A-36 Vargen | Sverige & Sanningen

Händelser under kalla kriget:

Projekt: Saab A-36 Vargen

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Det topphemliga svenska överljudsbombplanet hade bara en uppgift: Att fälla en svensk atombomb över Sovjetunionen!"

Direkt efter andra världskrigets slut startade ett nytt krig: "Det kalla kriget". Fienden kom nu alltid från öster. Det svenska försvaret byggde på idén att Sovjetunionen och Warszawapakten skulle skicka landstigningsfartyg över Östersjön för att invadera och ockupera Sverige. Därför satsade vi på ett försvar där basen blev signalspaning, kustartilleri, ubåtar och ett avancerat stridsflyg för att slå ut dessa landstigningsfartyg. Vedergällningen från Sverige skulle bli att bomba Östersjöstäderna och dess utskeppningshamnar med svenska kärnvapen. Det var då -som ett sista motanfall- ett svenskt bombplan skulle rullas ut ur de atombombsäkra flyghangarerna och sätta fart mot kuststäderna i Sovjetunionen, Polen och Östtyskland.

Detta är berättelsen och det mytomspunna topphemliga svenska kärnvapenbestyckade överljudsbombplanet.

Detta är berättelsen om Saab A-36 Vargen:

Lyssna:Saab A36 Vargen

00:00 / 1:20:21

Direkt efter kriget gick utvecklingen av moderna stridsflygplan mycket fort! När ett stridsflygplan väl stod klart var det redan i praktiken omodernt. Konstruktörer och ingenjörer inom flygindustrin arbetade för högtryck. Tyskarna hade i slutskedet av kriget testat en helt ny typ av motor som gjorde att ett stridsflygplan kunde gå mycket fortare en de traditionella propellerflygplanen. Motorn som först kallades reaktionsmotor fick sedan det kortare namnet rea-motor, idag kallar vi den jet-motor och är standard i alla dagens flygplan. Sverige satsade på egenutvecklade stridsflygplan med denna typ av motor istället för att köpa andras plan. Fördelen var att vi kunde skräddarsy vårt flygvapen utefter våra egna behov och på köpet fick vi fick duktiga tekniker, ingenjörer och konstruktörer samt att det skapade många arbetstillfällen i Sverige.

"Sverige visade stormakterna att vi var att räkna med"

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Uppgiften att ta fram nya stridsflygplan gick till Svenska Aeroplan AktieBolaget - Saab. Företaget hade kommit över tyskt underlag från deras jetdrivna flygplan och nu började man direkt skissa på ett stridsflyg med den nya snabba rea-driften. Under några månader efter kriget sommaren 1945 gick Saabs ingenjörer bokstavligt talat från omoderna propellerplan till högteknologiska toppmoderna jetflygplan. Sveriges första jetplan blev ett ombyggt Saab 21 som nu fick beteckningen Saab 21-R där R stod för rea-drift. Det lilla flygplanet var dock inte konstruerat från början för rea-drift utan var mest ett tidigt försök med -för tiden- helt nya framdrivningsmotorer.

Bara sju månader efter krigsslutet presenterade Saab ett nytt koncept R-1001 med den revolutionerade nyheten med bakåtsvepta vingar s.k. pilvingar, vilket man var först i Europa med. Året efter kom det nya projektet att kallas J-29 och två år senare, hösten 1948, gjordes de första provflygningarna.

Det slutliga resultatet efter alla tester och provflygningar blev 1951 Saab J-29 Tunnan eller som den senare kom att kallas i folkmun; "Flygande tunnan". J-29 Tunnan var därmed det första flygplanet som från grunden konstruerats för jetdrift. 1954 flög kapten Anders Westerlund en 50 mil sluten bana med en snitthastighet på extrema 977 km/h, vilket var nytt världsrekord! Saab och Sverige visade stormakterna att lilla Sverige var att räkna med!

Saab J-29 "Flygande Tunnan" (1951-1968)

Eftersom flygplansutvecklingen vid denna tid gick i en rasande fart blev "Tunnan" snabbt omodern, så redan 1961 började flygplanet successivt fasas ut ur flygvapnet. 1968 hade den sista "Tunnan" flugit färdigt, den var då sedan länge hopplöst föråldrad och omodern. Vid tiden för Anders Westerlunds rekord var konstruktörerna vid Saab sedan länge i färd med att ta fram nästa generations stridsflygplan som skulle bli "Tunnans" efterträdare.

Bara fem år efter "Tunnans" första flygning, stod ett helt nytt stridsflygplan klart för det svenska flygvapnet. Detta andra stridsflygplan fick namnet Saab J-32 Lansen. Första provflygningen skedde 1952 och Lansen var när den kom till flygvapnet i mitten av 50-talet kanske världens bästa stridsflyg för sin tid. Lansen fans kvar i sin tjänst i hela 42 år ända fram till 1997 vilket får ses som ett bra bevis hur bra planet faktiskt var! Redan innan första exemplaret av Lansen ens börjat tillverkas var konstruktörerna på Saab redan fullt sysselsatta med tredje generations stridsflyg. Efter de två jetplanen "Tunnan" och Lansen skulle man nu med det tredje stridsflygplanet ta ett rejält kliv framåt i utvecklingen - att flyga snabbare än ljudet!

