top of page

Ryssutlämningen.

-Fredens Offer-

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg
gulag2_edited.jpg

"Om jag bara vetat att jag skulle bli mött på det viset! Att jag skulle bli så lurad! Att mitt öde skulle bli detta! Hade jag då återvänt hem? -Nej, aldrig i livet!” Alexander Solzjenitsyn.

Stämpel9.gif
Skärmklipp 2021-01-27 19.10.53.gif

Visste Du att en av Sveriges hemligaste och mest nedtystade skandal var en sekretess belagd operation som utspelade sig i Gävle hamn den 10 oktober 1944? Visste Du att denna dag påbörjades en tvångsutlämning av 2 500 sovjetryska soldater som skickades hem till kommunistdiktatorn Josef Stalins Sovjetunionen? Soldater vi aldrig mer fick ett livstecken ifrån!

Lyssna:Ryssutlämningen.
00:00 / 1:22:34

En av svensk historias största skandaler och skamfläckar var när Sverige tvångsutlämnade 156 balter mot ett okänt framtids öde till Sovjetunionen i den så kallade "Baltutlämningen" under våren 1946! Vad som ytterst få känner till -och som i mycket fortfarande är hemlighetsstämplat material- är att denna skamfläck i svensk historia kanske bara är ett sätt att dölja en betydligt större skandal som den svenska regeringen godkände 1½ år tidigare, då man tvångsutvisade 2 500 sovjetryssar från Sverige till en mycket osäker framtid i Josef Stalins kommunistiska skräckvälde.

 

2 500 människor! Och detta direkt på massmördaren Stalins order! Många av dem kom sedan att duka under i de fruktade kommunistiska arbetslägren, Gulag, eller i Sibiriens iskalla gruvor där miljoner slavarbetare redan dött av utmattning, svält, sjukdomar och köld. Andra arkebuserades direkt! 2 500 människor som tvångsutvisades från Sverige - och sedan fick vi inte minsta livstecken från dem. Allt har tystats ned såväl av den svenska regeringen som av den sovjetiska kommunistregimen. Detta är en händelse som vi än idag inte fått full klarhet i. Detta är en av våra mörkaste skamfläckar i vår nutidshistoria! Detta är något Du inte bör känna till, för detta är berättelsen om den så kallade; Ryssutlämningen:

"Det blev skyndsamt att sopa igen spåren av den nazivänliga politik Sverige bedrivit"

Det är idag ingen hemlighet att Sverige stod på Adolf Hitlers sida såväl före som under andra världskriget. Många inom kungahuset och regeringen hade gett positivt uttryck för Hitler och de hoppades att Adolf Hitler och hans Nazityskland snart skulle vinna kriget men när "Operation Barbarossa" och sedan även "Addenneroffensiven" blev hårda nederlag för Hitler blev det uppenbart att Nazityskland inte skulle vinna kriget. Allt tydde under 1944 att det istället skulle bli Josef Stalin och Sovjetunionen som skulle gå segrande ur striden.

 

Det blev nu skyndsamt att sopa igen spåren av den nazivänliga politik Sverige bedrivit före och under kriget och istället göra helt om och börja blidka Stalin, Sovjetunionen och kommunismen. Den forna vännen vändes ryggen och den forna fienden skulle nu bli framtidens rättesnöre och samarbetspartner.

 

Under 1944 fanns i Sverige över 100 000 flyktingar och av dessa var 34 000 flyktingar som Moskva betraktade som sovjetiska medborgare och som man nu krävde skulle återsändas hem. Av dessa 34 000 sovjetmedborgare var 30 000 civila balter och övriga 4 000 sovjetryssar och mer än hälften av dessa 4 000, ca 2 500, var soldater ur Röda Armén som flytt eller släppts ur nazisternas krigsfångenskap i Norge, Finland eller Tyskland. Och det är om dessa 2 500 soldaters framtidsöden denna artikel kommer att handla om.

files.jpg

Ryssutlämningen genomfördes hösten 1944 från hamnarna i bl.a. Gävle, Stockholm och Nynäshamn.

(Bild från den efterkommande rysstransiteringen i Luleå 1945)

Skärmklipp 2023-01-11 18.59.38 - kopia.png

För trots att Sovjetunionen var en av krigets segrare sågs dessa soldater ur Röda Armén inte som några krigshjältar. Gemensamt för alla dessa ryska soldater var att de hade trotsat Stalins order nummer 227 från den 16 augusti 1941, som förbjöd alla officerare och soldater i Röda armen att låta sig tillfångatas av Hitlertyskland. Hellre än att bli krigsfånge skulle de skjuta sig själv, annars stämplades de som "folkets fiende" eller som landsförrädare eftersom de inte kämpat tillräckligt tappert för sitt land och för landsförrädare fans bara två straff; livstids straffarbete eller döden! De som mirakulöst nog överlevt nazisternas koncentrations- och arbetsläger skulle alltså straffas för sin överlevnad med livstids straffläger av sitt eget land. Man hade i Sovjetunionen en bisarr förställning att alla som överlevt de omänskliga tyska koncentrationslägren på något sätt måste samarbetat med tyskarna och dessa skulle då straffas som landsförrädare.

 

Många av de ryssar som lyckats fly från nazisterna i Norge eller Finland flyr till Sverige. Ledningen i Moskva började utöva hård press på Sverige att dessa ryssar som nu befann sig i Sverige skulle ”samlas ihop” och sättas i förvar tills kriget var över. Av denna anledning kom det att skapas åtta så kallade "ryssläger" som fanns runt om i Sverige där dessa flyende ryssar satt fängslade och väntade på tvångsdeportering hem. Dessa åtta ryssläger var i praktiken sovjetiskt territorium. Läger som styrdes av ryska politruker och av NKVD (Sovjetunionens hemliga polis, nuvarande KGB). Läger där svenska lagar var satta ur spel och där krigsfångarna - som alltså sökt en fristad i det demokratiska Sverige – ständigt fick höra att de svikit sitt fosterland och hade hårda straff att vänta när de kom hem. Ryssläger på svenskt territorium som idag är jämnade med marken och utraderade ur

våra historieböcker och ur vårt medvetande...

