Ryssläger #7: Krampen.
(1944-1945)

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg
11.jpg

"Krampen var det största av de åtta rysslägren i Sverige"

Stämpel9.gif
Skärmklipp 2021-01-27 19.10.53.gif

 

Visste Du att massmördaren och kommunistdiktatorn Josef Stalin fick driva åtta ryska fångläger i Sverige?

Visste Du att nuvarande KGB fick fritt spelrum att spåra upp och fängsla ryssar till dessa fångläger i Sverige?  Fångläger som i praktiken var ryskt territorium! Detta läger -Krampen- är ett av dem:

"1"

Den ödsliga platsen är rik på mossar och tjärnar och beläget I31 meter över havet på den kraftiga stigningen mellan Uttersberg och Riddarhyttan. Ingenstans i trakten kunde det komma så mycket snö som just där. ​

X

KRAMPEN
”Brutahtetat tåg hela tiden på lur i lägret om någon uppträdde otroget eller kunde antas vara icke renlärig”
I en öppning i skogen en kilometer från landsvägen mellan Aronsberg och Uttersberg i Skinnskattbergs västra kommundel låg Krampen järnvägsstation vid den så kallade Krylbobanan. Platsen är rik på mossar och tjärnar och ganska högt belägen I31,67 meter över havet på den kraftiga stigningen mellan Uttersberg och Riddarhyttan.
Ingenstans i trakten kunde det komma så mycket snö som där. Bland järnvägare var orten känd som »sJ:s Sibirien<.
Ortsnamnet Krampen är efter sjön Krempa eller Krampa, på I6oo-talet belagt som Krampen. Motsvarande svenskt dialektalt ord wkrapp« betyder »trång, snäv” Filip Arell skriver i ”Svenska statsbanor och stationer”, utgiven år I910, om Krampen: »Ful och ödslig natur, vidsträckta mossar bevuxna med martallar, där och var fast mark med skog av gran och tall, ej lövskog. Sen vår och tidig höst. Frost i slutet på juli, början på augusti. Dålig tillgång på livsmedel, köpas fördelaktigast i Köping. En lanthandel på tre kilometers avstånd, skola fem kilometer bort.”
I den andra upplagan utgiven är I915 kompletterar Filip Arell upplysningarna om Krampen. Där finns nu en ångsåg etablerad på ungefär den plats där rysslägrets matsal, kök och bastu senare skulle uppföras. Som mest arbetade ett tjugotal personer där. Sågen lades ner år l941.
Lanthandeln var belägen i Aronsberg. Ibland kom cykelbud från affären med varor till stationen där folk fick hämta och betala det man beställt. Folkskolan hade årskurserna ett till och med sex och fanns i Snarhem, Uttersberg.
I Krampen är det sedan länge öde med undantag för tågen som ibland rusar förbi och sommargäster och sponfiskare som trafikerar körvägarna. Det är mest skog vid det som en gång var ett samhälle.
Bara två byggnader är kvar vid stationsområdet, tvättstugan och en av banvaktarbostäderna. Tvättstugan var sedan stationen stängts rastkoja åt lastarna på järnvägen så länge som Forshammars bergverk hanterade säckar med porslinsmjöl i Krampen. Därtill finns en förfallande tegelkällare och kolbrygga kvar.
Till Krampen kom även ett smalspår och stadonen fungerade som en omlastningsplats mellan det smalspåret och statsbanan. Den smalare järnvägsbanan; Köping-Uttersberg-Riddarhyttan Järnväg, kallades i folkmun KURJ-banan och var viktig för i första hand Kolsva järnverk.
Den hade byggts av privata intressen men med statstöd. Personalen i omlastningen var dock anställda av SJ, KURJ-banan kom av misstag att få en världsunik spärbredd, 1093 millimeter istället för det avsedda måttet 1067 millimeter. I samband med projekteringen gjordes en felmätning och den felaktiga måttuppgiften kom att ligga till grund för beställningen av vagnarna. I Krampen fanns en överföringsramp, det vill säga en konstruktion där vagnarna från statsbanan (vars spårbredd var $tandardmåttet 1435 millimeter), kunde köras fram och placeras på ett underrede till en vagn med KURJ-banans smalspår. Statsbanan förbi Krampen, sträckan Örebro–Frövi–Krylbo, byggdes under de sista åren av I8oo-talet. Den äorde det möjligt för SJ att gena från Hallsberg till Dalarna. Krampens station invigdes år I900 och Statsbanan elektrifierades år I934. Smalspåret mellan Krampen och Köping trafikerades dock under hela sin tid av ånglok. I Stationshuset i jugendstil bodde stationsinspektören, stinsen, med familj. I denna trakt var stationen en mäktig byggnad, rentav överdimensionerad. Det hade också fallit sig så att gränsen mellan socknarna Skinnskatteberg och Hed gick rakt igenom stationen. Stinsen fann sitt sovrum beläget i Heds socken, men han åt frukost i Skinnskatteberg.
På nedre botten fanns ekande vänthallar med klinkergolv som bildad olikfärgade vackra formationer, stora fönster och den på den tiden obligatoriska personvågen där man för en slant kunde få sin vikt meddelad på en pappersbit. I denna del av byggnaden fanns också biljettförsälining och expedition där fraktsedlarna buntades, radio och telefon, godsutlämning samt postkontoret vars föreståndare var en dam från trakten anställd av Postverket. Posten på KURJ-banan skötte stinsen om.
Några hundra meter söder om stationsbyggnaden låg de järnvägsanställdas bostäder i samma stil som stationshuset och ett flerfamiljshus i trä en bit norr därom. Här bodde stationskarlar och stations- och omlastningsförmän med familjer. År 1910bestod stationsstyrkan av 15 man som var bosatta i Krampen, därtill som mest ett tjugotal extraanställda på omlastningen enlig; Filip Arells bok ”Svenska statsbanor och stationer”. lnför invigningen av Krampens station lät SJ köra vagnslaster med matjord till tjänstebostädernas trädgårdar och till stationshusets östra sida. Man var angelägen om att försköna området. SJ anställde till och med en trädgårdsmästare som utförde röjningar och planteringar vid stationerna utmed banan. Fortfarande finns träd i Krampen som planterades av denne trädgårdsmästare. Det var i slutet på augusti I943 som Kungliga Socialstyrelsen beslutade att placera en utlänningsförlägping där avsedd för de allt ner soldaterna från Röda armen som flytt till Sverige. Den skulle ligga precis öster om stationsområdet. Det isolerade läget, närheten till järnvägen och tillgången till arbete på statens mark gjorde Krampen ur myndigheternas synvinkel till en utmärkt förläggningsort. Lägret skulle anläggas på båda sidor om den befintliga vägen till Enebo. Snickarkunniga sovjetryssar från den befintliga förläggningen i Baggå kom varje dag under större delen av oktober månad till Krampen för att delta i arbetet med att resa några av barackerna. De levererades i element av AB Köhlsta Hus i Köping.
