Vipeholmsanstalten

Vipeholmsanstalten.

Skräckvälde på sinnesslöanstalt.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Idag rankas Vipeholmsexperimentet som ett av mänsklighetens grymmaste experimentet utfört på människor! Ett storskaligt tortyrliknande medicinskt experiment sanktionerat och godkänt av regeringen"

Visste du att det i Sverige fanns ett mentalsjukhus som var rena skräckväldet? Ett mentalsjukhus där människor under mycket oklara omständigheter periodvis dog som flugor. Visste du att det på detta mentalsjukhus utfördes fruktansvärda medicinska experiment och detta utan de anhörigas vetskap? Ett mentalsjukhus där många av de anställda var sadister som misshandlade och kränkte patienterna. Ett mentalsjukhus där man plockade ut hjärnorna efter patienternas död utan de anhörigas medgivande. Ett mentalsjukhus där man sedan slängde kropparna i det som kanske är Sveriges största massgrav i efterkrigstid. Detta är en berättelse som ytterst få svenskar idag känner till. Detta är en berättelse vi inte bör prata högt om, för detta är berättelsen om; Vipeholmsanstalten.

Vipeholmsanstalten Del 1:

00:00 / 1:00:29

Vipeholmsanstalten Del 2:

00:00 / 1:12:55

1972 chockas USA svårt av en fruktansvärt nyhet från den amerikanska journalisten Geraldo Rivera när han avslöjade extrema missförhållanden på mentalsjukhuset Letchworth Village, fem mil norr om New York City. Letchworth Village som började byggas vid sekelskiftet var en enorm bostadsinstitution byggd för fysiskt och psykiskt funktionshindrade i alla åldrar, från nyfödda till äldre och anläggningen stod klar för öppning 1911. Det var över 130 byggnader spridda på ett flera kvadratkilometer stort område.

Det var affärsmannen och filantropen William Letchworth som kom på idén om denna samhällsby för fysiskt och psykiskt funktionshindrade. Hans dröm var att ge ett alternativ till de allt fler omänskliga mentalsjukhusen som byggdes under denna tidsperiod genom att skapa en idyllisk, lantlig jordbruksby där patienterna kunde arbeta och odla sin egen mat. Därför byggdes institutionen på många tunnland mark. Letchworth Village skulle bli stilbildande, ett föredöme för all modern vård av utvecklingsstörda. Tyvärr dog William innan institutionen öppnade men han kom att få rätt: Letchworth Village blev världsberömt men inte på det sätt som William tänkt sig, utan Letchworth Village blev istället symbolen för mentalvårdens omänsklighet.

"De döda kropparna grävdes ner på en undanskymd glänta i skogen”

Allt fler svårt mentalsjuka och utvecklingsstörda barn skickades till intuitionen. År 1944 hade trångboddheten resulterat i att patienterna var inrymda i byggnader som ursprungligen inte var utformade eller avsedda att användas som sovsalar. På 50-talet fans över 5000 mentalpatienter men sjukhuset var bara byggt för 2000 personer. Snart började rykten om vanvård spridas, sedan kom rykten om sadistiska övergrepp på barnen. De utnyttjades och misshandlades. Regelrätta våldtäkter hörde till vardagen. De blev sällan tvättade så många fick ligga i sin egen avföring. Sängarna som mer liknade stål burar stod så tätt att man inte kunde gå mellan sängarna.

Man kom också att utföra medicinska experiment på barnen. Man gav dem injektioner med olika obeprövade vacciner. De fick heller aldrig tillräckligt med mat så patienterna var ofta undernärda. Det fanns inte heller tillräckligt med sjuksköterskor för att mata alla patienter så för att spara tid sprutade man ner maten direkt i strupen med en stor slang-försedd spruta vilket resulterade i att flertalet barn kvävdes till döds. De döda kropparna grävdes ner på en undanskymd glänta i skogen någon kilometer från sjukhuset. Graven markerades med en liten T-formad metall-skylt med ett nummer på. Patienterna var namnlösa. De var bara en siffra. Ingen saknade dem. Ingen älskade dem. Ingen brydde sig...

Letchworth Village sprängde alla gränser för mänskligt förstånd. Men efter 61

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

1/21

Bildgalleri: Letchworth Village

år av total mänsklig förnedring kom vändningen när journalisten Geraldo Rivera avslöjade missförhållandena på mentalsjukhuset. Det skulle dock dröja till 1996 innan mentalsjukhuset stängde helt och därefter har byggnaderna fått stå orörda och förfalla som ett otäckt minne över en mörk tid. Det kanske inte är så konstigt att Letchworth Village inspirerat till diverse skräckfilmer och anses idag av människor med paranormala intressen som en av USAs mest hemsökta platser.

När avslöjandet kom spreds nyheten över hela världen, även till Sverige. Få svenskar visste nog då att det funnits ett liknande mentalsjukhus i Sverige där man vanskötte mentalpatienter på nästan samma sätt som i Letchworth Village. Ett mentalsjukhusens eget mentalsjukhus där människor plötsligt kunde dö som flugor, där man utsatte patienterna för misshandel och grov förnedring, där man utförde ett av världens grymmaste medicinska experiment på levande människor. Där man plockade ut patienternas hjärnor och allt detta utan de anhörigas vetskap eller godkännande. Detta mentalsjukhus blev Sveriges motsvarighet till Letchworth Village. Idag mer känt under namnet; Vipeholm.

"Sverige har procentuellt sett tvångssteriliserat flest människor i världshistorien"

När man skulle bygga det svenska folkhemmet i början av 1900-talet gick Sverige från ett fattigt bondesamhälle till en välmående industristat. Välfärdsstaten och Det svenska folkhemmet blev ett nytt begrepp, men detta inte helt utan problem. Under 1920-talet börjar staten i allt större utsträckning ta hand om våra mentalsjuka medborgare. Ansvaret flyttas från individ till institution.

Istället för att föräldrarna själva ska behöva ta hand om sina mentalsjuka eller förståndshandikappade barn ska nu samhället ta hand om barnen och därmed avlasta föräldrarna från detta ansvar. Det börjar byggas stora pampiga byggnader som kom att kallas allt från; hospital och sinnesslöanstalter till mentalsjukhus och idiotanstalter. Här skulle våra mentalsjuka medborgare vårdas och tas omhand på bästa tänkbara sätt, men i själva verket kom det nästan uteslutande att handla om förvaring. Förvaring från samhället!