"Bygg ett flygplan som kan flyga i Mach 3"

Ljudet färdas vid havsytan i ca 1 225 km/h men på t.ex. 11 000 meters höjd, där luften både är tunnare och kallare, färdas ljudet i en fart av ca 1 060 km/h, alltså 165 km/h långsammare. Ljudets hastighet är således inte konstant utan förändras beroende på lufttryck och temperatur. Därför används måttenheten Mach 1 som ljudets hastighet.

Att flyga snabbare än ljudet var ett outforskat område för de flesta länder, även om USA hade sprängt ljudvallen med raketplanet Bell X-1 redan 1947. Bell X-1 var dock inte bygd för taktiskt bruk utan var bara en försöksmodell.

Saab J-32 Lansen hade en toppfart på ca Mach 0,9 (1125 km/h) men nu ville Saabs flygingenjörer komma upp i svindlande Mach 2! Flygplanet skulle också bli det första svenska stridsplan med en triangelformad Delta-vinge och en mindre variant av det färdiga planet provflögs i januari 1952. Det stora problemet var att flygplanet skulle ha både goda lågfartsegenskaper men ändå kunna flyga i ljudets dubbla hastighet. Problemet löstes (delvis) med en dubbeldeltavinge som var en kombination av två olika triangelformade vingar. Det nya svenska stridsflygplanet fick namnet: Saab J-35 Draken.

36627860_244939752986590_1611439731952844800_n_edited.jpg

Saab J-32 "Lansen" (1956-1997)

Den 15 januari 1960 flög J-35 Draken som det första i Sverige i dubbla ljudhastigheten, ca 2 400 km/h. Det kan även nämnas att endast två flygfarkoster efter Draken hade dubbeldeltavingar: det mytomspunna passagerarplanet Concorde och de amerikanska rymdfärjorna! J-35 Draken var i aktiv tjänst från 1960 och fanns kvar ända fram till 1999.

Det var i början av 1950-talet, mitt under konstruktionsarbetet av just J-35 Draken, som ingenjörerna och flygteknikerna på Saab i Linköping plötsligt fick order att ta fram ytterligare ett svenskt stridsflygplan! Ingenjörerna och flygteknikerna på Saab i Linköping måste tappat hakan. Inte bara frågor hur allt skulle hinnas med i tid eller vad allt skulle kosta utan kanske mest över kravspecifikationen från Flygvapnet på det nya stridsflygplanet. Ordern löd "Bygg ett flygplan som kan flyga i Mach 2,5 - 3,0 med en aktionsradie på minst 410 km och som kan fälla en 800 kilo tung atombomb!" Sverige skulle få sitt första kärnvapenbestyckade överljudsbombplan! Tanken var hisnade!

"Flygbombningarna skulle föregås av att stridspiloterna mördades"

Om, eller när, kriget kom skulle ryssen (för det var just ryssen som var fienden) komma in från Östersjön. Visst räknade man även att invasionsstyrkan skulle komma norröver via Finland in över Sverige men denna plan hade dock vissa nackdelar. Den fungerade inte bra vintertid och avstånden ner till de mer tätbefolkade områdena och Stockholm var längre. Överraskningseffekten skulle då gå förlorad.

Troligast var att ryssarna skulle dra ihop sina trupper utmed Warszawapaktens Östersjö-hamnstäder och transportera tiotusentals soldater, stridsvagnar, artillerikanoner och annat krigsmateriel på enorma trupptransportfartyg som snabbt tog sig över Östersjön för att landstiga i Sverige. Skulle ryssen nå land och landstiga på svensk mark hade vi därefter ytterst små chanser att vinna kriget. Vi måste alltså bekämpa överskeppningsfartygen redan ute på Östersjön, innan de når våra kuster. Hela vårt försvar var därför uppbyggt med speciellt fokus på fyra saker:

1: Signalspaning på Östersjön och i luftrummet med fokus på övervakning av de östliga utskeppningshamnarna.

Saab J-35 "Draken" (1960-1999)

2: Avancerade u-båtar och ubåtsteknologi som sänkte fiendes skepp när de närmade sig vårt lands kuster.

3: Ett starkt kustartilleri med rörliga vapen och fasta värn för att förhindra att ryssen kan landstiga vid kusterna.

4: Ett modernt och effektivt flygvapen med effektiva robotar som skulle slå ut invasionsflottan på Östersjön i ett tidigt skede.

Detta visste naturligtvis ryssarna om så innan man satte in de ca 23-25 stora överskeppningsfartygen, som man uppskattade ryssarna hade till sitt förfogande, skulle ryssarna timmarna innan landstigningen bomba sönder och samman hela det svenska flygvapnet. Alla landningsbanor skulle bombas och platser där man visste de svenska stridsflygplanen fanns uppställda skulle bombas likaså. Förmodligen skulle dessa flygbombningarna i sin tur föregås av att de flesta svenska stridspiloter skulle mördas av agenter timmarna innan flygbombningarna. Stora delar av det svenska flygvapnet skulle alltså i princip vara utslaget redan innan ett enda plan hade hunnit lyfta för att försvara Sverige! Så var tanken i alla fall...

I mitten av 1970-talet började de svenska stridspiloterna få på-knackning av skumma tavelförsäljare. Utländska, ofta polacker, som knackade på och ville sälja tavlor. När Säpo satte span på tavelförsäljarna upptäckte man omgående att det inte var alla i byn de knackade på utan bara de som jobbade inom försvaret, främst flygvapnet och specifikt stridspiloter. Man upptäckte också att tavelförsäljarna uppehöll sig ofta vid och runt om militära hemliga anläggningar. Det är lätt att förstå att många piloter kände stort obehag för detta. Att det var polacker, och inte ryssar, som kartlade var alla svenska stridspiloter bodde har sin enkla förklaring i att det var just Polen som hade ansvaret för spionaget mot Sverige inom Warszawapakten.

