KCL#4: Ingels | S-sanningen

Koncentrationsläger nr 4: Ingels. (1942-46)

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

Ingels

- koncentrationslägret som inte existerade!

Koncentrationslägret Ingels kunde hysa 175 fångar. Lägret startade bevisligen redan 1942 men hölls hemligt fram till 1945. Vad som hände innanför lägret under denna tid finns inget dokumenterat om. Lägret avvecklades i början av 1946 och blev en fångkoloni för kriminalvårdsstyrelsen fram till 1951. Idag finns bara lite skjul och några husgrunder kvar där Sveriges fjärde koncentrationsläger en gång fanns.

Ingels (även kallat Svarttjärn) var ett av de 14 slutna hemliga koncentrationsläger som socialstyrelsen lät uppföra på order av den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen. Majoriteten av dessa 14 läger var utplacerade mycket avsides så allmänheten inte kände till dem samt att det blev svårare för fångarna att rymma därifrån. Skillnaden mellan dessa 14 slutna förläggningar och de över 1000 övriga läger som fanns runt om i Sverige under kriget var att dessa 14 läger drevs av socialstyrelsen och var topphemliga och helt avskärmade från militären och försvaret. Samtliga 14 läger var omgärdade med stängsel, taggtråd och beväpnade vakter. Skillnaden var också att fångarna inte var militärer, desertörer eller krigsflyktingar utan hade bara vad staten ansåg felaktiga och farliga politiska åsikter. I början var det mestadels antinazister och kommunister som satt inspärrade, men allteftersom krigslyckan vände för vännen Hitler blev socialdemokraterna allt mer tvingade att lägga om politiken från deras nazivänliga politik till att blidka Stalins kommunister och mot slutet blev det istället nazister och antikommunister som satt i lägren, vilket ledde till kraftiga motsättningar mellan gamla och nya interner. Detta är berättelsen om ett av dessa 14 hemliga koncentrationsläger; Ingels!

"Först i juni 1945 existerade officiellt det gåtfulla Ingelslägret"

Ingels, utanför Rättvik var ett av de 14 slutna läger där svenska myndigheter tvångsinternerade civila utlänningar under andra världskriget. Lägret hade som mest 175 interner och totalt internerades 412 personer från 14 olika nationaliteter.

Det gåtfulla Ingelslägret vid Svarttjärn var dessutom mycket hemligt. Området klassades som "fridlyst" av staten för att hålla obehöriga från Svarttjärns-området.

I de tolv barackerna internerades i första hand tyska desertörer, en del var avhoppare från de tyska transiteringstågen och andra hade på egen hand tagit sig över gränsen från Norge. Till detta kom folk som av tyskarna skickats till tvångsarbete i Norge, och sedan rymt därifrån.

Bland dessa interner fanns män från en lång rad olika länder (Tyskland, Polen, Österrike, Turkiet, Finland, Italien, Ryssland, Kuba, Estland, Lettland, Litauen, Holland, Tjeckien och Danmark). De internerade tvingades arbeta med vägbygge och skogsarbete. Lägret startade 1942 och avvecklades i början av 1946, alltså ca ett år efter krigsslutet i Europa.

Mycket tyder på att ett första läger för tyska desertörer redan existerade i Silverbergsbodarna i trakten av Rättvik i Dalarna, men detta ersattes hösten 1942 av ett hemligt läger i skogen vid den lilla sjön Svarttjärn en mil nordost om

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Karta över Ingels-lägrets placering vid Svarttjärn.

Här låg Ingels-lägret

1/2

det lilla samhället Ingels, också beläget i närheten av Rättvik. Lägret drevs sannolikt ända från början av Socialstyrelsen och kan räknas som ett tillskott till de slutna lägren. Detta första läger ska varit ett skogshuggarläger för soldater.

Tolv 12-mannabaracker släpades av hästar upp till lägerplatsen. Upprättandet av lägret hängde sannolikt samman med det faktum att den svenska statsledningen från november 1942 beslutat att inte direktavvisa tyska desertörer. Fram till dess hade svensk polis och militär omedelbart lämnat över dem till tysk militär vid norsk-svenska gränsen. Detta innebar en säker dödsdom – de avrättades omedelbart vid återkomsten till sina förband!

