Engelbrechtdivisionen

& Midsommarkrisen.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Det krävdes 107 tågset för att transportera Hitlers krigsdivision med 15 449 nazisoldater och deras vapen genom det "neutrala" Sverige"

Vi svenskar har i alla tider indoktrinerats att Sverige var neutralt under andra världskriget. Men hur neutrala var vi när vi tillät 2,1 miljoner tyska nazistsoldater transporteras hem från slagfälten via våra svenska järnvägar? Hur neutrala var vi när vi tillät vårt järnvägsnät vara ett rullande krigssjukhus åt Adolf Hitlers skadade nazisoldater? Hur neutrala var vi när vi tillät en hel nazitysk krigsdivision med 15 449 nazisoldater och deras vapen transporteras genom det neutrala Sverige?

Lyssna:Engelbrechtdivisionen

00:00 / 1:04:15

Över etthundra tåg som förde alla dessa nazityska soldater och deras tunga vapen från Norge till kriget på östfronten rullades genom Sverige. Transporten av en fullt utrustad krigsdivision, den så kallade "Engelbrechtdivisionen" innebar ett allvarligt brott mot neutraliteten för Sverige. Den officiella förklaringen var att Hitler hotade att ockupera Sverige om hans trupper inte fick fri lejd. När samlingsregeringen skulle rösta om saken utlöstes den största politiska krisen i Sveriges historia, den så kallade "Midsommarkrisen". Men allt var bara en stor lögn för sanningen om "Midsommarkrisen" var något helt annat! Detta är historien om "Engelbrechtdivisionen" och "Midsommarkrisen":

"Det står fortfarande inte ett ord om detta i våra barns historieböcker"

Tre timmar in på söndagen den 22 juni 1941 öppnade tyskt artilleri eld vid den sovjetiska gränsen. "Operation Barbarossa" hade inletts. Sedan vällde pansartrupperna fram i ett blixtkrig som krossade allt motstånd. Inom loppet av ett dygn hade tyskarna avancerat mellan sex och sju mil in på fientligt territorium, samtidigt som Luftwaffe framgångsrikt angrep det sovjetiska stridsflyget. Och det var bara början. Under de veckor och månader som följde erövrade tyskarna ett väldigt område. Hitler föreföll vara på väg att krossa Sovjetunionen och upprätta ett nazistiskt imperium även i Östeuropa. Det var Tredje rikets största, och övermodigaste, stund.

Bara några timmar efter "Operation Barbarossa" ställdes krav från nazitysklands ledning att få transportera en fullt utrustad tysk krigsdivision med över 15 000 soldater på svenska järnvägar från det ockuperade Norge via svenska järnvägar till Finland där de skulle kriga på östfronten mot Sovjetunionen.

Finska politiker uppfattade händelseutvecklingen som en gudagiven möjlighet att ta tillbaka de områden ryssarna ockuperat från Finland efter vinterkriget 1939–40. Finland och Tyskland skulle nu tillsammans kriga mot Sovjetunionen. Tyska trupper i det ockuperade Norge borde så fort som möjligt transporteras till Finland och östfronten och det svenska järnvägsnätet var optimalt för ändamålet, ansåg man i Berlin.

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Samlingsregeringen fv: Gösta Bagge, Gustaf Andersson, Gustav Möller, Thorwald Bergquist, Karl Gustaf Westman, Nils Quensel, Christian Günther, Per Albin Hansson, Ernst Wigforss, Axel Pehrsson-Bramstorp och Herman Eriksson.

(Per Edvin Sköld och Fritiof Domö skymda)

The_cabinet_of_Sweden_1939_and_prime_min

Problemet var att Sverige var neutralt. Neutrala stater förväntas inte låta krigförande länder utnyttja det egna territoriet för att transportera stridande förband. Likväl var det just detta Tyskland krävde av Sverige, med följd att regeringen drabbades av en av 1900-talets mest omskrivna politiska rysare – "Midsommarkrisen". Skulle man gå med på kravet och offra neutraliteten på feghetens och fredens altare, eller skulle man trotsa Tredje riket men då riskera en tysk invasion?

"Det krävdes 107 tåg för att transportera Hitlers krigsdivision genom Sverige"

Under våren 1941 hade Nazityskland trott sig förstå att Sveriges regering skulle vara högst medgörliga om, eller rättare sagt när, kriget kom. Hitler hade goda skäl att tro som han gjorde. Den svenske statsministern Per Albin Hansson och utrikesministern Christian Günther hade inte vållat tyskarna några bekymmer tidigare – tvärtom.

Sveriges utrikesminister Christian Günther var en inbiten socialdemokrat och det var ingen hemlighet vilket parti han röstade på men officiellt var han inte partiansluten utan "partineutral" för att få större trovärdighet utomlands för den svenska "samlingsregeringen" under kriget.