"De övriga partierna i samlingsregeringen blev aldrig informerade"

 

Dessa 2 500 sovjetryssar ur Röda Armén blev nu spelbrickor i det utrikespolitiska spelet mellan den svenska regeringen och Sovjetunionen.​ Ett spel dessa 2 500 soldater skulle förlora. Den svenska regeringen valde att fortsätta sin nya inslagna utrikespolitiska politik, de vek ner sig mot Stalin och gick till slut med på att utlämna sovjetryssarna. När det under hösten 1944 stod alltmer klart att Hitler skulle förlora och Stalin vinna kriget började de åtta rysslägren i Sverige snabbt tömmas på sina ryska krigsflyktingar. Svenska och sovjetiska myndigheter samarbetade i denna operation. I största hemlighet hade en handfull socialdemokratiska ministrar tillsammans med den sovjetiska legationen i Sverige kommit överens att det nu var dags att repatriera soldaterna som fanns i rysslägren. Idag finns inget som tyder på att de övriga tre partierna i samlingsregeringen ens var informerade om det som snart kom att ske.

Veckorna innan tvångsutvisningen skulle genomföras fylldes rysslägren så att de alla var överfulla. Den 4 oktober 1944 begärde den sovjetiska legationen i Stockholm formellt att samtliga sovjetiska krigsflyktingar i de åtta rysslägren omedelbart ska göras klara för evakuering till Sovjetunionen. Ambassadör Aleksandra Kollontaj hade vid denna tid uppvaktat både statsminister Per Albin Hansson och kabinettssekreterare Erik Boheman på UD. Hon hade försäkrat att de som nu skulle återvända icke hava några efterräkningar att vänta i

nedladdning stor_edited.jpg

Ryssutlämningen inleds när krigsfångar den 7/10-44 flygs till Finland från det slutna lägret i Byringe (bilden) men den största repatrieringen genomförs 3 dagar senare från Gävle.

Skärmklipp 2023-01-13 07.10.31.png

Sovjetunionen, med undantag för dem som hade gjort sig skyldiga till brott" men vilka brott Aleksandra Kollontaj menade framgår inte. Hon kanske syftade på de som rymde från rysslägren men att vara krigsflykting var ju också ett brott ur Stalins synvinkel...

Två dagar senare, fredagen den 6 oktober, skickar Statens Informations Styrelse, SIS, ut ett meddelande - en så kallad ”grå lapp” - till landets tidningsredaktioner, med uppgifter om att 900 sovjetryska krigsflyktingar ”i dagarna ska återföras till Sovjetunionen".  SIS uppmanade journalisterna att inte sprida detta vidare och som vanligt vädjade statsmakten till landets medier att sätta solidariteten med fosterlandet före det journalistiska uppdraget. ”Då det är ett svenskt intresse, att denna transport försiggår ostört, får informationsstyrelsen på det bestämdaste hemställa, att ingen publicitet förekommer, förrän det av säkerhetsskäl synes möjligt att utsända meddelande i saken. Inga som helst folkrättsliga hinder föreligger för den ifrågavarande transporten” sades det i kommunikén. Socialstyrelsen med Gustav Möller i spetsen hade även belagt all berörd personal med munkavle. Absolut ingenting fick ”yppas för utomstående” hette det i kontrakten.

Tidningen Bärgslagsbladet rapporterar, trots uppmaningen om självcensur från SIS, att man erfarit vissa förflyttningar av internerna som hade skett vid de fyra rysslägren i Bergslagen. "Härom har emellertid inte närmare besked stått att få", uppger tidningen. Man börjar nu misstänka att något stort är på gång men man vet inte exakt vad, när eller hur.​ Dagen efter, lördagen den 7 oktober, flygs i tysthet 12 sovjetryssar från rysslägret i Byringe utanför Strängnäs från Bromma till Helsingfors för vidare transport till Sovjetunionen. De blir de första offren i det som långt senare kom att kallas "ryssutlämningen".

"En ryss lyckades hålla sig undan svenska myndigheter fram till 1972"

 

Samma dag fick Seth Andersson, föreståndare i rysslägret Baggå, ett telegram från den nyinrättade myndigheten med ansvar för flyktingfrågor, Statens utlänningskommission, att alla de intagna i de fyra  Bergslagslägren skulle hämtas med tåg för vidare avfärd mot Gävle. Denna dag beordrades de intagna i Bergslagslägren att ta hem redskapen från sina arbetsplatser och hålla sig beredda. Soldaterna fick inget närmare veta om den exakta tidpunkten för hemresan men på eftermiddagen samma dag meddelades att återresan skulle ske måndag afton.

 

"-De som hade skulder till svenskar var noga med att betala dem, andra begav sig till samhällena runt omkring Krampen och slogs hej vilt. De hoppades bli häktade av polis så att de slapp sätta sig på tåget", minns Tage Wieweg som arbetade på rysslägret i Krampen.

 

I skenet av lägereldar tog ortsbefolkningen vid de olika rysslägren ett sista sorgset farväl av sina nyvunna vänner. Sex ryssar hade under natten lyckats fly. Hur många som undgick tvångsdeporteringen vet man inte. Ett 30-tal sovjetryssar lyckades dock få asyl innan ryssutlämningen genomfördes. En rysk krigs flykting lyckades hålla sig undan svenska myndigheter ända fram till 1972, då han fick uppehållstillstånd.

11.jpg

Krampen var det största av de 8 ryssläger som fanns i Sverige under kriget. Här satt över 300 sovjetryska soldater. Lägret tömdes strax efter ryssutlämningen.

Skärmklipp 2023-01-11 19.00.20.png

Den aktuella dagen för avresan hem, måndagen den 9 oktober, befann sig 743 ryssar i de fyra Bergslagslägren (299  i Krampen, 277 i Baggå, 115 i Abborrtjärn och 52 i Baggbron). Ytterligare 172 kom från de båda rysslägren i Byringe (Strängnäs) och Lisma (Huddinge). De totalt 915 ryssarna i dessa sex läger fick nu veta att de skulle packa sina saker för vidare tågtransport mot Gävle.

