Eutanasiexperimentet.

Del 2: Svälthusen

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"-Alla patienterna som togs till svälthusen gjordes för att de skulle dö, och det gällde för alla landets mentalsjukhus"

ap1.jpg
Stämpel9.gif
Sk%C3%A4rmklipp%202021-01-27%2019.10_edi

 

Våren 1940, mindre än ett år efter krigsutbrottet, uppfördes i all hast, under största hemlighetsmakeri och under sträng sekretess en stor mängd sk "provisoriska paviljonger" i anslutning till de svenska mentalsjukhusen. Dessa tillfälliga baracker var bevakade med taggtråd och vakter. Ingen fick komma i dess närhet! Vad var detta för baracker? Vad hände där inne? 

Lyssna:Svälthusen
00:00 / 1:08:13

De provisoriska paviljongerna byggdes upp på bland andra Sundby mentalsjukhus strax utanför Strängnäs, Ryhov mentalsjukhus i Jönköping, Ulleråker mentalsjukhus i Uppsala, Västra Marks sjukhus i Örebro, Salberga sjukhus i Sala och Sankt Sigfrids sjukhus i Växjö, för att bara nämna några mentalsjukhus.

I Sundby mentalsjukhus årsberättelse för 1940 står följande att läsa: ”En kristidsföreteelse av tvenne på rekordtid uppförda envåningspaviljonger av trä, som är avsedda att rymma 80 patienter var från vardera könssidan. Avsetts att komma till användning i händelse av exceptionella förhållanden.”   

I S:t Sigfrids mentalsjukhus årsberättelse för 1940 står följande att läsa: ”Under året har i södra änden av sjukhusets köksträdgård uppförts och helt färdigställts en provisorisk träbarack för 80 patienter, avsedd att mottaga från visst annat sinnessjukhus eventuellt evakuerade patienter.” 

I Salberga mentalsjukhus årsberättelse för 1940 står följande att läsa: ”Under det gångna året har uppförandet av en provisorisk paviljong fullbordats. Närmare därom beträffande vissa kostnader finnes angivet i sysslomannens ekonomiska översikt.” 

På Ryhovs mentalsjukhus skrev medicinalrådets Peder Björck den 4 Juni 1940: "På förekommen anledning anmodar medicinalstyrelsen Eder härmed att snarast, med anlitande av patienter vid sjukhuset, låta utföra för de beslutade provisoriska paviljongerna"

Vad var dessa "provisoriska paviljonger" för baracker? Vad var deras syfte? All korrespondens angående dessa baracker är fortfarande hemligstämplat material från Medicinalstyrelsen. De anförda skälen för barackerna var att tbc-sjuka skulle hysas där i livets slutskede, att de var militära mobiliseringsföråd eller flyktingförläggningar. Vi går snabbt igenom de tre olika förklaringarna till barackernas existens:

  1. Tuberkulos Tbc-sjuka behandlades på Sanatorium runt om i landet. Varje län hade minst ett sanatorium ofta beläget geografiskt avskilt för  patienterna skulle få renare luft. Mentalsjuka tbc-patienter behandlades på "sinnesslöanstalterna" där de vanligtvis var inspärrade men vid 40-talets början hade antalet tbc-sjuka människor i Sverige minskat radikalt så några extra tillfälliga byggnader för just tbc-sjuka behövdes aldrig och 1940 avled mindre än hälften så många jämfört med bara tjugo år tidigare. 1955 var tbc i princip helt borta...

  2. Mobiliseringsförråd. Att militären skulle ha mobiliseringsförråd i fall kriget bröt ut är också lika orealistiskt som tbc förklaringen. Sverige hade redan långt innan kriget bröt ut 1939 fullt med militära mobförråd, i städer, i samhällen och ute på landsbygden. Att man nu plötsligt var i akut behov av fler mobförråd, ett år efter krigsutbrottet och att man var tvungen att bygga alla dessa hemliga militära förråd innanför landets mentalsjukhus är också lika orealistiskt, ologiskt som opraktiskt...

  3. Flyktingförläggning. En annan förklaring till de mystiska barackerna var att dessa skulle inhysa flyktingar. Argumentet faller på det faktum att  flyktingar placerades i läger som försvarsmakten redan förfogade över och flyktingar med svåra psykiska besvär placerades på Säters interneringsläger. Det finns heller inga journaler från mentalsjukhusen över några krigsflyktingar under perioden. Flyktingar behöver heller knappast fängslas, låsas in och bevakas med taggtråd och vakter...

 

 

Den stora mängd hemligstämplade papper angående dessa till synes enkla träbaracker ser dock minst sagt underligt ut. Det hela påminner faktiskt mycket om de Hungerhausen för mentalsjuka som upprättades i Nazityskland innan de avlivades vid exakt samma tidpunkt. Förfarandet har kusliga likheter! Så återigen: vad var det för hemliga baracker som så snabbt byggdes upp under våren 1940 på vara svenska mentalsjukhus? När det på våren 1945 stod klart att Adolf Hitler skulle förlora kriget blev det ett intensivt arbete att undanröja alla bevis på de samarbeten Sverige hade med Nazityskland under kriget och långt dessförinnan. I samband med denna mörkläggning sommaren och hösten 1945 revs de mystiska barackerna lika snabbt som de kom upp. Efter det att barackerna rivits hemligstämplades all information om dessa byggnader och dokumenten låstes in i arkiv där de ligger än idag.

 

I artikeln "Eutanasiexperimentet Del 1: Svältdöden på Vipeholm" berättade vi om hur 228 mentalpatienter (alla män, alla svårt förståndshandikappade) plötsligt dog 1941 på Vipeholms mentalsjukhus. Chefen och överläkaren Hugo Fröderberg förespråkade öppet eutanasi dvs vanvård och svält för att passivt avliva de icke önskvärda samhällselementen. 

”-För många torde det inte finnas någon som helst tvekan om det berättigade i ett avlivande, skriver Hugo Fröderberg i ett dokument med den avslöjande rubriken ”Eutanasi Vipeholm 28.3.42”. I artikeln finner vi tillräckligt med bevis för att fastslå att man faktiskt experimenterade och uppenbarligen lyckades med passiv eutanasi på Vipeholm och detta med regeringens tysta medgivande för man "lyckades" avliva över 200 svårt förståndshandikappade personer under ganska kort tid. 

 

Chefsöverläkaren kunde inte undgå att se att viktkurvorna för patienterna gick rakt ner. Man tog även bilder på varje patient, eftersom man till slut inte kunde se skillnad på dem, så magra var de. Bilderna på patienterna uppvisade likheter med fångar i koncentrationslägren i Tyskland. En patient på Vipeholm vägde bara 16 kilo när han avled. De som först och främst dog var manliga patienter med intelligenskvot under 35, vad man kallade idioter på den tiden. För de manliga patienterna steg dödligheten med 232 % om man jämför med året innan. Vipeholms mentalsjukhus var således platsen där den svenska eutanasin föddes och utvecklades men den måste ju också praktiseras och verkställas runt om i landet för att sortera ut de människor som inte ansågs dugliga invånare i det nya svenska folkhemmet...