Günthers namn har mer än något annat kommit att förknippas med följsamhet och eftergifter mot tyskarna genom bland annat censur och trupptransitering. Tyskarna visste att Günther inte skulle bli ett bekymmer, och det skulle, antog de, inte heller hans chef bli. Per Albin Hansson och samlingsregeringen skulle säkert och med stor enighet hörsamma budet från Berlin, i synnerhet som alltför stora fnurror på regeringstråden kunde få samlingsregeringen att falla och det skulle den svenske statsministern aldrig

tillåta.

När den tyska diplomaten Karl Schnurre och den tyske ministern i Stockholm, prins Victor av Wied, klockan 08.30 söndagen den 22 juni 1941 (alltså mindre

Delar av "Engelbrechtdivisionen" lastade på svenska vagnar på svenska neutrala järnvägar under kriget.

än fem timmar efter tyskarna attack på Sovjetunionen) uppvaktade de det svenska utrikesdepartementet med en kravlista på åtta punkter, så drabbades Per Albin av just det skräckscenario som riskerade att fälla hans samlingsregering. Schnurre insisterade på ett snabbt besked och gjorde klart att ett svenskt nej skulle tolkas som en fientlig handling mot Tyskland.

Den första och viktigaste punkten var kravet att en fullt fältutrustad armédivision skulle få färdas från Osloområdet till norra Finland, på järnvägen mellan Charlottenberg och Haparanda. Det rörde sig om 163:e infanteridivisionen med totalt 15 449 soldater, senare mer känd som "Engelbrechtdivisionen" efter sin ledare, general Erwin Engelbrecht. Det blev inte lättare av att den finske ministern i Stockholm, Jarl Wasastjerna, också utövade påtryckningar på Günther. Den finska regeringen ville absolut att "Engelbrechtdivisionen" skulle få transiteras genom Sverige. Men skulle Sverige hjälpa Finland hjälpte vi också Nazityskland och var då inte längre neutrala. Sa vi nej skulle kanske tusentals finnar mördas av den ryska Röda Armén och vi själva stod inför hotet att ockuperas av Hitlers krigsmakt. Så oavsett vad vi än gjorde så blev det fel. Samlingsregeringen måste därför rösta i frågan.

"De till och med hotade att samlingsregeringen borde upplösas"

Två block var tydligt urskiljbara. De som var för en tyska transitering genom Sverige var kungamakten, Högerpartiet, Bondeförbundet och en majoritet av Folkpartiet. Några få socialdemokrater var också för transiteringen såsom statsminister Per Albin Hansson och utrikesminister Christian Gunter. Men en majoritet av socialdemokraterna, och därmed en majoritet av samlings-regeringen, var dock mot transiteringen genom Sverige.

De som främst var emot tyskarnas krav att få använda svensk järnväg bland socialisterna var finansministern Ernst Wigforss, försvarsminister Per Edvin Sköld och socialminister Gustav Möller. De till och med hotade att samlingsregeringen borde upplösas vilket i så fall skulle göra att socialdemokraterna förlorade makten.

Försvarsminister Per Edvin Sköld menade att ett ja skulle innebära att Sverige gled in i den tyska maktsfären. Möjligen kunde man komma undan med ett bifall om man var säker på att det blev en engångseftergift, menade Sköld. Men svenskarna fick under inga omständigheter hamna i ett läge där Hitler visste att han kunde ställa upprepade krav på liknande transiteringar och alltid få sin vilja igenom. Sköld sade det inte rent ut, men alla begrep att han ansåg att samlingsregeringen borde upplösas så att de borgerliga fick föra sin protyska politik på egen hand. Statsministern Per Albin Hansson skrämdes av Wigforss och Skölds scenario.

gustaf-v-per-albin-hansson-sFx33gUbd4wgm

Kung Gustav V och Per Albin Hansson.

Skulle samlingsregeringen splittras fanns en överhängande risk att socialdemokraterna skulle förlora makten. Det var därför nödvändigt att övertala fler socialdemokrater att gå på statsministerns, utrikesministerns, kungens och de borgligas linje. De borgliga ministrarna var positivt inställda till det tyska kravet, medan flertalet av socialdemokraterna var emot. Splittringen i regeringen var ett faktum. Men Per Albin Hanssons överordnade mål var att hålla ihop samlingsregeringen, för om den sprack kunde vad som helst hända...

Avgörandet fälldes på den socialdemokratiska riksdagsgruppens möte. Per Albin förklarade då att han var för ett ja till Tysklands begäran, eftersom ett nej skulle fälla regeringen. I voteringen röstade likväl en överväldigande majoritet av socialdemokraterna, 159 mot 2, nej till att bifalla tyskarnas begäran. Detta innebar, eftersom de borgliga riksdagsgrupperna väntades förorda bifall, att samlingsregeringen var handlingsförlamad och eftersom nej-röstarna var i majoritet måste några av dessa omvändas, och det snabbt insåg en uppenbart skärrad Per Albin Hansson.

Per Albin var tvungen att tänka ut en ny plan för att förmå ett flertal socialdemokrater att ändra uppfattning. När han förstod att majoriteten av socialdemokraterna skulle rösta nej antydde plötsligt Per Albin att kung Gustav V ämnade abdikera om tyskarnas krav röstades ned och att partiet kanske skulle förlora makten till borgarna om samlingsregeringen splittrades. Nu kom plötsligt saken i ett helt annat läge...

