Mineringen

Mineringarna.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"-Öresundsspärren lades ut gemensamt av Sverige och Nazityskland för att förhindra brittiska ubåtar komma in i Östersjön"

När Sverige hjälpte Nazityskland lägga ut minfält och ubåtsnät mot de allierade under kriget!

Lyssna:Mineringarna

00:00 / 47:21

Många vet att Sverige inte var neutralt under kriget. Vi använde inte heller begreppet "neutralt" utan istället begreppet "icke stridande" under kriget. Att vi var neutrala vår något som vi påstod oss varit långt senare. För hur kan ett land vara neutralt när man bara tillåter en part i kriget transportera 2,1 miljoner soldater på våra järnvägar eller tillåter en hel beväpnad division transiteras genom vårt land? Hur neutrala var vi när vi upplät enorma krigslagermagasin till Adolf Hitlers krigsmakt eller när vi tillät Nazityskland använda vårt telekommunikationsnät eller godkände att de använde svenskt luftrum under kriget? Vad många heller inte känner till var det samarbete som skedde ute till havs. Vad som hände därute har det aldrig talats högt om, för det som hände ute på havet var inget den vanlige svensken kunde se från sitt köksfönster. Inget journalister fick skriva om. Inget som togs med i våra historieböcker. Detta är berättelsen om hur vi hjälpte Adolf Hitler och nazisterna med ubåtsnät, mineringar och fartygseskort!

"-Mineringen blev inte sista gången svenskarna vek ner sig mot Hitler"

Redan den 25 november 1939 -mindre än tre månader efter krigsutbrottet- lade Tyskland ut en minering vid Falsterbonäset, en distansminut in på svenskt territorial-vatten. Tyskland vägrade respektera den svenska territorial vattengränsen

på fyra sjömil, utan hävdade plötsligt att vi bara hade rätt till en tremilsgräns. Sverige gav efter och Försvarsstaben fick order av majoritetskoalitionen (bestående av Socialdemokraterna och Bondeförbundet) att inte längre hävda vår neutralitet längre ut än till tremilsgränsen.

Detta betydde att svenska handelsfartyg inte längre säkert kunde komma in i eller ut ur Östersjön. Fartyg med ett djupgående över 4 meter tvingades nu omlasta antingen i Malmö eller Trelleborgs och Ystads hamnar. En vecka tidigare hade dock svenska myndigheter lagt fram ett förlag att bygga en kanal genom Falsterbonäset och denna kanal stod, mindre än två år senare, klar för trafik i augusti 1941.

Mineringen utanför Falsterbo blev inte sista gången svenskarna vek ner sig mot Hitler. Tvärtom var detta bara början men med den avgörande betydelsen att framöver vek vi oss aldrig, vi mer eller mindre frivilligt samarbetade med Nazityskland. Ett samarbete som kom att eskalera och som vi idag inte ska prata högt om för Sverige hade nu valt sida i kriget!

Fyra månader senare, natten till den 9:e april 1940 ockuperar och invaderar

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

En minsvepare går till botten efter gått på en mina under andra världskriget. En liknande olycka skedde utanför Öland södra udde 22/11-41 varvid 10 personer omkom.

Nazityskland våra grannländer Danmark och Norge. Natten efter, den 10 april hade fyrljusen längs den svenska kusten släckts. Tyskarna pressade nu svenskarna att tända dem igen. Detta skulle göra färden längs den svenska kusten upp till det ockuperade Norge enklare och mindre riskabel för de tyska fartygen. Sverige instämde i kritiken och den 19 april tändes fyrljusen åter igen upp längs hela den svenska västkusten och den militära tyska sjötrafiken mot Norge kunde därmed återupptas. Idag vet vi att fyrarna även var tända natten när fartygen "M/S Monte-Rosa" och "M/S Donau" i november 1942 fraktade 772 norska judar från Oslo till Stettin vidare till Auschwitz där de omgående avrättades.

För att trygga skeppstrafiken ytterligare, lade det svenska sjöförsvaret ut minor i Öresund för att hindra brittiska ubåtar från att ta sig in i Östersjön. Mineringen av sjöområdet mellan Skåne och Själland, som utfördes i samarbete mellan Tyskland och Sverige, var ett klart brott mot den neutralitet som svenskarna åberopade. Det var en militär operation som de utfördes tillsammans med tyskarna för att försämra de allierades möjligheter att undsätta de brittiska, norska och polska styrkor som kämpade mot de tyska invasionsstyrkorna i Norge. Marinchefen Fabian Tamm försåg sedan den tyska marinens chef med farleden som krävdes för att ta sig igenom de minerade svenska farvatten till Norge.