De utvecklingsstörda, som vid denna tid kallades "sinnesslöa" skulle inte synliggöras för resten av medborgarna. De var en smutsfläck i det nya rena folkhemmet. De sinnesslöa var såväl en moralisk som en ekonomisk belastning för samhället. Uträkningar visade också att de bara blev allt fler. De skulle snart orsaka stora hål i de ekonomiska finanserna om inget snabbt gjordes. Först införde man ett förbud för sinnesslöa att gifta sig men detta förhindrade dem inta att skaffa barn, så då fanns bara en sak kvar att göra; tvångssterilisering.

Bildgalleri: Alfred Petrèn och diverse mentalsjukhus.

Alfred Petrén (foto från1946)

Alfred Petrén (Socialdemokraterna) 1867-1964

Säter. För de farligaste kriminella. "Fasta paviljongen" revs 2023

Alfred Petrén (foto från1946)

1/7

Den första motionen till riksdagen om att införa en lag om tvångssterilisering lades redan 1922 av den socialdemokratiske politikern Alfred Petrén. Alltså samma år det av regeringen uppförda Statens Institut För Rasbiologi öppnade i Uppsala. Motionen ledde till en utredning som dock rann ut i sanden.

Men skam den som ger sig. Alfred Petrén motionerade om samma fråga igen 1933 och fick denna gång bättre gehör och respons, och riksdagen antog senare propositionen. Den lag som sedan kom att kallas "1934 års steriliseringslag" trädde i kraft den 1 januari 1935. Från och med denna dag kunde man börja tvångssterilisera de man inte ansåg skulle föröka sig i det svenska folkhemmet. Och det blev inte oväntat de sinnesslöa som kom att drabbas hårdast. För att ens kunna skrivas ut från ett sinnessjukhus var nu sterilisering ett grundkrav.

Just denne Alfred Petrén är en mycket intressant person i Sveriges nutidshistoria under tiden för folkhemsbygget. Socialdemokraten Petrén, som också var medlem i föreningen "Svenska sällskapet för rashygien" var mannen som lade in motionen om det nyss nämnda Statens Institut För Rasbiologi som grundades 1922 under Hjalmar Brantings styre och blev världens första statligt finansierade rasbiologiska forskningsinstitut, vilket senare nazisterna i Nazityskland skulle bli starkt influerade av. När Alfred Petréns dröm om det rasbiologiska institutet gick i uppfyllelse var steget inte långt till en tvångsteriliseringslag. Den rasbiologiska forskningen och tvångssteriliseringarna gick hand i hand under folkhemsbygget. Totalt kom 63 000 människor att steriliseras fram till 1975 då tvångssteriliseringslagen upphävdes. Nazityskland har totalt sett tvångssteriliserat flest människor men Sverige har procentuellt sett tvångssteriliserat flest människor av sin egen befolkning i världshistorien!

Men att vara initiativtagare till såväl det rasbiologiska forskningsinstitutet som till tvångssteriliseringslagarna var tydligen inte tillräckligt för Alfred Petrén. Som en konsekvens av ett försvarsbeslut 1925 att reducera försvaret kom en rad nybyggda kasernbyggnader plötsligt stå tomma. Det var på initiativ av Alfred Petrén, som då var chef över sinnesslövården i Sverige, som dessa tomma kasernbyggnader kom att användas som sinnessjukhus, eller "mentalsjukhus" som man senare använde som ett modernare ordval för dessa inrättningar vid tiden. Strax öster om Lunds centrum fanns regementet I-7, Södra skånska infanteriregemente och regementets kasernbyggnader stod klara 1930 men kom aldrig till användning efter försvarsbeslutet fem år tidigare. Istället kom I-7s nya regementsbyggnader att bli ett ultramodernt mentalsjukhus och inte vilket mentalsjukhus som helst. Det kom att bli mentalsjukhusens eget mentalsjukhus. Dårarnas sista anhalt: Vipeholm!

"Vipeholm blev mentalsjukhusens eget mentalsjukhus"

Från mitten av 1800-talet och fram till andra världskriget kom en rad hospital, senare kallat sinnessjukhus, att byggas runt om i Sverige. I mitten av 1930-talet fanns det över 90 olika institutioner i Sverige för förståndshandikappade, psykiskt sjuka och utvecklingsstörda eller som de alla kallades på den tiden; "sinnesslöa".

På varje anstalt fanns det naturligtvis vissa patienter som krävde extra mycket vårdbehov, skötsel och övervakning av vårdarna. För att avlasta alla dessa

institutioner från sina mest resurskrävande fall samlades alla dessa extra svårskötta mentalpatienter till tre specialanstalter som blev; Källshagens sjukhus i Vänersborg, Salberga sjukhus i Sala och Västra Marks sjukhus i Örebro.

Dessa tre statliga specialanstalter kunde kallas "sjukhus" därför att de lydde under sinnessjukvården och inom sinnessjukvården var tvångsvård möjlig tack vare 1929 års stadga som hade trätt i kraft 1931. Ordet sjukhus signalerar alltså inte att vård gavs utan att tvångsvård var möjlig. Hade man hamnat på någon av dessa tre special anstalter var det mer fråga om att förvara människor från samhället än att försöka vårda människor till det bättre.

Här återfanns alltså de med störst ”svårskötthet” och ”idioti” bland Sveriges 13 000 mentalpatienter. Svårsköttheten hade att göra med självskadebeteenden,

Bildgalleri: IQ-indelning och de 4 specialsjukhusen.

Vipeholm, Lund (1930-1982)

1/6

aggressivitet och våldsamhet mot andra personer, behov av matning eller behovet av hjälp kring toalettbesök.

Men att bara flytta ett problem från en anstalt till en annan anstalt löser ju inte själva problemet, så även på dessa tre special-anstalter tog vissa patienter för mycket tid, energi och vårdbehov från personalen. Det blev till slut nödvändigt att gallra ut de svåraste och mest hopplösa fallen även från dessa tre special-anstalter och upprätta en så kallad "vanföreanstalt" för de allra värsta dårarna och idioterna i Sverige. Staten beslöt att göra I-7s kasernområdet strax utanför Lund just till denna vanföreanstalt för att avlasta de tre övriga special-anstalterna men även andra mentalsjukhus runt om i Sverige på sina mest resurskrävande och hopplösa fall. Det var hit de skickades. De skickas till livets slutförvaring. De skickades till mentalsjukhusens eget mentalsjukhus; Vipeholm.

