DC-3:an | Sverige & Sanningen

...den försvunna

DC-3:an.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"-Man offrade de anhöriga för att begrava sanningen och rädda partiets trovärdighet!"

Fredagen den 13 juni 1952 försvinner plötsligt ett svenskt spionplan med åtta mans besättning under ett hemligt uppdrag över Östersjön. Den lika hemliga signalspaningsenheten FRA vet direkt att planet skjutits ner av sovjetiskt stridsflyg och man hör den ryska piloten anropar att delar av besättningen hoppat från flygplanet i fallskärm. De efterkommande sökningarna efter flygplanet och besättningen blir resultatlösa, man hittar ingenting. För de anhöriga till de åtta besättningsmedlemmarna börjar det bli allt mer uppenbart att det märkliga försvinnandet över Östersjön inte är något man ska rota i eller prata högt om. Myndigheter uppmanar de anhöriga att acceptera männens försvinnande och gå vidare i livet.

Marinen söker -officiellt- efter flygplanet under femton års tid utan att hitta det. Är det så att man helt enkelt inte vill hitta flygplanet? Är allt bara en skenmanöver? Döljer flygplanet någon hemlighet som ingen sak känna till? Finns det något såväl försvaret som det styrande politiska partiet i Sverige vill dölja för omvärlden? Några år efter försvinnandet börjar tyska krigsfångar som släppts ur de sovjetiska gulag-lägren berätta om fyra svenska flygare som skjutits ned över Östersjön, och att dessa svenskar sitter fängslade i det sibiriska gulag-lägret i Norilsk. Tyska krigsfångar som varit helt avskurna från yttervärlden och således inte kunnat känna till att ett svenskt flygplan skjutits ned över Östersjön 1952.

När ett privat sökföretag bekräftar att man hittat flygplansvraket på Östersjöns botten, och tänker bärga det, får ett visst svenskt politiskt parti kalla fötter. Det blir uppenbart att det finns mörka politiska krafter som inte vill att hemligheten ska komma upp till ytan. År 2004, efter 52 år på havets botten, lyfts flygplansvraket upp ur djupet och man upptäcker då något mycket mycket skrämmande...

Ju mer man började gräva i händelsen runt det nedskjutna flygplanet ju konstigare tycktes hela händelsen bli. Ingen visste nog då att bärgningen av flygplansvraket skulle avslöja något mycket hemligare - och hemskare! Och hemskheten var ingen militär hemlighet, utan en politisk skandal, där de exakta omständigheterna fortfarande ligger under hemligstämpel i låsta arkiv i Sverige och i Moskva. Detta är en spionhistoria om kalla krigets kallaste dagar som mörklades och hemligstämplades. Detta är en berättelse som den svenska och ryska regeringen fortfarande vill dölja för allmänheten. Detta är en berättelse vi inte ska rota för djupt i, för detta är berättelsen om den nedskjutna DC-3:an...

DC-3:anDel 1:

00:00 / 1:06:20

DC-3:anDel 2:

00:00 / 27:08

Året är 1952. Det har gått sju år sedan andra världskriget avslutades och världen är indelad i två maktblock. Den demokratiska västvärlden och det kommunistiska östblocket. Mitt mellan dessa block ligger det lilla neutrala och alliansfria Sverige. Vi ville inte tillhöra östblocket och vi fick inte tillhöra västmakterna, åtminstone inte fullt ut, eftersom vi hade ställt oss på Hitler och nazismens sida under kriget, alltså västmakternas fiendes sida. Under de kommande tre decennierna hade vi minst sagt ett nersolkat ryckte och Sverige hade i praktiken inga vänner. Sverige måste på allvar visa västvärlden att vi denna gång står på rätt sida av historien. Vi ska visa västmakterna att vi tillhör väst, samtidigt som vi ska försöka övertyga östblocket att vi är helt neutrala och alliansfria. Det blir en ganska så svår balansgång...

Sverige inser att om ett nytt världskrig bryter ut, så är det Sovjetunionen som är vår fiende. För att vi ska vara väl förberedda den dagen Sovjetunionen och deras vapen allians, Warszawapakten, anfaller oss, börjar Sverige bygga upp ett militärt försvar som bygger på tanken att ryssen kommer med enorma överskeppnings-fartyg över Östersjön för att landstiga, invadera och slutligen ockupera Sverige. För att vi då ska vara förberedda på detta måste vi ha full kontroll vad som sker i de stora hamnstäderna på andra sidan Östersjön, varifrån dessa överskeppningsfartyg ska lastas och löpa ut. Man räknade med att hela det ryska invasionsföretaget skulle omfatta över 300 fartyg och innehålla fyra till fem armédivisioner.

"Ska Sverige kunna stå emot ryssen behöver vi mycket kraftigare vapen: Kärnvapen!"

För att lilla Sverige ska ha en chans att stå emot den enorma ryska björnen måste vi därför slå tillbaka i ett tidigt stadie. Det mest effektiva är att slå tillbaka redan innan invasionsföretaget gett sig av från örlogshamnarna eller göra hamnarna obrukbara genom att flygbomba dessa.

Man gjorde olika beräkningar hur mycket skada man skulle lyckas åstadkomma på hamnarna med olika flyganfall. Man kalkylerade att hälften av flygplanen blev nedskjutna vid varje anfallsvåg och att bara hälften av bomberna från de kvarvarande flygplanen träffade sina mål. Man räknade att attackera tre olika mål samtidigt och att varje mål skulle attackeras i fyra anfall inom loppet av ett eller två dygn - och därefter skulle resurserna i princip vara förbrukade!

Vi skulle alltså bara lyckas åstadkomma ett litet obetydligt nålstick i röven på den ryska björnen, så ska Sverige kunna stå emot ryssen behöver vi mycket kraftigare vapen; kärnvapen!

Vi planerade därför ta fram egna kärnvapen, i form av 100 plutonium laddade atombomber, som skulle utplåna dessa hamnstäder. I en enda samordnad attack mot alla större hamnar i Sovjetunionen, Östtyskland och Polen skulle en insats med 23 kärnladdningar slå ut praktiskt taget samtliga större hamnstäder. Dessa atombomber skulle släppas över hamnstäderna av ett svensktillverkat överljuds-bombplan som fick arbetsnamnet Saab A-36 Vargen.

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Det svenska överljudsbombplanet: Saab A-36 Vargen

S-26 Mustang

Sverige planerade ta fram 100 kärnvapen och hade 23 tilltänkta mål.

Det svenska överljudsbombplanet: Saab A-36 Vargen

1/8

Ändå räknade man med att många överskeppnings-fartyg redan var på väg mot Sverige när de första atombomberna ödelade städer som Tallinn. Riga, Kaliningrad, Gdansk och Rostock. Här ute till havs skulle de då mötas av det svenska flygvapnet som sänker åtskilliga av fartygen med den fruktade sjöroboten RB-04. De fartyg som ändå undkommer sjöroboten och nu närmar sig den svenska kusten kommer sänkas av våra mycket avancerade u-båtar som ligger på lur strax utanför den svenska kusten. De ryska fartyg som lyckats undkomma såväl atombomber och sjörobotar som ubåtar skulle slutligen mötas av ett väl utbyggt kustförsvar. Ändå räknar man med att ryssen lyckas landstiga på svensk mark och upprätta ett så kallat "brohuvud". I detta läge ser man slaget i praktiken som förlorat och då ska den sista nådastöten sättas in: att bomba ryssen med såväl kemiska vapen som kärnvapen, även över svenskt territorium! Så var det tänkt i alla fall...