"-Spärren lades ut med nazityska fartyg men gemensamt av svenska och tyska soldater"

Drygt en månad efter okupationen av Danmark och Norge, den 17 maj framförde tyskarna en förfrågan till den svenska regeringen att man gemensamt med svenska marinen skulle lägga ut en nätspärr mot ubåtar i norra Öresund. Detta för att hindra att främmande ubåtar (främst brittiska) skulle tränga in i Östersjön som därmed förvandlas till ett tyskt innanhav. Sverige tvingas knappast till detta samarbete, tvärtom. Tyska marinofficerare berömmer sina svenska kolleger för att Sverige så tjänstvilligt och snabbt gått de tyska önskemålen till mötes.

Fyra dagar senare den 21 maj biföll den svenska regeringen den tyska framställningen. Officiellt förnekade svenskarna vad man gjort och än idag är det inte många som känner till vad som hände ute till havs. Den tredubbla ubåts-spärren (senare kallad Öresundsspärren) lades ut i början av juni 1940 med sin västra punkt vid samhället Ellekilde 10 km norr om Helsingör och dess östra punkt utanför hamninloppet till samhället Viken 15 km norr om Helsingborg.

Det ca 6 km långa ubåtsnätet i tredubbla rader spärrade alltså av hela Öresund en mil norr om sundets smalaste passage. Själva nätet bestod av grov stålvajer, hopfogad i rutor om två gånger två meter eller fyra gånger fyra meter. För att hålla nätet på plats försågs det med tyngder, tallriksankare, som höll ner nätet mot botten och så fanns det flytbojar som sträckte dem upp mot ytan. På så sätt hölls de i lodrät position, som jättelika notar.

Öresundsspärren mellan danska Ellekilde och svenska Viken. Idag finns ett lite sjöfartsmuseum vid Viken där Du kan se mer om ubåtsspärren. Hovra bild för förstoring.

Öresund är här måttligt djupt, knappast mer än trettio meter och med de tre parallella systemen av nät blev det en effektiv avspärrning mot ubåtar. Öresundsspärrens uppgift var att förhindra att engelska ubåtar skulle kunna ta sig in i Östersjön. Spärren lades ut på svenskt vatten med nazityska fartyg och med tysk materiel gemensamt av svenska och tyska soldater. Mellan ubåtsnätet och sista biten in mot land, såväl på danska som på den svenska sidan, lämnades en lucka i avspärrningen. En öppning lämnades för passage invid land utanför Vikens hamn. Det gällde att se till så att inte någon ubåt slank förbi i nätens båda luckor och därför ingick det i överenskommelsen att i luckorna skulle det finnas bottenhydrofon-övervakning med strålkastare på ömse sidor av sundet.

Öresundspärren övervakades och skyddades av ett kustartilleribatteri ur KA 1med fyra 57 mm pjäser. Samma dag hela ubåtsspärren var utlagd godkände regeringen en order från chefen för marinen att all passage av främmande örlogsfartyg genom spärrluckan nu var förbjuden. Arrangemanget som var otillåtet enligt folkrätten tillkom på tyska och svenska initiativ, det gynnade tyska intressen samt spärrade förbindelsen mellan två hav. Dessa åtgärder var ur neutralitetssynpunkt diskutabla. Sverige försökte hålla spärrens existens hemlig. Statens informationsstyrelse SIS gick sedan ut till all media samma dag spärren lades ut, den 10 juni 1940 att "spärrningsåtgärderna i Öresund icke fick omskrivas i media". Spärren offentliggjordes endast genom ett meddelande i ”Underrättelser för sjöfarande” tre dagar senare, den 13 juni 1940.

"-Tyskarna hade svenska regeringens tillstånd att bedriva sin verksamhet på svenskt område"

Längst ut på piren vid Vikens hamn stod under hela kriget en bevakningskur. Härifrån bevakades trafiken genom öppningen i det tyska ubåtsnätet svenskarna hjälpt till att lägga ut. Sandsäcksvärn och eldledning maskerades som färgglada badhytter och strandkiosker och soldaterna arbetade sommartid i badbyxor.