Vipeholm blev sedermera Sveriges -och ett av Europas- största mentalsjukhus som skulle hysa de svåraste vanarterna, de som kom att benämnas; "svårskötta obildbara sinnesslöa". Redan från invigningen av Vipeholm 1935 fram till 1963 var sjukhuschefen överläkaren Hugo Fröderberg. Människor som arbetade under honom vid den tiden beskriver honom som auktoritär och att det var helt uteslutet att säga emot honom. Vid ronderna skulle de kvinnliga skötarna niga djupt och de manliga stå i givakt. Ändå var Fröderberg mycket omtyckt av de anställda. Vipeholm kom att bli Fröderbergs livsverk och det var han som satte avtryck i Vipeholms historia.

"De som inte passade in någon annanstans hamnade till slut på Vipeholm"

Hugo Fröderberg föddes i Bäckaby i Fröderydsbygden två mil sydväst om Vetlanda på småländska höglandet. Som barn ville han bli biskop eller missionär och arbeta med välgörenhet. Han gick ut gymnasiet i Västerås 1917 och året efter utexaminerades han från folkskollärarutbildningen i Växjö och därefter läste han medicin och blev 1923 medicine kandidat i Uppsala. Redan före medicinstudierna bestämde sig Hugo Fröderberg för att arbeta inom psykiatrin, allra helst med vården av så kallade ”sinnesslöa”.

På Karolinska Institutet blev Hugo Fröderberg licensierad läkare 1927. Han hade då redan arbetat frivilligt på psykiatriska kliniken i Lund julen 1924 och i Uppsala sommaren 1925. Därefter arbetade han vid Vänersborgs hospital, Västerviks hospital och S:t Lars sjukhus i Lund samt vid de tidigare nämnda specialanstalterna Källshagen och Västra Mark.

På samtliga sjukhus saknades vetskap om orsaken till sinnesslöheten, även om man ofta trodde man visste vad som framkallat den: förlossningsskador, trauman, hjärnhinneinflammation, ”epilepsidemens” eller arv från föräldrarna.

Vid denna tid ville man i Sverige få bort det man såg som en föråldrad vård, isolerad från övriga samhället. En vård emellanåt baserad på i bästa fall tro och i värsta fall kvacksalveri. Vården var inledningsvis privat, kallbaserad och byggde på andra människors uppoffring, frivillighet och medmänsklighet.

Bildgalleri: Hugo Fröderberg och Vipeholm

Hugo Fröderberg (1897-1986)

Flygfoto Vipeholm

1/12

Under 1920-talet går staten in aktivt i vården och inrättar anstalter för sinnesslöa, så kallade "sinnesslöanstalter", det som senare i folkmun kom att kallas; sinnessjukhus eller mentalsjukhus. Man inför intelligensmätningar för att välja rätt anstalt efter patientens behov. Mätningarna ansågs under på 1920- 30- och 40-talen vara den vetenskapliga garanten för rätt placering. Den som inte passade in skickades till en annan anstalt som just då hade plats och bättre kunde möta behoven. Och de som inte passade in någon annanstans hamnade till slut hos Hugo Fröderberg på Vipeholm.

Vid tiden för Vipeholms öppnande skulle vården i Sverige bygga på modern vetenskap och effektivitet - inte gudstro, kvacksalveri eller trolldom. Ingen skulle tas in på anstalt för att en familj eller kommun inte kunde försörja dem eller för att någon bara trodde att de var ”sinnesslöa”. Man skulle veta och för att veta införs dessa intelligensmätningar som delade in de sinnesslöa i olika nivåer. Under de normalbegåvade fanns de halvt sinnesslöa - de debila. Under de debila kom de bildbara sinnesslöa - de imbecilla. Och lägst, under de imbecilla, kom de obildbara sinnesslöa, de som både i folkmun och medicinskt benämndes idioter. Och bland dessa idioter fans de extra svårskötta, de som för eller senare hamnade på Vipeholm.

När Hugo Fröderberg föddes 1897 fanns 22 anstalter (som då hette Hospital) i Sverige. När staten började subventionera anstalter för sinnesslöa 1904 växte vården till ett stort lapptäcke av olika sorters skolor, vårdhem eller arbetshem i privat regi eller i stiftelsers och landstings regi. Med statens engagemang kom även statliga anstalter och sinnessjukhus med på lapptäcket under 1920- och 30-talet. Kulmen nåddes på 1950-talet då Sverige hade 131 mentalsjukhus med plats för totalt 13 000 sinnesslöa patienter.

"Svårskötta obildbara sinnesslöa"

När Vipeholms sjukhus öppnade 1935 blev den då 38-årige Hugo Fröderberg sjukhuschef och överläkare på Sveriges 95:e anstalt. Vipeholm beskrevs i press som ultramodernt och var en stor satsning från statens sida. Det var hit de värsta dårarna och idioterna i Sverige kom och man började runt om i landet prata nedsättande om sinnessjuka människor som "Vipeholmsklientel"

Man drog från den närbelägna järnvägen, som gick mellan Lund och Revinge, ett stickspår till sjukhusets område så det blev lättare att frakta de sinnesslöa från Sveriges alla delar rakt in till anstalten där de sedan kom att förbli resten av sina liv. För faktum var att lägre ner på samhällets hierarkiskala gick inte att komma. Nästa anhalt i livet efter Vipeholm var döden...

Samtidigt, bara 100 mil sydost om Vipeholm rullar på liknande sätt andra människor in på järnväg iklädda liknande kläder i det som idag heter Auschwitz-Birkenau. Likheterna med Vipeholm är kusligt slående!

Redan året efter invigningen togs minderåriga in på sjukhuset och året därpå 1937 öppnades en avdelning för 150 kvinnor. Sjukhuset var snart överbelagt och fortsatte att vara så under flera årtionden framöver. Under 1950-talet när Vipeholm som störst bodde drygt 1 000 patienter på sjukhuset. Det var då en av de största sinnesslöanstalterna i Sverige.

En sängliggande patient på Vipeholm

1/25

Bildgalleri: Patienterna på Vipeholm

Det handlade mer om förvaring än om vård och omsorg. För de intagna var det en sluten institution. Diagnosen på de män, kvinnor och barn som kom till Vipeholm var med dåtidens ordval oftast sinnessvaghet (imbecillitas) eller sinnesslöhet (idiotia) men även epilepsi var vanligt förekommande. Idag vet vi att de intagna ofta bara var CP-skadade, hade autism, Down-syndrom eller liknande, men då kallades de "svårskötta obildbara sinnesslöa" eller ”idioter”.

