Desertörerna

Desertörerna.

De 25 soldaterna Sverige skickade till döden!

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"De skickade unga män som inte ville strida för Hitler till döden - och detta gjordes bakom ryggen på det svenska folket av på Per Albin Hanssons parti"

1/2

Visste Du att Sverige under kriget avvisade flyende tyska soldater från att söka skydd i Sverige?

Visste du att dessa soldater istället skickades tillbaka till Nazityskland mot en säker död? Idag finns bevis att minst 25 tyskar skickades tillbaka till Hitlers skräckvälde där de senare avrättades. Mörkertalet är dock stort. Det kan handlat om över hundra tyska soldater som flydde till Sverige för de inte ville strida för Adolf Hitler men som skickades tillbaka mot döden på grund av den svenska regeringens agerande. Detta är förmodligen en av de mest nedtystade berättelserna i svensk historia. Detta är en berättelse ytterst få svenskar idag känner till. Detta är en berättelse vi inte ska prata högt om, för detta är berättelsen om; Desertörerna.

Desertörerna

00:00 / 48:53

Den första september 1939 rullar den tyska krigsmakten Wehrmacht in över Polska gränsen och startar krig mot sitt östra grannland. Två månader senare rullar den ryska krigsmakten Röda Armén in över finska gränsen och det finska vinterkriget startar. Andra världskriget är nu ett faktum. I april 1940 gör Adolf Hitler sitt nästa taktiska drag och invaderar och ockuperar såväl Danmark som Norge. Sverige är i detta läge geografiskt omringat av kriget. I öst strider finländarna tappert mot den jättelika ryska björnen men i väst har varken Norge eller Danmark mycket att sätta emot mot Hitlers stora och mycket moderna krigsmakt. Danmark blev en lätt match då landet i princip saknade försvar medan norrmännen kämpade tappert tills man slutligen tvingades kapitulera under sommaren. I Sverige spreds nu en dubbelbottnad oro...

Under mellankrigstiden blev många imponerade av Hitlers förmåga att vända ett krossat Tyskland efter första världskrigets förlust till att bygga upp landet på ett snabbt och effektivt sätt. Folk sattes i arbete, fabriker och motorvägar byggdes och levnadsstandarden sköt i höjden. Hitler hade förvandlat ett land i ruiner till ett land som i mångas ögon var världsledande på de flesta områdena. Under denna tid blir Tyskland också vår främsta exportmarknad. 20% av all vår handel sker med Hitlers Tyskland. Inget annat land var i närheten av dessa exportsiffror. Under 1930-talet utvecklas samarbetat med Tyskland på många plan. Inte bara handel och teknisk utveckling utan även politiskt och ideologiskt. Antisemitism, tvångssteriliseringar, rashygien och hur man ska bygga ett "renrasigt" samhälle var viktiga frågor såväl för de svenska socialdemokraterna som för de tyska nationalsocialisterna. Tyskland sågs som ett föregångsland av många svenskar. Främst inom militären, bland läkare, psykiatriker och bland forskare och vetenskapsmän. Även inom kungahuset var tyskvänlighten stor. Att Sverige stod på Tysklands sida under kriget är ett välkänt faktum, även om det hos många -än idag- inte är något vi ska prata högt om...

Medan vissa imponerades av Hitlers framgångar att resa ett krossat Tyskland ur askan efter första världskrigets förlust fanns det andra som förfasades över det sätt som judar, politiska meningsmotståndare eller utvecklingsstörda behandlades i landet. När Hitler nu startat krig i Europa började osäkerheten sprida sig bland svenskarna, även om de flesta nog såg mer positivt på nationalsocialisten Adolf Hitler än på kommunistdiktatorn Josef Stalin. Hitlers nazistparti NSDAP var också mycket skickliga på propaganda och lyckades till stora delar få med sig det tyska folket att judarna är roten till allt ont och att Tyskland bara kunde överleva som nation om landet utökar sitt territorium. Nationalsocialisterna förberedde mentalt det tyska folket på krig samtidigt som Hitler lade enorma resurser att bygga upp en ny supermodern tysk krigsmakt, och detta trots vapenförbud enligt Versaillesfreden som Tyskland undertecknat efter förlusten av första världskriget. Nu -1939- var Hitler redo att utöka landets gränser österut för sitt Lebensraum ("livsrum") och för tyskarna -germanerna- som nu skulle utgöra ett herrefolk eftersom de var överlägsna undermänniskor såsom judar, slaver, ryssar och polacker. Den 1:a september 1939 rullar de första tyska stridsvagnarna in över gränsen mot Polen...