Men för att veta när ryssarna tänkte slå till, och för att veta när vi skulle göra vårt motangrepp måste vi övervaka vad som händer i hamnarna på andra sidan Östersjön. En av våra största, och mest hemliga, försvarsansträngningar kom därför vår spionverksamhet att bli. Vi måste helt enkel avlyssna, spionera och ibland göra överflygningar och flygfotografera vad som sker i hamnstäderna. Under 1948 kränktes sovjetiskt territorium medvetet av en S-26 Mustang, flugen av Fredrik Lambert-Meuller. Flygplanet var utrustat med en kamera lånad från USA:s flygvapen och året efter, 1949, fortsatte spaningsflygningarna över sovjetiskt territorium med en S-31 Spitfire flugen av Ingemar Wängström.

Under några år under 50-talet gör vi snabba överflygningar över hamnstäderna med det då moderna flygplanet "Flygande Tunnan" och senare med "Lansen". Man flög in på låg höjd över Östersjön, för att inte synas på radarn, för att sedan stiga upp till ett par hundra meters höjd när man kommer in över örlogshamnarna, snabbt fotografera dessa och sedan dyka ner på låg höjd igen och ge full gas hemåt. Taktiken håller dock inte så länge. Dessa spaningsflygningar blir farligare ju mer östblocket utvecklar sina stridsflygplan och sina radaranläggningar samt att patrullbåtar ute på havet kan att varsko stridsflyget i god tid innan vi når fram till hamnstäderna.

"Namnen Hugin och Mumin fick de efter Odens korpar som flög ut och hämtade information"

Spaningsflygningarna blir en farlig balansgång. All spaning har ju till syfte att förhindra krig, men denna spanings-inhämtning med provocerande överflygningar kan istället utlösa just det krig man vill förhindra. Därmed återstår bara en sak; att med båtar och flygplan signalspana ute på internationellt vatten så nära den sovjetiska gränsen som möjligt. Och det var inte bara Sverige som var orolig för ryssen. Även USA och Storbritannien hade ett stort intresse att kartlägga den ryska krigsmakten för att veta hur man ska agera den dagen kriget kommer.

USA och Storbritannien hade under 40- och 50-talet också gjort spanings-flygningar över Sovjetunionen, ofta långt in över ryskt luftrum och ibland med fatalt resultat! När ett amerikanskt spaningsflygplan, PB4Y Privateer, den 8 april 1950 flög längs Sovjets territorialvattengräns i höjd med Gotland, sköts det ner av 4 sovjetiska LA-11 jaktplan utanför Liepaja i Lettland. Varken plan eller de tio ombord återfanns.

Två år senare den 29 januari 1952 flög en amerikansk P4M-Q Mercator över Östersjön när det blev beskjutet av sovjetiskt jaktflyg. Piloten klarade sig dock oskadd genom att flyga in mot Ölands sydspets och vidare mot sydöstra Skåne. Den ryska irritationen steg då svenska och amerikanska plan upprepade gånger kränkte sovjetiskt luftrum. Situationen började bli allt farligare.

PB4Y Privateer

P4M-Q Mercator

Nedslagsplatsen idag.

PB4Y Privateer

1/9

Det säkraste blev därför om Sverige och Nato kunde samarbeta med att avlyssna ryssen, då detta låg i bådas intressen. Nato hade bättre teknisk utrustning och mer avancerade flygplan medan Sverige rent geografiskt var en perfekt utsiktspost mot öst. Om vi fick avancerad teknisk avlyssningsutrustning av Nato kunde vi avlyssna med fartyg och flyg ute på Östersjön och som tack delade vi med oss av den information vi snappat upp. Det blev en win-win situation men som naturligtvis måste hållas hemlig. För Sveriges del handlade det om vår neutralitets trovärdighet och för Natos del handlade det om att i tysthet kartlägga ryssarnas krigsmakt. Syftet var att få fram uppgifter om Sovjetunionens luftförsvar, flygfält och marina baser men viktigast av allt var att samla in information om ryssarnas radaranläggningar med dess kapacitet att bekämpa amerikanska kärnvapenbestyckade bombflygplan, främst av typ Boeing B-47 Stratojet. Detta var något Sovjetunionen var beredd att göra allt för att stoppa!

Den svenska signalspaningen, Försvarets Radio Anstalt (FRA), hade ända sedan slutet av andra världskriget haft mycket goda relationer med sin brittiska motsvarighet. Grunden till detta samarbete hade svenskarna lagt genom att ge britterna en störtad tysk V-2 missil som av misstag kraschat i småländska Bäckebo och mot slutet av kriget tillåtit en brittisk grupp signalspanare upprätta en station vid Ottenby på södra Öland för spaning mot den tyska anläggningen vid Peenemünde där V-2 missilerna testades. Föga förvånande var det just via britterna som FRA i början av 1950-talet fick tillgång till toppmodern signalspanings-utrustning, bland annat det ena av de bägge exemplaren av den då mycket avancerade amerikanska radarmottagaren APR-9 (Airborne Puls Receiver) som britterna förfogade över.

Sverige hade redan 1946 börjat med signalspaning mot Sovjetunionen, detta med flygplanet B-3 (Junkers Ju 86) men i en tid då flygplan utvecklades i snabb takt blev B-3 lika snabbt föråldrad. 1949 ersättas B-3:an med två flygplan från den amerikanska flygplanstillverkaren Douglas med beteckningen DC-3.

Samma år ingick Sverige ett hemligt avtal med USA och Storbritannien att svensk signalspaningsdata skulle bytas mot amerikansk teknisk utrustning.

Under vintern 1950 och våren 1951 byggdes båda DC-3:orna om och utrustades med denna avancerade elektroniska signalspaningsutrustning. Den ena DC-3:an fick namnet Hugin (79001) och drevs av FRA medan den andra DC-3:an fick namnet Mumin (79002) och drevs av Försvarets Forsknings Anstalt (FOA). Namnen Hugin och Mumin hade DC-3:orna fått efter de två korpar som enligt den nordiska mytologin flög ut och hämtade information till guden Oden.

"Därefter har det aldrig mer kommit något livstecken från besättningen på DC-3:an..."

I december 1950 bildades den så kallade 6:e transportgruppen på F8 i Barkarby i Stockholm. Det var denna grupp som skulle sköta signalspaningsflygningarna och gruppen blev det hemligaste av allt hemligt inom försvarsmakten i Sverige.

Beslutet att upprätta 6:e transportgruppen hade kommit direkt från statsministern Tage Erlander och den socialdemokratiska regeringen som ansåg verksamheten "nödvändig" för Sveriges försvar. 6:e transportgruppen var så hemlig att bara några få personer i den absoluta toppen av regeringen kände till dess existens. Inte ens förvarsministern Torsten Nilson kände till verksamheten och den låg utanför överbefälhavaren Nils Svedlunds ansvarsområde. Med andra ord låg 6:e transportgruppen direkt under Tage Erlander!

Själva signalspaningen utfördes av FRA, som vid denna tid också hade fem, periodvis sex, fasta markstationer i drift. Några av dessa användes i stort sett dygnet runt. Jämfört med markstationerna utgjorde flygverksamheten bara en mindre del, men flygningarna blev ändå mycket viktiga då ryssarna statade upp sina radaranläggningar när svenskarna kom för nära med sina flygplan, och det var just dessa radarsignaler man var intresserade av.