"RB-04 var det mest hemliga av allt hemligt"

Svenska militären visste naturligtvis ryssarnas motdrag och av just denna anledning byggde Sverige upp ett av världens största och mest avancerade flygvapen. Under början av 1950-talet ansågs Flygvapnet vara det då femte största i världen efter USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike. Vi hade fyra flygeskadrar, 17 flottiljer, 2 flygkårer, 2 flygskolor och cirka 1 000 flygplan vilka fördelades på nästan 50 flygdivisioner. I förhållande till Sveriges folkmängd hade vi förmodligen världens största flygvapen och med flygplan och piloter i absoluta världsklass!

Eftersom ryssarna skulle bomba ut flygplan och startbanor strax innan överskeppningsfartygen lämnade sina Östersjöhamnar började vi bygga enorma underjordiska atombombsäkra berghangarer där flygplanen skulle förvaras.

Fem berghangarer byggdes och de placerades i Uppsala, Barkaby (nordvästra Stockholm), Tullinge (södra Stockholm), Bråvalla (Norrköping) och den största underjordiska hangaren av dem alla byggdes i Säve, strax norr om Göteborg. Övriga flygplan, som var kamouflagemålade, fanns utspridda på alla de landvägsbanor som fanns över hela landet. I anslutning till dessa vägbanor fanns uppställningsytor för varje plan med bland annat tankutrustning och kamouflagenät. Det skulle bli svårt för ryssen att upptäcka var våra stridsflyg fanns utplacerat.

Saab JA-37 "Viggen" (1972-2007)

De svenska stridsplanen var också utformade och konstruerade så de kunde starta och landa på mycket korta sträckor samt att de kunde tankas, lastas och underhållas på ett mycket snabbt och enkelt sätt av snabbutbildade värnpliktiga soldater. Även om man räknade att 80% av flygvapnet skulle slås ut de första timmarna skulle det ändå finnas tillräckligt med stridsflygplan att försvara Sverige med.

När invasionsstyrkan var på väg över Östersjön mot Sverige skulle den mötas med full kraft från det svenska försvaret. Till exempel skulle grupper om åtta styck J-32 Lansen flyga två och två (s.k. rote) med 30 sekunders mellanrum, ut mot de fientliga fartygen på Östersjön. Efter de passerat Gotland går planen ner på 10 meters höjd över havet för att bli osynliga för fiendens radar. När avstånd till fiendefartyget är 30 kilometer stiger plötsligt de två Lansen flygplanen till 300 meters höjd och slår då på sina radar för att exakt lokalisera fartygen.

I denna sekund blir de dock själva upptäckta av fiendes radar och några sekunder senare när avståndet till målet är 20 kilometer avfyrar varje Lansen-plan den ena av sina två robotar - den topphemliga sjömålsroboten RB-04. Ytterligare några sekunder senare när avståndet är tio kilometer från målet avfyras även den andra roboten. De två Lansen-flygplanen väder omedelbart hem till på förhand bestämd flygbas där planen görs iordning för nästa attack medans sjömålsroboten RB-04 flyger i 1000 km/h mot sitt förprogrammerade mål...

"Sverige planerade att framställa 2000 ton stridsgas varje år"

Den svenskkonstruerade och svensktillverkade sjömålsroboten RB-04 var kanske det mest hemliga av allt hemligt inom hela det hemliga svenska försvarsmakten. På Centrala Flygverkstaden i Arboga, CVA, arbetade man med detta kraftfulla robotvapen som skulle kunna avfyras på avstånd, varefter attackflygplanet kunde svänga undan för att undvika att bli nedskjutet. Arbetet med den svenska sjömålsroboten hade inletts redan 1949 vid CVA under kodnamnet "Projekt 304" som även engagerade Saab för styrningen och Philips för radarn.

Tanken var att roboten efter fällning på upp till trettio kilometers avstånd från målet skulle tända sin krutmotor och ta sig ner till tio meters höjd över havet och fortsätta rakt framåt mot målet i 1 000 km/h. Nästan framme vid målet skulle roboten stiga, passera över fartygsrelingen och detonera mitt över det fientliga fartyget med riktad sprängverkan rakt nedåt.

Robotens stridsdel, 300 kg trotyl, knappt hälften av robotens totalvikt, skulle klyva de allra flesta fartyg på mitten och kunna oskadliggöra till och med den största sovjetiska kryssaren. Med andra ord; ett fartyg som fick en RB-04 låst mot sig var dödsdömd!

Kanske det hemligaste inom Flygvapnet:

Sjömålsroboten RB-04. Här monterad på en JA-37 "Viggen".

Hur effektivt det svenska flygvapen än var räknade man med att ryssen ändå skulle få över åtskilliga överskeppningsfartyg till svensk mark och där upprätta ett s.k. "brohuvud". Hundratals stridsvagnar, artillerikanoner och andra vapen skulle snabbt lastas av från fartygen och tusentals soldater skulle gruppera sig i området. Dessa områden som fienden intagit på svenskt territorium skulle omgående attackeras med kemiska stridsmedel av sorten senapsgas och sarin från Lansen-plan. Två dödligt giftiga kemiska stridsmedel som kompletterade varandras svagheter mycket effektivt. Som en sista utväg skulle även kärnvapen sättas in över svenskt territorium.