"950 soldater som tvingats strida för Adolf Hitler flydde till det neutrala och alliansfria Sverige"

När Hitler startar krig drar hundra tusentals tyska soldater ut i strid på slagfältet. Många är besatta av Hitlers politiska idéer efter år av effektiv propaganda och politisk indoktrinering, medan andra bara är vanliga unga män som varken vill kriga eller dö för en galen nationalsocialist. Ändå är krigsviljan och stridsmoralen hög under de första inledande krigsåren och nazisterna rullar fram över Europa som den effektiva krigsmaskin den är.

Hitlers krigsmakt Wehrmacht är den enhetliga och välövade armé som under de första årens blixtkrig lade under sig stora delar av överrumplat Europa. Under 1943 står man på sin topp, men ju större det tyska riket blir desto fler soldater behöver man. Dessa soldater tvångsrekryteras från de ockuperade länderna som Tyskland lagt under sig, såväl före som under kriget. Problemet med dessa soldater är att de inte är lika indoktrinerade eller lika beredda att kämpa och offra sitt liv för Adolf Hitler.

I alla krig hoppar soldater av galenskapen och i alla krig har dessa avhoppare -desertörer- straffats hårt. Mycket hårt! Oftast med döden. Under andra världskriget kom tyska militärdomstolar totalt döma och avrätta mellan 20 000 och 23 000 soldater tillhörande Wehrmacht för så kallad Fahnenflucht (fanflykt), de flesta under kriget i Ryssland.

Desertörerna från den tyska krigsmakten sökte olika vägar för sin flykt: en del

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

80% av de tyska desertörerna kom under krigets sista 8-9 månader. Vid krigsslutet fanns 291desertörer kvar i Sverige.

överlämnade sig till motståndaren, där de flesta omgående avrättades av Röda Armén. Även självstympning och självmordsförsök bedömdes som fanflykt. Andra gick under jorden i de ockuperade länderna eller i hemlandet medan några flydde till neutrala stater. Närmare 950 av alla dessa soldater som tvingats strida för Adolf Hitlers Wehrmacht flydde från de ockuperade områdena till det neutrala och alliansfria Sverige.

Ju längre kriget pågick desto fler tyska soldater flydde till Sverige. Dels berodde det på de svåra förhållandena i norr, reträtterna från norra Finland och Nordnorge, sämre krigsmoral samt insikten att Nazityskland snart skulle förlora kriget. 1940 flydde bara 14 soldater till Sverige men det sista krigsåret, från hösten 1944 till våren 1945, flydde minst 740 soldater, vilket motsvarar 80% av samtliga tyskar som deserterade till Sverige.

Hälften av de som flydde till Sverige var soldater från Tyskland och hälften från de områden som införlivats med Tredje riket före eller under kriget, eller områden som huvudsakligen tillhört Tyska riket fram till första världskrigets slut. Detta framgår tydligt när man studerar var desertörerna hade sin hemvist. Av de 950 desertörerna kom närmare en fjärdedel från Österrike och en fjärdedel från övriga annekterade områden, såsom polacker, fransmän och tjecker.

Åldersfördelningen bland de tyska desertörerna som var stationerade i Danmark, Norge och Finland försköts gradvis mot allt äldre soldater under krigets gång. Under 1940-1942 var 75% av alla desertörer under 25 år medan motsvarande siffra sjönk under våren 1945 till cirka 30%. Åldersgruppen över 34 år gick åt motsatt riktning. Den var i stort sett obefintlig de fyra första krigsåren men uppgick våren 1945 till 25%. Att desertörerna blev äldre vid krigsslutet har med Nazitysklands krigsstrategi att göra då man hade en strävan hos den tyska militärledningen att flytta de yngre soldaterna till den viktigare krigsfronten i Tyskland och ersätta dem med äldre soldater i de redan ockuperade områdena.