En handfull poliser och ett 20-tal hemvärnsmän bevakade den ganska stora avspärrningen runt Krampens järnvägsstation när de 299 ryssarna från Krampenlägret skulle stiga på tåget mot Gävle. Några sovjetryssar underhöll sina kamrater med dragspelsmusik, sång och kaukasisk dans. Redan under förmiddagen hade ryssarnas tillhörigheter stuvats in i godsvagnar på stationsområdet. Bland väskor, lådor och paket fanns även många cyklar. Lastning och ombordstigning tog betydligt längre tid än planerat. Många ortsbor mötte även upp vid stationen under förmiddagen för att ta ett sista adjö. Sex sovjetryssar från Krampenlägret flydde mitt under tågpåstigningen. De hade helt enkelt stigit ombord och genast gått ut, rakt igenom vagnen på motsatta sidan. Sedan hade de sprungit till skogs.

Landsfiskal Helge Ihrfelt, som var på plats med en schäferhund, försökte spåra rymlingarna men fick snart ge upp. Landsfiskalen insåg att det var nödvändigt att låsa så många dörrar till vagnarna som möjligt och även ingångsdörrarna när ombordstigningen var klar. Men det visade sig att 

tågpersonalen inte hade någon sådan nyckel och det fanns heller inte någon sådan nyckel på stationen.

"Även det fruktade NKVD skulle vara med vid avresan"

 

Visserligen hade den definitiva tidpunkten för repatrieringen av sovjetryssarna kommit hastigt på, men det inträffade var naturligtvis en förarglig miss i planeringen. Hela operationen att förflytta soldaterna hamnade i svårigheter. Det tog flera timmar att skaffa fram nyckeln som behövdes och under den tiden måste de som redan tagit plats i vagnarna stiga av igen och invänta vidare besked på stationsområdet tillsammans med resten av soldatgruppen, sammanlagt närmare trehundra man. Sovjetiska legationen uttryckte kraftfullt sitt missnöje.

 

Några ytterligare rymningar under transporterna inträffade inte, men elva intagna i Lisma och tre i Abborrtjärn avvek från lägren dagarna innan de skulle

8-3_edited.jpg

Ryssar underhöll sina kamrater med såg, dans och dragspel under tiden alla personliga tillhörigheter lastades på vid Krampens järnvägsstation 9 oktober 1944.

Skärmklipp 2023-01-11 19.00.36.png

Samma dag de totalt 915 ryska soldaterna transporteras med tåg från de sex olika rysslägren till Gävle anlöper till Fredrikskans hamnområde två ångfartyg inhyrda för ändamålet från Sveabolaget. De båda fartygen är "Örnen" och "Warjo". Det är dessa två fartyg som nästkommande dag ska transportera de första 915 soldaterna av de totalt 2 500 som de kommande veckorna ska repatrieras till Sovjetunionen. 24 timmar senare skulle den största och den hemligaste tvångsdeporteringen i Sveriges historia vara ett faktum.

transporteras till Gävle.

Tisdagen den 10 oktober 1944 var en behaglig, nästan molnfri höstdag med sol, svag sydvästlig vind och en eftermiddagstemperatur på +15 grader. De exakta omständigheterna vad som verkligen inträffade i Gävle hamn denna dag vet vi inte. Men den sovjetiska legationen hade i början av oktober bett svenskarna om hjälp med bevakning och enligt referatet var det ”genom militärmyndigheternas försorg” som resenärerna fick i sig en bit mat. Militär personal var alltså uppenbarligen närvarande. Hur omfattande bevakningen var sägs det inget om men militärens utspisning var säkert mycket välkommen denna dag, som för resenärerna förmodligen var både lång och tröttsam, fylld med väntan, kontroller och kanske en del förvirring och tumult. Soldaterna fick ju ta med sig både proviant och personlig utrustning, så säkert uppstod en viss kalabalik när knyten, kappsäckar och cyklar skulle lastas på de båda fartygen "Örnen" och "Warjo" denna vackra höstdag. När soldaterna hade utspisats av svensk militär och slutligen befann sig ombord på fartygen var klockan omkring elva på förmiddagen.

Enligt de ursprungliga planerna skulle även tio personer från den så kallade Kontrollkommissionen i Finland vara närvarande vid avfärden och följa med under överfarten. Kontrollkommissionen var en institution som tillkom i september 1944 med syfte att övervaka vapenstillestånds-avtalet mellan Finland och Sovjet. Av dess 160 medlemmar var några få britter, resten var sovjetiska militärer, politruker och företrädare för den ryska säkerhetstjänsten NKVD. Kommissionen hade mycket stor makt över det finska samhället och dess ordförande var den hårdföre partisekreteraren i Leningrad, Andrei Zhdanov, en av Stalins närmaste män. Till en början såg det alltså ut som det fruktade NKVD skulle vara med vid avresan från Gävle, men i sista stund kom besked om att så inte blev fallet.

"Han ska ha fiskats upp med en båtshake, befunnits död och tagits ombord igen"

Tidningen Dagens Nyheter hade, trots att deporteringen omgivits av stort hemlighetsmakeri, redan tre dagar tidigare, den 7 oktober, fått kännedom om vad som förestod och lyckats utverka ett löfte från SIS att få närvara med en reporter och en fotograf på plats i Gävle hamn för att dokumentera avfärden. Försvarsstabens pressdetalj och Utrikesdepartementets pressbyrå var införstådda med detta, under förutsättning att fotografierna godkändes av myndigheterna innan de publicerades. Även den sovjetiska legationen hade först givit sitt tillstånd till Dagens Nyheter, under förutsättning att tidningen lovade att inte trycka materialet förrän efter publiceringsförbudets utgång. Men frågan var känslig och skapade motsättningar mellan olika myndigheter: Statens utlänningskommission ville förbjuda fotografering medan SIS ville tillåta den men det skulle inte gå så som Dagens Nyheter ville.

