Rysstransiteringen.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"65 499 ryssar skickades hem till Josef Stalin via svenska hamnar. Vad som sedan hände med dem vet vi fortfarande inte..."

Visste Du att Sverige tillät att över 65 000 ryska fångar skickades hem vid krigsslutet från Norge via svenska hamnar? De skickades till massmördaren och kommunistdiktatorn Josef Stalins Sovjetunionen och ett okänt framtidsöde,

- vissa till livstids arbetsläger, andra till döden!

Lyssna.Rysstransiteringen

00:00 / 1:04:31

Denna artikel ska inte blandas ihop med den officiella versionen av "Baltutlämningen" som ägde rum vid årsskiftet 1945/46 då 156 balter tvångsutvisades från Sverige till Sovjetunionen och Josef Stalin. Denna artikel ska inte heller blandas ihop med "Ryssutlämningen" vid årsskiftet 1944/45 då 2 518 ryssar tvångsutvisades från de 8 svenska ryssläger, som Josef Stalin fick bedriva i Sverige.

För denna artikel handlar om de 65 499 personer från Norge som tvingades transiterades genom Sverige -oftast mot sin vilja- till Sovjetunionen och Josef Stalin där många senare mördades eller sattes i livslånga slavliknande arbetsläger. Denna artikel handlar om något ytterst få svenskar idag känner till. Denna artikel handlar om något som aldrig kom med i våra historieböcker. Denna artikel handlar om Rysstransiteringen:

"Sveriges neutralitet var bara en efterhandsrekonstruktion"

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Var Sverige verkligen neutralt under kriget?

-Ja!, svarar säkert Du och en överväldigande majoritet av svenska folket.

Vi svarar Ja för det är vad vi lärt oss. Vi tror på det så mycket att lögnen till slut blivit en vedertagen sanning. För lögn är vad det är, en skickligt iscensatt efterhandsrekonstruktion, signerat det svenska socialistiska regeringspartiet.

För är det något kommunism och socialism alltid varit väldigt duktiga på i världshistorien så är det dölja och sopa igen sina misstag samt indoktrinera sin egen befolkning i diverse alternativa sanningar.

När det svenska folkhemmet invigdes efter kriget låg nytryckta historieböcker på varje svensk elevs skolbänk. Där stod den alternativa sanning vi nu skulle förhålla oss till. Ingen fick (eller vågade) ifrågasätta den nya världsbilden regeringen skapat. Det är väldigt lätt att berätta "sanningen" när man själv varit med och författat historieböckerna…

Hitler och Nazityskland som vi samarbetat med sedan 1920-talet och under hela kriget var nu plötsligt de onda som vi hade gjort allt för att besegra. De Allierade, med USA och Storbritannien i spetsen var krigets segrare och den väldige björnen i öst med alla sina fångläger, censur, kommunism och diktatur …tja.. det fina samarbetet med honom håller vi tyst om - än idag!

Från Luleå gick många fartygstransporter med tusentals sovjetiska krigsfångar som skickades hem från Norge efter kriget. De gick en osäker framtid till mötes. de flesta hamnade i omänskliga slavläger i Sibirien. Bild från Kalshäll, till höger syns "tyskmagasinen"

För det finns än idag hemligstämplat material om Sveriges nära samarbete med Josef Stalin och Sovjetunionen. Sanningen måste fortfarande undanhållas allmänheten för att inte skada partiet. Så här långt efter kriget får vi alltså fortfarande inte veta hela sanningen. Något som aldrig fick komma med i våra historieböcker är till exempel att minoritetsregeringen (Hansson IV) efter kriget tillät att över 65 000 ryska fångar skickades hem från Norge via svenska hamnar mot ett okänt öde till massmördaren Josef Stalins skräckvälde.

När Hitler i sin bunker under ett brinnande Berlin satte pistolpipan mot tinningen och tryckte av var drömmen om Det Tredje Riket krossat. Några dagar senare kapitulerar Nazityskland villkorslöst. Andra världskriget i Europa är över. I det då av Nazityskland ockuperade Norge fanns 100 000 ryska soldater ur Röda Armén som nazisterna tagit tillfånga.

"Idag vet vi att många avrättades eller sattes i livstids straffarbete"

I de delar av Sovjetunionen som tyskarna erövrade gick den tyska armen från hus till hus i städer och byar. De tog med sig alla unga män och kvinnor och de förde dem till tåg som väntade för vidare transport till Norge. Tyskland behövde arbetskraft för att klara soldaternas matförsörjning och för att bygga försvarsanläggningar och järnvägar.

Det blev omkring 100 000 ryska män och 1 400 ryska kvinnor som upprätthöll all slags produktion i Norge under ockupationen. De höll hjulen igång när landets egen arbetskraft inte räckte till. De var slavarbetare sida vid sida med avlönade norrmän och de levde i fångläger som liknade de koncentrationsläger som fans i nazityskland.

De ryska slavarbetarna i Norge var viktiga. Kvinnorna arbetade i den industri som tyska företag byggt för att filea fisk och djupfrysa den. Kvinnorna kallades

de »frysta fiskfilé industrins pionjärer«. De var viktiga för ockupationsmakten som varje dag måste mätta de 300 000 hungriga tyska soldaterna som fanns i Norge. De ryska fångarnas närvaro innebar även att under åren 1942-1945 kom 150 ryska barn att få Norge som sitt födelseland.