 

Att det då vid exakt samma tidpunkt i största hemlighet byggs upp provisoriska, taggtrådsomgärdade och hårdbevakade baracker runt om på våra mentalsjukhus är ett bevis att eutanasiprojektet på Vipeholm hade lyckats och nu skulle sättes i verket. Att det rådde fullt krig ute i Europa var dessutom den perfekta täckmanteln man behövde. Turberkolos, mobiliseringsförråd eller flyktingförläggning var alla mycket högst trovärdiga förklaringar - då!

Men idag håller dock inte någon av (bort)förklaringarna...

"-Inskuffad i en halvrutten barack, som en riktig avstjälpningsplats."

 

I slutet av 80-talet kontaktades Peter Anstrin i samband med att han författade boken "Ett sekel med psykiatrin" av en kvinna vid namn Elsa Johansson. Peter Anstrin hade i över 25 år varit verksam inom den internationella föreningen Citizens Commission on Human Rights. De senaste 13 åren som journalist och redaktör för dess tidskrift i Sverige.

 

Elsa Johansson, som nu kontaktade Peter hade en mycket intressant historia att berätta. Elsa var religiös och svor på att det hon hade att säga var sant. Hon hade själv varit intagen på Ryhov mentalsjukhus i Jönköping som 16-årig flicka. Inte för att hon var sjuk utan för att hon var fattig. Att man satte unga friska människor på mentalsjukhus bara för de var fattiga var inget ovanligt vid denna tid eftersom det var det billigaste alternativet för samhället.

 

Elsa Johansson var varken mentalsjuk eller paranoid och det var absolut inget fel på hennes förstånd och ett otroligt minne hade hon. I vuxen ålder hade hon gett ut två böcker på eget bokförlag, höll på med en tredje och hade skött en hel del avancerad korrespondens med myndigheter på egen hand.

Skärmklipp 2019-11-11 14.16.53.png

Runt barackerna på Ryhov sjukhusområde sattes det upp taggtråd med skyltar som varnade allmänheten för tbc.

(Bilden är ett fotomontage)

Skärmklipp 2021-12-10 15.09.22.png

Hennes enda ”fel” var att hon föddes fattig av en ensamstående mor som inte kunde försörja henne. ”-Nej, jag var fattighjon och det var billigare för kommunen att sätta mig på dårhus än att försörja mig. Det sa alla, att det var inget fel i huvudet på Elsa." 

Långt efter sin utskrivning i vuxen ålder hade Elsa träffat och pratat med en kvinna om sjukvård. Samtalet banade väg för vad som senare skulle uppdagas. Kvinnan som under krigsåren arbetade på bostadsförmedlingen i Stockholm hade haft sin polioskadade man vårdad växelvis på Serafimerlasarettet och sitt hem i Stockholm. En dag hade läkarna helt sonika meddelat hustrun att de forslat maken 35 mil ner till Jönköping och Ryhovs sjukhus. Och detta bara någon dag efter han erhållit ett läkarintyg på att han enbart var förlamad, annars fullt frisk. Kvinnan hade då blivit mycket upprörd. ”-Kvinnan hade brukat sköta honom själv så något besvär var han inte. Och hon fann det ofattbart att detta kunde ske bakom ryggen på henne, Varför inte skicka honom till ett mentalsjukhus i Stockholm i så fall. Varför skicka iväg honom 35 mil till Jönköping – under dessa svåra år? Var det bara för att han tillfälligt befann sig på allmän vårdplats de kunde göra så?”  undrade Elsa.

Kvinnan hade dock varit envis. Hennes man var ju inte på något sätt mentalsjuk och hon bestämde sig för att åka ner till Ryhov i Jönköping och besöka honom. Elsa återger vad kvinnan berättade för henne:

”-Sjukhuset föreföll hermetiskt tillslutet. Låst överallt. Portvakten kunde inte ge mig några besked om var min man låg. Slutligen träffade jag på ett par manliga mentalpatienter som jag kunde fråga. ’Han ligger där borta i baracken, svarade de och pekade. Det gjorde han. Inskuffad i en halvrutten barack, som jag ryste för, när jag först gått förbi. Det var som en riktig avstjälpningsplats. Tänk om det hade hänt något om natten i baracken - han låg försvarslös - jag kunde inte sova om natten. Han låg bland andra halvdöda människor på provisoriska britsar. Om de åtminstone fick riktig mat - men jag såg ju själv när jag var där. Det var sand i vällingen och gula, äckliga tänder i vad de kallade kalvsylta. När jag uppriven efter många enträgna försök äntligen lyckades få tag på läkaren som ansvarade för vården, svarade han som en grammofonskiva: ”-När han nu är hitkommen, ska han naturligtvis stanna här ... Ja, men han har ju kommit, då skall han ju stanna här... När han väl är här...” 

"-Hela området var inhägnat och det fanns skyltar som varnade allmänheten"

 

Kvinnan fick till slut hem sin polioskadade man till Stockholm. För andra, som var mentalsjuka, gick det sämre då de oftast inte hade någon som brydde sig om dem. Dessutom hade de forslats dit genom tre olika sjukhusdistrikt och var långväga ifrån. Det finns många exempel där patienter från Stockholm skickades till Skåne samtidigt som patienter från Skåne skickades till Stockholm. Senare skulle det visa sig att detta satts i system i hela landet, att skicka mentalpatienter tre sjukhusdistrikt längre bort, allt för att dölja något riktigt hemskt...

 

Man får tänka på att detta var mitt under krigsåren med kraftigt begränsade resurser. De anhöriga hade därför mycket svårt att besöka sina anhöriga på olika vårdinstitutioner. Ytterst få hade bil. Det enda de fick reda på var när han eller hon gått bort, oftast med formuleringen "hastigt och oväntat avlidit"

Det skulle dröja många år innan Elsa fick klarhet i vad som egentligen hände i de provisoriskt uppbyggda barackerna utanför sjukhuset Ryhov i Jönköping. Något riktigt otäckt och skrämmande! Elsa hade naturligtvis frågat sig under tiden hon själv vistades på Ryhov vad som skedde i dessa baracker, för ingen fick närma sig dem. Personalen skrämde patienterna med att de skulle få tbc om de gick dit och hela området

013AitqYb9Rb.jpg

Sankt Sigfrids Sjukhus, Växjö.

1940 uppfördes i södra änden vid köksträdgården en provisorisk träbarack för 80 patienter. Fotografiet visar "Italienska palatset" en av paviljongerna på SSS.

Skärmklipp 2021-12-12 18.43.40.png

var inhägnat och det fanns skyltar som varnade: ”Fridlyst område! Förbjudet för obehöriga vid vite av 25 kronor att beträda detta område.” Påbud som verkligen efterlevdes. Man kan också undra vilka dessa skyltar var till för. Allmänheten fick knappast springa runt på mentalsjukhusens områden hur som helst och de intagna var ju knappast läskunniga.