När tidningens medarbetare anlände till Fredriksskans hamnområde på morgonen den 10 oktober vägrades de inträde på hamnområdet av självaste landshövdingen i Gävle, Rickard Sandler, tidigare Sveriges statsminister och utrikesminister. Sandler meddelade personligen att han fattat detta beslut och motade också egenhändigt undan tidningsmännen från att komma in på det avspärrade området. Bakom detta beslut låg emellertid påtryckningar från den sovjetiska legationen som vid ett möte med SIS dagen innan, den 9 oktober, nu plötsligt ändrat sig och motsatte sig bestämt all fotografering och närvaro av press och media i samband med avfärden.

yjtYHYKf0-Q3ZM0fLUhIdbVPinY_edited.jpg

Så här kan det sett ut i Gävle den 10 oktober 1944. Bilden är från rysstransiteringen sommaren 1945 när ryssar marscherar mot hamnen i Gävle.

Skärmklipp 2023-01-11 19.00.10.png

Fotograferingstillståndet för Dagens Nyheter hade alltså återkallats bara några timmar innan fotografen skulle börja sitt arbete och något reportage från avfärden blev det alltså inte. Ledarskribenten på Dagens Nyheter skräder inte orden och menar att detta ”belyser det byråkratiska godtycke och de faror det innebär för tryckfriheten”. Kraven på att pressen skulle lyda de ryska politrukernas riktlinjer hade ”urartat till missbruk”.

Även Statens utlänningskommission hade krävt att allt skulle ske så ”ljudlöst” som möjligt, utan inblandning av fotografer och journalister. Men när frågan någon vecka senare diskuterades på Statens Informations Styrelse, SIS, visade det sig att det fanns ett stort missnöje över fotoförbudet. Många hade börjat frukta att Sverige skulle glida in i ett förhållande där ryssarna påverkade våra publiceringsförhållanden och en medarbetare på SIS gick så långt att han ansåg att det hade varit ”åt helvete” att ge den ryska legationen beslutanderätt i denna fråga.

Exakt varför de svenska och de ryska myndigheterna så strängt ville kontrollera nyhetsförmedlingen om utskeppningen från Gävle framgår inte. Men det handlade om en stor och hemlig operation och ingenting, allra minst oönskad publicitet, fick hindra eller störa den. Kanske var man orolig för att något skulle gå fel och att repatrieringen därmed skulle få stora rubriker, vilket i sin tur kunde innebära att statsmakten förlorade kontrollen över hela situationen. Något liknande hade aldrig tidiga genomförts i Sverige och munkavle plus ett minimum av transparens var några av de instrument som de ledande politikerna ofta använde under krigsåren. Några bilder från den historiska avfärden från Gävle hamn skulle Inte tillåtas och först när

fartygen nått Åbo i Finland fick Dagens Nyheter meddela att sovjetryska krigsfångar rest hem.​

"Denna händelse har inte blivit inskriven i svensk historia eller i svenskarnas medvetande"

På grund av statsmakternas informationsblockad finns nästan ingenting dokumenterat eller publicerat om flyktingarnas avfärd denna dag den 10 oktober 1944. Denna händelse, så laddad med politisk betydelse och mänsklig dramatik, har inte blivit inskriven i modern svensk historia, inte heller i svenskarnas allmänna medvetande. Skillnaden mot den så kallade "Baltutlämningen" i januari 1946, alltså 1½ år senare, då 156 baltiska soldater utlämnades till Sovjet är slående. Visserligen försökte regeringen även då vädja till pressen om självcensur och tystnad men baltutlämningen blev en stor och dramatisk affär som de flesta svenskar idag känner till.

 

Det kan finnas flera skäl till varför repatrieringen av de sammanlagt 2 500 sovjetiska krigsflyktingarna varken blev känd eller engagerade en bred allmänhet. Den statliga munkavlen på pressen var uppenbarligen mera effektiv före krigsslutet och dessutom hade dessa ryssar levt avskilt i ryssläger långt ute i glesbygden utan bredare kontakter med det svenska samhället. Balterna var däremot en mycket större grupp (cirka 30 000) och lyckades få ett folkligt stöd från många svenskar.

En kommuniké sändes till Tidningarnas Telegrambyrå, TT, som sedan skulle vidarebefordra den till landets nyhetsredaktioner. TT fick order om att inte sända ut kommunikén förrän dagen efter den hemliga avfärden, alltså

032yjUoopxHV_edited.jpg
alexandra_kollontai-artikkelbilde.jpg

Landshövding och f.d. statsminister Rickard Sandler (S)

motade själv bort en fotograf vid tvångsutvisningen. T.h. Alexandra Kollontaj, Sovjets sändebud i Sverige.

Skärmklipp 2023-01-11 19.00.20 - kopia.png

onsdagen den 11 oktober och eftersom både produktion och distribution av nyheter på den här tiden var långsamma och tungrodda system, fick allmänheten inte kännedom om händelsen förrän den 12 oktober. Sveriges Radio, som hade möjlighet till snabbare publicering, uppmanades att inte offentliggöra nyheten före tidningarna. 

"-För att inte eventuella missförstånd skola behöva uppstå är det kanske lämpligt att påpeka att inga som helst folkrättsliga hinder föreligga för en transport som denna, då däri inbegripna ryssar icke äro att jämställa med militärt internerat krigsmanskap utan sedan sin flykt i fånggnskapen åtnjutit frihet i Sverige. Endast på grund av praktiska skäl hade de varit sammanförda i läger".