Det måste ha varit en märklig och skrämmande syn när man tittade ut över Öresund denna vackra sommardag den 10 juni 1940. Tre kraftiga nazityska bogserbåtar, sida vid sida, var och en med en pråm på släp, var sakta på väg tvärs över Öresund, från Hornbeak på den ockuperade danska sidan till Viken på den svenska. Längs hela den skånska Öresundskusten fanns beredskapssoldater, från infanteriregementena i Halmstad, Växjö & och Kristianstad. De kunde se vad som hände, liksom många i den väldiga arbetsstyrka om bortåt tusen man som höll på att bygga ett stort kustartilleribatteri, Batteri Helsingborg, på platån ovanför Domsten några kilometer inåt land.

Var det den tyska invasionen som kom nu? Den som man fruktat ända sedan 9 april då Danmark och Norge ockuperades? Något som kanske var förtruppen till en invasionsstyrka närmade sig alltså den svenska kusten. Högre militära staber alarmerades och tillfrågades: ska vi öppna eld om fartygen kommer in på svenskt territorialvatten? Men några minuter senare kommer ett lugnande telegram från Stockholm. De tyska bogserbåtarna och deras släp hade svenska regeringens

Isbrytaren "Bore" (1894-1968) tjänstgjorde under kriget som kanonbåt. Har under 80-talet renoverats och ligger idag i Malmö. "Bore" användes bland annat i filmen om ingenjör Andrés luftfärd.

1/2

tillstånd att bedriva sin verksamhet in på svenskt område. "Bedriva sin verksamhet"? Vilken verksamhet...?

Ute på Öresund på några tusen meters avstånd från de tyska bogserarna, låg den svenska hjälpkanonbåten 31. Hjkb 31 var i själva verket hamnisbrytaren "Bore" nu under kriget var tagen i anspråk för bevakningstjänst på den svenska västkusten. Fartyget hade beordrats att denna dag för "speciellt uppdrag" kl 05.00 avgå från Malmö till norra Öresund, närmare bestämt redden utanför samhället Viken. Det "speciella uppdraget" för "Bore" denna dag bestod i själva verket att hjälpa nazisterna spärra av Öresund med enorma ubåtsnät.

En något dråplig skildring av hur det gick till den 10 juni 1940 när Öresundsspärren lades ut har getts av den tyske konsuln i Helsingborg Ivar P:son Henning: "-På förmiddagen blev jag uppringd av en svensk kommendörkapten, som låg här med sin torpedbåt. Han frågade, om jag hade lust att följa med på en tur i undet ombord på hans båt, och tillade, att jag skulle komma att träffa gamla bekanta, han ville ej säga vilka ... När vi nalkades Viken låg mittsunds en stor tysk lastångare, Genua. Vi lade till vid dess sida, kommendörkaptenen, åtföljd av mig, äntrade upp. Ombord mottogs vi av tyske chefen, kommendör Tschirch, som jag kände sedan 1914. Mycket förvånad blev jag dels över att vi steg ombord på en tysk båt, dels över att här träffa en gammal god vän.

Sedan de båda båtcheferna konfererat med varandra, förstod jag att det ej var för min skull, som denna utfärd företagits; viktiga saker skulle nu utföras. De svenska sjöofficerarna skulle vara med om att med tyskarnas hjälp spärra Sundet för ubåtar. Arbetet tog omedelbart sin början. I ångarens lastrum låg det långa nätet av tjock wire med stora maskor, vari ubåtar skulle fastna. Nätet, försett med tyngder och flöten, sänktes nu i vattnet med stor skicklighet av manskapet i riktning mot Viken. När detta arbete, som tog lång tid, avslutats vid den svenska sidan, började ett liknande arbete vid danska kusten.

Under tiden låg torpedbåten vid Genuas sida. De svenska matroserna fick korv, bier och cigaretter av tyskarna och tankar utbyttes om kriget. Vädret var strålande vilket underlättade utsättande av nätet. Sedan nätutläggningen avslutats, placerades ett svenskt bevakningsfartyg på den svenska sidan och ett tyskt bevakningsfartyg på den danska sidan av sundet för att kontrollera passagen för båtar mellan ubåtsspärren och land. Efter väl förrättat arbete tog de svenska officerarna och jag farväl av tyskarna och återvände med torpedbåten till Helsingborg vid 10.30-tiden,"

"-Det var först 2017 som de tysk/svenska ubåtsnäten blev allmänt kända"

Den 27 oktober 1943 när krigslyckan började vända för Adolf Hitler gav försvarsministern direktiv till marinchefen att fri passage för såväl övervattens- som undervattensfartyg genom spärrluckan i den tysk-svenska ubåtsspärren vid Viken måste medges. Luckan ansågs ligga på yttre svenskt territorialvatten, varför fri passage var tillåten enligt de svenska neutralitetsreglerna.