"Är ni beredda att låta kung Gustav V abdikera?"

På följande dag, midsommarafton måndagen den 23 juni, hölls ett stort regeringssammanträde mellan klockan 10 och 12. Cristian Günther presenterade de tyska kraven och argumenterade för att regeringen skulle acceptera dem men samlingsregeringen var fortfarande djupt splittrad.

Han krävde då att socialdemokraterna röstade en gång till, men nu med en annan formulering: "-Är ni beredda att låta kung Gustav V abdikera och skapa en regeringskris som vi förmodligen kommer förlora mest på?" Nu svängde opinionen. 59 socialdemokrater röstade liksom tidigare nej till det tyska kravet, men 72 accepterade plötsligt att regeringen under dessa omständigheter skulle låta tyskarna få som de ville. Övriga lade ned sina röster men svängningen räckte för att driva igenom tyskarnas krav. När man insåg man skulle förlora makt och låta kungen abdikera vek man hellre ner sig för Hitlers krav...

Dagen efter, klockan 19.00 på midsommardagen tisdagen 24 Juni 1941 sammanträdde regeringen igen. Riksdagsgruppernas beslut rapporterades, men Per Albin Hansson valde till en början att endast redovisa resultatet av den första socialdemokratiska omröstningen där en nästan enig grupp röstat nej. Efter en upphetsad diskussion frågade han de borgliga partiernas representanter om de kunde tänka sig att, för enhällighetens skull, gå på den socialdemokratiska linjen och vägra tyskarna bifall men svaret blev nej.

division-engelbrecht-i-varmland-under-tr

Soldater ur den tyska "Engelbrechtdivisionen" vid Charlottenbergs station i Värmland sommaren 1941.

Den heta debatten fick ett oförutsägbart slut. Eftersom det nu framkommit till de borgliga partierna att socialdemokraterna också hållit en andra omröstning ville de naturligtvis veta hur den utfallit. Och nu bekände Per Albin färg: Jodå, de hade gått med på att vika sig om frågan hamnade i ett dödläge men endast under förutsättning att det rörde sig om en engångseftergift till tyskarna. De borgliga höll med för ingen ville att Sverige skulle bli ett permanent genomfartsland för Hitlers krigsmakt. Därmed var saken klar.

Regeringen sade till slut ja till tyskarnas begäran efter att statsministern och utrikesministern hotat sina partikamrater med att kungen skulle abdikera om de inte fick igenom tyskarnas krav. Soldaterna i 163:e infanteridivisionen fick åka på svensk järnväg. Den värsta politiska krisen i Sverige under kriget, den så kallade "Midsommarkrisen" var över...

"Abdikationshotet var en bluff som Per Albin fabricerat"

Därmed har vi nått fram till "midsommarkrisens" största gåta: kungens roll. Hotade verkligen Gustaf V med abdikation om inte socialdemokraterna gick med på tyskarnas krav? Utövade han verkligen den lilla personliga kungamakt han hade kvar till att pressa politikerna att göra Hitler till viljes? Skrämde kungens ultimatum om en konstitutionell kris regeringen till att för sista gången i svensk historia böja sig för majestätet?

Det intressanta är att det påstådda abdikationshotet aldrig meddelades av kungen själv utan indirekt, via Per Albin Hansson. Det var Per Albin som delgav både regeringen och den socialdemokratiska riksdagsgruppen kungens påstådda hot om att lämna tronen.

Men vad, exakt, sade egentligen Per Albin? Åsikterna går isär hos de politiker som senare satte sina minnen på pränt. Tage Erlander är ett typiskt exempel. Han kom inte ihåg ordagrant vad Per Albin sade, men han kunde svära på att han fått intrycket att statsministern påstått att kungen hotat att abdikera.

Fem och ett halvt år senare när Erlander efterträtt Per Albin som statsminister, sökte han komma till rätta med problemet och utröna vad kungen sagt. Vid en konselj i slutet av januari 1947 skrev Erlander i sin dagbok att Gustaf V ville ta död på ryktena om sitt agerande.

Unik bild som visar det första tåget ur "Engelbrechtdivisionen" vid Eda i Värmland 26/6-41. Notera de tyska soldaterna som gör Hitlerhälsning.

Kungen förklarade att han »icke utövat någon påtryckning i form av abdikationshot«. Ett par dagar senare, när Erlander analyserat bevarade anteckningar och deltagit i en interpellationsdebatt om 1941 års händelser, hade han övertygats om att kungen talade sanning och att abdikationshotet var en bluff som Per Albin fabricerat. Eller rättare sagt, Per Albin hade på eget bevåg överdramatiserat riskerna, så att många uppfattade det som om kungen framfört ett hot.