Dagen efter, torsdagen den 12 oktober kunde läsarna av Arbetarbladet, Gefle Dagblad och NorrlandsPosten ta del av UDs skildring av vad som hade hänt i deras stad två dagar tidigare. Texterna är så ordagrant likadana så man förstår att i stort sett alla uppgifter hämtats ur den officiella kommuniké utrikesdepartementet tillställde pressen när de två fartygen redan lämnat svenskt vatten.​ Om man skall tro kommunikén inträffade inga incidenter. Embarkeringen (ombordstigningen) uppges ha gått ”mönstergillt”. I texten sägs inte heller något om att militärstyrkor eller beväpnade vakter skulle ha deltagit men enligt åtskilliga vittnen fanns de i hamnområdet. Enligt samma vittnen gick det allt annat än lugnt till i Fredriksskans hamnområde i Gävle denna dag. ​

Några ungdomar från Gävle blev vittnen till händelserna och den då femtonårige Gunnar Bodén berättade långt senare hur han med egna ögon såg hur flera av ryssarna släpades eller bars ombord och hur en del av dem slogs medvetslösa med batonger. Gunnar fick också se hur en av fångarna kastade sig över relingen så fort han kommit ombord på ett av fartygen. Mannen slog emot stenläggningen och hamnade i vattnet mellan kajen och fartyget. Han dog direkt. De fiskade upp honom med en båtshake, han täcktes över och togs ombord igen, mindes Gunnar Bodèn.

"De välkomnades ingalunda som efterlängtade ”Fosterlandets söner"

 

Det skulle dröja till sen tisdagseftermiddag innan fartygen "Örnen" och "Warjo" lämnade Gävle hamn. Soldaterna hurrade för Sverige och Sovjet, uttryckte sin tacksamhet över den svenska gästfriheten och så sjöng man den sovjetiska nationalhymnen. Därefter kastade fartygen loss och i den vindstilla och svala höstkvällen satte de kurs österut. Mörkret sänkte sig över Sverige när ”Örnen” och ”Warjo” stävar ut med totalt 915 ryssar ombord. Soldater vi aldrig mer skulle få ett livstecken ifrån! Det skulle ta ytterligare två dagar innan den svenska allmänheten fick reda på denna händelse.​

Utrikesdepartementets text om avfärden från Gävle är neutral och doftlös, utformad enligt kanslisvenskans tungfotade traditioner. Trots att detta var tänkt att se ut som en ”äkta” journalistisk produkt är det inte mycket som påminner om ett normalt publicistiskt hantverk. Kommunikéns torra rader saknar både närvarokänsla och dramatik. Ingen förklarande bakgrund ges till vilka dessa sovjetiska flyktingar var och varför de skulle lämna Sverige.

 

Läsaren serveras en byråkratisk promemoria snarare än ett stycke levande verklighetsskildring. Vi får veta att de båda fartygen "Örnen" och "Warjo" hade anlöpt Gävle hamn redan måndag kväll den 9 oktober och att de sovjetiska männen ankom på tisdag morgon med två extrainsatta tåg.

ornen_1909_3_edited.jpg

Från hamnen i Gävle tvångsdepoterades den 10 oktober 1944 över 900 ryska soldater (av totalt 2 500) med Sveabolagets fartyg "Örnen" (bilden) och "Warjo".

Skärmklipp 2023-01-11 18.59.38.png

I kommunikén framgick vidare att några folkrättsliga hinder för transporten inte fanns. Sovjetryssarna hade inte varit jämställda med militärt internerat krigsmanskap i Sverige utan åtnjutit frihet. Representanter för den sovjetiska legationen, svenska UD och Statens utlänningskommission hade varit närvarande och avfärden hade inspekterats av landshövdingen i Gävleborgs län, Rickard Sandler. Detta var allt vad vi fick veta! Dagen därpå, fredagen den 13 oktober, tog ledarredaktionen på Dagens Nyheter till storsläggan. Under rubriken ”En landshövding som mörkläggare” gick tidningen till hårt angrepp både mot landshövding Rickard Sandler personligen och mot den politik som under flera år hade begränsat det fria ordet.

 

Onsdagen den 11 oktober hade fartygen anlöpt Åbo hamn. På kajen i Åbo möttes "Örnen" och "Warjo" av NKVD-officerare och av överstelöjtnant Andrei Zhdanov, representant för den mäktiga kontrollkommissionen i Finland. De återvändande soldaterna, och även några civila sovjetryska medborgare, sorterades upp efter långa namnlistor och placerades sedan i godsfinkor på finska tåg. Därefter fortsatte resan med tåg genom södra Finland till den sovjetiska gränsstaden Viborg på Karelska näset. Viborg var illa åtgånget av flera års krig. Mitt bland ruinerna hade en särskild gränspassage, en kontroll- och filtreringspunkt, inrättats för att ta hand om de ryssar som förväntades återvända från Sverige, Norge och Finland.

 

I de ryska soldaternas liv började ett nytt kapitel. Vad de tänkte vet vi inte. Vi kan bara ana att känslorna nog var både stora och blandade. Om framtiden visste återvändarna ingenting. Innan männen släpptes in i Sovjet skulle de kontrolleras, förhöras och sedan slussas vidare. Nyckelrollen i det arbetet hade tilldelats kontraspionaget SMERSJ (uttytt "Smert Sjpionam" - "död åt spioner") Det var en nyinrättad avdelning inom NKVD vars uppgift var att undersöka om det fanns västerländska spioner bland återvändarna. Detta var det första steget i den långa process som förestod och som kallades ”filtrering”. Mottagandet soldaterna fick vid hemkomsten var hårdast möjliga: de välkomnades ingalunda som efterlängtade ”Fosterlandets söner”, som generalöverste Golikov på myndigheten för repatriering hade lovat utan behandlades snarare som om de hade varit soldater från en fientlig armé eller som landsförrädare...

 

"Några av bergslagsryssarna sköts i en skogsdunge direkt efter ankomsten"

 

En svensk löjtnant som befunnit sig ombord på tåget från Åbo mot Viborg och som talade ryska efter att arbetat som migrantarbetare i Sovjetunionen under 1930-talet, en av de så kallade Kirunasvenskarna, berättade senare för lägerchefen i Krampenlägret, Tom Ljungquist,  att några av bergslagsryssarna sköts i en skogsdunge direkt efter ankomsten till den ryska staden Viborg.