De båda flygplanen, Hugin och Mumin, användes för att utföra regelbundna topphemliga flygningar över Östersjön, med amerikansk signalspanings-

1/3

utrustning ombord. Den första dokumenterade signalspanings flygningen med Hugin genomfördes den 13 juni 1951 och från DC-3:an kunde man nu inhämta signaler 270 km bort på en höjd av mellan 4 000 och 5 000 meter. På 50-talet var radar någonting ganska nytt och det blev viktigt att ta reda på så mycket som möjligt om de nya sovjetiska radaranläggningarna på andra sidan Östersjön. Den kunskapen var nödvändig för såväl det svenska flygvapnet som för Natos flyg i händelse man blev tvungna att flyga in över Sovjetunionen med sina kärnvapenbestyckade bombplan. Fick man inte denna kunskap skulle bombplanen lätt skjutas ned och kriget var därmed förlorat!

Fredagen den 13 juni 1952 startar Hugin från Bromma flygfält för sitt 52:e (och sista!) uppdrag över Östersjön. Ombord på DC-3:an -som denna dag hade fått kodnamnet "Falkbo"- finns åtta mans besättning varav tre från flygvapnet och fem från FRA. DC-3:an flygs av piloten Alvar Älmeberg som till sin hjälp har navigatören Gösta Blad och mekanikern Herbert Mattson, samtliga tre anställda av Flygvapnet. Längre bak i flygplanet sitter de fem från FRA som leds av gruppchefen Carl-Einar Jonsson som till sin hjälp har telegrafisterna och radarspanarna Ivar Svensson, Erik Carlsson, Bengt Book och Börje Nilsson.

Mellan Gotska Sandön och den ryska ön Ösel pågår samtidigt en stor rysk militär marinövning sedan några dagar tillbaka, vilket väcker svenskarnas nyfikenhet. Några av fartygen har nämligen blivit utrustade med radar och det spanarna ombord på DC-3:an lyssnade efter var inte i första hand vanlig radiotrafik utan radarsignaler, det man på fackspråk kallar teknisk signalspaning. Med teknisk signalspaning kunde man upptäcka och lägesbestämma en radaranlägning, men man kunde också mäta och registrera själva signalen, något som skulle göra det möjligt att konstruera störsändare eller andra motmedel. Detta var huvudsyftet bakom den flygburna signalspaningen och det gällde därför att komma tillräckligt högt och tillräckligt nära för att kunna fånga upp och mäta dessa radarsignaler.

Antennen på DC-3:an var konstruerad för att fånga in dessa radarsinaler men förutsatte att planet under ett antal minuter flög rakt mot sändaren. Dessa avvikelser från den uppgjorda flygrutten kallades "taggar" och kunde skapa oro eftersom man då flög rakt mot den sovjetiska gränsen! Kring klockan 10.30 denna dag hade Hugin lämnat området utanför Dagö och Ösel där den sovjetiska marinövningen pågick och flög söderut ner mot den ordinarie vändpunkten öster om Hoburgen på Gotlands sydspets. Spanarna ombord upptäckte nu att planet följdes av en sovjetisk radarstation utanför Ventspils på den lettiska kusten. Nu gällde det för DC-3:an att snabbt avlyssna och mäta radartrafiken och dra uppmärksamhet till sig för att på så sätt få det sovjetiska luftförsvaret att aktiveras och sätta igång andra radarstationer som inte var i kontinuerlig drift. En sådan station hade dykt upp längre söderut, vid Liepaja. Det var en spaningsradar av en helt ny och tidigare okänd typ med bättre prestanda. På väg ner mot vändpunkten svängde DC-3: an plötsligt till sydostlig kurs och flög rakt mot Liepaja och den nya radarstationen och återvände sedan till den ursprungliga rutten. Efter några minuter gjorde man samma manöver igen. Efter dessa två ”taggar” vände planet norrut och började återfärden efter det som kan ha varit ett lyckat spaningsuppdrag.

Under hela resan lämnar DC-3:an en positionsangivelse var 20:e minut som bestod av förutbestämda kodord som sändes över radiotelefoni och klockan 11:08 rapporterade navigatören Gösta Blad in planets position. Femton minuter senare, klockan 11:23 mottog signalisten vid flygflottiljen Roslagens flygkår (F2) i Hägernäs ett nödanrop från DC-3:an, vilket dock snabbt dog ut. Därefter har det aldrig mer kommit något livstecken från de åtta svenskarna i besättningen på DC-3:an...

"Med en havererad motor och en skottskadad pilot lyckades man nödlanda på vattnet"

Det idag ikoniska fotografiet som fått symbolisera hela Catalinaaffären.

Sista bilden innan Catalinan sjunker. Planet återfanns 51 år senare.

Det tyska lastfartyget Münsterland plockade upp svenskarna och räddade dem i livbåtar. I den närmaste befinner sig den sårade piloten Olof Arbin. Fotograferat från Münsterland strax innan Catalinan sjunker..

Det idag ikoniska fotografiet som fått symbolisera hela Catalinaaffären.

1/17

När larmet kom klockan 11.23 tryckte Centrala Flygsäkerhetsledningen (CEFYL) på larm-knappen och en sökinsatts inleddes. Först skickade man ut ett sjöräddnings flygplan som följde DC-3:ans uppgjorda flygrutt baklänges utan att finna något. Under denna flygning inträffar något som man höll hemligt! Besättning felbedömer vinden och flygplanet kommer för långt österut. Det är först när någon i besättningen tittade ner i en molnglugg som man upptäcker fyren Dagerort på Dagös västspets. Man var då en bra bit in över Sovjetiskt territorium! Överflygningen upptäcktes dock aldrig av ryssarna...

Under dagen sattes ytterligare flygplan in plus sammanlagt sex fartyg från marinen, men sikten de två första dagarna var begränsad på grund av dimma.

Nyheten om det försvunna flygplanet nådde massmedia och såväl Sveriges Radio som kvällspress rapporterade om försvinnandet men det blev faktiskt ingen större nyhet. Vid denna tid var det inte ovanligt att flygplan störtade. Kanske hade DC-3:an bara fått bränslebrist eller något annat tekniskt fel...

På tredje dagen efter försvinnandet är sikten nu äntligen bättre. Man skickar ut två av de tre amfibieplan av typ "Catalina" som flygvapnet köpt begagnade från USA fyra år tidigare för att söka efter den förvunna DC-3:an. Det är när ett av dessa Catalinaflygplan ("Bertil 02" -47002) ska vända hem efter en resultatlös sökning mycket nära -eller eventuellt över- den sovjetiska territorialgränsen som två ryska stridsplan av typ MiG-15 plötsligt dyker upp.

De ryska piloterna signalerar med vingtippningar att Catalinan ska följa efter dem, men då ingen av de sju i besättningen vill hamna i rysk fångenskap drog de full gas i ett hopplöst försök att fly västerut mot friheten i Sverige. Det blev kattens lek med råttan. Det långsamma tvåmotoriga propellerplanet hade inte en chans mot de två toppmoderna jetplanen, som strax därefter öppnade eld mot Catalinan över internationellt vatten. Med en havererad motor och en skottskadad pilot lyckades man nödlanda på vattnet och mirakulöst nog överlevde alla såväl landningen som beskjutningen. Och turen fortsatte; för inte långt därefter blev besättningen upplockad av det västtyska fraktfartyget Münsterland samtidigt som Catalinaplanet sjunker mot Östersjöns botten!

Uno Littke, som var med i besättningen på Catalina-planet berättade med egna ord om händelsen:

Omkring kl 04 fick vi plötsligt se 2 st jaktfygplan av typen MIG-15. Nationalitetsbeteckningen, en femuddig röd stjärna, sågs tydligt. Sovjetisk alltså. Jag såg på Stålhammar som ruskade på huvudet och såg orolig ut... Jag visste inte då att två MIG-15 hade gjort skenanfall mot oss och att vår signalist radiomeddelat F2 om detta. Han meddelade också senare att vi bli blivit beskjutna och träffade flera gånger, men därefter upphörde vår sändare att fungera. Vår färdmekaniker, Eliasson, var däremot mer misstänksam, ty han drog fram gummi livbåtarna ur förrådet längst bak i stjärtpartiet...