Först restes tre baracker på plintar som gjutits: En skulle bli förläggning för sovjetryssar med plats för 48 man, en skulle användas till tvätt- och hygien och en till personalen, därpå byggdes barackerna för matsal och kök. Ryssarna från Baggå drog vattenledningar från en dricksvattenbrunn väster om den befintliga vägen. De byggde också ett litet pumphus.
Vid Enebovägen fanns en inrasad källare. Ryssarna lagade den och utvidgade den till en dubbelkällare. Den användes för att förvara råvaror till lägerköket Snett bakom källaren byggdes senare det så kaIlade garaget i trä eller »kruthuset« där dynamit och tändhattar förvarades i kistor. De övriga tolv manskapsbarackerna, var 10 år gamla och hade använts av Statens arbetslöshetskommission i samband med nödhjälpsarbeten på I93o-talet. De såg sjabbiga ut, färgen var flagnad, men de gav plats för tolv man i varje. De ställdes i två rader vid den sydligaste delen av lägerområdet. I en av dem bodde förtroendemannen Konstantin Boudjin under större delen av rysslägrets bestånd. Manskapsbarackerna utrustades med klädskåp, säng av militärmodell och pall till var och en samt några bord, en spaltugn med varmluftstrummor samt vedlår, brandspruta och två brandhinkar. I mitten på december 1943 var arbetena klara. Lägret i Krampen utökades på våren 1944 med två stora nytillverkade manskapsbaracker som ställdes närmare skogen.
Lägerföreståndaren Tom Ljungquists bostad var ett hus med trädgårdstäppa till från ångssågstiden. 1 det huset inrymdes också det svenska lägerkontoret. Tom Ljungquist var från Lidingö och kunde ryska sedan han på I93o-talet varit verksam i Ryssland som flottarbas. Där fanns också den så kallade Folkets hus-baracken, som fungerade som samlingslokal. Byggnaderna var försedda med elektricitet och kaminer som värmekällor.
I lägret fanns ett märkvärdigt utedass, byggt av ryssarna. De nödiga fick klättra upp på en utvändig trappstege ungefär fem meter för att göra behoven. Avträdet hade två sittplatser. Utrymmet mellan avträdet och marken var inbyggt med brädor. Konstruktionen var praktisk så till vida att dasset inte behövde tömmas särskilt många gånger under tiden Kampen fungerade som utlänningsförläggning.
I Kampen bodde många flyktingar. Som mest, då lägrets tömdes, fanns närmare trehundra sovjetryssar där. Vanligtvis följde rekryteringen till Bergslagslägren den ordningen att de flyktade soldaterna fördes av polisen till Lissma och därifrån till huvudlägret Baggå, eller direkt till annexen Baggbron, Krampen eller Abborrtjärn, Av lägerplatsen, som hade en yta på cirka 160 x 80 meter, eller 1,28 hektar, återstår idag endast betonggrunden till lägerchefens hus och där i närheten rester efter pumphuset, ett par betongkonstruktioner i anslutning till barackerna som utgjorde matsal och kök samt i marken plinthål och enstaka gjutna plintar på vilka barackerna var resta.
Nu hörs mest skogens sus där. Men när rysslägret öppnades 1944, var det förstås liv och rörelse. Till en början hade människorna i trakten, precis som på andra håll där lägren etablerats, varit tveksamma till det hela. Man började tala om att »nu var det bäst att börja läsa dörrarna<.
»Men ryssarna kom och ingen blev på något sätt störd av dem<, uppger Karl Eriksson i Köping. Den så kallade Folkets hus-baracken byggde flyktingarna under ledning av en rysk byggnadsingenjör, Sjarobdsj. Pengarna till inköpet av brädor och plank från den nedlagda sågens upplag togs från lägerkassan.
När samlingslokalen invigdes i början på februari 1944 bjöd ryssarna in ortsborna. »Varsågod, på Krampen!< sade de i stugorna och till folk de mötte på vägen Senare kunde de säga »Varsågod Krampen, film ikväll!< Legationen, som besökte lägret ett par gånger i månaden, visade film och höll möten för flyktingarna där. Folkets hus var en enda stor sal med en scen vid norra kortsidan. I anslutning till förstugan fanns det lilla kioskutrymmet. Kioskluckan togs upp i väggen på den södra gaveln.
Ganska många av sovjetryssarna spelade musikinstrument som de till en början lånade av ortsbor. Snart köpte de dragspel, gitarrer och fioler. Det dröjde inte länge förrän den första dansen ordnades och inte bara folk från Krampen och de närmaste byarna utan också allmänheten i Riddarhynan, Aronsberg, Uttersberg och Karmansbo inbjöds.
Ja, dit kom folk cyklande ända från Hed och Skinnskatteberg.
Att Krampen blev en träffpunkt i bygden var överraskande och gillades inte av alla. Efter ytterligare en dans med mycket folk fick lägerchefen, Tom Ljungquist, förhällningsorder att avvisa alla ortsbor från ryssarnas tillställningar i Krampen, samt tillse att alla intagna verkligen var i sina baracker på föranstaltad tidpunkt på kvällen. I ett brev till Socialstyrelsen daterat den 27 februari 1944 skriver Tom Ljungquist:
»Såsom jag förutsåg hade detta till följd att ryssarna började bråka, och klaga över omänsklig behandling. De skruvade ur säkringspropparna för ljuset så att hela lägret låg i mörker en stund innan jag fick isatt nya proppar och hålla vakt vid ledningen. När sedan det blev dags att stänga klubben klockan 23 hade detta till följd nya protester och hot om stryk till mina funktionärer. Först efter det att klubblokalen mörklagts lämnade ryssarna salen. Någon hjälp av förtroendemännen hade vi ej i någotdera fallet, då de sade sig ej ha att några instruktioner från sin legation om dessa saker.” Tom Ljungquist begär att de svenska ortsbor »som jag känner som ordentligt och bra folk kan delta i lördagsfesterna. På vägarbetena och i skogen har vi ju en hel del folk, som ryssarna komma i kontakt med och hade bett hit dessa med familjer och det är ju klart att irritationen blev stor när jag måste avvisa dem.<

