Sverige - den 16:e Natostaten.

"-De enda Socialdemokraterna faktiskt lyckades lura var sitt eget folk,

-sina egna väljare!"

På 1950-talet hade Nato femton medlemmar -officiellt! Men i praktiken och under hemliga förhandlingar och militära möten hade Nato sexton medlemmar! Sverige kallades »den sextonde Natostaten» av alla dem som visste. För redan från starten 1949 var det "neutrala" och "alliansfria" Sverige knutet till den västliga försvarsalliansen. Något socialdemokrater som Tage Erlander eller Olof Palme aldrig vågade tala högt om. Det viktigaste var trots allt att inte svenska folket och sina egna väljare visste sanningen!

 

Av vår egen regering - Socialdemokraterna- skulle vi indoktrineras att tro vi var ett litet neutralt, alliansfritt land som bara kämpade för nedrustning, fred och kärnvapenfria zoner. Vi blev totalt grundlurade av vår egen socialistiska regering! Bakom ryggen på sin egen befolkning försökte socialdemokraterna i största hemlighet skaffa såväl kärnvapen som kemiska stridsmedel och köpte krigsmateriel och vapen från Nato. Under slutet av 60-talet ställde hela det svenska försvaret om sig till ett Nato-samarbete. Alla visste att vi i praktiken var ett Nato-land. Sovjet och hela Warszawapakten visste det också. De enda Socialdemokraterna kunde lura var således sin egen befolkning, sina egna väljare. Ett uppdrag de med beröm lyckades alldeles utomordentligt väl med. Hur kunde det bli så? Hur kunde vi bli så naiva mot vår socialistiska regim? Hur kunde vi bli så totalt grundlurade? Och kanske det viktigaste; är vi lika grundlurade idag?  Detta är berättelsen om hur Sverige blev Natoallierad i det fördolda.

Enligt Sveriges grundlag utgår all makt från folket. Men vilka var beskeden till folket? vad fick vi veta?​ I brochyren "Om kriget kommer" från 1989 står det i inledningen glasklart den svenska linjens sammanfattning i fyra meningar:

"Vi vill alla att Sverige ska vara fritt och självständigt och att vi ska ha fred. Därför har vi inte något militärt samarbete med andra länder i fredstid. Om det blir krig ska vi vara neutrala och inte gå med på någondera sidan. Det är viktigt att andra länder tror på att vi vill och kan vara neutral."

Men det var bara första meningen som var sann, resten bluff! Verkligheten bakom neutralitetspolitiken var långt mer komplicerad än vad vi svenskar fick reda på då - och än idag fått veta!

När Olof Palme mördades på Sveavägen i Stockholm den 28 februari 1986, var det sent på lördagskvällen. Viceamiral Per Rudberg, som till nyligen varit chef för den svenska marinen, hade gått och lagt sig. Först nästa morgon hörde han nyheten på Ekot. Rudberg gick omedelbart till telefonen och ringde upp överbefälhavare Lennart Ljung. "Om det behövs är jag klar", sa amiralen kort. Klar att resa till USA. Till Washington, där Sveriges marinchef hade sin placering i händelse av ett krig. Mordet på landets statsminister kunde ju vara något allvarligare än bara ett vansinnesdåd. Det kunde vara början på en attack mot Sverige.

Landets högsta militärer visste alltså sedan länge vad som gällde. I händelse av ett akut krisläge skulle marinchefen snabbt lämna Sverige och bege sig till ett Nato-högkvarter, antingen i USA eller Storbritannien. Väl i säkerhet där skulle han organisera motståndet. Om Sverige ockuperades skulle den övriga militärledningen, regeringen och kungafamiljen följa efter. Så snart som möjligt skulle sedan försvarsalliansen Natos styrkor hjälpa Sverige att slå tillbaka angriparen. För angriparen var aldrig Nato. Angriparen kom alltid från öster, ansåg det helt "neutrala" Sverige. Sådan var planeringen och den var absolut hemlig.

Om Sverige ockuperades av Sovjet skulle enligt topphemliga planer kungahus och regering fly till ett hemligt exilhögkvarter. Det låg i Storbritannien där Sverige hade hyrt lokaler och installerat sambandsförbindelser tillsammans med flera NATO-länder. Även USA var en tillflyktsort. Att Sverige hade etablerat detta exilhögkvarter och att marinchefen var krigsplacerad där, avslöjade Svenska Dagbladet 1998.

För det socialdemokratiskt styrda Sverige var vi "neutralt" och ”alliansfritt”, precis som Sverige varit under hela kriget. Att vi egentligen - bakom ryggen på alla andra - helt och hållet stod på Hitler och nazisternas sida i kriget (alltså på USA´s fiendes sida) var något vi inte talade högt om - helst inte alls! Neutralitetspolitiken var den främsta garanten för landets oberoende, det hade Olof Palme inskärpt många gånger och så hade det varit i generationer. Därför var detta en vedertagen sanning som alla svenskar indoktrinerades med.

 

VICEAMIRAL

Viceamiral Per Rudberg var en av alla de ledande militärer, politiker , kungligheter eller andra makthavare som skulle sätta sig i trygghet i USA eller Storbritannien om hot skulle uppstå mot rikets säkerhet.  Ett exilhögkvarter i Storbritannien står ständigt berett.

Våra socialistiska ledares ord var lag och sanning. Även om vi tyckte något var fel var det ändå rätt. Om något var lögn var det ändå alltid sant. Än idag -år 2020- finns det fortfarande många naiva svenskar som tror att lilla Sverige var ett fredsälskande neutralt och alliansfritt land där det bara var de onda supermakterna som hade kärnvapen och kemiska stridsmedel.

I själva verket var vi en del av detta men det var inget de naiva och godtrogna svenskarna behövde få veta. Detta bevisar än en gång hur farlig den effektiva socialistiska propagandaapparaten varit - och är än idag!!

Redan innan Andra Världskriget var avslutat stod det klart att de allierade staterna som gemensamt besegrat Nazityskland snart skulle splittras i två oförsonliga block. Vår planet skulle delas in i två nya världar, den goda blå, demokratiska västvärlden under beskydd av USA och Nato, och den östliga, onda röda, kommunistiska under ständigt hot av Sovjetunionen och Warszawapakten. I det läget gällde det för Sverige att fortsätta den politik som hållit landet utanför krig ända sedan det tidiga 1800-talet, när Karl XIV Johan grundlade det som skulle bli den svenska linjen: "Alliansfrihet i fred, neutralitet i krig"

Sveriges alliansfrihet och neutralitet värnades med fasthet – i högtidstal och proklamationer, regeringsförklaringar och diplomatiska skrivelser. Men allt vara bara bluff, en välpolerad fasad. I praktiken förde Sverige en helt annan politik, det visste både regering och militärledning mycket väl. Hur skulle det annars gå när ryssen kom? I grund och botten var det bara det svenska folket som på fullaste allvar inbillade sig att vi var neutrala och så länge vi trodde på detta gynnade det Socialdemokraterna. Vi vet ju alla med facit i hand att för socialister finns bara två mål: Ta makten och behålla den! Om detta sedan sker med sanning eller lögner är av sekundär betydelse.

Efter andra världskriget hade den svenska militärledningen endast Sovjetunionen som tänkbar angripare. För Sveriges militära och politiska ledning, liksom för de flesta svenskar, var Sovjetunionen det stora och det enda hotet mot landets säkerhet. På pappret stod Sveriges försvarsmakt väl rustad efter flera års beredskap och uppbyggnad, men den militära utrustningen var till stora delar omodern. Landet hade varit avskuret från den tekniska utvecklingen i de krigförande länderna, och den teknologi som nu behövdes fanns bara att tillgå i USA och Storbritannien. Svenska militärer började göra studieresor dit, men både britter och amerikaner var tydligt skeptiska till att sälja militär och teknologisk utrustning till Sverige, vars export av järnmalm, kullager, tungvatten och andra krigsviktiga produkter till Hitlertyskland fanns i färskt minne. Den svenska ”neutraliteten” stod inte högt i kurs, varken i London eller Washington.

TAGE ERLANDER

Socialdemokratisk statsminister (1946-1969), bl.a högste ansvarig för de 14 hemliga svenska koncentrationslägren och ivrig pådrivare av svenska kärnvapen och giftgas framställning. Ville att Sverige skulle vara en icke officiell medlem av Nato. Mycket av Erlanders dubbelspel har tystats ner.

För socialdemokraten Tage Erlander, som blev statsminister 1946, blev det därför viktigt att övertyga västmakterna om Sveriges pålitlighet. Erlander var en varm vän av USA och en lika bergfast motståndare till kommunismen.”De flesta talar om nära förestående ryska framstötar i Skandinavien”, skrev en orolig statsminister i sin dagbok den 10 mars 1948. Då hade det gått två veckor sedan sovjetstödda kommunister störtat den demokratiska regeringen i Tjeckoslovakien, och lika länge sedan Sovjetunionens ledare Josef Stalin tvingat Finland att förhandla om en framtida ”vänskaps-, samarbets- och biståndspakt”. Den finsk-sovjetiska pakten undertecknades den 6 april och därefter kom uppgifter om att Norge stod näst i tur. Det ryska hotet tedde sig verkligt: i Västeuropa hade de allierade vid det här laget tagit hem de flesta av sina soldater, i öst stod Röda armén orubbad med 1,7 miljoner man under vapen. Alla visste det men ingen vågade säga det; kom ryssen var vi chanslösa!