I maj 1945 är kriget över men först i augusti, nästan två år efter det att nätspärren öppnats, påbörjas arbetet att ta upp ubåtsnäten och den 19 september är hela arbetet avslutat. Öresundsspärren var därmed ett avslutat kapitel som ytterst få svenskar kände till.

Allt materialet i form av flytbojar, tallriksankare och kilometervis med stålvajer låg

under en lång tid på kajen Norra Hamnen i Helsingborg. Ett antal bojar blev prydnader i trädgårdar eller vid sjöscoutstugor i runt om i Skåne. En av alla dessa flytbojar finns idag bevarad på Vikens sjöfartsmuseum.

Det var först 2017 som de tysk/svenska ubåtsnäten blev allmänt kända genom boken "Sviktande neutralitet - Öresundsspärren" av Sten Henriksson men kanske hade ingen känt till händelsen om det inte var för en nyfiken telegrafist med en nyinköpt filmkamera...

Flytbojar, tallriksankare och kilometervis med stålvajer från Öresundsspärren låg under en tid på kajen Norra Hamnen i Helsingborg. En av alla dessa flytbojar finns idag bevarad på Vikens sjöfartsmuseum.

Ombord på "Bore" fanns nämligen telegrafisten furir Tryggve Kastrup. Med sig på båten hade Tryggve sin nyinköpta 16 mm filmkamera. Han hade tidigare filmat under sin tjänstgöring på "Bore" när besättningen vid Måkläppen utanför Falsterbo oskadliggjort en mina. När Tryggve nu ser hur de tyska fartygen började lägga ut stora vajrar i Öresund verkade detta spännande att filma tyckte Tryggve. Under en kort tid hinner han filma innan löjtnant Johan Johannisson upptäcker vad som sker och i barsk ton ger order av avsluta filmandet. Det som sker ute till havs är strängt sekretessbelagt. Filmen finns bevarad än idag men är i privat ägo och det är den enda kända film från utläggningen av den svensk/nazityska Öresundsspärren.

Var det då en tysk avspärrning? Ja, det var det naturligtvis, det var tyskarna som hade tagit initiativet att sätta stopp för de engelska ubåtarna. Och själva näten var tyska. Båtarna som lade ut dem var tyska och sjömännen som gjorde jobbet tillhörde Kriegsmarine. Men, och härom kommer den diplomatiska finessen in, från gränsen mittsunds och österut mot den svenska sidan, skulle de bojar som bar upp näten vara målade i gult och blått enligt en överenskommelse som träffats i Helsingör mellan tyska och svenska marinofficerare. Manskapet arbetade i civila kläder och de nätutläggande fartygen bar tysk handelsflagg. Öresundsspärren var tysk på danska sidan och svensk/ tysk på den svenska sidan.

Ubåtsspärren i Öresund var ett samarbete mellan Sverige och Nazityskland, kort sagt, ett flagrant avsteg från Sveriges deklarerade neutralitetspolitik och ubåtsspärren kom att ligga kvar under hela andra världskriget. Men ubåtsspärren i Öresund var inte det enda samarbetet ute till sjöss vi hade med tyskarna. Det skulle komma mer. Mycket mer!

"-Tyskarna fick som enda nation segla förbi mineringen genom Kalmarsund"

Nästan exakt på dagen ett år efter det att Öresundsspärren lagts ut skulle nästa sjömilitära samarbete mellan Nazityskalnd och Sverige inledas. Bara fem timmar efter det att Tyskland gått till militärt angrepp på Sovjetunionen under "Operation Barbarossa" den 22 juni 1941 kliver två tyska sändebud, den tyska diplomaten Karl Schnurre och den tyske ministern i Stockholm, prins Victor av Wied, in på det svenska utrikesdepartementet med en kravlista med fyra huvudpunkter,

Den första och viktigaste punkten var kravet att en fullt fältutrustad armédivision skulle få färdas från Osloområdet till norra Finland, på järnvägen mellan Charlottenberg och Haparanda, den så kallade "Engelbrechtdivisionen". Man krävde också att Tyskland skulle få använde det svenska telekommunikationsnätet samt använda svenskt luftrum för tyskt flyg. Den fjärde punkten handlade om bland annat mineringar i Östersjön och var i sin tur indelad i tre olika punkter.