Redan under 1940-talet planerade Sverige i största hemlighet anlägga två enorma fabriker som vardera kunde framställa 1000 ton dödlig stridsgas varje år! Senapsgasfabriken planerades till Karlskoga och sarinfabriken planerades till Strängnäs. Planerna på de två enorma kemiska stridsgasfabrikerna rann dock ut i sanden under 1960-talets senare hälft...

...och det var ungefär nu som det skulle ske. Nu när ryssarna har fått över sina trupper och upprättat ett flertal brohuvuden på svensk mark, och med det svenska flygvapnet till stor del var utslaget, skulle Sverige vedergälla ryssen med den slutliga nådastöten: Att bomba 23 av Warszawapaktens Östersjöhamnstäder såsom Rostock, Gdansk, Kaliningrad, Liepaja, Klaipeda och Riga med svenska atombomber och för denna uppgift rullades nu ett hemligt kärnvapenbestyckat överljudsbombplan fram ur gömmorna i de underjordiska berghangarerna. Överljudsbombplanet Saab A-36 Vargen.

"Målet var att i största hemlighet tillverka 100 atombomber"

Innan röken från de två enorma kärnvapendetonationerna över Hiroshima och Nagasaki i augusti 1945 hade skingrats började Sverige forska i kärnvapenteknologi. Den då nytillträdde Socialdemokratiske statsministern Tage Erlander ville först köpa kärnvapen av USA och åkte personligen över för att träffa president Harry S Truman i Vita Huset under våren 1952.

Resan kallades inofficiell och skulle se ut som en semester med familjen men på programmet stod samtal att få köpa amerikanska kärnvapen. USA tackade vänligt men mycket bestämt nej till förfrågningen!

Vid denna tid stod Sverige inte högt i kurs hos några västländer då vi hade stått på Hitlers sida under kriget, dvs vi hade stått på USAs fiendes sida och nu kom svenskarna med fräckheten och ville köpa deras kärnvapen! Det blev ett ganska bryskt nej från amerikanarna! Då återstod bara ett alternativ; att tillverka egna kärnvapen.

Vi hade de bästa förutsättningarna för kärnvapenframställning. Vi hade uran och vi hade bra tekniker och kärnfysiker. Målet var att i största hemlighet, och helt innan för Sveriges gränser, konstruera och tillverka minst 100 atombomber!

tage_erlander_harry_truman_washington_19

Harry S Truman (sittande t.v.) och Tage Erlander (sittande t.h.) i Vita Huset i Washington 1952.

Under 50-talet inleddes det största hemliga projektet (och den största lögnen) i Sveriges historia. Kärnvapenprojektet kom att kallas "Den svenska linjen" och man räknade med att kunna spränga en första kärnladdning någon gång under mitten av 60-talet på Försvarets hemliga testområde i Nausta i Lapplands ödemark. Optimismen om svenska kärnvapen var stor. I Ranstad började man gräva upp uran som skulle bli till plutonium i de testreaktorer som i största hemlighet konstruerades. Den första testreaktorn, kallad R1, låg 27 meter ner i urberget mitt inne i Stockholm! Allt fler, och större, reaktorer byggdes. Den andra reaktorn byggdes i Studsvik, trean i Ågesta och fyran utanför Norrköping. I Grindsjön byggdes de militära anläggningarna ut för att kunna tillverka kärnvapenkomponenter och i Ursvik i Sundbyberg startades ett laboratorium med specifik inriktning att undersöka och lära sig mer om plutonium.

En positiv "bieffekt" av all denna kärnvapenforskning gjorde att Sverige också blev världsledande inom civil kärnenergi. I Oskarshamn, Ringhals, Forsmark och Barsebäck byggdes världens modernaste kärnkraftverk fram. Många svenskar undrade säkert hur det kom sig att lilla Sverige plötsligt kunde bygga kärnkraftverk i yppersta världsklass redan i slutet av 1960-talet. Något som vid denna tid bara var förbehållet de fyra kärnvapenmakterna USA, Sovjetunionen, Storbritannien och Frankrike. Nu vet vi svaret!

"Detta var 35 år innan första rymdfärjan flög på ett liknande sätt"

För att inte vår kärnvapenkapacitet skulle kunna slås ut av ett överraskande anfall skulle 80 av de 100 svenska kärnvapnen förvarades i fyra till fem mycket välbevakade bergrumsförråd och resten, 20 styck, flyttades ständigt runt i ett slumpmässigt mönster (det s.k. Ahasverussystemet) mellan olika baser i västra Sverige, så långt bort från Sovjetunionens bombplan man kunde komma.

Enda sättet för fienden var alltså att göra alla svenska startbanor för stridsflyget obrukbara så inget svenskt stridsflyg kunde lyfta, så kallad "baslåsning". Vi förfogade över 250 startbanor runt om i Sverige vilket enligt militära beräkningar skulle kräva tusentals anfallsuppdrag per dygn för att hålla alla svenska startbanor ständigt obrukbara! Detta ansågs omöjligt.

Alla länder har egna spionorganisationer så alla andra visste naturligtvis att Sverige försökte få fram egna kärnvapen och egenproducerade kemiska stridsmedel. USA visste. Ryssarna visste likaså. Alla visste utom de stackarna som ovetandes tvingades betala de hundratals miljarder kalaset kostade; de svenska medborgarna. Vi trodde vi levde i ett litet fredsälskande land eftersom politikerna talade så varmt om fred, nedrustning och kärnvapenfria zoner.