Med lite efterforskning ska vi se om det som Elsa Johansson berättade stämde. Sådant kunde ju bara inte hända i Sverige. Eller kunde det?

Visserligen hade svenska läkare redan steriliserat tusentals svenskar och studerat rashygien vid SIFR (Statens Institut För Rasbiologi) som den socialdemokratiska regeringen låtit uppföra i Uppsala redan 1922 och var således inte ett dugg sämre än nazisterna i detta avseende - men direkt eutanasi? Att vanvårda och svälta icke önskvärda medborgare till döds - i Sverige?

Alla psykiatrikerna på Ryhov visste naturligtvis vad som försiggick i barackerna. En av de uppgivna anledningarna med dessa baracker var att de skulle kunna ta emot patienter från andra mentalsjukhus. Mentalsjukhus som inte var fullbelagda! Var detta en redan i förväg uppgjord riksplan - att gamla, handikappade och mentalsjuka skulle  transporterades tre sjukhusdistrikt från sin hemort för att till slut hamna i eutanasibaracker - svälthus - vid andra mentalsjukhus? Utan insyn från anhöriga? Utan insyn från allmänheten?

Detta väcker en annan intressant fråga: Dödsstatistiken från Ryhov och andra mentalsjukhus baserades på de som dött inne på själva sjukhuset. Men om nu patienter forslats tre sjukhusdistrikt bort och lagts i barackerna, vart och till vem rapporteras då dödsfallen? Knappast till hemorten! De mentalsjuka tillhörde ju då inte längre det mentalsjukhus de transporterats bort ifrån och på det nya området var barackerna utanför sjukhusledningens ansvar. Därmed försvann de mentalsjuka som sattes i barackerna från all tillgänglig statistik och kontroll. Deras död behövde därmed inte tas med i någon årsberättelse eller statistik även om de anhöriga naturligtvis blev informerade att deras släkting "plötsligt och oväntat avlidit".

 

Man vet idag att patienter skrivits in på mentalsjukhus och som sedan "förvunnit" ur historien. De har varken skrivits ut från mentalsjukhuset eller avlidit på mentalsjukhuset enligt journalerna. Så vart tog de vägen? Med all sannolikhet var det dessa människor som transporterades bort till andra mentalsjukhus svälthus där de förvann ur statistiken. Hur många förståndshandikappade som dog av svält eller följdsjukdomar som uppstod på grund av svält är en väl förborgad hemlighet vi aldrig kommer få ett klart svar på. Men enligt vittnesmål och enkel matematik kan det under alla krigsåren svälthusen var i drift handlat om över 1000 personer - lågt räknat!

"-En man magrade 16 kilo de två  första månaderna på sjukhuset"

På de flesta sjukhus i Sverige rapporterades att hälsotillståndet bara något år innan kriget bröt ut varit mycket gott - för att plötsligt kraftigt försämras efter krigets utbrott. I Sundby mentalsjukhus årsberättelse 1938 står följande: ”Allmänna hälsotillståndet har på det hela taget varit gott. Inga epidemier har utbrutit.” Och i årsberättelsen för Birgitta sjukhus strax utanför Vadstena 1938 står följande: ”Allmänna hälsotillståndet vid sjukhuset har under året har varit gott.”

När kriget sedan bryter ut hösten 1939 införs matransoneringar stegvis i Sverige men denna ransonering drabbar enligt lag  inte sjukhus, varken vanliga lasarett eller mentalsjukhus. Matransonerna är konstanta per patient under hela kriget. Ändå tycks det börja en utsvältning av de svårast förståndshandikappade runt om på landets mentalsjukhus. På Frösö sjukhus utanför Östersund pågick denna typ av utsvältning. I boken "Frösö sjukhus" (1991) kan man läsa om t.ex. Signe Larsson som började arbeta i sjukhusköket på 1940-talet;

"-Det som slog mej var att det var så strängt och sen att det var så oerhört snålt med mat. Det skrevs i tidningarna om fångvårdens usla mat, dom hade tre kronor per person och dag. Vi hade två kronor men det skrev ingen om. Hos oss var många maträtter otänkbara och vilka råvaror vi kunde få.

Säters mentalsjukhus var ett av Sveriges mentalsjukhus som uppförde svälthus under våren 1940 och som revs sommaren 1945. Fotografiet taget strax innan rivningen av den "Fasta paviljongen"

img_0899.jpg
Skärmklipp 2021-12-12 14.14.07.png

Det fanns en fiskhandlare som låg betydligt under alla andra i pris. På så vis hade han blivit rekommenderad av Medicinalstyrelsen och sålde till flera sinnessjukhus. I regel var fisken bara skinn och ben. Tills sist uppdagades hur det gick till. Den här fiskhandlaren köpte upp all fisk som sorterats bort för att den inte var matvärdig. Sedan sålde han fisken vidare till sinnessjukhusen."

I en bok om svenska mentalsjukhus från 1947 kan man läsa följande: ”Det  är allmänt känt att maten på  sinnessjukhusen är under all kritik. Det har till och med medgivits offentligt. Att maten ibland  är oätlig, berättas från flera håll. Sålunda klagar man från ett sjukhus över råttexkrementer i maten. En annan gång blev patienter matförgiftade av oätbar fisk och måste ligga i 14 dagar. Flera patienter tvångsmatades med denna föda. Svältdieten sätter också sina spår på patienterna. En man magrade 16 kilo de två  första månaderna på sjukhuset...”

Inte förrän man tittar i journalerna för de svenska mentalsjukhusen under dessa år blir man övertygad att något hade hänt. De flesta dödsfallen anmälde läkarna som turberkolos, lunginflamation eller akut bronkit, aldrig undernäring. Det underliga var dock att dödssiffrorna för t.ex. turberkolos gick rakt ner i övriga Sverige - men upp på mentalsjukhusen. 

 

Det finns idag ingen möjlighet att kontrollera vilka de sanna dödsorsakerna var men det är knappast troligt att turberkolos-fallen skulle ha ökat så plötsligt - för att dala lika snabbt när kriget tog slut. Vissa andra dödsorsaker ter sig mycket underliga. En patient påstås ramlar ur sängen och slår upp ett sår i pannan - dör strax därefter. Flera patienter vägrar äta, sondmatas, spyr upp maten - och dör strax senare, osv.

"-Vid de sex dödsklinikerna byggdes hungerhus, ett för män och ett för kvinnor"

Samma dag som andra världskriget började, den 1 september 1939, gav Hitler order om att alla ”obotligt sjuka” skulle avlivas. Bland dem räknades mongoloida, utvecklingsstörda och personer som vårdats i mer än fem år vid sinnessjukhus. Att Hitler väntade med eutanasiprojektet till efter krigsutbrottet i september 1939 berodde helt enkelt på att det då skulle kunna utföras i skuggan av större händelser. Han ville undvika både nationell och internationell uppmärksamhet.