BRYSSELPAKTEN BILDAS

För att möta detta hot bildade Storbritannien, Frankrike, Belgien, Nederländerna och Luxemburg den 17 mars 1948 en allians som de kallade "Brysselpakten". Men det stod alldeles klart att de skulle vara chanslösa utan militär hjälp från USA. Förhandlingar inleddes och kunde avslutas på bara fyra månader. Den 4 april 1949 undertecknades ett avtal som kallades North Atlantic Treaty och vars femte artikel började:

"En väpnad attack mot en eller flera av dem i Europa eller Nordamerika ska betraktas som attack mot dem alla…"

Med denna princip som bas bildades försvarsalliansen North Atlantic Treaty Organization, NATO. Tolv stater anslöt sig, det alliansfria Sverige stod utanför. För Tage Erlander framstod detta till stora delar som en formalitet. Inte för att han avsåg att Sverige skulle gå i krig för att hjälpa ett annat land, men…

"Jag blir för varje dag alltmer övertygad om att Amerika gör Europa den största tjänsten med att rusta upp sig själv till det yttersta och låta oss rusta så gott vi kan med egna resurser i Europa. Det som kan hålla ryssarna tillbaka måste ändå bli rädslan för Amerikas överlägsenhet."

Så skrev det neutrala Sveriges statsminister i sin dagbok i september 1950. Socialdemokraten tillika statsministern tyckte alltså det var USA´s ansvar att lägga miljarder dollar på att bygga upp en egen stark krigsmakt så vi i Europa kunde sova gott om nätterna och inte behövde oroa oss för den lede fi från öster! Detta resonemang har sedan 1950-talet genomsyrat hela den svenska försvarsstrategin ur politisk synvinkel; Vi behöver inte oroa oss, kommer kriget hjälper ändå alla andra oss!

Sverige nämndes med namn i NATO:s hemliga strategiska dokument redan under 1950-talet. Men senare framgår endast indirekt av dokumenten att man räknade med Sverige. En förklaring är att alliansen fick fler medlemmar och att papper kunde komma på avvägar. Sveriges ställning var känslig och läckor kunde kompromettera både alliansen och den svenska regeringen. När alliansen genomförde krigsspel på 1980-talet hade Norges delegation vid NATO-högkvarteret i Bryssel en speciell uppgift: att hitta på intetsägande täcknamn för Sverige i spelen! Det som gällde på 1950-talet gällde ända till 1990-talet,

Tage Erlander blev alltmer besluten att knyta Sverige till Nato men om Sverige ville köpa militär utrustning av västmakterna måste man respektera den fullt ut. Hur skulle man kunna göra det utan att samtidigt överge neutralitetspolitiken? Svar: Genom att göra det i hemlighet!

 

ERLANDER I VITA HUSET

Sveriges statsminister  och Socialdemokraten Tage Erlander (till höger) träffar USA:s president Harry S Truman i Washington 1952. Under besöket diskuterades villkoren i ett avtal mellan Nato och Sverige.

På kvällen den 2 juli 1952 satte sig generalmajor Richard Åkerman, chef för Försvarsstaben, som vanligt för att skriva dagbok. Men i dag skulle han notera något historiskt: "Avtal gjort med USA om köp av mtrl i USA. Vi har med spetsfundiga formuleringar gått med på de villkor, som ställer oss i paritet med Nato-länderna. Detta får absolut ej offentliggöras, ty då får Sovjet rätt i att Erlander var där för sådant."

"Där för sådant"? -Jo, statsminister Tage Erlander hade varit i USA på våren 1952. Resan kallades inofficiell och skulle se ut som en semester med familjen. Men på programmet stod ett besök hos president Harry S Truman i Vita huset. Inför detta hade USA:s nye Stockholmsambassadör Dean Acheson rapporterat till Truman om Erlander:

"Jag är säker på att han [Erlander] är villig att gå ganska långt för att samarbeta med oss, särskilt om det kan göras utan offentlighet. För han önskar inte gå tvärs emot den svenska allmänna opinionen som, det måste medges, stöder den rådande officiella svenska utrikespolitiken."

Att den svenska socialdemokratiska regimen var skenhelig kände således USA väl till redan i början på 50-talet! Ambassadörens analys var riktig. Tage Erlander var beredd att gå långt. Besöket i Vita huset avlöpte synnerligen väl, och när den svenske statsministern återvänt hem skickade han statsrådet Dag Hammarskjöld (ansvarig för internationella ekonomiska frågor) till Washington med ett konkret budskap: Sverige skulle till punkt och pricka följa de principer om ”ömsesidigt militärt bistånd” som USA hade satt upp. Därmed öppnades dörrarna.

Den 1 juli 1952 undertecknades avtalet som gav Sverige möjlighet att köpa militär utrustning och materiel från USA. Länderna inledde ett professionellt utbyte av militär spaning och information. Det svenska flygvapnet skulle förses med bränsle och smörjoljor från USA, tillräckligt för nittio dygns krigföring. Så mycket ansågs nödvändigt för att det svenska flygvapnet skulle kunna hålla stånd mot ett sovjetiskt anfall i väntan på Nato. I gengäld skulle det "neutrala" Sverige signalspana med flyg på Sovjetunionen ute på Östersjön och ge dessa uppgifter till USA. Om detta yppades ingenting offentligt. Officiellt var Tage Erlanders USA-resa fortfarande en rent privat historia.

”I realiteten spelade den en avgörande roll för den uppgörelse som inordnade Sverige i västs ekonomiska krigföring och samtidigt gav Sverige samma militärtekniska fördelar som USA:s västeuropeiska allieradeså skrev forskaren Wilhelm Agrell när han drygt fyrtio år senare i boken "Den stora lögnen" berättade hur det svenska Nato-samarbetet föddes.

Kanoner och handeldvapen, spaningsutrustning och radarstationer, oljor, drivmedel och gummidäck – mycket stod på inköpslistan när svenska militärer skrev på avtalet med USA. I gengäld skickades information västerut, i sällskap med löften om att Nato skulle få använda svenskt luftrum och svenska baser om det behövdes. Sverige låg strategiskt bra till i Östersjön, en rejäl bit östligare än järnridån genom Tyskland, dessutom i ett område där Sovjetunionen hade samlat en stor del av sin militära verksamhet.

Nu kunde svensk signalspaningsdata bytas mot amerikansk teknisk utrustning. Flygvapnets specialutrustade transportplan 79001 Hugin och 79002 Munin som  regelbundet genomförde topphemliga flygningar över Östersjön med amerikansk signalspaningsutrustning ombord. Sverige bedrev även fotospaning mot Sovjetunionen. Huvudsyftet med operationerna var att få fram uppgifter om Sovjetunionens luftförsvar, särskilt dess kapacitet att bekämpa amerikanska kärnvapenbestyckade bombflygplan av typ Boeing B-47 Stratojet. Uppgifter som omgående skickades till USA.

NATO:s försvarsministrar slog i maj 1950 fast att ett sovjetiskt angrepp på Skandinavien skulle »sammanfalla med inledningen av fälttåget mot Väsreuropa«. Sverige skulle troligen vara »neutralt inledningsvis« och göra motstånd om det angreps av Sovjet. NATO såg två alternativ för Sovjet: ett överraskningsanfall på Norge och Danmark för att dra nytta av en inledande svensk neutralitet - eller »to attack Scandinavia as a whole, including Sweden«, Man kom fram till att ett angrepp på Skandinavien som helhet var det mest troliga. Detta eftersom Sovjet inte kunde räkna med att Sverige skulle förbli inaktivt medan det inringades av sovjetiska förband i Norge och Danmark. Det skulle inte gå att lura Sverige, det vore mer välbetänkt att anfalla alla tre länderna samtidigt:

NATO antog att huvudangreppet då skulle ske i söder medan en annan angreppsriktning var genom Finland mot Sverige och Norge i norr. Dessutom skulle överraskande mindre attacker ske mot nyckelpunkter och anläggningar i Sverige och Sydnorge för att åstadkomma kaos i ländernas försvar.

Hur detta rent konkret skulle kunna gå till beskrivs i en topphemlig brittisk studie från 1951. Brittiska militärledningen räknade med följande scenario för ett sovjetiskt fälttåg mot Skandinavien: Sovjet angriper på fyra olika fronter. Det största angreppet sker i söder. Jylland attackeras från norra Tyskland och intas på femton dygn. Större delen av Skåne angrips från både Östtyskland och Själland och är intaget inom tjugofem dygn. Det andra angreppet utgår samtidigt i norr från Kandalaksja genom Nordfinland mot svenska Kalixlinjen i norr. Medan de svenska trupperna kämpar i norr och söder sätts en tredje stöt in mot Stockholmsområdet via Åbo och Åland det femtionde dygnet. De starka Sovjetförbanden i Skåne avancerar solfjäderformigt genom Götaland och når Oslo i väster och Stockholm i öster dygn sextio. Samtidigt har trupperna i norr via Kiruna nått Narvik där Sovjet i en fjärde front från havet landsatt mindre förband från Murmansk. Dygn åttio intas Dalarna och dygn hundra har Sovjet-trupperna nått Trondheim, Bergen och Stavanger i väster.

Att Sovjet och Warszawapakten handfast planlade en erövring av Västeuropa har framkommit i östtyska arkiv efter Tysklands återförening. Östtyska trupper skulle nå Atlantkusten inom tolv till sexton dagar och efter trettio till trettiofem dagar stå i Pyreneerna.