Saab A-36 "Vargen": Projekt 1300-50

I själva verket levde vi i ett land som ville bli världens kärnvapen-rikaste nation i förhållande till sin befolkning och med två av världens största kemgasfabriker! Officiellt avslöjades inte atombombprojektet förrän en bit in på 2000-talet och 2020 visade TV4 en dokumentär med Leif GW Persson om det svenska atombombsprojektet som gick under kodnamnet "Den svenska linjen".

I slutet av 1960-talet har Sverige allt som behövs för att inom några veckor sätta samman ett flertal kärnvapen. Då plötsligt händer något. Hela kärnvapenprojektet läggs ner och detta utan några som helst protester från varken politiker eller militären själva. Allt tycks bara rinna ut i sanden. Eller gjorde det...? Exakt vad som hände vet vi fortfarande inte i detalj men sannolikt erbjuder USA oss deras kärnvapen, under det så kallade "kärnvapenparaplyet" i händelse av krig, men på villkoret att vi avbryter vårt eget kärnvapenprojekt till förmån för signalspaning över Östersjön. Signalspaning som Nato istället får ta del utav - och detta i realtid!

Vid denna tidpunkt händer också en rad mycket märkliga ombyggnader inom försvaret, främst flygvapnet. Ombyggnader och händelser som kan kasta ljus över allt det som senare hände - eller allt det som inte hände! Men mer om dessa märkliga händelser lite längre fram i denna berättelse...

"Projekt 1300 blev nu Saab A-36 "Vargen"

Det flygplan som konstruktörerna och flygteknikerna i Linköping nu, 1952, fick i uppgift att utveckla skulle alltså i ett sista desperat försök fälla svenska kärnvapen över städer i Sovjetunionen och dess satellitstater såsom Östtyskland och Polen i förhoppning att avsluta kriget.

Det nya bombplanet var utformad för att även fungera från spridda flygfält, en nyckelkomponent i svensk militärdoktrin, eftersom det troligt var att stora flygfält och baser skulle drabbas tidigt i händelse av krig. Projektet gick under arbetsnamnet "Projekt 1300". Bland konstruktörerna som gjorde utkasten fanns Aarne Lakomaa, Carl-Gustaf Ahremark och Åke Sundén. Pådrivande i projektet var bland annat flygdirektören Tore Edlén. Projektet hölls strängt hemligt, inte ens Saab:s VD, Tryggve Holm, fick veta något. Först tog man fram ett antal olika grundidéer hur planet skulle utformas.

1300-utredningen bedrevs från 1952 i flera olika omgångar med olika inriktning. Sammanlagt gjordes c:a 100 olika utkast. Först skissade man på en idé om ett raketflygplan (Projekt 1300-01) som skulle starta i vertikalt läge från en ramp (som en raket) och glidflyga ned från hög höjd i dubbla ljudhastigheten, avfyra raketer och bomber mot fientliga mål och sedan glidflyga hem och landa med ett vanligt landställ. Det skulle alltså starta som en raket och landa som ett flygplan. Detta var

Saab A-36 "Vargen": Projekt 1300-71D

35 år innan den första amerikanska rymdfärjan flög på ett liknande sätt. Det rena science fiction koncept övergavs relativt snabbt då man förstod att kostnaderna skulle bli astronomiska och man började istället fundera på ett mer konventionellt bombplan (Projekt 1300-19) med deltavinge likt det parallella projektet J-35 Draken men med raketmotorer istället för vanliga jetmotorer. Också dessa planer övergavs relativt snabbt men idén med både jetmotor och raketmotorer i svansen för extra acceleration -precis som franska Mirage III- blev Projekt 1300-25 som man trodde skulle kunna nå Mach 2,8 på hög höjd. Även denna idé skrotades så småningom.

En nedbantning och omarbetning på projektet blev Projekt 1300-50, ett plan inspirerat av USA:s F-104 med dubbla jetmotorer och rak deltavinge byggd för Mach 3. Andra varianter och förslag var Projekt 1300-71D ett tvåmotorigt plan med motorerna mitt på deltavingen och en stabilisator designat runt mach 2.5 som påminde lite om det överljudsspionplan som USA kom att bygga tio år senare och som idag kanske är världens mest mytomspunna flygplan: Lockheed SR-71, kanske mer känt under namnet "Blackbird"! Andra förslag var Projekt 1300-72G och Projekt 1300-72H som också var olika varianter med två motorer inne i flygplanskroppen avsedda för hastigheter runt Mach 2.5. Samtliga idéer byggde på att planet inuti flygplanskroppen skulle bära en 800-kilo tung atombomb.

"Vargen skulle vara bestyckad med en atombomb och två RB-04 robotar"

Ju längre tiden gick desto mer realistiska och mindre spektakulära blev visionerna om Sveriges första överljudsbombplan. Dubbla motorer övergavs nu av kostnadsskäl. Det slutgiltiga utkastet som man bestämde sig för att arbeta vidare med var Projekt 1300-76, nu även kallat Saab A-36 "Vargen". Detta deltavingeplan skulle ha ett luftintag undertill och en Bristol Olympus 22-motor, samma motor som sedan återfanns i Concorde. En alternativ variant av bombplanet hade beteckningen Projekt 1300-77 och placerade luftintaget på ovansidan av flygplanskroppen, men denna idé övergavs snabbt.