 

Eutanasiprojekt som leddes av en grupp läkare fick kodnamnet "Aktion T4" eftersom det organiserades från ett anspråkslöst kontor på Tiergartenstrasse 4 (Djurgårdsgatan 4) i Berlin. Allt skulle ske i största hemlighet. Det upprättades sex dödskliniker runt om i Naziyskland. Dessa dödskliniker låg i Grafeneck, Brandenburg, Hartheim, Sonnenstein, Bernburg och Hadamar.

Nazisterna började rensa landet från "livsovärdiga människor" eller "värdelösa brödätare" som Hitler själv uttryckte saken. Människorna hade hämtats från mentalsjukhus och sinnesslöanstalter över hela landet och forslades till någon av de sex dödsklinikerna.

a890mgofmt651.jpg

Röken stiger upp vid en av de dödskliniker runt om i Nazityskland under "Aktion T4" programmet.

Skärmklipp 2021-12-10 14.48.33.png

Offren hade transporterats i gråa postbussar som befolkningen tidigare var vana vid att se fara fram på vägarna, allt för att inte väcka onödig uppmärksamhet. Nu handlade det om att försöka tömma hela landet på kroniskt sinnessjuka, utvecklingsstörda och andra vars liv kategoriserades som värdelösa. Det enorma antalet döda och alla de förfalskade dödsattesterna försvårade dock möjligheterna att hålla "Aktion T4" hemlig under någon längre tid för de närboende vid de sex dödsklinikerna förstod snart vad som pågick. Ständigt nya inkommande bussar och strax efter leveranserna bolmande tjock och kväljande rök ut från anstalternas skorstenar. Lukten av de brända liken låg tung över samhället och svedda hårstrån virvlade ut i luften och hamnade i böndernas grödor.

 

De omfattande hämtningarna från sjukhusen och transporterna till de sex dödsklinikerna ledde till stor ryktesspridning. Ryktet om massmördandet började nu spridas bland den stora allmänheten. Insikten i vad som hände hos föräldrar och släktingar började sakta klarna. Familjer till bortförda patienter fick aldrig klara besked om den nya placeringen och förbjöds att träffa sina anhöriga. Andra fick brev från anstalterna att deras anhöriga "plötsligt och oväntat avlidit" av olycka eller sjukdomar såsom turberkolos, lunginflammation eller akut bronkit. 

 

Familjer började jämföra med vad som sades till andra drabbade familjer och fann dödsbeskeden orimliga. Anhöriga började sätta in dödsannonser med kodorden "plötsligt och oväntat avlidit" för de avlidna, vilket i princip betydde; "mördad av nazisterna"


1942 ändrades eutanasiprojektets inriktning från aktiva mord till passiv svältning. Patienterna sattes på svältkost. Antingen svalt de ihjäl rent bokstavligen eller dog av sjukdomar som förvärrats eller utlösts av att svälten brutit ned deras immunförsvar. Vid de sex dödsklinikerna byggdes nu två särskilda så kallade Hungerhauser ("svälthus") ett för män och ett för kvinnor. Mellan 1943 och 1945 svalt tusentals patienter ihjäl efter att enbart serverats en fettfri kost bestående av grönsaker, potatis och en skiva bröd om dagen. Det var i dessa Hungerhauser som de svagaste i samhället skulle svältas ihjäl. Uppskattningsvis mördades 260 000 människor i det nazityska eutanasiprogrammet.

Det är nu det blir intressant. För vid ungefär samma tidpunkt uppförs alltså svälthus vid de svenska mentalsjukhusen. Man använder samma ordval till de anhöriga, "Plötsligt och oväntat avlidit" och sjukdomarna de avled av var desamma; turberkolos, lunginflammation och akut bronkit. Att dessa samstämmiga lögner bara skulle vara en tillfällig slump måste anses helt orimligt. Att det fanns ett samband med det som hände i Nazityskland är uppenbart.

"-Alla skulle dödas på mentalsjukhusen så fort tyskarna kom."

 

En avdelningssköterska och personalföreståndare som arbetade på Ryhov samtidigt som Elsa Johansson vistades där bekräftade långt senare för Elsa att det fanns planer på  att utplåna mentalpatienterna i Sverige när tyskarna kom. Elsa Johansson avger en ed om sanningen i det hon säger när hon återger följande samtal mellan avdelningssköterskan och henne:

 

”-Nej då, det avsågs inte att flyktingar skulle hysas i barackerna. Det var svenska medborgare, svenska mentalpatienter. Alla patienterna som togs till barackerna gjordes för att de skulle dö, och det var inte bara Ryhov det gällde för det var vid alla landets mentalsjukhus. Det fanns riksplan på det. Men det var inte bara de som fanns i barackerna, alla skulle dödas på mentalsjukhusen, så fort tyskarna kom. Det såg vi papper på. Inte bara till barackerna utan även till sjukhusets vårdavdelningar togs under krigsåren många människor in bara för att dö. Både människor och sjukhus inom mentalvården fick av tradition de sämsta existensvillkoren och människovärde. Evakuering av de mentalsjuka från detta sjukhus skulle enbart innebära en förbättring. Alltså återstod bara massmord.”

På nyåret 1940/41 var avdelningssköterskan tillfälligt personalföreståndare på Ryhov och fick då många ”rysliga papper” på sitt bord. De väntade en tysk invasion vilken dag som helst.

sundby_edited.jpg

Sundby i Strängnäs var ett av de mentalsjukhus som våren 1940 uppförde två "provisoriska paviljonger" där man lät de svårast handikappade svältas till döds.

Skärmklipp 2021-12-16 14.11.02.png

En skrivelse började: ”-Från och med nu är sjukhuset proklamerat krigssjukhus och skall förfoga över hela vårdplatsbeståndet. Då hon och övriga anställda tog detta som en bekräftelse på dödsdomen över inneliggande patienter uppvaktade hon sjukhusledningen och framhävde att situationen var totalt oförsvarlig. ”-Jag kan bara tiga, det vet jag, men vad finns det för garantier för att inte någon utifrån kommer på det, att folk bara får ligga och dö i barackerna? Tänk om hälsovårdsnämnden finge veta om detta? Och de är kroppsligt sjuka dessutom! Och våra ordinarie patienter då? Vad skall vi göra med dem? Men alla bara teg och vek undan..."

Avdelningssköterskan fick därefter en skarp varning och tillsades med skärpa följande ”-Lägg er aldrig mer i för er egen skull! Bara se till dina personliga intressen i tjänsten och enbart inrikta sig på dina givna arbetsuppgifter på de permanenta vårdavdelningarna. Barackerna har ni inte med att göra, de faller helt utanför vår sjukhusverksamhet. De får bara disponera en del av sjukhusområdet – och nu väntas förresten en ny sändning från Stockholm och med den medföljer en diakonissa från Ersta-anstalten. Hon stannar och sköter dem. Barackerna utgör ’ett företag för sig’.”

Avdelningssköterskan återvände dock ner till barackerna för att försöka förstå det hon sett, försöka förstå vad det var för människor.