Det mesta talar för att Erlanders bedömning är korrekt. Gustaf V var en gammal och erfaren monark som saknade skäl att ljuga om sin roll. Dessutom stämmer historien väl överens med vad vi vet om hur kungen brukade agera i krissituationer. När debattvågorna gick höga i frågor om försvar och statsskick åren 1914–17 abdikerade inte kungen. Han framförde inga hot när försvaret hårdbantades i mitten av 1920-talet, trots att han hatade beslutet. Dessutom hade kungen absolut ingen vinning av att abdikera.

Förvisso kan det inte uteslutas att Gustaf V påpekade för statsministern att det vore farligt att säga nej till tyskarna. Men skulle en ålderstigen, konservativ och pliktmedveten kung på allvar ha hotat med abdikation för att låta tyska soldater åka på svensk järnväg, och därmed personligen medverka till att kasta in Sverige i en kris mitt under pågående världskrig? Knappast! Abdikationshotet är snarare ett typiskt exempel på Per Albin Hanssons förmåga att bruka taktiska finter för att driva igenom sin egen vilja.

"Planeringen beräknade cirka 115 lok"

"Engelbrechtdivisionen" hade kommit till Norge redan invasionsnatten den 9 april året innan men fick redan från början en tung start. Delar av divisionen och Erwin Engelbrecht själv fanns nämligen ombord på kryssaren "Blücher" som sänktes i Drøbaksundet. Delar av manskapet, uppskattningsvis 850-1000 man och tunga vapen gick till botten men Erwin Engelbrecht lyckades simma iland men greps av norska soldater på en gård nära Drøbak där han hölls fängslad i flera timmar innan han släpptes. [1]

Den järnvägstekniska och militära planeringen på central nivå var klar på eftermiddagen den 25 juni. Ett första tåget skulle komma in på svenskt område sent under kvällen och ett andra tåg tidigt under kommande dag för att sedan fredagen den 27 juni ta sin början i full skala. Ärendet gick nu från planläggning till verkställighet.

Det första av dessa båda tåg ankom till Charlottenberg den 25 juni klockan 22.56 (alltså dagen efter regeringen godkänt transiteringen) och avgick en timme senare, den 26 juni klockan 00.06. Med detta tåg reste divisionschefen, generallöjtnant Erwin Engelbrecht, 60 officerare, hela divisionsstaben samt ytterligare 300 man. När tåget anlände till Charlottenbergs station, blev det stående inne på stationsområdet i en dryg timme. Ankomsten var förberedd, och det hölls en militär ceremoni.

Den tyska "Engelbrechtdivisionens" väg genom det neutrala Sverige. Infälld bild: Erwin Engelbrecht.

En tysk hedersvakt på tio soldater stod uppställd. Den högste befälhavaren för divisionen, Erwin Engelbrecht, inspekterade hedersvakten tillsammans med en svensk officer. När det första tåget senare anlände till Krylbo, cirka 35 mil öster om Charlottenberg och 15 mil nordväst om Stockholm, stannade det för att soldaterna skulle få mat. Hedersvakten ställdes också upp på nytt. Den här gången var det den tyske ambassadören i Stockholm, prinsen Victor av Wied, som inspekterade soldaterna. Han gjorde det i sällskap med sin hustru, militärattachen general Bruno von Uthmann med maka samt det tyska sändebudet Karl Schnurre. Erwin Engelbrecht höll ett tal, och ceremonin avslutades med en Hitlergruss, den så kallade Hitler-hälsningen, följd av ett rungande "Sieg Heil". Detta första tåg delades till två tåg i Helgum och ankom till Haparanda den 28 juni klockan 03.39 respektive 05.45.

Det andra tåget med 6 officerare och 150 man ankom till Charlottenberg den 26 juni klockan 06.30 och avgick därifrån klockan 10.45. Dessa första två tåg anlände till svenskt område från Norge innan de egentliga transiteringstransporterna som inleddes dagen efter den 27 juni 1941.

Det framgick att man räknade med cirka 70 tågsätt, vardera med en beräknad vikt på 650 ton. Med hänsyn till de bristfälliga resurserna i Norge var det ett önskemål att Sverige skulle tillhandahålla de järnvägsvagnar som behövdes för transporten. Transporterna kunde inledas tidigast tredje dagen efter det att ett politiskt beslut om genomförande förelåg. Transporttiden beräknades till två dygn per tåg. Tyskarna önskade ett snabbt genomförande men visade förståelse för de tekniska svårigheterna. Man var överens om att transportvägen skulle gå via Charlottenberg- Laxå- Hallsberg- Krylbo- Ånge- Långsele- Vännäs- Boden Södra och Haparanda till Torneå och att cirka 115 lok erfordrades.

Trafiken var välorganiserad och upp till fyra tåg per dygn anlände till Charlottenberg. Den aktuella bansträckan hade vid den här tiden eldrift från Charlottenberg till Helgum (nära Långsele) och därefter ångdrift till Haparanda. En del av tågen kan ha gått med ånglok även den förstnämnda sträckan, även om eldrift alltså var möjlig där. De svenska elloken i södra Sverige klarade högre tågvikter än ångloken i Norge och i övre Norrland, vilket medförde att tågseten kunde kopplas ihop två och två på sträckan Charlottenberg-Helgum. Vid övergången till ångdrift vid Helgum uppdelades tågen sedan i åtta tåg. Utspisning skulle ske genom svensk försorg på särskilda måltidsstationer. Måltidsstationer planerades till Kil, Laxå, Krylbo, Bollnäs, Ånge, Helgum, Vännäs, Jörn och Boden södra. Uppehåll skulle även göras för vattning av alla de hästarna som transporterades på tågen.