Det finns många vittnesmål om hur trevligt flyktingarna uppförde sig mot barn och särskilt mot äldre. „Mot äldre personer var de särskilt hänsynsfulla och ödmjuka och visade ett utmärkt bemötande,, säger Hugo Andersson i Södertälje som arbetade i Lienshyttans Konsum under krigsåren.=' Men också när yngre ortsbor kom till en fimvisning och alla platser var upptagna reste sig någon ryss så att de åck sitta.
Tom Ljungquist framhåller att följden av ett generellt förbud för allmänna tillställningar i Krarnpen »blott har till följd att ryssarna söka sig till Riddarhyttan och Uttersberg, där jag ej har någon kontroll på dem. \’idare anser jag att de gott kan få hålla på dll klockan 24 på lördagar.< Tom Ljungquist blev bönhörd, men myndighetspersoner på olika nivåer såg på Krampen med skepsis. Sovjetryssarna i läget respekterade honom. Flyktingarna besökte också Folkets hus i Snarhem i Uttersberg och Folkets park i Riddarhynan. ”Stor-Peter“ från Krampen brukade dansa tyska danser och ”knädans“ i pauserna på danserna i Uttersberg.

Seth Anderssons strategi var annorlunda än den Tom Ljungquist tilllämpade för att hålla ordning och reda. Han utfärdade order på order som översattes till ryska och anslogs i matsalen och på logementen. I order nummer 23 till exempel förhåller han bland annat de intagna att alltid iaktta försynthet mot omgivningen, »sång och musik och skrål får inte förekomma efter kl. 23.oo”, och uppmanar dem att tänka på omgivningen och >,den svenska arbetande befolkningen«. Han förbjuder i en annan order de intagna att ta med tallrikar och bestick från matsalen till sina rum, använda filtar som bordsdukar. att kasta papper och skräp genom fönstren (ryssarna övergick då till att kasta skräp på vinden istället), att plocka frukt och grönsaker i trädgården ty >'dessa saker är avsett att användas i hushållet och ej okynnesvis ätas upp< samt att >ta lampor i trappor och korridorer när de på rummen gått sönder«. I en annan order skriver han ”Föreståndaren för biografen Hultebo ber alla ryssar, som besöka biografen att låta bli att prata och larma under pågående föreställning« och påminner samtidigt om en tidigare order om att »i fortsättningen sängarna skola bäddas bättre«. Av överblivet lösvirke från bygget av Folkets hus reste ryssarna en bastu. Den stod grönmålad inne bland träden i närheten av matsalen, Där i närheten fanns även ett brädskjul för ved dll lägret. Metewed låg också upplagd intill den grusade gångväg som ledde till Tom Ljungquists stuga. Inom lägerområdet anlades för övrigt flera grusade gångar.
Matsalen, köket och bastun låg intill den plats där ångsågens ramar tidigare varit placerade. I skogsbrynet i öster fanns torrdassen, bland annat det tidigare beskrivna ”femmetersdasset”. Personalbaracken hade eget dass dit man bara kunde a tillträde med nyckel, Det berättas att det ska ha fnnits en »spöpåle”, en bit in i skogen.
Den utgjordes av en tall som kapats ett par meter ovan marken och barkats. Men något skriftligt belägg för att en sådan spö- eller straffpåle funnits i Krampen och dessutom verkligen använts finns inte. En marinsoldat från Kaliningrad, som av den sovjetiska lägerledningen ansågs som »pålitlig<, var utsedd till spöexekutor. Det kan ha räckt med hotet om ett sådant straff för att uppnå verkan. Även bastubyggnaden verkar ha använts i avskräckande syfte och kom att kallas för » lägerfängelset«,
Placeringen av byggnaderna kom att dela in lägret i en svensk och i en sovjetisk del samt gemensamhetslokaler på båda sidorna om den befintliga körvägen. Tom Ljungqvist och den övrjga personalen som bodde i lägret hade dämed uppsikt över vad ryssarna företog sig på fritiden, till exempel när de besökte samlingslokalen och stationsområdet, en slags inbyggd social kontroll om man så vill. Frågan är om det var avsiktligt eller om det bara föll sig naturligt?
Området var aldrig omgärdat av något staket eller annan inhägnad. Men Krampen fridlystes av Länsstyrelsen den I juni I944 på begäran av Länsstyrelsen. Det innebar förbud mot allmänheten an vistas där. Avsikten var att ffektivare kunna utöva kontroll av kontakten mellan utlänningarna och utomstående. Målet var att minimera detta utbyte. För utomstående, som bröt mot ftidlysningen och tog sig in på lägeromrädet, hotade böter om etthundra kronor, vilket var en betydande summa för de flesta år I944.
Landshövding Conrad Jonsson krävde i samband med detta att Socialstyrelsen inhägnade området med ståltråd eller liknande och att ”anslagstavlor med tillkännagivandet av förbudet städse skola finnas uppsatta vid områdets gränser, vilka anslagstavlor skola vara av sådan beskaffenhet och så placerade, att från varje punkt på gränslinjen minst en anslagstavla är synlig«. Anslagstavlorna sattes upp, men vind och regn förstörde snart meddelandet och någon annan avspärrning kom aldrig till stånd.
Vid den här tiden skärpte de svenska myndigheterna kontrollen av flyktingarna. Om det upptäcktes att någon lämnade området utan tillstånd skulle det anmälas till Socialstyrelsen, För att journalister skulle få göra reportage från Krampen krävdes tillstånd av den sociala byrån och om ryssarna skulle tillfrågas var det »dessutom bäst att fråga sovjetryska legationen om tillstånd, då ryssarne säkert i annat fall tiga<, som Aftonbladets korrespondent Harry Jansson i Västerås, fick till svar då han sökte om att få besöka lägret den 28 december 1943.
I februari I944 tilläts Bärgslagsbladet att besöka Krampen och berättar om en »barackstad i jätteformat< som vuxit fram intill den förut så oansenliga och tysta omlastningsstationen. Det framgår att lägerchefen Tom Ljungquists >,närmaste assistent« är Gustav Karlsson »vilken är född av svenska föräldrar i Ryssland och alltså behärskar ryskan som sitt eget modersmål<. Även Tom Ljungquist talade ryska.
»Det är också ett verkligt nöje att höra dessa båda herrar konversera med de ryska flyktingarna. Språket flyter lätt och ledigt och man skrattar och äro glada tillsammans.« Veckorna innan detta besök hade tidningen publicerat artiklar där ryssarna påstods störa ordningen genom att stjäla och ofreda kvinnor. Man kan därför 6 den uppfattningen att Krampenreponaget också hade syftet att något väga upp dessa tidigare beskyllningar. Läsarna ar emellertid veta att då sovjetryssarna »kommit över svenska gränsen utan vapen i hand måste de betraktas såsom civila flyktingar. Ett begrepp som den stora allmänheten måste göra klart för sig, speciellt med tanke på den senaste tidens händelser.
En civilflykting blir inte satt under samma bevakning som till exempel en militär flykting, vilken interneras och ställs under militärkontroll, utan enbart är ställd under lägerchefens uppsikt.< Godstrafiken i Krampen var omfattande under krigsåren, men persontrafiken blygsam. Krampen var och förblev en glest befolkad avkrok i skogen. Det fanns en förhoppning när statsbanan förlängdes förbi Krampen, att folk skulle söka sig dit och att orten skulle genomgå ett framåtskridande men det blev aldrig så. »Det var som att bli förvisad till Krampen«, minns tågklarerare Tage Wieweg, som arbetade där mellan år I 938 och I94J. Han drev dessutom en kiosk i flyktinglägret.
Till det ogäswänligas konto måste också föras att här fanns mycket huggorm. Många blev stungna. »Man var alltid tvungen att noga se sig för så att man inte trampade på någon som låg ihopringlad«, berättar Annie Danielsson-Karlsson i Allmänningbo.” 
I trakten fanns under gynnsamma är mycket blåbär och lingon att plocka. Välsignade år var myrarna fulla av hjortron.
I Krampen fanns dll sist drygt trehundra sovjetryssar. Krampen var därmed det största rysslägret i Sverige. Redan från början hade man mycket tydliga önskemål, i första hand ville legationens ombud hindra de intagna att vistas utanför området. Legationens företrädare talade ibland hemlighetsfullt med Ljungquist om de intagna som wöverlöpare<, all6å personer som skulle ha samarbetat med fienden.
Tom Ljungquist hade i jämförelse med sin chef Seth Andersson en liberal hållning gentemot de intagna och personalen. Seth Andersson ansåg att han klemade med dem. Även lands6skalen Helge Ihrfelt i Köping var kritisk. Seth Andersson lämnade troligen sina dubier om Ljungquists sätt att sköta sitt uppdrag vidare till Socialstyrelsen. Tom Ljungquist fick flera gånger svara för sig varvid han förklarade att han ansåg det bättre att uppträda mänskligt mot de intagna än att behandla dem alla som förbrytare. Han ansåg också att landsfiskalen inte borde yttra sig om förhållandena, då varken han eller annan polis varit närvarande en enda kväll i lägret. »Det går an att fråga qänstemännen vid järnvägen, om det finns något att anmärka på ordningen inom lägret på danskvällarna, men han bör ej fråga sådana som vi awisat utan de ordentliga.< 33 Utöver Tom Ljungquist bestod den svenska lägerpersonalen av kamrer Gösta Liifw och en svensk elektriker,ErikPettersson, kökspersonalen på fyra till fem personer samt Hugo Ödmark som var tillsyningsman, anställd av Socialstyrelsen på inrådan av Tom Ljungquist När Hugo Ödmark lämnade lägret sommaren I944 hade han så gott som dagligen i åtta månader umgåtts med sovjetryssarna och hade många väldigt roliga stunder med dem. Vid fem tillfällen under hösten 2004 berättade han sina minnen därifrån i samband med Västmanlands läns museums insamling av minnen från denna tid. Socialstrrelsen var ansvarig för förläggningarna, men i Krampen var det sovjetiska leqationen som utövade överinseende av de intagna, enljgI Hugo Ödmark. Legationssekreterare Malgin, sekreterare till Soviets dåvarande sändebud i Sveriget madame Kollontaj, besökte Krampen aera gånger. Hon var den högst ansvarige på rysk sida Den sovjetiske förtroendemannen i lägretl Konstantin Boudjin var den lokala ledaren för de intagna och han hade bland annat i uppgift att föra listor över de inkomster och utgifter som ryssarna hade. Han bokförde deras arbetsinsatser och drog av föt mat och lwsrum fTån. inkomsten Vid sammanträdena användes kulram för att göra uträkningarna.

Ett minne Hugo Ödmark nämner är att när ryssarna inte fick dansa i Folkets hus vid en påsk eller pingsthelg, blev de arga och skrek ”Svetski fascisti!« De blidkades genom att dansen fick genomföras dagen därpå. Han berättar också om ett annat tillfälle då det kom en ryss vid namn Vetrov till lägret för att propagera för Moder Ryssland, Vetrov blev ganska högljudd och varje gång han nämnde Stalin vid namn hunade och stampade ryssarna i golvet Hugo Ödmark anser att flyktingarna i Krampen uppförde sig anständigt De var trevliga och lättsamma att umgås med. De flesta arbetade, med vägbyggena ener i skogen. Somliga kunde fördriva fridden i lägret, andra var ute och cyklade. Det handlade mycket om att försöka A tiden att gå, och att ha roligt. Intill Folkets hus fanns en öppen plats där sovjetryssarna utövade idrott och där barnen i Krampen ibland spelade fotboll. Där hade man också valborgsmässoeld, också efter det att lägret avvecklats.
De drack gärna vodka om möjligheten gavs, många av dem rökte mycket, cigaretterna rullades av tidningspapper. De köpte kläder av Rothenbergs manufaktur i Köping, stadens enda klädafrär vid denna tid. Ryssarna reste dit, eller så kom Rothenbergs till Krampen och visade exempel på kostymer. De ville gärna ha byxor som i benen var vida och utsvängda nedtill. De brukade använda västen till kostymen för att göra kilar som syddes in i byxbenen så att de blev utsvängda och fick jazzsving, berättar Hugo Ödmark Vissa av flyktingarna hade lätt för att lära sig tala svenska. De sade att det skulle bli svårare för svenskarna att lära sig ryska. Men de flesta brydde sig inte om att lära sig svenska, eftersom de visste att de skulle tillbaka till Ryssland så fort det fanns en fri östersjöhamn.
Hugo Ödmark berättar lite om några intagna som han blev bra bekant med: Ivan Babenkov pratade mycket bra svenska och han kunde berätta om sig själv och sitt liv i Ryssland. Han pratade om allt, när han var ensam pratade han också om vad han tyckte och tänkte om saker och ting. I grupp brukade ryssarna ibland säga >,Sverige bra, Ryssland bättre.< Babenkov hade pluggat svenska under ett par månader innan han kom till Krampen. Han fungerade också som tolk, samarbetade med folket på expeditionen i stationshuset och såg till att det kom intagna och hämtade gods till förläggningen, till exempel mjölk och andra tyngre livsmedel. På expeditionen fanns en radio som Babenkov tyckte om att lyssna på.
Slain var en sorts ordningsman, en sibirier som var otroligt stark, stor och kraftig. Några ansåg att han var klumpig. För att visa motsatsen gick han bland annat på lina, En annan hette Viktor Serov, en ung pojke från Leningrad. Han var otroligt duktig på att sjunga – tenor var han – och kallade föreståndaannan i köket, Rakbo-Anna, för »mamma<. Det är lite underligt hur han hade hamnat i arrn6n när han var så ung, tycker Hugo Ödmark. Smatov ledde den sjuttio man starka lägerkören. Ryssarna sjöng mycket vackert och en del av kören uppträdde bland annat i Köping.
Efter en tid fick de balalajkor, men Hugo Ödmark säger att han tyckte sången var vackrare utan ackompanjemang.
Alexander Sologob var från Ukraina och en makalöst skicklig konsthantverkare. Sologob gjorde ett cigarettetui till Hugo Ödmark av ett kokkärl av aluminium som han haft med sig från Ukraina via Tyskland och Norge. Kärlet hade han fått av en vän som dog på en flodstrand under strid. Kamraten ville att Sologob skulle göra något bra av kärlet. EtuieR exakt avpassat för cigaretternas längd, är mycket vackert graverat med ett litet vasst stål. Han tillverkade också en fotoram till Ödmark, som har båda sakerna kvar i sitt förvar. Sologob gjorde också en mycket fin tavla i mässing föreställande en segelbåt.
Den deltog i Moskva där den erövrade första pris. Tavlan skänktes därpå till Stalin vilket skulle ha lett till att Sologob fick vissa förmåner.
Sologob avvek från Kampen i tid och blev kvar i Sverige.
En som hette Kalov var också mycket duktig. Han tillverkade en kubisk cigarettask i trä, avsedd att ha på bordet. Asken hade en mekanik som gjorde att man endast fick en cigarett i taget.
När angloamerikanerna invaderade franska kusten vid Normandie den 6 juni I944 jublade ryssarna i lägret. De visste, enligt vad Babenkov sade till Ödmark, att de skulle få åka hem. Om kriget fortfarande pågick skulle de antagligen till fronten igen. Var kriget över trodde de att de skulle hamna i Sibirien. Ryssarna gissade att det skulle bli så, säger Hugo Ödmark, eftersom de hade sett för mycket av andra länder. De kritiserade aldrig Stalin om de var fler än en. I enskilda samtal kunde de göra det. Om det var en person i lägret som ville bestämma kunde man kalla honom för en »liten Stalin<. Brutaliteten låg hela tiden på lur i lägret om någon uppträdde otroget eller kunde antas vara icke renlärig. Till exempel rymde en intagen till Storvreta. Efter en tid anmälde han sig hos polisen som skickade honom tillbaka. På Babenkovs inrådan togs han in på kontoret när han återvände för att skyddas av den svenska lägerledningen från att bli misshandlad av förtroendemannens ombud. Ryssen var dödsförskräckt när han kom tillbaka till Krampen. Polisen i Skinnskatteberg kom sedan och hämtade honom. Han blev också kvar i Sverige.
Något planerat attentat mot ett tysktåg vid Krampen har Ödmark inte hört talas om. Däremot hade de tankar på att gå till anfall mot ett tyskt tåg som stannat vid stationen. Förtroendemannen Boudjin avstyrde det med hot om att de som angrep tåget skulle bli bestraffade när de kom hem till Ryssland igen. Det tåget hade röda kors målade på taken till vagnarna som ett tecken på att där fanns sårade och sjuka, men Hugo Ödmark har den uppfattningen att sådana tåg i själva verket transponerade friska soldater på väg från Tyskland till Finland.
Tranisteringen av tyska trupper på svenska järnvägar var också ett praktiskt problem för den svenske lägerchefen Tom Ljungquist. Sanitets- och permittenttåg med tyska soldater ombord stannade ibland vid Krampens station eller i närheten för att invänta mötande tåg.
Den 14 september I944 stoppade av det skälet ett tyskt sjuktåg fyrahundra meter norr om stationen. »Landsvägen till förläggningen går blott tjugo meter från järnvägen, varför förbipasserande ryssar genast lade märke till tåget och tydligen sänt bud till ner till lägret att det stod ett tåg med tyskar på järnvägen<, skriver Ljungquist i ett brev samma dag till Statens utlänningskornmission. Han hade inte fått något meddelande om att tysktåget skulle göra ett uppehåll där denna dag, »annars hade jag säkert kunnat förebygga intermezzot genom att gå till tåget<. » Assistent Liifw kom körande med bil i riktning mot lägret och hörde oljud och skrik på långt håll och när bilen nått fram mitt för tåget var där en hel massa ryssar från förläggningen, som skrek åt tyskarne på tåget samt bråkade med ätföljande svenska bevakningspenonal.
Två med polisbrickor försedda järnvägsmän stoppade bilen och anhöll att få telefonera efter polis eller hjälp från lägret Assistent Liiwf gick då ur bilen och skickade chauffören efter mig. Liiwf bad den svenska bevakningspersonalen att gå ombord på tåget så skulle han taga hand om ryssarne, och han fick också ryssarne bort från banvallen.« Tom Ljungquist fortsätter: »När jag kom fram gick just tåget. Ryssarna förklarade att tågpolisen stoppat dem på landsvägen jämsides med tåget och ej ville låta dem passera på vägen, varvid en ryss inte lydde denna order och därför blev gripen av polisen och släpad mot tåget. De andra ryssarna befriade då sin kamrat och började bråka med hela bevakningspersonalen, som de sade att de togo för tyskar.
Järnvägens personal säger att de sett ryssar i slagsmål med bevakningspersonalen inne på järnvägsvallen och antager att detta är sant.
På tåget stodo fullt med tyskar ute på plattformar och i fönstren och rnunhuggos med ryssarne.« Tom Ljungquist erinrar om att han förut anhållit hos järnvägen om undvikande av uppehåll av tysktågen vid Krampen. Avslutningsvis ber han Utlänningskommissionen »använda sitt inflytande för att förmå järnvägsstyrelsen att ordna så att det inte blir några fler tågstopp med tyskar i närheten av Krampenlägret”.

Det finns också muntliga uppgifter om att järnvägen sprängdes med dynamit i en kurva några hundra meter söder om stationen. Den dagen, strax före midsommar, skulle ett tyskt perrnittenttåg passera, men en olycka kunde undvikas då ett par järnvägsanställda i tid upptäckte sabotaget. Ernellertid är dessa vittnesutsagor svåra att fästa tilltro till, bland annat därför att lägret inte var etablerat midsommaren I943 och permittenttrafiken hade upphört vid midsommardd I944.
Seth Andersson kom ibland på inspektioner till Krampen. Vid en tillfälle passade några ryssar på att hissa upp hans bil, en DKW, på fyra träklossar så att däcken inte längre nådde marken. Andersson blev mycket upprörd när han upptäckte sabotaget, och han beordrade Tom Ljungquist att se till att ryssarna genast lyfte ner bilen på marken igen.
De före detta soldaterna i Röda arm6n kom som tidigare nämnts från i stort sett alla folkslag i Sovjetunionen. Balterna i Krampen tyckte inte om att vara inkvarterade i samma barack som övriga sovjetryssar, utan bodde för sig själva. Där fanns också många icke-ryssar från små etniska grupper som karachover, kabardiner, osseter, ingusjier, kalmucker, uzbeker och kosacker, kirgiser, turkmener och samojeder.
Särskilt Krampen var ett mångetniskt läger. Alla var stolta över vilket land, område och folk de tillhörde och tyckte egentligen inte om att enbart kallas för ryssar.
De sovjetiska soldaterna ville resa hem, hävdar Vera Rolander i Västerås, som vid tiden för rysslägren var aktiv i den kommunisdska ungdomsklubben i Skiljebo men född och uppvuxen i Sovjet, »Där vi där så dör vi i alla fall hemma<, ska de ha sagt till henne. »Ryssarna« spelade volleyboll mot ett lag från ungdomsklubben påJohannisberg.
De kom också för att 6 prata ryska. De var unga pojkar och Vera försökte hålla modet uppe hos dem så att de skulle hålla ut tills de fick åka hem.3'’
Många var analfabeter. Ryska var det påbjudna språket, men det talades många andra språk. Omsider lärde sig några av de intagna, som förut kunde en del tyska, inte bara tala utan även skriva hygglig svenska. Bland soldaterna fanns kristna och muslimer, akademiker och arbetare, hantverkare och kontorister. Kortregistret i Baggå upptar yrken som traktorförare, läkare, musiker, elektriker, biodlare, jordbruksarbetare, skådespelare, gruvarbetare, studenter, filmarbetare.

När de behövde besöka läkare och tandläkare skedde detta vanligtvis i Skinnskatteberg. Provinsialläkaren där, Nils Nilsson, var en före detta militärläkare som berömde sig av att aldrig ha misslyckas med ett sår.
Han rengjorde alla sår med en blandning av jod och sprit Särkanterna spändes ut med peang varpå doktor Nilsson med tång pressade bomull indränkt i jodsprit djupt ner i sårbounen. Effektivare antibiotikabehandlingar saknades ännu och det var därför förunättning för ett lyckat resultat att såren rengjordes mycket noggrant innan de förslöts och lades om. På män skedde det utan någon föregående lokalbedövning.
En sådan behandling av en sovjetryss från Krampenlägret, som gjort sig illa i en hand i skogsarbetet, resulterade i tumult på läkarmottagningen.
Patienten och en kamrat till honom skulle gå till handgripligheter mot doktor Nilsson. Troligen bidrog språksvårigheter, lägerassistenten som normalt tolkade i sådana här sammanhang var av någon anledning inte där. Sovjetryssarna uppfattade läkarens bestämda åtgärder som provokadva och hade inte kronojägaren, som skjutsat dem till mottagningen, gått emellan hade kanske doktor Nilsson hamnat i en besvärlig situation.
En gång om året läkarundersöktes flyktingarna. Inventarieförteckning,en hån Baggå, som upprättades när lägret upphört den 30 juni 1946 visar att det fanns en hel del medicinska utensilier i förläggningen.
Soldaterna fick i mindre grupper ställa upp sig på led varefter doktor Nilsson kontrollerade deras hälsotillstånd. En sådan inspektion avslutade Nils Nilsson vänd till Seth Andersson med orden: „Prima arbetskukar allihop!„  I Krampen fanns med undantag för järnvägs- och poststationen ingen annan samhällsservice. Närmaste livsmedelshandel var Konsum i Aronsberg, tre och en halv kilometer bort efter vägen mot Riddarhyttan.
I Uttersberg en halvmil åt motsatta hållet, fanns både en privat- och en Konsumbutik så även i Karmansbo. En av dessa handelsbodar, den privata i Snarhem, Uttersberg, finns numera på Vallby friluftsmuseum i Västerås. Den skänktes dit är 1946, bara två år efter att de sovjetryska flyktingarna lämnat Sverige. (Kanske hade det betydelse att en väsentlig del av köpkraften hade fönvunnit i och med att Krampenlägret lades ner?) Än idag ger boden en atmosfär av lantligt l94o-tal.
Bernshammar hade en Konsumbutik som förestods av Tore Sköld. Han var känd för att ta hem alla varor som kunderna önskade, till och med en ny bil och en silverservis sålde han. Han var också känd för vara tillgänglig dygnet runt eftersom han bodde ovanpå butiken och hade svårt för att neka någon att handla. Somartid när turisterna gästade butiken, hade han under disken varor av vissa märken som Konsum inte förde, eftersom han av erfarenhetv\isste att utsocknes ibland efterfrågade dem. För lanthandlarna i närheten av lägren innebar sovjetnssarnas närvaro att omsättningen höjdes. I oktober I 944 fanns det i de fyra Bergslagslägren 740 man som tillsammans besatt en aktningsvärd köpkraft.
Bysalabagaren sålde matbröd och kaffebröd från en liten buss en gång i veckan, och lokala bryggerier, som det fanns gott om vid den här tiden, körde ut dricka. Även slaktarbilar körde hem till folk.
Särskilt under krigsåren fiskade folk gädda, abborre och gös för att dryga ut hushållskassan. Köttet från de älgar som blev päkörda och dödade av tåget togs tillvara. Det var inte tillåtet, formellt var det markägarens egendom, det vill säga Domänstyrelsens. Staten gjorde I inte anspråk på älgarna, men landsfiskal Helge Ihrfelt i Köping kunde ändå konfiskera det. Tage Wieweg berättar att vid ett tillfälle hade I han och två arbetskamrater en oktobermorgon tagit vara på köttet från 1 en tågdödad älg och transporterat det dll stationsområdet när landsfiskalen och $ärdingsmannen i Hed dök upp i något ärende. Fjärdingsmannen hade sin schäferhund med sig. »Den sprang lös på området, Risken var stor att hunden skulle hitta köttet. Jag såg ingen annan råd än att springa hem och hämta ett paket köttfärs att distrahera den med så att kompisarna kunde bära undan köttet i säkerhet.< 38 En del tåg som kom förbi Krampen på statsbanan hade hemlig last under kriget. Vid ett tillfälle upptäckte ortsborna att det låg ostar utmed banan både söderut och norrut. De hade fallit av från ett tyskt tåg. Folk gick utmed banan för att plocka ostar. Det visade sig att den tyska osten egentligen var svensk, tillverkad i Motala, framgår det av Västmanlands läns museums minnesanteckningar.
Privatbilar var ovanliga. Längre resor företog folk med tåg eller landsvägsbuss. Krampenborna var däwidlag särskilt väl försedda. De bilar som var i trafik drevs med gengas, en briswara var gummidäck.
Seth Andersson i Baggå skriver den 3 maj 1943 till Kristidsnämnden för att hjälpa tra6kchauffören Åberg i Forsbyn, Baggå, i hans trängande behov av nytt gummi till bilen: wÅbeIy är den ende som har en trafikbil i Baggå och är förläggningen här i stort beroende att en uafikbil finnes inom räckhåll alla tider på dygnet Framhållas bör att dll närmaste läkare är det I3 kilometer från Baggå och förekommer sjukresor så gott som dagligen. Förläggningen är dessutom beroende av att ovannämnda trafikbil kan stå till förfogande i och för avhämtning av flyktingar såväl i Västanfors, 3 mil, som i Skinnskatteberg, 13 kilometer, ävenså för sjuktransport till lasaretten i Västerås och Köping, dit avståndet är 8 resp. 6 mil.< 1 september samma år skriver Andersson till myndigheten och ansöker om »I st ytterdäck och I st innerslang åt 30 sovjetryska undersåtar. Samtliga äro sysselsatta med skogsarbete på Baggå bevakning – Malingsbo revir. För färd från förläggningen till arbetsplatsen är cykel oundgängligen nödvändig.«
Men gengasen och de andra kristidsbegränsningarna var inte orsaken till att bilarna var förbehållna ett atal. Det skulle dröja tio, femton år till av tillväxt och ökade materiella krav innan bilen var i stort sett var mans egendom. Många på landsbygden var självförsörjande på mjölk, ägg, smör, bär och sylt, svamp, potads och rotsaker, ofta också på fläskkött. Kläder och skor inhandlades i Kolsva, Skinnskatteberg och Köping.
Det vanligaste transportmedlet var cykeln. Varorna snördes fast på pakethällaren, hängdes på styret eller forslades i en kärra efter cykeln.
Man gick eller cyklade för att uträtta ärenden och för att träffas. Det blev inte fråga om särskilt långa sträckor, även om man ledigt kunde cykla flera mil på en dag om det var nödvändigt På vintern, om föret var lämpligt, åkte man spark.
Under kriget låg de flesta män någon tid inkallade i beredskapstjänstgöring eller genomgick värnplikt. Successivt byggde Sverige upp en illa rustat militärt försvar i krigets början till ett mycket starkt inom alla grenar vid dess slut. Beredskapstiderna gjorde dock att det blev brist på arbetskraft i skogen, i gruvorna, på fabrikerna och i jordbruket.
Från de olika flyktinglägren kunde en del välkommen arbetskraft hämtas.
Frånvaron av bygdens manfolk satte de utländska männen ännu mer i blickfänget, och naturligtvis uppvaktades kvinnorna av dem. De sovjetryska flykdngarna var däwidlag inte oföretagsamma. Eftersom de tyckte mycket om musik, dans och sång blev det snart tillfällen att träffas. Tycke uppstod också mellan de yngre kvinnorna i lägerköken och sovjetryssarna, trots de föreskrifter som Seth Andersson begärt av dem allihop att skriva under på.
I Krampen var den yngste flyktingen en pojke på bara 15 år. Han hade krupit in och gömt sig under taket till en jordkällare i den ryska byn i Leningradregionen där han bodde och från sitt gömställe sett hur Waffen-ss samlat ihop byns invånare och sedan skjutit dem allihop.
Därpå hade soldaterna tänt eld på byggnaderna. I flera dygn hade han legat gömd utan mat eller vatten innan han gav sig till känna.
Han hade tur. De tyska soldater han visade sig för tillhörde den reguljära arm6n som till skillnad nån ss vanligtvis iakttog krigets lagar. Pojken hamnade i tysk fångenskap, lyckades fly till Sverige och kom till Krampenlägret någon gång på hösten r943. Han blev genast mycket populär bland kvinnorna i köket som öste moderskänslor över honom. I samband med att de lärde honom en del svenska ord fogade man samman en fras som väckte allmän munterhet: »Mig vilja pillinuppa« lärde de pojken säga utan att denne förstod innebörden i orden men synbarligen uppskattade effekten av dem. Han tillhörde dem som i oktober I944 skickades tillbaka till Sovjetunionen.w Efter att ryssarna lämnat lägret i oktober I944 kom manliga balter dit och efter dem, under en kort tid på några veckor så kallade quislingar.
Då bevakades lägret av militär, beväpnade vakter stod till och med ute vid landsvägen. Därpå anlände ungerska och rumänska ju-dinnor som överlevt tyska koncentrationsläger. Folkets hus uppläts under den tiden till synagoga. I Krampen utrustades flyktingarna med en resebevis som också gällde som tillfällig legitimation. De som anlände efter ryssarna tilläts inte heller resa fritt. Det blev en oroligare tid. Bland balterna fanns det flera personer som uppträdde ohövligt och provocerande mot lägerpersonal och onsbor. De kunde bara tänka sig att hugga kastved, och deras arbetsinsats var minimal. Flera av dem klagade på lägermatens kvalitet och några kastade wgrismaten< omkring sig i matsalen och på personalen och skrek åt dem. De upprepade bräken resulterade i att två av balterna överfördes till konektionslägnt i Rengsjö i Hälsingland.
I november I94j stängdes förläggningen i Krampen. I slutet av året begärde Domänverkets revirkontor i Grönbo att få förvärva Folkets hus-baracken och kontorsbyggnaden. I Folkets hus, som hade varit utrustat med fyra kaminer, finns nu bara en kvar. Reviret betalade 8 Jaa kronor för byggnaderna som togs ner och flyttades därifrån. Senare övertog hembygdsföreningen i Grönbo Folkets hus. Den andra byggnaden blev förläggning till skogsarbetare.'o Sedan de sovjetryska soldaterna förts bort hösten I944 med tåg från Krampen över Skinnskatteberg till Gävle hamn, kom Krampenlägret att upplåtas till ”mellaneurop6er utom tyskar„, det vill säga . I balter, rumäner, ungrare, belgare, holländare och polacker med WaIdemar Reinius respektive Sven Hultén som förläggningschefer. I november 1945 stängdes lägret i Krampen.
De flesta barackerna brändes ner under år 1946 eller I947. Det skedde planerat, men någon eller några baracker hade dessförinnan tänts på olagligt. Förläggningschefens bostad flyttades, pumphuset och avträdena revs. Skogen tog långsamt tillbaka området, men det går ! fortfarande att ana lägerplatsen. Västmanlands läns museum utförde sommaren 2005 en arkeologisk utgrävning av lägerområdet.
Den pampiga stadonsbyggnaden revs år I975 . Då hade den länge stått öde och utsatts för vandalisering. Det vackra skiffenaket och de övriga rivningsmassorna stjälptes ner i raviner i närheten och täcktes nödtorftigt över med sten, sand och jord.
 

I och med länsmuseets projekt om rysslägren har också den här boken kunnat komma till. Syftet har bland annat varit att belysa vardagen och livssituationen för de sovjetiska militärerna som flytt och som hamnade i läger i Sverige. I insamlingen av fotografier, minnen och arkivmatedal har fokus varit inriktat på rysslägren i Skinnskattebergs kommun. En del i projektet utgjordes dessutom av en arkeologisk undersökning av Krampenlägret som ett led i faktainsamlingen. En målsättning med utgrävningen var att försöka bekräfta eller dementera de skriftliga och muntliga uppgifterna om lägret. Den genomfördes sommaren

2005 och resultatet redovisas i en rapport som publicerades av Kulturmiljövård Mälardalen är 2006. Det framgår att lagerbilden i marken där lägret stod var mycket störd och omrörd. Kvarvarande byggnader revs eller brändes några år efter krigsslutet. Resterna blandas med rivningslager, förfall och växtlighet Sammanlagt sju schakt togs upp. De förlades invid synliga byggnadsrester som fundament och plintgropar. Samlingssalen, personalbaracken, matsalen och bostadsbaracker var de byggnader som berördes.

Därtill lägnts troliga avfallshög, ett mindre område indll det raserade pumphuset samt lägrets samlingsplats. Undersökningen kunde bekräfta en del skriftliga och muntliga faktauppgifter som samlats in inom projektets övriga delar, samt påvisa byggnadernas exakta lokalisering.

Det är söndag, den 10 oktober 1999, exakt 55 år efter att soldaterna utlärnnades dll Sovjetunionen. Ett hundratal personer har samlats på vägen mellan Nyckelmossen och Krampsjön som de sovjetryska soldaterna byggde, den så kal]ade Ryssvägen. Här har ortsbor placerat en stor sten som väger fem ton. Den bär en inskription som hedrar minnet av soldaterna. Och nu ska den invigas. Den har placerats i närheten av den så kallade rysstenen. Det är en vacker, klar och kylig höstdag i den västmanländska banskogen. Grusgropen strax norr om de båda minnesstenarna, är också ett minne från anläggandet av den här vägen. Den används nu som bilparkering. Därifrån och hela vägen upp mot stenen brinner halvmeterhöga tallkubbar. Bland deltagarna finns flera personer vars far var en av dessa utlämnade soldater.

Huvudtalare är Folkpartiet liberalernas ordförande Lars Leijonborg. »Denna sten<, säger han, wminner om Europas onda arv.« Stenen avtäcks, en präst lyser frid över soldaternas minne, varpå en kör sjunger » Härlig är jorden«. En kvinna från Uppsala, dotter till en av soldaterna lägger mycket rörd av situationen några blommor vid minnesstenen.

Efter ytterligare några tal serverar Lions i Kolsva kaffe och smörgås.

En insamling ordnas för Anatolij Emets i Ukraina, en av »folkets fiender«, som trots alla umbäranden överlevde också Gulag. Insamlingen ger drygt fyratusen kronor, som berättats tidigare.

Även i Gävle hamn arrangerades den här dagen enhögtid till minne av de utvisade sovjetryssarna. Klockan I7, den tidpunkt då Sveabolagets ångare avgick mot Åbo med soldaterna ombord, lade folkpartiets oppositionsråd i Gävle Kenth Lövgren en krans på kajen i hamnen.

År I994 hedrades även femtioårsminnet av utlämningen med många högstämda tal. Företrädare för politiska partier har besökt platsen och lagt ner blommor vid stenen, liksom företrädare för Rysslands ambassad i Stockholm gjort det.

Makarna Barbro och Yngve Gunnarsson i Kolsva har vårdat »wssstenen«, engagerat sig i tillkornsten av minnestenen och varit pådrivande för att de utlämnade sovjetryska militärflyktingarnas öde ska uppmärksammas.

Ibland, under den mörka årstiden, brinner vid båda stenarna ljus som någon i tysthet ställt dit.

.

// Blenda W Thor.

  • 4F
  • 4I

X

Ryssläger2.gif

 

Bildgalleri och video. Dubbelklicka och svajpa.

 

Kommentarsfält:

 

Tack för Ditt bidrag!

" Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan"

- Per Albin Hansson, Socialdemokraterna.

"Sverige har aldrig varit tryggare än nu"

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

"Jag ska skära av dig dina bröst och steka dem i smör. Du ska dö din hora"

-Marcus Arnesson, Socialdemokraterna

Rashygienen ställer inte som sitt mål att hetsa raserna till strid mot varandra utan att tillvarataga vad som är det bästa inom var och en av dem och förhindra uppkomsten av skadliga kombinationer … att den nordiska rasen är värdefullare än den nergroida har åtskilligt fog för sig – dess insats för världskulturen är obestridligen större – men negerrasen är anpassad efter sina naturliga levnadsomständigheter liksom den nordiska efter sina

-Allan Vougt, Socialdemokraterna

”Det vore roligt om Sverige med sina välskötta och slumfria städer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement”

-Ulla Lindström, Socialdemokraterna

”När Afrikaner säger att Svenska tjejer får skylla sig själva om de blir våldtagna, för att dom är så lättklädda. Är det ok att köra över en neger om det är mörkt ute?”.