Det var först i mitten av juni 1945 som det gåtfulla Ingelslägret existerade officiellt även om det varit i hemlig drift sedan 1942. Det finns alltså ingen dokumentation kvar från den tiden regeringen stod på Hitlers sida i kriget. Det var först när krigslyckan vände och det stod klart att vännen Hitler skulle förlora kriget som Ingels koncentrationsläger plötsligt existerade. Lägret expanderade i början av 1945. Utbyggnaden av denna ”by” mitt i skogen
startade troligen i april 1945. Barackerna kom som flak och transporterades med hästar från Bingsjövägen upp till lägerplatsen. De som körde dessa var personer som normalt körde virke åt Kopparfors på vintrarna och de kom från trakten. Det var troligen 16 hästar som körde och flaken lastades på släpbårar, dock med ett hjul främst då vinterföret hade upphört.

En av dem som var med och monterade barackerna har inget minne av några nämnvärda skador efter transporten. Själva monteringen gick fort, fortare än transporten från Bingsjövägen, varför montörerna fick sitta och vänta mycket på nästa leverans. Det var personal från Kopparfors som spikade ihop barackerna och de var troligen helt nya. I varje fall utlänningskommissionens baracker levererades av Hedlunds Trävaru AB i Furudal, och sannolikt även arbetsmarknadskommissionens, men i det senare fallet har inte några dokument som bekräftar detta påträffats.

Riksdagsmannen Jones Erik Andersson beskrev i sin interpellation att bygget av lägret väckte uppmärksamhet i bygden. Detta bekräftas av fera personer som berättat hur folk kom gående genom skogen från Bingsjövägen för att titta på hur lägret växte fram. Ett exempel är taxichauffören Anders Blom på Born som sannolikt vid flera tillfällen körde folk som skulle titta på detta märkliga bygge.

"Förbud för envar obehörig att beträda området för förläggningen för tyska desertörer i Svarttjärn"

Kopparfors AB lånade på sedvanligt vis från Statens Arbetsmarknads-kommission ett tiotal baracker. Kostnaden för transport och upp monteringen av dessa svarade skogsbolaget för och detta uppgå till ungefär 6000 kronor. Statens utlämningskommision skulle svara för matsals- och köksbarack, personal- och expeditionsbarack samt bastu, vilket beräknades kosta ungefär 32 700 kronor. Till detta kom kostnader för transport och uppmontering av dessa.

Elektrisk belysning skulle ordnas genom ett från armén inköpt belysnings-aggregat till en kostnad på 1500 kr. Vattenledning skulle ordnas provisoriskt genom en rörledning ovan jord från källan till förläggningen. En telefonledning skulle också dras till förläggningen.

Delen från landsvägen 2,5 km genom skogen skulle vara provisorisk genom montering vid trädstammarna. Delen efter stora landsvägen från Borns by mot Gravsjön skulle däremot vara av permanent karaktär och därmed även komma ortsbefolkningen till godo i framtiden. Kostnaden för framdragningen av telefon var 3 250 kr. Utlänningskommissions totala kostnad för anläggandet av förläggningen beräknades till 45 000 kr.

Den 29 maj 1945 gjorde Statens Utlänningskommission den formella begäran

Till höger står Albin Julin med övriga från Hedlunds Trävaru AB som reser barack, troligen vid Ingels-lägret.

Skiss av barackerna.

Skogshuggarförläggning vid Gravsjön 1942. Vid fototillfället bedrevs en huggarkurs med arbetslösa Stockholmare. Våren 1945 bodde här de personer från Kopparfors AB som monterade barackerna i Svarttjärn och sommaren 1945 de personer som körde upp maten till lägret.

Till höger står Albin Julin med övriga från Hedlunds Trävaru AB som reser barack, troligen vid Ingels-lägret.

1/4

Bildgalleri: Montering och skiss över Ingels

hos Socialdepartementet om ”anordnande av en förläggning för omhändertagande av utlänningar vid Ingels i Kopparbergs län:"

Utlänningskommissionen hemställde om bemyndigande att i Ingels få anordna en förläggning för omhändertagande av utlänningar, samt ett anslag på 45 000 kr för att ställa i ordning förläggningen. Den 15 juni kom beslutet från Socialdepartementet att de godkände det och meddelade samtidigt att samma reglemente skulle gälla som för utlänningsförläggningarna i Långmora och Smedsbo och ett flertal andra liknande förläggningar.