De flesta som kom till Vipeholm kom från Norrland, vilket var en medveten strategi för att hålla patienterna så långt borta från de anhöriga som möjligt. När patienterna anländer till Vipeholm blir de fråntagna alla sina personliga tillhörigheter. Patienterna kläs även i likadana sjukhuskläder och de manliga patienterna får sitt hår avklippt. Många patienter uppgavs vara svårskötta och våldsamma, svåra att få kontakt med och många var ”osnyggade”, dvs de saknade förmåga att kontrollera sina naturbehov. De var störande eller så var de ”sexuellt tygellösa” vilket innebar att de kunde onanera öppet eller antasta sina medpatienter.

Över hälften av de intagna på Vipeholm kunde inte kommunicera med sin omgivning då de saknade normal talförmåga. Hälften av de intagna kunde inte heller äta utan blev matade av personalen. Mer än en tredjedel -nästan hälften- var sängbundna. En del hade tvångströja i perioder, andra hade tumvantar av läder som hindrade dem att röra på fingrarna.

De tillbringade sina liv i sängen, inlåsta, fastbältade eller under så kallade spänntäcken. Vipeholm var ingen anstalt där människor skulle vårdas för att bli bättre. Här skulle de förvaras så de inte beblandade sig, eller var synliga, för den övriga befolkningen och smutsa ner det nya rena folkhemmet. De kom under ungdomsåren och de tillbringade sedan resten av sina liv innanför anstaltens område.

Det här var människor som tillbringande hela sina liv på institutioner, anstalter och sinnessjukhus. Upp klockan sex, i säng klockan 17, senast klockan 18. Där emellan var vardagen mycket monoton och torftig. De flesta låg fastspända i sina sängar hela dagarna, andra kanske fick gå en kortare stund fram och tillbaka i sjukhusets korridorer eller ute på rastgården. Många var dock dömda till total sysslolöshet. Vipeholm var i praktiken bara ett väntrum på döden...

"Passiv eutanasi berättigad. Ingen sörjer dem"

Besök var mycket ovanliga. De flesta fick aldrig besök av vänner eller bekanta. Anhöriga ville oftast inte kännas vid sina sinnesslöa släktingar så det handlade oftast om att gömma (eller glömma!) sitt barn som var sinnessjukt eller handikappat. Att man hade en idiot i släkten var inget man talade högt om. De övergavs av sina släktingar och lämnades åt sitt öde på statliga institutioner. Ingen älskade dem, ingen saknade dem, ingen ville veta av dem...

En del föräldrar skickar ibland brev eller en hälsningar till sina barn eller andra anhöriga och vissa patienter skickar brev eller teckningar hem till sina föräldrar. Brev som var rena nödropen på hjälp till sina nära och kära. Nödrop som aldrig hördes då breven aldrig postades och som därmed aldrig kom fram. Brev som istället gömdes undan i lådor och som senare hittades i låsta arkiv 40-50-60 år senare.

För att hålla de olika exemplaren isär, blev det nödvändigt att fotografera samtliga patienter. De fotograferades nakna, framifrån och i profil. En del är så krokiga att de måste sitta. Andra står krumma som i en omedveten protest mot måttstocken till höger om dem. En flicka böjer huvudet och skyler sitt kön med händerna. Idiot är hon, enligt omvärldens synsätt, men inte dummare än att hon tydligt känner skammen. Från dessa bilder framträder det svenska samhällets mest försvarslösa människor ur glömskan. Bilderna ligger idag numera prydligt samlade i en kartong på landstingsarkivet i Lund.

Röken från en av de nazityska dödsklinikerna under "Aktion T4"

Huvudkontoret på Tiergartenstrasse 4, därav namnet "T4"

På slottet Sonnenstein mördades 13 720 förståndshandikappade.

Röken från en av de nazityska dödsklinikerna under "Aktion T4"

1/6

Bildgalleri: Aktion T4

Efter fotograferingen sorteras patienterna in i sju olika intelligensgrupper -från 0 till 6- ett klassificeringssystem som Hugo Fröderberg själv utarbetat. I den högre gruppen, 4 till 6, utgjorde de 30% av Vipeholms patienter och det är dessa patienter som väckte Fröderbergs empati. De skulle kunna fylla en plats i samhället ”så till vida att de kunde utföra enformigt, enkelt och tråkigt arbete som inga andra människor vilja åtaga sig”, anser Fröderberg. På sjukhuset användes de till att städa, slänga sopor, räfsa löv, kratta grus, skotta snö, ta hand om tvätt eller odla i trädgården. De lejdes också ut som drängar till närliggande bondgårdar.

Enligt flertalet anställda bekräftas att Hugo Frödeberg gav dessa patienter stor kärlek, omsorg och omtanke. Han förmår se dem som mänskliga individer. Att det inte bara handlar om ett slags vetenskaplig iakttagelse, utan också om ett känslomässigt förhållningssätt till patienterna är uppenbart. Gentemot dessa patienter uppträdde han som en kärleksfull fadersgestalt. Han brydde sig om och blev mycket fäst vid dem, vittnar många med insyn på Vipeholm. Någon skriver i ett brev och kallar Fröderberg "de svagas beskyddare". Han var mycket omtyckt av såväl de anställda som av patienterna och deras anhöriga.

Men denne Hugo Frödeberg tyck vara som Dr Jekyll and Mr Hyde, för i hans lägre intelligensgrupper 0-3 syns nämligen inget om denna kärlek, omsorg och omtanke. Tvärtom. I dessa intelligensgrupper går Fröderberg över gränsen och kränker deras människovärde. Om patienterna i de lägsta inteligensgrupperna skriver Förderberg i sina journaler följande: "Människor som inte visar tecken på psykiskt liv. Biologiskt sett lägre stående än flertalet djurarter, som maskar, de stå rena monster nära, som en punkt i tomma intet, utan början och slut”. Dessa patienter benämndes ”Idiotia levis” - levande idiot! I en funnen anteckning i Hugo Frödebergs dokument avslöjas överläkarens syn på dessa patienter där han skrivit följande; “Vad är det för skillnad mellan en levande och en död idiot? Jo, rörelseförmågan!”

Hugo Frödeberg var öppen med att han ansåg dessa människor skulle avlivas genom dödshjälp, så kallad eutanasi. Han skriver; “en säregen kontroversiell människogrupp, efterbliven, undermålig. Vanvettigt att förlänga deras liv så att de blir fler och fler. Passiv eutanasi berättigad. Ingen sörjer dem”. Fröderberg ansåg att ju fortare dessa patienter dog desto bättre för de anhöriga, bättre för vårdarna och bättre för hela samhället. De skulle ju bara fortsätta att vara idioter utan något vettigt syfte för samhället. Kostsamma, resurskrävande, svårskötta och sinnesslöa.