När jaktplanen försvunnit ur mitt synhåll återgick jag till min uppgift att spana mot havsytan, då det plötsligt skrällde till i vårt flygplan. Jag såg genom blistern hur en kulkärve slog i vattnet. Vi flög just då mycket lågt och hade ställt kursen mot väster, alltså hemåt. Kulkärven hade gått genom vår högervinge och genom bensintankarna som ligger i vingarna i Catalinan. Genom blistrarna såg vi nu hur MIG:en vände tillbaka för att flyga in sig för ett nytt anfall... Med hjälp av inombordstelefonen meddelade vi till förarna hur MIG:en vände bakom oss och flög in sig. När förarna hörde det, sänkte de Catalinan så lågt att den nästan låg på vågtopparna. På så vis tvingades MIG:en förkorta sina anfall och ta upp sitt plan för att inte flyga i havet och eldskurarna blev inte så långa. Anfallen fortsatte och under tiden lossade Eliasson på låsningen till in- och utgångsluckan. Det gick tungt ty vinddraget tryckte emot. Det blev ett kraftigt luftdrag in...

MIG:en sköt in sig bättre och bättre på Catalinan, Elden låg mest i främre delen. Hydraulsystemet träffades, så att navigatören och signalisten blev översprutade med hydraulolja. Vänster motor blev träffad och stannade. Även roderlinorna kändes träffade. Albin som just då hade höger hand på gasreglaget - som sitter i taket- träffades i handen så den bara ramlade ned! Navigatören Engberg som satt bakom förarna fick granatsplitter i huvudet och ben. Albin hade nu bara vänster arm kvar att använda men Thörngren som satt bredvid fick hjälpa till att flyga. Under något av de sista anfallen hade vi upptäckt ett fartyg och förarna styrde mot detta för att nödlanda. Vi landade i medvind och studsade hårt mot vågorna. Catalinan fylldes snart med vatten ty den spruckit i den hårda landningen. Vi sjösatte våra båtar och först då fick vi veta att Arbin och Engberg voro skadade. Fartyget vi nu drev mot var ett västtyskt fartyg vid namn Münsterland. Väl ombord blev vi väl behandlade och kunde strax därefter se vi hur Catalinan rest sig med stjärtfenan i luften och försvann ner i djupet...

"Det fanns en ovilja från Sverige att gräva djupare i frågan om DC-3:ans öde"

Det västtyska fraktfartyget Münsterland var på väg från Rotterdam till Helsingfors men släpte av svenskarna vid finska Hangö. De kunde härifrån ringa till Försvaret och hem till sina familjer och meddelade att de var vid liv och satta i säkerhet. Efter en 10 mil lång taxiresa från Hangö kom de till Åbos flygplats där ett stort mediauppbåd redan väntade. Under tiden hade den andra Catalinan flugit över till Åbo och hämtade upp besättningen för hemfärd till Barkaby. Det var här som sedan radioprofilen Sven Järring, i en idag klassisk radio-intervju talade med befälhavaren Sven Törngren.

Nu fick hela svenska folket veta att ett svenskt obeväpnat flygplan med sju mans besättning ute på internationellt vatten blivit nedskjutet av ryska jaktplan. Nedskjutningen upprörde sinnena och rysshatet bland befolkningen växer. Demonstrationer på Stockholms gator och utanför Sovjetunionens ambassad på Villagatan arrangerades.

Under den närmaste tiden utväxlades ett flertal diplomatiska noter mellan Sverige och Sovjetunionen. Meningsutbytet ledde i stort sett inte till någon större klarhet eftersom Sovjet hanterade frågan på ett undanglidande sätt som

passade deras egna storpolitiska intressen. Politiskt var händelsen mycket känslig och resulterade i märkbart försämrade relationer mellan länderna.

Samtidigt började frågorna hopa sig. Blev DC-3:an som försvann tre dagar

Radiotjänsts Sven Jerring intervjuar kapten Sven Törngren, befälhavare på den nedskjutna Catalinan.

Elis Eliasson, Ove Engberg, Uno Littke och Paul Eriksson på Åbo flygplats.

Sven Törngren 2012. (Befälhavaren på den nedskjutna Catalinan 1952)

Radiotjänsts Sven Jerring intervjuar kapten Sven Törngren, befälhavare på den nedskjutna Catalinan.

1/7

tidigare också nedskjutet? Och i så fall varför? Vad var det egentligen som höll på att hända mellan Sverige och Sovjetunionen ute på Östersjön?

Nedskjutningen av Catalinan fick därmed en helt annan fortsättning än DC-3 :ans försvinnande. Besättningen hade överlevt och kunde berätta om det inträffade. Medan DC-3 :ans försvinnande rapporterats kortfattat i kommunikéform blev nedskjutningen av Catalinan, räddandet av besättningen och deras hemkomst till Sverige ett mediadrama av ett sällan skådat slag där det fanns både ögonvittnesskildringar och bilder. Kaptenen på Münsterland hade nämligen fotograferat den nedskjutna Catalinan med två fulla livflottar i förgrunden. Det idag ikoniska fotografiet blev sedan den symboliska bilden för såväl den nedskjutna Catalinan som för den försvunna DC-3:an. Dessutom var det ett drama med överlevande hjältar och ett lyckligt slut.

Också själva sakfrågan kom i ett annat ljus. Det fanns nu medlemmar ur en besättning som kunde berätta hur de angripits gång på gång av två sovjetiska MiG-15 jaktplan. Vad som skett och vem som var skyldig tycktes därmed vara klarlagt. Att de sovjetiska jaktplanen dessutom jagat och angripit ett obeväpnat sjöräddningsflygplan ute på ett humanitärt uppdrag förstärkte bilden av Sovjetunionen som ett lömskt och aggressivt land.

Medan DC-3 :ans försvinnande begränsats till en fråga för förtvivlade anhöriga blev nedskjutningen av Catalinan en katalysator för det tidiga kalla krigets utbredda fientlighet mot Sovjetunionen. Det var därför paradoxalt nog på grund av Catalinan, där hela besättningen räddats och inte på grund av den försvunna DC-3:an, som uppretade demonstranter samlades utanför den sovjetiska ambassaden. Också inom det svenska försvaret var det Catalinan snarare än DC-3:an som ledde till en plötsligt höjd beredskap för väpnade incidenter ute på Östersjön.

Det fanns också en ovilja från det officiella Sverige att gräva djupare i frågan om DC-3:ans öde. Dels handlade detta om de kroniskt ömtåliga relationerna till stormaktsgrannen Sovjetunionen, dels fanns de för neutralitetspolitiken känsliga svenska västkontakterna i bakgrunden. Ju mer som gömdes och glömdes av DC-3:ans förvinnande, desto bättre. Inga fick känna av detta så tydligt som de anhöriga till de försvunna besättningsmännen som varken fick svar på sina frågor eller någon rimlig ekonomisk kompensation. Att stupa som svensk soldat på kalla krigets slagfält var som att försvinna spårlöst. Men helt utan spår hade DC-3:an inte försvunnit...

"Så länge DC-3:an låg på havets botten skulle hemligheten bevaras"

Dagen innan Catalinaplanet sköts ner hade marinfartyget HMS Sundsvall, hittat DC-3:ans ouppblåsta räddningsflotte öster om Gotska Sandön. Statens kriminaltekniska anstalt undersökte fyndet och hittade splitter från en 23-millimeters automatkanonprojektil av sovjetisk typ. Man kunde fastställa att flotten beskjutits inne i flygplanet och att flotten sannolikt kastats ut i samband med en kraschlandning. Men utöver flotten hittades ingenting som entydigt kunde knytas till DC-3:an.