Samma dag som beslutet togs anlände 175 tyska desertörer från lägret i Byringe i Södermanland. De kom med ordinarie tåg via Stockholm och Krylbo och anlände till Rättvik kl. 18.00. Fem bevakningsmän följde med i de fyra reserverade tredjeklass- vagnarna. Tore Sandin arbetade på järnvägsstationen i Rättvik då och var med om att växla undan dessa vagnar. Han mindes hur tyskarna var rikligt dekorerade med utmärkelser och hakkors. Beläggningen i utlänningskommissionens läger den 16 juni 1945 var 1 559 interner varav 613 personer var tyska desertörer. Eftersom det denna dag fanns 175 personer i lägret innebar det att knappt 30 procent av de internerade tyska desertörerna fanns här.

Dagen efter Socialdepartementets beslut, dvs den 16 juni, begärdes hos Länsstyrelsen i Kopparbergs län, att förläggningsområdet blev fridlyst. Den planerade vägen från Skålbergsmyren mot Brandstjärn räknade man med skulle bli obetydligt trafikerad och den behövde därför inte omfattas av fridlysningsbeslutet. Länsstyrelsen beslöt den 18 juli att bifalla begäran, vilket innebar ”förbud för envar obehörig att beträda området för förläggningen för tyska desertörer i Svarttjärn, Ingets, inom Rättviks socken"

Förbudet skulle träda i kraft omedelbart och gälla tills vidare. Området skulle inhägnas med en enkel tråd som spändes mellan träden kring området och kungörelsen skulle anslås på lämpliga platser runt det fridlysta området. För att kunna ta emot folk i lägret behövde det utrustas. Den 22 maj rekvirerades 7 st fåtöljer från KF Specialförsäljning i Stockholm till en kostnad på 68 kronor. I början av juni fanns det 595 filtar, 200 Iakan, 300 handdukar, 100 örngott, 200 pappersmadrasser, 200 par arbetsskor, 200 arbetsblusar och 200 par arbetsbyxor. Då lägret planerats för ca 200 man ansåg intendenten att man behövde komplettera förrådet med 300 papperslakan, 300 handdukar och 400 örngott.

Aatu Savoainen, en 25-årig ingemannlänning vittnade om att det låg mycket ensligt. Från byn Ingels som var närmsta poststation gick resan ytterligare en mil upp i skogen till en gård vid sjön Svarttjärn. Där hade det byggt upp en hel barackby. Utöver fångbarackerna fanns även personal och förråds baracker. Där fanns några SS-officerare, fd krigsfångar som gift sig med finska flickor samt tyska soldater som deserterat från Lapplandsfronten. Alla interner tvingades till tungt skogsarbete och det rådde brevcensur.

"Inte ens landsfiskalen hade en aning om verksamheten"

Ingels lägret skapade långt senare en debatt i riksdagen. Detta slutna interneringsläger var ett arbetsläger där man fick arbeta i skogen eller bygga vägen till lägret. Från början fanns ett större antal tyska desertörer internerade men de ersattes på hösten 1945 av andra nationaliteter.

Vissa av internerna vid Ingelslägret hade flytt från Norge medan andra hoppat av de tyska transeringstågen genom Sverige. En del av dem var tyska befäl som hade tagits som gisslan i samband med flykten, men där fanns också tvångsarbetare som tyskarna deporterat till Norge.

Bland de flera hundra internerna fanns personer från en mängd nationer: Polen, Österrike, Turkiet, Tyskland, Finland, Ryssland, Kuba, Litauen, Estland, Italien och Danmark.

Koncentrationslägren i Smedsbo och Långmora hade redan tidigt 1940 kommit till allmänhetens kännedom, men Ingelslägret hamnade inte på tidningssidorna. Lokalbefolkningen kände utan tvivel till lägrets existens, men visste väldigt litet vilka som satt i det och hur de behandlades. Vissa små kontakttillfällen fanns, men dessa var ytterst få.

Utländska interner kom tillsammans med beväpnade vakter och hämtade mjölk från bondgårdarna i trakten. Vedutköraren fick en snabb glimt av lägret när han körde upp ved dit. Faktum var dock att inte ens landsfiskalen hade

Fridlysningen av Svarttjärn.