Det flygplan man nu började planera för var ett 9 ton tungt, 17 meter långt och med en vingbredd på 9,6 meter. Bombplanet skulle nå farter runt Mach 2,1, och nå en höjd på 18 000 meter samt vara bestyckad med en 800 kilos atombomb och två robotar av typ RB-04. Till utseendet påminde kanske A-36 Vargen ganska mycket om parallellprojektet J-35 Draken även om Draken hade en dubbeldeltavinge och luftintaget på båda sidor om flygplanskroppen. En annan skillnad var att Vargen kunde flyga mycket längre men på bekostnad av mindre lastförmåga men den avgörande skillnaden var att Draken var ett jaktplan medan Vargen var ett bombplan vilket innebär att atombomben skulle transporteras inuti flygplanskroppen och släppas ut genom en bomblucka, inte hänga utanpå och under flygplanet.

Saab A-36 "Vargen": Projekt 1300-76. Ungefär så här hade nog det slutliga resultatet sett ut!

..om projektet blev verklighet...

Det går nämligen inte bara hänga på en utanpåliggande atombomb på ett jaktflyg och sedan dra iväg mot fiendeland i överljudsfart. Problemet med alla stridsflygplan är den betydande aerodynamiska uppvärmningen som uppstår vid överljudsfart. Ingenjörer uttryckte sin rädsla för att den höga värmen till och med skulle kunna skada kärnvapnen, eventuellt till och med detonera en bomb i förtid. Värmeutvecklingen som uppstår vid överljudsfart gör atombomben instabil, något som på militärtekniska kallas "Cooking off", så ska man släppa en atombomb i hög fart måste man ha ett bombflygplan byggt just för denna uppgift där bomben förvaras inuti flygplanskroppen. Men att bära vapnet internt innebar att nyttolasten skulle vara begränsad, och dessutom påverkades det interna utrymmet för bränsle, flygelektronik och andra system. Dessa flygtekniska problem som är specifika för just bombplan var något flygteknikerna i Sverige inte hade så stor erfarenhet och kunskap om.

Mellan juli 1955 och oktober 1956 gavs nya direktiv om en viss flygplanstyp som var ensitsigt, men nu bara hantera en vapenlast på 600 kg och med en aktionsradie på endast 350 km på lägsta höjd med en toppfart på "bara" Mach 1,2. Detta skulle istället vara ett enhetsplan som skulle fungera även för jakt, attack och spaning. Nu var målet plötsligt inte längre att planet skulle bära kärnvapen och bomba Östersjöstäderna. Tanken på ett spektakulärt ultramodernt kärnvapenbestyckat bombplan med dubbla motorer i farter runt Mach 3 blev ju längre tiden gick ett vanligt stridsflygplan med en motor för konventionella vapen och sjömålsrobotar likt det plan man redan höll på att konstruera - J-35 Draken. Allt tycktes rinna ut i sanden och 1956 efter 4 års studier skrotades planerna på ett överljudsbombplan definitivt. Man började nu istället skissa på ett mindre, billigare, ett mer "allround" flygplan, ett stridsplan som skulle premiär flyga 1967 då under namnet Saab-37 "Viggen"!

"Vad hände samma år då planerna på A-36 Vargen skrotades?"

Nu när planerna på A-36 Vargen definitivt var skrotade begärde 1958, dåvarande ÖB Nils Swedlund istället att den gamla trotjänaren Saab J-32 Lansen skulle modifieras för att bära kärnvapen. Det hela slutade alltså att man skulle hänga atombomben under ett omodernt J-32-Lansen. Att man skulle värmeskada bomben under flygningen räknade man inte mad då Lansen var alldeles för långsam och bara kom upp i 95% av ljudhastigheten i planflykt. Istället skulle man attackera i svärm.

Tre attacker skulle genomföras samtidigt och varje mål skulle attackeras av 16 plan av typen J-32 Lansen. Två av dessa 16 plan skulle vara bestyckade med en 800 kilo tung atombomb, 35 cm i diameter. Fienden skulle inte veta vilket plan som hade den riktiga atombomben och sedan var det bara hålla tummarna att dessa flygplan skulle ta sig hela vägen över Östersjön och släppa sina bomber innan de blev nedskjutna.

Till slut trodde inte ens flygvapnet själva på idén så även tanken på ett långsamt Lansen-plan som vapenbärare lades i malpåse. De storstilade planerna på ett dubbelmotorigt ultramodernt överljudsbombplan i Mach 3 blev alltså till slut bara ett ombyggt långsamt gammalt J-32 Lansen, men inte ens denna snikvariant av ett bombplan förvekligades. Allt rann ut i sanden. Hela projektet med Saab A-36 Vargen blev lite som sagan om Mäster skräddare. Det bidde ingen rock, det bidde inte ens en tummetott, det bidde till slut ingenting...

En av infarterna för stridsflyget till de hemliga underjordiska bergrum där flygplan förvarades under kalla kriget och som finns utspridda runt om i Sverige.

Hela projektet med Saab A-36 "Vargen" lades ned 1956, officiellt på grund av att kostnaden för flygplanet blev runt 400 miljoner kronor (ca 6,3 miljarder i dagens penningvärde) vilket ansågs alldeles för dyrt på den tiden. Här -1956- slutar alltså berättelsen om Saab A-36 Vargen. Eller gör den...? För just 1956 är ett årtal då något annat -mycket hemligt- händer i Sverige! Vad var det som hände samma år planerna på A-36 Vargen skrotades?