Det fanns dock andra saker svenskarna kände till; FRA hade avlyssnat radiokommunikationen ute på Östersjön och visste vad som hade hänt DC-3:an. Man hade avlyssnat piloten, kapten Osinskijs kommunikation med överste Sjinkarenko som gav ordern att skjuta ner DC-3:an och i dessa samtal fanns information som under inga omständigheter fick läcka ut till allmänheten!

Såväl FRA som Moskva inser att det bästa vore om man talade så lite som möjligt om det inträffade - helst inte alls. Så länge DC-3:an låg på havets botten skulle hemligheten bevaras - och detta låg i båda nationernas intresse.

Och så kom att ske - åtminstone under de kommande 52 åren...

Under åren som går, för de åtta oroliga änkorna en kamp att bringa klarhet i vad

som hänt deras män, men ju hårdare de kämpar för visshet desto hårdare

DC-3:ans färdväg.

Inringat i blått: Hangö, Ventpils och Liepaja.

Den socialdemokratiske försvarsminister Torsten Nilsson ljög de anhöriga rakt upp i ansiktet! Bild från 1956.

DC-3:ans färdväg.

1/7

skruvas locket på. De utgjorde ett orosmoment och ju mer de frågade om vad som hänt desto större blev detta problem och desto mindre fick de veta. De anhöriga var fångade i en rävsax där den dåtida statsnyttan krävde att de skulle acceptera sitt öde, hålla tyst och sluta hoppas. Inte heller fick de anhöriga reda på sanningen när de i september samma år träffade försvarsminister Torsten Nilsson. Karin Jonsson-Lisshagen, hustru till Einar Jonsson, gruppchefen för de övriga fyra FRA-anställda ombord, mindes: ”-Han verkade ärlig och sade att han aldrig hört talas om FRA. Men han ljög oss rakt upp i ansiktet. Dagen innan hade han varit på FRA och fått veta allt!"

Karin träffar även den socialdemokratiska statsministern Tage Erlander och utrikesministern Östen Undén som båda förvisso är trevliga och tillmötesgående men mötena leder ingen vart. Alla samtal rinner bara ut i sanden. Karin skriver två år efter försvinnandet en tidningsartikel som snubblar så nära sanningen att Karin riskerar åtal för "Brott mot rikets säkerhet" och delar av artikeln censureras av FRA innan artikeln publiceras. Fruarnas kamp är förgäves och under åren kommer historien om den försvunna DC-3:an att sakta försvinna ur folks medvetande.

Men inom FRA fanns det några frågor som fortfarande gnagde. Hur kunde ryssarna veta när och var de svenska planen skulle signalspana? Vart än svenskarna gjorde tycktes ryssarna vara väl förberedda. Fanns det en spion i de högre leden? -Jodå, ryssarna kände till allt! Precis allt! Och detta tack vare översten i flygvapnet Stig Wennerström som hade blivit en spion åt Sovjetunionen redan 1948 och som sålde ut hela det svenska försvaret till ryssarna. KGB och GRU visste mer om det svenska försvaret än både Överbefälhavaren och statsministern! Beslutet att skjuta ner DC-3:an var därför inget överilat beslut, det var taget lång innan flygplanet startat från Bromma fredagen den 13:e juni 1952. Ryssarna visste alltså när DC-3:an skulle komma, vad DC-3:an hade för uppdrag och åt vilka...

"Besättningen hoppar!"

1956, fyra år efter nedskjutningen, då den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjov träffade Sveriges statsminister Tage Erlander, erkände Chrusjtjov att det var ett sovjetiska jaktplan som skjutit ner DC-3:an. Denna information offentliggjordes dock inte för svenska allmänheten eller till de anhöriga som fortfarande svävade i total ovisshet om männens öde. Tage Erlander visste alltså vad som hänt men teg för de anhöriga. Förmodligen visste han mer än bara detta...

När Nikita Chrusjtjov tar över presidentskapet efter Josef Stalins död börjar många utländska krigsfångar släppas ur de ryska koncentrations- och arbetslägren - de så kallade gulag-lägren. I mars 1958 publicerade den exillettiska tidningen Latvija en artikel som hävdade att en grupp om fyra svenska flygare hållits fångna i ett gulag-läger i Norilsk i Sibirien. En kapten i lettiska armén som frisläppts hade avslöjat detta för Latvija, en tidning som bara gavs ut i Västtyskland. Han hade träffat fyra svenskar 1953, som sade de skjutits ner över Östersjön. Även flera tyska krigsfångar som suttit fängslade i Norilsk vittnar om fyra svenskar som hamnat i lägret efter de blivit nedskjutna av sovjetiskt jaktflyg. Några av dessa tyska fångar hade tagit med sig brev från svenskarna och lämnat över till svenska myndigheter, men som i sin tur tystat ned det hela. Vart dessa brev sedan hamnat vet fortfarande ingen.

UD tar dock -i hemlighet- uppgifterna på största allvar och lägger stora resurser att spåra källorna men kommer inte längre i eftersökningarna då Sovjetunionen

Grigorij Osinskij, den ryske piloten som sköt ner den svenska DC-3:an på order av...

...överste Fjodor Ivanovitj Shinkarenko. (1913-1994)

Norilsk är världens nordligaste stad med över 100,000 invånare.

Grigorij Osinskij, den ryske piloten som sköt ner den svenska DC-3:an på order av...

1/10

vägrar släppa någon information. Ryssarna blånekade till att några svenskar satt -eller suttit- i rysk fångenskap. Det var samma förfarande som med Raoul Wallenberg som man också ville bringa klarhet i. När det internationella trycket blev för stort om Wallenbergs öde erkände Moskva plötsligt att han suttit i det ökända Lubjankafängelset, men att han olyckligtvis dött av en hjärtattack tio år tidigare! Frågan om eventuella överlevande från DC-3:an var inte lika hett stoff då det låg i svenskarnas intresse att hålla tyst om händelsen och därför var det också lättare för ryssarna att -åter igen- ljuga om saken.

Några år senare kom nya vittnesuppgifter från frisläppta fångar men som inte ledde till några nya utredningar då man visste ryssarna skulle förneka allt! Hade UD lagt ner så mycket tid och energi om besättningsmännens öde om man inte misstänkte något? Fanns det något i underrättelsearbetet som gjorde att man misstänkte att några ur besättningen fortfarande kunde vara vid liv? Hur kunde de frisläppta fångarna från Norilsk, som inte hade någon kontakt med yttervärlden, veta att ett svenskt flygplan skjutits ned över Östersjön? Även en av änkorna fick under 1980-talets början ett märkligt vykort som någon postat i Leningrad som hon var helt säker på kom från sin man. Satt männen som hoppat i fallskärm nu och försmäktade i ett sibiriskt gulagläger?

Det skulle dröja 35 år innan den sovjetiske ledaren Nikita Chrusjtjovs inofficiella erkännande blev offentligt. Under 35 år undanhöll alltså vår socialdemokratiske landsfader Tage Erlander det ryska erkännandet för de anhöriga och svenska folket! 1991 avslöjade Sovjetunionen officiellt att planet hade skjutits ned av ett sovjetiskt jaktflygplan av typen MiG-15 och att detta skedde över internationellt vatten. I det sovjetiska offentliggörandet som godkändes av president Michail Gorbatjov, sades att DC-3:an inte kränkt sovjetiskt territorium. I de sovjetiska dokument ryssarna lade fram fanns något anmärkningsvärt. I den skiss över själva anfallet som MiG-15 piloten kapten Osjinskij undertecknade kort efter han fullföljt sitt uppdrag syntes en fallskärmshoppare lämna DC-3:an. Här fanns också ett ca 1 x 1½ meter stort genomskinligt papper -ett så kallat oleatpapper- som man lägger ovanpå kartor och radarbilder för att rita ut händelseförloppet. Detta var original pappret under nedskjutningen av DC-3:an där all radiotrafik från kapten Osjinskij nedtecknats ordagrant och där det står; "Besättningen hoppar".