Det fanns också en klar åldersskillnad mellan de stridande förbanden i Nordnorge och norra Finland jämfört med de mer stationära trupperna i södra Norge och kring Oslo-trakten. Detta avspeglade sig även bland desertörerna. I Värmland var 40% av dessa över 34 år våren 1945 medan motsvarande andel i Norrbotten låg på 15%. Flera flyende soldater rapporterade vid förhören att de yngre åldersklasserna började transporterats från Norge och Finland men att sabotage och bombräder försvårade många av dessa transporter. Flera av de yngre soldaterna som rymde till Sverige motiverade flykten med att de hört rykten om att de skulle sändas till kriget i Centraleuropa medan andra motiverade flykten med att de var förlovade med norska kvinnor och några hade barn och fästmör med sig när de flydde över gränsen till Sverige.

"Tage Erlander utfärdade den hemliga instruktion att desertörer inte skulle få fristad i Sverige"

När kriget kom till våra grannländer Danmark och Norge under våren 1940 stod Sverige med Per Albin Hanssons regering redan på Hitlers sida. Sverige visade direkt tyskarna att Sverige var ett land som var medgörligt utan några större diskussioner. Vår "neutrala eftergiftspolitik" kom dock att få fatala konsekvenser för de tyskar som nu valde att hoppa av kriget och sökte skydd i det neutrala och alliansfria Sverige.

Sedan Nazityskland ockuperat Danmark och Norge i april 1940 deserterade 14 soldater från Wehrmacht till Sverige fram till den sista oktober detta år. Desertörerna internerades först i läger under samma villkor som de soldater som av andra skäl hade kommit in på svenskt territorium. Det var lands-fiskalerna vid gränsen som fick ansvara för mottagandet och den fortsatta inlotsningen till de olika läger som upprättades för olika kategorier av flyktingar under krigsåren. Det var en omfattande arbetsuppgift som lades på de 26 landsfiskalsdistrikten utmed den 163 mil långa gränsen mot grannländerna och den genomfördes under stor press med knappa resurser utan tydliga direktiv.

Sverige hade precis som våra grannländer överrumplats av kriget och nu kom tyska desertörer över gränsen från ett land som startat ett krig men ett land som vi samtidigt hade goda kontakter och goda förbindelser med. Det uppstod stor förvirring vad man skulle göra med de tyska desertörerna. Hur skulle man skilja dessa från övriga flyktingar? Var en soldat desertör om han till exempel

Telegramordern som sändes från försvarsstabens chef general Thörnell som följd av den norske divisionschefens, general Erichsens anhållan om att få överskrida gränsen.

1/2

kom i stulna civila kläder? Kunde man räknas som tysk om man kom från ett av Nazityskland ockuperat område? Frågorna hopade sig och några tydliga riktlinjer fanns inte. Detta fick till följd att vissa fick stanna medan andra avvisades direkt vid gränsen! Ett öde alla -allt från toppolitiker till landsfiskalen vid gränsen- mycket väl var medveten om vad detta innebar för den avvisade, eftersom desertering innebar en säker dödsdom då de oftast avrättades omedelbart vid återkomsten till sina förband.

Uppfattningen om vad som gällde gick alltså isär hos de som ytterst hade det politiska ansvaret. Hur såg det då ut i praktiken? Fanns det skillnader i bakgrund och motiv mellan de som fick stanna och de som avvisades? Utifrån förhörsprotokollens uppgifter är det svårt att se att det fanns någon röd tråd vid bedömningen av desertörerna. Om soldaten kom klädd i uniform eller i civila kläder var inte på något vis utslagsgivande. Inte heller fanns det avgörande skillnader mellan de som uppgav politiska skäl eller enbart uttryckte krigströtthet. En iakttagelse är att några desertörer som avvisades först höll sig dolda en eller några dagar och därefter gjorde ett nytt försök hos samma landsfiskal för att få komma in i landet. I det läget togs de i regel emot av humanitära skäl. Envetenhet och ihärdighet kunde alltså löna sig. Som så ofta i pressade politiska situationer försköts skulden för förvirringen nedåt, i detta fall till landsfiskalerna vid gränsen, vars situation blev allt mer pressad.