För det första skulle Sverige och Tyskland tillsammans lägga ut mineringar på svenskt vatten och hjälpa till att komplettera redan befintliga tyska mineringar i Östersjön. För det andra skulle Sverige säkerställa att ryska sjöstridskrafter inte på något sätt kan använda den svenska kusten. Och för det tredje skulle inte Sverige få ta några tyska soldater, oavsett anledning, tillfånga som hamnat på svenskt territorium.

En vecka senare lade Sverige ut en minering öster om Öland. Den förlängde en tysk

Jagarna "Norrköping" (närmast i bild) och "Karlskrona" lade på eftermiddagen 27/6-1941 ut den av tyskarna begärda minspärren på svenskt territorialvatten sydost om Öland.

minering som spärrade av hela Östersjön. Tyska örlogsfartyg fick därefter tillstånd av svenska regeringen att gå genom Kalmarsund men när de gick nära kusten skulle de inte ha krigsmarinens hakkorsflagga utan föra handelsflagg och soldaterna skulle vara under däck för det skulle »se lite bättre ut«. En stor fördel med att frakta de tyska soldaterna sjövägen var att den svenska allmänheten inte fick se så mycket av det som pågick. De svenska myndigheterna krävde att de tyska soldaterna höll sig under däck när fartygen gick nära svenska kustområden. Även all militär utrustning skulle förvaras under däck. Vid tidigare transporter hade tyska soldater stått vid relingen och vinkat till svenska badgäster i Stockholms skärgård medan en militärorkester spelade på däck. Detta var inte acceptabelt, en orkester kunde väcka onödig uppmärksamhet som kunde orsaka oro och problem för den svenska regeringen. Även om de flesta tidningar lät bli att skriva om sådana saker, kunde det ändå uppstå en olycklig uppmärksamhet om de tyska soldaterna var synliga på däck.

Chefen för kustflottan mottog den 26 juni klockan 20.15 order från chefen för marinen att ta ombord minor på två jagare. Detta följdes klockan 22.10 av order rörande utläggning av en minspärr öster om Ölands södra udde. Klockan 02.00 natten mot den 27 juni avgick jagarna "Karlskrona" och "Norrköping" för ombasering till Kalmar och med order att lägga ut mineringen. Efter att klockan 18.15 ha inrapporterat djupförhållandena i den avsedda segelrännan erhöll jagarna verkställighetsorder. Klockan 19.30 den 27 juni lades mineringen ut på uppmaning från Tyskland. En minering i två linjer som förlängde den tyska minering som gick mellan Öland och Gotlands sydspets. Mineringen låg inom yttre svenskt territorialvatten vid Össbygrund sydöst om Ölands södra del och kompletterade den tyska mineringen ("Wartburgmineringen'') som spärrade Östersjön från Ölands södra udde till den baltiska kusten. Bevakningen av mineringen, och leden genom denna, övertogs av svenska minsvepare. UD konstaterar den 27 juni att främmande örlogsfartygs passage genom spärrar på svenskt område inte längre var tillåten.

Genom ett konseljbeslut dagen efter, den 28 juni, förbjöds krigförande makters örlogsfartyg tillträde till området och därmed också passage genom den minfria segelrännan. Tillträdesförbudet gällde alla krigförande nationers örlogsfartyg, vilket Tyskland förklarat sig införstådd med. De behövde ju inte oroa sig eftersom de som enda nation fick segla förbi mineringen genom Kalmarsund. UD delgav samma dag de utländska beskickningarna i Stockholm uppgift angående "minering inom yttre svenskt territorialvatten öster om Ölands södra udde". Sjöfarande varnades genom meddelande i vilket mineringens läge och utmärkning preciserades och segelrännan omnämndes. Mineringen var enligt detta meddelande utlagd "för underlättande av den svenska neutralitetsvaktens verksamhet".