Också FRA hade lyckats snappa upp pilotens anrop till kommandocentralen att "Besättningen hoppar!". På FRA kunde man också se att den ryska fartygs aktiviteten markant ökade i området de efterföljande 4-5 timmarna efter DC-3:ans försvinnande. FRA visste alltså redan från början att någon eller några hade lyckats hoppa med fallskärm och att dessa med all sannolikhet plockats upp av ryssarna. Sverige hade alltså lämnat eventuella överlevande svenskar åt sitt öde och förnekade all kännedom om deras existens.

"Ville man verkligen hitta flygplanet?"

Den 10 juni 2003 hittade sökfartyget Triad från företaget Marin Mätteknik den försvunna DC-3:an på 125 meters djup.

Under natten mellan den 18 och 19 mars 2004 lyfte man upp resten av vraket på ubåtsräddningsfaryget HMS Belos däck.

Flygplanur från cockpit. Klockan har stannat på ca 11:28:40, flygtiden på 2:27.

Den 10 juni 2003 hittade sökfartyget Triad från företaget Marin Mätteknik den försvunna DC-3:an på 125 meters djup.

1/10

I början av 1990-talet börjar den svenska marinen sporadiskt söka efter vraket av DC-3:an i olika omgångar men efter 15 års sökningar -och några hundratals miljoner skattekronor senare- ger man till slut upp. Frågan kvarstår hur seriös denna sökning egentligen var? Ville man verkligen hitta flygplanet?

Det skulle långt senare visa sig att FRA hela tiden vetat, både vad som hände DC-3:an och vart flygplanet låg någonstans. Allt letande och alla frågetecken kring olyckan hade varit en teater, utförd av marinen och regisserad av Tage Erlanders regering. Allt för att sanningen inte skulle komma upp ur det mörka djupet!

Återigen försvinner berättelsen om den försvunna DC-3:an i glömska, men en som varken gett upp tanken eller glömt saken är en historieintresserad pilot och dykare vid namn Anders Jallai. 1998 började Anders forska efter nya ledtrådar i arkiv och intervjuade inblandade nyckelpersoner för att om möjligt göra ett sista försök att finna vraket. Egentligen borde det inte vara så svårt, flygrutten var känd och ryssarna hade lämnat ut en radarplot som visade var incidenten ägt rum, men det var emellertid långt svårare än man föreställt sig.

På grund av den långa mörkläggningen och det politiska spelet hade allt material försetts med tusen olika falskspår. Dessutom visade sig ryssarnas radarplot också vara missvisande. Det tycktes som alla -med undantag av

efterlevande- hade ett intresse av att planets öde förblev höljt i dunkel. Parallellt med sökningar efter vraket kommer Anders Jallai under de kommande åren träffa högt uppsatta människor inom försvaret och FRA som börja berätta om sådant som legat under sekretess. Anders kommer även träffa människor på andra sidan Östersjön som med egna ögon sett vad som hade hänt...

Genom en enastående energi och en ren forskarbragd lyckades Anders Jallais sökgrupp till slut, efter tre år och två misslyckade försök, finna nyckeln som kunde läsa de dokument som avslöjade DC-3:ans position. Den 16 juni 2003, återfanns den nedskjutna DC-3:an på 125 meters djup, 55 kilometer öster om Fårö, ute på internationellt vatten. Planet låg nästan exakt på den plats där ryssarna första gången angett de skjutit ner DC-3:an 51 år tidigare.

Med hjälp av ubåtsräddningsfartyget HMS Belos kunde DC-3:an lyftas ur havets djup den 19 mars 2004 under närvaro av massmedia och anhöriga. En stor mängd losslitna delar, apparater, motorer, propellrar och andra lösa delar låg spridda över ett område med cirka 600 meters radie. I stort sett samtliga dessa objekt har ett efter ett plockats upp med hjälp av fjärrstyrda undervattensfarkoster från HMS Belos och HMS Furusund. Flygplansvraket lyftes upp i en stor bur och fördes in till Musköbasen där alla delar lades ut i en stor hangar för att därefter pusslas ihop av DC-3 experter som även kom att göra en rekonstruktion av händelseförloppet.

Flygplanets kropp uppvisade skotthål efter den sovjetiska beskjutningen och skadorna i flygkropp och vingar visar att det blivit nerskjutet av ett jaktplan av typen MiG-15. Även exakt tidpunkt för nedslaget i vattnet har kunnat konstateras, eftersom klockan i cockpit har stannat på 11:28:40. Man kunde också konstatera att piloten försökt nödlanda men slagit i havet mycket hårt då landningsställen varit utfällda på grund av skador i hydraulsystemet. Så långt var det egentligen inga konstigheter, men sedan kommer det uppseendeväckande; att den dörr som man använder om man tänker hoppa från planet -Cockpit Escape Hatch- var öppen samt att kropparna av fyra i besättningen saknades, samt att fyra fallskärmar saknades...

"Det ryktades om att besättning skulle plockats upp och körts in till land"

Tre år efter bärgningen, 2007, kom haveriutredningen med sin slutrapport och där kan man läsa bland annat: "Det har inte varit möjligt att avgöra om någon besättningsman lämnat flygplanet med fallskärm men för fallskärmshopp talar:

1 Rapport från kapten Osjinskij: ”En person ur det brinnande flygplanets besättning hoppade ut med fallskärm”, samt skiss över anfallet.

2 Rapport från Belov: ”… på 6 000 m höjd lämnade en fallskärmshoppare flygplanet”.

3 Rapport från överste Sjinkarenko: ”Vid samma tidpunkt lämnade en fallskärmshoppare planet från en öppen dörr på dess vänstra sida och flygplanet övergick därpå i en okontrollerad dykning 95 km från Ventspils i bäring 315°”.

4 Oleatpappret (Tukumskartan) : 12:25 [svensk tid 11:25] ”Kostjanoj, jag är Venera-67, besättningen hoppar”.

5 Det finns inga samtidiga sovjetiska utsagor som talar mot fallskärmshopp.

6 Det saknas minst fyra fallskärmar med tillhörande fallskärmsselar.

7 Piloten Lando ringde (1992-11-11) i närvaro av Björn Lyrvall från Svenska

De 8 männen ur besättningen på DC-3:n.

Den mest kompletta av de 4 fallskärmar som återfanns.

De 8 männen ur besättningen på DC-3:n.

1/6

ambassaden till sin rotekamrat Jurij Anisomov, som tillsammans med Lando suttit startklar på marken i var sin MiG-15 under kapten Osinskijs operation och följt radiotrafiken. Anisomov kom väl ihåg att ”två hoppat från det nedskjutna flygplanet, en fallskärm utlöstes och en utlöstes ej”, samt att kapten Osinskij inrapporterat att ”hopparna drunknat”.

8 Efter första anfallet kan en eller flera ur besättningen valt att hoppa hellre än att utsättas för ytterligare ett anfall eller riskera att vingen brinner av.