Nazityskland motsatte sig emellertid interneringen av deras fanflyktiga soldater och krävde att alla desertörer skulle skickas tillbaka direkt varifrån de kom. Sverige vidhöll först att de soldater som redan fått beslut om att få stanna skulle få vara kvar men för att tillgodose de tyska kraven infördes en mycket hemlig bestämmelse om att alla de tyska desertörer som från och med den 1 november 1940 deserterat, nu istället skulle avvisas direkt vid gränsen. Den nya hemliga bestämmelsen var riktade till länsstyrelserna som i sin tur skulle meddela polismyndigheten i länet, alltså landsfogden och landsfiskalerna i gränsdistrikten mot Danmark, Norge och Finland.

Bestämmelsen var utfärdad av Socialdepartementet och undertecknad av statsrådet Thorvald Bergqvist (fp) och statssekreterare Tage Erlander (s). Den senare var den politiskt ansvarige för de säkerhetsfrågor i riket som innefattade såväl interneringslägren som polisen. Från och med nu, den 1 november 1940, kom -officiellt- samtliga tyska desertörer på ett eller annat sätt avvisas från Sverige mot en säker död. Detta hemliga beslut -som var en uppgörelse mellan några få svenska toppolitiker och Nazityskland kom att gälla under de kommande 2½ åren, ända fram till den 9 april 1943. Men det ny hemliga avtalet med tyskarna var lite av en skenmanöver, för man kom bara avvisa de desertörer som tyskarna misstänkte hade flytt till Sverige medan de desertörer som obemärkt lyckats fly, tills vidare internerades i läger tills tyskarna började efterfråga dem.

De första 14 tyska desertörerna hade kommit till Sverige redan i samband med stridigheterna i Norge 1940, men i november det året utfärdade alltså socialminister Gustav Möller, statsrådet Thorvald Bergqvist och statssekreterare Tage Erlander den hemliga instruktionen att alla fanflyktiga soldater från Wehrmacht inte längre skulle få någon fristad i Sverige. Officiellt betraktades dessa individer inte som politiska flyktingar, men inofficiellt rörde det sig utan tvivel om ytterligare en byggsten i den svenska anpassningspolitiken mot det då mäktiga Tredje riket.

"De flesta kom att ställas inför en exekutionspluton där de arkebuseras efter överlämnandet"

Vilket värde hade då egentligen denna sekretessbelagda bestämmelse? Enligt en intervju efter kriget med Tage Erlander i Dagens Nyheter den 19 september 1974 var bestämmelsen enbart ”det där pappret som de (UD) kunde visa tyskarna”.

Enligt Erlander var bestämmelsen alltså bara att visa tyskarna att kraven på avvisning av desertörerna uppfylldes. Underförstått var detta ett dubbelspel där Sverige inför tyskarna låtsades följa kraven på avvisning men under vissa omständigheter i smyg ändå kunde låta en desertör få stanna.

I samma tidningsintervju menade Tage Erlander även att fiskalerna "helt enkelt gav faen i underhandsdirektiven" och att instruktioner hade gått ut till fiskalerna att de desertörer som skulle avvisas, avvisades "så att inte de blev gripna", alltså det som utrikesministern benämnde "human avvisning". Resultatet blev emellertid detsamma; samtliga som avvisades blev gripna omedelbart, eller efter en kort tid. Detta hade med största sannolikhet både Gustav Möller, Thorvald Bergqvist och Tage Erlander samt utrikesministern Christian Gunther klart för sig. Man hade lika klart för sig att dessa desertör mördades omgående eller på annat sätt dödades i kriget.

Man kan därför med fog säga att de svenska myndigheternas avvisningar av desertörer från den tyska krigsmakten tydligt demonstrerade att oron för framtida eventualiteter var mycket starkare än respekten för flyktingarnas mänskliga rättigheter. Balanserandet mellan tyska krav och humanitär hänsyn

Landsfiskal Åke Hiertner beskrev i intervjun i Göteborgs Posten en avvisad tysk desertör som en soldat ”som övergivit sin armé, sitt land och sin hustru bara för en norsk tös”

Åke Hiertner tecknades av Stig Gitse i GP.

1/1

skapade på så sätt en slags Kafkaliknande labyrint där inga myndigheter och inte heller de politiskt ansvariga verkade ha klart för sig vad som gällde och vem som egentligen hade ansvaret för avvisningen av desertörerna. Konsekvenserna av den röriga situationen var dock inte lika svårtolkade då alla inblandade visse en desertörs framtida öde.