"Mellan 1941-43 tredubblades plötsligt dödligheten bland patienterna"

Vipeholm hinner knappt öppna sina portar 1935 för landets mest "svårskötta obildbara sinnesslöa" förrän det börja hända en lång rad märkliga och kusliga händelser som kommer göra Vipeholm till Sveriges eget Letchworth Village.

Den kanske mest obehagliga frågan gäller överdödligheten under 1940-talet.

Mellan 1941 och 1943 tredubblades plötsligt dödligheten bland de manliga patienterna. Överdödligheten steg plötsligt med 232%. Detta skedde samtidigt som nazisterna med "aktiv dödshjälp" lät funktionshindrade i Tyskland dö och även om forskare inte har hittat belägg för något liknande i Sverige så återstår frågorna vad som verkligen hände på Vipeholm under dessa år.

1933 genomfördes en steriliseringslag i Nazityskland och i Sverige skedde en liknande steriliseringslag året efter. I båda länderna var syftet att förhindra människor som bedömdes vara genetiskt undermåliga fick barn.

1935, samma år Vipeholm öppnade och Fröderberg blev dess chef, höll Adolf Hitler ett tal vid partidagarna i Nürnberg som pekade ut riktningen; det nödvändiga i att avliva förståndshandikappade! Befolkningen började förberedas rent mentalt. Anstalter öppnades för allmänheten så att de skulle se -och få avsmak för- de förståndshandikappade patienterna. Filmer producerades som beskrev utvecklingsstörda som lägre stående än djur.

1/4

Bildgalleri: Eutanasiexperimentet

Samma dag som andra världskriget började, den 1 september 1939, gav Hitler så order om att alla ”obotligt sjuka” skulle avlivas. Bland dem räknades mongoloida, utvecklingsstörda och personer som vårdats på sinnessjukhus i mer än fem år. Uppgifter om förståndshandikappade barn över hela Tyskland samlades in genom ett förtryckt formulär som skulle fyllas i av lokala läkare, barnmorskor eller sjuksköterskor. En grupp om tre läkare avgjorde sedan vilka som skulle dö och vilka som skulle få leva. De som var utsorterade till att avlivas skulle föras bort till något av de trettiotalet "specialkliniker" som tagits fram för ändamålet. Bortförandet gjordes med motiveringen att barnen där skulle få särskild god vård. Om föräldrarna inte ville släppa ifrån sig sina barn hotades de med att fråntas vårdnaden eller till och med straffas med fängelse.

Specialklinikerna behöll sedan barnen i ett antal veckor, innan de dödades med gift i maten eller med sprutor. Syftet med att fördröja dödandet var att det inte skulle bli uppenbart att barnen förts bort enbart för att dödas. Morden begicks genom överdosering av läkemedel, giftinjektioner och senare även med gas i gaskammare förklädda till duschrum. I samtliga fall var det sjuksköterskor som stack sprutan i offren. Föräldrarna fick sedan ett standardiserat brev om att deras barn "plötsligt och oväntat avlidit" av sjukdom. De sjukdomar som angavs som dödsorsak var; lunginflammation, tbc eller akut bronkit. Det nazityska eutanasi projekt fick kodnamnet "Aktion T4" och idag tror man att över 260 000 människor, de flesta barn, dödades av gift eller svältes ihjäl.

Vi vet att Hugo Fröderberg kunde tyska och att han följde den tyska eutanasi debatten noga. Vi vet också av hans egna funna anteckningar att han tyckte det var berättigat att avliva de lägst stående grupperna genom eutanasi. Vi ska också komma ihåg att vid denna tid -mitten av 30-talet- är tyskvänligheten stor i Sverige. Tyskland ses av många -framförallt av just forskare, läkare och psykiatriker- som det stora föregångslandet. 1941 när "Aktion T4" projektet når sin kulmen, och bara sex år efter invigningen av Vipeholm, händer något mycket märkligt...

"Fröderberg förklarade massdöden på Vipeholm på samma sätt som "Aktion T4" programmet"

De manliga patienterna från en viss avdelning i de lägsta intelligens-grupperna tycks plötsligt dö som flugor. Över 200 män i de lägsta grupperna började plötsligt rasa i vikt och dog. Bara män, inga kvinnor! En man vägde ofattbara 17 kilo när han dog och detta utan att matransonerna till Vipeholm minskat under krigsåren.

Det fanns alltså lika mycket mat som tidigare, ändå rasade de i vikt tills de dog. Och när patienterna dött meddelade Fröderberg personligen till de anhöriga att patienten "plötsligt och oväntat avlidit" i sjukdom och de sjukdomar som angavs var; lunginflammation, tbc eller akut bronkit. Samma ord: "Plötsligt och oväntat avlidit". Till och med av samma nämnda sjukdomar; lunginflammation, tbc eller akut bronkit.

Hugo Fröderberg förklarade alltså massdöden på Vipeholms, vid exakt samma tidpunkt, på exakt samma sätt och med exakt samma ordval och med exakt samma påstådda sjukdomar som vid det nazityska "Aktion T4" programmet!

Att dessa samstämmiga lögner bara skulle vara en tillfällig slump måste anses helt orimligt. Därtill ska vi lägga att eutanasin var känd i vida kretsar i Tyskland, Fröderberg kunde tyska och han följde eutanasidebatten noga.

1/6

Bildgalleri: Kariesexperimentet

Patienterna på Vipeholm dog varken "plötsligt eller oväntat" av någon sjukdom, de kan bara utsatts för aktiv dödshjälp. Eutanasi! När det blev uppenbart att Hitler och Nazityskland skulle förlora och kriget närmade sig slutet, återgick dödstalen till de normala igen på Vipeholm...

Mitt under den tid då manliga patienter i de lägsta grupperna plötsligt dör i något som bara kan liknas vid ett ohyggligt eutanasiexperiment förbereds ett annat lika ohyggligt medicinskt experiment på Vipeholm. Det experiment som sedan kom att kallas "kariesexperimentet". Det var 1943 som riksdagen gav Medicinalstyrelsens generaldirektör Axel Höjer uppdraget att finna vetenskapliga bevis om det var socker som orsakade karies på tänderna. 660 av Vipeholms patienter tvingades, utan de anhörigas vetskap eller godkännande, in i ett omänskligt mänskligt medicinskt experiment där de under fyra års tid kom att tvångsmatas med 28,6 ton socker och godis tills deras tänder ruttnar, vittrar sönder och spricker så hela pulpan friläggs.