-Jo, 1956 är året då den svenska socialdemokratiska regeringen med Tage Erlander och Olof Palme i spetsen -officiellt- klubbar igen det svenska kärnvapenprogrammet. Det kärnvapenprojekt som sedan kom att gå under kodnamnet "Den svenska linjen". Det är detta år Sverige -officiellt- påbörjar det största och hemligaste projektet i Sveriges historia och som kom att kosta flera hundra miljarder kronor i dagens penningvärde. Projektet som går ut på att vi innanför landets gränser ska utveckla och framställa minst etthundra svensk tillverkade atombomber. Detta projekt startar alltså samma år som man bestämmer att skrota planerna på att bygga det bombplan som ska släppa dessa atombomber över fiendeland. Vi lägger alltså miljarder kronor att ta fram kärnvapen men inte en krona på det flygplan som ska släppa dessa kärnvapen. Är inte detta lite paradoxalt? Eller finns det en dold förklaring...?

"Vi skulle nu bli Natos mikrofon mot Warszawapakten"

Kanske var det bara så enkelt att man insåg det skulle ta 10-15 år innan vi skulle få fram några kärnvapen och då skulle A-36 Vargen redan vara hopplöst omodernt eller så insåg man att kärnvapenbestyckade långdistansmissiler istället skulle vara framtidens melodi? Kanske, men det kan också finnas en helt annan förklaring ingen velat tala öppet om då det bara förblir rena spekulationer. För under slutet av 1960-talet händer något märkligt inom försvaret som kanske kan kasta ljus över varför A-36 Vargen aldrig blev verklighet.

När Sverige under andra halvan av 1960-talet faktiskt lyckas utveckla en atombomb i ett fullskaligt kärnvapenprogram läggs plötsligt hela kärnvapenprogrammet lugnt och stilla ned, och detta utan några som helst protester från politiker eller militärer. Det som händer är att när vi lyckats bevisa för USA att vi har kapacitet att ta fram egna kärnvapen erbjuder USA oss istället att deras kärnvapenprogram även kan täcka Sverige, under det så kallade kärnvapenparaplyet.

I händelse av krig skulle vi få amerikanska kärnvapen men i gengäld att vi skulle lägga ned vårt kärnvapenprogram och istället satsa på signalspaning för Natos räkning mot Sovjetunionen. Vi skulle nu bli Natos mikrofon mot Warszawapakten och USA och Storbritannien skulle få avlyssna ryssarna genom oss i realtid.

Det svenska kärnvapenprojektet "Den Svenska linjen" (1948-1972) hade som mål att innanför landets gränser ta fram minst etthundra plutoniumladdade atombomber.

Utmed hela vår Östersjökust började märkliga betongtorn byggas. Inuti tornen doldes parabolantenner och spaningsutrustning, monterade i flera våningar. Antennerna inne i dessa torn var rörliga och kunde riktas mot intressanta mål och fånga upp radio och radarsignaler på och bortom Östersjön. Byggnaderna tillhörde en av Sveriges hemligaste myndigheter: Försvarets radioanstalt, FRA. Dessa antenntorn var den svenska signalspaningens fasta stationer och lite längre in från kusten finns det öppna fält fyllda med andra typer av antenner. Dessa antenner finns på spridda platser från Skåne till Hortlax i Norrbotten . Genom antennerna fångas samtal och annan radiokommunikation i etern upp.

Och inte nog med det! Ute på Östersjöns vatten patrullerade svenska supermoderna signalspaningsfartyg och i luften flög avancerade ultrateknologiska signalspaningsflygplan. Det skulle långt senare visa sig, att såväl fartygen som flygplanen var utrustade med världens mest avancerade elektroniska signalspaningsutrustning direkt från USA. Genom vårt geografiska läge som Östersjöns största strandstat övervakade Sverige en stor del av Sovjetimperiets frontlinje mot väst och vad som skedde långt bakom den. Detta är den del av säkerhetspolitiken som omges med allra flest hemligstämplar - än idag!

"Vi blev medlemmar av Nato redan för 50 år sedan"

Efter det hemliga avtalet med USA hände plötsligt även en rad märkliga ombyggnader inom förvaret, främst flygvapnet där man precis presenterat efterträdaren till J-35 "Draken" som fick namnet JA-37 "Viggen". Ett flygplan som kunde starta och landa på extremt korta banor då flygvapnet var byggt att kunna använda landsvägar som start och landningsbanor. Det märkliga var att vid denna tid förlängdes och breddades istället de flesta flygfält inom försvaret! Många militära flygfält var vid tiden ca 1,5 kilometer långa men vid tidpunkten för "Viggen", som kunde starta och landa på bara 500 meter, byggdes banorna istället ut till mellan 2 till 2,5 kilometer!

Det var en illa dold hemlighet att anledningen till förlängningen var att Natos bomb och fraktflyg skulle kunna landa, tanka och starta i Sverige på sin väg till Sovjetunionen. Även fästanordningarna för bomber under de svenska flygplanen byggs om från en svensk konstruktion till NATO standard. Vi skulle kunna släppa Natos bomber och vice versa. Även tankutrustningen samordnades så Natos plan kunde tanka på svenska baser. Uppgifter om detta är än idag kvalificerat hemliga, men en överenskommelse kan ha inneburit att USA lovar att skydda Sverige i händelse av ett kärnvapenkrig. Inofficiellt blev vi alltså medlemmar av Nato redan för över 50 år sedan.