”-Jag såg med egna ögon barackerna drällas fulla med halvt vansinniga människor i värnlös och hänsynslös avstjälpning på golvet, hjälplöst fastsurrade på bårar och de skrek och bad om hjälp. Så tätt som de stockades samman på bårarna, det gick inte att gå mellan dem. Och de fick inte skötas, skulle inte ha mat, knappt ens vatten, utan det gick fortare utför med dem. Jag vet inte vad det var för människor. De kom från alla väderstreck, inte minst från Stockholm. Jag kunde inte ge någon hjälp utan gick tyst därifrån. Det gränsade till det outhärdliga att höra deras undertryckta jämmer och vädjan om hjälp, men jag vågade inte lägga mig iDet var för hemskt att se. Diakonissan var en stor manhaftig människa som patrullerade som en annan vaktman. Ersta är på kristen grund och var nog utanför detta. Jag tror det var någon lånad vakt från närbelägna A6-regementet. Kom man extra tidigt någon morgon, såg man med vilken brådska de langade in nya människor. Det var militärerna som i täckta bilar körde patienterna till barackerna, alltid efter mörkrets inbrott. Ryhov påminde vid denna tid om ett koncentrationsläger, ingen fick komma nära. Man kunde anta de gavs gift för det var nya sändningar så gott som varje morgon till barackerna.”

"-Hakkorsflaggan skulle hissas när tyskarna kom och vi skulle dumpas i massgravar"

 

I juni 1939, hade överläkaren på Elsas avdelning på Ryhov, Hillevi Löfvendahl, besökt Tyskland där hon enligt uppgift varit på "semesterresa". Exakt vad hon gjorde i Tyskland är det ingen som vet, men nog måste man tycka det underligt att förlägga en semesterresa till Nazityskland strax innan kriget bryter ut. Elsa hade också sett att överläkaren Hillevi Löfvendahl läst nazistböcker på Ryhov där förslaget väckts om att avliva patienterna på mentalsjukhusen. Överläkaren Hillevi Löfvendahl på Ryhov var långt ifrån den enda läkaren på ett svenskt mentalsjukhus med starka nazistsympartier. Det var flera svenska läkare och psykiatriker som besökte Tyskland, både före och under kriget. Vi vet också att tyska psykiatriker kom till de svenska mentalsjukhusen mitt under de brinnande krigsåren. Allt för att utbyta kunskap, erfarenheter och idéer.

Såväl Elsa Johansson som avdelningssköterskan minns en händelse 1940 när övriga patienter på Avdelning 1 beordrats av Hillevi Löfendahl att sy en flagga – en hakkorsflagga! Avdelningssköterskan minns i detalj hur den såg ut:

 

"-Ja, usch, det minns jag men då visste vi ju ännu inte vad vi sydde och vad nazism innebar. Den var stor som ett lakan hade den tecknen i storlek 3 dm x 3 dm i samma avstånd längs de fyra kanterna. Ytterkanterna av hakkorset hade två breda fält i vardera brunt och marinblått. Innerkanterna hade två smala bårder i svenska flaggans nyanser av blått och gult. Den var beställd som en duk och det var mycket brådskande. Hillevi sa att flaggan var beställd men hon ljög, för patienter ålades aldrig att förfärdiga mer än vad sjukhuset skulle ha. Det vet ju jag från min tid som föreståndare. Hakkorsflaggan skulle hissas när tyskarna kom, och vi skulle dumpas i massgravar. Ja, på annat sätt går inte att få till det och de sydde visst på andra avdelningar också. Men jag vet ju att doktor Löfvendahl, inte mindre än vi andra, kunde undgå att veta om massmordsplanen och vad som försiggick i barackerna i avlivning av sjuka. Det var närmast av henne med hänvisning från chefsläkaren, som vi, personalen, instruerades i att noga vakta våra ord och skrämma patienterna. Ingen fick ens komma nära dessa baracker med hot om tbc och att all frigång skulle dras in om någon patient ertappades ens i närheten av barackerna.”​

 

Skärmklipp 2019-11-11 14.20.01.png

Elsa blev beodrad av överläkaren Hillevi Löfendahl att brådskande sy en nazistisk hakkorsflagga på Ryhov. Skulle flaggan hissan när tyskarna kom?

Skärmklipp 2020-10-02 16.10.48.png

På Ryhov byggdes på våren 1940 i all hast två baracker som skulle hysa 80 patienter vardera, kvinnliga och manliga åtskilda. Dessa byggdes vinkelrätt på var sin sida av de stora huvudbyggnaderna. Baracken för kvinnor byggdes vid sjukhusets södra del till höger om huvudbyggnaden. Den var placerad ungefär mellan där helikopterplattan och södra delen av parkeringshuset idag ligger beläget. Baracken för män byggdes också vinkelrät mot huvudbyggnaden i områdets norra del. Idag nära korsningen av Sjukhusgatan och Försörjningsvägen. 

 

Barackerna var byggda i enplan med tegeltak och hade uppskattningsvis måtten 9 x 32 meter och var avsedda för 80 mentalsjuka. De var byggda på plintar vilket tyder på att de redan från början planerades som provisoriska, vilket också angavs i årsberättelserna. Ingången var placerad på långsidans mitt. Det var ingen trappa utan en träramp som ledde till ingången. Barackerna var bristfälligt isolerade och de fåtal fönster som fanns var vid denna tid dåliga att hålla kyla borta. Elektricitet drogs aldrig till barackerna och det inrättades heller inga kökskaminer. Belysningen fick man via fotogenlampor. Det fanns varken vatten eller avlopp. Krigsvintrarna var också kalla. De som inte dött av umbäranden eller eutanasi måste ändå frusit ihjäl av kylan. Det finns idag mycket knapphändiga uppgifter om alla de andra svälthusen runt om på Sveriges övriga mentalsjukhus men man kan antaga att de var byggda efter samma ritningar då vittnesmålen om barackerna är samstämmiga. Vid vissa mentalsjukhus, t.ex Ryhov och Sundby byggdes det två baracker, en för män och en för kvinnor, medan det vid t.ex. Sankt Sigfrid och Salberga bara byggdes en för män. 

 

Sommaren 1945 är kriget över. Hitler förlorade och i Sverige är myndigheterna i full färd att sopa igen spåren efter allt nazisamarbete.

"-De kunde inte skicka hem de sista i barackerna. De var i för bedrövligt skick och kunde inte visas för folk. Jag kommer inte riktigt ihåg när det slutade. Det var på hösten 1945, löven var gula och röda. Plötsligt såg vi att de bara rev ner barackerna och sådde ny gräsmatta där de stått. De andra sinnessjukhusen i landet slutade väl med detta också, antar jag" avslutar Elsa sin berättelse för Peter Anstrin i boken "Ett sekel med psykiatrin".