"150-200 tyskar omkom och kropparna spolades senare upp på Ölands kust"

Två veckor senare, den 9 juli 1941 inträffade en allvarlig incident vid just denna minering. Mineringen bevakades av ett svenskt örlogsfartyg som hade till uppgift att eskortera handelsfartyg genom rännan men en miss i kommunikationen till tyskarna ledde till en katastrof. Minsveparen "HMS Sandön" försökte slå larm till tre tyska fartyg som närmade sig mineringen men misslyckades få kontakt och klockan 18.10 gick transportfartygen "Tannenberg", "Preussen" och "Hansestadt Danzig" i tur och ordning på minor i den första minlinjen. Med stoppade maskiner gled fartygen därefter in i den andra minlinjen och träffades igen. "Tannenberg" troligen två gånger. Klockan 18.30 sjönk "Tannenberg" och "Preussen", medan "Hansestadt Danzig" drev en distansminut norröver innan även hon sjönk.

"HMS Sandön" gick under tiden genom seglingsrännan och sökte tillsammans med eskortfartygen som hade för litet djupgående för att gå på minorna att bärga de fåtal överlevande. "HMS Sandön" gick därefter med 16 svårt sårade till Kalmar, medan eskortfartygen återvände till Tyskland. Uppskattningsvis omkom 150-200 tyskar vid denna händelse och många av kropparna spolades senare upp på Öland östkust. I Össby finns idag en minnessten över händelsen. Efter katastrofen sveptes minfältet upp den 20 augusti 1941 för att man skulle kunna undersöka möjligheterna till bärgning av fartygen. I stället lades en ny minering ut i höjd med Gräsgård några distansminuter norrut. När denna nya minering skulle svepas upp inför vintern den 22 november slutade även detta i katastrof då en mina exploderade och sänkte hjälpvedettbåten 282 "Libanon" varvid 10 man omkom.

Vid Gräsgård den 22/11-41 omkom 10 man vid en minsvepningsolycka.

Prins Gustaf Adolf och Sibylla vid Össby. Från ceremonin när stenen över de omkomna tyska flottisterna restes.

Vid Gräsgård den 22/11-41 omkom 10 man vid en minsvepningsolycka.

1/5

I det tyska förslaget skulle man gemensamt även lägga en minspärr i det grunda Öresund som en förstärkning av den redan befintliga ubåtsspärren, den så kallade Öresundsspärren, för att hindra främmande ubåtar att tränga in i Östersjön. Det nämns i sammanhanget att den svenska marinen redan lagt ut 35 mineringar i svenska territorialvatten. I den svenska flottans konvojer skyddades också tyska trupp- och materieltransporter, vilket naturligtvis irriterade de allierade. Ingen kunde nu undgå vilken sida Sverige ställde sig på under kriget. Det direkta samarbete var ett uppenbart, men föga uppmärksammat, brott om Sveriges officiella neutralitet. Inte undra på att svenska marinofficerare kom så bra överens med sina tyska kollegor om att sjöfarten endast skulle få "diskreta underrättelser" om minspärrar "för att undvika uppseende".

Men det var inte bara ubåtsnät och mineringar vi hjälpte Hitler och Nazityskland med. Vi ställde även upp och säkerställde sjötrafiken genom de farliga minfälten med eskort. Efter den tragiska olyckan utanför Össby vid Ölands södra udde eskorterade vi därefter de tyska krigsskeppen genom Kalmarsund. De tyska fartygen möttes av sina svenska beskyddare antingen utanför Trelleborg eller i Hanöbukten. De gick sedan genom det skyddade Kalmarsund och möttes norr om Öland av andra svenska fartyg som fortsatte eskorten till finskt territorialvatten. Där tog finska fartyg över beskyddet av de nazityska krigsskeppen. Det hela inleddes i juli 1941 och fortsatte till september 1942. Den största konvojen omfattade 35 fartyg. I statsminister Per Albin Hanssons dagböcker finns ironiska kommentarer om att de tyska fartygen i inre svenskt territorialvatten markerade "nödläge" – vilket var en formell förutsättning för att de skulle få använda inre vatten – för att sedan dra på för fullt…

"-Visst var Sverige neutralt - men bara till Hitlers fördel"

Ett år senare i augusti 1942 eskorterade Sverige en hel tysk trupptransport genom den då helt nybyggda Falsterbokanalen vilket föranledde en skarp brittisk protest och stor irritation på Sveriges "neutralitet" bland de allierade. Som hämnd för detta kvarhölls det svenska oljetankfartyget "Sveadrott" i USA med sin oljelast vilket bl.a. nödvändiggjorde betydande inskränkningar i de svenska örlogsfartygens eskortverksamhet. Men när de allierade förstod att uteblivna oljeleveranser snarare skulle öka än minska Sveriges beroende av Tyskland möttes Sveriges hållning med viss förståelse men man önskade att Sverige skulle inta en mer strikt neutralitet. Sveriges var med andra ord pinsamt neutralt - men bara till Hitlers fördel...