De 660 förståndshandikappade patienterna tvångsmatades under fyra års tid med 19 838 kilo toffee, 8 288 kilo hasselkola, 1 300 kilo choklad och 500 kilo karameller samt en extremt klibbig kola, de s.k. ”Vipeholmskolorna” som måste orsakat extrem smärta på de redan uppfrätta och sönderruttnade tänderna. Godisbitarna var alltid så stora att man aldrig skulle kunna svälja bitarna hela utan man var tvungen tugga och suga på godiset under lång tid, allt för att maximalt exponera tänderna för socker. Av försökspatienterna var minst tio försökspersoner under femton år gamla. Den yngsta var en 6-årig pojke. Pojkens föräldrar blev aldrig underrättade om vad deras son utsattes för.

Fastbundna i sina sängar, under spänntäcken eller tvångströja, tvångsmatas de med socker och godis under ohyggliga smärtor som drev patienterna till sömnlöshet, galenskap och undernäring. Kariesexperimentet som startade den 1 augusti 1947 avslutades fyra år senare, sommaren 1951. Efter experimentet beräknades att 2000 tänder skulle behövas dras ut och att 3000 tänder skulle behövas lagas, men det visade sig att dessa 3000 tänder inte gick att laga då det helt enkelt inte fanns något kvar att försöka laga. Det hela slutade med att samtliga 5000 tänder fick dras ut. 60 patienter fick samtliga sina tänder utdragna och de i de lägsta grupperna fick ha kvar sina förstörda tänder livet ut då tandläkarna ansåg patienterna omöjliga att "samarbeta" med. De lämnades vid för våg med livslång värk i tänderna, munnen, magen och tarmarna då de inte ordentligt kunde tugga sin mat. Idag rankas kariesexperimentet som ett av mänsklighetens grymmaste medicinska experiment utfört på levande människor under fredstid! Och det utfördes på de svagaste och de mest värnlösa i det svenska folkhemmet - de förståndshandikappade på Vipeholm.

"Dokument visar att 40 mentalsjuka patienter fick uppehålla sig på en 58 kvm stor golvyta"

Efter kariesexperimentet inledde man ett nytt experiment på Vipeholm, det som senare kom att kallas "brödexperimentet". Man ville så hur klibbigt, nybakat, hårt och gammalt bröd påverkade kroppen. Målet var att finna vilket bröd som var bäst för svenska folkets hälsa. Brödexperimentet blev man dock tvingad att avsluta i förtid då myndigheter och FUB (Föreningen för Utvecklingsstörda Barn) krävde försäkring om att inga barn denna gång ingick i experimentet. Man kunde inte ge denna försäkran så brödexperimentet fick avslutas ett år i förväg, 1955.

Många andra planer på diverse medicinska experiment smiddes bland forskarna på Vipeholm. Planer fanns att undersöka tandröta efter brödexperimentet. Ett experiment man började förbereda redan 1950. Men experimentet med tandrötan blev aldrig verklighet. Man lyckades aldrig hitta en metod som kunde säkerställa en vetenskaplig acceptabel registrering av sjukdomsförloppet. Det var alltså bristfällig vetenskaplig validering som satte stopp för experimentet, inte humanitet och medmänsklighet.

När Vipeholmsanstalten var som störst på 1940–50-talet fanns det över 1000 patienter på avdelningarna som övervakades av över 300 anställda. Av de 1000 patienterna var 1/3 kvinnor och barn. Inom den stängselomgärdade anstalten fanns åtta paviljonger, sex för män, en för kvinnor och en för barn.

“… denna machin har ett välgörande inflytande på sinnet genom den räddhåga den orsakar, och man behöfver blott hota med dess bruk...”

1/2

Bildgalleri: Snurrstolen på Vipeholm.

Dagrummen var kraftigt överbefolkade och patienterna fick trängas och i vissa fall kräla omkring på golvet. Dokument visar att 40 svårt mentalsjuka patienter fick uppehålla sig på en 58 kvm stor golvyta. Alltså mindre än 1½ kvm per person. Det var också stundtals brist på el och belysning vilket gjorde att patienterna tvingade leva mestadels i kyla och mörker under vinterhalvåret.

Vipeholm var också rena skräckväldet. Många ur personalen var sadister som misshandlade de utvecklingsstörda, låg begåvade och sinnesslöa med tillhyggen och läderremmar om de inte lydde tilltal. Bestraffningar hörde till vardagen och utdelades utan logik eller motivering. Sparkar och slag, luggningar och örfilar, iskalla duschar och långbad i kallvatten, inlåsning och tvångströja var vanligt förekommande. Många av de intagna var av förståeliga skäl extremt strykrädda vilket gjorde deras tillstånd än värre.

Långt efter Vipeholm stängde som sinnessjukhus hittades flera tortyrliknande instrument på vindsvåningen som man "behandlade" patienterna med för att få dem lugnare. Bland annat hittades en "snurrstol" där patienterna roterades, ofta till de svimmade. Denna typ av maskin var bara känd från Vadstena Hospital och Danvikens Dårhus i Stockholm, båda använda senast på 1800-talet, långt innan Vipeholms sjukhus öppnade. Hur snurrstolen hamnat på Vipeholm och i vilken omfattning den användes vet fortfarande ingen. Lite av vad som skedde i det fördolda råkade dock sjukhuschefen själv avslöja i ett jubileumstal 1965 där Fröderberg sa följande: "-Här prövades elchocker, insulin, glutaminsyra, lobotomi, kastration och andra olika vårdformer".

Idag vet vi även att man till exempel kastrerade homosexuella patienter och gav patienter mediciner som inte provats ut på djur eller andra människor. Resultatet rapporterades sedan till tillverkaren om vad som hänt med patienterna. De användes som försökskaniner i väldigt stor utsträckning för att testa fram olika mediciner och andra kemikalier. Kanske var den plötsliga överdödligheten 1941 ett resultat av olika experiment med dessa kemikalier?

"Skräckvälde på sinnesslöanstalt"

En kvinna som tidigare hade hade arbetat på Vipeholmsanstalten berättade om hur man tog hand om patienter som inte lydde sina vårdare. “-Man tvingade ner dem att ligga i iskallt vatten ett tag. Sedan höll de sig lugna några dagar”, berättade hon.