Att ett sådant sovjetiskt fälttåg rentav skulle kunna starta i norr var den skandinaviska försvarskornmitten inne på redan 1949. Detta angrepp skulle ställa de oförberedda skandinaverna och västmakterna inför fullbordat faktum. Det skulle i ett slag förändra den strategiska bilden i ett storkrig om Sovjet behärskade Skandinavien och kunde angripa Storbritannien och USA:s styrkor i Atlanten innan de nådde Europa. Denna hotbild mot Norden skulle finnas kvar under hela kalla kriget med varierande styrka.

Med 23 kärnladdningar på mellan 20-50 kiloton kunde Sverige rent teoretiskt slå ut hela invasionsflottan i utskeppningshamnarna på andra sidan Östersjön. Kartan visar 17 av dessa mål.

 

En avgörande skillnad mellan Warszawapakten och NATO var användandet av kärnvapen. NATO blev mer skeptiskt till kärnvapen och såg från 1969 kärnvapnen som en sista utväg om alliansen drevs på defensiven. Insats av kärnvapen beslutades inom NATO av en särskild kommandokedja som ytterst slutade hos USA:s president. En rad kriterier skulle vara uppfyllda innan kärnvapen fick sättas in, bland annat skulle fienden trängt in minst hundra kilometer på NATO:s territorium. I Sovjet sågs taktiska kärnvapen som artillerigranater, raketer, minor och torpeder länge endast som kraftfullare och mer effektiva vapen. Främmande flygbaser skulle anfallas med kärnvapen i första vågen.

I Skandinavien skulle strategiska kärnvapen först slå ut en rad flygplatser och militära anläggningar i Danmark och Norge som kunde ta emot förstärkningar från Storbritannien och USA. På 1960-talet skulle även städer som Aalborg, Köpenhamn och Helsingör (fyra kilometer från Helsingborg) atombombas.

Kärnvapnen var överdimensionerade (för att slå ut det danska Langelandsfortet skulle man släppa en bomb på 75 kiloton när en bomb med 1 kilotons sprängkraft hade räckt) och deras tryckvågor, värmeutveckling och radioaktiva strålning skulle ha drabbat civilbefolkningen hårt. I Kustfrontens framryckning på det danska landterritoriet skulle första dagen sättas in minimalt 27 och maximalt 52 taktiska kärnvapen, enligt en plan från 1974.

På andra dagen var det 16 till 32 kärnvapen. Insatserna gjordes timmarna före landstigning eller luftlandsättning och skedde utan hänsyn till civila eller egna förluster. Höga egna förluster sågs inte som ett hinder, den sovjetiska taktiken var att ständigt skicka in nya förband som ersättning.

Vid flera tillfällen under kalla kriget fick sovjetiska officerare signaler om att väst inlett ett kärnvapenanfall och skulle då enligt sina stående order ha inlett vedergällningen. Tack och lov använde de sitt omdöme istället för att trycka på knappen. I början av 1980-talet började även sovjetiska militärer tvivla på att det gick att överleva ett kärnvapenkrig i Europa. Men Warszawapaktens kärnvapenplanering gällde ända fram till 1987. Det var katastrofen i kärnkraftverket Tjernobyl 1986 som fick den nya Sovjetledningen att tvivla på att ett kärnvapenkrig gick att vinna. Först då började Warszawapakten tillämpa en defensiv försvarsplanering.

 

Att någonting mystiskt pågick kunde var och en som hade ögonen med sig upptäcka. Ett Caravelleplan som på håll kunde tas för ett SAS-plan, med den gamla märkningen nödtorftigt övermålad. Men några siffror och ett flygvapenmärke visade att det var ett av Sveriges två spionplan. De många svenskar som hade fritidsbåtar kunde på framskjutna platser i kustbandet se höga, smala byggnader som såg ut som silos fanns från Kåseberga i Skåne och längs ostkusten upp till Norrtäljetrakten.

Men inuti lagrades inget spannmål, utan här doldes parabolantenner, monterade i flera våningar. Antennerna inne i dessa silos var rörliga och kunde riktas mot intressanta mål och fånga upp radio och radarsignaler på och bortom Östersjön.

Byggnaderna tillhörde en av Sveriges hemligaste myndigheter: Försvarets radioanstalt, FRA. Dessa silos var den svenska signalspaningens fasta stationer. Än idag spanar FRA:s personal i Skåne och på Gotland. De uppfångade signalerna analyseras och samlas i ett signalbibliotek. Med dess hjälp går det att blixtsnabbt se vilka flygplan eller fartyg som är i farten.

Lite längre in från kusten finns det öppna fält fyllda med antenner. Dessa antennfält finns på spridda platser från Skåne till Hortlax i Norrbotten (där låg den numera nedlagda stationen med FRA¬namnet Nordbo). Genom antennerna fångas samtal och annan radiokommunikation i etern upp.

Slutligen har, FRA mängder med pejlstationer för att pejla var en viss sändare finns belägen. Sveriges utsträckta land är idealiskt för pejling eftersom det bildar en avlång bas. Från denna bas går det med krysspejling från olika pejlstationer att exakt bestämma var i öster en sändare ligger. Genom vårt geografiska läge som Östersjöns största strandstat övervakade Sverige en stor del av Sovjetimperiets frontlinje mot väst och vad som skedde långt bakom den. På inget område har Sveriges kontakter med västsidan varit så intima som när det gäller spaning mot och underrättelseinhämtning från Sovjetblocket. Det är också den del av den dolda säkerhetspolitiken som omges med allra flest hemligstämplar - än idag.

Som största land i Skandinavien hade Sverige en nyckelposition. USA:s nationella säkerhetsråd slog redan 1948 fast: »De skandinaviska länderna är strategiskt viktiga både för Förenta staterna och Sovjetunionen. De ligger under den stora flygrutten mellan Nordamerika och det strategiska hjärtlandet i västra Ryssland, ligger halvvägs på flygrutten mellan London och Moskva, och kan kontrollera utloppen från Östersjön och Barents hav.«

Även om strategi, taktik och vapensystem mellan supermaktsblocken utvecklades och förändrades så förblev Skandinavien hela tiden en viktig underrättelseplattform för västländerna. Viktigast i det svenska underrättelseutbytet var NATO-länderna Norge, Danmark, Västtyskland, Storbritannien och redan tidigt USA.

 

CATALINAAFFÄREN

Den 16 Juni 1952 sköts plötsligt ett svenskt litet flygplan, av typen Catalina, ner över Östersjön av ett Sovjetiskt stridsflyg, en MiG-15. Alla fem besättningsmedlemmarna överlevde mirakulöst attacken och kunde räddas av ett västtyskt lastfartyg. Sverige protesterade men alla inblandade ansåg att nedskjutningen borde ha lett till mer bråk mellan Sverige och Sovjet än den gjorde. Varför blev det lilla svenska flygplanet nerskjutet? Varför så tyst från svenskt håll? Vad gjorde egentligen Catalinaplanet ute på Östersjön? Det skulle dröja länge innan vi fick reda på sanningen...

Tre dagar tidigare, strax efter klockan nio på morgonen  startade en svensk DC-3:a från Bromma med åtta mans besättning. Den flög ut över Östersjön. Klockan 11.23 uppfattade markstationen på F2 i Hägernäs ett sista anrop från planet, därefter blev det tyst. DC-3:an och dess besättning var spårlöst försvunnen och förblev så under många år. Var de döda eller satt de i rysk fångenskap? De anhöriga svävade helt i ovisshet om männens öde.

Det nu nedskjutna Catalinaflyplanet var ute och letade efter DC-3:an när det blev beskjutet av ryssarna. Hade detta Catalina plan aldrig skjutits ned kanske vi aldrig fått veta om den försvunna DC-3:an.

Att DC-3:an signalspanade medgavs inte förrän 1974 av Socialdemokraten Tage Erlander, då pensionär. Erlanders tystnad försvaras av hans mångårige medarbetare och senare efterträdare socialdemokraten Ingvar Carlsson.


Först 39 år senare, 1991 erkände Sovjetunionen att man skjutit ner DC-3:an på internationellt vatten utanför Gotska Sandön. Och inte förrän elva år därefter, 2002, kom det fram att det svenska planet hade spanat i samarbete med Nato. Planet, som var obeväpnat, skulle enligt FRA »draga på sig den ryska luftspaningsradarn, så att vår besättning skulle få tillfälle att göra sina mätningar«. En del av DC-3:ans utrustning kom från USA via Storbritannien och i gengäld hade Sverige lämnat över resultat och analyser till Storbritannien. 

DC-3

Ett svenskt signalspaningsplan sköts ner på intrenationellt vatten av Sovjetunionen 1952. Dog verkligen alla i besättningen och fanns det en nionde person ombord? Först 1991 erkännde ryssarna nerskjutningen. Flygplanet finns idag på ett museum i Linköping.

Det sovjetiska motivet för nedskjutningen var dels att DC-3:an signalspanade åt Nato och dels att DC-3:an var ett direkt militärt hot mot den nya kryssaren Sverdlov. Det kom helt enkelt för nära med kamera och signalspaningsutrustningen. Planet spanade på en större sovjetisk flottövning men Sverige sände ut en vilseledande kommunike om att planet gjort en »navigeringsflygning i samband med utbildning i radiotelegrafitjänst«.