Under denna tid -från krigsutbrottet fram till våren 1943- flydde drygt 60 tyska desertörer till Sverige. Av dessa fick lite drygt 35 stanna i största hemlighet medan 25 avvisades. Under 1940 och 1941 avvisades 80 % av de som ville till Sverige medan andelen sjönk till 23% under 1942. För de 25 avvisade desertörerna blev straffen också stränga. I vissa fall skickades de till tyska eller norska tukthus eller koncentrationsläger, eller så skickades de vidare till grymma självmordsuppdrag på östfronten, såsom att tvingas springa över fält för att utlösa minor. De flesta kom dock att ställas inför en exekutionspluton där de arkebuseras direkt efter överlämnandet. I ett känt fall överlämnade svensk polis till och med en desertör direkt till sina tyska kolleger vid den norska gränsen sommaren 1941. Strax därefter hörde de svenska polismännen ett pistolskott...

Utrikesdepartementets roll och ansvar togs inte upp i den hemliga bestämmelsen. I en skrivelse ett par år senare skrev emellertid Utrikes-departementets rättschef Gösta Engzell att det hade vuxit fram en praxis att fiskalerna per telefon vände sig till departementet om råd med hänsyn till ärendenas utrikespolitiska karaktär. Beslutsansvaret var därför inte helt tydligt. Även om den hemliga bestämmelsen klart angav att landsfiskalerna hade beslutsansvaret vid deserteringsärenden så avgjordes i praktiken de allra flesta ärendena genom muntliga direktiv från Utrikesdepartementet, ibland från rättschefen, ibland från utrikesminstern Christian Günther och i några andra fall direkt från statsministern Per Albin Hansson eller regeringen. Besluten om desertörernas öden togs alltså på hög politisk nivå men det formella beslutet åvilade landsfiskalen, en tjänsteman på en relativt låg myndighetsnivå.

I praktiken blev gången vid en desertörs ankomst att landsfiskalen per telefon eller genom telegram kontaktade Utrikesdepartementet och framförde sina synpunkter på hur desertören skulle bemötas. Någon av de nämnda befattningshavarna på Utrikesdepartementet gav därefter direktiv om hur landsfiskalen skulle agera, ett direktiv som i regel förmedlades per telefon av en underordnad tjänsteman på departementet. Skulle desertören avvisas verkställde fiskalen detta med stöd av utlänningslagen och den hemliga bestämmelsen. Om avvisning inte skulle ske fördes ärendet vidare till Socialstyrelsen.

En desertörs öde avgjordes på så sätt i spänningsfältet mellan Utrikesdepartementet och landsfiskalen. Landsfiskalen lämnade efter sitt förhör närmare information om desertörens bakgrund och flyktmotiv till Utrikesdepartementet som därefter gav direktiv om hur ärendet skulle behandlas beroende på det rådande utrikespolitiska läget. Man kan då fråga sig vilka regler som i så fall gällde för att få bli kvar i landet eller bli avvisad? Anpassades reglerna efter den utrikespolitiska situationen eller var det landsfiskalerna som i realiteten fällde avgörandet?

"Att dessa "särskilda omständigheter" gällde en hemlig uppgörelse med tyskarna var inget Per Albin Hansson ville avslöja"

Den nya hemliga bestämmelsen var i kraft från den 1 november 1940 och slopades först i april 1943 när krigsvindarna för Hitler och Nazityskland började vända. Följden blev en rad dramatiska avvisningar utmed svenska gränsen. Vid ett par tillfällen under november 1941 och januari 1943 togs därför frågan om desertörernas öde upp i riksdagen av Knut Petersson (fp).

Vid det första tillfället i november 1941 gällde det en österrikisk soldat som rymt från den tyska krigsmakten genom Finland. Han återfördes omedelbart av den svenska polisen till tysk polis och arkebuserades. Petersson ställde en rak fråga i riksdagen om det var med regeringens vetskap som avvisningen skett och vilka bestämmelser som då hade tillämpats. Peterssons fråga bemöttes aldrig i riksdagen av statsminister Per Albin Hansson (s) som inofficiellt enbart hänvisade till "särskilda omständigheter".