"-Efter två dagsverke fanns inga spår kvar av träbyggnaderna"

 

Ett annat vittnesmål berättar följande när han återger sin fars berättelse:

"- Jag var byggare och blev beordrad att bege mig till Ryhovs sjukhusområde en tidig morgon. Dit kom 20-25 andra byggare. Vi delades in i två grupper för att riva två stora träbyggnader. Det var två militära befäl som gav order och dirigerade arbetet. Det låg stolpar och taggtråd i stora högar vid byggnaderna. Vi skulle först riva bort pannor, rännor och fönster som skulle återanvändas. Inuti de tomma träbyggnaderna stank det av urin och avföring, det var värre än en svinstia. En chaktmaskin förvandlade byggnaden till en trähög där vi sedan slängde upp bräda för bräda på traktorvagnar som forslade bort allt ett par hundra meter öster om sjukhusområdet där allt eldades upp. Vi höll på hela eftermiddagen och kvällen att forsla bort allt virke. Det brann hela kvällen och natten. Nästa dag användes chaktmaskinen till att dra loss alla plintar och jämna ut marken. Efter två hela dagsverke fanns inte ett spår kvar av träbyggnaderna."

(Platsen strax öster om Ryhov som omnämns där trävirket eldades upp är idag en parkeringsplats för en större livsmedelsbutik på det så kallade A6-handelsområdet.)

I Salberga mentalsjukhus årsberättelse för 1940 står följande att läsa: ”Under det gångna året har uppförandet av en provisorisk paviljong fullbordats".

Salberga.jpg
Skärmklipp 2021-12-20 07.56.37.png

Man måste naturligtvis sätta sig in i och föreställa sig de rådande förhållandena under denna mycket pressande tid för att kunna förstå allt detta idag. Det vi idag lite diffust kallar "tidsanda". Att det vore otänkbart idag, gör inte att det vore otänkbart då med den rashygieniska atmosfär som rådde i västvärlden främst i Tyskland och Sverige. Båda länderna samarbetade för sina välfärdsdrömmar - "Det Tredje Riket" och "Det Svenska Folkhemmet" - den ena nationalsocialistisk, den andre socialdemokratisk men i slutändan ändå ett renrasigt samhälle där de svagaste - samhällets bottensats - skulle sorteras bort med hjälp av rasforskning, tvångssterilisering, lobotomi och eutanasi.

Vid denna tid var också svenskarnas tro på socialism och folkhemsvisionen så stor att vi förblindades. Ingen ville ifrågasätta och framför allt - ingen vågade ifrågasätta. Makten styrde folkets tankar och vi marscherade taktfast i det socialistiska ledet- naiva och indoktrinerade. Drömmen om det renrasiga svenska folkhemmet var något den socialdemokratiska makteliten indoktrinerat folket med sedan de kom till makten 1920. Att avlägsna samhällets bottensats ansågs rätt, nödvändigt och helt naturligt, eftersom alla de mentalsjuka -de sinnesslöa idioterna- helt enkelt inte fyllde något vettigt syfte för välfärdsstaten.

"-Alla papper om svälthusen är fortfarande hemligstämplade"

 

Vem eller vilka kan då ansvarat för svälthusens tillkomst? Eftersom svälthusen "var ett företag i sig" låg svälthusen utanför, eller snarare ovanför, mentalsjukhusens eget inflytande och ansvar. Det kan då bara handlat om myndigheten som ansvarade för den svenska mentalvården; medicinalstyrelsen eller socialstyrelsen. Medicinalstyrelsens chef vid denna tid var Axel Höjer som också var högste ansvarig för "kariesexperimentet" på Vipeholms mentalsjukhus.

 

Till sin hjälp hade Axel Höjer läkaren Alfred Petrén som kallats "sinnesslövårdens fader". Alfred Petrén var en socialdemokratisk politiker som tidigare arbetat som docent, överläkare och inspektör åt medicinalstyrelsen. Petrén var bland annat den drivande kraften bakom tillkomsten av Vipeholms mentalsjukus. Petrén var även mannen som drev igenom den svenska tvångssteriliseringslagen som kom att drabba över 63 000 svenskar och Petrén var mannen bakom tillkomsten av det rasbiologiska forskningsinstitutet i Uppsala.


En annan myndighet som förmodligen också låg bakom svälthusens tillkomst var socialstyrelsen och dess minister Gustav Möller. Det var socialstyrelsen som vid exakt samma tidpunkt uppförde de 14 mycket hemliga och taggtrådsomgärdade svenska koncentrationslägren. 

Skärmklipp 2021-12-16 10.43.38.png

Axel Höjer (medicinalstyrelsen) Alfred Petrén (läkare, politiker) Gustav Möller (socialstyrelsen) och Tage Erlander (statsråd) är de som måste känt till svälthusens existens.

Skärmklipp 2021-12-16 10.29.57.png

Koncentrationsläger som på sätt och vis hade stora likheter med svälthusen. Dessa hemliga läger avslöjades först på 1980-talet och vars högsta ansvar vilade på den socialdemokratiske statssekreteraren Tage Erlander som var högst delaktig i lägrens utformning. Samme Erlander som strax efter kriget skulle bli Sveriges nya statsminister.

Axel Höjer, Alfred Petrén, Gustav Möller och Tage Erlander var alla socialdemokrater som direkt eller indirekt måste känt till eller ansvarat för svälthusens tillkomst. Även vår statsminister Per Albin Hansson kan omöjligt undanhållits svälthusens existens. Det är inom denna krets av män som den högsta ansvarsfrågan om svälthusen vilar. Eutanasiprojektet mörklades efter Nazitysklands kapitulation. Den rasbiologiska forskningen pågick fram till 1958. Och även om man febrilt fortsatte tvångssterilisera den svenska befolkningen ända fram till 1976 så gjorde man det i tysthet, inget media skrev om eller ens ifrågasatte. Tvångssteriliseringarna kom först upp till debatt på 1990-talet genom några artiklar av Maciej Zaremba i Dagens Nyheter. Eutanasi, svälthus, rasbiologi och tvångssteriliseringar än än idag inget vi -det svensks folket- ska prata högt om. Den svenska tigerns rödbruna ränder är något vi ska fortsätta tiga om.

"-De skulle dö för de ansågs inte värdiga det svenska folkhemmet"

 

Författaren till boken "Ett sekel med psykiatrin" Peter Anstrin och en kollega gjorde naturligtvis egna undersökningar på Ryhov sjukhus, på riksarkivet i Stockholm och på sjukhusarkivet i Vadstena. Psykiatrikerna på Ryhov ville dock inte släppa in dem för att titta i journalerna men vissa fick de tag på ändå. Vad Peter dock inte kommit över är direkta papper som ger direktiv om eutanasi av patienterna – vilket han heller inte väntat sig.

 

Men alla papper om barackerna - svälthusen - är fortfarande hemliga och finnas i medicinalstyrelsens hemliga arkiv som omfattar krigstiden och som finns på socialstyrelsen i Stockholm. Just det faktum att arkiven fortfarande är hemligstämplade är ett bevis att det finns saker statsmakten undanhåller allmänheten. Att barackerna verkligen existerade är ingen hemlighet, de finns omnämnda i mentalsjukhusets egna historieböcker.