Ryssar på huggarkurs 1946. De hade tidigare internerats i Ingels.

Vaktkonstapel Nikolaus Karlsson med familjs barackbostad. Tavla målad av fånge. (se föregående foto)

Fridlysningen av Svarttjärn.

1/6

någon aning om verksamheten. De tolv beväpnade lokalrekryterade vakterna och den övriga personalen hade sträng tystnadsplikt.

Arbetet i lägret bestod av skogshuggning och med den lön som internerna fick för detta arbete betalade de för maten och uppehället. Arbetade man inte fick man inga pengar att köpa mat för. Vissa sattes också att bygga den skogsväg som ännu sex årtionden senare gör att man över huvud taget gör att man kan ta sig till den gamla lägerplatsen, där idag inte mycket som återstår som minner om platsens mörka historia. Även om barackerna vid Svarttjärn var inhägnade och tillvaron hårt kringskuren för desertörerna fanns det ett hårdare läger som väntade dem som misskötte sig — Rengsjö!

Det var en anmärkningsvärd balansgång som pågick. I det isolerade och dolda Ingelslägret sattes flyktingar från den nazityska ockupationsmakten i hårt skogsarbete, men de flesta var nog ändå glada, för de hade trots allt inte avvisats direkt och därmed faktiskt undsluppit döden. Sannolikt berodde den isolerade interneringen på oro för att gruppen av flyktingar kunde vara infiltrerad och att det därmed fanns risk för spionage. Samtidigt visade svenska myndigheter hjälpsamhet mot Nazityskland som fick information om lägrets existens och internernas identitet av en tjänsteman på Socialdepartementet. Han hade blivit ålagd att informera den tyska legationen om de tyska flyktingarna. Det märkligaste med Ingelslägret är att det inte finns några spår av de första två och ett halvt åren av dess existens i det läger arkiv som idag förvaras på Riksarkivet, trots att det är omvittnat av flera olika lokala källor att lägret upprättades redan 1942.

Första direktören var Holger Christiansson och han hade börjat som assistent i Hälsingmo den I maj 1945 och blev redan efter några veckor direktör i Ingels. Eftersom han hade sin familj i Ronneby ville han på hösten gärna få en omplacering söderut. Han kom då först till Norrtorp och slutligen Ryds Brunn innan han slutade i februari 1946. Det mest bestående intrycket för honom i Svarttjärn verkar ha varit myggplågan. Nästa direktör blev Ragnar Svensson. Han hade varit förläggnings direktör i Stigamodal från oktober 1944 och via Axmar blev han föreståndare i Norrtorp innan han i november kom till Ingels och då alltså bytte med Christiansson. Efter den korta sejouren i Ingels kom han till Öreryd. Sista direktören blev Arvid Jansson. Han hade anställts som språkligt biträde i Långmora redan 1940 och blev direktör i Ingels i december 1945. Efter nedläggningen kom han till Baggå och sedan Ekersta innan han slutade i augusti 1946.

"De fuktskadade barackerna var i så dåligt skick att man fick röka ut ohyran med cyanväte"

De första handlingarna i detta arkiv är daterade till senvåren 1945. Verksamheten från denna tidpunkt fram till lägrets avveckling i januari 1946 är däremot dokumenterad. Inte heller i Sandler-kommissionens betänkande från 1946 om flyktingbehandlingen nämns lägrets existens under dess första år.

Lägret avvecklades 28 januari 1946 och de sista 16 fångarna förpassades till Hälsingmolägret. Dagen efter upphörde fridlysningen av området runt lägret och alla de vakter som fått polismans befogenheter fick nu sitt tillstånd återkallat. Polisemblem och pistoler återlämnades till landsfiskalen i Rättvik.

Efter att ha stått tomt några månader övertogs lägret av Fångvårdsstyrelsen 22 augusti 1946, där de inrättade en fångkoloni för kriminella, främst rattfyllerister och tjuvjägare. Två dagar senare den 24 augusti 1946 anländer de första kriminella fångarna till Svarttjärns fångkoloni. Då var de fuktskadade barackerna i mycket dåligt skick och fulla med ohyra, som man fick röka ut med cyanväte!