Inte ens den saknade besättningens oroliga anhöriga fick reda på sanningen när de i september 1952 träffade försvarsminister Torsten Nilsson:

”-Han verkade ärlig och sade att han aldrig hört talas om FRA. Men han ljög oss rakt upp i ansiktet. Hela dagen innan hade han varit på FRA och fått veta alltmindes Karin Jonsson-Lisshagen, hustru till Einar Jonsson, gruppchef för de fyra övriga FRA-anställda ombord. Det finns teorier som säger att besättningen kan ha plockats upp av en rysk torpedbåt och förts till Tallinn för vidare befordran till sovjetiska myndigheter. En av änkorna fick under 1980-talets början ett vykort från Leningrad som hon trodde var från hennes man. Även lägerfångar i Gulag har vittnat om fyra svenskar i fångläger vid denna tidpunkt, men uppgifterna är fortfarande osäkra.

Enligt haveriutredningen fanns sannolikt sovjetiska fartyg i området. Något av dessa kan ha varit först på haveriplatsen. En teori har gjort gällande att en av besättningsmännen på DC-3:an, den rysktalande telegrafisten Erik Carlsson, varit spion för KGB och sovjetisk angivare om uppdraget. Detta har till viss del styrkts av bevarade Säpodokument där Carlsson misstänks vara kommunist och sovjetisk spion. Den angripande sovjetiska piloten Osjinskij har uppgett att han ska ha sett en man hoppa ut ur flygplanet med fallskärm efter att planet anfallits. Erik Carlssons kvarlevor har aldrig hittats och hans öde har aldrig kunnat klargöras. Misstankarna om Carlssons eventuella spioneri har aldrig avskrivits.

 

En annan teori, som har lanserats av Anders Jallai, är att DC-3:an hade en nionde besättningsman som var en amerikansk underrättelseofficer. Teorin bygger på uppgift om antalet fallskärmar som togs ombord före avfärd samt vittnesuppgifter.

Först 2002 kom den svenska regeringen med en ursäkt till de anhöriga. I ursäkten sdes bl.a: "Sverige var hotat... dessa åtta män bidrog till att värna Sveriges säkerhet och oberoende..."

Efter tre års sökningar hittades planet 2003 genom en privat insats. Det låg nästan exakt där Försvarsstaben i ett hemligt dokument redan 1952 prickat in det: öster om Gotska Sandön. Året därpå, 2004,  bärgas DC-3:an och 2005 fick världen veta att besättningen, för Natos räkning, spionerat på en sovjetisk flottövning. 

Resterna av DC-3:an finns idag på Linköpings flygmuseum

Skadorna på DC-3:ans flygkropp och vingar visar att det blivit nerskjutet av ett jaktplan av typen MiG-15. Även exakt tidpunkt för nedslaget i vattnet har kunnat konstateras, eftersom klockan i cockpit har stannat på 11:28:40 (svensk tid). Av besättningen har endast kvarlevor av Einar Jonsson och tre flygvapenanställda ombord hittats. Några spår av FRA:s fyra signalspanare som av allt att döma hoppade i fallskärm - Bengt Book, Erik Carlsson, Börge Nilsson och Ivar Svensson - har aldrig återfunnits. Först 2004, efter femtiotvå år, hedrades de stupade med postuma medaljer.

Sedan 2009 visas DC-3:an på Flygvapenmuséumet i Malmslätt, Linköping men i DC-3-affären hålls ännu dokument hemliga av "hänsyn till främmande makt"...

 

Inget av de nordiska länderna hade stående styrkor utan värnpliktsförsvar som det tog tid att mobilisera - därför måste länderna få förvarning. Sverige behövde underrättelser om Sovjets flyg, fartyg och armèförband, kapacitet i hamnar, på flygfält och förändringar i krigsmakten. FRA hjälpte också de danska och norska militära underrättelsetjänsterna att bygga ut sin signalspaning. FRA hade snart 500 anställda och var en av de största signalspaningsorganisationerna i Europa.

Samtidigt omgavs FRA av sträng sekretess. Bestämmelserna och lojaliteten gör att det finns få skildringar av arbetet inne på FRA. Ett undantag är advokaten Magnus Ullman som 1966 var värnpliktig vid FRA:s huvudanläggning på Lovön i Stockholm. Han skriver i sin självbiografiska bok ”En Stockholmspojke berättar” (2009):

”-Byggnaderna var gråtunga, master, maskeringsnät m m hängde tungt över hela anläggningen, eller anstalten som den hette, och den hade stark militär prägel. Många arbetade under jord, i gruvan, som de sade. Man fick inte besöka andra på deras rum, vare sig civila eller militära. Själv fick jag befattningen som trafikbearbetare. På nytt fick vi skriva på sekretessbestämmelser med betydande straffpåföljd om man bröt mot denna tystnadsplikt.”

Ullman fick utbildning i ryska och telegrafi och skildrar vidare i sin bok vad han kallar »en av mina första chocker i livet«:

”-Som lojal och trogen samhällsmedborgare och med en blind tro på neutralitetspolitiken, fick jag med egna ögon se hur Sverige hade ett intimt samarbete på underrättelseområdet med Västmakterna. Jag är inte säker på om detta var känt på högre ort, utan underrättelseutbytet skedde på »middle-managementnivå«. Jag frågade lite försiktigt mina chefer om det här vid en kaffepaus och de förklarade att det är bättre att vi sköter det här på vår nivå, det ska inte komma för långt upp i organisationen. Det var ett givande och tagande och det gav naturligtvis dessa personer en position ... att det var ett frekvent utbyte av underrättelsetjänster med de övriga nordiska länderna kanske idag inte är att förvåna, men då var det faktiskt det eftersom Norge och Danmark tillhörde NATO och man kunde utan någon större fantasi förstå att dessa uppgifter vidarebefordrades.”

FRA var och är den svenska underrättelsetjänst som slukar mest pengar, Av de 101 miljoner kronor som Försvarsdepartementet 1975 satsade på underrättelsetjänsten gick 80 miljoner kronor till FRA (medan Försvarsstabens underrättelsetjänst, attacheer, IB, armeflyg-, marin- och milostaberna fick dela på 18 miljoner kronor). År 2011 beräknas FRA, som har cirka 700 anställda, kosta 733 miljoner kronor.

Det svenska signalspaningsfartyget Orion.

En stor del av arbetet ägnas åt att knäcka krypterade signaler därför fick FRA 2008 en av världens starkaste superdatorer. Det var främst Sverige och sedan USA som hjälpte till att bygga upp dansk och norsk signalspaning efter andra världskriget. Däremot var Sveriges samarbetspartner i början Storbritannien genom dess signalspaningsmyndighet Government Communications Headquarters, GCHQ.

 

USA blev i kraft av sin tekniska överlägsenhet sedan huvudpartner för FRA:s tekniska signalspaning (TES). Den är inriktad på att fånga upp signaler från radar-, navigerings- och vapensystem. Det är dessa elektroniska fingeravtryck som bland annat gör det möjligt att se exakt vilka fartyg eller flygplan som sänder signalerna. FRA:s amerikanska partner är National Security Agency, NSA (som länge var så hemligt att dess anställda uttolkade förkortningen No Such Agency). Sveriges samarbete med NSA var så känsligt att Sverige inte ens fick nämnas i interna och hemliga amerikanska beslutsdokument. Istället tilldelades vårt land täcknamnet Sardines (!)

Svensk signalspaning från flygplan inleddes 1946 i samarbete mellan Radioanstalten och FOA, grundad 1945. När östsidan byggde upp allt effektivare luftförsvarssystem blev dessa nya mål för spaningen. Att sända ett västligt flygplan längs med, eller rentav över gränsen kunde trigga det sovjetiska luftförsvarets radar- och sambandsnät när MiG-plan sändes upp mot inkräktaren. Den tekniska signalspaningen fångade då upp sovjetiska radarsignaler som registrerades och analyserades. Kommunikationsspaningen fångade upp sovjetisk radiotrafik som kunde dekrypteras. Signalspaningsflygningarna gav en fingervisning om hur avancerat ryssarnas luftförsvar var och hur och var det skulle gå att tränga igenom om det skulle bli krig.

En stor del av arbetet ägnas åt att knäcka krypterade signaler därför fick FRA 2008 en av världens starkaste superdatorer. Det var främst Sverige och sedan USA som hjälpte till att bygga upp dansk och norsk signalspaning efter andra världskriget. Däremot var Sveriges samarbetspartner i början Storbritannien genom dess signalspaningsmyndighet Government Communications Headquarters, GCHQ.

 

USA blev i kraft av sin tekniska överlägsenhet sedan huvudpartner för FRA:s tekniska signalspaning (TES). Den är inriktad på att fånga upp signaler från radar-, navigerings- och vapensystem. Det är dessa elektroniska fingeravtryck som bland annat gör det möjligt att se exakt vilka fartyg eller flygplan som sänder signalerna. FRA:s amerikanska partner är National Security Agency, NSA (som länge var så hemligt att dess anställda uttolkade förkortningen No Such Agency). Sveriges samarbete med NSA var så känsligt att Sverige inte ens fick nämnas i interna och hemliga amerikanska beslutsdokument. Istället tilldelades vårt land täcknamnet Sardines (!)