Att dessa "särskilda omständigheter" gällde en hemlig uppgörelse med tyskarna var inget Per Albin Hansson ville avslöja för varken riksdagen eller samlingsregeringen. Däremot medgav utrikesminister Christian Günther i utrikesutskottet månaden senare, i december 1941, att hemliga föreskrifter utfärdats om att återsända desertörer, men att en desertör dock alltid skulle bli föremål för en "human avvisning", vilket innebar att de obemärkt skulle få korsa gränsen tillbaka till ockuperat område på en plats där inga tyska soldater uppehöll sig. De skulle alltså få chansen att smita tillbaka till sitt förband.

Utskottsledamöternas frågor till utrikesminister Christian Günther visade att bestämmelsens hemlighållande lett till en mängd olika rykten om vilka kriterier som verkligen gällde vid avvisning. Albert Larsson (h) hade enligt inhämtade uppgifter hört att den tidigare nämnde österrikiske desertören stannat i Sverige i flera dagar innan han utlämnats. Günther trodde sig dock veta att mannen mycket snart skickats tillbaka. Axel Lindqvist (s) hade samtidigt fått uppgiften att desertörer generellt inte blev avvisade om de tagit av sig uniformen innan de kommit in på svenskt område. Denna uppgift sade sig emellertid Günther inte känna till. Politikern Östen Undén (s) slog slutligen fast att avvisningen av den österrikiske soldaten inte hade hanterats omdömesgillt av den underordnade myndigheten, då direktiven om "human avvisning" inte hade iakttagits. Felaktigheterna i hanteringen låg således enligt Östen Undén på den lokala polisen och inte på de svårtolkade bestämmelser som Socialdepartementet och Utrikesdepartementet utfärdat.

En kategori som tyskarna också försökte jämställa med desertering var utländska sjömän som rymde från tyska fartyg. Utrikesminister Christian Günther rapporterade i denna fråga i utrikesutskottet 1941 och framhöll att rymningarna skapade ett irritationsmoment i förhållandet med Tyskland. Polisen hade enligt utrikesministern instruerats att återsända förrymda sjömän till sina fartyg eller till sina hemländer om båten lämnat Sverige. Emellertid hade norska sjömän hittills fått stanna kvar och betraktats som flyktingar, men skulle ett stort antal norska rymningar inträffa fick enligt utrikesministern andra åtgärder tillgripas även för dessa. Vilka dessa åtgärder var nämnde Günther dock inte och likaså inget om hur övriga nationers sjömän som rymde från tyska fartyg skulle behandlas.

I samband med statsverkspropositionen i januari 1943 återkom Knut Petersson (fp) till riksdagen om ytterligare en avvisning av en desertör från Wehrmacht. Denne hade avvisats av landsfiskalen i Dals Ed varvid en militärpatrull återfört desertören till den norska sidan om gränsen. Enligt uppgifter som Petersson fått grät och bönföll desertören den svenska militärpatrullen om att inte bli återsänd, men militären hade sina order. Det var enligt Petersson ”inte på det sättet, som man skulle vilja se humanitetens oskrivna lagar tillämpade i detta land”. Petersson hänvisade till sin tidigare fråga i riksdagen i november 1941 och undrade hur ofta liknande avvisningar gjorts. Han avslutade med frågan på vilken laglig grund den myndighet handlade som på detta sätt utlämnade människor åt en säker död. Statsminister Per Albin Hansson beklagade om förfarandet varit så som det sagts, men han var inte beredd att diskutera frågan. Det fanns enligt Per Albin Hansson "vissa ting" som inte utan vidare kunde diskuteras i det offentliga. Samtidigt framhöll han att det faktiskt var nödvändigt med avvisningar så inte ”vårt land plötsligt och utan kontroll översvämmas av massor med desertörer”.