De ryska soldaterna hade kämpat och till slut besegrat fienden. Men dessa soldater sågs inte som de krigshjältar de var, eftersom de blivit tillfångatagna av fienden. En soldat som tagits tillfånga ansågs inte kämpat tillräckligt tappert för sitt land och sågs därmed som landsförrädare och för en landsförrädare fanns bara två straff - livstids arbetsläger eller döden!

Bild på ryssar vid fånglägret vid Kalshäll strax utanför Luleå.

Av de uppskattningsvis 100 000 ryssarna i Norge dog enligt norsk statlig statistik 13 700 ryssar i Norge 1941–1945, varav 10 765 i de nazityska fångläger som fans i det ockuperade Norge, de övriga dog på havet. Strax efter krigsslutet, sommaren 1945, kunde de övriga 84 000 sovjetmedborgarna som överlevt de tyska lägrens fasor "repatrieras" från Norge till Sovjetunionen. Repatriering betyder "försoningsarbete", att man ska göra upp med sitt smärtsamma förflutna men frågan är om det smärtsamma istället skulle komma inom en snar framtid? Idag vet vi att många av dem senare avrättades eller sattes i livstids straffarbete i Gulag-lägren eller i Sibiriens iskalla gruvor där miljoner och åter miljoner människor dog som flugor. De dog av utmattning, slavarbete, kyla, svält, sjukdomar eller tortyr. Det visste även det svenska regeringspartiet. Det visste de redan då!

Nu fanns 84 351 ryssar som -mot sin vilja- skulle skickas hem från Norge till den kommunistiske massmördaren Josef Stalin. Av dessa 84 351 ryssar som nu skulle skickas hem till Sovjetunionen skickades de allra flesta 77% eller för att vara mer exakt, 65 499 personer, hem via de tre svenska hamnarna i Luleå, Sundsvall och Gävle. Efter krigsslutet fick en stor del av alla ryssar i Norge åka den första biten hemåt med SJ-tåg genom Sverige till de tre utskeppningshamnarna. På tågen togs de om hand av Lottakåren och plutonsjukvårdare. Där fanns även läkare och tolk. Vid de tre svenska hamnarna byggdes det upp stora fångläger för ryssarna. Fångläger som idag inte står omskrivna i våra historieböcker. Det var förövrigt samma tre svenska hamnar som bara ett halvår tidigare hade använts vid tvångsutvisningarna vid den s.k "Ryssutlämningen" (oktober-november1944) och som senare även skulle komma att användes vid "Baltutlämningen" (årsskiftet 1945/46).

Vi tar en snabb titt på de tre svenska utskeppningshamnarna Luleå, Sundsvall och Gävle och vad som hände där sommaren 1945:

"65 499 ryssar tvingades hem till Josef Stalin via svenska hamnar"

Luleå:

Det första "rysståget" avgick från Narvik den 13 juni 1945 klockan 21,10. Detta tåg bestod av tre boggivagnar och 14 godsfinkor för fångarna och en boggivagn och en godsfinka för den svenska personalen.

På tåget fanns även en sjukvårdspluton med 25 sjukvårdare, läkare och tolk. Detta första tåg hade 800 fångar ombord (743 män och 57 kvinnor) och

anlände till Luleå nio timmar senare klockan 06.00 på morgonen den 14 juni. Den mest praktiska plats som fanns för fångarna att kliva av på var vid Karlshäll vid Karlsvik, 4 kilometer nordost om Luleå centrum.

Platsen var avskild från allmänheten och målsättningen var direkt omstigning från tåg till fartyg. När det inte var möjligt på grund av fartygets försening inkvarterades ryssarna i 50 militära 20-mannatält på ett inhägnat område medan kvinnorna och barnen inkvarterades i skolan. Lottakåren stod för utspisningen vid ankomsten till Karlsvik. I Karlsvik inrättades även ett fältsjukhus i Folkets hus med totalt 120 bäddar.

Meningen var att ryssarna bara skulle behöva vänta några timmar för att sedan kliva ombord på fartygen vid Karlsvik som därefter transporterade de till finska Uleåborg (Tappela) och därifrån vidare mot ett okänt öde i Sovjetunionen. Tältlägret sattes upp inte långt ifrån de stora förråden, de så kallade "Tyskmagasinen" vid Karlsvik som var platsen som bara några månader tidigare varit ett enormt lagerförråd av Adolf Hitlers krigsförnödenheter för kriget på Nordkalotten.

Allt som idag finns kvar av en mörk svensk historia: Resterna av kajen vid Karlshäll, Luleå där 24 339 ryssar från Norge tog sina sista steg i frihet innan tvångsdeporteringen. Året innan hade 2 518 "svenska" ryssar utvisats från samma kaj i den s.k "Ryssutlämningen"

I Luleå hade den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen tillåtit Adolf Hitler förvara över 30 000 ton varor och förnödenheter i enorma lagermagasin för att hjälpa nazisterna vinna kriget. I dagens penningvärde hade alla varor som förvarades åt Nazityskland i "tyskmagasinen" haft ett värde av över en miljard kronor! Nu, någon månad senare skeppas istället ryska soldater tillbaka till Sovjetunionen mot ett okänt öde från samma kaj där krigsförloraren Hitler bara några månader tidigare lastat av alla sina krigsförnödenheter.