De tyska eskort beställningarna gjordes av den tyske marinattachén von Wahlert, som helt sonika gick upp till Försvarstabens marinoperationsavdelning där han redovisade när och var nästa tyska konvoj skulle ha svenskt beskydd genom Östersjön. Inte en enda gång fick han avslag på sin begäran! Den svenska eskorteringen av tyska transportfartyg medförde också att de tyska sjökrigskrafterna kunde användas på annat håll under kriget.

Den svenske jagaren ”Klas Horn” var ett av de svenska marina fartyg som eskorterade Hitlers fartyg genom olika minspärrar. I en intervju i slutet av 80-talet berättar en av dem som var med: ”-Ordern kunde komma mycket plötsligt. Det hände

Några av de större minfälten i Östersjön och Västkusten. Klicka på bilden för större format.

rätt ofta. Ibland var man hemma på permission och fick order över telefon att komma omedelbart. Man skulle ut på hemligt uppdrag. Det var strängt tillsagt om tystnadsplikt.”

Men som om ubåtsnät, mineringar och fartygseskort inte vore tillräckligt sålde vi även båtar till Hitler mitt under brinnande krig. Delar av denna export till Tyskland stred uppenbart mot svenskarnas självpåtagna och uttalade neutralitet. Hösten 1942 byggde och sålde ett svenskt varv hela 45 fisketrålare till Tyskland. Den brittisk underrättelsetjänsten kom över information om försäljningen och den brittiska regeringen avlämnade en officiell protest till Per Albin Hansson som dock bara avvisade protesten och påpekade att fisketrålare inte kunde klassas som krigsfartyg och därför måste ligga inom regelverket. Britterna å sin sida hävdade att trålarna enkelt kunde byggas om till minsvepare och vidhöll sin protest. Svenskarna visade en viss förståelse för detta och efter en tid underrättades britterna om att affären hade avstyrts men detta var en lögn från den svenska regeringen. I februari 1943 avslöjades saken som slogs upp stort i tidningen Arbetaren. Tidningens avslöjanden ledde till nya kraftiga reaktioner från Storbritannien men utan att frågan följdes upp.

Efter Tysklands kapitulation i maj 1945 besökte den brittiske underrättelseagenten Henry Denham flera nordtyska hamnar för att delta i registreringen av tyska krigsfartyg. Han träffade där på 38 av de 45 svenskbyggda fisketrålare som hade byggts om till minsvepare. De hade också använts som plattformar till luftvärns-kanoner utanför viktiga hamnar och förutom tillverkningen av fartyg som användes i den tyska krigsmarinen, lånade ett svenskt rederi dessutom ut två av sina tankfartyg till tyskarna. De gick i tyska farvatten men återvände till Sverige 1943. Det fanns alltså många avsteg från neutralitet långt där ute som vi svenskar aldrig fick inblick i. Något vi idag fortfarande vet alldeles för lite om.

Det fanns inget annat land än Hitlers Nazityskland som Sverige hjälpte under kriget på liknande sätt med ubåtsnät, mineringar och eskort genom minspärrar. Att Sverige hjälpte nazisterna att lägga ut minor runt våra vatten mot de allierade länderna är bara ytterligare ett bevis att regeringen i Sverige ställde sig på Adolf Hitlers sida. Hitler kände sig helt trygg med att Sverige ställde helhjärtat upp på Nazitysklands sida. Vi ställde oss därmed mot USA, Storbritannien och Frankrike! Eskortuppdragen vid sjötransporterna var en belastning för den svenska marinen eftersom omfattningen blev betydligt större än väntat, Från augusti 1941 utförde svenskarna 51 olika eskortuppdrag med totalt 116 tyska truppfartyg som eskorterades mellan Tyskland och Finland. Mest handlade det om att eskortera tyska handelsfartyg och transportfartyg genom farliga vatten nära svenska kusten. Att gemensamt hjälpa till med ubåtsnät och min-utläggning var bara en liten del men dock ett direkt avsteg från vår neutralitet. När sjötrafiken upphörde, erbjöds de svenska sjökaptener som hade eskorterat de tyska fartygen en tysk hedersmedalj och en summa pengar. Enligt en av kaptenerna, Allan Olsson, var det dock ingen som tog emot utmärkelsen. Det var inte så konstigt, för vid denna tidpunkt hade krigslyckan vänt, och det skulle knappast ha sett så bra ut att gå omkring med en tysk hedersmedalj, samtidigt som Hitlers krigsmakt slogs tillbaka på alla fronter.

