broby, Kristianstads län, 69 år. Död 1942-08-20. Utmärglad.

Per Ove Ragnar Hyden, Halla, Skaraborgs län, 32 år. Död 1942-04-03. Ytterligt avmagrad.

Per Rudolf Gustafsson, Luleå, 46 år. Död 1942-02-08. Mager.

Petrus Robert Nilsson, Locknevi, Kalmar län, 50 år. Död 1941-04-23. Mager.

Rickard Bengtsson, Stockholm, 38 år. Död 1941-05-21. Reducerat hull.

Roland Kjell Valter Gyllensten, Virestad, Kronobergs län. 13 år. Död 1943-11-12. Ytterligt utmärglad.16 kg vid döden.

Rune Baltzar Karlsson, Kristberg, Östergötlands län, 13 år. Död 1942-04-10. Höggradigt avmagrad.

Rune Geron lvarsson, Jönköping, 18 år. Död 1943-11-07. Kakektisk.

Rut Elisabet Lindberg, Stockholm, 28 år. Död 1942-08-11. Starkt avmagrad. 33 kg vid döden.

Sol Erik Olsson, Vånjan, Kopparbergs län, 60 år. Död 1941-04-18. Betydligt reducerat hull.

Sten Algot Karlsson Augustsson, Skallsjö, Älvsborgs län, 45 år. Död 1943-07-06.

Sten Helge Söderberg, Svedala, Malmöhus län, 20 år. Död 1942-07-03.

Sten Per Oskar Jönsson, Sundsvall, 22 år. Död 1942-03-11. Ytterligt avmagrad. 35 kilo vid döden.

Stig Holger Gustavsson, Lilla Bedinge, Malmöhus län, 22 år. Död 1941-04-25. Mager.

Stig Oskar Harry Viden, Stockholm, 28 år. Död 1941-07-23. Synnerligen avmagrad.

Stig Rune Hjort, Vedby, Kristianstads län, 17 år. Död 1943-10-11. Mager, nästan utmärglad.

Stig Åke Torvald Frid, Norrköpings Östra Eneby, 20 år. Död 1943-04-06. Normalt hull.

Sture Lennart Johansson, Lycksele, 12 år. Död 1942-12-21. Höggradigt avmagrad.

Sture Vilhelm Fingal Karlsson, Stockholm, 36 år. Död 1942-11-11. Höggradigt avmagrad.

Svante Ferdinand Karlkvist, Karlskoga, 32 år. Död 1942-05-23. Avmagrad.

Sven August Ryd, Glimåkra, Kristianstads län, 49 år. Död 1942-07-19.

Sven Bertil Rune Cedergren, Växjö, 26 år. Död 1942-11-30. Höggradigt avmagrad. 48 kg vid döden.

Sven Erik Håkan Pettersson, Bolum, Skaraborgs län, 35 år. Död 1943-01-10. Tämligen mager.

Sven Gottfrid Andersson, Hemsjö, Älvsborgs län, 69 år. Död 1942-06-06. Mager.

Sven Gustaf Eriksson, Luleå, 22 år. Död 1942-04-15. Höggradigt avmagrad.

Sven Johan Edvardsson, Norrtälje, 26 år. Död 1941-01-29. Kakektisk.

Sven Olof Jönsson, Östra Strö, Malmöhus län, 23 år. Död 1942-07-02. Extremt mager.

Tor Gösta Anker, Göteborg, 24 år. Död 1942-01-06. Synnerligen mager.

Tora Maj-Britt Johansson, Östra by, Malmöhus län, 15 år. Död 1943-10-06. Till ytterlighet avmagrad

Tord Rune Jonsson, Ytterhogdal, Jämtlands län, 20 år. Död 1941-01-24. Tämligen mager.

Torsten Grave Hiilphers Ortman, Stockholm, 47 år. Död 1942-09-29. Höggradigt avmagrad.

Ture Knut Olov Larsson, Viklau, Gotlands län 23 år. Död 1941-05-12. Synnerligen avmagrad.

Tyra Sofia Olsson, Sundsvall, 40 år. Död 1943-04-11. Ytterligt avmagrad.

Tysk Lars Larsson, Mora, 64 år. Död 1941-05-01.

Valfrid Arne Karlsson, Asarum, Blekinge län, 41 år. Död 1943-01-28. Betydlig reduktion av hullet.

Källa & lästips:

"Vita rockar och bruna skjortor" (2013) av Ulf Högberg

"Röster från Vipeholm" (1998) av Cecilia & Ulla Carlén

"Idiotanstalten" (2021) av Thomas Kanger

"Dødens leger" (1997) av Yngvar Ustvedt

Diverse länkar:

"En kritisk diskursanalys om rasbiologins..." av Sofia Lynhagen (LÄNK)

"Dödshjälp - en mänsklig rättighet?" av Gunilla Olsson (LÄNK)

"Svältdöden på Vipeholm" av Thomas Kanger (LÄNK)

"Ett sekel med psykiatrin" av Peter Anstrin (LÄNK)

"Eutanasi på svenska mentalsjukhus" (LÄNK)

"Eutanasi" av SHA-70 (LÄNK)

SR-P1 Dokumentär:

Del 1/5. Min farbrors hjärna (LÄNK)

Del 2/5. Kariesexperimentet och barnen (LÄNK)

Del 3/5. Svårskött, obildbar och sinnesslö (LÄNK)

Del 4/5. Överläkaren och döden (LÄNK)

Del 5/5. En rysk prins (LÄNK)

Övriga artiklar:

1: Vipeholmsanstalten: "Skräckväldet på Vipeholm" (LÄNK)

2: Kariesexperimentet: "Tortyren på Vipeholm" (LÄNK)

3: Eutanasiexperimentet Del 1: "Svältdöden på Vipeholm"

4: Eutanasiexperimentet Del 2: "Dödsbarackerna" (LÄNK)

Eutanasiexperimentet - del 2:

Om det forskades och experimenterades med eutanasi på Vipeholms mentalsjukhus så borde det rimligtvis också praktiserats på olika platser runt om i landet. Hände det något onormalt på Sveriges övriga mentalsjukhus vid denna tidpunkt? Hände något som idag fortfarande är lika hemligstämplat som eutanasiexperimentet på Vipeholm? Svaret är även här otvetydigt: Ja!

På en rad olika mentalsjukhus i landet uppfördes i all hast temporära baracker 1940. Dessa baracker var strängt hemliga, bevakade med taggtråd och inga utomstående fick ens komma i dess närhet. Beivrades förbudet blev det dryga böter. Officiellt sades att TBC-patienter behandlades i livets slutskede i dessa hemliga baracker men antalet TBC-sjuka minskade markant i Sverige under denna tid. Ibland angavs militära förråd eller flyktingförläggning som användningsområde för barackerna. Ett vittne berättade vad hon bevittnade i en av barackerna som uppfördes i anslutning till mentalsjukhuset Ryhov 1940 och som lika plötsligt revs 1945 när man skulle sopa igen spåren efter samarbetet med Nazityskland.

Allt om de hemliga barackerna finns i artikel "Eutanasiprojektet Del 2". Vet Du mer om dessa baracker - kontakta oss!

kontakt@s-sanningen.com

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!