I boken "Ditt liv och mitt" av Majgull Axelsson skriver författarinnan sina mörka erfarenheter av Vipeholm där hennes egen bror med förståndshandikapp låg fastspänd i en säng i flera år. Han kränktes, förnedrades, misshandlades och slutligen dog:

"...de fick sitta i korridorerna hela dagarna. Utan att göra någonting. Till och med småkillar i nedre tonåren. Och så gick vårdarna fram och tillbaka där ute med läderremmar i händerna och såg till att de satt stilla. Hotade dem. När det var fotboll, någon viktig match så tvingade skötarna dem klä av sig nakna och sedan låste de in alla patienterna i en sovsal... Och några av patienterna började förstås skrika och slåss och andra bajsade på sig och några bara grät och skrek och när det blev halvtid så kom vårdarna in och föste ut dem i tvättrummet, spolade av dem med iskallt vatten och tvingade sedan någon av de mer lättskötta att göra rent golvet. Och så jagade de in dem i sovsalen igen, utan att de ens fick torka sig, för vårdarna ville ju inte missa andra halvlek. Vårdarna betraktade alla efterblivna som djur. De säger rent ut att det enda som gäller är att hålla idioterna i schack!..."

Arbetaren 4 augusti 1953

1/3

Sadismen tycktes fortlöpa alla dygnets 24 timmar. Även i matsalen, där vårdarna blandade all mat patienterna skulle ha i samma skål, allt från kakor, soppa, köttbullar, potatis, kräm eller frukt rördes ner i samma grytor. Vittnesmål berättar om hur även gräddbullar, som någon anhörig tagit med att bjuda på, rördes ner i matskålarna till en enda sörja som patienterna sedan tvingades äta upp...

Men alla anställda på Vipeholm var inte sadister. Det fanns de som hade ett gott hjärta och såg vad som hände. En av dem var en ung sommarvikarie vid namn Lennart Berggren. Det blev Lennart, som i vanliga fall pluggade filosofi i Lund, som 1953 kom att avslöja missförhållandena på Vipeholm. Lennart hade efter sommarvikariatet skrivit ned allt vad han bevittnat och berättade om kränkningar, misshandel och vanvård mot de intagna, som en grupp vårdare systematiskt utförde utan att ifrågasättas. Sedan gick Lennart helt sonika till tidningen Arbetaren och berättade sin story.

Den 4 augusti 1953 löd rubriken på förstasidan i Arbetaren: ”Skräckvälde på sinnesslöanstalt”. Sinnesslövården undersöks i granskande reportage och Vipeholm med sitt tvångsvårdade klientel, vårdarnas ovana att bemöta våldsamma och ohygieniska beteenden, med låsta korridorer, okrossbar inredning och avspolningsbara möbler förskräcker tidningens läsare. Snart tog även de stora rikstidningarna över rapporteringen och det hela blev snart ett polisärende där åtminstone en vårdare fälldes för misshandel, och fick sparken efter en utredning på 400 sidor. Hela verksamheten blev debatterad och ifrågasatt på allvar. Artiklarna som publicerades i Arbetaren blev startskottet som i förlängningen ledde till att förändra hela inställningen till sinnesslövården i Sverige.

Även den populära tidningen Se gjorde ett omskakande reportage från Vipeholm vilket senare utsågs till "årets chock" i tidningens nyårsnummer. Lennart Berggren blev vissel blåsaren över missförhållanden inom svensk mentalvård och detta skedde tjugo år innan Geraldo Rivera avslöjade de liknande missförhållandena på mentalsjukhuset Letchworth Village i USA.

"De tvingades offra sig för oss - nu ska vi tvingas glömma dem""

Något som dock aldrig Lennart Berggren eller tidningen Arbetaren fick reda på var att patienterna på Vipeholm även kränktes och förnedrades efter döden. Samtidigt som kariesexperimentet drogs igång startades nämligen ett annat vetenskapligt projekt på Vipeholm. Denna gång var det inte patienternas tänder, utan deras hjärnor som var av största intresse.

Hugo Fröderberg skulle 1948 med hjälp av Statens medicinska forskningsråd och i samarbete med Hjärnlaboratoriet i Uppsala, starta ett forskningsprojekt för att dissekera hjärnor från de med störst sinnesslöhet i Sverige.

Fröderberg ville undersöka sambandet mellan strukturen i patienternas hjärnor och deras psykiska utvecklingsnivå. Sjukhuschefen ville helt enkelt ta reda på vad sinnesslöhet berodde på? Om man skulle komma åt sinnesslöhetens gåta var Vipeholmspatienternas hjärnor en extremt viktig nyckel, ansåg Fröderberg.

För att få alla svar skulle man behöva se in i hjärnorna. Det tycks vara Hugo Fröderberg som själv kontaktar en Nils Gellerstedt vid Hjärnlabratoriet i Uppsala och erbjuder Vipeholmspatienternas hjärnor. "-Broder, vill Du utnyttja detta rika och säregna material?" Nils Gellerstedt svarar: "-Jag är tacksam över att få ta hand om detta stora hjärnmaterial, det är en guldgruva att ösa ur för en hjärnpatolog."

Nils Gellerstedt, Hjärnlaboratoriet.

...vad som sedan hände med hjärnorna vet ingen!

1/4

När patienterna avlidit och obducerades klövs deras huvuden i två halvor och deras hjärnor plockades ut ur kraniet. Hjärnorna lades sedan i glasbehållare med formalin och sändes till hjärnlaboratoriet i Uppsala för vidare undersökning. Institutet gav noggranna instruktioner hur hjärnorna skulle tas ut ur de döda patienternas kranier, hur hjärnorna skulle behandlas i 10%-formalin och paketeras i glasbehållare som därefter lades i lådor med sågspån för säker transport upp till Uppsala, där man skulle studera dessa hjärnors beskaffenhet. Inte heller detta var något de anhöriga informerades om.

Man ville studera hur hjärnan var utvecklade på “lägre stående” och “livsodugliga element”. Kanske trodde man sig finna gåtan genom att studera hjärnorna om vad som orsakade sinnesslöheten. 152 hjärnor skickades från Vipeholm till Nils Gellerstedt på hjärnlaboratoriet för vidare forskning. När Gellerstedt dog 1954 skickades ytterligare ett femtital hjärnor till okänd mottagare. Totalt kom över 200 hjärnor att skickas från Vipeholm till hjärnlaboratoriet i Uppsala för undersökning i slutet av 40-talet och början av 50-talet.

Frågorna är många om obduktionerna, de utplockade hjärnorna och om det mystiska hjärnlaboratoriet i Uppsala. Projektet pågick under sju års tid men resultaten av undersökningarna visade sig vara svårtydda. Något forskningsresultat av dessa hjärnor har aldrig redovisats eller publicerats och än idag vet man inte vad som därefter hände med hjärnorna. Förmodligen slängdes de någon gång under 1970-talet men

ingen vet säkert.