Transport av en infanteridivision, den relativt korta sträcka det här var fråga om, mitt i sommaren och under i princip fredsmässiga betingelser såg tyskarna säkert som en ganska okomplicerad uppgift, Det speciella var att transporten skulle gå över neutralt område med de hänsynstaganden det krävde. Det under planeringen beräknade transportbehovet av cirka 115 lok, visade sig alltså med viss marginal stämma. Tågvikten Charlottenberg till Helgum var högst 800 ton och sträckan från Helgum till Haparanda högst 400 ton. Urlastning skulle ske växelvis i Haparanda och i Torneå. Efter urlastning återgick tågen samma väg till Charlottenberg. Rörelsen med tomma tåg började den 29 juni.

"Från och med denna stund gav Sverige definitivt upp sin neutralitet"

Det har länge tvistats om hur många tåg som egentligen passerade när "Engelbreschdivisionen" transiterades genom Sverige. 50 säger vissa, över 100 säger andra. Båda har på sitt vis helt rätt! För på bansträckan från Charlottenberg till Helgum strax innan Långsele framfördes fyra tåg per dygn - totalt 54 tåg. Vid Helgum delade man tågen till två tåg. Tågen gick helt enkelt kopplade till Helgum där de av järnvägstekniska skäl delades. Det ankom sålunda dubbelt så många tåg, åtta tåg per dygn, till Haparanda som antalet avgångna tåg från Charlottenberg. Slutsumman var att det gick 54 tåg mellan Charlottenberg och Helgum och 107 tåg mellan Helgum och Haparanda.

Redan två dagar efter konseljbeslut skulle järnvägstransiteringen inledas i full skala. Då skulle svenska militära förband vara grupperade för skydd mot flyganfall, bevakning och andra uppgifter längs den aktuella bansträckan upp till finska gränsen. Sedan rullade tågen dag och natt. Tågen med den tyska 163. infanteridivisionens personal, hästar, vapen och materiel rullade genom Sverige mot slutstationerna Haparanda och Torneå mellan den 25 juni och 12 juli 1941.

När de stannade vid en måltidsstation skulle allt vara klart för utspisning; en detalj bland otaliga andra men en viktig sådan. Det var, liksom vid motsvarande uppdrag för den svenska krigsmaktens räkning, en trupp förbandstransport med allt vad därtill hör. Inget fick förbises; allt måste

Fotografi taget när delar av Engelbrecht-divisionen transporteras genom det neutrala Sverige.

fungera enligt plan! Tyskarna anlände till ett krigförande Finland. De skulle snart se sig ställda inför helt andra svårigheter än i det ockuperade Norge. På andra sidan gränsen låg ryssarna. Och nu var de stridsberedda.

Vad gäller själva genomförandet av Engelbrecht-transiteringen var denna, till skillnad från permittenternas tåg, bevakad av svensk militär. 15000 svenska soldater bevakade trupptransiteringen. Och precis som med "Permittenttrafiken" [2] (eller "Tysktågen" som de kallades) förbjöds media att skriva om saken. Denna statliga mediacensur var främst riktad mot negativa artiklar om Hitler, nazism och Nazityskland. Censuren hade införts av Socialdemokraterna redan 1933, alltså sex år innan krigsutbrottet och bildandet av samlingsregeringen. Statens lnformationsstyrelse, SIS, meddelade med en" grå lapp" till tidningsredaktionerna den 27 juni följande: "På förekommen anledning och efter framställning från utrikesdepartementet får informationsstyrelsen fästa tidningarnas uppmärksamhet på den utomordentliga vikten av att icke publicera några uppgifter om vilken väg transiteringen sker av den tyska division från Norge, som skall insättas i Finland."

I praktiken var det naturligtvis omöjligt att hemlighålla sådana uppgifter som denna men med tanke på antalet tåg och tidsrymden är det förvånansvärt få fotografier det finns från såväl "Perimittenttrafiken" som "Engelbrechdivisionen". [3] De svenska officerarna som var ombord på tågen skrev fylliga rapporter till den militäre överbefälhavaren. En av dem påpekade att "den svenska befolkningen var under hela transporten vänlig och förekommande". Det stod i rapporten att några svenskar hade gått ännu längre för att visa sitt stöd till Tyskland. "Under vissa sträckor blev blommor inkastade i vagnarna. Det vinkades praktiskt taget hela sträckan. På sina håll hälsade arbetare och arbetargrupper påfallande intresserat."

Det rapporterades inte om några allvarliga problem under transporterna. Vid ett tillfälle sades några civila svenskar ha grimaserat åt de tyska soldaterna när tåget passerade Karlstad. Utöver detta fanns det inte så mycket annat att rapportera. Många svenskar stod på perrongerna och vinkade på ett sätt som soldaterna uppfattade som att de gjorde Hitlerhälsningen, och soldaterna vinkade tillbaka.