Svensk signalspaning från flygplan inleddes 1946 i samarbete mellan Radioanstalten och FOA, grundad 1945. När östsidan byggde upp allt effektivare luftförsvarssystem blev dessa nya mål för spaningen. Att sända ett västligt flygplan längs med, eller rentav över gränsen kunde trigga det sovjetiska luftförsvarets radar- och sambandsnät när MiG-plan sändes upp mot inkräktaren.

De svenska signalspanings flygplanen S100D/ASC890 även kallat Argus efter den grekiske jätten med hundra ögon.

Den tekniska signalspaningen fångade då upp sovjetiska radarsignaler som registrerades och analyserades. Kommunikationsspaningen fångade upp sovjetisk radiotrafik som kunde dekrypteras. Signalspaningsflygningarna gav en fingervisning om hur avancerat ryssarnas luftförsvar var och hur och var det skulle gå att tränga igenom om det skulle bli krig.

Att signalspaning var farligt blev uppenbart den 8 april 1950. Då sköt ett sovjetiskt jaktplan ner ett amerikanskt signalspaningsplan, ett Privateer, med tio mans besättning på internationellt vatten utanför Lettland. FRA hade avlyssnat ryssarnas radiotrafik under nedskjutningen och kunde ge den till USA. USA:s president Truman beordrade då att i Östersjön fick endast beväpnade bombplan som hade elektroniska motmedel ombord användas för spaningsflygningar.

Flygningarna fortsatte och de bedrevs 1974-1998 med två ombyggda Caravelle som flögs av flygvapnet för FRA. Idag är de ersatta av två specialbyggda Gulfstream IV, militärt ljusgrå och tydligt märkta med Swedish Air Force. Den säkerhetspolitiska utredningen konstaterade 2002 att »signalspaningen på ett imponerande sätt kunnat förse det svenska försvaret med god förvarning«.Men mer fick medborgarna inte veta. Vad var det då som var så imponerande?

Ofta gav signalspaningen en förvarning om att något var på väg hända på andra sidan Östersjön. När flygplan lyfte i Sovjetunioen så fångades de sedan upp av den svenska militära luftbevakning. Svenska radarsystem kunde se långt i öster - femtio mil! Flygplanen gav radarekon som visade sig som prickar på radarskärmarna i de svenska luftbevakningscentralerna. Planen kunde följas på radarskärmarna. Men vad som inte har varit lika känt är att Sverige dessutom kunde avläsa vilket förband som flög, ja till och med vilka piloter som flög planen! Detta var möjligt genom att FRA efter år av spaning byggt upp ”fingeravtryck” av förband och enskilda enheter - flyg och fartyg.

 

FRA:s signalspaning var kopplad till den militära, ständigt pågående övervakningen av svenskt luftrum. Deras spaning och pejlstationer var särskilt inriktade på det strategiska transportflyget som var baserat från Baltikum och ner mot Ukraina. Transportflyget övade med de sovjetiska luftlandsättningsförbanden. Speciellt den 76:e sovjetiska luftlandsättningsdivisionen i Pskov intill dåvarande Sovjetrepubliken Estland följdes noga. På kartor i västliga huvudstäder ritades det från Pskov många tänkbara röda anfallspilar.

Ett annat mål för den svenska spaningen var den sovjetiska Östersjömarinen och speciellt dess flyg (1989 bestod det av 270 flygplan och helikoptrar). Tyskland, Danmark och Storbritannien räknade med att de skulle sättas in i en attack för att tränga igenom Östersjöutloppen. I underrättelseutbytet med andra länder var detta hårdvaluta.

När Socialdemokraterna efter fyrtiofyra års styre efterträddes av den borgerliga regeringen 1976 informerade de knappt om Sveriges hemliga västsamarbete. Försvarsminister Eric Krönmarks statssekreterare Sven Hirdman fann att »FRA hade ett väldigt stort program«, Hirdman korsförhörde, enligt egna ord, den dåvarande FRA-chefen om signalspaningen. Hirdman fann att de socialdemokratiska försvarsministrarna Torsten Nilsson (på posten 1951-1957) och Sven (1957-1973) godkänt verksamheten och samarbetet med utlandet utan att ens informera oppositionen.

Den 1 maj 1960 vann Sovjetunionen en enorm propagandaseger genom att skjuta ner ett amerikanskt spaningsplan U-2 över Sverdlovsk, långt in över Sovjetunionen och visa upp den tillfångatagna piloten gary powers. Det som vi aldrig fick veta var att Gary i en nödsituation hade tillstånd att landa på Kallax utanför Luleå.

USA flög regelbundet med signalspaningsplan i Östersjön som flög in vid Köpenhamn och längs Östersjöns syd- och ostkuster. Dessa fyrmotoriga Boeing RC-135 låg i nord-sydlig bana mellan Finska viken och Kaliningrad. Planen som ofta flög i samma banor kallades i svenska försvaret för »spårvagnen«. Även andra länder ägnade sig åt denna trafik med sina olika spaningsplan: Västtyskland (Atlantic), Storbritannien (Nimrod) och ibland även Frankrike (DC-8).

 

Sommaren 1987 räddar fyra Viggenpiloter ett SR-71 Blackbird som fått motorhaveri norr om Gotland från att ev. bli nedskjutet av sovjetiska MiG-plan.

Dessutom satte amerikanerna 1977-1988 in vad som kallades ”Baltic Express” med världens snabbaste flygplan SR-71 Blackbird. Planen gick i trefaldig ljudhastighet och gjorde på 21 500 meters höjd en runda där de på vägen ut passerade i internationellt luftrum mellan Gotland och Öland. För det svenska flygets incidentberedskap blev det en sport att »hissa upp« Viggen så långt det gick och öva simulerade robotanfall mot SR-71 Blackbird som passerade högt ovanför. Att Viggenpiloterna lyckades berodde nog också på att man från svensk sida visste när planen skulle komma. SR-71 Blackbird var byggd som U-2´s efterträdare men med skillnaden att planet (officiellt) aldrig kränkte sovjetiskt luftrum. Trots sin extrema fart och höjd vågade man aldrig skicka in SR-71 över Ryskt territorium med risk att förlora ett plan. Den extrema flygplansteknologin var trots allt viktigare att bevara.

 

Måndagen den 29 juni 1987 exploderar höger motor på en SR-71 Blackbird strax norr om Gotland och sovjetiska MiG får order att skjuta ner planet, men de räddas av Viggenplan som eskorterar det skadade planet ut över Danmark där det sedan nödlandar i Tyskland. Händelsen hemligstämplas i 30 år men offentliggörs när de svenska piloterna 2018 får medaljer US Air Medal av amerikanska flygvapnet för sin insats.

Två månader tidigare, den 22 april 1987, inträffade en annan incident som kunde slutat i katastrof och som också hemlighölls länge av svenska försvaret. Vad som hände var att Saab skulle provflyga en J-35 OE, ett av de Drakenplan som skulle levereras till Österrike. Flygledningen sköttes av Saab och provet gick ut på att kontrollera hur långt bort planet kunde ta emot en viss signal som sändes från marken. Planet hade inga egna navigeringsmöjligheter utan skulle övervakas av Saab.

Det var molnigt och jag flög österut ovan molnen på 10 000 meters höjd i Mach 0,9 och signalen gick fram hela tiden, minns provflygaren Veikko Sunell. Han flög alltså i 1 000 kilometer i timmen. Men Saabs flygledare hade också en annan provflygning att hålla ögonen på. Flygledaren missade därför att meddela när Sunell passerade flygkontrollgränsen som går mitt i Östersjön. Och än värre: när Drakenplanet passerade den absoluta stoppgränsen 30 kilometer utanför den sovjetiska kusten hördes heller inget från markkontrollen. Men flygvapnets luftbevakning, som hade upptäckt att planet gick som ett spjut rakt in i över Sovjet, slog larm. Veikko Sunell låg nu hela 60 kilometer inne i sovjetiskt landterritorium i en svensk Draken, till på köpet med Österrikes nationalitetsbeteckningar! Ordern kom: VÄND! Det gjorde Sunell men fick strax därpå höra att sovjetiskt jaktflyg redan hade gått upp.

- Jag fick information om att jakten hade startat, men jag trodde att jag låg ute över internationellt vatten. Och vi brukade ju flyga runt varandra, så jag vände tillbaka mot MiG-planen! Samtidigt som Sunell alltså flög ännu en sväng inne i sovjetiskt luftrum såg svenska luftbevakningen hur två MiG-29 närmade sig. De var Sovjets modernaste jaktplan, utrustad med dubbla motorer och långräckviddiga robotar. Nu kom nästa order: STICK!

”- ”Jag slog på efterbrännkammaren. Den här Draken var ju nyrenoverad och gick som bara den, i Mach 2. Och så sjönk jag ner bland molnen, men bara till 8 000 meter, för jag visste att deras luftvärnsrobotar hade räckvidd upp till 7 000 meter. Från Saab fick jag reda på hur långt bakom mig MiG-29:orna låg, som närmast 30 kilometer. MiG-29:orna jagade efter mig men vände någonstans vid mittlinjen över Östersjön. När jag skulle landa hade jag så ont om bränsle att jag glidflög sista biten,” minns Veikko Sunell.