Fångkolonin var avsedd för 44 kort-tidare och 10 lång-tidare. Det totala antalet fångar under Svarttjärns fångkolonins epok torde röra sig om långt över 1 000 personer.

I slutet av 1940-talet blev förhållandet till markägaren Kopparfors AB mer ansträngt av flera olika anledningar och en flytt av fångkolonin började

Fångar i skogsarbete vid Svarttjärn den 23 mars 1947.

Fångar i flottningsarbete vid Avlassen 20 maj 1947. Vaktkonstapel är Sven Holmstedt.

Ingels sommaren 1945 med delar av kökspersonal. Fv Lilly Sjöstrand, okänd tysk, Maja Björk och Mait Sundberg.

Fångar i skogsarbete vid Svarttjärn den 23 mars 1947.

1/4

Bildgalleri: Ingels-lägret vid Svarttjärn

diskuteras. Sommaren 1950 togs beslut att flytta den till Sandsjön på Orsa finnmark.

Den 26 juli 1950 upprättade Fångvårdsstyrelsen en skrivelse till Kungl. Maj:t om att få överenskommelsen godkänd samt att den sedan den 12 juli 1946 beslutade provisoriska fångkolonin vid Svarttjärn i Rättviks socken istället fick inrättas vid Sandsjön i Los socken, Gävleborgs län. Kungl. Maj:t godkände detta den 29 september 1950. I början av oktober var planeringen i full gång för att börja flytta baracker från Svarttjärn till Sandsjön.

Fångvårdsstyrelsens Arbetsbyrå skrev till Hedlunds Trävaru AB i Furudal med frågan om de hade några ritningar och beskrivningar på de baracker de levererat till Statens Utlänningskommission i Svarttjärn. Det gällde expeditionsbarack en (ca 10,0 X 7,25 m), personalbaracken (ca 14,4 X 7,25 m), samt köks- och matsalsbaracken (ca 27,4 X 7,5 m). Inriktningen till en början var att få upp en förläggning som kunde ta emot ett tiotal intagna. För det behövdes tre baracker, en för intagna, en som matsal och kök samt en för befattningshavare och expedition.

Torsdagen den 23 november 1950 överfördes en del intagna från Ingels-lägret till Sandsjön, men om detta var de första som överfördes framgår inte av källmaterialet. Den 1 december fanns tolv intagna i Sandsjön och 20 i Ingels. Fyra baracker var rivna och flyttade till Sandsjön. Detta innebar att det bara fanns tre baracker kvar som kunde rymma högst 36 intagna i Ingels.

"Slutdatumet för Ingels-lägrets existens var den 21 februari 1951"

Fler intagna var aviserade till Ingels, men för att bereda såväl personal som intagna vid Sandsjön en dräglig julhelg föreslog föreståndaren att man återförde dem till Ingels under helgen. Detta innebar då i sin tur begränsade möjligheter att ta emot ytterligare intagna i Ingels.

Den 15 januari 1951 planerades nästa etapp i flytten av kolonin. Då skulle personalbaracken ”Vaktbo” flyttas till Sandsjön för att där bli expeditionslokal. De tre vaktkonstaplar som bodde i denna skulle då vara tvungna att ta i anspråk en av de tre återstående barackerna som användes för fångförvar, varför det efter den 15 januari endast kunde tas emot 24 intagna i Ingels, samt tolv i Sandsjön.

Under året fullföljdes sedan avvecklingen av Ingels-lägret uppe vid Svarttjärn och överflyttningen till Sandsjön. Sannolikt var det klart redan första kvartalet, då en person som började på Kopparfors AB den 1 april inte såg någon verksamhet i Ingels.

Verksamhetsredogörelsen för 1951 är gemensam för Ingels och Sandsjön, men där framgår inte när den slutliga avvecklingen skedde men Sven Holmstedt har i sina minnesanteckningar angett "öppna anstalten Svarttjärn 24/8 1946 — 21/2 1951” och det kan då tolkas som att slutdatumet var den 21 februari 1951.