Det hela ter sig helt absurt idag. Nu vid Karlsvik stod alltså Nazitysklands enorma lagermagasin -"tyskmagasinen"- intakta efter kriget - samtidigt som medborgare från segermakten Sovjetunionen tar sina sista steg i frihet just här vid Karlsvik utanför Luleå. De flesta var soldater ur Röda armén som tillfångatagits av nazisterna och dessa betraktades av Stalin som landsförrädare trots att Sovjetunionen vunnit kriget över Nazityskland. Många av kvinnorna och barnen som också skulle skickas hem förskonades dock liksom en del övriga av de civila männen.

Klockan 10.20 den 14:e juni avseglade den första transporten, alltså drygt fyra timmar efter de ankommit till Karlsvik med det första tåget. Fartyget var s/s Clio som senare följdes av s/s Aldebaren (3 resor), s/s Norna (9 resor) och s/s Ollo (12 resor). Den 11 juli 1945 avgick den sista båten från Karlsvik.

På bara 27 dagar hade då 24 339 sovjetmedborgare passerat Luleå genom sammanlagt 25 fartygsresor. Från Luleå utskeppades 37% av de ryssar som transiterades från Norge via Sverige till Sovjetunionen.

"Hitlers förråd stod intakta - men soldater från segermakten tog sina sista steg i frihet här"

Sundsvall:
Från norska Trondheim till Sundvall kom 16 440 krigsfångar för vidare båtfärd till finska Raumo där de sedan skickades vidare till Sovjetunionen där de försvann. Fångarna som kom från Trondheim transporterades till Sundsvall i vanliga godsvagnar som var plomberade, ungefär som nazisterna tidigare skickade judarna till förintelselägren.

I maj 1945 fann man Vindskärsvarv i Sundsvall som lämpligt inkvarteringsläger för de ryska krigsfångarna. Lägret byggdes upp av militärer från LV 5 och i Sundsvalls Tidning från den 9 juni 1945 finns att läsa att lägret nu stod färdigbyggt. Kvinnor och barn fanns också med från fånglägren och för dessa ordnades en egen avdelning i transitlägret vid Vindskärsvarv.

Lägret bestod av träbaracker för utspisning, läkarbaracker och sjukvårdstält med specialbyggda båtbryggor, järnvägsperronger och sanitetsanläggningar samt en mindre tältstad. Skyltar på ryska sattes upp för att vägleda till olika stationer i området. Det sattes upp ett taggtrådsstängsel i dubbla rader med en tre meter bred gata mellan stängslen och där placerades vaktposter då ingen obehörig fick komma in i området eller komma i kontakt med krigsfångarna, för någon kontakt med civilbefolkningen fick inte äga rum. Om någon ändå tog sig in i lägret väntade tre veckors karantän plus böter. Allt detta p.g.a den påstådda smittorisken men den egentliga orsaken till den rigorösa bevakningen vid lägret var naturligtvis att ingen skulle kunna ta sig ut ur lägret och rymma.

Fånglägret i Sundvall vid Vindskärsvarv. I förgrunden syns järnvägsvagnarna som fångarna kom med och i bakgrunden syns oljecisternerna. T.v. syns det höga taggtrådsstängslet som omgärdade hela fånglägret.

Dessa fångar hade genomlidit något vi har svårt att ta till oss och förstå idag. När de flesta av dem tillfångatogs hade de transporterats gående från Ryssland till Polen. Vidare transport skedde sedan med båt till nazisternas fångläger i Nordnorge. En kvinnlig fånge berättade att de som inte orkade arbeta hårt blev slagna med gummibatonger som var invirade med taggtråd och i värsta fall blev man dödad.

Fångarna var genomgående i mycket dåligt skick. Det var ytterst få som hade hälsa och styrka kvar. Den yngsta i transporten var fyra månader, de äldsta var 90 år. Svenska myndigheter tillät ryska ambassadtjänstemän att besöka lägret och utöva kontroll över fångarna. Dessa tjänstemän torde ha varit politruker (=övervakare åt kommunistpartiet) som hade att tillvarata ryska intressen. De ryska politrukerna torde ha spelat en stor roll i hur fångarna behandlades, helt klart är att politrukerna inte var några trevliga människor.

Varje dag, under en månads tid, sommaren 1945, kom ca 800 fångar i järnvägsvagnar till Sundsvalls central där man sedan växlade om vagnarna till industrispåret ut till Vindskärsvarv där fångarna skulle utspisas genom luftvärnskårens försorg. Finska lastfartyg tog sedan över, för vidare transport av dessa människor till finska staden Raumo. I transitlägret blev man kvar högst en dag. Antalet 800 var antalet man ansåg sig klara av att utspisa på fartygen under resan över Bottenhavet till Raumo som tog två dagar.