Willi Jutzi deserterade 1941 med sin flickvän Ragna Fevik men avvisades från Sverige. Året efter åtefanns han mördad. (Länk)

Willi Jutzi

Ragna Fevik

Willi Jutzi

1/3

"Sverige förändrade sitt förhållningssätt gentemot de desertörer som lämnade den tyska krigsmakten"

1942 stod de tyska krigsframgångarna på sin topp och Sverige visade stor följsamhet och undfallenhet gentemot tyskarna, men under 1943 förändrades läget dramatiskt. Hitlers väloljade krigsmaskin började nu få grus i maskineriet och krigsvindarna började vända. Bakslag efter bakslag kom i tvåfrontskriget. Värst var det på östfronten där Operation Barbarossa började få fatala nederlag främst vid ukrainska Kursk och vid Stalingrad. Josef Stalin och Sovjetunionen började känna segervittring. Kriget höll på att vända...

Alla avvisningar av desertörer upphörde en månad efter den tyska katastrofen vid Stalingrad och samtidigt meddelade den svenska regeringen Nazityskland att avtalet om permittenttrafiken skulle sägas upp. Hittills hade Sverige stått på Hitlers sida men när man började inse att de allierade och Sovjetunionen förmodligen skulle vinna kriget började man allt mer ställa sig på deras sida. Sverige höll alltså på att ömsa skinn.

Nu gjorde Sverige istället helt om i frågan om tyska desertörer. Från att officiellt avvisat alla kom man nu istället internera flyende desertörer och detta genom ett nytt lika sekretessbelagt direktiv. Det nya direktivet om hur desertörer nu skulle behandlas gällde från den 10 april 1943 och kom att gälla fram till krigsslutet. Från och med nu avvisades ingen av de desertörer som korsade gränsen. Sverige förändrade alltså successivt sitt förhållningssätt gentemot de desertörer som lämnade den tyska krigsmakten i våra grannländer.

Huvudorsaken var utan tvekan Utrikesdepartementet och regeringens bedömningar av det utrikespolitiska läget. Konkret innebar det att tyska desertörer inte längre skulle avvisas efter detta datum såvida inte läget drastiskt förändrade förutsättningarna. I den nya bestämmelsen formaliserades nu Utrikesdepartementets roll. När en desertör hade anlänt skulle en landsfiskal enligt de nya reglerna "omedelbart träda i förbindelse med utrikesdepartementet" innan han vidtog några andra åtgärder. Det innebar ett indirekt erkännande från Socialdepartementet att beslutsgången vid de många tidigare avvisningarna 1940-1942 hade varit långt ifrån tillfredsställande. Stor sekretess rådde nu kring de desertörer som tilläts stanna för att inte skapa några diplomatiska förvecklingar mellan Sverige och Nazityskland.

När avvisningarna nu upphörde i april 1943 sattes desertörerna i fängsligt förvar i väntan på vidare beslut. De flesta tycks först ha placerats på en särskild avdelning på rannsakningshäktet i Kalmar. Man bestämde därefter att vissa desertörer skulle utplaceras i de hemliga slutna koncentrationslägren som växt upp i Sverige under kriget. Många hamnade i Långmora eller i Smedsbo och släpptes i allmänhet efter tre–fyra månader. Därefter fick de tillstånd att bosätta sig på någon ort i landet med inskränkt rörelsefrihet och hålla en låg profil. Oftast sattes de in som skogsarbetare, vedhuggare eller vägbyggare. I både fängelset i Kalmar och i koncentrationslägren i Långmora och Smedsbo blandades ibland de tyska desertörerna med politiska flyktingar från Nazityskland eller de tyskockuperade länderna, vilket inte sällan gav upphov till bråk, slagsmål och andra problem. Tyska desertörer internerades från september 1944 även i koncentrationslägret i Sörbyn i Västerbottens län och månaden senare, i oktober, även i koncentrationslägren i Kusfors i Västerbottens län och i Vägershult i Kronobergs län.

Under hösten 1944 och våren 1945 anlände cirka 740 desertörer till Sverige från den tyska krigsmakten i Norge, Finland och Danmark. 80% av samtliga tyska desertörer kom alltså under krigets sista 8-9 månader. Till skillnad från tidigare kom soldaterna nu i stora grupper. Den mest omfattande massflykten ägde rum i Nordnorge dagen innan den tyska kapitulationen vid midnatt mellan den 8 den 9 maj 1945 och omfattade ett 70-tal tyska soldater som insett att kriget var förlorat. En vecka senare när kriget var över i Europa kunde man räkna in totalt 291 tyska desertörer som fanns kvar i svenskt förvar.

