De vita båtarna

De Vita Båtarna.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Är det vårt dåliga samvete för att vi faktiskt ställde oss på fel sida av historien som gör att "De vita båtarna" raderats ur vårt medvetande?"

Visste du att det 1½ månad efter krigsslutet i Europa genomfördes en stor svensk räddningsinsats för att rädda överlevande från de fruktade nazityska koncentrationslägren? Denna räddningsaktion var större än den betydligt mer kända räddningsaktionen med "De Vita Bussarna" som hade genomförts två månader tidigare.

Under våren och sommaren 1945 anlände evakuerade koncentrationsläger fångar till Sverige genom två olika räddningsaktioner. Tusentals överlevande kom, först genom en expedition organiserad av Röda Korset och Folke Bernadotte. Det är främst denna aktion, oftast kallad ”De vita bussarna”, som omnämns i olika sammanhang när de svenska räddningsaktionerna i slutet av andra världskriget diskuteras. Mindre känd eller omskriven är den andra, och större, aktionen som genomfördes under juli 1945. Den fick i sin samtid även mindre uppmärksamhet i pressen och är inte på samma sätt en del av berättelsen om Sverige och Förintelsen.

Denna -den andra- räddningsaktionen är idag nästan helt bortglömd och inget som finns i svenskens medvetande. För precis som med den upphaussade räddningsinsatsen med "De vita bussarna" kommer vi hitta bruna fläckar när vi synar den vita färgen lite närmare. Detta är berättelsen om den största men samtidigt den bortglömda räddningsaktionen under sommaren 1945. Detta är en berättelse som raderats ur våra historieböcker, för detta är berättelsen om "De Vita Båtarna".

De Vita Båtarna

00:00 / 1:27:22

Januari 1945: Det tredje rikets undergång är nära. Nazityskland som för bara två år sedan härskade över stora delar av Europa och norra Afrika är nu nära total kollaps. I väster rycker de allierade styrkorna allt längre österut och i öst rycker den ryska Röda Armén allt längre västerut. Hitler och Nazityskland sitter fast i ett skruvstäd och håller på att krossas från två håll. Även om många förstår att det oundvikliga slutet är nära ger nazisterna aldrig upp drömmen om ett judefritt Europa. Judarna ska helt enkelt gå under tillsammans med Det tredje riket. Hitlers fienden närmar sig nu de platser där koncentrations- och förintelseläger är uppbyggda, platser där judar massavrättas i industriell skala. Hitler ger order att tömma de koncentrationsläger som snart kommer upptäckas av befriarna. Alla gaskamrar och krematorieugnar ska förstöras och lägren jämnas med marken. Judar och andra icke önskvärda underraser ska utrotas i allt snabbare takt samtidigt som Förintelsen under inga omständigheter får avslöjas för eftervärlden.

I de hundratalet nazityska koncentrationslägren fanns i januari 1945 uppskattningsvis 700 000 fångar som mirakulöst nog överlevt det mest omänskliga mänskligheten någonsin upplevt. Men ju närmare befriarna kommer lägren ju farligare blir situationen för fångarna. Under de kommande månaderna kommer hälften av de 700 000 fångarna att vara döda. De dör i drivor av svält, sjukdomar, utmattning, tortyr, de arkebuseras, gasas eller misshandlas till döds. Den 27 januari 1945 når Röda Armén fram till koncentrationslägret Auschwitz-Birkenau och under de följande månaderna når man även fram till koncentrationslägren Gross-Rosen, Sachsenhausen, Ravensbrück, Stutthof och Theresienstadt.

De lägerfångar nazisterna inte hunnit avrätta tvingas nu ut i bitande vinterkyla, i tunna fångkläder och utan mat eller vatten marschera till fots bort från fronten och in mot Tyskland, allt för att tyskarna ska vinna tid. Man är rädd att fångar som fritas av de allierade eller av ryssarna kan vittna om nazisternas illdåd mot mänskligheten och dels behövs fångarna som slavarbetare inom krigsindustrin. Dessutom kan fångarna vara bra som spelbrickor i en framtida uppgörelse med de västallierade och ryssarna. Men nu tvingas fångarna marschera till fots in mot Tyskland. Tusentals dog av svält, kyla eller ren utmattning. Så fort någon stannade sköts de till döds. Ville man öka takten på kolonnen sköt man med jämna mellanrum den som gick sist i kön. Till slut var dikena utmed vägarna fulla av lik. 250 000 koncentrationslägerfångar tvingades ut på dessa dödsmarscher där uppskattningsvis 90% dukade under...

"Hon kommenderade att våldta, tortera och mörda fångar för sin egen njutning"

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Bergen-Belsen 1945

Ilse Koch

1/16

Ju mindre det tyska riket blev ju mer överfulla blev de koncentrationsläger som fanns kvar. Överbeläggningen orsakade i sin tur fler sjukdomar, än värre sanitära förhållanden och än värre svält. Ett av de sista koncentrationslägren som befriades var det ökända "hälsolägret" Bergen-Belsen. Bergen-Belsen var ett krigsfångeläger som delvis blev ett koncentrationsläger för judar 1943. Under 1944 började nazisterna även sända hit sjuka och icke arbetsföra fångar från andra läger, under förevändning att de skulle få komma till ett hälsoläger för tillfrisknande, varav de flesta istället dog av svält efter en kortare tid.

Det fanns inga gaskammare i Bergen-Belsen - men likväl mördades här judar, homosexuella, Jehovas vittnen, ”asociala”, romer och krigsfångar genom tortyr och undernäring. Bara i mars 1945 dog eller mördades 18 168 människor alltså i snitt 586 människor om dagen. Totalt kom över 70 000 människor att dö i Bergen-Belsen, en av dem var en flicka vid namn Anne Frank.

En av de värsta fångvaktarna var Ilse Koch. Hon hade kommit som lägervakt först till koncentrationslägret Sachsenhausen och sedan till Buchenwald. Hon brukade ta sig en ridtur runt lägret varje morgon och underhölls då av en egen blåsorkester. Och den fånge som så mycket som tittade upp sköts ihjäl på fläcken. Särskilt roades Ilse Koch av att tvinga utvalda fångar att ha sex med varandra i bisarra orgier. Hon hade en judisk hårfrisörska som hon lät leva lite länge eftersom hon skulle på en sommarfest och ville vara fin i håret.

00:00 / 00:59

En sömmerska fick sin avrättning uppskjuten någon timme för att göra klart en tröja till Ilse. Hennes handskar och hennes handväska var sydda av människohud. Tatuerade fångar ska ha flåtts för att att bli lampskärmar och lamphållaren var gjord av skenben från avrättade fångar. Hon kunde kommendera lägervakterna att våldta, tortera och mörda fångar framför henne för sitt eget personliga nöje och njutning. Ibland kremerade hon fångarna levandes...

Men den kanske värsta tyranniska fångvaktaren i Bergen-Belsen var en ung vacker blond kvinna vid namn Irma Grese. Irma gick med i nazistpartiet i mycket unga år trots varningar från sin far, och Irma var redan vid 18 års ålder en fullblodssadist som övervakade och torterade kvinnliga koncentrationslägerfångar. Hon kom att arbeta vid koncentrationslägren Ravensbrück, Auschwitz och slutligen i Bergen-Belsen där hon övervakade 30 000 kvinnor. I lägret hade hon alltid en piska som hon älskade slå och misshandla fångarna med.