Vidare i haverirapporten kan man läsa följande: "Förberedelser för nödutsprång och/eller nödlandning på vatten har sannolikt påbörjats i ett tidigt skede, eventuellt under ledning av färdmekanikern Mattsson. Att nöddörren öppnats i luften har verifierats genom att båda handtagen för öppning står i öppnat läge. Vidare har man förberett öppning av nödfönster på höger sida och eventuellt börjat iordningställa en livbåt. Den sovjetiske MiG-piloten har uppgett att han sett en dörr på vänster sida öppnas och fallskärmshoppare lämna flygplanet. Flera dokument från 1952 anger en fallskärmshoppare och att ”besättningen lämnar flygplanet”.

Frågan om de återstående fyra besättningsmännen, och de fyra saknade fallskärmarna, som inte fanns i vraket eller i dess närhet och aldrig återfunnits är fortfarande obesvarad. Det finns teorier som säger att de kan vara upplockade av en rysk torpedbåt och förda till Tallinn för vidare befordran till sovjetiska myndigheter. Detta styrks av flertal vittnen. Ett av dessa vittnen är estländaren "Elmar" [fingerat namn] som 2005 (då han var 77 år) berättade för Anders Jallai att han varit god vän med Kuulas som arbetade på ett fartyg som körde ut vatten till fartygen i den stora ryska marinövningen utanför Ösel i juni 1952.

Kuulas hade berättat att han stått på däck och långt bort i horisonten sett ett flygplan bli nedskjutet av ett annat flygplan. Därefter hade omedelbart två snabbgående torpedbåtar tillhörandes övningen gått till platsen och varit borta i ca en timme. Torpedbåtarna hade därefter inte återgått till marinövningen utan istället gått norröver, förmodligen till Tallinn, vilket Kuulas tyckte varit märkligt och kan ha tytt på att de plockat upp besättningen från det nedskjutna flygplanet. "-Det ryktades en hel om detta efteråt och att besättning och flygplansdelar skulle plockats upp och körts in till land. Men det här vågade man inte berätta 1952 på grund av rädslan för repressalier", berättade Elmar. (se video nedan)

"Det finns fortfarande hemligstämplat material man till varje pris vill dölja!"

Efter det att flygplansvraket bärgats och haveriutredningen avslutats uppstod frågan vad som skulle ske med vraket av DC-3:an. Den socialdemokratiska regeringen hade inställningen att det inte fanns något intresse i att bevara vraket, och att det borde malas ned och återvinnas. Denna inställning måste anses som mycket märklig. Flygplanet och dess öde var en av de stora öppna frågorna i Sverige under kalla kriget och måste därför anses som ett av de främsta museiföremålen från kalla kriget.

Inställningen att vraket borde förstöras kan därför näppeligen motiveras med enbart en kostnadsfråga och krass materialism. Snarare ligger något djupare bakom. Med all sannolikhet är en av de bakomliggande orsakerna till den socialdemokratiska oviljan att såväl återfinna vraket som att bevara det, är att DC-3:an påminner om partiets dubbelmoral under kalla kriget, och den räcka av lögner som omgav den så kallade neutralitetspolitiken.

Idag vet vi att DC-3:an blev nedskjutet och att en eller flera hoppade. Vi vet att luckan för uthopp var öppen när planet störtade och att fyra kroppar och fyra fallskärmar saknas. Vi vet av vattentemperaturen att man skulle överlevt cirka två timmar i vattnet. Vi vet att Sovjetunionen hade en stor marin övning i nedslags området och att man snabbt kunde varit på plats.

Alvar Älmebergs kvarlevor hittades intill DC-3:an 2003.

Einar och Karin Jonsson innan olyckan. I och med Einars död blev Karin ensam med två barn.

Varför är arkiven fortfarande låsta? Kommer vi någonsin få svaren?

Alvar Älmebergs kvarlevor hittades intill DC-3:an 2003.

1/13

Enligt flertalet vittnen begav sig några av de snabbgående torpedbåtarna mot haveriplatsen och återvände därefter inte tillbaka till övningen, utan gick istället mot Tallinn. Lägg därtill alla de frisläppta fångar i gulag-lägret i sibiriska Norilsk som vittnat om fyra svenskar som blivit nedskjutna över Östersjön. Man ska komma ihåg att dessa fångar aldrig fick kontakt med omvärlden via radio eller tidningar så de kunde omöjligt veta att ett svenskt plan hade skjutits ned över Östersjön. Ändå kunde de berätta om just detta...

Vi vet också idag att svenska myndigheter mörklade händelsen. Man hemligstämplade det faktum att man hört piloten, kapten Osinskij meddelat att "besättningen hoppar!" och positionen för nedskjutningen. Man angav medvetet fel position vart Catalina-flygplanet sköts ned tre dagar senare, för att inte avslöja hur nära den ryska gränsen man egentligen flög. Vi vet dessutom att det signalspaningsarbete som FRA utförde ingick i en byteshandel med Nato, där information om sovjetiska radarinstallationer i Baltikum byttes mot avancerad teknisk utrustning. Kunskapen om de sovjetiska radaranläggningarna skulle användas av Nato`s bombflyg den dagen det blev aktuellt att kärnvapenbomba Sovjetunionen.

Idag vet vi alltså det mesta om händelsen, men inte allt! Från 1952 fram till dags dato finns fortfarande hemligstämplat material inlåsta i krigsarkiven och på FRAs högkvarter ute på Lovön i Mälaren. Det finns alltså något man fortfarande till varje pris vill dölja! Skälen anges av "teknisk art" och av "hänsyn till främmande makt". Att tekniken 1952 var så hemlig att den inte kan avslöjas än idag är befängt, då den var hopplöst omodern bara tio år senare. Att ryssarna inte skulle ha känt till spionverksamheten är lika befängt. De visste tack vara storspionen och landsförrädaren Stig Wennerstöm lika mycket som försvarsministern Torsten Nilsson och statsministern Tage Erlander - om inte än mer! Och det finns helt enkelt ingen "främmande makt" man idag behöver skydda. Alla -såväl USA som Sovjetunionen- visste allt redan då, och Sovjetunionens existens är upplöst och kalla kriget är sedan länge avslutat. Det finns bara en enda anledning till att det fortfarande, efter alla dessa år, finns hemligstämplat material och det är den svenska besättningens öde...

"Sanningen finns där, långt inne i ett låst arkiv på FRA..."

Om ryssarna plockade upp eventuella överlevande skulle de aldrig avslöjat detta. Aldrig! Det finns så många tragiska bevis på detta. Åtskilliga är de länder som försökt få hem sina krigsfångar från alla de hundratals olika gulag-lägren men där ryssarna bara förnekat deras existens. Sedan har det framkommit årtionden senare att de suttit fängslade i gulag-lägren där de dött under omänskliga förhållanden. För svensk del är fallet med Raul Wallenberg det kanske mest kända. Någon klarhet i fallet med de överlevande från DC-3:an från ryskt håll kommer vi aldrig få. Och inte från svenskt håll heller!

Det är idag klarlagt att Tage Erlander var mycket intresserad och insatt i FRAs verksamhet. Det FRA visste, visste också Tage Erlander! Spionorganisationen 6:e transportgruppen lydde i praktiken direkt under honom. Skulle det framkommit att delar av besättningen överlevt och plockats upp av ryssarna och förts till gulag-läger i Sibirien skulle de anhörigas och den svenska allmänhetens påtryckningar att bringa klarhet i deras öden bli mycket besvärande för regeringspartiet.

För har man en gång ljugit kan man inte plötsligt berätta sanningen, för då avslöjas att man tidigare farit med osanningar, så därför måste man med näbbar och klor hålla fast vid lögnen för att verka sanningsenlig, och ju längre tiden går ju svårare blir det att försöka berätta att "sanningen" i själva verket var

När ska Socialdemokraterna ställa sig på rätt sida av historien och våga avslöja sanningen om besättningens öde på DC-3:an?