Det finns några anekdoter som kan vara värda att berätta. Till exempel som att kommendanten för Bodens fästning, överste Helmer Bratt, inte riktigt fick som han ville. Han hade i ett tidigt skede begärt att inga tåg ur "Engelbrechdivisionen" skulle få stanna i Boden. En begäran som Stockholm först godtog. Men bara någon dag före ankomsten av första tåget meddelades översten att han tvärtom blivit ansvarig för att utspisa alla de tyska soldaterna något hundratal meter från Norrbottens regemente, på Bodens södra station. Inalles skulle hela divisionen, 15 449 man, komma att besöka denna idag nedlagda station.

Samtliga Bodens förband var dock vid finska gränsen. Överste Bratt befallde därför att Bodens kanoner skulle riktas inåt, mot stationsområdet, och öppna eld vid ett eventuellt tyskt kuppförsök och detta även om översten själv befann sig i granaternas nedslags område. Tågen skulle också omringas av nyinryckta som fick en snabbkurs att uppträda respektingivande. När general Erwin Engelbrecht själv klev av det första tåget som ankom till Boden Södra undrade han upprört om all bevakning verkligen var nödvändig. Översten svarade att soldaternas uppgift var att avvärja eventuella ryska flygattacker. Men när den tyske generalen strosade fram mot den närmaste svenske rekryten sänkte denne snabbt sitt bajonettförsedda gevär mot generalens magområde och lade pekfingret på avtryckaren. Generalen ryggade tillbaka ett par steg och lär ha anlagt en surmulen min...

"Händelsen hemligstämplades och avslöjades först 1980"

Episoden med bajonetten mot Erwin Engelbrechts mage är tyvärr inget författaren Lars Gyllenhaal kunnat få bekräftat av de tre tyska veteraner från 163-infanteridivisionen (varav en senare bosatt utanför Stockholm) som han fick kontakt med efter publiceringen av boken ”Slaget om Nordkalotten”.

Tack vare veteranerna Erich Gliesche och Karl Otto Böttcher kan vi nu presentera deras förbandskrönikas autentiska bilder av "Engelbrechtdivisionens" transitering genom Sverige. Därtill några unika bilder tagna av svenskar, som ej tidigare har publicerats (se bildgalleri). De tyska veteranernas egen förbandskrönika, ”Der Weg der 163. InfanterteDivision” (2006) gör klart två saker: "Engelbrechtdivisionen" fick utmärkt service längs hela svenska vägen och särskilt berömmer man den svenska Lottakåren. Men därefter står det även följande: ”-Det ändrade dock inte det faktum att mertalet av den svenska befolkningen var negativt inställd till den nationalsocialistiska regimen i Tyskland.”

Enligt föreskrift fick inte de tyska soldaterna lämna vagnarna utom på vissa stationer där det skedde utspisning . Av den anledningen så fick troligen svenskarna bara se de tyska soldaterna när de lutade sig ut genom vagnsfönstren. Vad var det då för typ av soldater som under de här sommarveckorna gjorde korta uppehåll vid de svenska järnvägsstationerna och vinkade ut genom kupéfönstren?

Unik bild på det första tåget ur "Engelbrechtdivisionen" fotograferat av Hugo Hassel vid ett stopp i Karlstad 26/6-41.

Helt klart var det inte Hitlers elitgarde som passerade. Tvärtom så var det mestadels helt vanliga tyska medborgare so med kort militär utbildning tvingats in i kriget. Även chefen för Övre Norrlands trupper, generalmajor Archibald Douglas, konstaterade i efterhand att det inte var någon upplyftande syn att se de tyska trupptågen passera Sverige. Med ordningen på tågen var det lite si och så. Glädjande var däremot den svenska bevakningstruppens uppträdande. Soldaterna gick in för sin uppgift med allvar och visade "en mycket god hållning". Flera kontrollofficerare rapporterade att tyska officerare gjort samma iakttagelse.

Den 12 juli 1941 rullade det 107:e och sista tåget ur "Engelbrechtdivisionen" genom Haparanda. Då hade 5 000 vagnslaster med över 300 000 ton last och 15 449 tyska soldater transiterats från Norge via det neutrala Sverige till krigets Finland. Den politiska farsen "Midsommarkrisen" och den militära operationen "Engelbrechtdivisionen" var därmed ett avslutat kapitel. Eller var det...?