 

Så sent som 1999 berättade den då 84-årige Tage Wieweg som arbetat i Krampenlägret vad Tom Ljungquist sagt till honom i november 1944 om de hemvändandes öde: "-Några mil före Viborg stannade tåget vid en station på den tidigare finska sidan om gränsen och alla flyktingar fick stiga av utan bagage. Där stod soldater på två led med bajonett på och flyktingarna fick gå mellan dem. Nästan allihop fick fortsätta vidare till ett skogsområde cirka femhundra meter bort. Medan lokföraren vände tåget på stationen hörde finnarna som var kvar ombord hur en kulspruta började rusa bakom skogsdungen. De blev skjutna varenda en".


En ryss som dock överlevde berättar följande:  "-Vi gick ombord på en ångare. Vi var många, det var trångt. Tre man som hade rymt från Abborrtjärn några dagar innan vi sattes på bussarna hade infångats av svensk polis och fördes i handbojor till hamnen. Jag stod dyster på övre däcket och såg Sverige försvinna för min syn. Vid ankomsten till hamnen i Åbo mötte flera NKVD-män upp. Vi fördes över i gods-vagnar. Finnar kastade sten på oss och på tåget. De tyckte naturligtvis inte om oss.

file2s.jpg

Ryska krigsflyktingar i Sverige1945  under den så kallade "rysstransiteringen". Notera den hemmagjorda Sovjetiska flaggan. Från "ryssutlämningen" 1944 finns idag inga bilder.

Skärmklipp 2023-01-13 07.38.41.png

Vi reste. Vi kunde inte se ut och fick inte försöka heller. Vid gränsen fördes vi över till ett sovjetiskt tåg och resan fortsatte. Vi fick inte vända oss om när vi gick till tåget. Resan fortsatte, men ganska snart stod vi stilla på nytt. Vi befann oss nu mitt ute i obygden, vi visste inte var någonstans. Mitt i skogen stannade tåget och dörrarna öppnades. Vi var omringade av NKVD-soldater som såg stint framför sig med sina bajonett-försedda gevär riktade mot oss. De hade hundar också, riktiga bestar. Tåget gick inte länge, fick vi veta, rälsen var trasig. Alla hade med sig några resväskor. Var och en hade också varsin cykel som stod i en särskild vagn. De meddelade att sträckan skulle bli cirka 15 kilometer. "Ta så många saker som ni orkar bära och gå". Jag tog en väska, resten blev kvar i vagnarna. Så for tåget tillbaka med bagaget och cyklarna, medan vi gav oss av till fots mot Viborg. I Viborg placerades vi i långa tegelbyggnader som var omgärdade av taggtråd och vaktkurer. På detta sätt välkomnade alltså fosterlandet sina medborgare."

 

Kontakten mellan de ryska krigsflyktingarna och de svenska ortsborna – som sovjetlegationen inte ansåg önskvärd – avbröts abrupt när flyktingarna sattes på tåg till Gävle för vidare transport till Sovjet. Trots alla personliga band, med ett okänt antal rysk/svenska barn som följd, har ingen av de utlämnade hörts av. Svenska vänner som sökt kontakt med de hemskickade har aldrig fått svar från de sovjetiska myndigheterna. Frågan vad som verkligen hände de sovjetryska soldaterna efter hemkomsten till Sovjetunionen har ältats bland ortsbor som kände till ryssIägren. Man fruktade det värsta när inga livstecken kom. När tåget vid Krampens järnvägsstation började rulla mot Gävle den 9 oktober ropade ukrainaren Nikolai Ivanoviq

Liwin ut genom fönstret till sin nyvunne svenske vän John-Martin Karlsson: "-Du John, vi ses aldrig mer, aldrig mer!" De orden besannandes. "-Jag och

 andra ortsbor som lovat hålla kontakten med dem via brev, hörde aldrig mer av dem. De blev alldeles som uppslukade av jorden." berättade John-Martin Karlsson år 1998, då 72-år gammal.

"Historikern B. H. Zemskov uppger att det totalt rörde sig om minst 3 I83 medborgare"


Bortsett från de tolv ryssarna som flugits hem från Byringelägret lördagen den 7 oktober var embarkeringen från Gävle hamn den 10 oktober den första (och största) av ett flertal kommande överskeppningar i den så kallade "ryssutlämningen". Om vi idag bara vet lite om de 900 som repatrierades den 10 oktober så vet vi än mindre om de övriga 1600 soldaterna som utlämnades de kommande veckorna därefter.

Vi vet dock att den 4 november, sändes ytterligare 149 man tillbaka och avresan ägde då rum från Skeppsbron mitt i Stockholm. Den gången ska avfärden varit odramatisk men något större intresse från media att dokumentera embarkeringen tyckes inte funnits vid denna resa. Ju mindre grupper som repatrierades desto mindre intresse från media att skriva om händelserna. Stockholmspolisens passkontroll rapporterade bara att resan skulle gå till Finland för vidare befordran till Ryssland.

 

Under resten av året 1944 kom ett antal mindre överskeppningar att ske. Det var inte bara från Gävle och Stockholm utan även från från Nynäshamn. Även från senare transporter rapporterades om ryssar som flytt, misshandlats eller drunknat men några säkra bevis och tillförlitliga vittnesmål om dessa händelser finns inte.

 

Det exakta antalet som utvisades under "ryssutlämningen" 1944 är än idag

Omslag_edited.jpg

Idag finns belägg för att minst 2 518 soldater tvångsdeporterades till Sovjet hösten 1944. Andra källor gör gällande att det kan ha rört sig om hela 3 183 personer.

Skärmklipp 2023-01-13 07.24.14.png

oklart. Den ryske historikern B. H. Zemskov uppger från ryska arkiv att det totalt rörde sig om minst 3 I83 sovjetryska medborgare som sänts hem från Sverige. Av dessa var 2 518 soldater och ytterligare 665 ska ha varit civila, men det exakta antalet kommer vi nog aldrig få.