"Var resan stormig - huru skön är hamnen"

Under 1960-talet började en ny syn på patienternas rättigheter, men även möjligheter till utveckling, ta form. Kritiken mot den storskaliga anstaltsvården kom både från Medicinalstyrelsen och från personal inom vården.

I ett sista desperat försök att modernisera verksamheten byggdes 1963 tre nya paviljonger på området. Dessa erbjöd en mer hemlik miljö där patienterna kunde bo i mindre enheter. “De blev genast mycket bättre när de fick egna kläder och behandlades som människor”, berättade en av de anställda.

1968 trädde en ny lag i kraft, den så kallade Omsorgslagen, som gav rätt till en meningsfull vardag. På 1970-talet hade tiden sprungit förbi Vipeholm. De stora anstalternas tid var på väg mot sitt slut. När Vipeholmsanstalten stängdes 1982 flyttades många av patienterna till egna boenden, andra skickas hem till föräldrar eller andra anhöriga.

Det som alltså var vård i mitten av 1800-talet flyttade in på sinnesslöanstalter och sinnessjukhus under de kommande hundra åren, för att sedan sluta på ruta 1 igen. Cirkeln var sluten! Det visade sig att de flesta klarade sig förvånansvärt bra utan tvångströja, tumvantar och spänntäcken. Alla var kanske inte “svårskötta obildbara sinnesslöa”, med patienterna blev det under den omänskliga behandlingen och den meningslösa förvaringen inne på anstalterna.

Bildgalleri: Norra Kyrkogården, Lund.

Vipeholmsgraven

Avtäckning minnesstenen 1981

...senare blev Gymnasieskolan Vipan.

Vipeholmsgraven

1/10

I samband med vårdomläggningen i början av 1980-talet revs vissa delar av Vipeholm, andra delar omvandlas till vårdhem och några av de resterande byggnaderna renoverades och blev 1989 utbildningslokaler åt "Vipeholms gymnasieskola" som senare bytte namn till "Gymnasieskolan Vipan". Man undrar om eleverna som idag utbildar sig på Vipans gymnasium känner till att de kanske sitter i samma rum där förståndshandikappade en gång svalt ihjäl eller plågades i tortyrliknande medicinska experiment. Att skolan de går på en gång var Sveriges eget Letchworth Village?

-Nej, våra barn kommer aldrig få läsa om eutanasiexpeimenten eller kariesexperimenten under skolans historielektioner. De kommer aldrig få läsa om hur patienterna misshandlades, kastrerades eller hur deras hjärnor plockades ut, för vi ska bara blunda och gå vidare. Gå vidare som om inget hänt. Glömma alla de av våra egna medborgare som pinades, torterades och offrades i statliga sanktionerade omänskligt medicinska experiment. De tvingades offra sig för oss - och nu ska vi tvingas glömma dem! Är det värdigt? Är vi inte skyldiga att ge dessa arma själar en upprättelse? Ett erkännande? En ursäkt?

Vi ska komma ihåg att Vipeholm bara var ett av långt över hundra anstalter runt om i Sverige under 1900-talet. Även om just detta mentalsjukhus tog hand om de svåraste fallen behöver det inte innebära att de behandlades sämst. Det finns många vittnesmål om kränkningar och grova övergrepp från många andra sjukhus vid denna tid. Den tid många idag anser var det svenska folkhemmets gyllene glansdagar. Den tid socialister idag hyllar som nationens sociala storhetstid. Det var just under denna tid då sinnessjukhusen blomstrade som vår landsfader Per Albin Hansson höll det välkända och skönmålade folkhemstalet där han beskrev Sverige som det goda hemmet. -Ni vet, det där goda solidariska hemmet där alla var lika, där den starke icke tryckte ner och plundrade den svage...

"Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet..." (Per Albin Hansson, Socialdemokraterna)

Frågan är om någon statsminister stått och ljugit det svenska folket mer rakt upp i ansiktet som vår egen landsfader Per Albin Hansson? För i hemmets grundval fanns ingen gemensamhet eller samkänsla. I folkhemmet fanns bara privilegierade kelgrisar och tillbakasatta styvbarn. Där såg den ene ner på den andre. Där försökte man skaffa sig fördel på andras bekostnad. Där tryckte den starke ner och plundrade den svage. I det goda hemmet rådde ingen likhet, omtanke, samarbete eller hjälpsamhet. Allt var bara en lögn, en lögn hela svenska folket blint trodde på -och gör så än idag!

På Norra kyrkogården i Lund finns idag Vipeholmsoffrens massgrav. En liten anonym minnessten med några få ord över patienterna från Vipeholms sjukhus. Officiellt sägs att 560 själar ligger i massgraven. 560 individer ur folkhemmets bottensats. Hit kom de som inga anhöriga ville jordfästa i familjegravar eller på kyrkogårdar någon annanstans i riket. Människor man ville gömma, glömma och begrava i tysthet. Förmodligen är detta efterkrigstidens största massgrav i Sverige. Ändå så undangömd, så diskret och anonym, så okänd för oss - vi - den stora massan! Det blir så uppenbart att detta är något vi bara ska glömma. Vi ska bara tiga och blunda, vända blad och gå vidare. Men frågan är hur vi ska kunna blunda, vända blad och gå vidare, som om inget hänt - när vi inte får reda på vad som faktiskt hände? För vi kommer aldrig få veta hela sanningen om vad som skedde innanför stängslet på Vipeholm.

Idag har förtvivlan och skräcken för länge sedan lämnat Vipeholms sjukhus. Paniken och ångesten är borta. Ondskan och de mörka skuggorna i de ändlösa korridorerna har flytt. Stanken och lukten är borta. Kylan och mörkret likaså. Skriken från de fastbältade människooffren med sönderfrätta tänder har för evigt tystnat. Minnena från smärtan, misshandeln och tortyren börja falna. Berättelserna börjar falla i glömska...

Texten på den lilla diskret undangömda minnesstenen vid massgraven på Norra kyrkogården i Lund beskriver nästan tragikomiskt hur döden blir befrielsen från livet för de redan svårast utsatta i det svenska folkhemmet. På minnesstenen står det: ”Var resan stormig - huru skön är hamnen”. Huru skön hamnen till slut blev för Vipeholms patienter kan ingen säga, men vi vet att deras resa genom livets helvete blev omänskligt stormig!