Kusfors i Västerbotten

Vägershult i Småland

Kusfors i Västerbotten

1/2

Några av de tyska desertörerna hamnade i de 14 hemliga koncentrationslägren i Sverige, bl.a. i Kusfors och Vägershult.

"Är det för det inte behövs uppmärksammas eller för vi inte ska rota i vårt rödbruna förflutna?"

Sammanlagt kom alltså minst 25 tyska desertörer att avvisas direkt av svensk polis eller militär tillbaka till de tyskockuperade länderna Danmark, Norge eller Finland under åren 1940-1942. Elva av dem avrättades tämligen omgående medan övriga skickades till självmords-uppdrag på östfronten eller sattes i nazityska koncentrationsläger eller i så kallade tukthus, en isolerad värld där fångarna till slut dog av svält, misshandel och sjukdomar. Men dessa 25 desertörer är nog bara toppen på ett isberg. Många tror att det kan ha varit betydligt fler som avvisades från Sverige, speciellt under krigets inledningsfas i norra Europa när det ännu inte fanns tydliga regler om hur desertörer skulle bemötas och behandlas.

Det exakta antalet får vi nog aldrig veta eftersom det kända antalet bara handlade om de fall som kom till undersökningskommissionens kännedom. Eftersom denna kommission, den så kallade Sandlerkommissionen, inte gjorde någon heltäckande granskning av desertörernas behandling i Sverige utan begränsade sig till de klagomål som kommit till dess kännedom, kan antalet desertörer som skickades rakt in i döden ha varit betydligt fler!

Det vi dock vet, är att de vi skickade tillbaka mördades och att våra politiker visste att så skulle ske. De skickade alltså tyska unga män som inte ville strida för Hitler till avrättning och detta gjordes till stora delar bakom ryggen på vår regeringen som Per Albin Hansson satt ihop, och bakom ryggen på hela det svenska folket. När kriget i maj 1945 var över i Europa var samtliga 25 avvisade desertörer döda...

25 unga män skickades till döden av just samma politisk parti som idag påstår man "stå på rätt sida av historien"!

Partiet som idag tror man stått på rätt sida av historien...

1/20

Än idag har inte en enda bok skrivits med fokus på dessa desertörer och deras öden. Vi ska sopa våra politiska skamfläckar under mattan hellre än att erkänna våra misstag. Vi ska hellre skylla på alla andra än att rakryggad våga erkänna vår skuld. Att kritisera det ytters ansvariga politiska partiet är än idag värre än att svära i kyrkan. Idag kan den okunnige fortsätta skylla allt på "samlingsregeringen" trots att denna ihopsatta regering inte informerats om vad Per Albin Hansson och hans parti gjorde bakom ryggen på allt och alla! De minst 25 tyska soldater som Sverige med berått mod skickade till döden är därför en av våra värsta politiska skamfläckar och kanske en av de mest bortglömda. Ingen vill eller våga föra de dödas talan. Ingen vill eller våga forska på djupet om de enskilda individernas tragiska öden. Ingen vill eller har vågat skriva en bok om dessa unga mäns tragiska öde. Allt ska sedvanligt förnekas och tigas ihjäl.

Medan Tyskland betalat ut miljardbelopp i skadestånd till efterlevande så har det officiella Sverige valt att glömma och förneka sin roll i andra världskriget. Frågan är om och när Sverige ska framföra en officiell ursäkt. Lämpligen i riksdagen – och det oavsett vem som är statsminister eller oavsett vilka partier som regerar ihop. Det skulle hedra alla dem som fallit offer för den dåtida svenska eftergiftspolitiken. Beslutet att avvisa desertörer var ett hemligt beslut taget av ett och samma politiska parti utan att informera övriga i riksdagen. De unga männen som bara ville slippa kriget skickades till döden av just samma politisk parti som idag påstår man "står på rätt sida av historien" men dessa unga mäns liv ska aldrig få falla i glömska eller tystnad. Vi måste föra deras röst och talan vidare! Vi måste också ställa oss frågan varför det inte finns ett hedersamt minnesmonument över alla dessa undflyende män? Är det för det inte behövs uppmärksammas eller är det för att vi inte ska rota och synliggöra vårt rödbruna förflutna..?