...för det finns något som glöms bort i debatten om "Engelbrechtdivisionen". Regeringen gjorde ju klart för tyskarna att transiteringen skulle vara en "engångsföreteelse" det vill säga att "Engelbrechtdivisionen" var den första och den sista av en trupptransport genom det neutrala Sverige. Men var detta verkligen helt sant? -Nej, det är det inte! Svenska regeringen hade långt tidigare gått med på "specialtransporter" av såväl tyska soldater som deras vapen. Tre månader innan Engelbrechtdivisionen, slutet av mars 1941, sade svenskarna ja till en tysk förfrågan om att få transportera ett så kallat järnvägsartilleri genom Sverige till Narvik. Artilleriet skulle användas till att försvara Norge mot allierade militäroperationer. Lofotenräden några veckor tidigare hade inneburit ett nederlag för tyskarna. Brittiska specialstyrkor gick i land på flera ställen på Lofoten och satte eld på fabriker och fiskmottagningar. Flera båtar sänktes, och specialstyrkorna tog med sig 212 tyska fångar. Det var alltför riskabelt att frakta järnvägsartilleriet sjövägen, och Sverige kom till undsättning. Transporten skedde i all hemlighet, och artilleriet fördelades på flera olika tåg. Lasten täcktes över med presenningar och vagnarna hade en total längd på 1,2 kilometer.

Men inte ens denna transitering var den första! För redan året innan, åtta månader innan Engelbrechtdivisionen i oktober 1940, hade även en annan mycket hemlig nazitysk trupptransitering genomförts genom Sverige. Det var det fruktade "Dödskallekompaniet" som i oktober 1940 anlände med fartyget "Isar" till Luleå och som sedan med svenska tåg tog sig till den norska staden Narvik. [4] Denna tungt beväpnade dödsskvadron bestod av 1030 SS-soldater och 65 fullastade järnvägsvagnar med vapen och ammunition. Händelsen hemligstämplades av Per Albin Hansson och Christian Gunter och avslöjades först så sent som 1980! Och som om dessa två mycket hemliga trupptransiteringar inte vore nog kan vi avslöja att inte ens "Dödskallekompaniet" var den första tyska transiteringen, men om detta får vi berätta en annan gång...

Idag vet vi alltså att "Engelbrechtdivisionen" inte var den första transiteringen. Frågan är om den verkligen var den sista? Vem vet vad mer dessa makthavare undanhållit sina egna medborgare? Och dessutom; redan året innan Engelbrechtdivisionen, sommaren 1940, tillät Sverige Hitler att få transportera nazityska soldater på permission till och från det ockuperade Norge med den så kallade "Permittenttrafiken". Totalt transiterades 2,1 miljoner tyska soldater under tre års tid på våra neutrala järnvägar.

"Få av de soldater som passerade överlevde kriget"

Vad hände sedan med "Engelbrechtdivisionen" under Operation Barbarossa? Det var en resa in i Dödens land. Operation Barbarossa var den största militära operationen i mänsklighetens historia både till styrkornas storlek och antalet dödsoffer. Generalangreppet på Sovjetunionen mattades av under senhösten 1941, körde fast under vintern och följdes av åratal av blodigast möjliga offensiver från båda parter. Inför invasionen av Sovjetunionen så bedömdes divisionen vara stridsvan och framförallt ha vana av vinterförhållanden, därför avdelades den till norra frontavsnittet i Finland. Efter hårda strider på Nordkalotten med ansenliga förluster så låg divisionen sommaren 1943 förlagd i södra och mellersta Finland och fungerade som strategisk reserv.

Fortsättningsvis under kriget drabbades divisionen hårt av strider och det bistra klimatet. Många av soldaterna i divisionen frös eller svalt ihjäl, mängder av dem dog i de rena krigshandlingarna eller hamnade i ryska fångläger med oviss framtid. Divisionen deltog i de avslutande hårda striderna på Nordkalotten hösten 1944. Under senhösten retirerade de illa tilltygade in i Norge. Efter återsamling och transport till Oslo skickades enheten över till Tyskland och deltog i slutstriderna. Ytterst få av de soldater som passerade Sverige 1941 överlevde kriget och många av de få hade svåra skador. I början av 1945 överfördes de kvarvarande resterna tillbaka till Tyskland, stod i reserv för en tid i Berlin och förstördes slutligen av Röda Armén i Pommern i mars

Fotografi taget när delar av Engelbrecht-divisionen transporteras genom det neutrala Sverige.

1945. Nästan ingen av de män ur "Engelbrechtdivisionen" återvände levande från kriget.

Enligt författaren Carl-Gustaf Scott fanns det ingen midsommarkris 1941, krisen fabulerades fram i efterhand i syfte att skydda det politiska arvet hos Socialdemokraterna och deras ledare Per Albin Hansson. Midsommarkrisen skapades av Per Albin Hanson för att förmå ett flertal ledamöter bland socialdemokraterna att ändra ståndpunkt och ett sätt var det fabricerade hotet att kung Gustav V skulle abdikera. Sveriges största politiska kris var i själva verket Sveriges största politiska bluff, enligt Carl-Gustaf Scott.