Den 14 juni 1945 avgick den första transporten från Sundsvall till Raumo och som skedde med de båda fartygen s/s Najaden och s/s Fennie. Från Raumo

fraktades sedan fångarna för vidare transport med järnväg till Sovjetunionen. Totalt utskickades 16 440 fångar från fånglägret vid Vindskärsvarv. Från Sundsvall utskeppades 25% av de ryssar som transiterades via Sverige till Sovjetunionen.

"De som inte orkade arbeta blev slagna med gummibatonger som var invirade med taggtråd"

Gävle:

Från Norges huvudstad Oslo till Gävle vidare till finska Raumo skickades 23 961 krigsfångar som sedan skickades vidare till Sovjetunionen där de likt de övriga fångarna från Luleå och Sundsvall försvann utan minsta livstecken.

Den svenska regeringen påstod att de hade hög moral och stod på den svages sida. Detta bevisade man genom att tillåta en rysk grupp politruker åka runt och övertala krigsfångarna att åka hem. De var tvungna att skriva på ett papper att detta skedda frivilligt. Konsekvensen om man inte gjorde detta skulle bli att Sverige i alla fall genom tvång skulle återsända alla till Sovjet, och då kunde man råka än värre ut. Den ryska delegationen drog sig inte heller för att annonsera i tidningar. Detta skedde på tre språk. Sverige överlämnade en protest mer vek ner sig och allt slutade med att ryssarna fick som de ville.

Enligt en överenskommelse mellan Sverige och Sovjetunionen den 15 juni 1945 skulle det mellan den 13 och 26 juni 1945 avgå ett tågsätt varje dag med 800 ryska krigsfångar från Oslo till Gävle och Fredriksskans där ett fångläger byggts upp. Två veckor senare från den 27 juni skulle det avgå två tågsätt från Oslo med 800 man vardera, alltså totalt 1600 man - varje dag!

Och alla skulle utspisas och erbjudas sjukvård, ropas upp och räknas. De plomberade godsfinkorna från Oslo växlades direkt till Fredriksskans och efter maten fick männen gå raka vägen ombord på det fartyg som väntade. Men

risken fanns att någon av båtarna inte höll tidtabellen och då måste det ju

Bild från första fångtransporten från Gävle. Vid de efterkommande transporterna rådde strikt fotograferingsförbud.

finnas möjligheter att övernatta. Oljehamnen i Ferdrikskans var idealisk för ändamålet. Här fanns stora områden där man kunde slå upp baracker och armétält och dessutom hålla befolkningen på betryggande avstånd. Inte för att man hade något att dölja utan för att undvika att eventuella sjukdomar från fånglägren skulle spridas till civilbefolkningen.

För att sköta ruljangsen var stundtals hela 170 personer kommenderade till Fredriksskans. Tolv av dessa var kockar medan merparten utgjordes av värnpliktiga som rekryterats bland de strejkande i den pågående metallkonflikten. I lägret upprättades också ett fältsjukhus med 120 bäddar, läkare, sköterskor, och sjukvårdare. När de före detta krigsfångarna steg av tågen i Fredriksskans möttes de av en skylt där det stod ”Välkommen till Gävle” på ryska. Och då de en stund senare gick upp för landgången önskades de en lycklig resa. Anslagen hade målats på Fo-staben eftersom inget tryckeri i Gävle klarade av de ryska bokstäverna.

Det första tåget med ryssar från Oslo anlände den 14 juni. Men redan någon vecka innan tjuvstartade man genom att ta emot 326 sovjetiska soldater som tillbringat några år i fångläger i Tyskland och nu suttit tre veckor i karantän i Skåne Tåget från Malmö anlände sent på kvällen och eftersom ångaren "Najaden" inte avgick till Raumo förrän dagen därpå, och tältlägret i hamnen ännu inte stod klart, fick ryssarna tillbringa natten i Hagaström där det gamla seminariet sedan några månader tillbaka användes som ett av Sveriges åtta ryssläger.

Vid ankomsten pratade Arbetarbladets reporter med artonårige Vasilij från Vitebsk som på knagglig tyska berättade hur illa han farit under de senaste åren. Om matbristen och kölden och pryglet och skällsorden. Och hur underbart det skulle vara att få komma hem till Moder Ryssland igen. Men Vasilij och hans olycksbröder - som suttit tre-fyra år i nazisternas läger, svultit och plågats och sett sina kamrater dö – kunde nog inte räkna med att tas emot som hjältar hemma i Sovjet. De hade ju fallit i fiendens händer och därmed gjort sig skyldiga till landsförräderi, enligt Stalins sätt att se på saken. Innan de skickades till fronten hade de ju svurit ed på att aldrig någonsin ge sig levande utan spara den sista kulan till sig själv.

"Han sprang ner till kajen och kastade sig i vattnet där han drunknade"

Med tanke på vad som hände de ryska krigsfångar som skickades hem via Gävle året innan i den så kallade "ryssutlämningen" känns det olycksbådande att läsa vad utlänningskommissionens ombud, prästen Einar Råberger, förklarade för journalisterna den här kvällen i juni 1945:

"-De sovjetryska myndigheterna bar genom sina ombud ute i olika förläggningat givit försäkringar om att de skola få god behandling när de återvänder och att de inte behöver frukta någon bestraffning för att de flytt från sitt hemland."

Vid den första avfärden fick press närvara och i de tre Gävletidningarna framställdes den strida strömmen av ryska soldater mest som ett exotiskt inslag i den grå vardagen Pojkarna var ju själva så oerhört glada över att få resa hem. De viftade med röda flaggor, höll upp porträtt på Stalin, sjöng glada visor och hurrade. Röda aAmén hade ju vunnit kriget och befriat Europa från nazismens fasor.

Vid de efterkommande avvisningarna förbjöds all fotografering och alla skriverier i tidningarna om transporterna förbjöds likaså. Att detta förbud

efterlevdes bevakades inte av de svenska myndigheterna utan av politrukerna från ryska ambassaden i Stockholm. Enligt uppgifter från Krigsarkivet, där dokument finns om dessa händelser, så hade Sverige lovat Sovjetunionen att spärra av hamnen vid efterföljande transporter för massmedia och allmänheten.

Resrutten för de flesta av de 65 499 människoöden som transiterades genom Sverige på sin färd mot diktatorn Stalins Sovjetunionen där de flesta sedan försvann...

Hela hamnområdet i Gävle var avspärrat för alla utom de som skötte avvisningen. Det finns idag endast några få unika bilder från Gävle och alla är från den första avfärden samt några bilder tagna när 302 ryska officerare marscherar genom Gävle stad den 6 juli 1945. Orsaken till det plötsliga fotograferingsförbudet var att repatrieringen inte gick så stillsamt som man hoppats på. Åskådare till avvisningarna var flera personer som berättar om händelser som skedde vid transporten av krigsfångarna. Det de såg var hur många släpades och en del bars ombord. En del av dem slogs medvetslösa med batonger. En soldat hade försökt hänga sig i ett sjukvårdstält. Han räddades av sin kamrater men var så våldsam att han fick föras till Ulleråkers sjukhus i Uppsala.

Det rapporterades också om ett rymningsförsök samma dag några höga sovjetiska officerare var på besök i Fredriksskans. Av de åttahundra ryssarna som passerade Gävle den dagen betraktades tretton som ”politiska fångar”. En av dessa sprang iväg i samband med utspisningen och jagades av fyra ryssar och nå svenska poliser. Han blev snart upphunnen och en vild brottning följde där en av de svenska polismännen skadades i armen. Därefter blev rymlingen mycket handgripligt förpassad till ett särskilt tält i väntan på hemtransporten.

Med det allra sista rysståget från Oslo, den 16 juli, fanns också åtta soldater som anklagades för att ha gått tyskarnas ärenden i Norge och som säkert skulle avrättas så snart de kom hem till Sovjet, I väntan på fartyget placerades de i ett särskilt tält under sträng bevakning. Ändå lyckades en av männen ta sig ut. Han sprang ner till kajen och kastade sig i vattnet där han försvann under några pråmar. När man en halvtimme senare hade fått undan dessa flöt kroppen upp och den döde fördes till bårhuset. Många hungerstrejkade också för att slippa tvingas åka tillbaka. Allt detta var meningslösa försök eftersom Sverige medverkade aktivt till att alla blev hemskickade.

Transporten till Raumo skedde med de två fartygen s/s Örnen och s/s Warjo från Svea bolaget via totalt 32 fartygsresor som utskeppade totalt 24 132

ryska fångar från Gävle hamn. Bland dem var 288 kvinnor och 77 barn. I Fredrikskanslägret fanns även flyktingar som rymt från Norge över gränsen till Sverige. Från Gävle utskeppades 37% av de ryssar som transiterades via Sverige till Sovjetunionen.

Hösten 1945 hade alla de sammanlagt 65 499 sovjetmedborgarna – soldater och civila, kvinnor, gamla och barn – transporterats från Norge via de tre svenska hamnarna i Luleå, Sundsvall och Gävle vidare till Sovjetunionen. Vad som sedan hände med dem vet vi fortfarande inget om...

"Det är inte alls underligt att Socialdemokraterna har hemligstämplat allt det som hände"

s/s Stella Polaris:

En annan mycket okänd del i rysstransiteringen är händelsen med det svenskbyggda fartyget s/s Stella Polaris som transporterade krigsfångar från nordnorska Mo i Rana direkt till Murmansk i Sovjetunionen. Fartyget s/s Stella Polaris var inrett mer som ett lasarett-fartyg och hade svensk besättning och svensk sjukvårdspersonal. Dessa krigsfångar var i mycket dåligt skick och behövde medicinsk hjälp och dietmat på grund av deras hälsa. Fångarna torde vara tatarer som levde i områden kring Uralbergen. De var tyskvänliga och man kan bara ana vad Stalin gjorde med dessa människor vid hemkomsten. Endera döden eller livslångt arbetsläger i Sibirien.

Efter kriget köptes s/s Stella Polaris, som en gång korat till världens vackraste fartyg, av ett svenskt rederi innan hon 1969 såldes till Japan där hon byggdes om till ett hotell och restaurangfartyg, nu under namnet Floating Hotel Scandinavia och var aktivt ända fram till mars 2005. I februari 2006 såldes

Floating Hotel Scandinavia till det svenska företaget Petro-Fast i Stockholm som tänkte använda henne som hotell- och restaurangfartyg men den 2 september 2006 när fartyget bogserades från Japan till Shanghai i Kina för upprustning sjönk hon drygt tre kilometer sydväst om hamnstaden Kushimoto och ligger idag på 70 meters djup.

Kontakten mellan de ryska krigsfångarna och de svenska ortsborna avbröts abrupt när fångarna sattes på båtarna i utskeppningshamnarna i Luleå, Sundsvall och Gävle för vidare färd till Sovjetunionen. Norska och svenska

s/s Stella Polaris

vänner som sökt kontakt med de hemskickade har aldrig fått svar från de sovjetiska myndigheterna.

Att fruktansvärda bestraffningar väntade ryssarna visste även den socialdemokratiska minoritetsregeringen sensommaren 1945. Även den svenske ambassadören i Moskva, Staffan Söderblom, försäkrade desperat att ”-Inget ont kommer att vederfaras återvändarna", men allt var bara lögn...

Den svenska regeringen valde att fortsätta sin nya inslagna utrikespolitiska politik, de vek ner sig mot Josef Stalin och gick med på att transitera alla dessa ryssar från Norge via svenska hamnar hem till Sovjetunionen. Rysstransiteringen hade naturligtvis inte spelat så stor roll, för ryssarna hade ändå skickats hem från Norge oavsett rutt eller färdväg. Men rysstransiteringen är ytterligare ett bevis på att vi i krigets slutskede ställde oss på Sovjetunionens och kommunistdiktatorn Josef Stalins sida utan några protester. Inte ens när kriget var slut vågade den svenska tigern ryta ifrån! Det är ytterligare ett bevis på att vi inte var neutrala.

"Vi kommer aldrig få veta sanningen om vår egen historia"

De ryska arkiven är fortfarande hemligstämplade, en del svenska och norska

arkiv likaså. Att hemlighålla något är att dölja något. Regeringen vek ner sig fullständigt för Josef Stalins krav i slutet av kriget när man insåg att Hitler skulle förlora kriget och man gjorde nu allt för att dölja spåren av deras tidigare nazisamarbete. Sedan gjorde man samma sak med Stalin. Gick med på alla krav, stämplade "Hemligt" i dokument som låstes in i arkiv där de än idag ligger och väntar på att en dag få öppnas men detta kommer dock aldrig ske. Vi, och våra barn, kommer aldrig få veta sanningen om vår egen historia...

Än idag är det fortfarande okänt, och omöjliga att bringa klarhet i, vad som sedan hände med de 65 499 hemtvingade ryssarnas liv och öde. Sannolikt avrättades många medan andra mer eller mindre mangrant hamnade i kommunistiska koncentrations- och fångläger, de s.k. Gulag-lägren eller så sattes de i livstids tvångsarbete i de iskalla Sibiriska saltgruvorna eller dömdes till annan inre exil.

När Sten Losenborg, författaren till boken "Livsöden i krig och upplevelser bakom järnridån" 2013 kontakter Gävle kommun för att samla in faktamaterial, fotografier och andra intressanta upplysningar till sin bok om rysstransiteringen från Gävle hamn får han bara till svar från kommunen att:

"-Ryska krigsfångar har aldrig evakuerats från eller funnits i Gävle."

Bild från första fångtransporten från Gävle. Vid de efter-kommande transporterna rådde strikt fotograferingsförbud.

Inte ens 2013 ville man alltså kännas vid detta faktum! Är det inte dags att erkänna och belysa denna händelse istället? Varför ska vi blunda för vår egen historia? En ryss som lät sig tillfångatas, ansåg Stalin vara att betrakta som en landsförrädare. Detsamma ansågs om de som på något sätt arbetat eller hjälpt tyskar eller tyska armen. Vad kunde man då förvänta sig hände alla dessa människor när Stalin sagt rakt ut att de var desertörer, kriminella och landsförrädare? Formellt reste fångarna hem frivilligt, men sanningen var en helt annan. Som soldat i Röda armen hade de tvingats svära ed att hellre begå

självmord än att ge upp och bli tillfångatagen. Att man sedan vann kriget över Hitler och Nazityskland spelade ingen roll. Istället för att hyllas som krigshjältar ansåg kommunistregimen att de var landsförrädare. Detta förhållande kände både krigsfångarna och den svenska regeringen mycket väl till.

Myndigheterna: "-Ryska krigsfångar har aldrig evakuerats från, eller funnits i Gävle!"

Under valrörelsen 2018 hade Socialdemokraterna en valaffisch med texten; ”Stå på rätt sida av historien”.

Affischen var osmaklig på flera sätt. Dels var den direkt riktad mot ett annat parti som Socialdemokraterna dessutom medvetet spridit lögner och förtal om, men mest för att den åter bevisar socialisternas ständiga omoral och dubbelmoral.

Från 1933 till 1944 gjorde partiet allt man kunde för att hjälpa Adolf Hitler och Nazityskland till seger. Vi tillverkade olagligt stridsflygplan och stridsvagnar som i största hemlighet skeppades till Nazityskland. Vi sålder all den järnmalm Hitler behövde för att bygga upp sin krigsmakt, en export som både fortsatte och ökade under kriget. Därefter sålde vi alla de miljontals kullager som höll hela Hitlers krigsmakt rullandes. Vi tillät nazisterna ha enorma mängder krigsförnödenheter lagrade i svenska magasin i Luleå och vi tillät transitering av 2,1 miljoner tyska soldater samt en hel krigsdivision att rulla genom det "neutrala" Sverige.

Från hösten 1944 när krigslyckan vänt för nazisterna ställde vi oss nu istället på massmördaren och kommunistdiktatorn Josef Stalins sida. Stalin hade bland annat fått tillstånd att driva 8 ryska fångläger i Sverige, läger som i praktiken var Sovjetiskt territorium och vi utvisade utan omsvep alla de 2 518 ryssar Stalin

ville ha hem i den så kallade Ryssutlämningen 1944 och två år senare alla de

Vid Fredriksskans utanför Gävle ordnades tältläger för de sovjetiska soldaterna i väntan på hemresan till Stalins Sovjetunionen och en oviss framtid.

156 balterna i den så kallade Baltutlämningen 1946. Socialdemokraterna föredrog alltså både nazism och kommunism (idag kan vi även lägga till islamism) före de västliga demokratierna. Detta är vad partiet idag alltså kallar att "-Stå på rätt sida av historien". Partiet som ställt sig på fel sida av densamma – två gånger!

Valaffischen är en ständig påminnelse om socialismens omoral och dubbelmoral och att vi var allt annat än neutrala under kriget. Just därför får vi aldrig glömma denna valaffisch. Deras ryggradslösa, oanständiga och ansvarslösa politik gjorde att omvärldens segermakter under årtionden framöver – med all rätt- inte såg oss med blida ögon. Sverige och svenska folket blev krigets ynkryggar för den eftergiftspolitik vi förde. Vi var faktiskt en av krigets förlorarstater även om vi inte deltog aktivt militärt i kriget. För detta svek fick vi också betala ett enormt krigsskadestånd, även detta något Socialdemokraterna höll hemligt men som avslöjades så sent som 2019. Efter kriget skulle vi istället spegla oss i "neutralitetens" fina förnämlighet. Vi hade aldrig behövt kriga, slåss eller döda för vi var ju "neutrala". Att andra fick offra sina liv för vår frihet är dock något vi än idag aldrig får tala högt om. För vilka skulle besegrat Hitler, nazismen och ondskan om alla andra gjorde precis som vi...?

"Sanningen måste fortfarande undanhållas allmänheten för att inte skada partiet"

Vi matas och indoktrineras av massmedia i evighetslånga dokumentärserier på statlig television om Hitler, Nazityskland och förintelsen men aldrig får vi lära oss om de större utrotningarna som gjordes (och görs än idag!) i kommunismen och socialismens namn!

Aldrig får vi lära oss om Gulag-lägren i Sibirien där mångfalt fler mördades än i de nazityska förintelselägren. Aldrig får våra barn lära sig i skolan vilka de tio värsta diktatorerna är och vilken politisk ideologi de företrädde.

Aldrig får våra barn läsa om baltutlämningen, än mindre om ryssutlämningen, rysslägren eller rysstransiteringen! Det är bara att titta i våra egna historieböcker för att förstå hur mycket den svarta censurpennan har använts av det röda parti som i huvudsak styrt Sverige sedan 1920. Vi ska bara blunda, glömma, vända blad och blicka framåt som om ingenting hänt. Den svenska tigern ska fortsätta tiga!

Idag, årtionden efter krigets slut, finns fortfarande hemligt material som är så känsligt att allmänheten måste hållas ovetande om sanningen!

Rysstransiteringen vet vi fortfarande väldigt lite om då hemlighetsstämpeln inte på långa vägar är helt hävd. Vi vet att den skett och hur många som skickades hem till Stalins kommunistdiktatur men vi vet fortfarande inte vad som hände därefter.

"Socialdemokraterna har föredragit såväl nazism som kommunism före demokrati."

Centrala Gävle 6 juli 1945. I bakgrunden syns Stadshuset. Ryska soldater i brittiska uniformer, några av de 27 000 som fördes direkt från Norge via Gävle hamn till Sovjet.

År 2001 begärde politikern Ulla Hoffmann att arkiven om ryssarna i Sverige skulle öppnas men den Socialdemokratiska regeringen med Anna Lind i spetsen vägrade häva hemligstämpeln. Tre år senare 2004 krävde Ulla Hoffmann åter igen att arkiven skulle öppnas och skrev en motion till Leif Pagrotsky men då var det Anna Linds efterträdare socialdemokraten Laila Freivalds som -likt Anna Lind- åter igen avslog begäran att de hemliga arkiven skulle få öppnas för allmänheten. Rysstransiteringen och om de ryska fångarnas öde är än idag hemligstämplat material.

Vi kan då spekulera i varför det är så viktigt att sanningen inte få komma till allmänhetens kännedom. Det räcker ju med att gå tillbaka till en av de tre utskeppningshamnarna, Gävle, för att höra av vittnesmålen från den första utskeppningen. Som vi berättat tidigare var det en fånge som lyckades fly från lägret men hittades senare drunknad under en pråm. En fånge kastade sig av båten och slogs till döds mot kajen. Andra fångar släpades och drogs ombord på båten. Allt detta hände vid den första hemtransporten. Vid de efterföljande tjugotalet utskeppningarna var hamnområdet avspärrat. Ingen såg något, ingen hörde något, inga vittnen finns. Vi kan därför bara spekulera i de hemskheter som måste utspelat sig i hamnområdena vid dessa tre hamnar i Sverige sommaren 1945.

"Då är det säkrast att hemligstämpla, dölja och förneka"

Socialdemokraterna - partiet som ställt sig på fel sida om historien - två gånger - och nu skyller alla sina misstag på andra partier...

Med detta i baktanke finns det en orsak att just detta parti under inga omständigheter vill avslöja vad som faktiskt hände i Sverige vid denna tidpunkt. Det ytterst lilla vi vet idag har avslöjat tillräckligt mycket hemskt. Den enda anledning till att man fortfarande vägrar låsa upp arkiven är ju för att där finns saker som kan skada den självbild av Sverige partiet målat upp. De fina svenska kulisserna var kanske inte så vackra trots allt?

Vi kommer aldrig få veta vad som hände för just sanningen skulle fortfarande efter alla dessa år skada det parti som själva anser sig vara "ett anständigt parti" och som påstår sig "står på rätt sida av historien", och det är kanske nu vi börjar ana vidden av det hela...

Rysstransiteringen är det idag inte många svenskar som känner till. Det är ett nedtystat kapitel vi än idag inte ska prata högt om. Det enda vi svenskar idag känner till är "baltutlämningen" då 156 balter tvångsutvisades. Den avslöjades dock först 1985. Men den betydligt större "ryssutlämningen" då 2 518 ryssar tvångsutvisades är fortfarande under hemligstämpel precis som "rysstransiteringen" då 65 499 ryssar skeppades hem från tre svenska hamnar.

Är det inte lite märkligt att det endast är den i särklass minsta av dessa tvångsutvisningar där hemligstämpeln hävts, även om det tog 40 år?

Förmodligen var det en medveten strategi att låta baltutlämningen bli känd så all fokus hamnade på denna utlämning så blev det därigenom lättare att hålla de två riktigt stora tvångsutvisningarna dolda för allmänheten. Med tanke på vilken skada den relativt lilla baltutlämningen orsakat såväl Sverige som Socialdemokraterna är det mycket troligt att all fakta om ryssutlämningen och rysstranisteringen skulle orsaka förödande oreda i det svenska folkhemmet. Sanningen skulle helt enkelt inte passa in i bilden av partiets anständiga historia. Då är det säkrast att hemligstämpla, låsa in, dölja och förneka. Det är så socialism fungerar.

Vi kommer många gånger tvingas höra partiledaren för detta politiska parti berätta om alla andra partiers historia, men vi kommer aldrig få höra de berätta om sin egen! Vi kommer aldrig få höra de berätta om när de tillät 65 499 ryssar att transiteras genom det "neutrala" och "alliansfria" Sverige till ett okänt framtids öde i vännen Josef Stalins skräckvälde. För det är just sanningen som alltid tycks vara Socialdemokraternas värsta fiende - oavsett vilken sida av historien de än står på!

// Anders Johansson.

Källa & Lästips:

”Livsöden i krig och upplevelser bakom Järnridån” (2014) S. Losenborg.

”Tyskar och allierade i Sverige” (2011) av Lars Gyllenhaal.

Intervju med Sten Losenborg av Sveriges Radio. (LÄNK)

”Slaget om Nordkalotten” (2001) av Lars Gyllenhaal.

"När kriget tog tåget" (2021) av Jan Bergsten.

"Rysstransiteringen Del1" av SHA-70 (LÄNK)

"Rysstransiteringen Del2" av SHA-70 (LÄNK)

Övriga transiteringar genom Sverige.

Hemtransport av tyska krigsfångar från Norge skedde i augusti - september 1945. Det handlade om 52 935 tyskar fördelade på järnvägssträckan Narvik -Trelleborg 16 072 krigsfångar, Trondheim -Trelleborg 23 123 krigsfångar, Elverum -Trelleborg 4 766 krigsfångar och Skollenborg -Trelleborg 8 974 krigsfångar .

Hemtransporten av 1 917 jugoslaviska fångar från Norge skedde under 1945 på järnvägssträckan Trondheim -Trelleborg för 1 715 krigsfångar och järnvägssträckan Skollenborg -Trelleborg för 202 krigsfångar. Till dessa transporter kom mottagningen av finska flyktingar vid evakueringen av norra Finland under september-oktober 1944. 56 417 personer och 18 000 husdjur kom till Sverige - många med tåg.

Det skedde också transport av finska invalider från och till Finland för omskolning i Sverige, liksom hemtransport av omkring 7 000 danska flyktingar i Sverige liksom ett okänt antal polacker. Bilden visar hemtransport av danska flyktingar från Sverige den 16 maj 1945 när tågen anlänt till Köpenhamn.

Video om Rysstransiteringen.

Bildgalleri. Dubbelklicka och svajpa.

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!