När ska Socialdemokraterna ställa sig på rätt sida av historien och berätta sanningen?

När ska Socialdemokraterna ställa sig på rätt sida av historien och våga avslöja sanningen om besättningens öde på DC-3:an?

1/21

en lögn. Det blir ett moment 22 man till slut aldrig kan slingra sig ur. Hela spionorganisationen och det styrande politiska regeringspartiet skulle falla samman likt ett korthus och vi skulle skämma ut oss för hela omvärlden. Det var därför att yttersta vikt att hela händelsen bara tystades ned och glömdes bort så fort det gick. I denna situation betydde fyra besättningsmedlemmarnas tragiska livsöden i ett sibiriskt fångläger ingenting!

De överlevande från DC-3:an, Bengt Book, Börje Nilsson, Erik Carlsson och Ivar Svensson, och deras anhöriga fick offras så sanningen aldrig skulle komma fram. När DC-3:an bärgades avslöjades några pusselbitar och hypotesen att några hoppat i fallskärm och kanske överlevt stärktes av fynd och avsaknaden av kroppar och fallskärmar, men de exakta omständigheterna kring fyra av besättningens tragiska livsöden får vi aldrig veta. Skulle det framkomma att Tage Erlander och delar av den yttersta regeringsmakten i detta parti mycket väl kände till att fyra svenskar satt fängslade i ett sibiriskt gulag-läger men att de offrades åt sitt öde för att rädda FRA och partiet skulle affären med den nedskjutna DC-3:an gå från en militär hemlighet till en politisk skandal. Den största -och värsta- skandalen i svensk historia skulle därmed vara ett faktum. Med all sannolikhet skulle opinionssiffrorna störtdyka och man skulle kanske för lång tid förlora regeringsmakten. För en socialist spelar då knappast fyra försmäktande svenskars liv i ett sovjetiskt gulag-läger någon större roll. Sanningen om DC-3:an skulle, efter alla dessa år, fortfarande vara förödande för det politiska parti som bär det yttersta ansvaret.

Men sanningen finns där någonstans, långt inne i ett låst arkiv hos FRA...

// Anders Johansson

Källa:

"Bortom horisonten" (2002) av L. Andersson, L. Hellström

"The spy flights of the cold war" (1996) av Paul Lashmar

"Att bärga historien" (2024) av B Hagberg, M Widman

"Den dolda alliansen" (2011) av Mikael Holmström.

"Flygaren som försvann" (1983) av Roger Älmeberg

"Hemliga förbindelser" (2014) av Roger Älmeberg

"Den stora lögnen" (1991) av Wilhelm Agrell

"Catalinaaffären" (2021) av Willhelm Agrell

"Catalinaaffären" (1987) av Kenth Ohlsson

"DC-3:an" (2014) av Christer Lokind

"DC-3:an" (2004) av Björn Hagberg

Länk:

Svensk Militär Flygplanshistorik - Signalspaning (LÄNK)

FRA i bilder; tio nedslag i teknisk signalspaning (LÄNK)

Populär Historia - DC-3:an som försvann (LÄNK)

Anders Jallai - DC-3/ Catalinaaffären (LÄNK)

SR minnen: DC-3:an som försvann (LÄNK)

FRA - Nedskjutningen av DC-3:an (LÄNK)

Ny Teknik: Catalinans sista färd (LÄNK)

Historia Nu - Catalinaaffären (LÄNK)

Haverirapport 79001:2007 (LÄNK)

P3 Dokumentär; DC-3:an (LÄNK)

Catalina-affären 1952 (LÄNK)

DC-3:ans besättning (LÄNK)

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

Estländaren "Elmar" (då 77 år) berättade för Anders Jallai 2005 vad han sett och hört...

Ögonblicket då Anders Jallai och hans sökteam upptäcker DC-3:an på havets botten...

En rekonstruktion av hur nerskjutningen av DC-3:an 1952 kan ha genomförts...

Leif Nordin berättar för Anders Jallai delar av vad han sett och hört...

DC-3:ans sista resa. Dokumentär om DC-3:an och bärgningen. Unika bilder!

Ulla-Britt Blad berättar om sin man.

"-Det känns som han kommit hem nu..."

Intervju från 2002 med Hans Hörlin som var på Gotska Sandön när DC-3:an sköts ner...

The Catalina Affair - Swedish Aircraft Shot Down in the Cold War

I Flygvapenmuseums källare i Linköping vilar idag vraket efter DC-3:an...

Svenskt spaningsflyg:

Svenska signalspanings-plan utanför hangar 5 på F 8 Barkarby i Stockholm.

Sveriges första signalspanings-flygplan var denna B3 som kallades "Blondie".

Nya Saab Global Eye (2023).

Svenska signalspanings-plan utanför hangar 5 på F 8 Barkarby i Stockholm.

1/9

Det flygplan som först användes som signalspaningsplan var ett gammalt bombplan av typ B-3 från flygflottiljen F 11 i Nyköping. Flygplanet kallades "Blondie" efter seriefiguren med samma namn. "Blondie" kom senare att ersättas av de två DC-3:orna "Hugin" och "Mumin". Den nedskjutna DC-3:an ersattes av en Tp 82 Varsity och 1960 gick det svenska försvaret över till jetflygplan i och med att två Tp 52 Canberra levererades.

När det blev dags att byta ut Canberra mot modernare flygplan i början av 1970-talet köptes två stycken Caravelle från SAS som efter ombyggnad och utrustning kom i tjänst sommaren 1972, då med typbeteckningen Tp 85. De användes sedan fram till 1998 och ersattes i sin tur av typen S 102B Korpen (Gulfstream), som fortfarande är i tjänst.

Den primära uppgiften för FRA var tidigare att observera indikationer på krigsförberedelser och att samla underrättelser av olika typ om Sovjetunionen och dess allierade. Idag ska FRA:s signalspaning, enligt vad myndigheten anger på sin

hemsida, riktas mot utländska förhållanden samt vara ett stöd för svensk utrikes-, säkerhets- och försvarspolitik.

Amerikanskt spaningsflyg:

Den 8 april 1950 försvann ett fyrmotorigt amerikanskt signalspaningsplan av typ Privateer utanför den lettiska kusten. Under sökandet av planet påträffades vrakspillror men inga överlevande. Svenska FRA visste dock vad som hänt eftersom man kunnat följa radiotrafiken mellan den sovjetiska stridsledningen och de jaktplan som skjutit mer det amerikanska planet. Den 4 december 1950 hade en RB-45 skjutits ner av sovjetiska MIG-plan över Kina och besättningen togs till fånga och försvann spårlöst. De amerikanska myndigheterna förnekade kännedom om deras öde och några diplomatiska initiativ togs inte.

Samma dag DC-3:an sköts ned inträffade ett parallellfall utanför Vladivostok i Fjärran Östern. Här var det en amerikansk RB-29 på signalspaningsuppdrag som var målet. Vid efterspaningar fann räddningsplan det intakta vraket flytande strax under vattenytan på internationellt vatten. De kunde också konstatera att räddningsluckorna öppnats och att livflottarna saknades men man hittade inga spår av de tolv besättningsmedlemmarna. Amerikanska flygvapnet vidhöll sin officiella inställning att flygplanet försvunnit spårlöst på en ”rutinmässig spanings flygning”, en version som

Privateer

RB-29

Privateer

1/2

också användes för att vilseleda de anhöriga. Totalt försvann 10 amerikanska flygplan och 89 besättningsmedlemmar mellan 1950 och 1965.

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!