Efter kriget reformerades vården och många tvingades mer eller mindre lämna yrket och därför ansåg många att tystnadsplikten inte längre kunde gälla. Det började då sippra ut och berättas från vittnesmål om dessa baracker av alla de kvinnor som arbetat som sjuksystrar inom vården under krigsåren. Kvinnor (ja det var nästan uteslutande kvinnor som bevittnade vad som försiggick) avslöjade efter kriget hur man vanvårdade de mest sinnesslöa mentalpatienter till döds i barackerna.

Berättelserna runt om i landet var samstämmiga. Att det skedde en medveten utsvältning  av mentalpatienter i Sverige. Att det fanns uttryckliga order att "Aktion T4" även skulle verkställas i Sverige den dagen Nazityskland ockuperade även Sverige.

0231xxKdQcby1.jpg

Ritning över området på Ryhov där barackerna uppfördes. Barackernas dåtida placering i rött

Skärmklipp 2019-11-11 14.16.03.png
Skärmklipp 2019-11-11 14.16.03.png
Skärmklipp 2020-10-02 16.10.16.png

Enligt flera samstämmiga berättelser väntade bara läkare och psykiatriker med spänning i Sverige att få sätta igång med "Aktion T4" i stor skala. Allt var förberett. Kanske ville regeringen avvakta tills vi först blev ockuperade för att eventuellt kunna frisäga sig allt ansvar och därmed kunna skylla allt på nazisterna efter kriget? Eller vågade man inte sätta igång förrän man fått direkt order från Adolf Hitler själv? Sverige var vid tidpunkten geografiskt omringat av Nazityskland och tre gånger var invasionen nära men avbröts alltid i sista sekund. Den svenska eftergiftspolitiken för Hitlers påtryckningar och önskemål gjorde att Hitler aldrig behövde ockupera Sverige. Förberedelserna i Sverige för "Aktion T4" var hur som helst redan färdigställda... men tysken kom aldrig!

Alla de vidriga berättelserna och vittnesmålen som sjuksystrar runt om i landet nu började avslöja om svälthusen förblev bara berättelser ur deras eget minne. Pressen självcensurerade sig att skriva om saken. Bokförlag vågade inte riskera släppa böcker i detta känsliga ämne. Radio och Tv var - precis som idag- styrd av regeringen. Några sociala medier fanns naturligtvis inte. Så hade du en berättelse kunde du bara delge den muntligt. De samstämmiga berättelserna som många - väldigt många- fick höra efter kriget skulle tystas ner genom total förnekelse.

 

Efter kriget uppmanades vi av självaste statsministern Per Albin Hansson att inte rota i vårt förflutna. Vi skulle istället vända blad och blicka framåt. Att blicka framåt är i detta sammanhang är samma sak som att blunda för det förflutna. Redan på 1960-talet ansågs berättelserna om svälthusen vara "något för länge sedan" och man försvarade sig -precis som idag- att "tidsandan" var annorlunda då! Tiden gick, minnena bleknade och skräckberättelserna om vidrigheterna i svälthusen började falla i glömska...

Idag är berättelserna om vad som hände i svälthusen borta. Barackerna likaså. De revs under sommaren och hösten 1945, det såddes gräs och spåren försvann. Det finns idag inga kända fotografier på dessa byggnader. De som eventuellt finns ligger fortfarande i låsta arkiv. Idag kanske en pensionär sitter och matar duvor eller ett gäng ungdomar spelar fotboll precis på den plats där barackerna en gång stod. Baracker där vi på uppdrag av myndigheter vanvårdade våra svagaste medborgare och medmänniskor till döds? De skulle dö för de inte ansågs värdiga att finnas i det svenska renrasiga socialistiska folkhemmet!

 

Frågan är hur vi ska kunna blunda och gå vidare som om inget hänt - när vi inte får reda på vad som faktiskt hände? Är det inte vår skyldighet att ge dessa arma människor en värdig upprättelse? Har vi inte rätt att få klarhet i vad som hände på våra vårdinrättningar. Har vi inte rätt att få klarhet i vad som hände med våra egna släktingar. Har vi inte rätt att få veta varför arkiven fortfarande är låsta! Eller är sanningen om vad som egentligen hände i svälthusen fortfarande så hemsk att den inte kan avslöjas för de svenska medborgarna?

// Blenda W Thor.

  • 4F
  • 4I

   Böcker & Lästips:   

”I som här inträden- låtom hoppet fara”  (1944) av Astrid Väring

"Frösö Sjukhus" (1991) av Mikael Eivergård, Birgitta Elfström.

”Sankt Sigfrids Sjukhus Historia” (1993) av Mats Höglund

"Boken om Västra Mark" (1983) av Karl-Henrik Lindqvist

"Föranleder ingen åtgärd" (1947) av Astrid Väring

"Ett sekel med psykiatrin" (2000) av Peter Anstrin

Du skall icke dräpa (1946) av Astrid Väring

 

​ 
  Div. länkar:  

"Massgrav med mentalpatienter" (LÄNK)

"Skriken satt kvar i väggarna" (LÄNK)

"Ryhovs sjukhus i Jönköping" (LÄNK)

"Frösö sjukhus i Östersund" (LÄNK)

"Barmhärtighetens mord" (LÄNK)

"Vad hände på Sidsjön" (LÄNK)

 

Bildgalleri. Dubbelklicka och svajpa.

 

Kommentarsfält:

 

Tack för Ditt bidrag!

" Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan"

- Per Albin Hansson, Socialdemokraterna.

"Sverige har aldrig varit tryggare än nu"

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

"Jag ska skära av dig dina bröst och steka dem i smör. Du ska dö din hora"

-Marcus Arnesson, Socialdemokraterna

Rashygienen ställer inte som sitt mål att hetsa raserna till strid mot varandra utan att tillvarataga vad som är det bästa inom var och en av dem och förhindra uppkomsten av skadliga kombinationer … att den nordiska rasen är värdefullare än den nergroida har åtskilligt fog för sig – dess insats för världskulturen är obestridligen större – men negerrasen är anpassad efter sina naturliga levnadsomständigheter liksom den nordiska efter sina

-Allan Vougt, Socialdemokraterna

”Det vore roligt om Sverige med sina välskötta och slumfria städer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement”

-Ulla Lindström, Socialdemokraterna

”När Afrikaner säger att Svenska tjejer får skylla sig själva om de blir våldtagna, för att dom är så lättklädda. Är det ok att köra över en neger om det är mörkt ute?”.

-Fredrik Norén, Socialdemokraterna

"Ska fan döda SDU när de kommer till Växjö /Skjut en snut rakt i fejjjjan"

- Jonatan Bengtsson, Socialdemokraterna

"Precis som Sovjetunionens kommunistiska parti stärktes under Josef Stalin, precis som Kinas kommunistiska parti stärktes under Mao Zedong, kommer vår rörelse att stärkas under den kampvilliga distriktsstyrelsen."