Hon hade till sin hjälp även två schäferhundar som hon lät svälta för att bita ihjäl fångar med. Ibland gick hon in i en barack, sköt några kvinnor för skojs skull och gick därifrån helt oberörd. Ofta skadesköt hon kvinnorna medvetet så deras dödsplåga skulle bli mer utdragen. Hon kunde ofta sparka på fångarna med sina hårda tunga stövlar tills fångarna blev medvetslösa eller dog. Hon valde ut vilka kvinnor som skulle skickas till gaskammaren och vilka som skulle få slavarbeta till döds. Ofta valde hon ut de vackraste kvinnorna till avrättning då hon själv ville framstå som lägrets överlägset vackraste kvinna. En njutning hon hade var att tortera och kränka nakna kvinnor framför deras män. Efteråt skickade hon männen till gaskammaren och kvinnorna till andra läger där de tvingades arbeta som sexslavar. Hon var besatt av allt som hade med just sadistisk sex att göra.

Hon inledde sexuella förhållanden med ett stort antal SS-män, bland annat den sadistiska läkaren Josef "Dödsängeln" Mengele. Tillsammans utförde de en rad olika medicinska experiment på kvinnorna. Irma ska till exempel bundit ihop benen på en kvinna som skulle föda ett barn, vilket resulterade i att såväl mor som barn dog. Hon kunde också välja ut unga flickor för lesbisk sex med henne eller tvinga andra unga flickor medan hon själv tittade på, för att efter sexakten skicka de direkt till gaskammaren. Hennes abnorma sexualitet resulterade i diverse könssjukdomar, missfall och aborter. Hon var den mest avskydda och hatade lägervakten av de 30 000 kvinnliga fångarna i Bergen- Belsen och hon kom att kallas allt från "Hyenan från Auschwitz" till "Det vackra odjuret från Belsen". Irma greps två dygn efter Bergen-Belsen befriats av engelska styrkor den 15 maj 1945. Sju månader senare den 13 december 1945 hängdes hon och tio andra för sina brott mot mänskligheten. Irma hade då precis hunnit fylla 22 år.

"Efter befrielsen dog i snitt 1200 människor - varje dag!"

Kasernområdet utanför Bergen-Belsen lägret där ett akutsjukhus upprättades.

F.d. Wehrmacht-kaserner i Belsen. Akutsjukhus under bar himmel. 27 april 1945

Kasernområdet utanför Bergen-Belsen lägret där ett akutsjukhus upprättades.

1/12

När den brittiska arméns 11:e pansardivision befriat koncentrationslägret Bergen-Belsen fanns det fortfarande omkring 28 000 utmärglade och svårt sjuka fångar i lägret. Britterna fann även 13 000 obegravda lik som låg i enorma högar spridda på området och i skogen utanför lägret. Man fann också massgravar med sammanlagt tiotusentals lik. Bergen-Belsen blev därmed en symbol för de värsta grymheterna och det omänskliga barbariet i det nazistiska koncentrationsläger-systemet, särskilt i Storbritannien, vars trupper befriade det. En brittisk militärläkare skrev:

"Ingen rapport eller fotografi kan på ett adekvat sätt skildra den ohyggliga synen av lägerområdet. På många ställen staplades liken i högar av olika höjd. Överallt i lägret låg ruttnande människokroppar. Barackerna var överfulla med fångar i alla stadier av utmärgling och sjukdom."

Det blir nu bråttom att försöka rädda de som mirakulöst nog överlevt fasorna i Bergen-Belsen. Bara för att befrielsen kom betydde inte detta att fångarna var räddade eller utom fara. Varje dag efter befrielsen dog i snitt 1200 människor av sviterna efter svält, sjukdomar och tortyrskador. Nu inleddes en räddningsaktion för de överlevande.

Från Bergen-Belsen lägrets baracker fördes de överlevande till ett nyetablerat sjukhus inhyst i de tyska militärkasernerna som låg strax utanför

00:00 / 02:10

koncentrationslägret. Sjukhuset hade som mest 13 400 sängplatser. Senare, under sommaren och hösten 1945, omvandlades sjukhuset successivt till ett så kallat ”Displaced persons camp” (ung: läger för fördrivna personer). Hit samlades nu fångarna för att få den första akuta vården i form av mat och medicin men även för avlusning och tvättning. De tidigare helt anonyma fångarna vars identifiering bara var ett fång-nummer fick nu sina första handlingar. De erhöll nu ett brittisk Field Medical Card och ett Displaced Person Card.

Vid denna tid, våren och sommaren 1945, råddet ett stort kaos i ett sönderbombat Europa. Världen chokades svårt vad som hade skett innanför det Nazityska rikets gränser och med judarnas utrotning i koncentrations- och Förintelseläger. Överallt fanns miljoner människor i akut nöd, och de i störst akut medicinsk hjälp var de överlevande från nazisternas koncentrationsläger. Den internationella hjälporganisation UNRRA (United Nations Relief and Rehabilitation Administration) frågar -eller kräver- att Sverige ska ta ett ansvar att hjälpa till. I den högst pinsamma situation Sverige nu befinner sig i för omvärlden har vi inget annat val än att "självklart" ställa upp och hjälpa till.

Sverige hade under hela kriget stått på Nazitysklands sida. Faktum var att vi stod på Adolf Hitlers sida långt innan kriget bröt ut och någon "samlingsregeringen" bildades. Vi hade redan under 1930-talet infört delar av de tyska ariseringslagarna i Sverige. Vi hade infört presscensur mot negativa artiklar om Hitler och Nazismen. Vi hade mot alla internationella regler och avtal -i största hemlighet- exporterat stridsvagnar och stridsflygplan till Nazityskland. Vi hade krävt att nazisterna skulle stämpla ett stort rött J i judarnas pass så de lättare kunde upptäckas vid gränsen. Vi hade gjort Hitlers Nazityskland till vårt största och viktigaste exportmarknad. 20% av all vår handel var med Nazityskland. Inget annat land var i närheten av dessa exportsiffror. Till exempel säljer vi all den nödvändiga järnmalm Hitler är helt beroende av för att på rekordtid bygga upp en av världens största och modernaste krigsmakter. Järnmalm som förvandlas till slagskepp, ubåtar, stridsflygplan och pansarvagnar i Krupp-koncernens vapensmedjor.

Hela Hitlers krigsmakt hålls sedan rullandes med hjälp av svenska kullager. Vi sålde 100 miljoner kullager till Nazityskland - varje år! Vi lät Hitler förvara 30 000 ton krigsförnödenheter i Sverige och vi tillät en hel krigsdivision transporteras på våra neutrala järnvägar. Dessutom tillät vi 2,1 miljoner tyska soldater transporteras kors och tvärs över vårt alliansfria land. Hitler hade aldrig kunnat bygga upp sin krigsmakt så fort utan Sveriges hjälp. Beräkningar efter kriget visade att Sveriges hjälp till Hitler och Nazityskland förlängde kriget med minst ett år! Sverige var i allra hösta gran involverad i kriget som en passiv part. Och vi stod på Nazitysklands sida. Vi valde att stå på fel sida av historien. Vi valde Hitler och Nazityskland, det land som nu hade förlorat och kapitulerat. Det land som nu låg i ruiner...

"Till Swedish Transit Hospital kom fem tåg per vecka med vardera cirka 450 patienter"

Det blev nu skyndsamt att sopa igen alla spår vilken sida vi faktiskt stod på under kriget. I detta läge var det inte tänkbart att säga nej till en humanitär hjälpinsats. När Europa låg i ruiner var Sverige fortfarande intakt. Vi hade sjukhus, sjuksköterskor, läkare och transportfordon. Inget annat land hade så goda resurser vid tiden som just Sverige och dessutom låg Sverige bara ett halvt dygns resa längre bort. Att i detta läge visa oss medmänskliga och hjälpsamma skulle lättare tvätta bort den stämpel vi började få som krigets ynkryggar.

Men att byta fot från nazism till demokrati görs inte i en handvändning. Åtminstone inte mentalt. Även om Hitler tagit sitt liv en månad tidigare och Nazityskland ovillkorligt kapitulerat två veckor tidigare levde fortfarande mycket nazistiskt tankegods kvar hos svenska myndigheter, politiker och beslutsfattare. Antisemitismen hade under det senaste årtiondet varit nästan lika stort på båda sidor Östersjön även om den naturligtvis hade tagit sig i helt andra uttrycksformer i Nazityskland.

Två månader tidigare, precis i krigets slutskede hade svenska och danska Röda korset genomfört en räddningsaktion för att hämta hem danska och norska icke-judiska koncentrationslägerfångar, under den aktion som sedermera kom att kallas "De vita bussarna".

Swedish Transit Hospital Här möttes de fd koncentrationslägerfångarna av den svenska badplutonen för sanering och vid behov fick de också nya kläder

Swedish Transit Hospital Lübeck 1945

Swedish Transit Hospital Lunch för personalen. Lübeck 1945

Swedish Transit Hospital Här möttes de fd koncentrationslägerfångarna av den svenska badplutonen för sanering och vid behov fick de också nya kläder

1/10

00:00 / 03:57

I efterhand har det visat sig hur antisemitismen spirade hos svenskarna under aktionen med "De vita bussarna". Till exempel transporterade man bort 2000 av de svagaste koncentrationslägerfångarna (oftast judar och östeuropéer) för att bereda plats för skandinaviska fångar som oftast behandlats bättre. Och när bussarna skulle köra på fartyg för vidare transport mot Sverige tilläts inte några judar att följa med. Trots att Hitler var död och det inte fanns några tyska soldater inom synhåll vägrade svenska Röda kors-arbetare sätta judar i svensk säkerhet. Detta säger en hel del om den svenska antisemitismen vi delade med nazisterna före och under kriget!

När fångarna fått den första akutvården på kasernområdet vid Bergen-Belsen av de brittiska styrkorna skulle fångarna (som härefter kommer benämnas patienter) transporteras med ambulanståg 17 mil norrut till den tyska hamnstaden Lübeck. Här i utkanten av Lübeck fanns de övergivna Cambrai-kasernerna vid Schwartauer Allée. På det stora kasernområdet hade britterna upprättat ett stort uppsamlingsläger för tidigare koncentrations-lägerfångar och en del av detta uppsamlingsläger upprättades med svensk hjälp. Det läger som kom att kallas Swedish Transit Hospital, ibland även kallat Lübeckdetachementet. Hit kom fem tåg per vecka med vardera cirka 450 patienter som suttit fängslade i koncentrationslägren Bergen-Belsen, Ravensbrück, Oranienburg, Sachsenhausen och Buchenwald.

Chef för Swedish Transit Hospital var doktor, major Hans Arnoldsson. Arnoldson hade precis tidigare tjänstgjort i Svenska Röda korsets aktion i Tyskland i samband med "De vita bussarna". Trots att detachement i Lübeck kallades för Swedish så var svenskarna i minoritet. Personalen var huvudsakligen tysk: 14 läkare och 105 sjuksköterskor plus 367 man för handräckning. Förutom dessa 486 personer tjänstgjorde 56 man ur brittiska Royal Army Medical Corps, plus ett vaktmanskap på 20 man. Alltså totalt 562 personer. Drygt 1 400 bäddplatser fanns i de tre byggnaderna runt den tidigare exercisplatsen. Efter ankomsten till Swedish Transit Hospital möttes de nyanlända patienterna av den svenska badplutonen som hade två parallella behandlings linjer och utrustning för desinfektion, avlusning, sanering och vid behov fick de även nya kläder. På Swedish Transit Hospital fick alla överlevande ett identitetskort. Ibland var de överlevande så svaga att de fick hjälp att fylla i och skriva under kortet som var på fyra olika språk. På många kort fanns ett rött kors, vilket visade att de överlevande tillhörde ett Röda kors kontingent. Längst ned på kortet fanns även en eller två inresestämplar.

"Sverige har i detta läge mage att kräva restriktioner om hur och vilka vi skulle ta emot"

Vi denna tid, månadsskiftet maj/ juni 1945, hade Sverige åtagit sig att ta emot 10 000 patienter som skulle transporteras från Swedish Transit Hospital i Lübeck till olika kuststäder runt om i Sverige där de skulle få utökad vård under maximalt 6 månader innan de skulle tvingas åka vidare till något annat land eller till sitt hemland. Ett hemland som ibland inte fanns kvar, eller ett land de varken fick eller ville återvända till. Transporten från Lübeck och Swedish Transit Hospital till Sverige skulle ske med fem fartyg och det var dessa fem fartyg som sedan kom att kallas "De vita båtarna".

De exakta omständigheterna kring upprättandet av aktionen med de vita båtarna är fortfarande oklara. Vi vet att kung Gustav V skrev under ett dokument vid konseljen daterat den 1 juni 1945 om ett svenskt deltagande i Röda korset och UNRRA-aktionen men troligen hade ett informellt beslut fattats redan tidigare, kanske direkt efter förfrågan/ kravet från UNRRA, 1½ månad tidigare. När det formella beslutet fattades i konseljen så var redan förberedelserna för hjälpaktionen i full gång.

De för uppdraget utvalda fartygen var då sedan en tid tillbaka under ombyggnad och stod klara bara 20 dagar senare, och detta trots att det rådde strejk på varven! Detta tyder på att hjälpaktionen fått klartecken långt innan kungen skrev under dokumentet den 1 juni 1945. "De vita båtarna" var en samordning mellan marina, militära, sociala och medicinska resurser,

Delar av personalen och besättningen framför M/S Rönnskär.

Lübecks hamn: Tyska krigsfångar bär de överlevande från ambulanserna ombord på en av de Vita båtarna.

Lärbro krigssjukhus, Gotland

Delar av personalen och besättningen framför M/S Rönnskär.

1/13

00:00 / 05:55

koordinerad mellan Sverige, Röda korset och flyktingorganet UNRRA. Överskeppningen av befriade koncentrationslägerfångar sommaren 1945 kom att bli den största humanitära räddningsoperationen i Sveriges historia.

Villigheten att hjälpa krigsoffer var inte helt självklar även om politikerna förstod hur viktigt det var att måla upp en positiv bild av Sverige som ett humant och solidariskt land. Man visste att merparten av de 10 000 som UNRRA krävde Sverige skulle ta emot var judar. Människor i akut nöd, svårt medtagna av svält, sjukdomar och psykiska trauman. I detta läge har Sverige ändå mage att kräva vissa restriktioner om hur och vilka vi skulle ta emot:

1: Patienter som anses för friska för akut vård ska undantas från evakuering.

2: Patienter som anses så sjuka att de inte förväntas bli helt eller påtagligt återställda ska undantas från evakuering.

3: Patienter som lider av epidemisk sjukdom ska undantas från evakuering.

4: Patienter som lider av svåra trauman eller sinnessjukdom ska undantas från evakuering.

5: Samtliga patienter förväntas lämnat Sverige inom sex månader.

Representanter från svenska myndigheter besökte Bergen-Belsen i slutet av juni 1945 när räddningsaktionen skulle påbörjas och konstaterade att patienternas tillstånd var betydligt sämre än väntat och att det därför var viktigt att vaccinera den svenska personalen som skulle ta hand om de sjuka. Det var britterna som valde ut vilka patienter som skulle skickas till Sverige, men Civilförsvarsstyrelsen hade förhandlat fram att enbart patienter som klarade av att resa och som förväntades bli helt eller nästan helt återställda i Sverige skulle väljas ut. Därtill hade Civilförsvarsstyrelsen meddelat britterna att patienter som led av epidemiska sjukdomar eller som var sinnessjuka inte kunde komma ifråga!

Man fick alltså inte vara för frisk eller för sjuk för att få åka över till Sverige. Koncentrationslägerfångarna fick heller inte bära på epidemiska sjukdomar eller ha svåra trauman från sin omänskliga tid i de nazityska lägren! Det var således knappast många som kunde uppfylla de krav svenskarna först satte upp. Britterna var dock de som valde ut vilka som skulle få åka över till Sverige och de ansåg inte att svenskarna skulle komma ner till Nazityskland nu när kriget var över och ställa några krav. Britterna körde över svenskarnas krav till stor del och många av patienterna var i betydligt sämre skick än vad svenskarna önskat.

"Minor fanns i hundratals och vrak efter krigsfartyg låg lite överallt"

De flesta som evakuerades var judar, främst unga kvinnor från Polen, Ungern, Rumänien och Tjeckoslovakien och många var svårt sjuka av massiva epidemier av tbc, tyfus, difteri och dysenteri. Enligt Civilförsvarsstyrelsens promemoria skulle de överlevande, som omväxlande omnämns ”utlänningarna” eller ”fd internerade”, mottas på olika orter i södra Sverige.

Efter ankomsten till Sverige skulle patienterna först hållas i karantän i minst 3 veckor. I Malmö/ Helsingborg/ Lund skulle 7 000 patienter (varav 2500 sängliggande) placeras på sjukhus och andra förläggningar vilket skulle upprättas av Civilförsvarsstyrelsen. I Stockholm skulle 1 200 utplaceras på sjukhuset i Sigtuna, och i Göteborg/ Mölndal/ Uddevalla skulle 700 sängliggande placeras. På beredskaps-sjukhusen i Norrköping och Kalmar skulle vardera 300 sängliggande placeras. Senare kom även 500 placeras i Lärbro på Gotland.

Av de fem fartygen som kom att användas för transport från Lübeck var ett redan ett lasarettsfartyg medan de övriga fyra på rekordtid fick byggas om för uppgiften. Man fick montera dubbla armésängar där det fanns plats i lastutrymmena. Även fältklosetter och urinoar installerades. Ett provisoriskt kokhus med en fältspis samt skåp, lådor och bord. Däcksbelysningen samt även viss teknisk utrustning och beståndet av livflottar skulle kompletteras.

1/3

00:00 / 02:28

Även tre ton livsmedel och medicin togs ombord vilket beräknades räcka för en vecka. Fartygen målades också vita med ett stort rött kors i en svart ring, en svensk handelsflagga samt fartygets namn och ordet "Sverige" med stora svarta bokstäver. Två fartyg byggdes om i Landskrona, ett i Karlskrona och ett i Stockholm. Man kan förbluffas över den hastighet med vilken förberedelserna genomfördes. Allt detta arbete färdigställdes på bara någon vecka och det utfördes under en tid då det dessutom rådde strejk på de svenska varven! Kanske inte så konstig att det i efterhand visade sig ha vissa brister. Röda kors-personalen klagade över att det läckte in vatten, skåp satt lösa och det fanns för få stolar. Militären, som ansvarade för ombyggnaden, försvarade sig att allt gjordes under extrem tidspress och att det hade underlättat om personal från Röda korset visat lite större intresse och närvarat vid planläggningen av ombyggnaderna av fartygen. De fem fartygen som i slutet av juni 1945 stod klara för att transportera de 10 000 patienterna över Östersjön var; HMS Prins Carl, S/S Kastelholm, M/S Karskär, M/S Rönnskär och M/S Kronprinsessan Ingrid. Det var dessa fem fartyg som senare kom att kallas; "De vita båtarna".

Varje fartyg hade förutom fartygsbesättningen en Röda kors-styrka på 15 sjukvårdare. Lägg därtill ett snitt på 200 svårt sjuka och medtagna patienter så förstår man vilket kaos det måste varit om utrymmen, matservering och sanitet. De fem fartygen sammanstrålade den 21 och 22 juni på Trelleborgs redd för att invänta nya order. Besättningen fick fira en nödtorftig midsommar ombord på fartygen innan de satte kurs söderut. Även om kriget var över var Östersjön fortfarande ett farligt hav att färdas på. Minor fanns i tusentals och vrak efter krigsfartyg låg lite överallt. Alla fartygstransporter skulle därför ske dagtid och med hjälp av tysk minsvepareskort.

Först ut var M/S Karskär, som lämnade Trelleborg fredagen den 22 juni med tysk minsvepareskort, medan de övriga fyra fartygen avgick på eftermiddagen dagen efter, lördagen den 23 juni. De eskorterades av tre tyska minsvepare från basen i Kiel. Två av minsveparna gick i flankformering framför fartygen, som gick efter på kolonn. De bägge minsveparna använde röj svep och akustiska svep, samt även magnetsvep. Den tredje minsveparen, med akustiskt svep och röjsvep, gick mitt i kolonnen som förbindelse- och rättningsfartyg.

Man följde i huvudsak en svept och bojad led från Trelleborg till Travemündes redd. Bitvis var leden blockerad av vrak och en del bojar hade havererat. Distansen var ca 28 mil (150 Nautisk mil) och beräknades ta 13 timmar. Man kan lägga märke till att de eskorterande minsveparna var tyska. De hade ingen allierad officer ombord men Kriegsmarines röda hakkorsflagga hade ersatts med en allierad kontrollflagga. Besättningen på minsveparna bar fortfarande tysk uniform men med örn och hakkors avlägsnade från mössor, kavajer och bussaronger. Redan efter den andra resan drog man in på minsvepareskorten när fartyg gick tomma, alltså på resorna från Sverige till Lübeck och någon minsprängning kom aldrig att inträffa under hjälpaktionen.

Den allierade marina närvaron i Travemünde inskränkte sig till en jagare ur Royal Navy och några f.d. tyska patrullbåtar. Vid infarten till Travemünde och ute på redden låg ett fyrtiotal sänkta tyska ubåtar och torpedbåtar. I Travemünde kom en brittisk kontrollofficer ombord och gav anvisningar för den vidare färden ner till Lübeck, som gjordes med tysk lots ombord. Floden var full av vrak och andra hinder, och de tyska lotsarna förefaller inte ha varit helt pålästa. Även i Lübecks hamnområde låg ett flertal vrak av krigsfartyg och ubåtar men även ett dussintal tyska stridsplan som bombskadats. Nere i Lübeck blev de svenska fartygen sedan liggande i 3-4 dagar innan de återvände hem.

"Engelsmännen ogillade svenskarna eftersom vi stått på deras fienders sida under kriget"

När fartygen nådde hamnen i Lübeck kom ett negativt besked besättningen fruktade; inga från fartygen fick gå iland! Britterna angav som skäl en rad olika förklaringar. Man hävdade till exempel att de kunde bli nedslagna och i värsta fall mördade av nazister som försökte komma åt deras uniformer för att på så sätt fly landet. Den egentliga orsaken var att engelsmännen helt enkelt ogillade svenskarnas närvaro eftersom vi stått på deras fienders sida under kriget och nu kom svenskarna med vita båtar och skulle plötsligt visa sig på styva linan när kriget var över.

I det mer dagliga umgänget med britterna noterade även kapten Edvinsson, att flera är av den uppfattningen att svenskarna varit "too soft with the Germans" under kriget- vilket man kan förstå var en ganska vanlig inställning bland de allierade under och efter kriget.

Att inte få gå iland uppfattades naturligtvis av besättningarna som påfrestande. Det gick så långt att kapten Sundborger på M/S Karskär varnade för att besättningarna skulle säga upp sig om ingen ändring kom till stånd. Även chefen för Swedish Transit Hospital vädjade via Marinledningen till den brittiska ambassaden i Stockholm att påverka beslutet. Beslutet kom dock att hävas efter några veckor men i det laget var det bara några få resor kvar att göra.

MHS Prins Carl (1931-1971)

S/S Kastelholm (1929-1975)

M/S Kronprinsessan Ingrid (1936- )

MHS Prins Carl (1931-1971)

1/5

00:00 / 01:48

Efter den första akutvården på Swedish Transit Hospital kom brittiska ambulanser att föra dem till de svenska fartygen i Lübecks hamn. Här hjälptes de svårt medtagna patienterna ombord av personalen och stundom fick de även hjälp av ett reducerat tyskt kompani av krigsfångar. Patienternas allmänna hälsotillstånd var betydligt sämre än man väntat. Rödsot var en vanlig sjukdom och den vanligaste dödsorsaken i lägret var tbc (tuberkulos). Ungefär hälften bedöms ha sjukdomen vilket understryker vikten av att den svenska personalen var vaccinerad. Sammantaget kan konstateras, att åtminstone vid de första resorna var patienternas hälsotillstånd väsentligt sämre än vad som förespeglats till de svenska myndigheterna och betydligt sämre än för de som tidigare evakuerats med "De vita bussarna". Detta ledde till sju dödsfall under transporterna till Sverige. Ombord på HMS Prins Carl dog fem personer på resorna från Lübeck till Sverige och två dog på de senare resorna mellan Malmö och Slite.

Onsdagen den 27 juni och torsdagen den 28 juni togs sammanlagt 1192 personer ombord på de fem fartygen:

M/S Kronprinsessan Ingrid:

S/S Kastelholm:

M/S Karskär:

HMS Prins Carl:

M/S Rönnskär:

424 patienter. (Malmö, Göteborg)

220 patienter. (Stockholm)

198 patienter. (Malmö, Helsingborg)

180 patienter. (Kalmar, Norrköping)

170 patienter. (Malmö)

Efter att fartygen lämnat Lübeck satte man kurs mot Travemünde för övernattning. Av säkerhetsskäl med bland annat minor och vrak kunde man inte färdas nattetid. Årstiden runt midsommar brukar ju ofta gynnas av vackert väder men så blev det inte denna gång: M/S Karskär och M/S Rönnskär råkade ut för dåligt väder med svår sjögång, vilket givetvis var ytterst påfrestande för både patienter och sjukvårdspersonal. Dessutom visade sig under dessa förhållanden en del av ombyggnadsarbetena vara bristfälliga. Ankomsttid till de svenska mottagningshamnarna meddelades 15 timmar i förväg. Därefter var det meningen att de lokala civilförsvarsenheterna skulle varskos tjänstevägen genom styrelsens försorg och stå beredda vid fartygens ankomst. Vid den korta tid fartygen låg i de svenska hamnarna utfördes diverse reparationsarbeten som inte hade hunnit eller blivit dåligt utförda innan hjälpaktionen startat. Fartygen tankades och ny proviant togs ombord. Därefter var det dags för fartygen att åter styra kosan ner mot Lübeck...

"Under juli månad sommaren1945 kom dessa fem fartyg göra totalt 36 resor från Lübeck"

Skyttetrafiken mellan Lübeck och de svenska hamnarna blev så småningom en rutin för "De vita båtarna". Samma dag som fartygen anlöpte Lübeck kunde fartygen lämna hamnen. I lasarettsfartygets HMS Prins Carl däckloggbok den 17 juli ser man det tydligt. Fartyget la till i Lübeck klockan 17.05 och redan tjugo minuter senare började ombordtagande av patienter som avslutades klockan 19.30. Tjugofem minuter senare kastade man loss med hjälp av bogserbåten och samma kväll nådde fartyget Travemündes redd där det ankrade klockan 21.55 för natten, inför överfarten nästa dag.

Under juli månad sommaren1945 kom dessa fem fartyg göra totalt 36 resor från Lübeck till olika svenska hamnar som senare även kom att omfatta hamnarna i Uddevalla, Trelleborg och Slite. Tiderna för embarkering och debarkering av patienter nedbringades successivt, förmodligen dels på grund av vunnen rutin, dels på grund av att patienternas medicinska status hela tiden förbättrades.

Mot slutet av hjälpaktionen dök det upp helt friska patienter -som sändes tillbaka till britterna- då man inte ansåg dessa i behov av vård. Man upptäckte även en patient från Bergen-Belsen som var pistolbeväpnad och medförde tre kilo stulet tandguld från krematorierna i bagaget. Han överlämnades till britterna, som omedelbart anhöll honom.

Mot slutet av juli har det uppsatta målet, 10 000 patienter, börjat komma inom

räckhåll. Samtidigt har den medicinska statusen på patienterna förbättrats. Chefsläkaren Arnoldsson trädde nu i förhandling med britterna om hur och när operationen skulle avslutas. Den 18 juli meddelar Arnoldsson, att britterna verkar ha problem att hitta "lagom" friska/ sjuka patienter. En del har varit för sjuka för att kunna transporteras, andra har varit för friska och har därför återsändas till armégruppens högkvarter vid Swedish Transit Hospital i Lübeck. Arnoldsson kräver av britterna att de sista patienterna istället ska väljas ut av svenska läkare och under de sista resorna kom nästan uteslutande barn att transporteras. Den allra sista resan som görs blir med S/S Kastelholm daterad onsdagen den 25 juli 1945. Då hade totalt 9 273 personer kommit levande över för vård till Sverige med "De vita båtarna".

Att förståelsen för patienternas upplevelser i de nazityska koncentrationslägren var ringa bland besättningsmedlemmarna bli uppenbart när man läser vad fartygschefen Edvinsson på HMS Prins Carl skriver. I hans skrivelser omnämns de tidigare koncentrationsläger fångarna som gnälliga, otacksamma och tjuvaktiga. "Slutligen vill jag framhålla, att det klientel vi nu skeppat över till Sverige enligt mitt förmenande kommer att bereda vård- och vaktpersonalen icke så små svårigheter. Naturligtvis äro alla ej Guds bästa barn, och tillvaron i koncentrationslägren har ej gjort dem bättre. Många av dem ha mycket förvirrade rättsbegrepp, och de stjäla gärna, om de se någon möjlighet, även från varandra."

Mot bakgrund av vad vi vet idag om den omänskliga tillvaron i de tyska koncentrationslägren är det lätt att uppfatta detta uttalande som närmast kränkande. Men förmodligen är det så, att vi nu vet mer om detta än vad fartygschefen på HMS Prins Carl visste i juli 1945. För honom var det av allt att döma en fråga om att han ville ha ordning och reda på sitt fartyg: då gick det ju inte an att patienterna gnällde och stal! De bakomliggande faktorerna har han kanske inte ägnat så många tankar. Synen på dessa patienter var kanske inte den bästa. Det var nog omöjligt för någon att förstå det helvete de upplevt i de nazityska koncentrationslägren, allra mest för oss svenskar som inte ens hade upplevt kriget!

"En av sysslomännen var aktiv nazist och som var allmänt otrevlig mot judarna"

Runt om i olika svenska hamnstäderna förbereddes nu ankomsten av patienter som skulle inhysas på lasarett, sommarlovslediga skolor, krigssjukhus eller sanatorier. De som kom till Kalmar inhystes på gamla lasarettet i Gamla stan, men de som hade tyfus eller tbc inkvarterades på Epidemisjukhuset på Lindö i Kalmar. Här i Kalmar blev det kalabalik när det uppdagades att en av sysslomännen på sjukhuset var en aktiv nazist som var allmänt otrevlig, i synnerhet mot judarna, vilket var ett klagomål sjukhusledningen inte hade någon förståelse för. Chefsläkaren skulle öppet ha sagt till patienterna, att de som bråkade om sysslomannen och inte var belåtna med förhållandena i Kalmar skulle bli förpassade till en annan plats.

En patient i Kalmar med ”indisciplinära” beteende som bland annat hade tagit sig uttryck i att han inte stannade i sin säng trots att han var sjuk, att han överträdde sjukhusets ordningsföreskrifter genom att röka på sjuksalen samt att han besökte ett kvinnligt polskt biträde i personalvåningen blev tvångsförflyttad. Alla dessa aktiviteter var ”strängeligen förbjudna”. Sjukhusläkaren Sandahl skrev till Medicinalstyrelsen för att patienten ”snarast måtte förflyttas till annan lämplig anstalt (sjukhus, konvalescenthem eller läger)”.

Sandahl medgav i brevet att mannen förvisso var förlovad med det polska biträdet han träffat, men att det inte förändrade saken. Mannens uppträdande

Ankomsten av S/S Kastelholm till Stockholm. De överlevande som inte kunde gå av båten själva, bars ned från båten till de på kajen uppställda bårarna.

Frihamnen. Sillot vid Kajplats 3 och platsen där tälten stod har markerats med en blåvit punkt.

Ankomsten av S/S Kastelholm till Stockholm. De överlevande som inte kunde gå av båten själva, bars ned från båten till de på kajen uppställda bårarna.

1/16

00:00 / 03:25

beskrevs som ”tjurigt”, ”styvnackat” och ”ignorant”, vilket enligt Sandahl inverkade menligt på andra patienter som genom mannens agerande fick en uppfattning om att föreskrifter inte behöver följas.

Mannen tycks ha förflyttats tämligen omgående till lägret i Hälsingmo, som under kriget var ett av Sveriges 14 hemliga koncentrationsläger men som nu var ett öppet flyktingläger. Ett par dagar senare skriver chefsläkare Sandahl till lägerchefen i Hälsingmo för att försäkra sig om att mannen blir behandlad som ett sjukhusfall. Hon understryker att han har tuberkulos och att han trots sitt häftiga temperament måste bli behandlad och omhändertagen som någon som är sjuk. Anledningen till att Sandahl skriver till lägerchefen i Hälsingmo är att mannen har hört av sig till henne och menar att han inte har förflyttats till ett annat sjukhus utan till ett flyktingläger där han inte får den vård han behöver. Det är här tänkvärt att Sverige efter kriget plötsligt skulle spela oskyldiga och verka humana till att hjälpa överlevande krigsfångar bara för att senare skicka de till något av de barackläger som någon månad tidigare varit ett svenskt koncentrationsläger för opålitliga utlänningar...

De som kom till Stockholm kom oftast med fartyget S/S Kastelholm som kom in till Frihamnens Kajplats 2. Ett urklipp från Aftonbladet den 9 juli 1945 vittnar om att flera överlevande var mycket medtagna. Det inrättades ett tältläger vid Frihamnen och därefter slussades patienterna till Epidemiska sjukhuset (senare Roslagstulls sjukhus) uppe på Albanokullen i Ropsten. Sjukhuset var en isolerad och för ändamålet välanpassad inrättning. Stockholms stad hade här med hjälp av bidrag från staten uppfört en avlusningsanstalt redan 1920 då löss och ohyra var vanligt förekommande bland stockholmarna. Här badades och avlusades fattiga människor och deras kläder sanerades med gasen cyanväte.

Från Ropsten kördes patienterna vidare till Sigtuna fem mil norr om Stockholm. Många kom dit i arméns speciella ambulansbussar som var anpassade för transporter av patienter liggandes på bår. Då beredskaps sjukhuset i Sigtuna blev fullt inrymdes sängplatser i ett antal skolor runt om i Sigtuna: Sigtuna-stiftelsen som var en folkhögskola, Svenska kyrkans lekmannaskola, Diakonistyrelsens anstalt för utbildning av frivilliga för kyrkligt församlings-arbete, Sigtunaskolan - ett internat för pojkar och Humanistiska läroverket - en skola för både pojkar och flickor. Majoriteten av patienterna i Sigtuna var huvudsakligen unga judiska kvinnor, de flesta i 20-års åldern. Många av dem var sjuka i sjukdomar de hade ådragit sig i Bergen-Belsen eller i andra koncentrationsläger där de hade vistats tidigare. Bland de vanligaste åkommorna var tbc och lungsäcksinflammation. Många led också av sviter efter tyfus.

"Av fartygen var det bara M/S Kronprinsessan Ingrid som överlevde"

Över hela landet ankom de överlevande till sjukhus, sommarlovs lediga skolor och sanatorier. För de flesta blev det en möjlighet att försiktigt bygga sig en ny tillvaro. Men Sveriges inställning hade redan från början varit att dessa patienter bara skulle få tillfällig vård i landet och inom sex månader lämnat Sverige.

Att de var svårt sjuka fysiskt och mentalt råder det inget tvivel om. Ändå tillät man inte de sjukaste få åka med, detta trots att det i Röda korsets egna grundprinciper står klart och tydligt att vård ska ges utifrån vårdbehovet. Och fartygen var sällan överfulla, ändå fick de som ansågs för friska -eller för sjuka- inte åka över till Sverige för vård!

Efter att ha tillfrisknat kom de flesta att emigrera till Nordamerika och till det blivande Israel. En del flyttade tillbaka till sitt hemland eller något närliggande land i Europa. Ett ytterst fåtal fick stanna i Sverige men de allra flesta av dessa kom att stanna för evigt då de aldrig hade kraft eller ork att återhämta sig.

Över 150 personer dog efter de anlänt till Sverige med "De vita båtarna". De flesta inom någon vecka, andra efter några månader. De begravdes på olika judiska kyrkogårdar runt om i Sverige som i Solna, Göteborg, Norrköping, Örebro, Karlstad, Malmö, Lund och Lärbro.

Judiska gravar Lärbro, Gotland.

Begravning. Lärbro kyrkogård.

Sex gravstenar över Förintelsens offer på judiska kyrkogården i Stockholm.

Judiska gravar Lärbro, Gotland.

1/8

00:00 / 00:51

Av de cirka 1 200 patienter som kom till Stockholm och Sigtuna kom 66 patienter att duka under av sviterna av sjukdom eller missförhållandena i Bergen-Belsen. De ligger idag begravda på Norra judiska begravningsplatsen i Solna. Av de 300 som anlände till Kalmar var det 24 som inte klarade sig. De ligger idag begravda på den judiska begravningsplatsen i Kalmar. På judiska begravningsplatser i Malmö och på Norra kyrkogården i Lund finns över 200 judiska gravar från krigets slutskede.

På Lärbro kyrkogård utanför Slite på Gotland finns nio judiska gravar till nio unga judar och judinnor som inte överlevde konvalescensen på Lärbros krigssjukhus. (2007 omvandlat till ett litet museum) Gravarna glömdes med tiden bort men återupptäcktes av den svensk-judiske konstnären Channa Bankier under 1980-talet. Att berättelsen om "De vita båtarna", offren och deras gravar är så okända eller helt glömts bort är förfärligt. Hade händelsen varit lika okänd idag om det istället handlat om kristna svenska soldater? Förmodligen inte...

Det var inte bara patienterna som dog, det gjorde även fartygen, åtminstone fyra av dem. Tre höggs upp till skrot under 70-talet och ett ligger på botten i Persiska viken strax norr om Homuz-sundet i södra Iran. Det enda fartyget som överlevt är M/S Kronprinsessan Ingrid som idag ligger som ett restaurang och museifartyg i Rijeka i Kroatien. Fartyget, idag omdöpt till M/S Marina, renoverades så sent som 2018.

"De vita båtarna" var en heroisk insats i en tid av kaos i Europa. Men när man synar den noggrannare upptäcker man, precis som med "De vita bussarna", smutsfläckar. Även om 10 000 vårdplatser är mycket kunde Sverige vid tiden tagit emot betydligt fler. Till exempel i hamnstäder såsom Varberg, Falkenberg, Halmstad, Landskrona, Ystad, Simrishamn, Karlshamn, Karlskrona, Oskarshamn och Västervik fanns möjlighet att vårda sammanlagt ett par tusen patienter. Här fanns ytterligare platser till förfogande på sjukhus, skolor och sanatorium. Och av de 10 000 vi skulle ta emot blev det till slut bara 9273. Vi kunde alltså inte ens uppfylla den lilla kvot vi gått med på. 727 människor fick alltså aldrig chansen att komma till Sverige och få vård. De var för friska eller för sjuka för vårt godtycke! Vi lät hellre sängplatser stå tomma i fartygen när de färdades tillbaka över Östersjön än att hjälpa människor som nyligen befriats och överlevt det mest omänskliga mänskligheten någonsin upplevt!

"I vårt undermedvetna förvandlas detta till att vi räddade 30 000 judar undan gaskamrarna"

Idag är "De vita båtarna" en bortglömd räddningsinsats. Den hamnade i skuggan av "De vita bussarna". Kanske därför att bussarna utförde sin räddningsaktion samtidigt som kriget pågick och bomberna föll? Kanske därför att båtarna inte hade en organisatör som skrev ner en hjältesaga på samma sätt som Folke Bernadotte gjorde med "De vita bussarna"? Kanske för att fartygen inte var lika synliga för den svenska allmänheten? Kanske för att räddningsinsatsen inte sägs vara lika stor? ...men detta är faktiskt inte sant!

Vi svenskar fick under återstoden av 1900-talet lära oss att "De vita bussarna" räddade 30 000 lägerfångar ur de nazityska koncentrationslägren. I vårt undermedvetna förvandlas detta till att vi räddade 30 000 judar undan gaskamrarna. Idag vet vi att dessa siffror är en medveten överdrift. Röda-korset har själva reviderat ner siffran till hälften - 15 345 personer! Men inte ens denna halvering stämmer! Röda korset räknar nämligen även in de tysksvenskor som inte ens var i behov av vård, och alla de som kom till den danska gränsstaden Padborg med de så kallade "spöktågen", samt fångar som transporterades över till Sverige med andra fartyg redan under april och maj månad (se nedan).

"De vita bussarna" hade till uppgift att transportera skandinaviska fångar från olika koncentrationsläger till uppsamlingslägret i Neuengamme. Hit kom totalt 5 072 fångar utöver de 2 300 som tyskarna själva körde till lägret eller som

00:00 / 00:23

Kvinnliga flyktingar från Bergen-Belsen anländer till Kalmar med fartyget Prins Carl den 1 juli 1945. Totalt kom 9 273 lägerfångar räddas med "De vita båtarna".

1/1

redan fans här innan räddningsaktionen började. Därutöver fick man under räddningsaktionens slutskede transportera fångar direkt från lägren Theresienstadt och Ravensbruck till Sverige. Dessa direkttransporter omfattade totalt 523 fångar. Räknar vi samman allt transporterade "De vita bussarna" 7 895 skandinaver till Sverige. Ändå säger vårt undermedvetna -än idag- att vi räddade 30 000 judar!

Med dessa siffror i beaktande blir "De vita båtarna" med sina 9 273 patienter den överlägset största hjälpinsatsen totalt sett under hela andra världskriget! Ändå är "De vita båtarna" en så okänd nutidshistoria för oss svenskar. Kanske var det vårt dåliga samvete som tvingade oss att hjälpa dessa människor, mer än humanitet och medmänsklighet? Vi hade resurser att hjälpa fler. Och vi uppfyllde inte ens den kvot vi lovat hjälpa. Kanske var det vår skam att vi faktiskt ställde oss på fel sida av historien, och att vi mer eller mindre tvingade ut judarna från Sverige efter konvalescenstiden som gör att "De vita båtarna" raderats ur vårt medvetande? Vi kommer aldrig få ett bra svar på frågan. Vilken orsak det än är förblir vi skyldiga att hålla berättelsen om "De vita båtarna" vid liv - om inte för oss själva - så åtminstone för Förintelsens oskyldiga offer!

// Anders Johansson.

Källa:

"Vita fartyg med röda kors" (1998) av Terje W. Fredh

”De vita skeppen” (1945) av Sune Birke

Div. länkar:

"Jag reste med de överlevande från Bergen-Belsen" (Länk)

"Vilka kom till Sverige med de vita båtarna?" (Länk)

"Kerstin räddade överlevare i unik aktion" (Länk)

"Befriade fångar anländer till Sverige" (Länk)

"De Vita båtarna har fallit i glömska" (Länk)

"Rönnskär räddade Hédi Fried" (Länk)

"Ett vitt skepp kommer lastat" (Länk)

"De befriade från 1945" (Länk)

"Förlorade röster" (Länk)

"De vita skeppen" (Länk)

De okända båtarna:

Ett än mer okänt fenomen är de hundratals människor som räddats undan förföljelse och Förintelseläger i Nazityskland redan innan krigsslutet. I boken "Vita fartyg med röda kors" (sid 35) av Terje W Fredh, kan man läsa att Röda korset hyrde två fartyg; "Lillie Mathiesen" och Salénångaren "Magdalena" som den 4 maj 1944 ankom Trelleborg med 800 fångar. Sju dagar senare, den 11 maj 1944, ankom det tyska fartyget "Holmberg" med 2 656 fångar till Malmö.

1945 chartrar Röda korset åter de två fartygen "Lillie Mathiesen" och Salénångaren "Magdalena" som lägger till i Lübecks hamn, vilket vid denna tid måste varit mycket riskfyllt då allierat flyg bombar tyska hamnar. Tyskarna hade här stuvat ombord fångar på flera fartyg där de levde under omänskliga förhållanden. Ett av dessa fartyg var "Athena" med 2 200 fångar ombord. Dr Hans Arnoldsson erbjöd de tyska myndigheterna att ta hand om 250 av dessa fångar. Samtidigt hade Björn Heger, norsk läkare som arbetade med Hans Arnoldsson farit till Süssel norr om Lübeck ang. en förfrågan att ta hand om 300 fångar som var inhysta i en lada och dessa fångar var i mycket dåligt skick.

De totalt 550 fångarna fördes ombord på ”Magdalena” för färd till Sverige. Samtidigt hade Arnoldsson

"Vita fartyg med röda kors" från 1998 av Terje W Fredh...

... i boken påstås transporter skett redan i maj 1944. Förmodligen ska det vara 1945 (?)

"Vita fartyg med röda kors" från 1998 av Terje W Fredh...

1/2

ordnat transport på ”Lillie Mathiesen” för 300 kvinnor från Ravensbrück. De bägge fartygen avgick den 30 maj från Lübeck till Malmö. "De vita båtarna" som evakuerade koncentrationslägerfångar under juli 1945 var alltså inte de första hjälpfartygen under Rödakors-flagg. Det finns förvånansvärt lite dokumenterat om dessa humanitära fartygs-transporter innan krigsslutet och om "Holmbergs" resa 1944 finns ingenting. Vi bör också ställa oss frågan om författaren till boken "Vita fartyg med röda kors" av misstag råkat blandat ihop årtalet 1944 med 1945? De transporter som utfördes 1945 finns dock dokumenterade av Röda korset.

00:00 / 01:56

1/1

Fritz Metzner:

När fartygen lämnat sina patienter och återvände mot Lübeck var fartygen inte alltid tomma. En man som åkte till Lübeck, förmodligen mot sin vilja, var den tyska nazisten Fritz Metzner. Fritz bodde på Tunnbindaregatan 50 i Norrköping ett stenkast från den judiska Synagogan och jobbade inom textilindustrin som textilkemist. Här på arbetet åsiktsregisterarade han cheferna och arbetarna inom industrin som den underrättelseagent han var. Det kunde handla om kartläggningar av vilka företag i Norrköping som är judiska, tyskfientliga eller opålitliga.

Han rapporterade till Nazistpartiet i Tyskland, regelbundet. Fritz kom att utöva en stor makt över Norrköpings tyska invånare och blev ledare för Stützpunkt Norrköping. Många var rädda för vad han skulle rapportera hem till Tyskland. Säkerhetspolisen bedömde honom vara en ”A”-klassens nazist, den allra farligaste sorten, och övervakade hans telefon och post. Efter kriget avvisades hela familjen Metzner från Sverige till Lübeck med S/S Kastelholm. Där upphör alla spår efter honom...

Fästpunkt 1

HMS Prins Carl

H.M.S. Prins Carl i Slite hamn Patienterna tas i land med hjälp av Röda Korsets personal i Slite hamn.

HMS Prins Carl

1/7

HMS Prins Carl

Fartyget byggdes 1931 av Finnboda Varf AB i Nacka för Stockholms Rederi AB Svea, Stockholm, och fick namnet S/S Munin. Fartyget var 80,3 meter långt, 11,3 meter bret och vägde 1372 ton. Fartyget drevs av en 4-cyl, Lentz quadruppelångmaskin på 925 hk vilket gav fartyget en toppfart på 12 knop.

1939 rekvirerades S/S Munin av Svenska marinen och planen var att bygga om fartyget till en hjälpkanonbåt, men blev istället ombyggd vid Finnboda varv till ett lasarettsfartyg och döptes därvid om till HMS Prins Carl. Efter hjälpinsatsen under "De vita båtarna" sommaren 1945 blev fartyget ett radarskolfartyg. 1959 avrustades fartyget och lades upp. Användes tio år senare som militärt bombmål och 1971 skrotades slutligen fartyget.

M/S Rönnskär i Malmö hamn 1945.

Hédi Fried 1924-2022

M/S Rönnskär i Malmö hamn 1945.

1/5

M/S Rönnskär

Fartyget byggdes på Öresundsvarvet i Landskrona 1942 och var systerfartyg med M/S Karskär. M/S Rönnskär gjorde nio resor från Lubeck till Malmö och Helsingborg. På den tredje resan fanns 21-åriga Hédi Fried (1924-2022). "Från tåget lastades vi över på färjan som skulle föra oss till Sverige – en vit duva på väg till paradiset", skriver Hédi Fried i sin bok från 1992, "Skärvor av ett liv". Hon kom senare bli en röst för Förintelsen och nazismens offer.

Den 24 juli gjordes den nionde och sista resan. Då fartyget julen 1950 låg i London bröt en våldsam brand ut midskepps varvid befälhavaren och maskinchefen omkom. 1955 såldes Rönnskär till Broström Tender Service och såldes vidare 1956 till redare i Panama, nu omdöpt till Tento. Från 1970 ägd av olika redare i Bahrain och Iran. Omdöpt 2006 till Darya Delan 2 ligger idag som vrak utanför Irans kust norr om Hormuz sundet i Persiska viken.

Fästpunkt 2

M/S Karskär 1943 innan ommålningen.

M/S Karskär i Stockholm 1945.

M/S Karskär i Härnösand oktober 1964.

M/S Karskär 1943 innan ommålningen.

1/4

M/S Karskär

Fartyget byggdes på Öresundsvarvet i Landskrona 1942 för Stockholms Rederi AB Svea och var systerfartyg med M/S Rönnskär. Fartyget var 63,4 meter långt och 9,6 meter bred och vägde 788 ton. Karskär levererades till kund den 6 april 1943. Fartyget drevs av en 6 cyl. 2-takts enkelverkande Atlas Diesel på 862 hk vilket gav fartyget en toppfart på 13 knop. Den 24 juli 1945 skedde den sista överfarten med M/S Karskärs från Lübeck.

1954 såldes M/S Karskär till Rederi AB Coasting (Broström) i Göteborg och döptes om till Largo, för att året efter överföras till Broströms Tender Service i Göteborg. Såld 1964 till Susam SA. (J Bootsma) i Panama och omdöpt till Anna. Skrotad 3 kvartalet 1971 av Frank Rijsdijk i Hendrik-ldo-Ambacht vid Rotterdam i Holland.

Fästpunkt 3

Fästpunkt 4

S/S Kastelholm

Eriksbergs mekaniska verkstad i Göteborg byggde fartyget till rederiet Svenska Amerika Linjen, Göteborg och som sjösattes i augusti 1928. Hon kom att mestadels gå mellan olika hamnstäder i Östersjön ända fram till 70-talet. S/S Kastelholm som kunde ta 150 passagerare var 55 meter lång, 9,4 meter brett med en vikt på 921 ton och drevs med en 3-cyl ångmaskin på 1034 hk vilket medgav en toppfart på 12 knop.

Fartyget trafikerade tex Åbo- Mariehamn- Stockholm och Stockholm- Oskarshamn- Borgholm- Kalmar samt kryssningar mellan Köpenhamn- Visby- Rönne- Stockholm. Såldes till Ångfartygs AB Bore, Åbo 1954 men hamnade åter igen i svensk ägo 1973. Fartyget hamnade så småningom i Köpenhamn och användes som kyrka ett tag innan det 1975 såldes till Persöner AB Ystad för skrotning.

Kastelholm ankommer Frihamnen Göteborg

Salong ombord på Kastelholm.

Kastelholm ankommer Frihamnen Göteborg

1/12

M/S Kronprinsessan Ingrid

Byggd 1936 i Fredrikshavn för trafik till Göteborg. 64 meter lång och 10 meter bred på 794 ton med 14 knops toppfart. Drevs av två 6-cyl, Atlas dieslar med en sammanlagd effekt på 1611 kW. Fartyget kunde ta 600 passagerare och 40 bilar. Upplagd 1940 på grund av kriget. Gjorde sammanlagt 8 resor från Lübeck och var det största fartyget av de fem.

Förlängd 1950 med 7,84 meter och 1955 såld till Ångfartygs AB Gotland och omdöpt till M/S Christoffer Polhem. Såldes 1963 till Expresslinjen AB, omdöpt till M/S Marina och gick under resten av 60-talet mellan Stockholm och Mariefred. Såld 1969 till Jugoslavien och gick under 70-talet mellan Pula- Venedig. Tog ur drift 2006 och ligger därefter som ett restaurang fartyg i Rijeka, Kroatien. Totalrenoverades så sent som 2018.

M/S Kronprinsessan Ingrid

M/S Kronprinsessan Ingrid genom Falsterbo-kanalen.

M/S Marina är idag ett restaurangfartyg i Rijeka, Kroatien. Foto från 2019

M/S Kronprinsessan Ingrid

1/8

Fästpunkt 5

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!