De hemtvingade ryssarnas öde är än idag fortfarande okänt. Sannolikt avrättades många, medan övriga mer eller mindre mangrant hamnade i de kommunistiska fånglägren -Gulag-, sattes i livstids tvångsarbete i Sibiriska gruvor eller dömdes till annan inre exil. Att fruktansvärda bestraffningar väntade visste även den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen men man gjorde inget för att rädda soldaterna. Repatrieringen till Sovjet kan inte betecknas som frivillig, även om regeringen skenbart ville göra gällande att så var fallet. Flyktingarna i rysslägren gavs heller ingen möjlighet att individuellt ta ställning till om de ville stanna kvar. Något erbjudande om politisk asyl förekom inte. Fångarna hade alltså inget annat val än att bli hemtransporterade med våld mot en säker död. Den svenska hållningen var hela tiden att skicka iväg dem alla. Svenska och sovjetiska myndigheter kallade operationen ”frivillig hemresa” eller "repatriering". Idag vet vi att det var en tvångsdeportering.

Vid årsskiftet 1944/45 fanns det fortfarande 1500 sovjetryska flyktingar kvar, utspridda runt om i Sverige. Moskva ville fortsätta att på egen hand söka upp och ”bearbeta” var och en av dem, vilket krävde tillgång till namn och adresser till varje enskild flykting. Den svenska regeringen fortsatte blint tillmötesgå Moskvas alla krav och beslutade i god ordning att förse den sovjetiska legationen med namn och adresslista var 784 av dessa kvarvarande 1500 flyktingar befann sig. Med Per Albin Hanssons goda minne reste sedan delegater ur den beryktade sovjetiska repatrieringskommissionen runt i Sverige under våren 1945 och ”bearbetade” de flyktingar som ”listats” av regeringen. Även en del flyktingar utanför listan fick påhälsningar av kommissionens utsända.

​Den sovjetiska repatrieringsoperationen var minst sagt aggressiv. Med desinformation, hot och allehanda bryska metoder försökte man tvinga de kvarvarande krigsflyktingarna i Sverige att underteckna en förbindelse att ”frivilligt” återvända hem till Sovjetunionen. Om de inte skrev under skulle den svenska regeringen ändå, fick de veta, utvisa dem och då väntade ännu hårdare straff vid hemkomsten. Ryska legationen drog sig inte ens för att publicera annonser i svensk press i syfte att lura motvilliga flyktingar att tro de var tvungna att återvända till Sovjet. Gustav Möller ansåg att så många sovjetiska flyktingar som möjligt med tvång skulle förpassas ur Sverige. Till och med den svenske ambassadören i Moskva, Staffan Söderblom,

försäkrade desperat att "-Inget ont skall vederfaras dem. I Sovjet behövs alla friska armar för återuppbyggnadsarbetet".

Så blev det dock inte...

 

"VI hoppas nu bli av med så många som möjligt"

"Rysstenen" sex km söder om Krampen är idag ett av ytterst få lämningar av de ryska soldaternas närvaro på svensk mark under kriget. Stenen upptäcktes 1964.

​De sovjetryska soldaternas återfärd genomfördes alltså i det tysta och de allra flesta svenskar fick ingenting veta om saken. Vid krigsslutet fanns över 100 000 flyktingar i Sverige. I takt med att flyktingströmmen svällde blev frågorna om hur dessa människor skulle tas om hand alltmer brännande. Vilka av dem skulle få stanna i landet?

 

Lagen undvek en detaljreglering och begreppet ”politisk flykting” var medvetet vagt utformat, så att myndigheter och enskilda beslutsfattare skulle ha maximal handlingsfrihet. Paragraferna skulle kunna tolkas olika och anpassas till vad som ansågs mest lämpligt vid ett visst givet tillfälle. Grundprincipen var att bara den som hade begått handlingar som i hemlandet räknades som brott kunde räkna med politisk asyl.


Att i största allmänhet känna ”vantrivsel” med en viss regim eller riskera att hamna i livslångt arbetsläger på grund av sina politiska åsikter var inte tillräckligt för att ge status som politisk flykting. För de sovjetryska soldaterna fanns ytterligare en komplikation, de hade tagits till fånga av den nazityska fienden vilket var straffbart i Sovjet. Just detta faktum beaktades däremot inte som ett brott i Sverige. Sverige betonade att soldaterna inte hade flytt från sitt hemland utan ur tysk fångenskap. Deras flykt kunde alltså inte betraktas som en protest mot regimen i Sovjetunionen och det ansågs självklart att de då

4tk9whx4ey295yt7482y44hd0akowj0_edited.jpg
Skärmklipp 2023-01-11 19.00.36 - kopia.png

kunde återvända hem även om den svenska regeringen visste att detta kunde medföra dödsstraff! De stränga ramarna hade utformats av en socialdemokratisk regering med bland andra Gustav Möller, Rickard Sandler och Karl Schlyter.

I flyktingfrågan vägde regeringen realpolitiska fakta mot humanitära skäl. En eftergift i en fråga gav regeringen möjlighet att inta en hårdare position i en annan fråga. Konsekvenserna av en sådan politik är emellertid att några måste bli offer för att väga upp balansen. De flesta 30 000 balter och ingermanländare fick stanna i Sverige medan övriga 2 500 sovjetryska soldater offrades. Detta politiska spel gjorde det möjligt att hålla Sverige utanför krigshandlingarna och bidrog till att upprätthålla goda handelsförbindelser med de krigförande länderna. Efter kriget var de neutrala ländernas -framför all Sveriges- anseende tämligen lågt hos segrarstaterna. Det gällde särskilt med Sovjetunionen att försöka upprätta inte bara goda, "utan verkligt förtrogna relationer", för att tala med Per Albin Hanssons egna ord. Till exempel förutsägs möjligheter till betydelsefulla handelsavtal med Sovjetunionen, något som framhölls av bland andra nationalekonomen Gunnar Myrdal. 

Förre utrikesministern och statsministern Rickard Sandler och som vid denna tid var landshövding i Gävle, hindrade ju pressen från att bevaka skeendena när soldaterna lämnades ut i Gävle hamn. Samme Rickard Sandler ledde senare under hösten I945 den kommission tillsatt av ett visst svenskt politiskt arbetarparti att utreda vad som hänt med de olika flyktinggrupperna i Sverige under kriget. Regeringen tog inga risker, känsliga frågor, det vill säga de som kunde irritera Moskva, skulle fortsatt hållas utanför offentligheten - och än till dags dato vet vi fortfarande inte så mycket mer om ryssutlämningen...

"Stå på rätt sida av historien"


Ingen i Sverige gav uttryck för att vilja veta vad som hände ryssarna efter hemkomsten och ryssutlämningen hemlighölls. Mycket material destruerades eller hemligstämplades - och är så än idag! Vi bör nog utgå ifrån att ryssutlämningen är både större och värre än vi kan föreställa oss, för hade det varit det motsatta skulle knappast dessa dokument idag legat inlåsta och dolda för allmänheten.

Att Tage Erlander, som statssekreterare i Socialdepartementet där flyktingfrågorna handlades för regeringens räkning och samordnare för samlingsregeringen och sedermera Sveriges statsminister, inte skulle ha känt till saken i alla sina detaljer är högst osannolikt. I Tage Erlanders utgivna dagböcker nämns ryssutlämningen inte alls! Han kan inte ha varit ovetande om beslut som rörde ryssarna. Men alla Erlanders dagboksanteckningar har inte blivit offentliga. Sammanlagt rör det sig om cirka sjutusen poster och anteckningar som fortfarande ligger under sekretess . I sin helhet kommer anteckningarna att göras offentliga först femtio år efter Erlanders död, det vill säga år 2034.

​​​

Tanken var alltså att den här grymma hanteringen av ryssarna skulle tystas ner. Och det lyckades man också med – i nästan femtio år. Det var inte förrän historiedocenten Anders Berge i början av 1990-talet kunde lägga en del fakta på bordet som den här skamfläcken i den svenska historien blev känd för den lite mer historieintresserade allmänheten.

Magdalena2.jpg
44043827564_f15d2daa4f_c.jpg

Minst två gånger har det blivit avslag att släppa hemligstämpeln över "ryssutlämningen" av det parti som själva anser de står på rätt sida av historien.

Skärmklipp 2023-01-11 19.00.10 - kopia.png

År 2001 begärde politikern Ulla Hoffmann att arkiven om ryssarna i Sverige skulle öppnas men den Socialdemokratiska regeringen med utrikesministern Anna Lind i spetsen vägrade häva hemligstämpeln. Anna Lind bortförklarade interpellation med orden: "-Förhållandena då var annorlunda och utlämningen skedde i enlighet med gällande rätt. Vår invandringspolitik var restriktiv och asylrätten begränsad. USA och Storbritannien återsände sovjetiska medborgare på samma sätt som Sverige." Men att Sverige var ett neutralt och alliansfritt land som inte deltog i kriget och därmed inte omfattades av några avtal nämnde Anna Lind inget om.

 

Ulla Hoffman ansåg svaret modlöst. "-De kunde ha behandlats som politiska flyktingar. Jag vill att regeringen tar initiativ till att ryssutlämningen blir en levande del av den svenska historien. Mitt intryck är att regeringen nu vill tona ner ryssutlämningen, helst glömma den. Och hur ska vi veta om alla arkiv verkligen är offentliga?​ Tre år senare 2004 krävde Ulla Hoffmann åter igen att arkiven skulle öppnas och skrev en ny motion men då var det Anna Linds efterträdare socialdemokraten Laila Freivalds som -likt Anna Lind- åter igen avslog begäran att de hemliga arkiven skulle få öppnas för allmänheten. 

Vi kanske också borde fundera lite över varför "Baltutlämningen", då bland annat 156 balter tvångsutvisades, är så känd medan den 16 gånger större ryssutlämningen som skedde 1½ år tidigare är så okänd. När författaren Hans Lundgren fyra år senare, år 2008, skrev en bok om rysslägret Krampen och om den efterföljande ryssutlämningen fick han ofta motfrågan ”-Men du menar väl baltutlämningen?” Detta säger en hel del om hur känd baltutlämningen är och hur okänd ryssutlämningen är. Kan detta faktum vara en olycklig slump? Med tanke på vilken skandal och vilka skador den 156 man stora baltutlämningen orsakade Sverige och det ansvariga politiska partiet så är det rimligt att tro att nedtystningen av den större ryssutlämningen varit en medveten strategi.

 

Idag -så många år efter kriget- finns alltså fortfarande hemligt material som är så känsligt att allmänheten måste

hållas ovetandes om sanningen! Ryssutlämningen vet vi fortfarande väldigt lite om då hemlighetsstämpeln inte på långa vägar är helt hävd. Vi vet att den skett och hur många som ungefär skickades hem till Sovjetunionens kommunistdiktatur men vi vet fortfarande inte detaljerna. Vi vet fortfarande inte vad som hände alla de 2 500 som vi skickade hem mot sin vilja. Är det inte vår rättighet att få veta vad som hände dem? Fortfarande är dessa uppgifter omöjliga att bringa klarhet i. Om detta parti verkligen är "ett anständigt parti", ett parti som "stå på rätt sida av historien", som dagens partiledare själv påstår så hade vi ju för länge sedan vetat sanningen om ryssutlämningen!

// Blenda W Thor.

  • 4F
  • 4I
Skärmklipp 2023-01-15 11.47.42.png

 

  Källa & Lästips :  

”Balt och tyskutlämningen 1945-46” (2015) av  Curt Ekholm.

"Krampen – ryssläger i Sverige" (2009) av Hans Lundgren.

"Folk och rövare i Gävle stad" (2005) av Ulf Ivar Nilsson.

"Min far var rysk soldat" (2019) av Elisabeth Hedborg.

”Baltutlämningen 1946” (1983) av Janis Zalcmanis.

”Baltutlämningen” (1997) av Valentin Silamikelis.

”Legionärerna” (2018) av Per Olov Enquist

 

  Länkar:  

Utställning om utlämning SVT (LÄNK)

Interpellation 2001/02:12 (LÄNK)

Rysstransiteringen (LÄNK)

Baltutlämningen (LÄNK)

Svensk Tidskrift (LÄNK)

Populärhistoria (LÄNK)

Rysslägren (LÄNK)

 

Bildgalleri. Dubbelklicka och svajpa.