Amerikanska B-2 Spirit är kanske världens mest avancerade bombplan. Det för radarn osynliga planet kan bära 18 ton vapen. Varje plan kostar 22 miljarder kronor samt ytterligare 100 miljoner kronor årligen i underhåll.

Tage Erlander, Olof Palme och en rad officerare inom militärstrategi visste kanske att om vi kunde bevisa för USA att vi tagit fram ett kärnvapen skulle vi hamna under USAs kärnvapenparaply och därför behövde vi inte något eget överljudsbombplan. Vi behövde aldrig tillverka 100 egna atombomber, det räckte med ett enda! När strategin gick i lås kunde vi lugnt och stilla lägga ned hela det svenska kärnvapenprojektet utan några protester från de inblandade. Och så skedde! De mycket hemliga förhandlingarna och avtalen blev något vi idag inte vet något om. Om det skrevs några papper brändes dessa troligtvis tillsammans med tonvis av andra dokument som rörde kärnvapenprojektet under början av 70-talet och vetskapen om Nato-avtalet var något både Tage Erlander som Olof Palme tog med sig i graven.

Vad hade hänt om Sverige tagit fram sina etthundra kärnvapen och byggt A-36 "Vargen" om kriget kom? Med facit i hand var det nog klokt att skrota A-36 "Vargen" redan på ritstadiet. Flera decennier senare avslöjas ur tidigare hemliga arkivhandlingar i Moskva att Warszawapakten fullständigt skulle massakrera Västeuropa i ett första slag. Man skulle under krigets första 48-timmar släppa 1200 atombomber över Västeuropa!

"Fienden krackelerade inifrån"

Västtyskland, Österrike, Danmark, Holland, Belgien och norra Frankrike skulle ödeläggas i ett radioaktivt ruinlandskap. Även ett 20-tal vätebomber, tusen gånger kraftigare än Hiroshimabomben skulle ödelägga flertal stora städer bland annat Hamburg och München. Allt mänskligt liv inom en radie av 50 km skulle ögonblickligen ödeläggas av dessa vätebomber. Av dessa 1 200 kärnvapenmål skulle även det alliansfria Sverige attackeras med 100-120 kärnvapen. Militära anläggningar med fokus på flyg, radaranläggningar, hamnar och viktiga kommunikationspunkter var huvudmålen.

Hur hade Sverige kunnat stå emot ett anfall av upptill 120 atombomber? Vad fanns kvar av vårt försvar? Hur många stridsflyg och piloter fanns kvar? Hur många flygplan hade kunnat tanka, bestyckas och starta? Kanske hade 80% av flygvapnet och våra kärnvapen blivit direkt utslagna? Hur många hade lyckats ta sig hela vägen till fiendes Östersjöhamnar innan de blev nedskjutna? Kanske, i bästa fall, hade vi lyckats fälla två, tre bomber innan allt var över. Hela vår försvarsmakt hade med andra ord bara lyckats åstadkomma ett obetydligt nålstick i röven på den ryska björnen.

...men kriget kom aldrig...

Warszapakten skulle bomba Västeuropa med 1200 kärnvapen och ca 120 atombomber var ämnade för Sverige.

Fienden vann inte det tredje världskriget. Fienden krackelerade istället inifrån. Med diktatur, tyranni, censur, övervakning och indoktrinering skulle folket i öst kuvas. De socialistiska länderna gjorde samma misstag diktatorer och diktaturer alltid gör och som alltid blir deras undergång; förtrycker sitt eget folk. Folkets makt är alltid större än diktaturens makt. Folket gjorde revolution, just sådan revolution alla de socialistiska länderna så storstilat hyllade. Men denna revolution gjorde att makten kollapsade. Järnridån rasade, Berlinmuren föll. Korthuset rasade. Fasaden rämnade. Kalla krigets dagar var över och förlorarna var de socialistiska länderna men ironiskt nog var Kalla krigets största segrare de socialistiska ländernas medborgare för de vann sin frihet, sin demokrati och sina mänskliga rättigheter Demokratin vann över diktatur.

Vann gjorde även de svenska socialdemokratiska statsministrarna Tage Erlander och Olof Palme. De lyckades lura och dölja hela det svenska kärnvapenprojektet som kostade hundratals miljarder i dagens penningvärde och när allt avslöjades så sent som under 2000-talet ryckte vi bara lite förstrött på axlarna. Den bild partiet har målat upp över dessa två herrar är ganska bisarr. Idag framställs de som våra internationella fredsduvor som talade så vackert om fred, nedrustning och kärnvapenfria zoner i FN men bakom ryggen på sina egna medborgare, sina egna väljare, startade de upp ett topphemligt kärnvapenprojekt som skulle göra det neutrala och alliansfria Sverige till världens kärnvapen-rikaste land per capita. Sedan förhandlade de fram ett amerikanskt kärnvapenparaply samtidigt som Olof Palme gick i armkrok med Nordvietnamesiska ledare och demonstrerade mot USA! Frågan är om vi någonsin haft två statsministrar med sådan dubbelmoral och omoral och som ljugit och förrått sitt land och sin egen befolkning som dessa två idag helgonförklarade socialdemokrater?

// Anders Johansson.

Källa & Lästips:

"Saab 37-Viggen: utvecklingen av..." (2002) av Krister Karling

"Hemligstämplat" (2020) av Michael Fredholm.

”Blågul atombomb" (2009) av Wilhelm Agrell.

"Svenskt flyg under kalla kriget" (2016)