Incidenten blev känd redan 1987 - men då fick svenska medier veta att planet vänt direkt och Sovjets luftförsvar aldrig hunnit ifatt. Så var det alltså inte. Med detta kunde historien varit slut. Men det finns en fortsättning som visar hur nära man var en katastrof, eller i vart fall en allvarlig diplomatisk kris. En rysk flyggeneral besökte en flygdag på F6 i Uppsala i början av 2000-talet. Han berättade då att det fanns en svensk provflygare som var skyldig honom en öl och att han hette Veikko Sunell. De två träffades nästa dag:

”-Flyggeneralen visste att det var jag som flugit 35:an. Själv hade han flugit en av de två MiG-29:orna som förföljt mig. Deras radar hade låst på mitt plan och de hade bett om att få skjuttillstånd för sina robotar. Men de hann inte få klartecken att skjuta innan jag passerade ut och var utanför deras territorialvattengräns,” berättar Veikko Sunell.

Eftersom Sverige fortsatte att spana på Ryssland efter Sovjetunionens upplösning - medan andra länder drog ner på spaningen - är svenska spaningsresultat och analyser fortfarande hårdvaluta i underrättelseutbytet. Regeringen beslutade våren 2010 att bygga ett nytt, modernare, signalspaningsfartyg som ska ersätta Orion.


Saab J-32 Lansen (1956-1997) Toppfart mach 0,9 (ej på bild)

Saab J-35 Draken (1960-1999) Toppfart mach 2,0 (t.v)

Saab JA-37 Viggen (1972-2007) Toppfart mach 2,1 (mitten)

Saab JAS-39 Gripen (1996- ) Toppfart mach 2 ,0 (t.h)

Klart är att FRA haft ett mycket intimt samarbete med NATO-länderna. Förutom med våra närmaste grannar har FRA samarbetat med USA och Storbritannien, och även med Västtyskland, Holland och Frankrike. När handläggare vid den svenska Försvarsstaben begärde djupare analyser av FRA kunde det ibland dröja. Den förklaring som då gavs löd: »Vi har andra kunder också

Vad som hittills heller inte varit särskilt känt är att den svenska signalspaningens signaler hela tiden, i realtid, gick vidare till FRA:s samarbetspartners. Det var kommunikationsspaningen - alltså efter radiosignaler - som på detta sätt kombinerades med vad andra länder uppfattade från sina signalspaningsstationer som kunde ligga närmare en radiosändare. FRA:s markstationer var alltid igång, tjugofyra timmar om dygnet. Det gällde redan på 1950-talet då direkta linjer till utlandet började upprättas, senare blev det möjligt att med hög kapacitet överföra data. På så sätt fick Sverige och övriga samarbetsländer förvarning. Det gick i realtid då signalspaningen skulle vara en gemensam väckarklocka.

Över Östersjön var det ett ständigt spel där Sverige och andra länder testade varandras kapacitet. Vid möten i luften över Östersjön kunde svenskt jaktflyg flyga provocerande nära andra länders plan. Västtyskland var ett av de länder som reagerade negativt medan USA-piloter kunde vinka till de svenska, eller hålla upp ett nummer av Playboy och göra obscena gester. Men gentemot Sovjet var stämningen frostigare. Sovjetiska plan kunde göra anflygningar mot svenska flygbaser för att väja undan i sista stund vid gränsen. Svenska jaktpiloter flög å sin sida mycket nära sovjetiska formationer. En svensk jaktpilot berättar:

”- Jag flög så nära att jag kunde höra deras motorer ovanför mig” Ryssarna vågade inte titta på oss utan stirrade rakt fram. När vi sedan landat kunde vår divisionschef få samtal från FRA som spelat in trafiken. Då fick vi höra hur de ryska piloterna ropade på sin ledning och gång på gång frågade vad de skulle ta sig till med svenskarna!"

Efter krigsslutet 1945 förändrades den europeiska kartan. Järnridån blev en bister realitet, främst för miljoner östeuropeer, men också för västs underrättelsetjänster. Sovjetimperiets stängda gränser och effektiva säkerhetsorgan gjorde traditionellt spioneri med utsända agenter eller värvade spioner allt svårare och farligare. Raketbaser kunde omgärdas av staket och vakter, men det gick inte att bygga tak över dem. Snabba spaningsplan från väst kunde ta bilder innan Sovjet hann reagera och få upp sina jaktplan. När Penernimdebasen hamnade under sovjetisk kontroll gjordes nya försök att se vad som pågick. Från Storbritannien och USA fick Sverige avancerad kamerautrustning i utbyte mot att vi lämnade över spaningsresultat.

Redan 1948-1950 sändes svenska Spitfireplan på fotouppdrag över den sovjetiska zonen i Tyskland, baltiska kusten och Kolahalvön. Planen modifierades så att en sprängmekanism på filmpatronerna skulle förstöra utrustningen om planet skulle skjutas eller tvingas ner. De svenska kränkningarna upphörde först sedan sovjetiska MiG-plan den 25 september 1949 öppnat eld över nordvästra Sovjet mot den svenske piloten Ingemar Wängström.

 

Officiellt har Sverige aldrig kränkt Sovjet - det har sagts att fotospaning skett i internationellt luftrum. I boken Bortom horisonten finns en karta som visar hur Wängström 1948-1950 fotograferat mål längs hela den Sovjet-kontrollerade Östersjökusten - också långt inne över Rigabukten.

Svenska piloter flög på lägsta höjd endast fem meter över vattenytan och tio meter över land Sedan drog de på fullgas och steg. Om de skulle fotografera Klaipeda, Kaliningrad eller Rugen så steg de högt upp, svängde och fotograferade och sedan gick de ner och försvann under radarn. Det tog tjugofem sekunder att stiga upp, fotografering under en halv minut och så ner, en och en halv minut. På den tiden hann de ryska MiG-planen inte ens ut över kusten. Ryssarna hade bara två-tre mils räckvidd på sin radar till en början och det tog de svenska piloterna två-tre minuter att gå in. De hade ingen radartäckning på lägsta höjd. De blev skitsura!

 

En rysk MiG - 29

Även under 1970- och 1980-talen följdes svenska spaningsplan på avstånd av FRA:s spaningsplan, Tp-85 Caravelle. När flygvapnets spaningsflyg gick långt ut över hav och på låg höjd, hamnade de utanför den svenska stridsledningens radar- och radioräckvidd. FRA:s Caravelle kunde då fungera som transiteringsflygplan samtidigt som de spanade efter motståndarens signaler. Under 1970- och 1980-talen hade Sverige 24-timmars beredskap med spaningsplan. Det var både med 35-Draken och 37-Viggen. Beredskapen höjdes vid manövrer eller materielprov, och höjningarna styrdes ofta av FRA.

Avsiktliga kränkningar av andra länders luftrum skedde veterligen inte, även om jaktstridsledare som Lars Olsson inte alltid visste var spaningsflygarna höll hus:

”- Spaningskärror på taktisk spaning hade vi väl inte någon större koll på. Speciellt inte när de tillhörde Attackeskadern E-1 (även känd som ÖB:s klubba). Den var liksom ett eget flygvapen i flygvapnet som åkte runt under radartäckningen, med både attack- och spaningsplan. De kunde på ganska låg höjd åka fram till territorialgränsen, vända upp buken och ta foton på Liepaja och vad baserna hette – men utan att göra kränkningar.” säger Lars Olsson.

Att Attackeskadern agerade självständigt upplevde en annan jaktstridsledare på sitt pass framför radarskärmen kring 1980:

-" Vi hade ju order att inte provocera ryssarna genom att gå öster om en linje i Östersjön. Då kommer plötsligt fyra divisioner från Attackeskadern E-1 och flyger ut på lägsta höjd söder om Norrköping. Det är trettiotalet plan, både attack och spaning, från F 15 (Söderhamn), F 7 (Såtenäs) och F 6 (Karlsborg). Vi visste inte vad de skulle göra. De flyger rätt mot baltiska kusten, stiger och svänger ner förbi Dagö, Ösel och ner till Kaliningrad. Ryssarna blev totalt överrumplade! Vad händer? De trodde de var under attack och tände upp varenda radar och luftvärnssystem!"

Det ska i sammanhanget sägas att Sveriges krigsplan var (vilket ryssarna säkerligen redan kände till) att i händelse av krig skulle just Attackeskadern E-1 attackera Sovjetunionen. Tre attacker skulle genomföras samtidigt och varje mål skulle attackeras av 4 jaktplan och 12 attackplan. Två av dessa skulle vara bestyckade med en 500 kilo tung atombomb (!) så var tanken i alla fall. Inte konstigt ryssarna drog på full beredskap när trettiotalet plan närmade sig...

Viggen hade två spaningsversioner, en för havsövervakning med radar och en för fotospaning med sex kameror i nosen. Från USA kom i början av 1980-talet en kamera (CA 200) som gjorde det möjligt att från hög höjd fotografera främmande kustområden. Fyra Saab SH37-Viggen byggdes om för den avancerade amerikanska utrustningen (kamerans brännvidd var 1610 mm!). En svensk specialitet var annars att närgånget fotografera sovjetiska flyg och fartyg. Vid ett tillfälle på 1970-talet flög plan från F-11 i Nyköping »nästan bokstavligen av hatten på den ryska Östersjöflottans chef« Historierna om sådana överflygningar är många.

 

Vid ett annat tillfälle trasade jetstrålen från ett svenskt lågtflygande plan sönder Östersjöflottans flagga på ett sovjetiskt örlogsfartyg. Warszawapakten uppskattade inte uppvaktningarna. När bilderna från en överflygning av ett sovjetiskt fartyg granskades upptäcktes att en lätt luftvärnsrobot skjutits mot det svenska planet.

 

SU-15 Flagon

På 1980- talet sände Sovjet allt oftare upp jaktflyg mot svenskarna. 1985 förföljde en sovjetisk jaktpilot i en SU-15 Flagon mycket närgånget en spaningsviggen. Viggenföraren gjorde en intränad undanmanöver på så låg höjd att den sovjetiske piloten som följde efter svensken inte hann väja för vattenytan utan slog i med sitt plan och omkom. Liknande händelser hade även inträffat tidigare:

"- Vi drog ner några ryssar i vattnet på 1960-talet men det har varit hemligt. Vi hade som undanmanöver: när de hoppade på oss så drog man en klockren halvroll och lurade dem så gick de i vattnet." berättar Roy Fröjdh som var divisionschef i flygvapnet fram till 1966.

Men fotospaningen krävde också svenska dödsoffer. 1996 dödskraschade t.ex. en svensk spaningspilot i vattnet vid passage på låg höjd över en rysk kryssare. Mycket av vad som verkligen hände ute på Östersjön är fortfarande hemlig. Mycket av det värsta får vi aldrig reda på...

 

STIG WENNERSTRÖM & OLOF PALME

Om svenska folket var ovetande om Sveriges bindningar till Nato så var ledningen i Moskva desto mer välinformerad. Redan 1948 hade den sovjetiska underrättelsetjänsten GRU värvat en svensk flygöverste som agent. Han hette Stig Wennerström och skulle under hela 1950–talet hålla Sovjetunionen informerad om den svenska försvarsplaneringen. När Wennerström avslöjades 1963 hade han i sex år varit sektionschef vid Försvarets kommandoexpedition. Stig Bergling var en annan spion som under 70-talet avslöjade hemligheter för Sovjetmakten. I princip var alla militära hemligheter i Sverige välkända i Sovjet. Ryssarna kände till vart enda litet Mob-förråd som fanns ute i den svenska skogen och försvarets kopplingar till Nato. Man visste lika mycket om det svenska försvaret som militärmakten själv kände till.

Sveriges hemliga samarbete med Nato skulle vara så länge kalla kriget pågick, och trots att de officiella svenska relationerna med USA under långa tider var djupfrysta påverkades inte det goda förhållandet bakom kulisserna. När dåvarande utbildningsministern Olof Palme i februari 1968 hade retat upp USA genom att delta i en demonstration mot Vietnamkriget (ambassadören William Heath kallades hem i fem veckor) ringde Palme snabbt till sin vän Birger Elmér som var underrättelsechef på Försvarsstaben: "-Håll för fan Washington på gott humör!", sa Palme.

Detta ordnades bland annat genom att Sverige försåg USA med hemlig information om Nordvietnam, vars kamp Olof Palme officiellt solidariserade sig med. Vår socialdemokratiska regim skulle stå på alla benen samtidigt. Vi var en del av Nato samtidigt som vi skulle vara neutrala. Vi köpte Natovapen och utvecklade egna kärnvapen samtidigt som vi ville nedrusta. Vi skulle vara kompisar med USA. Vi skulle vara kompisar med Sovjetunionen. Vi skulle till och med vara kompisar med Nordkorea! 

Sannolikt händer också något under mitten av 60-talet såväl ur militär som politiskt synvinkel med Nato. En god gissning är att USA, som nu insett att Sverige är fullt kapabelt att tillverka kärnvapen, sträcker ut sin kärnvapensköld till att täcka även Sverige. Uppgifter om detta är kvalificerat hemliga, men en överenskommelse kan ha inneburit att USA lovar att skydda Sverige i händelse av krig.

STIG WENNERSTRÖM

Stig var överste i flygvapnet och sålde ut alla militära hemligheter till Sovjet. Han dömdes 1964 till livstids straffarbete för grovt spioneri . Straffet kom senare under Palmes regering att reduceras till 20 års fängelse, vilket innebar att Wennerström frigavs redan 1974 - alltså bara efter 10 år! Han avled 2006, 99 år gammal.

Funna dokument i USA tyder på att ett sådant avtal ingåtts. Efter avtalet hände plötsligt en rad märkliga ombyggnader inom förvaret, främst flygvapnet. Bland annat byggdes fästanordningarna för bomber under de svenska flygplanen om från en svensk konstruktion till Nato standard. Avtalet skulle också förklara den märkliga utbyggnaden av de svenska landsvägsbaserna i slutet av 60-talet och början av 70-talet och att munstyckena på de svenska lufttankningsplanen anpassas till Nato-standard. Det förklarar också varför de amerikanska underrättelserapporterna, som tidigare varnat för Sveriges kärnvapensatsning, plötsligt tonar ned risken. Vid denna tidpunkt presenterades också Sveriges nya stridsplan; Saab 37 Viggen. Ett flygplan som kunde starta och landa på extremt korta banor - endast 500 meter- perfekt då flygvapnet var byggt att kunna använda landsvägar som start och landningsbanor. Det märkliga var att vid denna tid förlängdes de flesta flygfält inom försvaret!​  Det var en illa dold hemlighet att anledningen till förlängningen var att Natos bomb och fraktflyg skulle kunna landa här Kort sagt; vi var i händelse av krig nu en del av Nato - inofficiellt!​​​

KÄNNEDOMEN

Hur många svenskar kände till vad som pågick? Inte många, det är forskarna idag helt ense om. Ledande militärer visste förstås, men exakt hur många som hade den fullständiga bilden är fortfarande oklart. Inom den socialdemokratiska regeringen kände bara en trång krets till hur nära knutet Sverige var till Nato: Tage Erlander, som var socialdemokratisk statsminister (1946-1969), Torsten Nilsson som var försvarsminister (1951-1957) socialminister (1957–1962) och utrikesminister (1962–1971).  Sven Andersson som var försvarsminister (1957-1973) framställs ofta som samarbetets främste ”arkitekt”, samt Olof Palme som hösten 1953 blev Erlanders närmaste medarbetare och 1969 efterträdde honom som socialdemokratisk partiledare och statsminister.

Thage G Peterson berättar i boken "Den Dolda Alliansen" :

"Enligt Palme var det en skillnad på den politik vi förde i fred och den man förde i krig. Om vi blev attackerade var det en självklarhet att vi skulle försöka få hjälp utifrån, men innan detta skedde krävde den svenska neutralitetspolitiken att vi inte allierade oss med väst.«

Citatet visar att det var en »självklarhet« att vi skulle försöka få hjälp. Thage G Peterson talar i citatet ovan om att vi efter ett angrepp inte endast skulle få hjälp utan rentav kunde bli allierade med väst-sidan. Olof Palmes efterträdare Ingvar Carlsson säger i boken:

"- Den dag vi blir anfallna - då var neutraliteten borta. Då skulle vi söka effektivast tänkbara samarbete för att skydda vår frihet och vårt oberoende. Och det har vi rätt till. Neutraliteten ger oss skyldigheter - så länge den fungerar. Men den dagen vi blir angripna är vi inte neutrala längre - då slåss vi för vår frihet. Om vi blev anfallna från Sovjet så var det ganska givet att då var vi inte neutrala längre. Då ska vi ta hjälp därifrån vi kunde få. Om det gällde norska eller danska eller NATO-trupper som helhet - det hade vi ingen aning om!"

Utåt framhöll Palme alltid neutralitetspolitiken som det främsta värnet för Sveriges oberoende. När han mördades 1986 räckte det med tryckvågen från en mördares kula för att sånär sända en hög militär till USA. När Svenska Dagbladet 1998 avslöjade planen som gjorde att amiral Rudberg alltid hade en väska ”halvpackad” och på morgonen den 1 mars 1986 var klar att resa till USA, möttes detta av misstro från ledande politiker.

Lennart Bodström, som varit utrikesminister (1982–1985), avfärdade uppgifterna: 

"-Tanken att vi skulle säga att vi var alliansfria, men sedan föra en annan politik, den är ju omöjlig."

-Nej Lennart, den var inte alls omöjlig, det var en realitet, av ditt eget parti. Problemet var dock att ni aldrig lyckades lura varken USA eller Sovjet. De enda ni lyckades lura var det svenska folket. Era egna medborgare! Era egna väljare!

Idag är Det Kalla kriget över. Det svenska försvaret är slaget i spillror av Göran Perssons tid vid makten och dagens SSU-ungdomar har aldrig hört talas om varken Warszawapakten, järnridån eller Sovjetunionen. Det vet inte om att Sverige faktiskt var en del av Nato - den sextonde medlemmen - och de bryr sig nog inte heller. Sin egen historia har aldrig varit särskilt intressant, bara andra partiers uppdiktade historia. Vad socialdemokraternas lögner bestod i under det kalla kriget kan idag tyckas ointressant. Det intressanta är dock att det var lögner. Lögner riktade till det svenska folket. Lögner som vi trodde på. Lögner vissa fortfarande naivt tror på! Lögner som gjort oss blinda och avtrubbade. Vi har aldrig fått chansen att tänka själva. Staten ( = Socialismen) har varit vår hjärna. Kanske inte så konstigt att andra kallar svenskar för "det sovande folket". Vissa saker inom socialismen förblir oförändrade, i alla tider, då som nu! Nu gäller det bara att vakna och väcka våra nära och kära...

// Blenda W Thor.

Tack för Du delar denna artikel på sociala media och följer Facebookgruppen ”Socialdemokraterna & Sanningen”. 

Tack för Du vill vara med och finansiera sajten som endast kan finnas tack vare Din gåva. Tack!

Swish: 0708 371 788 (ext. konto UW)

Swedbank Bankkonto.

Clearingnr: 8169-5

Kontonr: 694 425 565-9

Mottagarnamn: Blenda W Thor

   Källa:   

"Den stora lögnen" (1991) av Wilhelm Agrell             

"Den dolda alliansen" (2011) av Mikael Holmström.

Klicka in på Din bank-app. Klicka på menyrutan och på "Betala & överföra". I rutan "Meddelande till mottagare" skriv det som sedan presenters på denna sajt. Du kan därmed följa och se att Din gåva gör skillnad! 

Kontakt kan endast ske via: kontakt@s-sanningen.com

Tack för Ditt bidrag!

  • 4F
  • 4I

 

Kommentarsfält:

" Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan"

- Per Albin Hansson, Socialdemokraterna.

"Sverige har aldrig varit tryggare än nu"

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

"Jag ska skära av dig dina bröst och steka dem i smör. Du ska dö din hora"

-Marcus Arnesson, Socialdemokraterna

Rashygienen ställer inte som sitt mål att hetsa raserna till strid mot varandra utan att tillvarataga vad som är det bästa inom var och en av dem och förhindra uppkomsten av skadliga kombinationer … att den nordiska rasen är värdefullare än den nergroida har åtskilligt fog för sig – dess insats för världskulturen är obestridligen större – men negerrasen är anpassad efter sina naturliga levnadsomständigheter liksom den nordiska efter sina

-Allan Vougt, Socialdemokraterna

”Det vore roligt om Sverige med sina välskötta och slumfria städer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement”

-Ulla Lindström, Socialdemokraterna

”När Afrikaner säger att Svenska tjejer får skylla sig själva om de blir våldtagna, för att dom är så lättklädda. Är det ok att köra över en neger om det är mörkt ute?”.

-Fredrik Norén, Socialdemokraterna

"Ska fan döda SDU när de kommer till Växjö /Skjut en snut rakt i fejjjjan"

- Jonatan Bengtsson, Socialdemokraterna

"Precis som Sovjetunionens kommunistiska parti stärktes under Josef Stalin, precis som Kinas kommunistiska parti stärktes under Mao Zedong, kommer vår rörelse att stärkas under den kampvilliga distriktsstyrelsen."

- SSU Södra Älvsborg

 

"Är det rätt att bomba Afghanistan och lemlästa barn, kvinnor och andra oskyldiga?

- Ja, det tycker jag. I alla krig dör civila; det är som om folk glömmer bort det mellan varven, att bomber är något tekniskt"

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

"Funderar på om jag ska göra honom till valack först innan skottet kommer."

- Denise Nordström, Socialdemokraterna

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

-Per Albin Hansson

”Svenskarna måste integreras i det nya mångkulturella Sverige, det gamla Sverige kommer aldrig tillbaka”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

."Ja, ett riktigt pack är vad de är (...) Skicka dem med bananbåt dit de kom ifrån"

-Rickard Almqvist, Socialdemokraterna

”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet.”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

”Hur vågar Jimmie Åkesson kritisera en 16-årig flicka vars idèer skulle innebära att vi går tillbaka till stenåldern”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

” Jag ser inget problem om svenskarna dör ut”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

 

”Våra problem beror inte på invandrarna utan på de äldre svenskarna”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

 

”Jag är en stolt manshatare, för ni är äckliga varelser som lever på vår jord” 

Marwa Karim, Socialdemokraterna

”Sverige behöver en muslimsk helgdag”

Carin Jämtin, Socialdemokraterna

”Vi kommer aldrig kritisera islam, den religion vi hyser störst respekt för”

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

”Vi skulle inte ens samarbeta med Sd för att rädda landet”

Magdalena Andersson, Socialdemokraterna

”De blir en förtjänst för samhället lite längre fram” 

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

"Nu får det vara slut på alla bögfrågor”

Jan O Karlsson, Socialdemokraterna

”I.. på Medelhavet har nyss dött flera hundra människor, tusen människor har dött och vi har många döda som försöker fly”

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet”

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Men, så hyggligt… Jävla skithög”.

-Marita Ulvskog, Socialdemokraterna

 

"Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda, det är en realitet att försörjningskvoten riskerar att bli ett problem”

-Per Nuder, Socialdemokraterna

 

”Nominera Adolf Hitler till Nobels fredspris”

E-rik Brandt, Socialdemokraterna

 

”Islamska regler är viktigare än svenska regler”

-Imad Omairat, Socialdemokraterna

 

"Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort"

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Släpper vi in fler såna får vi bara problem i samhället. Muslimerna är ett hot"

-Ingmar Hulting, Socialdemokraterna

"Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige"

-Per Albin Hansson

 

 

”Någon gång kanske vi hamnar i minoritet, och försvarar vi då muslimernas rätt, ja då går vi lite tryggare”

-Jens Orback, Socialdemokraterna

”Om man är socialdemokrat, då tycker man att det är häftigt att betala skatt”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

"Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige"

-Per Albin Hansson, Socialdemokraterna

”Någon gång kanske vi hamnar i minoritet, och försvarar vi då muslimernas rätt, ja då går vi lite tryggare”

-Jens Orback, Socialdemokraterna

"Är det rätt att bomba Afghanistan och lemlästa barn, kvinnor och andra oskyldiga?

- Ja, det tycker jag. I alla krig dör civila; det är som om folk glömmer bort det mellan varven, att bomber är något tekniskt"

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

"Funderar på om jag ska göra honom till valack först innan skottet kommer."

- Denise Nordström, Socialdemokraterna

”När Afrikaner säger att Svenska tjejer får skylla sig själva om de blir våldtagna, för att dom är så lättklädda. Är det ok att köra över en neger om det är mörkt ute?”.

-Fredrik Norén, Socialdemokraterna

"Ska fan döda SDU när de kommer till Växjö /Skjut en snut rakt i fejjjjan"

- Jonatan Bengtsson, Socialdemokraterna

 

" Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan"

- Per Albin Hansson, Socialdemokraterna.

"Sverige har aldrig varit tryggare än nu"

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

"Jag ska skära av dig dina bröst och steka dem i smör. Du ska dö din hora"

-Marcus Arnesson, Socialdemokraterna

”Rashygienen ställer inte som sitt mål att hetsa raserna till strid mot varandra utan att tillvarataga vad som är det bästa inom var och en av dem och förhindra uppkomsten av skadliga kombinationer … att den nordiska rasen är värdefullare än den nergroida har åtskilligt fog för sig – dess insats för världskulturen är obestridligen större – men negerrasen är anpassad efter sina naturliga levnadsomständigheter liksom den nordiska efter sina”

-Allan Vougt, Socialdemokraterna

”Det vore roligt om Sverige med sina välskötta och slumfria städer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement”

-Ulla Lindström, Socialdemokraterna

​​

"Precis som Sovjetunionens kommunistiska parti stärktes under Josef Stalin, precis som Kinas kommunistiska parti stärktes under Mao Zedong, kommer vår rörelse att stärkas under den kampvilliga distriktsstyrelsen."

- SSU Södra Älvsborg

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

-Per Albin Hansson

”Svenskarna måste integreras i det nya mångkulturella Sverige, det gamla Sverige kommer aldrig tillbaka”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

."Ja, ett riktigt pack är vad de är (...) Skicka dem med bananbåt dit de kom ifrån"

-Rickard Almqvist, Socialdemokraterna

 

”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet.”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

 

”Hur vågar Jimmie Åkesson kritisera en 16-årig flicka vars idèer skulle innebära att vi går tillbaka till stenåldern”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

” Jag ser inget problem om svenskarna dör ut”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

 

”Våra problem beror inte på invandrarna utan på de äldre svenskarna”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

”Jag är en stolt manshatare, för ni är äckliga varelser som lever på vår jord” 

Marwa Karim, Socialdemokraterna

 

”Sverige behöver en muslimsk helgdag”

Carin Jämtin, Socialdemokraterna

 

”Vi kommer aldrig kritisera islam, den religion vi hyser störst respekt för”

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

”Vi skulle inte ens samarbeta med Sd för att rädda landet”

Magdalena Andersson, Socialdemokraterna

 

”De blir en förtjänst för samhället lite längre fram” 

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

"Nu får det vara slut på alla bögfrågor”

Jan O Karlsson, Socialdemokraterna

 

”I.. på Medelhavet har nyss dött flera hundra människor, tusen människor har dött och vi har många döda som försöker fly”

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet”

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Men, så hyggligt… Jävla skithög”.

-Marita Ulvskog, Socialdemokraterna

 

"Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda, det är en realitet att försörjningskvoten riskerar att bli ett problem”

-Per Nuder, Socialdemokraterna

 

”Nominera Adolf Hitler till Nobels fredspris”

E-rik Brandt, Socialdemokraterna

 

”Islamska regler är viktigare än svenska regler”

-Imad Omairat, Socialdemokraterna

 

"Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort"

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Släpper vi in fler såna får vi bara problem i samhället. Muslimerna är ett hot"

-Ingmar Hulting, Socialdemokraterna

 

​​

”Om man är socialdemokrat, då tycker man att det är häftigt att betala skatt”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

  • Facebook Black Round
  • Google+ - Black Circle
  • Twitter Black Round