Även om det faktiskt var de tre borgliga partierna i samlingsregeringen som var positiva till att tillgodose tyskarnas krav så var det statsminister Per Albin Hansson som övertalade socialdemokraterna att ändra ståndpunkt så det till slut blev ett majoritetsbeslut att låta tyskarna transitera "Engelbrechtdivisionen" genom Sverige. Vad det rätt eller fel att tillåta transiteringen? Hur hade Finland sett ut efter kriget om Röda Armén inte fått motstånd? Hade då även Finland hamnat bakom järnridån? Och neutraliteten hade vi gjort allvarliga avsteg ifrån redan ett år tidigare med såväl "Dödskallekompaniet" som med "Permittenttrafiken" och andra hemliga så kallade "specialtransporter". Så oavsett vad vi än tycker om själva transiteringen var det Per Albin Hanssons verk med överdrifter och lögner som till slut fällde avgörandet när Sverige vek ned sin neutralitet till förmån för nazisterna under andra världskriget.

"Engelbrechtdivisionen" blev symbolen och beviset att Sverige aldrig var neutralt under kriget. Vi var en icke stridande nation i kriget, men vi var aldrig neutrala. Och det parti som övergav vår neutralitet är samma parti som idag ihärdigt påstår att vi var just neutrala. Samma parti som idag påstår man alltid stått på rätt sida av historien. Samma parti som förvandlat det en gång så fantastiska Sverige till en ren dystopi. Samma parti som var fjärde svensk fortfarande röstar på. Var fjärde svensk som således vill ha en fortsättning på just denna dystopiska samhällsutveckling. Det mest skrämmande är kanske ändå inte vårt rödbruna förflutna utan vår nattsvarta framtid?

// Anders Johansson.

Källa & Lästips:

"The Swedish Midsummer Crisis of 1941" (2002) av Carl-Gustaf Scott.

”Sverige inför Operation Barbarossa” (2006) av Leif Björkman.

”Tyskar och allierade i Sverige” (2011) av Lars Gyllenhaal.

"Beredskapsdagbok 1939-45" (1985) av Björn Forslund

”Slaget om Nordkalotten” (2001) av Lars Gyllenhaal.

"Granne med kriget" (1995) av Bengt Henningsson

"Midsommarkrisen 1941" (2014) av Erik Carlsson.

"Engelbrechdivisinen Del1" av SHA-70 (LÄNK)

"Engelbrechdivisinen Del2" av SHA-70 (LÄNK)

Läs mer om:

[1] Det svenska sveket

[2] Permittenttrafiken

[3] Censureringen

[4] Dödskallekompaniet

[5] Min-utläggningen

Fotnot: I viss litteratur påstås det exakta antalet tåg vara 105 tågset. Då har man inte medräknat de två "för-tåg" som passerade dagen innan. Det exakta antalet tåg som passerade Haparanda är 107 st. Antalet totalt antal passerade soldater varierar i olika skrifter mellan 13 500 till 18 000 soldater. Enligt dokument som fördes vid Charlottenbergs tågstation dit samtliga tåg ankom och där antalet personer räknades framkom att antalet soldater slutligen hamnade på 15 449 personer som räknats in. (Se dokumentet i bildgalleriet nedan.)

Tyska önskemål på det militära området

I. Transporter

1) Transitering av tysk trupp (omkring 1 division) på svenska järnvägar och med svenska transportmedel från trakten av Oslo till Finland.

2) Genomtransport av förnödenheter och underhållsgods till Finland på svenska järnvägar och med andra svenska transportmedel.

3) Tillhandahållande av umbärligt tonnage, särskilt tanktonnage, för tysk-finska ändamål.

För samverkan mellan tyska och svenska transportmyndigheter komma tyska transportsakkunniga att tilldelas den tyske militärattachen i Stockholm, vars uppgift är att samordna de tyska transporterna med transporter i det svenska försvarets tjänst.

II. Telenätet. Användande av det svenska telenätet för tysk teletrafik. Därför lämpade sakkunniga kommer likaledes att tilldelas den tyske militärattachen i Stockholm.

III. Överflygning. Tillstånd för överflygning av svenskt territorium av enstaka flygplan och angivande av flygplatser lämpade för nödlandning. Det hemställes att nödlandade flygplansbesättningar inte interneras och flygplan inte tas i beslag.

IV. Marinfrågor [5]

1) Minspärrar på svenskt territorialvatten till skydd för den svenska kustfarten och till komplettering av tyska spärrar utläggas av den svenska marinen efter överenskommelse med den tyska marinen. Örlogsfartyg från Sovjetunionen tillåtas icke passera genom spärrluckorna.

2) Sverige upprätthåller sjöfarten inom svenskt territorialvatten under skydd av svenska örlogsfartyg så långt det är möjligt. Det vore önskvärt att det genom ändamålsenliga svenska åtgärder säkerställes, att det svenska skärgårdsområdet på ostkusten icke utnyttjas av ryska sjöstridskrafter (ubåtar) som stödjepunkter eller ställen att söka skydd på.

3) Icke-internering av tyska sjöstridskrafter som, oavsett orsak, söka skydd på svenskt territorialvatten eller i svenska hamnar, även om den av folkrätten sanktionerade uppehållstiden av oförutsedda orsaker måste överskridas. Ytterligare frågor av militär eller handelspolitisk art, som följer av ovanstående, lösas genom särskilda förhandlingar.

Stockholm den 22 juni 1941

Bildgalleri. Dubbelklicka och svajpa.

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!