Vi ska ha i baktanke att vi aldrig hjälpte andra länder med motsvarande insatser, bara Adolf Hitlers Nazityskland, och allt detta godkänt av regeringen! Var det neutralt? Stod vi på rätt sida av historien? -Nej, knappast! Det direkta sjömilitära samarbete som förekom, t.ex. i form av mineringar i Östersjön och utläggandet av ubåtsnät har diskuterats i förvånansvärt liten utsträckning. Varför denna slagsida till nazisternas fördel är så okänd för många av oss idag kan vi bara spekulera i. Kanske var det för det som hände "långt där ute" till havs var "osynligt", inte synligt från vårt köksfönster. Vi såg det inte. Inga fotografer som tog bilder, inga journalister som skrev reportage. Vi måste också alltid minnas att efter kriget regerade ett och samma politiska parti oavbrutet i 44 år! Det fanns med andra ord gått om tid att förtiga och förljuga fakta till allmänheten samt komma med alternativa sanningar. Kanske är detta en av de bäst bevarade hemligheterna under kriget. En hemlighet som bör förbli hemlig då den skulle avslöja vilken sida vi faktiskt stod på under kriget. En sida vi idag gör allt för att förneka...

// Anders Johansson.

Källa & Lästips:

"200 svenska sevärdheter från andra världskriget" (2020) av Lars Gyllenhaal.

"Svensk marin säkerhetspolitik 1939-1945" (1994) av Bertil Åhlund

"Det här är en svensk tiger" (2019) av Aron Flam (sid 338-)

"Tyskar och allierade i Sverige" (2011) av Lars Gyllenhaal

"Sviktande neutralitet" (2017) av Sten Henriksson

"Midsommarkrisen 1941" (2014) Erik Carlsson

"Den stora lögnen" (1991) av Wilhelm Agrell

"Det Svenska Sveket" (2017) Eirik Veum

Diverse länkar:

Tyska önskemål på det militära området

I. Transporter.

1) Transitering av tysk trupp (omkring 1 division) på svenska järnvägar och med svenska transportmedel från trakten av Oslo till Finland.

2) Genomtransport av förnödenheter och underhållsgods till Finland på svenska järnvägar och med andra svenska transportmedel.

3) Tillhandahållande av umbärligt tonnage, särskilt tanktonnage, för tysk-finska ändamål.

För samverkan mellan tyska och svenska transportmyndigheter komma tyska transportsakkunniga att tilldelas den tyske militärattachen i Stockholm, vars uppgift är att samordna de tyska transporterna med transporter i det svenska försvarets tjänst.

II. Telenätet. Användande av det svenska telenätet för tysk teletrafik. Därför lämpade sakkunniga kommer likaledes att tilldelas den tyske militärattachen i Stockholm.

III. Överflygning. Tillstånd för överflygning av svenskt territorium av enstaka flygplan och angivande av flygplatser lämpade för nödlandning. Det hemställes att nödlandade flygplansbesättningar inte interneras och flygplan inte tas i beslag.

IV. Marinfrågor.

1) Minspärrar på svenskt territorialvatten till skydd för den svenska kustfarten och till komplettering av tyska spärrar utläggas av den svenska marinen efter överenskommelse med den tyska marinen. Örlogsfartyg från Sovjetunionen tillåtas icke passera genom spärrluckorna.

2) Sverige upprätthåller sjöfarten inom svenskt territorialvatten under skydd av svenska örlogsfartyg så långt det är möjligt. Det vore önskvärt att det genom ändamålsenliga svenska åtgärder säkerställes, att det svenska skärgårdsområdet på ostkusten icke utnyttjas av ryska sjöstridskrafter (ubåtar) som stödjepunkter eller ställen att söka skydd på.

3) Icke-internering av tyska sjöstridskrafter som, oavsett orsak, söka skydd på svenskt territorialvatten eller i svenska hamnar, även om den av folkrätten sanktionerade uppehållstiden av oförutsedda orsaker måste överskridas. Ytterligare frågor av militär eller handelspolitisk art, som följer av ovanstående, lösas genom särskilda förhandlingar.

Stockholm den 22 juni 1941

Video & Bildgalleri. Dubbelklicka och svajpa:

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!