- SSU Södra Älvsborg

 

"Är det rätt att bomba Afghanistan och lemlästa barn, kvinnor och andra oskyldiga?

- Ja, det tycker jag. I alla krig dör civila; det är som om folk glömmer bort det mellan varven, att bomber är något tekniskt"

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

"Funderar på om jag ska göra honom till valack först innan skottet kommer."

- Denise Nordström, Socialdemokraterna

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

-Per Albin Hansson

”Svenskarna måste integreras i det nya mångkulturella Sverige, det gamla Sverige kommer aldrig tillbaka”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

."Ja, ett riktigt pack är vad de är (...) Skicka dem med bananbåt dit de kom ifrån"

-Rickard Almqvist, Socialdemokraterna

”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet.”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

”Hur vågar Jimmie Åkesson kritisera en 16-årig flicka vars idèer skulle innebära att vi går tillbaka till stenåldern”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

” Jag ser inget problem om svenskarna dör ut”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

 

”Våra problem beror inte på invandrarna utan på de äldre svenskarna”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

 

”Jag är en stolt manshatare, för ni är äckliga varelser som lever på vår jord” 

Marwa Karim, Socialdemokraterna

”Sverige behöver en muslimsk helgdag”

Carin Jämtin, Socialdemokraterna

”Vi kommer aldrig kritisera islam, den religion vi hyser störst respekt för”

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

”Vi skulle inte ens samarbeta med Sd för att rädda landet”

Magdalena Andersson, Socialdemokraterna

”De blir en förtjänst för samhället lite längre fram” 

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

"Nu får det vara slut på alla bögfrågor”

Jan O Karlsson, Socialdemokraterna

”I.. på Medelhavet har nyss dött flera hundra människor, tusen människor har dött och vi har många döda som försöker fly”

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet”

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Men, så hyggligt… Jävla skithög”.

-Marita Ulvskog, Socialdemokraterna

 

"Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda, det är en realitet att försörjningskvoten riskerar att bli ett problem”

-Per Nuder, Socialdemokraterna

 

”Nominera Adolf Hitler till Nobels fredspris”

E-rik Brandt, Socialdemokraterna

 

”Islamska regler är viktigare än svenska regler”

-Imad Omairat, Socialdemokraterna

 

"Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort"

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Släpper vi in fler såna får vi bara problem i samhället. Muslimerna är ett hot"

-Ingmar Hulting, Socialdemokraterna

"Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige"

-Per Albin Hansson

 

 

”Någon gång kanske vi hamnar i minoritet, och försvarar vi då muslimernas rätt, ja då går vi lite tryggare”

-Jens Orback, Socialdemokraterna

”Om man är socialdemokrat, då tycker man att det är häftigt att betala skatt”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

"Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige"

-Per Albin Hansson, Socialdemokraterna

”Någon gång kanske vi hamnar i minoritet, och försvarar vi då muslimernas rätt, ja då går vi lite tryggare”

-Jens Orback, Socialdemokraterna

"Är det rätt att bomba Afghanistan och lemlästa barn, kvinnor och andra oskyldiga?

- Ja, det tycker jag. I alla krig dör civila; det är som om folk glömmer bort det mellan varven, att bomber är något tekniskt"

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

"Funderar på om jag ska göra honom till valack först innan skottet kommer."

- Denise Nordström, Socialdemokraterna

”När Afrikaner säger att Svenska tjejer får skylla sig själva om de blir våldtagna, för att dom är så lättklädda. Är det ok att köra över en neger om det är mörkt ute?”.

-Fredrik Norén, Socialdemokraterna

"Ska fan döda SDU när de kommer till Växjö /Skjut en snut rakt i fejjjjan"

- Jonatan Bengtsson, Socialdemokraterna

 

" Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan"

- Per Albin Hansson, Socialdemokraterna.

"Sverige har aldrig varit tryggare än nu"

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

"Jag ska skära av dig dina bröst och steka dem i smör. Du ska dö din hora"

-Marcus Arnesson, Socialdemokraterna

”Rashygienen ställer inte som sitt mål att hetsa raserna till strid mot varandra utan att tillvarataga vad som är det bästa inom var och en av dem och förhindra uppkomsten av skadliga kombinationer … att den nordiska rasen är värdefullare än den nergroida har åtskilligt fog för sig – dess insats för världskulturen är obestridligen större – men negerrasen är anpassad efter sina naturliga levnadsomständigheter liksom den nordiska efter sina”

-Allan Vougt, Socialdemokraterna

”Det vore roligt om Sverige med sina välskötta och slumfria städer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement”

-Ulla Lindström, Socialdemokraterna

​​

"Precis som Sovjetunionens kommunistiska parti stärktes under Josef Stalin, precis som Kinas kommunistiska parti stärktes under Mao Zedong, kommer vår rörelse att stärkas under den kampvilliga distriktsstyrelsen."

- SSU Södra Älvsborg

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

-Per Albin Hansson

”Svenskarna måste integreras i det nya mångkulturella Sverige, det gamla Sverige kommer aldrig tillbaka”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

."Ja, ett riktigt pack är vad de är (...) Skicka dem med bananbåt dit de kom ifrån"

-Rickard Almqvist, Socialdemokraterna

 

”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet.”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

 

”Hur vågar Jimmie Åkesson kritisera en 16-årig flicka vars idèer skulle innebära att vi går tillbaka till stenåldern”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

” Jag ser inget problem om svenskarna dör ut”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

 

”Våra problem beror inte på invandrarna utan på de äldre svenskarna”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

”Jag är en stolt manshatare, för ni är äckliga varelser som lever på vår jord” 

Marwa Karim, Socialdemokraterna

 

”Sverige behöver en muslimsk helgdag”

Carin Jämtin, Socialdemokraterna

 

”Vi kommer aldrig kritisera islam, den religion vi hyser störst respekt för”

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

”Vi skulle inte ens samarbeta med Sd för att rädda landet”

Magdalena Andersson, Socialdemokraterna

 

”De blir en förtjänst för samhället lite längre fram” 

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

"Nu får det vara slut på alla bögfrågor”

Jan O Karlsson, Socialdemokraterna

 

”I.. på Medelhavet har nyss dött flera hundra människor, tusen människor har dött och vi har många döda som försöker fly”

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet”

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Men, så hyggligt… Jävla skithög”.

-Marita Ulvskog, Socialdemokraterna

 

"Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda, det är en realitet att försörjningskvoten riskerar att bli ett problem”

-Per Nuder, Socialdemokraterna

 

”Nominera Adolf Hitler till Nobels fredspris”

E-rik Brandt, Socialdemokraterna

 

”Islamska regler är viktigare än svenska regler”

-Imad Omairat, Socialdemokraterna

 

"Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort"

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Släpper vi in fler såna får vi bara problem i samhället. Muslimerna är ett hot"

-Ingmar Hulting, Socialdemokraterna

 

​​

”Om man är socialdemokrat, då tycker man att det är häftigt att betala skatt”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna