Kariesexperimentet.
"Idag rankas Kariesexperimentet som ett av mänsklighetens grymmaste medicinska experimentet utfört på levande människor
-och det utfördes här i Sverige!"
Visste Du att det strax efter andra världskriget, strax efter avslöjandet av grymheterna i de nazityska koncentrationslägren, utfördes ett ohyggligt medicinskt experiment på levande människor i Sverige?
Ett experiment som idag rankas som ett av de grymmaste medicinska experiment som någonsin utförts. Ett experiment utfört på den svagaste och mest utsatta gruppen i det svenska folkhemmet; de förståndshandikappade! De tvingades mot sin vilja och utan deras anhöriga vetskap in i ett medicinskt experiment med fruktansvärda konsekvenser! Detta är den i dubbel bemärkelse smärtsamma berättelsen om det största, vidrigaste och mest omänskliga tortyrliknande medicinska experiment som utförts på levande människor i Sverige! Detta är en berättelse vi inte ska prata högt om, för detta är berättelsen om ; Kariesexperimentet!
Sverige 1942: Svenskarnas tandhälsa är usel. Av alla barn som hunnit fylla tre år har redan 83% hål i tänderna eller som det heter på medicinskt språk; karies. Vi en undersökning vid denna tid under kriget var situationen än värre för unga vuxna. Av alla de värnpliktiga hade 99,9% karies! Och det var stora hål, ibland ända in till pulpan. Karies var en folksjukdom som plågade hela befolkningen. Vid denna tid var det brist på tandläkare och den tandmedicinska utrustningen var naturligtvis inte lika bra som idag. Då gick man in till tandläkaren men rullades ut på en bår! En lagning var smärtsam och ofta fick man då dra ut en tand, en tand som idag hade gått att laga. Ett tandläkarbesök resulterade ofta i minst två veckors sjukskrivning vilket resulterade i en ekonomisk kostnad för den enskilde men också för samhället.
Alla hade karies men ingen visste vad karies berodde på. Var karies en sjukdom? Var den i så fall ärftligt betingad? Orsakades det av vitaminbrist? Eller var karies ett resultat av yttre påverkan av tänderna? Fanns det något i maten som gav upphov till svenskarnas dåliga tandhälsa? Och hur skulle samhället klara av de enorma kostnaderna av denna dåliga tandhälsa i framtiden? Något måste göras! Och det måste göras snabbt!
"Medicinalstyrelsens uppdrag leder fram till ett experiment med oanade konsekvenser”
1939 ger riksdagen därför medicinalstyrelsen (n.v. Socialstyrelsen) i uppdrag
att utreda orsaken till, och hur man bäst förebygger, karies. [1] Den (S)-ledda regeringen med statsminister Per Albin Hansson i spetsen behövde också legitimera den ekonomiska omfördelningen och samtidigt sänka kostnaderna för tandvården. Medicinalstyrelsens uppdrag kommer leda fram till ett försök som i sin tur leder fram till ett experiment som kommer få oanade konsekvenser...
Under 1920-talet växer tankar om nationalstaten fram i Sverige. Sverige ska inom några årtionden gå från ett fattigt bondesamhälle till en välmående industristat. Välfärdssamhället börjar ta form. Allt det gamla smutsiga ska ut och det nya, rena, ljusa, strukturerade blir framtiden där staten ska ta hand om människan på bästa tänkbara sätt. Den enskilde medborgaren ska behöva tänka så lite som möjligt. Man ska bara arbeta, betala skatt och rösta rött - resten sköter staten!
Våra barn tas omhand av kommunala dagmammor eller sätts i kommunal lekskola medan vi arbetar på fabriken. De sjuka tas om hand på bästa tänkbara sätt på våra statliga lasarett och när vi blir gamla får vi den absolut bästa omvårdnaden på våra kommunala ålderdomshem. Tyvärr finns det ju de som inte vill anpassa sig till de nya normalitetsmallarna vilket blir ett problem i det svenska folkhemmet. Men problem är ju till för att lösas...
I början av 1900-talet är tandhälsan usel vilket ökar kostnaden för samhället. Orsaken till karies måste därför utredas.
Ett av problemen i det nya folkhemmet var de asociala. Kriminella, lösdrivare eller prostituerade. Då man vid tiden var övertygad om att dessa beteenden var ärftligt betingad och inte hade något med sociala problem att göra blev dessa grupper föremål för det tvångssteriliseringsprojekt som drog igång 1935. Tretton år tidigare, 1922, hade världens första statligt finansierade rasbiologiska institut öppnat i Uppsala och under åren hade man mätt skallar och kroppsform på över 100 000 svenskar. Man kunde nu räkna ut med matematisk exakthet vilka som skulle bli kriminella, lösdrivare, prostituerade eller på annat sätt asociala individer. Genom tvångssterilisering av dessa -i det nya folkhemmet oanpassningsbara medborgare- skulle problemet enkelt lösas genom att de inte kunde skaffa barn, så inom någon generation skulle alla dessa asociala människor snart vara ett minne blott.
Ett annat problem den nya välfärdsstaten hade att brottas med var de utvecklingsstörda. Alla de sinnesslöa och sinnessjuka individerna. Alla dessa undermåliga människor som utgjorde en pinsam smutsfläck i det nya rena folkhemmet. Hur skulle vi göra med dem? Hur skulle vi göra så dessa avarter till människor inte beblandade sig med den rena folkstammen ute i samhället? Hur skulle de ekonomiska kostnaderna för denna samhällsbörda minimeras? Att de skulle spärras in så de inte blev synliga för den övriga befolkningen var självklart. Lika självklart skulle alla som eventuellt skrevs ut tvångssteriliseras. Frågan var nu vart man skulle fösa ihop alla dessa utvecklingsstörda människor. Vart skulle de placeras?
"Mentalsjukhusens eget mentalsjukhus”
Efter att Sveriges riksdag den 26 maj 1925 fattat ett beslut (Försvarsbeslutet 1925) att drastiskt minska och lägga om hela svenska försvaret kom en rad kasernbyggnader runt om i landet stå tomma. Det var den socialdemokratiske riksdagsmannen Alfred Petrén som ansåg att dessa stora tomma kasernbyggnader kunde göras om till boenden och vårdhem för utveckligsstörda. Vårdhem som sedan kom att benämnas sinnesslöanstalter, sinnessjukhus eller mentalsjukhus.
Just denne Alfred Petrén är en intressant person. Förutom att vara riksdagspolitiker för Socialdemokraterna var Petrén också professor, läkare och överinspektör för sinnessjukvården i Sverige. Det var också denna Alfred Petrén som lade in motion om det statliga rasbiologiska institutets tillblivelse som sedan blev verklighet 1922 och motion om tvångssteriliseringslagarna som sedan förverkligades 1934 och 1941.
Utvecklingsstörda människor hade i bästa möjliga mån vårdats i hemmet vilket var en stor fysisk och mental börda för föräldrarna men i och med det nya folkhemmet skulle staten ta över ansvaret så föräldrarna lättare kunde slippa tänka på sina förståndshandikappade barn. Helst kunna glömma dem helt!
Vid sekelskiftet fanns 22 anstalter i Sverige. När staten började subventionera
Alfred Petrén föreslog att I-7s kasernområde skulle bli en vanföreanstalt för "svårskötta obildbara sinnesslöa" - Vipeholm!
_bild_edited.jpg)
anstalter för ”sinnesslöa” 1904 växte vården till ett stort lapptäcke av olika sorters skolor, vårdhem och arbetshem i privat regi, i stiftelsers och landstings regi, och med statens engagemang kom även statliga anstalter och sjukhus med på lapptäcket under 1920- och 30-talet.
Under 1920-talet börjar det byggas sjukhus, sinnesslöanstalter, mentalsjukhus och andra statliga inrättningar för att ta hand och vårda (?) dessa individer man inte vill visa upp i välfärdsstaten. Då sinnesslöhet och sinnessjukdom var något obotligt var det inte tal om att vårda någon till det bättre utan det handlade enbart om att förvara människor. Människor som bara var en belastning för samhället. Ju fortare dessa patienter dog desto bättre för alla inblandade parter. Det blev en avlastning för vårdarna, minskat lidande för släktingarna och en ekonomist besparing för samhället. De var i alla avseenden oönskade i det nya folkhemmet.
I mitten av 1930-talet fanns det över 90 olika institutioner i Sverige för utvecklingsstörda och förståndshandikappade och på varje anstalt fanns det patienter som krävde extra mycket vårdbehov och övervakning av vårdarna. För att avlasta alla dessa anstalter från sina mest resurskrävande fall samlades dessa extra svårskötta sinnesslöa och sinnessjuka patienter till fem specialanstalter som blev Källshagen, Vänersborg, Salberga, Salbohed och Västra Mark. Men att bara flytta ett problem löser ju inte själva problemet, så även på dessa specialanstalter tog vissa patienter för mycket tid, energi och vårdbehov från personalen. Det blev till slut nödvändigt att gallra ut de svåraste och mest hopplösa fallen även från dessa specialanstalter och upprätta en vanföreanstalt för de värsta dårarna och idioterna i Sverige. Mentalsjukhusens eget mentalsjukhus!
"Vipeholm blev den perfekta försöksstationen om man ville utföra medicinska experiment”
Strax öster om Lunds centrum fanns sedan i början av 1900-talet regementet I-7 -Södra skånska infanteriregemente- kasernområde och dessa byggnader stod klara 1930 men kom aldrig till användning efter försvarsbeslutet att lägga ner många kaserner fem år tidigare. Istället kom I-7s nya regementsbyggnader att bli just den specialanstalt som Medicinalstyrelsen eftersökte. Mentalsjuk-husens eget mentalsjukhus! Idag mer känt under namnet; Vipeholm!
Vipeholm blev 1935 Sveriges 96:e sinnesslöanstalt, Sveriges enda, och en av Europas största, "specialanstalt för svårskötta obildbara sinnesslöa". Redan från starten var Hugo Fröderberg sjukhuschef och skulle så förbli en bra bit in på 60-talet. När andra världskriget bröt ut 1939 fanns det 650 manliga och 150 kvinnliga patienter vid sjukhuset men beläggningen ökade mycket snabbt. När Vipeholmsanstalten var som störst på 1940– 50-talet fanns det över 1000 patienter på avdelningarna som övervakades av över 300 anställda. Inom den stängselomgärdade anstalten fanns åtta paviljonger, sex för män, en för kvinnor och en för barn.
Vipeholm var livets ändhållplats. Lägre ner i samhällshierarkin gick inte att komma. Nästa hållplats i livet för de intagna på Vipeholm var döden. Här skulle man förvaras tills man dog. Du kunde skrivas in men du kunde aldrig skrivas ut från Vipeholm - åtminstone inte levande.
De flesta var gravt rörelsehindrade, rullstolsbundna eller var sängliggandes.
En del hade tvångströja i perioder, andra tumvantar av läder som hindrade dem att röra på fingrarna och många som var sängliggande låg under så kallade spänntäcken så de inte kunde röra armarna. Över hälften av de intagna på Vipeholm kunde inte kommunicera med sin omgivning då de saknade normal talförmåga. De flesta var "osnyggade" vilket innebar att de inte kunde kontrollera sin urin eller avföring. De var "sexuellt tygellösa" vilket innebar att de kunde onanera öppet eller antasta vem som helst. Mer än en tredjedel -nästan hälften- var sängbundna. Hälften kunde inte heller äta utan blev matade av personalen vilket gjorde att man hade full kontroll vad patienterna fick i sig.
Om -eller när- patienterna dog var det oftast ingen som saknade dem eller ingen som ifrågasatte varför de avlidit. Patienterna fick sällan eller aldrig besök och deras brev hem till släktingar postades aldrig. De övergavs av sina släktingar och lämnades åt sitt öde på statliga institutioner. Ingen älskade dem, ingen saknade dem, ingen ville veta av dem. De var helt avskärmade från världen utanför och världen utanför hade ingen inblick i vad som försiggick på Vipeholm. Vipeholms mentalsjukhus var därför den perfekta försöksstationen om man ville utföra mänskliga medicinska experiment och Vipeholms-patienterna passade som försöksoffer i den undersökning som medicinalstyrelsen nu hade fått i uppgift av riksdagen att utföra. Här kunde man lugnt och säkert genomföra mänskliga -och omänskliga - medicinska experiment utan risk för insyn, klagomål eller ryktesspridning. De mest utsatta i samhället blev nu spelbrickor i ett medicinskt experiment genomfört av medicinalstyrelsen på uppdrag av riksdagen, men detta var -än så länge- inget sjukhuschefen på Vipeholm, Hugo Fröderberg hade en aning om...
"4”
De tre myndigheterna som var med och bestämde och planerade experimentet var Socialdepartementet, Tandläkarinstitutet och Medicinal-styrelsen. När man nu bestämt att Vipeholm skulle bli skådeplatsen för det test man planerade för var det viktigt att ta fram en forskningsmetod som på ett tillförlitligt sätt skulle skapa goda förutsättningar för ett experiment med god validitet.
Det var en dag i september 1943 som Medicinalstyrelsens generaldirektör Axel Höjer klev in på Vipeholms sjukhus för ett samtal med sjukhuschefen Hugo Fröderberg. Samtalet kom att handla om ett flertal försök, tester och experiment som skulle utföras här i syfta att klarlägga karies uppkomst. Fröderberg anade nog inte denna septemberdag att hans sjukhus de kommande tolv åren skulle bli skådeplatsen för ett av världens grymmaste experiment utfört på levande människor.
De försök, tester och experiment som kom att ske på Vipeholm de kommande åren började planeras redan på sensommaren 1943. Först utarbetades en förförsöksperiod under ett års tid bara för att få ihop en arbetsgång mellan patienter, läkare, tandläkare och forskare som skulle fungera.
Medicinalstyrelsen drog samman en stor forskargrupp och upprättade en försöksstation på Vipeholm som drog igång på våren 1945, alltså samtidigt som andra världskriget slutade i Europa. Man var först inriktad på att karies
orsakades antingen av vitaminbrist i kroppen eller av exponering av socker på tändernas emalj. Efter en lång rad diskussioner beslöt man till sist att först börja forska i om mineralbrist eller brist på vitaminer var orsaken till karies. Efter den tio månader långa förförsöksperioden mellan mars 1945 till januari 1946 kunde man så till slut inleda det som kom att kallas; vitaminförsöket.
Vitaminförsöket pågick under 1½ år mellan januari 1946 och juli 1947. Under vitaminförsöket gav man alla intagna en grundkost utformad av Statens institut för folkhälsan och utöver den kosten blev patienterna indelade i tio olika grupper som fick olika tillägg. [2] Grupperna fick olika konstellationer av vitaminer och mineraler som vid försökets slut skulle undersökas och jämföras. Under våren 1947 kunde man besviket konstatera att mineraltillskott och vitaminer inte påvisade någon positiv, eller negativ, effekt mot kariesangrepp.
Efter att vitaminförsöket avslutats kunde man inte dra några vetensakliga slutsatser vilket ledde till att vitaminförsöket blev ett misslyckande. 1½ års mycket dyr forskning utan resultat och nu var forskarna hårt pressade av både riksdagen, medicinalstyrelsen och kommersiella intressen. Man gick då från försök till experiment: Kariesprovokation! Fanns det ett samband mellan socker och karies? Var det socker som var orsaken till svenskarnas dåliga tandhälsa? Under ett möte mellan forskare, läkare och tandläkare på Vipeholm den 9 juni 1947 bestämdes att lägga ner vitaminförsöket och istället ge patienterna stora mängder med socker i kosten. För första gången i världshistorien skulle man nu medvetet försöka provocera fram karies! Bara två månader efter detta möte var det så kallade kolhydratexperimentet igång. Det experiment som idag har blivit känt under namnet "kariesexperimentet".
"5"
Kariesexperimentet pågick aktivt under 4 år, mellan 1947–1951 men det avslutades inte helt förrän 1955! Experimentet skulle tragikomiskt nog också se ”humant” ut. Experimentet skulle inte vara på grisar, kaniner eller liknande försöksdjur utan det skulle utföras på ”försöksmaterial” som mer liknade människor.
Utvecklingsstörda, förståndshandikappade, svårt psykiskt sjuka och andra som staten inte ansåg var värdiga medborgare i folkhemmet kunde offras för den stora massans skull, ansåg man. Experimentet kom att genomfördes utan patienternas samtycke eller de anhörigas vetskap . De redan rättslösa i anstaltssverige bli nu tvingade att vara mänskliga försöksdjur, mot sin vilja, i ett fruktansvärt mänskligt -och omänskligt- medicinskt experiment som skulle pågå de kommande fyra åren...
Under sommaren 1947 kunde så till slut Medicinalstyrelsens karies-undersökningar inledas. Nu satt Socialdemokraterna åter själva i regeringsställning och deras folkhälsoprojekt drog igång på allvar. Det började bli bråttom. Vid denna tid var det faktiskt allmänt känt att det var just socker som orsakade karies även om vetenskapliga bevis för detta saknades. Till exempel hade man redan under första världskriget sett att karies minskade när socker ransonerades och när konfektyrbranchen blomstrade under 30-talet såg man att ungdomar i städerna hade betydligt fler hål i tänderna än
barnen på landsbygden. Orsaken var att man ute på landet inte alls hade samma tillgång till snask och godis. En annan negativ bieffekt av allt snaskätande var att barn och ungdomar strödde godis och chokladpapper på våra gator och torg i det nya rena folkhemmet. Att socker var orsaken till karies var alltså ingen djärv gissning men vetenskapliga bevis saknades!
Den 1 augusti 1947 inleds så kariesexperimentet som i sin tur var uppdelat i två olika faser. Den första fasen var det "extremkonsumtions-" inriktade experimentet från augusti 1947 till juli 1949 och som gick ut på att ge patienterna så mycket socker som möjligt för att framkalla karies. Den andra fasen var det "normalkonsumtions-" inriktade experimentet från juli 1949 till juni 1951 som gick ut på att undersöka var gränsen gick för skadlig sockerkonsumtion. Kariesexperimentet kom alltså att pågå under totalt fyra års tid!
Gunnar Dahlberg, som också var chef för Statens Institut För Rasbiologi i Uppsala, var en av de ansvariga statistiker för kariesexperimentet. Gunnar bestämde att minst 1000 personer måste ingå för att experimentet skulle bli statistiskt säkerställt men Vipeholm hade då experimentet startade bara 870 patienter. Många av dessa försökspatienter var dock så våldsamma att man tvingades injicera Fenemal under huden för att de skulle bli något lugnare. Detta för att tandläkarna helt enkelt inte skulle få sina fingrar avbitna när man så småningom skulle undersöka deras tänder. Många patienter var också skräckslagna för tandläkarborren. Antalet försökspersoner sjunker från de först beräknade 1000 ner till slutligen 660 försöksindivider. [3] Av de som tvingades in i experimentet var snittåldern 31 år, de flesta mellan 20 och 60 år. Kvinnornas snittålder var 10 år ingre än männens snottålder. 78% var män, 22% var kvinnor och barn.
"A"
Man började med att dela in de 660 försökspersonerna i sju olika grupper [3] där varje grupp fick en förbestämd matdiet bestående av olika mycket socker och glykos. Under fyra års tid kom man nu mata patienterna på Vipeholm med enorma mängder socker för att se om det fanns ett samband mellan socker och karies. 28,6 ton socker! 28 600 kilo socker!
Allt sockerintag dokumenterades mycket noga. Tänderna började sakta men säkert angripas av karies. Smärtan kom men någon hjälp fanns inte att få. Tandborstning förekom naturligtvis inte och man kunde inte dra ut eller laga tänderna, då förstörde man hela syftet med experimentet.
Patienterna tvingas konstant äta socker, choklad, sega kolor och annan godis under noggrann uppsyn, till dess att deras tänder började ruttna (-jo, så sa man på den tiden!), vittra sönder och spricker så till den milda grad att hela pulpan friläggs med varbildning som följd, vilket naturligtvis gav patienterna en extrem smärta och tandvärk!
De 660 handikappade patienterna tvångsmatades under fyra års tid med 19 838 kilo toffee, 8 258 kilo hasselkola, 1 300 kilo choklad och 536 kilo karameller samt en specialframtagen extra stor, extremt klibbig och "extra farlig" kola, de s.k. ”Vipeholmskolorna” som måste orsakat extrem smärta på de redan
uppfrätta och sönderruttnade tänderna. Godisbitarna var alltid så stora att
man aldrig skulle kunna svälja bitarna hela utan man var tvungen tugga och suga på godiset under lång tid, allt för att maximalt exponera tänderna för socker. Allt tillhandahållet och sponsrat av godisföretaget Mazetti i Malmö.
Inledningsvis var det inget större problem att ge patienterna stora mängder godis, tvärt om. Många, såväl patienter som anställda uppges varit avundsjuka på de som matades med snask och sötsaker som vid denna tid var något ganska nytt på marknaden. Men ganska så snart började problemen hopa sig. Patienterna började få kräkningar, diarré och magsmärtor. Få intagna kunde prata och berätta att de inte ville ha mer godis. En del som vägrade äta byttes ut med andra patienter från en annan kostgrupp. De som inte gillade kolorna fick sin sockerranson i saften istället. När kariesexperimentet pågått i 1½ år hade många tröttnat på att ständigt äta godis. Forskarna hade då ändrat både smak, form och färg på kolorna för att locka patienterna att fortsätta äta godiset.
I juni 1948 börjar man kunna se de första tecknen på karies hos patienterna. Direkt efter vitaminförsöken mådde de flesta patienter mycket bättre än tidigare. Extra nyttig kost hade gjort patienterna gott och dessutom var deras tandhälsa betydligt bättre än genomsnitts svenskens. [5] Från början hade man noga uttalat sig att inga patienter skulle fara illa. Ingen skulle med tvång eller våld matas med socker och man skulle få den tandvård som varje enskild behövde men detta löfte kom snabbt att urholkas.
När experimentet fortgått under ett år blev inga individer längre bortkopplade eller omgrupperade. Ingen konserverande tandvård gavs heller till någon. De humanitära ambitionerna fick nu ge vika för de vetenskapliga experimenten. Istället för att avbryta experimentet när patienterna drabbades av karies bestämde man sig nu för att utöka experimentet för att även provocera fram karies i de grupper som hittills inte uppvisat karies. I oktober 1948 hade man redan färdigställda vetenskapliga bevis för sambandet mellan socker och karies men detta var ändå inte tillräckligt ansåg man. Man ville vara helt säker på sin sak så experimenten skulle fortsätta under större delen av 1949.
"Man ansåg inte dessa människor vara värdiga det svenska folkhemmet"
I de grupper som åt toffee och kolor började kariesaktiviteten stiga redan efter 8 månader. Ytterligare tre månader senare var kariesaktiviteten så hög att den var statistiskt säker. Flest kariesangrepp hade kvinnor i den grupp som tvingades äta 24 stora toffees varje dag. I januari 1949 började kariesangreppen bli så allvarliga att 10 patienter hade skador ner till pulpan. En patient hade redan fått 17 nya hål och ett flertal försökspatienter hade fler än 10 nya hål. De fick i snitt sex kariesangrepp per person. Ändå låter man experimentet med denna extremkonumtion av socker pågå fram till sommaren.
Under våren 1949 kompletteras forskningsstationen på Vipeholm med nya mycket dyr laboratorieutrustning vilket gjorde den till en världsledande forskningsstation även om man naturligtvis höll tyst om vad som försiggick inne på Vipeholm.
Den 11 juli 1949 avbryts den första fasen av sockerförsöken, det "extrem konsumtions-" inriktade experimentet. Det extremkonumutions inriktade experimentet med socker som förstört patienternas tänder hade då pågått under två års tid. Nu går man istället in i fas två, det "normal konsumtions-" inriktade experimentet som varade fram till 1951. När man nu faktiskt funnit bevis att det är socker som var orsaken till karies ville man istället finna var gränsen går för skadlig sockerkonsumtion.
Den stora skillnaden mellan de två faserna av experimentet var i stort sett bara mängden socker. [6] Man var fortfarande indelade i sju olika kostgrupper även om den mest utsatta gruppen, den som tvingades äta 24 toffees dagligen, togs bort. Under de kommande två åren fortskrider experimenten. Allt fler patienter får karies men någon hjälp med sin tandvärk ges inte. Istället gör man undersökning efter undersökning för att dokumentera hur deras tänder bryts ner. Man kommer fram till en mängd olika slutsatser som till exempel att socker som fastnar mellan tänderna angriper tänderna i större utsträckning än socker som direkt förvinner ur munhålan.
Man gjorde också andra undersökningar inom ramen för studierna som måste ha varit fruktansvärda för försökspersonerna, som salivundersökningar. Kolagruppen fick till exempel lämna salivprov under så lång tid som 36 dagar. För att stimulera salivavsöndringen fick de tugga på en bit paraffin. Intervallerna mellan provtagningarna var tre till 15 minuter. Vissa av patienterna fick lämna prov vid över hundra tillfällen varje dag. Det innebär att dygnets hela vakna tid gick åt till salivprovtagningarna.
Nu går man in i ett direkt samarbete med konfektyrbranchen (godisindustrin) främst med företaget Mazetti i Malmö som man haft ett gott samarbete med sedan experimenten drog igång 1945. Konfektyrbranchen började bli intresserade av de experiment med socker som man visste försiggick på Vipeholm. Man insåg att det låg i deras framtids intresse att vara behjälpliga i forskning kring godis och tandhälsa. Forskningsresultaten kunde ligga till grund för att ta fram nyttigare godis vilket på sikt kunde öka försäljningen av snask. Såväl Mazetti som Marabou ville vara med och måna om "samhällshygienen". Man var också rädd att få media mot sig och ville istället göra sken av att man aktivt forskade för att stärka den svenska tandhälsan.
Av denna anledning började godistillverkare och sockerbolag sponsra projektet med stora summor pengar. Om det var för att de var genuint intresserade av att finna bevis för sockrets inverkan av karies eller om det var för att styra forskningsresultaten -för deras del- i en mer positiv riktning får vi nog aldrig veta. Med facit i hand kom det senare visa sig att denna sponsring inte gynnade slutresultatet. Experimentets trovärdighet ifrågasattes då kommersiella intressen finansierat verksamheten och sockerbranchen anklagade å sin sida projektet då man kände sig lurade av sockrets negativa inverkan på tandhälsan när slutresultatet redovisades. Det kom under andra halvan av 50-talet bli pajkastning i media där forskare och läkare på ena sidan, och socker- och godisbolag på andra sidan, anklagade varandra för felaktiga -och lögnaktiga- forskningsresultat! De försvarslösa och svårt sjuka mentalpatienterna på Vipeholm som offrades i detta experiment var det dock ingen som brydde sig om...
"Man gjorde samma sak som nazisterna gjorde på judar i koncentrationslägren"
De flesta -förmodligen alla- hade extrem smärta i munnen när tänderna började vittrade sönder och spricker med svåra infektioner och varbildning som följd. Emaljen försvann så pulpan blottades, ändå blev de tvingade att med dessa sönderfrätta stumpar tugga mer seg kola, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad.
Det är nog omöjligt för någon att föreställa sig hur det skulle vara att kanske ligga fastspänd i en säng och inte kunna röra sig, att inte kunna kommunicera, vecka efter vecka med extrem tandvärk i tänderna och ändå fortsätta tvingas äta socker och seg kola i mängder. Tänderna räknas som människans känsligaste del. Att slipa, fila eller på annat sätt förstöra tänder har i alla tider varit ett mycket effektivt tortyrmedel. De flesta klarar bara några sekunder eller minut innan smärtan blir outhärdlig.
Smärtan drev patienterna till sömnlöshet, galenskap, sinnessjuka och undernäring. Av de 660 försöksindividerna var minst tio personer under femton år gamla. Den yngsta är en 6-årig pojke. Pojkens föräldrar blev aldrig underrättade om vad sonen utsattes för!
När man efter tre år och sex månader var säker på att det verkligen var socker som orsakade karies fortsatte ändå experimenten i över sex månader till, för man ville vara helt säker på sin sak. Hade de sinnesslöa idioterna stått ut så länge kunde de väl stå ut lite till...
Vad patienterna tyckte om experimentet finns inget nedskrivet i några dokument. Inte en enda rad om klagomål eller tandvärk finns antecknat. Inte heller vet vi vad vårdarna och personalen tyckte. Ändå var personalen mycket viktig. Det var skötarna och framförallt kökspersonalen som fick experimentet att fungera rent praktiskt i sina dagliga sysslor. Det kan inte varit lätt att försöka locka svårt psykiskt sjuka och förståndshandikappade att äta t.ex. 150 gram margarin varje dag eller 300 gram sirapsliknande sakaroslösning som dagligen hälldes över maten. Vårdarna skulle dokumentera allt vad varje patient stoppade i sig och att inget kastades. Att vårdarna verkligen gjorde sitt jobb kontrollerades av försöksläkarna själva som ibland gjorde oannonserade besök i samband med utspisningen. Det var denna personal som matade patienterna, tvingade i dem sina ransoner, såg hur de led och sedan ta patienterna till undersökningarna.
Vårdarna var med in hos tandläkaren för att få patienterna lite lugnare. Först fick de det lugnade medlet Fenemal och sedan i bitkloss i munnen för att tandläkaren inte skulle få sina fingrar avbitna. Någon tandvård var det dock inte tal om även om Medicinalstyrelsen redan 1943 hade förutsett behovet då man köpt in en komplett tandvårdsutrustning. Det var först efter kariesexperimentet som vi idag vet att man började fundera på att laga patienternas tänder. Efter det nu fyra år långa tortyrliknande experimentet uppskattades det att man skulle behöva dra ut 2 000 tänder och att 3 000 tänder behövde lagas omgående. I mars 1951 börjar man diskutera att försöka laga patienternas tänder men det visar sig snabbt att dessa 3 000 tänder man först tänkt laga var så kariesangripna att det var helt omöjligt att laga dem. Nu påbörjades ett lagningsarbete som skulle pågå fram till 1955, alltså i över fyra år! Det var de "högre stående" patienterna som först fick tandvård. Bland de "lägre stående" valde man att inte alls behandla en del patienter då man ansåg dem omöjliga att "samarbeta" med. Vissa av de mest utsatta fick därför leva med sina skadade tänder! Det slutade med att sammanlagt 5 000 tänder -eller resterna av det som en gång varit tänder- till slut fick dras ut!
"B"
I snitt tvingades man dra ut 7,5 tänder per försöksindivid. Över 60 personer fick samtliga sina tänder utdragna. Alla dessa människor fick livslånga problem då de inte längre kunde tugga sin mat. Många fick magproblem och ständiga smärtor i munnen, i magen eller i tarmarna livet ut. Ord som "skadestånd" eller "ersättning" existerade inte. De var ju bara svårskötta obildbara sinnesslöa, nu också tandlösa...
När inrikesministern Gunnar Hedlund på uppdrag av den socialdemokratiskt ledda koalitionsregeringen 1953 besöker Vipeholm (två år efter experimentet avslutats) tyckte han inte det var något märkvärdigt eller konstigt med experimenten, tvärtom. ”-Ingen har beklagat sig för mej”, sa han till pressen. -Nej och inga judar beklagade sig heller för nazisterna hur illa de blev behandlade, men detta innebar ju inte att de behandlades väl för det.
När Gunnar Hedlund lämnat Vipeholmssjukhus skrev journalisten Stig Dagerman följande dikt som heter ”Allt väl på Vipeholm”:
I Folkhemmet får som vi veta den ringaste äta sig mätt.
De kloka får dansk potatis, de andra får socker gratis och stadsråd till efterrätt.
De friska barnen får tänder, de andra får socker med tång.
Ja, livet är som en saga, de sjuka lär inte klaga för Sveriges riksdag en gång.
Och inte något av barnen har skrivit till tidningen här
om ”Vipeholm och dieten” ty förstår allmänheten hur klok doktor Hedlund är.
Mot bakgrund av de experiment på människor som genomförts under andra världskriget tillkom vad som kallades Nürnbergskoden 1947. Den betonade vikten av informerat samtycke och att personer som deltog i ett experiment eller en studie skulle kunna avbryta sin medverkan om de inte längre ville delta. Men de personer som var intagna på Vipeholm var inte i stånd att bevaka sina rättigheter i det här fallet. Studien genomfördes helt utan deras samtycke. De utnyttjades av de beslutande att delta i ett experiment vars syfte var att skada dem, till förmån för övriga medborgares bättre tandhälsa.
Intressant är att konstatera att även om man påbörjade studien innan Nürnbergkoden kom till, så pågick studien ändå hela åtta år efter kodens tillkomst.
Enligt såväl Rechtlinien från 1931 och Nürnbergkoden från 1947 slår fast att experiment på människor måste föregås av litteraturstudier och djurförsök. Idag vet vi att dessa frågor och riktlinjer aldrig diskuterades på Vipeholm före eller under experimenten. När experimenten precis startade avslöjades de ofattbara grymheterna som skett i de nazityska förintelselägren där man inte bara mördat 6 miljoner människor med gas utan också frångått Rechtlinien när man utfört de mest fasansfulla medicinska experiment som gjorts på levande människor i världshistorien.
Samtidigt som världen fick veta vad josef "dödsänglen" mengele gjorde med fångarna i Auswitz förberedde läkare och forskare Kariesexperimentet på Vipeholm men tycktes inte se några kopplingar till det ohyggliga som samtidigt avslöjades minte än 100 mil fån Lund! Kanske var det så att Sveriges "neutralitet" och passivitet under kriget helt enkelt gjorde att vi aldrig såg några kopplingar till vad nazisterna gjort och vad vi tänkte göra. Att en tyska nazist i svarta stövlar, brun skjorta och röd armbindel plågade fångar i medicinska eperiment var ju inte alls samma sak som när svenska forskare i vita rockar skulle göra samma sak med svårt mentalsjuka patienter.
Regeringen och medicinalstyrelsen ansåg det var ok att offra några ”sinnesslöa idioter” för det stora kollektivets skull. Det fanns dock redan resultat från bl.a. England och USA som påvisade samband mellan socker och karies vilket gjorde Vipeholmsexperimentet ganska meningslöst. Samtidigt hade också ny tandforskning i Norge resulterat i den revolutionerande upptäckten att fluor gav starkare tandemalj och därmed ett mycket bra skydd mot karies. Idén på den förhatliga fluortanten föddes och resten är idag tandhistoria.
Kariesexperimentet var ett statligt finansierat experiment på våra mest försvarslösa människor. Staten hade fram till 1955 skjutit till 561 000 kronor och konfektyrindustrin (Chokofa) samt Svenska sockerfabriks AB med 317 000 kronor plus sötsaker till ett värde av 100 000 kronor. Idagens pennigvärde hade Kariesexperimentet kostat över 22 miljoner kronor bara i utrustning och sötsaker. Då sötsaks- och socker industrin gick in och sponsrade kom man också att styra över experimenten. Foskningen blev styrd av industrins önskningar i stor utsträckning.
Kariesexperimentet blev ingen nackdel för godisindustrin, tvärtom! Under andra världskriget rådde stror brist på socker. Efter kriget ända in på 1950-talet fick inte socker och kakao köpas fritt utan man tilldelades vissa kvoter. 1948 hade sötsaksindustrin tilldelats den största kvoten socker och tack vare kariesexperimentet på Vipeholm fick de fabriker som tillverkade sötsaker dit en ökad sockertilldelning och därmed en tryggad framtid i en orolig tid. 1940 arbetade 5 400 personer vid de 161choklad och konfektyrfabrikerna i sverige. De framställde 40 000 ton sötsaker till ett värde av 94 miljoner kronor. Tio år senare hade antalet anställda sjunkit till 4 800 personer och antalet fabriket till 115 st. Inte nog med det, 1951 höjer den socialdemokratiska regeringen lyxskatten på sötsaker från 40 till 80% vilket gör att sockerkonusmtionen minskar från 6,6 kilo till 4,5 kilo per person. Om sockerskatten var ett hårt slag mot konfektyrbranchen skulle ett bevis i kariesfrågan bli den definitiva dödsstöten. Skräcken var att få sina produkter stämplade som farliga och ohälsosamma. Därför blev det viktigt för sötsaksindustrin att sponsra Kariesexperimentet och indirekt som medfinansiär strya upp resultaten till sin fördel.
1953 kom den första större publikatuionen efter experimenten ut 422 sidor långa med titeln; " Tandkaries och kolhydrater". Det slogs upp stort i media och bland annat Stockholms-Tidningen, Dagens Nyheter, Svenska dagbladet, Sydsvenska Dagbladet, Arbetaren och Ny dag skrev om de nya forskarrönen att socker gav karies. Nyheten var dock inte att socker gav karies då alla redan "visste" detta, utan att det nu var vetenskapligt bevisat. Chokladindustrin var inte glad över rapporteringen och meddelade i annonser och insändare där man menade att normal sockerkonusmtion inte gav karies, utan att bara extrem konsumtion gav karies, sådan extrem konumtion man gav patienterna på Vipeholms mentalsjukhus. Och det är ungefär nu det börjar gå upp för politiker och allmänheten vad som sket på Vipeholm under dessa år. Varför har vi inte blivit informerade om foskarnas arbetssätt? Finns det inge reglar för experiment på människor? Det var riksdagen som gav medicinalstyrelsen i uppdrag att utreda karies men medicinalstyrelsen redovisade aldrig för riksdagen hur man gick till väga för att ta reda på detta. Det var först efteråt som riksdagen informerades. Många blev naturligtvis upprörda då sanningen om experimentet avslöjades men ändå gav riksdagens andra kammare den 17 mars 1953 beslut att bifalla ännu fler utbetalningar till Vipeholm för fortsatta försök och experiment.
Någon större debatt eller ifrågasättande bland allmänheten förekom aldrig utandebatten stannade inom politiker i svarta kostymer och forskare i vita rockar. Under sommaren 1953 föll Vipeholsmsförsöken i glömska och skulle så förbli ända in på 1990-talet även om det just sommaren avslöjades om missförhållanden på sveriges mentalsjukhus främst Vipeholm. Det hela hade börjat med att en sommarvikarie, Lennart Berggren, avslöjat i tidningen Arbetaren hur patienterna på Vipeholm misshandlades, missköttes och kränktes. Den populära tidningen Se gjorde även ett omskakande reportage från anstallten vilket utsågs till "årets chock" i tidningens nyårsnummer.
Samtidigt som de första forskningsresultaten publicerades inledda man ett nytt experiment på Vipeholm, det som senare kom att kallas "brödexperimentet". Man ville så hur klibbigt, nybakat, hårt och gammalt bröd påverkade hälsan. Målet var att finna vilket bröd som var bäst för svenska folkets hälsa. Brödexperimentet blev man dock tvingade att avsluta i förtid då myndigheter och FUB (Föreningen för utvecklingsstörda barn) krävde försäkring om att inga barn ingick i experimentet. Man kunde inte ge denna försäkran och brödexperimentet fick avslutas ett år i förväg, 1955. Många planer smiddes bland forskarna. Planer fanns att undersöka tandröta efter brödexperimentet. Ett experiment man började förberada redan 1950. Men experimentet med tandrötan blev aldrig verklighet. Man lyckades aldrig hitta en metod som kunde säkerställa en vetenskaplig acceptabel registrering av sjukdomsförloppet.
Det blev omöjligt att fortsätta på Vipeholm efter den häftiga kritik efter Kariesexperimentet som mest handlade om att studien var köpt av sötsaksindustrin - inte att mentalsjuka patienter fick lida. Personal som hjälpte till att laga patienternas tänder och skriva ut de sista publikationerna slutade på Vipeholm sommaren 1955 och forskarnas engagemang avslutades i takt med att deras publikationer blev färdigställda och de fick arbete på annat håll. Vid årskiftet 1954/55 var bara fyra avlönade läkare kvar på Vipeholm. 1955 avvecklades försöksstationen på Vipeholm. Det hade då gått tolv år sedan Medicinalstyrelsens generaldirektör Axel Höjer klev in på Vipeholms sjukhus för ett samtal med sjukhuschefen Hugo Fröderberg om ett medicinskt försök som riksdagen vill ha.
Men istället för att hylla Vipeholmsexperimenten blev det istället en häftig kritik. Inte för att 660 svårt mentalsjuka patienter utsats för vidriga och smärtsamma övergrepp på Vipeholm utan för att man ansåg att konfektyrbranchen köpt resultaten av forskarna.
Idag rankas Vipeholsexperimentet som ett av mänsklighetens grymmaste experimentet utfört på levande människor! Ett storskaligt tortyrliknande experiment direkt sanktionerat, godkänt och uppmuntrat av den (S)-ledda regeringen! Ingen kan skylla på "tidsandan" eller på någon "samlingsregering". Ingen kan säga "...men det var ju för så länge sedan". Tandvärk eller att tortera någon har nämligen gjort lika ont i alla tider. Vipeholmsexperimentet är helt och hållet regeringens ansvar. Man visste vad man gjorde, då får man också ta ansvar för det man gjort.
Dessa fasansfulla experiment är fullt jämförbara med de Josef Mengele hade utfört några år tidigare på tvillingar och dvärgar i de nazistiska koncentrationslägren. Man gjorde exakt samma sak som nazisterna. Man gjorde det man redan då visste vad nazisterna gjort på fångarna i koncentrationslägren bara något år tidigare. Man offrade de svagaste - samhällets bottensats.
På nätet kan man läsa om 10 Worst Human Experiments - nr 6: Vipeholm experiments:
”The Vipeholm experiments were a series of Swedish human experiments where patients from mental institutions were fed large amounts of sweets. The doctors just wanted to see what happens to peoples teeth when huge amounts of sugar were taken. The experiments were funded by major sugar companies, which is a bit like Neo Nazis funding a holocaust museum. Because the teeth were basically destroyed”
Den socialdemokratiskt ledda regeringen hade tio år på sig att avbryta deras (o)mänskliga tortyrexperimentet men man ville få fog att driva igenom Folktandvårdsreformen och detta genom att offra 660 försvarslösa mentalpatienter för den stora massans skull.
Man tillät utföra de vidrigaste och grymmaste tortyrexperiment som genomförts på människor i svensk historia. Hur många av dagens svenskar känner till detta? Hur många av våra skolbarn får lära sig detta på historielektionerna?
Man ansåg inte att dessa människor -som redan var offer för omständigheterna- var värdiga att finnas i det svenska folkhemmet. Vi måste vara medvetna om att mänskliga tortyrexperiment inte bara var något som förekom i de tyska koncentrationslägren. I det socialdemokratiskt styrda Sverige levde gammalt nazistiskt tankegods kvar. Vi utsatte de svagaste, de mest försvarslösa i samhället för ofantligt lidande och grymhet. Vi hade precis samma människosyn som i Nazityskland. Samma människosyn som i Auschwitz. I grund och botten fanns det ingen större skillnad.
Vad fick man ut av kariesexperimentet? Om man skulle väga patienternas lidande mot vinsterna för samhället skulle man inte finna dem etiskt acceptabla. det hade gått att uppnå samma resultat genom att invänta de lovande utlänska forskningsreultaten från främst Usa och Norge eller använda frivilligt anmälda försöksindivider. Karieseperimentet blev dock historiskt eftersom det på vetenskapliga grunder kunde bevisa att socker orsakade karies. Ett bevis som ändå hade kommit från nyss nämnda länder inom någor år.
Utbyggnaden av folktandvården skedde inte i den utsträckning som planerats, framförallt på grund av svårigheten att rekrytera tandläkare. För att råda bot på detta rekryterades många utländska tandläkare, framförallt från de nordiska länderna samt Tyskland och Baltikum. I folktandvårdens verksamhetsberättelser från 1950- och 60-talen framkommer tydligt att klinikerna inte hann behandla alla som borde få hjälp och att barntandvården ibland kändes meningslös då barnen, när de växte upp, inte fick möjlighet att fortsätta besöka tandläkare.
"Minnena från smärtan har falnat. Berättelserna börjar falla i glömska..."
Idag har förtvivlan och skräcken lämnat Vipeholms mentalsjukhus. Ondskan och de mörka skuggorna i de ändlösa korridorerna har flytt. Stanken och lukten är borta. Kylan och mörkret likaså. Skriken från de fastbältade människooffren med sönderfrätta tänder har för evigt tystnat. Paniken och ångesten är borta. Minnena från smärtan, misshandeln och tortyren börja falna. Berättelserna börjar falla i glömska...
(Vipeholmsexperimentet var nämligen inte det enda experimentet som utfördes på sinnesslöa idioter på Vipeholms mentalsjukhus vid denna tid - mer om detta kan Du läsa om här )
"De tvingades offra sig för oss - nu ska vi tvingas glömma dem"
De tvingades offra sig för oss - nu ska vi tvingas glömma dem. Är det värdigt? Är vi inte skyldiga att ge dessa arma själar en upprättelse? Ett erkännande? En ursäkt?
I samband med vårdomläggningen i början av 1980-talet revs delar av Vipeholm medan de resterande byggnaderna renoverades och används idag som gymnasieskolan Vipans utbildningslokaler som startade 1989 och finns kvar idag. Man undrar om eleverna som idag utbildar sig på Vipans gymnasium känner till att de kanske sitter i samma rum där förståndshandikappade en gång plågades i tortyrliknande medicinska experiment. Att skolan de går på en gång var Sveriges eget Auschwitz?
Våra barn kommer aldrig få läsa om Vipeholmexperimentet under skolans historielektioner. Vi kommer aldrig få se en ansvarig minister lägga en blomma vid dess massgrav. Vi ska bara blunda och gå vidare. Gå vidare som om inget hänt. Glömma alla de av våra egna medborgare som pinades, torterades och offrades i ett statligt sanktionerat omänskligt medicinskt experiment. Tysta och fogliga ska vi tvingas tiga om den sanna historia som nu sakta bleks med tidens tand. Vi kommer aldrig få veta hela sanningen.
”Var resan stormig - huru skön är hamnen”
Man hoppas av hela sitt hjärta att alla dessa arma själar på Vipeholms mentalsjukhus till slut äntligen nådde fram till en skön och fridfull hamn, för deras svåra resa genom livets helvete blev omänskligt stormig!
// Blenda W Thor.
[1] Motion 1939:116 från riksdagens första kammare "Om utredning rörande åtgärder i syfte att minska utbredningen av tandsjukdomar". Motionärer: Edgar Sjödal (S), Rickard Lindström (S), K.I. Sköldén (Bf), Elof B Andersson (Fp) och Eilif Syllvan (H).
[2] Grupp 1: Kontrollgrupp (inga extra mineraler eller vitaminer). Grupp 2: A-, C-, D-vitamin + Kalcium. Grupp 3: Endast A-vitamin. Grupp 4: Endast C-vitamin. Grupp 5: Endast D-vitamin. Grupp 6: Endast Kalcium. Grupp 7: Endast flour. Grupp 8: Endast benmjöl. Grupp 1 Personal: Hårt bröd och choklad. Grupp 2 personal: Mjukt bröd och choklad.
[3] Det exakta antalet försöksindivider under kolhydratexperimentet 1947-1951 varierade under tid mellan 630 och 660 personer.
[4] De sju olika grupperna under kolhydratexperimentet var följande: Kontrollgruppen, Sackarosgruppen, Brödgruppen, Chokladgruppen, Kolagruppen, 8-Toffeegruppen och 24-Toffeegruppen.
[5] På Vipeholm strax innan kariesexperimentet startade var hela 1 av 50 patienter kariesfria medan i övriga samhället var endast 1 av 1000 kariesfria.
[6] 2700 kcal /dag varav 366g kolhydrater, 88g fett, 87g äggvita, 0,9g kalcium, 1,7g fosfor, 14,5g järn, 2900 internationella enheter A-vitamin, 1,6g B-vitamin, 63 g C-vitamin.
Försökschef: aug 1947-okt 1948 Hugo Fröderberg
Nov 1948 aug 1949: Bengt Gustavsson
Kontrollerande tandläkare: Claes Lundqvist
Registrerande tandläkare: Bo Erik Bonow (aug 1947- ) Hans Grahnén (aug 1947- ) Bo Krasse (sept 1948- )
Försöksläkare: Lisa Lanke (april 1945- ) Carl A Larson (maj 1945-feb 1949) Ove Möller (mars 1949) Jan-Arvid Böök ( april-maj 1949) Åke Nilsson (juni 1949) Lennart Wehlin (juli 1949)
Forskare: Nils-olof Abdon (kemist och farmakolog) Knut Borglin (tandläkare och radiolog) Jan-Arvid Böök (ärftlighetsforskare) Carl-erik Quensel (statistiker) Yngve Rehnberg (tandläkare och bakteriolog)
Diverse länkar:
Källa:
"Sockerförsöket- kariesexperimentet" (2006) av Elin Bommenel.
"Ditt liv och mitt" (2017) av Majgull Axelsson.
Lästips:
"Vem var Hugo Fröderberg och vad var Vipeholms sjukhus?" (2021) av Elin Bommenel (LÄNK)
"Experimentet med människor som spelpjäser" (2021) av Josefine Karlsson (LÄNK)
"Historien om Vipeholmsexperimenten" (2022) av Maria Svensson (LÄNK)
"Vipeholm: Berättelsen om Sverige" (2021) av Linn Jönsson (LÄNK)
"Vipeholmsexperimenten" (2023) av Helena Bure Wijk (LÄNK)
"Prezi: Vipeholmsexperimenten" (LÄNK)
Youtube:
"Sveriges Radio P3 dokumentär - Vipeholmsexperimenten" (LÄNK)
"Vipeholmsexperimentet" av SHA-70 (Prolog) och (LÄNK)
"Från idiot till medborgare" (LÄNK)
Dokumentär:
Sveriges Radio: Vipeholm Del 1 (LÄNK)
Sveriges Radio: Vipeholm Del 2 (LÄNK)
Sveriges Radio: Vipeholm Del 3 (LÄNK)
Sveriges Radio: Vipeholm Del 4 (LÄNK)
Sveriges Radio: Vipeholm Del 5 (LÄNK)
https://www.historiskamuseet.lu.se/vipeholm
Bildgalleri. Klicka och svajpa.