-Fredrik Norén, Socialdemokraterna

"Ska fan döda SDU när de kommer till Växjö /Skjut en snut rakt i fejjjjan"

- Jonatan Bengtsson, Socialdemokraterna

"Precis som Sovjetunionens kommunistiska parti stärktes under Josef Stalin, precis som Kinas kommunistiska parti stärktes under Mao Zedong, kommer vår rörelse att stärkas under den kampvilliga distriktsstyrelsen."

- SSU Södra Älvsborg

 

"Är det rätt att bomba Afghanistan och lemlästa barn, kvinnor och andra oskyldiga?

- Ja, det tycker jag. I alla krig dör civila; det är som om folk glömmer bort det mellan varven, att bomber är något tekniskt"

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

"Funderar på om jag ska göra honom till valack först innan skottet kommer."

- Denise Nordström, Socialdemokraterna

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

-Per Albin Hansson

”Svenskarna måste integreras i det nya mångkulturella Sverige, det gamla Sverige kommer aldrig tillbaka”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

."Ja, ett riktigt pack är vad de är (...) Skicka dem med bananbåt dit de kom ifrån"

-Rickard Almqvist, Socialdemokraterna

”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet.”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

”Hur vågar Jimmie Åkesson kritisera en 16-årig flicka vars idèer skulle innebära att vi går tillbaka till stenåldern”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

” Jag ser inget problem om svenskarna dör ut”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

 

”Våra problem beror inte på invandrarna utan på de äldre svenskarna”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

 

”Jag är en stolt manshatare, för ni är äckliga varelser som lever på vår jord” 

Marwa Karim, Socialdemokraterna

”Sverige behöver en muslimsk helgdag”

Carin Jämtin, Socialdemokraterna

”Vi kommer aldrig kritisera islam, den religion vi hyser störst respekt för”

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

”Vi skulle inte ens samarbeta med Sd för att rädda landet”

Magdalena Andersson, Socialdemokraterna

”De blir en förtjänst för samhället lite längre fram” 

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

"Nu får det vara slut på alla bögfrågor”

Jan O Karlsson, Socialdemokraterna

”I.. på Medelhavet har nyss dött flera hundra människor, tusen människor har dött och vi har många döda som försöker fly”

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet”

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Men, så hyggligt… Jävla skithög”.

-Marita Ulvskog, Socialdemokraterna

 

"Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda, det är en realitet att försörjningskvoten riskerar att bli ett problem”

-Per Nuder, Socialdemokraterna

 

”Nominera Adolf Hitler till Nobels fredspris”

E-rik Brandt, Socialdemokraterna

 

”Islamska regler är viktigare än svenska regler”

-Imad Omairat, Socialdemokraterna

 

"Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort"

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Släpper vi in fler såna får vi bara problem i samhället. Muslimerna är ett hot"

-Ingmar Hulting, Socialdemokraterna

"Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige"

-Per Albin Hansson

 

 

”Någon gång kanske vi hamnar i minoritet, och försvarar vi då muslimernas rätt, ja då går vi lite tryggare”

-Jens Orback, Socialdemokraterna

”Om man är socialdemokrat, då tycker man att det är häftigt att betala skatt”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

"Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige"

-Per Albin Hansson, Socialdemokraterna

”Någon gång kanske vi hamnar i minoritet, och försvarar vi då muslimernas rätt, ja då går vi lite tryggare”

-Jens Orback, Socialdemokraterna

"Är det rätt att bomba Afghanistan och lemlästa barn, kvinnor och andra oskyldiga?

- Ja, det tycker jag. I alla krig dör civila; det är som om folk glömmer bort det mellan varven, att bomber är något tekniskt"

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

"Funderar på om jag ska göra honom till valack först innan skottet kommer."

- Denise Nordström, Socialdemokraterna

”När Afrikaner säger att Svenska tjejer får skylla sig själva om de blir våldtagna, för att dom är så lättklädda. Är det ok att köra över en neger om det är mörkt ute?”.

-Fredrik Norén, Socialdemokraterna

"Ska fan döda SDU när de kommer till Växjö /Skjut en snut rakt i fejjjjan"

- Jonatan Bengtsson, Socialdemokraterna

 

" Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan"

- Per Albin Hansson, Socialdemokraterna.

"Sverige har aldrig varit tryggare än nu"

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

"Jag ska skära av dig dina bröst och steka dem i smör. Du ska dö din hora"

-Marcus Arnesson, Socialdemokraterna

”Rashygienen ställer inte som sitt mål att hetsa raserna till strid mot varandra utan att tillvarataga vad som är det bästa inom var och en av dem och förhindra uppkomsten av skadliga kombinationer … att den nordiska rasen är värdefullare än den nergroida har åtskilligt fog för sig – dess insats för världskulturen är obestridligen större – men negerrasen är anpassad efter sina naturliga levnadsomständigheter liksom den nordiska efter sina”

-Allan Vougt, Socialdemokraterna

”Det vore roligt om Sverige med sina välskötta och slumfria städer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement”

-Ulla Lindström, Socialdemokraterna

​​

"Precis som Sovjetunionens kommunistiska parti stärktes under Josef Stalin, precis som Kinas kommunistiska parti stärktes under Mao Zedong, kommer vår rörelse att stärkas under den kampvilliga distriktsstyrelsen."

- SSU Södra Älvsborg

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

-Per Albin Hansson

”Svenskarna måste integreras i det nya mångkulturella Sverige, det gamla Sverige kommer aldrig tillbaka”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

."Ja, ett riktigt pack är vad de är (...) Skicka dem med bananbåt dit de kom ifrån"

-Rickard Almqvist, Socialdemokraterna

 

”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet.”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

 

”Hur vågar Jimmie Åkesson kritisera en 16-årig flicka vars idèer skulle innebära att vi går tillbaka till stenåldern”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

” Jag ser inget problem om svenskarna dör ut”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

 

”Våra problem beror inte på invandrarna utan på de äldre svenskarna”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

”Jag är en stolt manshatare, för ni är äckliga varelser som lever på vår jord” 

Marwa Karim, Socialdemokraterna

 

”Sverige behöver en muslimsk helgdag”

Carin Jämtin, Socialdemokraterna

 

”Vi kommer aldrig kritisera islam, den religion vi hyser störst respekt för”

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

”Vi skulle inte ens samarbeta med Sd för att rädda landet”

Magdalena Andersson, Socialdemokraterna

 

”De blir en förtjänst för samhället lite längre fram” 

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

"Nu får det vara slut på alla bögfrågor”

Jan O Karlsson, Socialdemokraterna

 

”I.. på Medelhavet har nyss dött flera hundra människor, tusen människor har dött och vi har många döda som försöker fly”

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet”

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Men, så hyggligt… Jävla skithög”.

-Marita Ulvskog, Socialdemokraterna

 

"Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda, det är en realitet att försörjningskvoten riskerar att bli ett problem”

-Per Nuder, Socialdemokraterna

 

”Nominera Adolf Hitler till Nobels fredspris”

E-rik Brandt, Socialdemokraterna

 

”Islamska regler är viktigare än svenska regler”

-Imad Omairat, Socialdemokraterna

 

"Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort"

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Släpper vi in fler såna får vi bara problem i samhället. Muslimerna är ett hot"

-Ingmar Hulting, Socialdemokraterna

 

​​

”Om man är socialdemokrat, då tycker man att det är häftigt att betala skatt”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna