Den svenska atombomben

Den Svenska Atombomben.

"Den Svenska Linjen" 1948-1972.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Sverige skulle bli en kärnvapenmakt med 100 egentillverkade atombomber!

-och detta utan svenska folkets vetskap"

Visste Du att Sverige under ett kvarts sekel hade ett fullskaligt kärnvapenprogram i syfte att ta fram egna atombomber och bli en av världens första och största kärnvapenmakter?

Visste Du att över 300 försvarsforskare och kärnfysiker arbetade heltid under 1950- och 1960 talet med det svenska atombombsprojektet? Målet var att innanför landets gränser ta fram minst 100 helt svensktillverkade atombomber. En testreaktor byggdes mitt inne i Stockholm. En plutoniumfabrik byggdes i Norrköping. En tungvattenfabrik planerades till Ljungaverk och vid de hemliga militära testanläggningarna vid Grindsjön och Ursvik tillverkades delarna som skulle sättas samman till en atombomb. Man skissade på ett ultramodernt överljudsbombplan som skulle släppa bomberna över fiendeland och uppe i Lapplands ödemark var man redan i full gång att förbereda provsprängningen av den första svenska atombomben.

Men när allt var klart i mitten av 60-talet lades istället hela det superhemliga atombombsprojetet lugnt och stilla ned, och detta utan några som helst protester från de inblandade. Ett hemligt militärt projekt som hade kostat oss svenska skattebetalare långt över etthundra miljarder kronor tycktes bara rinna ut i sanden. Eller gjorde det...?

Varför upphörde det enorma projektet när vi var helt klara? Vad var det som egentligen hände? Istället påbörjas en lång rad mycket märkliga ombyggnader inom vårt försvar. Varför förlängdes till exempel plötsligt startbanorna på de militära flygfälten? Varför blev plötsligt lilla Sverige världsledande på kärnkraftverk och vad var det för mystisk explosion som sakade husen i Solna 1972?

Var det så att det hemliga svenska kärnvapenprojektet i sin tur innehöll en annan dold hemlighet ytterst få personer kände till? En lögn som hade ett helt annat slutmål än att tillverka 100 atombomber? Detta är berättelsen om en av de minst omtalade händelserna i svensk politik. Detta är en berättelse ytterst få svenskar idag känner till, för detta är berättelsen om den svenska atombomben!

Den svenska atombomben.Del 1

00:00 / 1:23:08

Den svenska atombomben.Del 2

00:00 / 59:24

Solen stod högt på himlen denna varma, vackra sommardag långt ut i Lapplands karga ödemark. Klockan är strax efter två på eftermiddagen den 28 augusti 1957 och platsen är ett hemligt militärområde sex mil sydväst om Jokkmokk. Bara ljudet av mygg och något avlägset fågelkvitter hördes i lappmarken. Sekunden senare går en stöt likt en kraftig jordbävning genom marken. Allt skakar till och en enorm tryckvåg går genom det ödsliga landskapet. Tryckvågen sprider sig på någon sekund många flera kilometer ifrån detonationsplatsen och förstör byggnader, fordon och elektronik på sin väg. Även utplacerade djur dör av tryckvågen. Ett enormt svampmoln reser sig över en kilometer upp mot skyn över den svenska moränmarken. Den 50 ton tunga bonyl-laddade bomben "Vega" har precis detonerat. Den största och kraftigaste detonationen i svensk historia är ett faktum. Ett år av noga förberedelser är nu över på en sekund men detonationen är bara det sista steget innan Sverige ska ta fram en än kraftigare bomb, för nästa bomb på den topphemliga testanläggningen i Lapplands ödemark, och som ska brisera sommaren 1963, blir då inte vilken bomb som helst, det ska bli Sveriges första atombomb!

"Nästa bomb ska bli Sveriges första atombomb"

Under julhelgen 1938 går forskaren och vetenskapskvinnan Lise Meitner på en promenad med sin väninna Eva von Bahr Bergius i ett kyligt men vackert vinterlandskap i Kungälv strax norr om Göteborg. Den 60-årige judinnan Lise Meitner var född i Österrike och hade studerat fysik vid universiteten i Wien och i Berlin. Under sommaren hade Lise lyckats fly Hitlers nazityskland och under hösten hade hon med Eva von Bahrs hjälp slutligen hamnat i Stockholm där hon sedan kom att bo de kommande 22 åren. I Stockholm kom hon att arbeta vid bland annat vid Nobelinstitutet för fysik, Stockholms högskola, Försvarets forskningsanstalt (FOA) och Kungliga Tekniska Högskolan (KTH).

Lise hade de senaste åren studerat radioaktivitet och kärnfysik i Berlin och hennes tankar hade under promenaden i Kungälv upptagits av ett problem som hon och hennes kollega i Berlin, kemisten Otto Hahn hade kört fast på. Tillsammans hade de experimenterat med att bestråla en bit uran med de nyligen upptäckta neutronerna men de kunde inte förstå resultatet av dessa experiment.

Det var mitt under denna vinterpromenad i Kungälv som Lise plötsligt kom på vad som hände med uranet. Tänk om neutronpartikeln klyver atomkärnan i uranet i två delar och att dessa två delar sedan klyver två andra atomkärnor så en kedjereaktion uppstår och därvid skulle också en stor mängd energi frigöras. Tanken var svindlade för Lise. Det hela föreföll ju helt omöjligt att en atom kunde klyvas. Ordet "atom" kommer från grekiskan och betyder just "odelbar". Det är den minsta beståndsdelen som inte längre går att dela i en mindre del.

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Bildgalleri: Lise Meitner och Uddmanska huset på Västra gatan 9 där Lise bodde vid sin vistelse i Kungälv 1938.

Lise Meitner (1878-1968)

Uddmanska huset även kallat "Rosa huset".

Otto Hahn (1879-1968)

Lise Meitner (1878-1968)

1/6

Det hävdas att Lise kom på teorin när hon såg ett barn kasta en snöboll på ett större snöklot så detta klot gick i två delar. Hur det än var med den saken satte Lise sig ner på en avhuggen trädstam, tog upp ett papper och en penna och klottrade ner den teoretiska förklaringen för kärnklyvningens förlopp som hon precis kommit på.

Lise Meitners kollega Otto Hahn publicerade de kemiska upptäckterna månaden senare i januari 1939 och Lise Meitner de fysikaliska förklaringarna följande månad tillsammans med hennes systerson fysikern Otto Frisch. De döpte processen till "nukleär fission". I denna publikation förutsåg Lise Meitner möjligheten till en kärnreaktion med en enorm energiutveckling som följd. Nu fick hela världens vetskapsmän veta att det var möjligt att kunna klyva en atom och därmed -rent teoretiskt- kunna framställa ett "domedagsvapen" kraftigare än något annat mänskligheten tidigare skådat. Betoningen ligger här på ordet vetskapsmän, för i februari 1939 råder fortfarande fred, ingen vill, eller vågar tro, att världens största krig ska bryta ut inom sju månader. För det som just nu bara intresserar en liten grupp vetskapsmän kommer inom en mycket snar framtid intressera hela världens maktelit, politiker, kärnfysiker och militärer...

Fem och ett halvt år efter Otto Hahns och Lise Meitners publikation är andra världskriget i Europa över. Hitler har tagit sitt liv och ett krossat Nazityskland har kapitulerat villkorslöst men andra världskriget pågår fortfarande. På andra sidan jorden är Stilla Havet världens största slagfält mellan de militära supermakterna USA och Japan. USA har sakta men säkert (men med stora förluster) återtagit och befriat ö efter ö från den japanerna ockupationsmakten och närmar sig nu de Japanska huvudöarna. Japanerna är svåra motståndare med den fanatism som de japanska soldaterna visar upp. Den japanska moraluppfattningen som hade sina rötter i samuraiernas ideal, förbjöd kapitulation även i hopplösa lägen. Följaktligen slogs de ofta till det bittra slutet och striderna blev mycket blodiga och utdragna. Japanerna var också ökända för att tortera sina fångar till döds på de mest bestialiska sätt vilket skrämde deras fiender att gå i närstrid mot japanerna. Det sista stora hindret för de amerikanska styrkorna, innan en invasion av de japanska huvudöarna kunde inledas, var ön Okinawa. Slaget om Okinawa blev Stillahavskrigets sista stora drabbning och anses idag som det största kombinerade land-sjö-luft-slaget i krigshistorien.

"Provsprängningen skulle visa politiker och militärer bombens enorma kapacitet

- och dess förödande effekt!"

Slaget vanns -till slut- av USA men detta efter stora förluster. Av de 180 000 amerikanska soldaterna stupade minst 13 000. 36 000 sårades och ytterligare tusentals avled senare av skador och sjukdomar. Antalet stupade japanska soldater uppgick till 100 000 man och minst lika många civila dödades. Idag tror man att över en kvarts miljon människor dog under slaget om ön. Om förlusterna blev så stora för att inta en relativt liten ö som Okinawa, hur enorma skulle då inte förlusterna bli när man skulle inta de Japanska huvudöarna?

Man räknade att det skulle krävas mellan 500 000 och upp till en miljon stupade amerikanska soldater för att inta Japan. Så mycket resurser hade man inte - eller rättare sagt- så många unga amerikanska liv ville man inte offra. Ska USA vinna över Japan behöver man tänka i helt nya banor. Man behöver ett helt nytt vapen. Ett domedagsvapen...

Ingen av alla de tusentals soldaterna som stred på Okinawa visste då att USA sedan tre år tillbaka under ett topphemligt projekt som gick under kodnamnet "Manhattanprojektet" försökt tänja Lise Meinterns upptäckt att atomkärnor kan klyvas. Det enorma projektet som hade byggts upp i vildmarken vid Los Alamos i New Mexico hade som mest innefattat över 130 000 arbetare, tekniker, forskare och kärnfysiker. Några av de främsta och mest kända kärnfysikerna som arbetade med Manhattanprojektet var Robert Oppenheimer, svenskättade Glenn Seaborg, dansken Niels Bohr och italienaren Enrico Fermi. En av de forskare som dock tackade nej till att medverka i Manhattanprojektet var Lise Meitner.

Bildgalleri: "The Gadget" världens första atombomb som prov-sprängdes under projekt "Trinity" i Alamogordoöknen i New Mexico den 16 Juli 1945.

1/9

Vid tiden för invasionen av Okinawa hade Manhattanpojektet nått fram till sitt slutmål, att bygga tre bomber med den nya kärnklyvingsprincipen. Den första av dessa tre bomber provsprängdes i Alamogordoöknen i New Mexico den 16 juli 1945 under kodnamnet "Trinity" och själva bomben döptes till "The Gadget". Provsprängningen skulle, förutom se så bomben verkligen fungerade, även visa politiker och militärer bombens enorma kapacitet - och dess förödande effekt!

De två andra bomberna skickades därefter under största sekretess över Stilla Havet ombord på fartyget USS Indianapolis till den lilla ön Tinian i Nordmarianerna. Tinian beläget 13 mil norr om ön Guam, rakt österut från Filipinerna, hade USA tagit från japanerna ett år tidigare, i juli 1944, efter 9 dagars hårda och blodiga strider. Det var under slaget om Tinian som man för första gången hade använt en ny typ av klibbig vätska i brandbomber -Naplam! En del japanska soldater flydde in och höll sig gömda i öns djungel under slaget. Den sista soldaten, Murata Susumu, togs till fånga först 1953. Han var då helt ovetandes om att kriget varit över sedan 8 år tillbaka.

På Tinian fanns inte mindre än sex start- och landningsbanor för flyg, var och en 2,4 kilometer lång. Fyra av dessa sex banor fanns på öns norra del och det var här man nu förberedde lastning av de två bomberna till de B-29 bombplan som skulle användas. Tidigt på morgonen den 6 augusti 1945 statade en av dessa två B-29 som döpts till "Enola Gay" efter pilotens mamma, Enola Gay Tibbets, från Tinian och någon timme senare klockan 08:15 släpptes den första bomben -som fått namnet "Little Boy"- över ett civilt mål, den japanska staden Hiroshima. Den 4,4 ton tunga uran laddade bomben släpptes från 9 400 meters höjd och detonerade 43 sekunder senare, 580 meter över stadens centrum och bara 240 meter från Aioi-bron som var bombfällningens siktpunkt. Uppskattningsvis dödades 120 000 av stadens invånare av den omedelbara detonationen eller av bränn och strålskador de efterkommande dagarna. Efter bombanfallet är USA tydliga till Japans ledning: "-Vi kommer fortsätta utplåna stad efter stad med detta domedagsvapen till ni kapitulerar villkorslöst!"

"Vi hade fått fred på jorden, och detta tack vare ett domedagsvapen"

Tre dagar senare den 9 augusti 1945 lyfter det andra B-29 bombplanet, döpt till "Bockscar" från Tinian och ombord finns den andra bomben som ska fällas över Japan. Denna bomb - som fått namnet "Fat Man" - är av en helt annan konstruktion än bomben man släppte över Hiroshima. "Fat man" är inte laddad med uran utan laddad med plutonium. Målet för denna bomb var den japanska hamnstaden Kokura.

När man kommer fram till Kokura har molnighet gjort det omöjligt att se staden och efter tre försök börjar bränslet ombord ta slut. I sista sekund bestämmer man att flyga till det sekundära målet, staden Nagasaki. Även över Nagasaki var molnigheten tät men man kunde till slut få bekräftat att staden låg under dem.

"Fat Man" var ca 70% kraftigare än "Little Boy" men missade sitt mål på grund av dålig sikt med 1,2 kilometer, ändå dog uppskattningsvis 80 000 av Nagasakis invånare av den omedelbara detonationen. USA upprepade varningen till Japan att stad efter stad kommer att utplånas. Det var ett högt spel för man hade inte fler bomber att tillgå men detta var ju något Japans ledare inte kände till....

Transporten av bomb-delarna till Tinian med USS Indianapolis hade varit topphemlig för att japanerna inte skulle veta hur många bomber man hade till sitt förfogande. Strax efter fartyget levererat vapenlasten till Tinian sänks fartyget av en japansk u-båt. 300 man dödas direkt av torpederingen och övriga i besättningen ca 900 man hamnar i vattnet. Det dröjer nästan 4 dygn innan den första hjälpen når fram, då

Bildgalleri. Besättningen på B-29 planet "Enola Gay" som släppte atombomben över Hiroshima 6 augusti 1945. Fotografiet taget på ön Tinian efter uppdraget.

Tinian 1945

Minnesmärke på Okinawa.

1/22

har 600 man redan dött, de flesta av hajattacker. Episoden med USS Indianapolis och besättningens tragiska öde finns omnämnt i Steven Spielbergs klassiska skräckfilm "Hajen" från 1975.

Japan förstod snart att Hiroshima och Nagasaki inte utplånats av vanliga konventionella sprängbomber utan av något helt annat. Till slut insåg Japan att man inte hade något att sätta emot mot dessa fruktansvärda vapen och några dagar senare kapitulerade man. USAs iskalla spel hade lyckats och man stod nu som segrare. Andra världskriget var över. Vi hade äntligen fått fred på jorden och detta tack vara ett nytt domedagsvapen, ett massförstörelsevapen vi idag känner under namnet; atombomb!

När röken skingrats från de två atombombsexpositionerna över Hiroshima och Nagasaki var plötsligt världen förändrad. Inte bara att mänskligheten gått in i kärnvapenåldern utan att världen nu även var uppdelad i två maktblock. Den blå demokratiska västvärlden och det röda kommunistiska östblocket och mitt mellan dessa maktblock, mitt mellan Väst och Öst, stod det fredsälskande lilla neutrala och alliansfria landet Sverige! Alla förstod att nästa världskrig -Det Tredje Världskriget- skulle vinnas av de som hade flest kärnvapen. Hade man inga kärnvapen var man ett lätt byte och helt chanslös i nästa krig! De två maktblocken med USA och Sovjetunionen i spetsen började tävla i att producera allt fler och allt kraftigare kärnvapen. Även länder som Storbritannien och Frankrike hakade på. Det blev en farlig kapprustning som kom att kallas "Det kalla kriget". Alla länder med en större krigs- eller försvarsmakt försökte få tag på kärnvapen eller teknologin bakom dessa vapen, och ett av dessa länder som desperat villa ha kärnvapen i sin arsenal var just det lilla fredsälskande neutrala och alliansfria Sverige!

Till en början gör den svenska regeringen ett antal försök att få tillgång till amerikansk kärnvapenteknologi. Det gäller allt från tekniskt kunnande och teknisk utrustning till att få köpa helt färdiga kärnvapen. Men Sverige står vid tiden inte högt i kurs efter vi bland annat levererat järnmalm och kullager till Nazityskland under hela kriget. Material som var nödvändiga för att hålla Hitlers krigsmakt rullandes. Sverige stod på Hitlers sida, alltså på USAs fiendes sida och nu kom Sverige krypande och ville köpa deras kärnvapenteknologi men detta utan att vilja gå med i deras vapenallians, Nato! Det blev ett ganska bryskt nej från USA till Sverige. Visst kan Sverige få köpa amerikanska bomber, men bara om man överger sin neutralitetspolitik och skriver på ett försvarsavtal med USA och dessutom låter amerikanarna få kontroll över hur de svenska kärnvapnen används. Inget av alternativen lockar den socialdemokratiska regeringen...

"Sverige ska bli en kärnvapenmakt - men detta måste ske utan svenska folkets vetskap!"

När regeringen förstod att det var omöjligt att få denna vapenteknologi från något annat land fanns bara en sak att göra; att tillverka egna kärnvapen! Nu påbörjades Sveriges största, dyraste och hemligaste projekt någonsin. Sveriges motsvarighet till det amerikanska "Manhattanprojektet" kom att gå under det lite trista kodnamnet "Den svenska linjen", och projektets mål var att innanför landets gränser, och samtidigt helt utan allmänhetens kännedom, utveckla, framställa och tillverka minst etthundra, helt svensktillverkade plutoniumladdade kärnvapen - etthundra svenska atombomber!

Efter andra världskrigets slut hösten 1945 bildades Atomkommittén med 10 delegater i syfte att forska om kärnenergi. En av de som personligen sökte upp den nyligen tillträdde statsministern Tage Erlander för att medverka i Atomkommitèn var Lise Meitner. Lise fick en professors lön och ett mindre laboratorium som först placerades på IVAs försöksstation på Drottning Kristinas väg 47. Totalt fick Atomkommitén ett forskningsstöd på 6 miljoner kronor under de första åren, vilket motsvarar ca 140 miljoner kronor i dagens penningvärde.

Tage Erlander och dåvarande partisekreteraren Olof Palme samt deras inre kärna i den socialdemokratiska regeringen ville nu alla satsa på egna, svensktillverkade kärnvapen och gav Försvarets forskningsanstalt (FOA) uppdraget att också gå i den riktningen. FOA kom sedan 1947 att starta arbetet med kärnforskning genom bolaget AB Atomenergi. Bland annat för att tron var stor att ”alla” nationer snart skulle ha sina egna kärnvapen, men också för att Sverige hade alla förutsättningarna att vara tidigt ute med dessa vapen.

Den 28 augusti 1957 sprängdes den 50 ton bonyl-laddade bomben Vega i ett 14 meter högt torn för att öka spräng-effekten. Det är den kraftigaste explosionen i Sveriges historia. Svampmolnet reser sig en kilometer upp i skyn.

Våra fabriker var inte sönderbombade efter kriget och vi hade några av världens ledande kärnfysiker och vetenskapsmän. Dessutom hade man nyligen hittat stora uranfyndigheter i Sverige, vilket var förutsättningen för att kunna tillverka en atombomb. Nu saknades bara testreaktorer för att omvandla uran till plutonium och anläggningar att framställa tungt vatten. Året efter, 1948, gav den socialdemokratiska regeringen FOA i största hemlighet klartecken att undersöka vidare för förutsättningarna att det lilla neutrala och fredliga Sverige skulle bli en kärnvapenmakt - men detta måste ske utan svenska folkets vetskap! De som ska tvingas finansiera hela projektet - det svenska folket - ska inget få veta!

Det bestäms i ett tidigt stadie att Sverige inte ska satsa på en uranladdad bomb utan en plutoniumladdad bomb då dessa har betydligt större sprängverkan men samtidigt en svårare tillverkningsprocess. Det beräknas att varje bomb måste ha 50 kg plutonium vilket kommer ställa mycket hårda kapacitetskrav på anskaffning av uran, upparbetningsanläggningar och reaktorer. (idag vet vi att det hade räckt med 6 kg plutonium för en bomb i Nagasaki-klassen) Det är nu -1948- som det svenska kärnvapenprogrammet "Den Svenska Linjen" börjar på allvar!

Kärnenergiforskning handlade dock inte bara om atombomber utan var vid denna tidpunkt även mycket intressant ur civil synpunkt. Industrialiseringen och ett modernare samhälle krävde mer elkraft och vattenkraften från de norrländska älvarna skulle i framtiden inte kunna försörja södra Sveriges ökande elenergibehov. Att forska och experimentera med hemlig kärnvapenforskning parallellt med civil kärnenergi skulle alltså vara en perfekt täckmantel att framställa kärnvapen! Inom bara två årtionden var Sverige världsledande inom kärnkraftteknologi och plötsligt kunde lilla Sverige stoltsera med dåtidens modernaste kärnkraftverk som växte upp i Oskarshamn, Ringhals, Barsebäck och Forsmark. Kärnkraftverk som då lätt kunde mäta sig med betydligt större länders kärnkraftverk i USA, Sovjetunionen, Storbritannien eller Frankrike. Länder som alla hade ett kärnvapenprogram! Vad ytterst få svenskar då visste var att vi blivit så kunniga inom kärnkraftteknologi tack vare vårt eget hemliga kärnvapenprojekt. ASEA-Atom blev den civila forskningen om kärnenergi medan AB Atomenergi blev den militära delen av forskningen i Sverige.

"Erlander och Palme kommer dyka upp fler gånger innan denna berättelse nått sitt slut."

Runt om i landet drar i största hemlighet ett jätteprojekt igång som kommer innefatta ett tiotal stora anläggningar och som på ett eller annat sätt inkluderar tusentals människor, allt från byggarbetare till kärnfysiker. Utåt sett är Sverige ett neutralt litet fredsälskande land med sina knappt sju miljoner invånare men bakom kulisserna tänker regeringspartiet med Tage Erlander och Olof Palme i spetsen göra Sverige till ett av världens mest kärnvapenrikaste länder per capita.

När Sverige nu går in i 1950-talet har det svenska kärnvapenprogrammet precis startat upp och börjar öka upp i varv. Runt om i landet börjar det byggas en rad märkliga byggnader. Byggnader som skulle vara topphemliga men som ändå var omöjliga att hålla just hemliga. I centrala Stockholm början man gräva ett 27 meter djupt bergrum där Sveriges första test-reaktor (R1) placerades och uppe i Lapplands ödemarker anskaffar försvaret ett enormt hemligt testområde lika stort som hela Blekinge där atombomben ska provsprängas. Optimismen för svenska kärnvapen bland militären och vissa inom den högsta politiska ledningen är stor.

Tage Erlander argumenterar för en svensk atombombs satsning 1954 och året efter, 1955, tillsatte den socialdemokratiska regeringen en utredning om civil kärnenergi. Denna föreslog att Sverige skulle satsa på en komplett kärnbränslecykel baserad på inhemskt uran och en tungvattenreaktor, samt att det mesta inom denna satsning skulle stå under statlig kontroll. Dolt i denna satsning skulle även svenska kärnvapen tas fram.

Bildgalleri: Sveriges första test-reaktor R1 byggd av AB Atomenergi belägen 27 meter under jord vid KTH i centrala Stockholm. R1 var i drift från 1954 ända fram till 1970.

Reaktor R1 på KTH

Reaktor-rummet idag

Reaktor R1 på KTH

1/6

Detta var huvuddragen i det som senare kom att kallas "Den svenska linjen", det vill säga att framställa kärnvapen som var helt tillverkade innanför landets gränser, vilket var ett krav annars hade USA stoppat all export av råmaterial som behövdes då USA under inga omständigheter ville att Sverige - eller något annat land - skulle skaffa kärnvapen. På ett regerings-sammanträde samma år, i november 1955, togs för första gången frågan om svensk anskaffning av kärnvapen upp till öppen diskussion vilket skedde på försvarsminister Torsten Nilssons initiativ.

Året efter, 1956, klubbar regeringen officiellt igenom "Den svenska linjen" men då har projektet redan varit igång i 10 år och många av de enorma byggnadsprojekt som behövs är redan färdiga eller under byggnad. Anläggningar som måste tagit flera år att planera och bygga stod nu plötsligt startklara direkt efter att beslutet klubbats igenom av regeringen. Till exempel hade Sveriges första testreaktor för att få fram plutonium redan varit i drift i över två år och ett utvinningsverk för uran stod också klart i Kvarntorp i Närke. Detta innebär alltså att statsminister Tage Erlander, hans statssekreterare Olof Palme och en liten inre grupp kärnvapenvurmare indirekt godkänt "Den Svenska Linjen" många år innan den officiellt klubbades igenom av regeringen. Redan här bedrog våra socialdemokratiska ledare såväl parlamentariska som demokratiska beslutsprocesser samt hela det svenska folket. Tage Erlander och Olof Palme är två socialdemokratiska herrar som kommer dyka upp åtskilliga fler gånger innan denna berättelse har nått sitt slut...

Men hur skulle allt finansieras? Då riksdagen var splittrad i frågan om svenska kärnvapen kom diverse motståndsgrupper bildas som i förlängningen kunde avslöja och rasera hela projektet. Försvaret , Tage Erlander och Olof Palme skissade fram ett förslag för att dölja verksamheten. Man startade två parallella militära forskningsprojekt som fick namnen "S-programmet" och "L-programmet" där S stod för Skydd och L stod för Laddning. När sedan opinionen krävde att "L-programmet" (vilket var den verkliga kärnvapenforskningen) skulle läggas ned flyttades i största hemlighet allt bra över till "S-programmet" vilket var ett program ingen kunde klaga eller ifrågasätta. För vem skulle tycka det var dåligt i att forska om hur vi skulle skydda oss om ryssen kommer?

Det var i detta skyddsforskningsprojet som budgeten sedan utökades med namnet "Utvidgad skyddsforskning" för att finansiera kärnvapenforskningen. "Skyddsforskningsprogrammet" slukade enorma summor pengar men i realiteten bedrevs ingen större forskning hur vi skulle skydda oss i ett framtida kärnvapenkrig - alla medel gick istället direkt in i kärnvapenforskningen! Det var alltså i tron att våra skattemiljarder gick till att bedriva forskning hur vi skulle skydda oss från fiendens kärnvapen som vi i själva verket bedrev forskning för att ta fram egna kärnvapen som skulle förgöra fienden!

"Innanför bergrums väggarna är syftet att utvinna plutonium för den svenska atombomben"

Under mitten av 50-talet går nu kärnvapenprojektet "Den Svenska Linjen" på högvarv. Tiotusentals människor var inblandade i ett hemligt projekt men få förstod det. Projektet var uppbyggt så att många mindre grupper fick en liten uppgift att lösa men förstod aldrig helheten eller projektets slutliga syfte. För att tillverka en atombomb behövs grundmaterialet uran och detta ämne hade man hittat i stora mängder i Sverige redan långt tidigare men då fanns inget användningsområde för detta ämne.

Uran börjar brytas i Kvarntorp i Närke och senare i större skala i Ranstad utanför Falköping. Totalt utvanns 50 ton uran. Uranet från denna brytning skulle bearbetas i reaktorer till plutonium och Sveriges första testreaktor började byggas redan 1950 (sex år innan regeringen klubbade igenom "Den Svenska Linjen") och testreaktorn startades upp 1954. Det blev docent Sigvard Eklund (1911-2000) som ledde byggandet av den första försöksreaktorn.

Reaktorn som fick namnet R1 laddades med tre ton uran som hade lånats från Frankrike, mot löfte om att kompensera Frankrike med motsvarande mängd när den svenska utvinningen kommit igång, samt fem ton tungvatten från Norge. R1 var placerad 27 meter ner i urberget i centrala Stockholm, närmare bestämt rakt under Q-husen på Drottning Kristinas Väg 51 på KTH-området.

Officiellt var det en testreaktor för civilt bruk men innanför bergrumsväggarna är syftet något helt annat; att utvinna plutonium för den svenska atombomben. R1

Bildgalleri: Ågestaverket R3/Adam blev Sveriges första kärnkraftverk men syftet var att få fram plutonium till kärnvapen. Anläggningen började rivas 2020.

R3/Adam Ågestaverket

Det ikoniska kyltornet strax innan rivningen 2020

R2 Studsvik

Ranstadsverket

Här bröts uran för den svenska atombomben.

R3/Adam Ågestaverket

Det ikoniska kyltornet strax innan rivningen 2020

1/22

var i drift ända fram till 1970 vilket få ses som anmärkningsvärt positivt för en första testreaktor. 1982 revs reaktorn och idag är reaktorhallen en blandning mellan museum och kulturhus med en arena för opera, dans och teater.

Efter man gjort en rad viktiga tester och utvärderingar av R1 var det dags för en ny större testreaktor och denna kom att placeras i Studsvik, 9 mil sydväst om Stockholm och reaktorn fick namnet R2 och var i drift från 1960 ända fram till 2005, alltså under hela 45 år! Studsvik blev sedan (och är så än idag) centrum för all forskning inom svensk kärnenergi. Under de kommande decennierna kom det totalt att byggas sex olika testreaktorer i Studsvik som då hade över 800 personer, och som mest 1000 personer anställda. Resultaten från R2 skulle leda fram till nästa testreaktor -R3- i syfte att få fram plutonium för det svenska kärnvapenprogrammet. Reaktor R3 kom att byggas i en enorm underjordisk anläggning i Ågesta fyra kilometer söder om Farsta, en mil söder om Stockholm.

Reaktorn som startade 1963 blev också Sveriges första kommersiella kärnkraftverk och fick därför officiellt namnet "Adam" men inofficiellt var verksamheten i första hand hemlig plutoniumframställning och man hade en kapacitet att få fram plutonium för fyra atombomber per år. Även om nästan hela den väldiga anläggningen ligger under jord har det lilla kyltornet som sticker upp från anläggningen idag blivit symbolen för hela det svenska kärnvapenprogrammet. R3/Adam var bara i drift under 11 år och stängdes redan 1974. Därefter hamnade Ågestaverket i malpåse och först 2019 bestämdes att verkat skulle rivas vilket inleddes 2020 och är klart 2025.

"1965 är konstruktionsarbetet på en avancerad kärnladdning klart"

Rejukan, Norge

Norsk Hydros anläggning för tungvatten

Grindsjön

1/17

Sverige var nu klart med testning av reaktorer och man visste hur man skulle framställa plutonium ur uran. Nu var det dax för den "riktiga" reaktorn. Den som

skulle förse hela det svenska kärnvapenprogrammet med all nödvändig plutonium. Anläggningen som skulle bli juvelen i kronan. Den största och viktigaste anläggningen av dem alla; reaktor R4...

De tre första reaktorerna var så kallade tungvattenreaktorer vilket krävde tungvatten. Detta tungvatten är också ett komplicerat ämne att få fram. Tungvatten (D²O) väger cirka 10 procent mer än vanligt vatten och första gången allmänheten hörde talas om tungvatten var 1943 då den norska motståndsrörelsen sprängde en anläggning i norska Rejukan i Telemark för att stoppa planerna på en tysk atombomb. Här hade Norsk Hydro byggt en kemfabrik och som en restprodukt fått fram tungvatten som nu Sverige -tillsvidare- köpte sitt tungvatten ifrån. Men eftersom projektet skulle vara självförsörjande innanför landets gränser planerades det att anläggas en svensk fabrik för tungvattenframställning och denna anläggning planerades till Ljungaverk i Medelpad.

Att tungvattenfabriken skulle ligga här var kanske inte så konstigt. Dels för att det kräver ofantliga mängder elektricitet för tungvatten framställning vilket man fick från det intilliggande vattenkraftverket men också för att det under kriget faktiskt redan fanns en topphemlig tungvattenfabrik just här i Ljungaverk som bland annat sålde tungvatten såväl till Adolf Hitlers atombombsprojekt "Uranverein" som till det amerikanska "Manhattanprojektet".

Bildgalleri: Idag vet vi att flera olyckor inträffade under arbetet att ta fram kärnvapen. Först 30 år efter olyckorna avslöjades lite vad som faktiskt hände, men än idag vet vi inte allt. Läs mer i länk.

Fem år efter kriget monterades fabriken ned och precis när detta arbete var klart kom man fram till att fabriken behövdes byggas upp igen. Den nya tungvattenfabriken i Ljungaverk blev dock aldrig verklighet mycket på grund av att Sverige lyckades köpa sitt tungvatten från Norge utan att USA fick kännedom om det. Tungvattnet blev därför den enda komponenten i "Den Svenska Linjen" som hamnade utanför riktlinjen att allt skulle hållas innanför landets gränser. Parallellt med forskning och testning av reaktorerna byggs även ett plutonium laboratorium i Stockholm där man ska lära sig mer om uran och plutonium.

I Ursvik, i Sundbybergs kommun, nordväst om Stockholm skulle delarna monteras ihop till en färdig atombomb helt enligt bombmakarnas tidsplaner från 1958. Det första plutoniet till Ursviks atombombsfabrik kom 1962, därefter ska mellan ett halvt och ett kilo plutonium levereras från Ågesta varje månad och 1963 ska det finnas tio kilo färdigt plutonium till den första bombprototypen och den första provsprängningen i Lapplands ödemark. De praktiska proven ska göras vid FOAs försöksstation vid Grindsjön på Södertörn, en timme söder om Stockholm, där den hemliga militära verksamheten startade redan 1941.

Grindsjön låg nära tätort med goda kommunikationer från Stockholm men samtidigt avsides ute på landsbygd med ett stort militärt testområde. Grindsjön blev Sveriges eget Los Alamos och byggdes delvis med Los Alamos som förebild. Här bedrevs redan forskning om pansarbrytande vapen, riktad sprängverkan och raketmotorer. 1959 byggs anläggningen ut med underjordiska bergrum och tunnlar för att kärnvapendelar ska kunna tillverkas. Det var också här de fysiska och mekaniska delarna till atombomberna tillverkades. Bland annat testas de spränglinser som pressar ihop plutoniumsfären till en överkritisk kula.

Konstruktionsberäkningarna för bomben utförs med en av Europas kraftfullaste stordatorer, en IBM 7090, som köps in av FOA i början av 1960-talet. Med hjälp av datorn kan principerna för bomben omvandlas till konstruktionsdata. Till sin hjälp har man även en egenutvecklad, unik röntgenkamera där man kan följa kompressionen i detalj med hög tidsupplösning. Bland annat försöker man öka densiteten hos plutoniumet med högt tryck för att minska den kritiska massan och därmed minimera behovet av vapenplutonium. Sverige hade vid denna tid teknisk utrustning som faktiskt kunde mäta sig med såväl USA som Storbritannien i kärnvapenforskning.

"Svampmolnet reser sig en kilometer över den svenska moränmarken"

Redan i början av 1960-talet har bombmakarna nu tillräckligt mycket kunskap för att tillverka en primitiv atombomb. Vid FOAs anläggningar i Ursvik och i Grindsjön är nu allt färdigt för att man ska kunna montera ihop färdiga atombomber. Den hemliga atombombsforskningen har gjort FOA-forskarna duktiga på teoretiska beräkningar, simuleringar och modellprov.

De första tidsplanerna i projektet från 40-talet håller dock inte utan den planerade sprängningen i Lapplands ödemark som först planerades till 1963 skjuts på framtiden. 1965 är konstruktionsarbetet på en avancerad kärnladdning klart, prototyperna till alla delar finns på plats och bombmakarna har tränat på sitt hantverk. Det enda som återstår är ett politiskt beslut och knappt tio kilo plutonium. De är så säkra på sin konstruktion att de är beredda att gå direkt till serieproduktion som planeras till Bofors i Karlskoga och den första provsprängningen planeras nu istället till 1966.

Militärens hemliga testanläggning sedan början av 50-talet i lappländska Nausta, sex mil söder om Jokkmokk var lika stort som hela Blekinge och här hade man 1956 sprängt den dittills kraftigaste detonationen i Sverige som gick under kodnamnet Sirius. Det var 36 ton med det konventionella sprängämnet bonyl som sprängdes vilket hade motsvarat 18 ton trotyl.

Året efter den 28 augusti 1957 sprängdes den hittills kaftigaste bomben i Sverige, kallad Vega. Från början var det meningen att 75 ton bonyl skulle placeras i ett 14 meter högt torn för att öka sprängeffekten, efter förebild från de amerikanska

Nausta

Vega

Nausta

Tornet

Nausta

"Plutnik"

Nausta

Vega

1/11

Bildgalleri: Detonationen av "Vega" 1957 vid den hemliga testanläggningen i lappländska Nausta.

provsprängningarna men när man lastat upp 50 ton* började det klena tornet knaka och svaja betänkligt så man fick till slut nöja sig med dessa 50 ton. Syftet var att se hur djur, natur och materiel klarade det enormt höga trycket från en kärnvapen explosion. (*= Uppgifter varierar från 34 ton till 75 ton. Enligt FOAs egna uppgifter var det 50 ton.)

För att studera tryckkraften från bomben placerades mängder av militär materiel kring laddningen, allt från utrangerad radioutrustning och ammunition till J29-flygplan och en Centurion-stridsvagn. Samt kaniner. Levande kaniner, i nedgrävda masonitlådor på olika avstånd från bomben. Tryckvågen sprider sig många kilometer från detonationsplatsen, och förstör byggnader, fordon och elektronik på sin väg. Svampmolnet reser sig en kilometer över den svenska moränmarken. Efter provsprängningarna av Sirius och Vega bildades en krater som senare vattenfylldes till en rund liten sjö på 45 meter i diameter som fått namnet Foajaure (en sammansättning av FOA och det samiska ordet för sjö; jaure)

Som lite kurriosa kan nämnas att Sveriges första rymdraket "Plutnik" avfyrades inte långt ifrån Nausta fyra år senare, 14 augusti 1961. Plutnik vägde 35 kg och var ett 2 meter långt metallrör som beräknades komma upp i en topphastighet av 4 000 km/h och nå en höjd av 80 km. Detta gör att den definitionsmässigt inte kom ut i rymden på 100 km höjd men den har ändå setts som startskottet för svensk rymdfart. Syftet med projektet var att undersöka nattlysande moln men experimentet misslyckades. Misslyckats har man också gjort att återfinna Plutnik för än idag är raken fortfarande inte återfunnen...

"Som en sista utväg skulle man även sätta in kärnvapen över svenskt territorium"

När Sverige under andra halvan av 60-talet beräknades ha sina etthundra plutonium-laddade atombomber klara måste dessa också förvaras säkert någonstans för att inte vår kärnvapenkapaciteten skulle kunna slås ut av ett överraskande motangrepp. Man skisserade på principen att huvuddelen av laddningarna, 80 st, förvarades spridda i minst fyra starkt skyddade och bevakade bergrumsförråd. Resten av bomberna, 20 st, skulle ständigt flyttas runt i ett slumpmässigt mönster mellan olika baser främst i Västsverige så att fienden aldrig skulle veta exakt var bomberna fanns. (Det s.k. Ahasverussystemet.)

Men hur skulle då kärnvapnen användas? Det fanns två olika scenario. Det ena var att ryssen kom in i norra Sverige via Finland och här i lappmarkerna skulle fienden bombas sönder och samman med såväl kemiska stridsmedel som kärnvapen. De mest troliga var dock att ryssen kom med enorma överskeppningsfartyg över Östersjön från de baltiska och Polska hamnstäderna. Därför hade vi ett omfattande spionage mot de stora hamnstäderna utmed Warszawapaktens östersjökust.

Man visste att ryssarna förfogade över minst 23 överskeppningsfartyg och att vart och ett kunde ta tiotusentals soldater och ett par hundra stridsvagnar, artilleripjäser eller andra markbaserade vapen. Man ansåg det var av avgörande vikt att slå ut dessa utskeppningshamnar och dess fartyg i ett inledningsskede och detta skulle göras med kärnvapen. Men naturligtvis räknade man att flera av de enorma överskeppningsfartygen redan var på väg mot Sverige långt innan de första atombomberna skulle utplåna städer som Riga, Stettin, Gdansk, Liepaja, Klaipeda och Kaliningrad.

Ubåtarna

Svenska marinens första ubåt, Hajen, i docka på örlogsvarvet i Stockholm byggåret 1904.

Invasionsflottan

Soldater ur Warszawapakten tränar landstigning under en militärövning 1969.

1/12

Bildgalleri: Då Sverige -inklämt mellan väst och öst- ställde sig på fel sida av historien under kriget stod vi nu utan vänner. Vi blev tvungna att bygga upp ett eget försvar där kustförsvar, ubåtar och flyg blev hörnpelarna.

Av denna anledning satsade Sverige mycket på ubåtar som kunde ligga på lur, ett starkt kustförsvar och ett stort modernt flygvapen som till slut blev det femte största i världen. Det var Östersjön som skulle bli vårt slagfält. Atombombstester, främst vid Bikini-atollen och Enewetak-atollen, hade redan visat att kärnladdningar inte var ett effektivt vapen mot skepp ute på öppet hav. Här fungerade konventionella vapen såsom torpeder eller robotar lika bra. Skulle ryssen ändå lyckas ta sig över Östersjön och landstiga i Sverige såg man slaget som i princip förlorat. Hade fienden hunnit lasta av sina vapen och upprättat ett så kallat "brohuvud" skulle fienden bombas med giftgas över svensk mark. Som en sista utväg skulle man sätta in kärnvapen även över svenskt territorium.

Bara en kvart, 20 minuter, sedan var de svenska överljudsbombplanen framme vid hamnstäderna och baserna i öst. Bombplanen skulle snabbt ta sig till Östersjöns östra delar och slå ut hamnar, marina baser och flygbaser men insatsen skulle förstås också innebära en massaker av bibliska proportioner när stad efter stad utplånades. När det gällde utskeppningshamnarna konstaterade man att dessa i allmänhet hade civil befolkning så pass nära hamnarna att även dessa skulle drabbas när insatser gjordes med kärnvapen vilket även skulle få stora politiska konsekvenser. Den svenska atombomben var alltså först och främst tänkt att släppas från bombflyg mot mål på andra sidan Östersjön. För att Sverige skulle kunna slå ut mål med kärnvapen i ett tidigt stadium krävdes därför ett överljudsbombplan. Problemet var bara att Sverige inte hade ett överljudsbombplan...

"A-36 Vargen skulle starta som en raket och landa som ett flygplan"

Saab A-36 Vargen.

Projekt 1300-50

Saab 29

"Flygande tunnan"

Lockheed SR-71

"Blackbird"

Saab A-36 Vargen.

Projekt 1300-50

1/15

Flygingenjörerna på Saab, som redan tagit fram Saab-29 "Flygande tunnan" samt Saab-32 "Lansen" och som just nu var i full gång med att konstruera Saab-35 "Draken", fick 1952 ytterligare ett topphemligt uppdrag: ett svenskt överljudsbombplan! Ingenjörerna och flygteknikerna på Saab i Linköping måste tappat hakan. Inte bara frågor hur allt skulle hinnas med i tid eller vad allt skulle kosta utan kanske mest över kravspecifikationen på det nya bombflygplanet.

Kravet löd: "Bygg ett bombflygplan som kan flyga i Mach 2,5 - 3,0 på minst 18 000 meters höjd med en aktionsradie på minst 410 km och som kan bära en 800 kilo tung atombomb!" Sverige skulle få sitt första kärnvapenbestyckade överljudsbombplan! Tanken var hisnade! Det går nämligen inte bara hänga på en utanpåliggande atombomb på ett jaktflyg och sedan dra iväg mot fiendeland i överljudsfart för att minska risken att bli nedskjuten. Värmeutvecklingen som uppstår vid överljudsfart gör atombomben instabil, något som på militärtekniska kallas "Cooking off", så ska man släppa en atombomb i hög fart måste man ha ett flygplan byggt just för denna uppgift.

Projektet fick namnet "Saab A-36 Vargen" där A stod för attack och det var Sovjetunionen som skulle attackeras. Med kärnvapen! Det deltavingade bombplanet A-36 Vargen skulle kunna flyga i minst dubbla ljudhastigheten på nära två mils höjd och ta med sig en bomblast på 800 kilo. Piloterna skulle specialutbildas i atombombsfällning. De första skisserna från början av 50-talet på Vargen var kanske lite väl överdrivna. Först tänkte man sig skjuta upp planet likt en raket, låta den glidflyga in över Sovjetunionen, fälla bomberna och sedan flyga

Bildgalleri: "Saab A-36 Vargen" hade egentligen bara en uppgift; att fälla svenska kärnvapen över Sovjetunionen. Se fler bilder i bildgalleriet nedan eller läs mer här.

tillbaka. Den skulle alltså starta som en raket och landa som ett flygplan. Detta var 35 år innan den första amerikanska rymdfärjan flög på ett liknande sätt.

Det rena science-fiction koncept övergavs relativt snabbt då man förstod att kostnaderna skulle bli astronomiska. Nästa förslag var ett tvåmotorigt plan med jetmotorerna mitt på deltavingen designat för mach 2.5 som påminde mycket om det överljudsspionplan som USA kom att bygga tio år senare, vilket kanske idag är världens mest mytomspunna flygplan; Lookheed SR-71 kanske mer känt under namnet "Blackbird"! Det sista förslaget blev ett enmotorigt deltavinge flygplan förvillande likt det flygplan man redan höll på med, 35-Draken fast med luftintaget under cockpit istället för vid sidan om, som på 35-Draken. Räckvidden för A-36 Vargen beräknades till 410 km och var alltså tillräcklig för bombning av mål i Baltikum som då tillhörde Sovjetunionen. A-36 Vargen var överlägset det då befintliga flygplanet A-32 Lansen som hade betydligt mindre lastförmåga och bara kom upp i 95% av ljudhastigheten i planflykt.

Men det blev aldrig någon A-36 Vargen för det var en gökunge som skulle sluka oerhörda resurser och ekonomiska medel. Det hela slutade att man bestämde man skulle hänga atombomben under det befintliga 32-Lansen som redan vid denna tid började bli lite ålderstigen. Att man skulle värmeskada bomben under flygningen över Östersjön räknade man inte mad då 32-Lansen var alldeles för långsam. Istället skulle man attackera i svärm. Tre olika attackmål skulle genomföras samtidigt och varje mål skulle attackeras av 16 stridsflygplan bestående av 4 jaktplan och 12 attackplan. Två av dessa 16 plan skulle vara bestyckade med en 800 kilo tung svensktillverkad atombomb i Nagasaki-klassen, 35 cm i diameter.

Fienden skulle alltså inte veta vilket plan som hade den riktiga atombomben och sedan var det bara hålla tummarna att dessa två flygplan skulle ta sig hela vägen över Östersjön och hinna släppa sina bomber innan de blev nedskjutna. Till slut trodde inte ens flygvapnet själva på idén! Man började1952 skissa på ett mindre, billigare, ett mer "allrount" flygplan, ett stridsflygplan som premiär flög 15 år senare, 1967 och som istället fick namnet Saab-37 Viggen! Hela projektet med Saab A-36 "Vargen" lades definitivt ned 1956, officiellt på grund av att kostnaden för flygplanet blev runt 400 miljoner kronor (ca 6,3 miljarder i dagens penningvärde) vilket ansågs alldeles för dyrt på den tiden. Saab A-36 Vargen blev därför lite som sagan om Mäster skräddare. Det bidde ingen rock, det bidde inte ens en tummetott, det bidde till slut ingenting...

"Marviksverket blev det största fiaskot i Sveriges historia sedan regalskeppet Vasa sjönk"

Bildgalleri. R4/Eva utanför Norrköping skulle bli den stora plutoniumfabriken som skulle förse kärnvapenprojektet med all nödvändig plutonium. Men allt gick fel...

Och det är nu vi hittar den första pusselbiten i berättelsen om den svenska atombomben som inte passar in i mönstret. För har Du varit uppmärksam i denna berättelse vet Du att regeringen klubbade igenom "Den svenska linjen" 1956,

samma år man skrotade planerna på Saab A-36 Vargen! Man planerade alltså att ta fram minst etthundra kärnvapen som skulle släppas över Sovjetunionen i ett hemligt militärt projekt som kostade långt över etthundra miljarder kronor och samtidigt skrotar man planerna på att bygga just det flygplan som ska släppa alla dessa bomber över fiendeland! Ligger det inte en hund begravd här? Eller finns det en dold förklaring?

Det paradoxala förhållandet mellan det svenska kärnvapenprojektet och A-36 "Vargen" är inte den enda felande pusselbiten i berättelsen om den svenska atombomben. Det kommer dyka upp fler märkliga pusselbitar lite längre fram i denna berättelse...

Som vi tidigare berättat skulle ju hela kärnvapenprogrammets hjärta vara reaktorn som skulle producera det nödvändiga plutoniumet i stora mängder. Utan plutonium inga atombomber och efter tre försöksreaktorer var man nu redo att ta det sista och avgörande steget; reaktor nummer 4 -R4- som officiellt fick namnet "Eva". Reaktorn R4/Eva placerades vid inloppet till Bråviken på Vikbolandet strax öster om Norrköping i Marviken. R4/Eva-reaktorn, eller Marviksverket som det kom att kallas, var då det stod klart med sina nästan 100 meter en av Sveriges högsta byggnader och hade kostat i största hemlighet många hundra miljoner.

R4/ Eva

Marviksverket

R4/ Eva

Marviksverket

R4/ Eva

Marviksverket

R4/ Eva

Marviksverket

1/5

Men kronjuvelen Marviken blev en mardröm. Allt gick fel. Marviksverket blev en konstruktionsmässig katastrof. Ritningar, planer och konstruktioner ändrades ständigt fram och tillbaka och man trasslade in sig så man till slut inte riktigt visste vad man höll på med. När Marviksverket till slut stod klart i slutet av 60-talet gick det inte ens att ladda reaktorn, så det blev inte ens ett kärnkraftverk. Det blev till slut världens första oljeeldade kärnkraftverk – troligen det dyraste i världen. Ett stort skämt hela svenska folket skrattade åt, lyckligt ovetande om Marviksverkets egentliga mörka syfte...

R4/Eva blev aldrig den plutoniumproducerande kronjuvelen i "Den svenska linjen". Marviken blev det största fiaskot i Sveriges historia sedan regalskeppet Vasa förliste över 330 år tidigare och Marviksverket stängdes det för gott 2009. Istället började man vända blickarna tillbaka på reaktorn R3/Adam i Ågesta dit man nu satte sitt sista hopp att anrika uran till plutonium. Dessutom hade man kunnat hålla Ågestaverket utanför all internationell kontroll.

Det planerades även en upparbetningsanläggning -R5- till Sannäs i Tanums kommun på västkusten. För detta ändamål köpte AB Atomenergi en industritomt med tillhörande djuphamn i området. Anläggningen skulle ligga insprängt i ett omfattande bunkersystem djupt ner i granitberget strax söder om samhället. Dit skulle utbränt uranbränsle från bland annat Ågesta och Marviken skeppas och upparbetas till plutonium. Sannäs anläggningen skulle ha en kapacitet att framställa 2,5 kg plutonium om dagen (!) vilket skulle motsvara en atombomb i veckan. Upparbetningsanläggning blev dock aldrig verklighet och planerna skrinläggs 1970, mycket beroende på de högljudda protesterna från ortsborna men också på grund av tveksamheter efter Marviksfiaskot.

Och här hittar vi den andra märkliga pusselbiten i berättelsen om den svenska atombomben som inte passa in i bilden. För när man studerar vilka projekt som blev verklighet och vilka som aldrig kom att färdigställas finner vi ett mönster. De projekt som enbart hade med krig och atomvapen att göra blev aldrig verklighet. Bombplanet som skulle fälla bomberna byggdes aldrig. Tunvattenfabriken i Ljungaverk byggdes aldrig. Upparbetnings-anläggningen i Sannäs byggdes aldrig, och så vidare. Men de delar av "Den svenska linjen" som även kunde komma civil kärnkraftsforskning till användning färdigställdes och byggdes. Det kan tyckas som att man ville visa för "någon" att vi kunde bygga bomber men aldrig tänkte använda dem. Hade "Den svenska linjen" en helt annan baktanke än att göra Sverige till en kärnvapenmakt? Fanns det en hemlighet inuti det hemliga projektet som bara några ytterst få kände till...?

"När USA fått bevis lades allt plötsligt ned och vi blev en hemlig medlem av Nato"

Under mitten av 60-talet börjar vår statsminister Tage Erlander och hans handplockade statssekreterare Olof Palme plötsligt framställa Sverige som en moralisk supermakt. Den allmänna opinionen var vid tidpunkten ganska stor mot kärnvapen och olika fredsrörelser började höras allt mer. De amerikanska, ryska, brittiska och franska provsprängningarna gjorde människor i omvärlden oroliga.

Här såg Tage Erlander och hans senare efterträdare Olof Palme stora möjligheter att ställa Sverige i bättre dager efter två årtionden då vårt lands rykte var minst sagt nersolkad efter vi ställt oss på fel sida av historien under andra världskriget. Nu skulle Sverige plötsligt bli mänsklighetens samvete. Ord som fred, nedrustning och kärnvapenfria zoner hördes allt mer i debatten av just de två politiker som var de mest pådrivande i hela det svenska hemliga kärnvapenprojektet.

Olof Palme var mannen som ena dagen gick i armkrok med nordvietnamesiska politiker i demonstrationståg mot USAs inblandning i Vietnam-kriget för att nästa dag sitta i hemliga möten med USA om anskaffning av kärnvapenutrustning för att tredje dagen stå i FNs talarstol och prata så vackert om fred, nedrustning och kärnvapenfria zoner. Den socialdemokratiska omoralen och dubbelmoralen visste inga gränser och mitt i detta stod det svenska folket och blev totalt grundlurade. Ju mer man gräver i det svenska kärnvapenprogrammet ju mer skrämmande bild framträder av de två herrar som socialister idag framställer som Sveriges ledande internationella fredsduvor.

Bildgalleri: Tage Erlander besöker Harry S Truman i Washington 1952. Mötet var inofficiellt och sminkades som en "semesterresa". Vid mötet försökte Erlander bl.a. förmå USA att sälja kärnvapen till Sverige. Vissa dokument gällande mötet slätes först på 2000-talet.

Redan 1965 fördömde Olof Palme USA:s krig i ett tal inför Broderskapsrörelsen. Här med Nordvietnams ambassadör Nguyen Tho Chanh i en Vietnam-demonstration i Stockholm 1968.

Sveriges ÖB; Nils "Stora bullret" Swedlund (1898-1965)

1/7

I augusti 1963 (samma år det först var tänkt att provspränga den svenska atombomben vid Nausta) undertecknades det partiella provstoppsavtalet som satte stopp för kärnvapenprov ovan jord och under vattnet och i december samma år skrev Sverige under avtalet. Detta avtal gjorde det nu omöjligt att spränga en atombomb vid Nausta. Fem år senare tar politiker på Irland fram ett dokument som senare kom att kallas för "Icke spridningsavtalet" som enkelt uttryckt gick ut på att alla nationer som senast den 1 januari 1967 skaffat kärnvapen skulle få behålla dessa medan alla övriga nationer inte skulle få forska eller framställa kärnvapen. Det var fem länder som då (officiellt) skaffat kärnvapen; USA, Sovjetunionen, Storbritannien, Frankrike och Kina.

Redan då var det allmänna motståndet så kraftigt mot kärnvapen att det var politiskt omöjligt i Sverige att driva igenom ett kärnvapenbeslut. Inte ens militären själva var längre intresserade av kärnvapen. Sverige med Tage Erlander och Olof Palme i spetsen blev mer eller mindre tvingade att skriva under de internationella avtalen så som den moraliska supermakt vi nu själva framställt oss som, men projektet avblåstes inte! Istället blev det bara än viktigare att hålla allt hemligt. Vid denna tid -andra halvan av 60-talet- är Sverige till slut klar med sin egentillverkade atombomb! Man har lyckats ta fram en fullt fungerande prototyp i ett fullskaligt kärnvapenprogram. Man har lyckats få fram plutonium. Man har också lyckats konstruera den invecklade initsieringsmekanismen. Man har i princip lyckat med allt "Manhattanprojektet" lyckades med. Sverige hade sin första atombomb klar! Då händer plötsligt något mycket märkligt...

Hela det svenska topphemliga kärnvapenprogrammet läggs ned! Och detta utan några som helst protester, varken från inblandade politiker eller berörda militärer! Och anledningen till denna mystiska nedläggning är inte de nedrustningsavtal som Sverige skrivit under eller de demonstrationer mot kärnvapen som alltmer hörs i omvärlden. Nej, anledningen är något helt annat. Något som har hållits dolt och hemligt för svenska folket sedan mitten av 60-talet. En lögn från ett och samma politiska parti som styrde under de år kärnvapenprojektet existerade. En lögn vi svenskar blint och naivt trodde på! Och gör så än idag...

"De hemliga avtalen blev något vi än idag inte vet något om"

USA ville under inga omständigheter att andra länder skulle skaffa -för dem okontrollerbara- kärnvapen. Man ville så långt det gick ha full kontroll på kärnvapenarsenalen i västvärlden. Storbritannien och Frankrike som redan skaffat kärnvapen var inget större problem då dessa länder sedan länge var allierade med USA och medlemmar i Nato.

Man vad skulle hända om alla andra småländer runt om i Europa skaffade egna kärnvapen? Man visste att länder som Tyskland, Italien och Schweiz hade långt gångna planer på egna kärnvapen. Det skulle kunna utgöra ett hot mot världsfreden. För att detta inte skulle ske täcker USA ut sitt så kallade "kärnvapenparaply" över Västeuropas länder. Det amerikanska paraply av kärnvapen som ger Västeuropas länder garanti och skydd om de angrips av öst. Inget land i Västeuropa som är anslutet till vapenalliansen Nato behöver lägga enorma resurser på kärnvapenteknologi, atombomber eller bombflygplan, detta tar USA han om när den dagen kommer. I gengäld får USA full kontroll över västvärldens kärnvapen. Det blir en win-win situation för alla inblandade.

Det finns dock ett litet undantag bland Europas alla länder. Ett litet säreget land i norr som ställde sig på fel sida av historien under kriget. Landet "gossen ruda" som gjorde goda affärer med Adolf Hitler och USAs fienden mitt under brinnande krig och som genom denna handel förlängde världskriget med uppskattningsvis 1½ år. Ett land som nu är utan vänner och som hellre vill stå utanför Nato men ändå vill köpa deras kärnvapen, och detta samtidigt som de talar så vackert om fred,

"Den Svenska Linjen" var namnet på det svenska kärnvapenprogrammet som pågick mellan 1948 och 1972. Syftet var att ta fram minst etthundra blågula plutonium-laddade atombomber innanför landets gränser.

...eller var syftet något helt annat...?

nedrustning och kärnvapenfria zoner. Ett land där omoral och dubbelmoral tycks vara de främsta honnörsorden. Och landet i norr heter Sverige!

Efter kriget när USA drog upp riktlinjerna i världspolitiken gjorde man bedömningen att lilla Sverige inte på egen hand hade de ekonomiska eller det tekniska kunnandet för att framställa egna kärnvapen. USA och Nato behövde därför inte oroa sig. Men det dröjer inte lång tid efter svampmolnen över Hiroshima och Nagasaki skingrats förrän USA får indikationer att Sverige inte gett upp tanken på egna kärnvapen och att något stort hemligt projekt nu är på gång i landet i norr. I de amerikanska underrättelserapporterna börjar det varnas för Sveriges kärnvapensatsning. Nu, 25 år senare i mitten av 60-talet, står Sverige med en helt färdigutvecklad plutonium laddad atombomb i ett fullskaligt kärnvapenprogram och knackar på dörren att bli världens femte kärnvapenmakt. En kärnvapenmakt bara 40 mil från den Sovjetiska gränsen. En kärnvapenmakt USA inte kan kontrollera. Hur tänker USA agera nu? Vilka alternativ finns för att förmå Sverige avveckla sitt kärnvapenprogram?

De exakta omständigheterna vad som hände mellan USA och Sverige under mitten av 60-talet och vilka samtal som fördes mellan länderna får vi nog aldrig reda på. Uppgifter om detta är än idag kvalificerat hemliga, men en överenskommelse kan ha inneburit att USA lovar att även skydda Sverige under sitt kärnvapenparaply i händelse av ett kärnvapenkrig. Detta trots att vi inte är medlemmar i Nato. Funna dokument i USA tyder på att ett sådant avtal ingåtts. Det hela började 1966 med att statssekreteraren Karl Frithiofson i försvarsdepartementet håller ett tal, senare känt som "griftetalet" där han mer eller mindre avslöjar att Sverige nu ligger under det amerikansk kärnvapenparaplyet. Och det är nu bilden börja klarna. Det är nu alla märkliga pusselbitar börja falla på plats...

"Frågan är vad som hade hänt om USA inte svalde betet? "

Det hemliga militära projektet "Den svenska linjen" hade officiellt som mål att ta fram minst 100 plutonium-laddade kärnvapen innanför landets gränser, men inuti det hemliga projektet fanns ytterligare en hemlighet som bara ett ytterst fåtal personer kände till, däribland Tage Erlander och Olof Palme. Nämligen att projektets primära syfte var att bara ta fram en sprängklar prototyp. Alltså bara en enda atombomb!

När denna prototyp var klar kunde man lite diskret råka läcka uppgifterna via CIA till USA att vi nu hade kärnvapen och därmed mer eller mindre tvinga USA att fälla ut sitt kärnvapenparaply även över oss. När Sverige i början på 50-talet insåg att vi aldrig skulle få köpa kärnvapen från USA var planen istället att tvinga USA att fälla ut sitt kärnvapenparaply även över Sverige. "Den svenska linjen" var aldrig att tillverka 100 atombomber, målet var bara att tillverka en enda! Och därefter kunde hela projektet i största tysthet läggas ned. Och så kom också att ske! Detta är en mörklagd tunnel som aldrig blivit utredd men det är den enda logiska förklaringen om alla pusselbitar ska falla på plats.

Det var av denna anledning vi bara fokuserade på de delar som även kunde användas i civil kärnenergi medan det som bara kunde användas i rena krigsinsatser sköts på framtiden för att sedan aldrig förverkligas. Det var av denna anledning bombplanet A-36 Vargen aldrig byggdes. Det var av denna anledning tunvattenfabriken i Ljungaverk aldrig blev verklighet. Det var av denna anledning planerna på en upparbetningsanläggningen i Sannäs skrotades. Vi var nu

Bildgalleri: Måndag 19 juni 2023 landade -officiellt- för första gången amerikanska bombflygplan i Sverige. Då har det svenska flygvapnet i hemlighet varit beredda för denna typ av bombflyg sedan slutet av 60-talet!

Två 39-Gripen eskorterar två amerikanska B-1B Lancer ur Bomber Task Force (BTF) som landar på Kallax för att basera på flygflottilj, F-21.

35-Viggen kunde starta och landa på bara 500 meter! Ändå byggs banorna ut till över 2 km! De flesta vägbaser fanns i Västergötland, Småland, Norrland och på Gotland.

1/12

inofficiellt en del av Nato och vi kunde lugnt och tryggt luta oss tillbaka och låta USA ta hand om allt. Planen lyckades!

Frågan är vad som hade hänt om USA inte svalde betet? Vad hade hänt om de tackat nej till sitt beskydd? Hade vi då satt igång serieproduktionen av kärnvapen i Karlskoga? Hade vi då provsprängt en atombomb i Nausta? Hade vi då skrivit under nerdrustningsavtalen? Hade Erlander och Palme fortsatt tala om fred, nedrustning och kärnvapenfria zoner? Sveret på alla dessa frågor kommer vi aldrig få men helt klart hade vissa politiker hamnat i en mycket besvärlig situation.

Men om USA gick med på att skydda Sverige om kriget kom, skulle man då inte ställa vissa motkrav på Sverige? Motkrav som vi skulle kunna se tecken på i relaiteten? Motkrav som förklarar varför de amerikanska underrättelserapporterna, som tidigare varnat för Sveriges kärnvapensatsning, plötsligt tonar ned risken. -Jodå, det skedde under andra halva av 60-talet och början av 70-talet en rad märkliga ombyggnader och omstruktureringar inom det svenska försvaret, främst flygvapnet, som klart visar att Sverige och USA ingått en hemlig överenskomelse.

Bland annat byggdes fästanordningarna för bomber under de svenska flygplanen om från en svensk konstruktion till Nato standard. Vi skulle nu kunna släppa Natos bomber och även tankutrustningen samordnades så det amerikanska stridsflyget kunde tanka på svenska baser. Avtalet skulle också förklara den märkliga utbyggnaden av de svenska landsvägsbaserna i slutet av 60-talet och början av 70-talet.

Vid denna tidpunkt presenterades Sveriges nya stridsplan; Saab-37 Viggen. Ett flygplan som kunde starta och landa på extremt korta banor då flygvapnet var byggt att kunna använda landsvägar som start och landningsbanor. Det märkliga var att vid denna tid förlängdes och breddades de flesta flygfält inom försvaret! Många militära flygfält var vid tiden ca 1,5 kilometer långa men vid tidpunkten för Viggen (som kunde starta och landa på bara 500 meter!) byggdes banorna istället ut till mellan 2 till 2,5 kilometer! Det blev en illa dold hemlighet att anledningen till förlängningen var att Natos bomb och fraktflyg skulle kunna landa i Sverige på sin väg mot eller hem från Sovjetunionen. De svenska baserna blev nu Natos förlängda arm. Men USA krävde naturligtvis mycket mer än att bara Natos flyg skulle kunna hanteras i Sverige den dag kriget kom.

" Vi blev nu Natos mikrofon mot fienden i öst "

Utmed hela vår Östersjökust började märkliga betongtorn byggas. Inuti tornen doldes parabolantenner och spaningsutrustning, monterade i flera våningar. Antennerna inne i dessa betongtorn var rörliga och kunde riktas mot intressanta mål och fånga upp radio och radarsignaler på och bortom Östersjön. Byggnaderna tillhörde en av Sveriges hemligaste myndigheter: Försvarets radioanstalt, FRA.

Dessa betongsilos var den svenska signalspaningens fasta stationer och lite längre in från kusten finns det öppna fält fyllda med andra typer av antenner. Dessa antennfält finns på spridda platser från Skåne till Hortlax i Norrbotten. Genom antennerna fångas samtal och annan radiokommunikation i etern upp.

Ute på Östersjöns vatten patrullerade svenska signalspaningsfartyg och i luften flög avancerade signalspaningsflygplan. Det skulle långt senare visa sig, att såväl fartygen som flygplanen var utrustade med världens mest avancerade elektroniska spaningsutrustning och detta direkt från USA, Pentagon och NSA (National Security Agency)

Genom vårt geografiska läge som Östersjöns största strandstat övervakade Sverige en stor del av Sovjetimperiets frontlinje mot väst och vad som skedde långt bakom den. Vi blev nu Natos mikrofon mot fienden i öst och såväl USA som Storbritannien kunde avlyssna Ryssland via Sverige - och detta i realtid! Våra svenska politiker kunde fortsätta prata om fred, nedrustning och kärnvapenfria zoner till omvärlden och svenska folket.

Bildgalleri: HMS Artemis är marinens nya signalspaningsfartyg som 2023 tog över efter trotjänaren HMS Orion som varit operativ sedan 1984.

HMS Orion

Några av alla de antenner för signalspaning som finns utmed den svenska Östersjökusten.

1/5

Vår signalspaning mot öst var för att säkra världsfreden men att den tillkom genom hemliga avtal med USA om deras kärnvapen beskydd och att våra fartyg och flygplan var utrustade med Natos mest avancerade elektroniska avlyssningsutrustning nämndes aldrig. Vi -det svenska folket- blev totalt grundlurade!

De mycket hemliga förhandlingarna och avtalen blev något vi idag inte vet något om. Om det skrevs några papper brändes dessa troligtvis tillsammans med tonvis av andra dokument som rörde kärnvapenprojektet under 70-talet och vetskapen om Nato-avtalet var något både Tage Erlander som Olof Palme tog med sig i graven. Så när vi gick med i Nato 50 år senare var det bara rent officiellt, rent militärtekniskt gick vi med redan i mitten av 60-talet. Något de nuvarande ledarna för detta politiska parti aldrig vill tala högt om.

När 1960-talet närmar sig sitt slut, efter tjugo års storsatsning på en svensk atombomb, finns bara rester av programmet kvar. Anslagen till FOAs forskningsområden om kärnstridsmedel dras plötsligt och drastiskt ned. Plutoniumlaboratoriet i Ursvik stängs. En lång rad tekniska och kärnfysiska projekt kring laddningskonstruktioner och nukleär initiering avbröts och personalstyrkan reducerades avsevärt. Allt har i tysthet och utan några protester från de inblandade lagts ner. Eller hade det...?

"Vi blev grundlurade samtidigt som vi trodde vi var ett fredens land."

I Ågestaverket framställer man fortfarande mindre mängder plutonium som förvaras i Ursvik. Några hekto av det användes vid en serie avslutande experiment i februari 1972. Sverige hade alltså en mängd plutonium kvar trots att kärnvapenprojektet sedan läng var avblåst. Tio skalenliga modeller av riktiga kärnladdningar provsprängdes för att man ska kunna göra de sista detaljerade studierna på hur plutoniumsfären beter sig när den imploderar och komprimeras. En liten mängd plutonium placerades i 30 cm höga och 10 cm breda förslutna rör där en laddning med snabba explosivämnen drev en stötvåg genom plutoniumet.

Sprängladdningens storlek var liten men man utlöste en okontrollerad kärnklyvning, vilket i teorin faktiskt är en atombomb. Det hördes likt ett dovt muller, nästan som en jordbävning som fick husen att skaka i Solna när FOA genomförde sprängningarna. Experimentet bevisade att den svenska atombomben hade fungerat!

Merparten av det övriga svenska plutoniet skickades därefter till Storbritannien, men en liten del finns alltså fortfarande kvar i Sverige 1972. Dock inte tillräckligt för en atombomb. Vid sidan om Naustasmällarna 1956 och 1957 är sprängförsöken i Solna 1972 det närmaste en riktig atombomb som Sverige har kommit.

Visst har alla länder rätt att ta fram ett militärt försvar och där ingår hemliga anläggningar och hemliga projekt och vapen. Men att förvandla ett neutralt land

olofdergute-picture-1247268785_edited_edited_edited.jpg

Erlander och Palme försökte göra Sverige till en kärnvapen-makt bakom ryggen på svenska folket samtidigt som de pratade om nedrustning och kärnvapenfria zoner. Länk

till en kärnvapenmakt är dock långt utanför militära hemligheter, det är ett demokratiskt beslut fattat av en riksdag och då ska folket informeras.

I USA, Ryssland, Storbritannien och i Frankrike visste folket att länderna hade kärnvapen men i Sverige hemlighöll man all information till allmänheten. Det svenska kärnvapenprogrammet är därför ingen militär hemlighet utan en politisk skandal. USA visste vad vi höll på med. Ryssarna visste också. Moskva kände till de svenska planerna eftersom flygöversten Stig Wennerström sålde ut hela det svenska försvaret till Sovjetunionen. KGB hade ögon och öron överallt. Till och med socialdemokraten och Sveriges tidigare statsminister Per Albin Hanssons barnbarn var KGB-spion. Alla visste! Alla utom de som tvingades betala notan -hundratals miljarder - det svenska folket! Vi blev grundlurade av de politiker vissa idag hävdar är våra viktigaste politiker i Sveriges historia.

Man tror idag att hela atombombsprojektet kostade skattebetalarna långt över 100 miljarder kronor i dagens penningvärde. Kanske det dubbla. Än idag blir folk förvånade och vägrar tro att vi skaffade oss ett fullt utvecklat kärnvapenprogram med mål att få fram etthundra svensktillverkade atombomber!

Men det svenska kärnvapenprogrammet lades inte ned för att vi inte klarade av att tillverka en atombomb. Det lades ned för att vi klarade av att tillverka en atombomb. En enda bomb! När USA fått bevis för detta lades allt plötsligt ned och vi blev -inofficiellt- en hemlig medlem av Nato.

Idag hävdas det att det svenska kärnvapenprogrammet lades ned på grund av de massiva protester och demonstrationer som växte fram i slutet av 60-talet och början av 70-talet. Detta är ytterligare ett sätt att komma upp med alternativa sanningar som ska låta bra i folks öron. Att våra kära folkvalda socialdemokratiska politiker skulle lyssna på folket och gav vika för folkets åsikt. Ett synnerligen smart drag att vinna folkets förtroende med, men även här är sanningen bara ytterligare en lögn. Projektet började avvecklas samma dag vår hemliga överenskommelse med USA var ett faktum. Exakt när, var eller av vilka dessa förhandligar pågick får vi aldrig reda på. Det förblir en av kalla krigets största gåtor men vi vet genom Fritjossons griftetal att detta avtal ingicks innan 1966, alltså vid den tid de flesta bedömare anser vi var färdiga med bomben.

De mest pådrivande i det svenska kärnvapenprojektet var alltså samma personer som talade så fint om fred, nedrustning och kärnvapenfria zoner. Samma personer som dagens politiker hyllar som de som en gång gjorde Sverige så tryggt och säkert. De som gjorde Sverige till en moralisk supermakt. Världsfredens förnämsta föredöme. Detta blev sorgligt tydligt när Sverige -officiellt- gick med i Nato hösten 2023. Då stod ledande politiker för just detta parti och hyllade Tage Erlander och Olof Palme som fredens budbärare. Inte ett ord om svenska kärnvapen bakom ryggen på det svenska folket. Inte ett ord! Om detta beror på okunskap eller dubbelmoral får envar spekulera i. Klart är att socialdemokraterna är ett politiskt parti som oavsett hur de står alltid ställer sig på fel sida av historien. Då som nu!

Läs mer!

...om det svenska atombombsprojektet. Om alla de olika anläggningarna runt om i Sverige där atombomben skulle tas fram, byggas och slutligen sprängas!, Läs om olyckorna som skedde och om männen bakom de svenska atombombsplanerna. Här finns också några mycket sevärda filmer om kärnvapen.

Klicka (HÄR)

// Anders Johansson.