Bildgalleri: Ingels-lägret idag

Resterna av jordkällaren vi Ingelslägret. (26 april 2011)

Resterna av den murade källaren under förrådet. (26 april 2011)

Löpsedel Dalademokraten 2 September 2008

Resterna av jordkällaren vi Ingelslägret. (26 april 2011)

1/6

Kopparfors AB hade kvar verksamhet vid Svarttjärn. Runt vattenkällan hade de egna baracker, och vid fångkolonin sparades konstapelbostaden (sannolikt föreståndar bostaden) samt att de själva ägde förrådet med källare samt två garage och svinstia. Dessa byggnader fanns sedan troligen kvar en bit in på 1960-talet.

Ingels/ Svarttjärn idag: Om man inte känner till Ingels/ Svarttjärns historia är det nog få som reagerar när de passerar på vägen förbi den gamla lägerplatsen. Det är inte mycket som idag avslöjar att det in på på 1940-talet bedrevs en omfattande verksamhet med som mest över 200 personer.

Kommer man åkande på vägen kanske man reagerar över den ovanligt raka vägsträckningen, och väl framme vid lägerplatsen står ett fallfärdigt garage. Vidare finns längs vägen en form av stenkant eller mycket låg stenmur, dock inte helt lätt att upptäcka om man inte ar uppmärksam. Detta är allt som syns från vägen. För att se något mera måste man in och botanisera bland träd och buskar.

Strax sydöst om garaget går det in någon form av väg, och följer man den kommer man snart till några gjutna cementplintar och rester av uppruttnade barackflak. Här stod troligen delar av köks- och matsalsbaracken. Strax bakom denna finns resterna av en murad källare. Rakt bakom garaget, i kanten mot myren, finns ett avträde för två personer som håller på att rasa ihop. På ett par ställen i området sticker det upp rör som troligen härrör från vattenledningen. Något sydost om källaren finns en större schaktad yta som med största sannolikhet var fotbollsplanen. Ytterligare söderut finns en hoprasad jordkällare. Några grävda gropar finns liksom ett flertal låga stenmurar. Några spår efter manskapsbarackerna finns inte. Platsen för södra garaget och svinstian går att se om man vet var dessa funnits.

En liten bit nordväst om lägret fanns vattenkällan. Den finns fortfarande kvar men överbyggnaden är numera borta. Vägen från Bingsjövägen (eller Finnvägen som många äldre säger) förbi Svarttjärn mot Brandstjärn kallas inofficiellt lägervägen. Den närbelägna fäboden Ol-Ersbodarna finns fortfarande spår kvar av verksamheten i Svarttjärn. I flera byggnader finns klotter med namn och orterna som anges är utspridda över hela landet. Tidpunkterna som är skrivna sammanfaller med när Ingels fångkoloni var i drift och några personer har dessutom skrivit att de hör hemma i just Ingels.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att det inte längre är speciellt mycket som vittnar om att Ingels en gång i tiden var en betydelsefull del i Rättviks historia. Av de 14 hemliga och slutna koncentrationslägren som fanns i Sverige under krigsåren är nog Ingels vid Svarttjärndet idag mest mytomspunna. Idag finns ytterst lite text som beskriver och fotografier som visar hur lägret såg ut under krigsåren. Vi försöker kontinuerligt samla in information och utöka informationen om Ingels.

---------------------------------------------------------------

Idag finns ytterst lite text som beskriver och fotografier som visar hur lägret såg ut under krigsåren. Vi försöker kontinuerligt samla in information och utöka informationen om Ingels. Har Du mer information om detta läger? Bilder, länkar, anekdoter, berättelser etc kontakta oss!

kontakt@s-sanningen.com

// Anders Johansson.

Länkar:

(1940-1945)

(1942–1945)

(1942-1946)

(1943–1946)

(1944–1945)

(1944–1946)

(1944–1945)

(1945)

(1945–1946)

Långmora, Dalarna..................

Smedsbo, Dalarna.....................

Rengsjö, Hälsingland................

Ingels, Dalarna..........................

Hälsingmo, Hälsingland...........

Florsberg, (Annex till Hälsingmo).........

Säter, Dalarna............................

Sörbyn, Västerbotten................

Sunnerstaholm, Hälsingland..

Vägershult, Kronoberg............

Kusfors, Västerbotten...............

Axmar, Gästrikland...................

Ede, (Annex till Hälsingmo)...................

Tjörnarp, Höör, Skåne..............

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!