Den Svenska Lobotomin

Det vita snittet – Det stora misstaget!

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Jag tar en isklyvare, slår den genom benet strax ovanför ögongloben och trycker upp isklyvaren i hjärnan, där jag vrider runt den"

Visste Du att under 25 års tid utsattes 4500 svenskar för kirurgiska ingrepp i hjärnan?

Det skulle vara den sista utvägen. Något som psykvården kunde ta till när alla andra möjligheter var utdömda. En medicinsk metod som skulle få utvecklingsstörda, mentalsjuka eller schizofrena människor lugnare genom att man körde i en lång nål genom ögongloben, in i hjärnan där man vispade runt bland nervtrådarna. Utrustade med specialdesignade instrument skrapade, brände och etsade läkarna sig genom hjärnan. Patienterna blev skadade och förändrade för alltid. När man sedan kunde studera resultaten visade sig att många blev betydligt sämre än innan, om de hade turen att överleva ingreppet för på vissa sjukhus dog var tredje patient. Behandlingen ansågs så inhuman att man till och med i Stalins skräckvälde Sovjetunionen förbjöd behandlingsformen redan 1950 men i Sverige fortsatta man vispa sönder hjärnorna på folk ända fram till 1969. Då hade många länder i Europa för länge sedan upphört med dessa brutala ingrepp. Sverige blev tillsammans med sina nordiska grannländer det land som kom att utföra flest operationer i världen per capita. Detta är en berättelse ytterst få svenskar idag känner till. Detta är en berättelse vi än idag inte ska tala högt om, för detta är berättelsen om den svenska lobotomin!

Den Svenska Lobotomin

00:00 / 51:39

Operationsmetoden lobotomi utvecklades på 1930-talet av den portugisiske neurologen António Egas Moniz (1874-1955). Moniz var en välkänd person i sitt hemland. Han hade varit både regeringsmedlem och ambassadör och han var en av undertecknarna av Versailles-avtalet, fredsdokumentet som avslutade första världskriget. 1921 lämnade han politiken för att ägna sig åt forskning. På en läkarkonferens i London 1935 hör Moniz ett föredrag om hur britterna Spence och Fulton hade upptäckt att en enkel operation på en apas hjärna gjorde att apan blivit lugnare och dämpade sitt känsloutspel.

Efter ingreppet blev aporna lugna, fogliga och nästan apatiska. Teorin bakom ingreppet på hjärnan byggde på att hjärnans frontallober styr beteendet, medan känslorna kommer från den del av hjärnan som kallas thalamus. Genom operationen avskiljer man den tänkande delen av hjärnan från den kännande delen av hjärnan – och att detta då kan hjälpa många schizofrena, depressiva och mycket oroliga patienter att bli lugna. Skulle det fungera även på människor, funderade Moniz. Hans tanke skulle komma att förstöra livet på 80 000 människor under de kommande decennierna. 4500 av dem var svenskar...

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

"Kirurgen borrade två hål genom Alices skallben vid tinningarna. I vart och ett av hålen förde han in en halv centimeter bred spatel in i hjärnan"

År 1949 fick den portugisiske neurologen António Egas Moniz Nobelpriset i medicin för att ha utvecklat behandlingsformen lobotomi.

De första vita snitten gjordes via tinningen. Senare gick läkarna in i hjärnan uppifrån. Båda metoderna gav hemska ärr.

Snittet gjordes i främre delen av hjärnan, som är vit. Därav benämningen ”det vita snittet”.

År 1949 fick den portugisiske neurologen António Egas Moniz Nobelpriset i medicin för att ha utvecklat behandlingsformen lobotomi.

1/3

Lobotomi betyder att "skära i loben" och kom senare även kallas "det vita snittet" eftersom det utförs i den del av hjärnan som kallas vit substans. Hjärnans vita substans fungerar som hjärnans kommunikationsnätverk ("ledningar") som överför information mellan olika delar av hjärnan, inklusive signaler från den främre delen av hjärnan (pannloben) till andra områden. I själva verket handlade det i första hand om att förstöra vävnaden i pannloben, och inte något rent snitt. Det var därför man kom att använda ett trubbigt föremål och inte en vass skalpell.

Den första operationen utfördes 1935, på Hospital de Santa Marta i Lissabon på en patient som enligt Moniz blev lugnare och mer medgörlig. Moniz, som inte själv kan operera, får hjälp utföra operationen av neurokirurgen Almeida Lima genom att gå in och förstöra en del av pannloben. De efterkommande dagarna gjordes ingreppet på 20 psykiatripatienter. De flesta lider av depression, ångest eller tvångssyndrom.

14 av de 20 lobotomerade blir bättre, medan tillståndet förblir oförändrat hos sex patienter, skriver han i en rapport som skickas ut till vetenskapliga tidskrifter i sex länder. Det måste gå snabbt, innan andra kommer på samma idé. Han konstaterar att hans ingrepp är ”helt säkert” och ”en effektiv kirurgisk behandlingsmetod”. Artikeln väcker uppseende och snart tar andra läkare efter hans behandlingsform. En av dem är amerikanen Walter Freeman (1895-1972)

Freeman har själv berättat hur betryckt han blev av att se de intagna patienterna, människor vars liv tycktes ha upphört. Patienter förvarades på stora, överbelagda mentalsjukhus. En del var helt passiva och stirrade tomt framför sig. Andra smetade sin egen avföring på golv och väggar. Tuberkulosen härjade i de instängda och överbefolkade korridorerna. Den enda behandlingen var ofta farliga och tortyrliknande chockterapier, helt utan vetenskaplig grund. Det var en deprimerande, illaluktande miljö, utan hopp och in i den här världen klev amerikanen Walter Freeman.

Freeman var en läkare som trodde att han hittat en väg ut ur den bedrövelse som de mentalsjuka levde i. Med en enkel hjärnoperation ville han lindra patienternas lidande. I laboratoriet stod han långa dagar och nätter och gjorde patologiska undersökningar av hjärnor från avlidna patienter. Freeman letade efter det som gjorde patienterna sjuka. Han skar upp hjärna efter hjärna, men utan resultat. Ingenting syntes i de geléartade vindlingarna som kunde förklara de mentalsjukas oförmåga att leva ett normala liv.

Från Europa beställer Freeman ett par av de kirurgiska instrument som Moniz tagit fram för ingreppet. Freeman är inte själv kirurg men allierar sig med sin kollega, neurokirurgen James Watt. Under en vecka övar de sig på lik från ett bårhus, och därefter, den 14 september 1936, genomför de sin första operation. Walter Freeman dirigerar och James Watt skär. Den första patienten är en 63-årig plågad kvinna, Alice Hood Hammatt, från Kansas. När hon får veta att hennes stora stolthet -hennes lockiga hår- måste rakas av inför operationen, ångrar hon sig nästan.

Alice led av sömnlöshet, oro och ångest, och stod på tröskeln till att bli intagen på mentalsjukhus. Alice sövdes och Watt borrade två hål genom hennes skallben vid tinningarna. I vart och ett av hålen förde han in en halv centimeter bred spatel. Freeman satt på en stol vid sidan och instruerade exakt hur kirurgen skulle föra instrumentet för att skära av de rätta nervbanorna i hjärnan. Alice Hood Hammatt vaknade fyra timmar efter operationen, enligt Freemans noteringar med ett fridfullt uttryck och till synes utan ångest och hon brydde sig inte alls om sitt hår efteråt. Walter Freeman hade lyckats!

"Med ett par bestämda slag med gummiklubban trängde nålarna nästan en decimeter in i pannloben. Väl där vickade han nålarna som ett par vindrutetorkare och skar av nervtrådarna i hjärnan"

De första operationerna görs via borrade hål tinningarna. James Watt borrar hål i båda tinningarna och genom dem stickar han in en tunn stålpinne med en ståltrådsögla i hjärnan. Öglan är till för att skära av nervtrådarna. Teorin bakom den ”psykiska kirurgin” är mycket vag, men Freeman och Watt är helt övertygade om att de genom operationen gör patienten, vårdarna, de anhöriga och hela samhället en stor tjänst.

Många anhöriga till psykiskt sjuka börjar söka upp Walter Freeman för att ställa sig i kö till den operationsmetod de börjat läsa om i tidningar. I juni 1937 skrev dagstidningen New York Times om den psykiatriska mirakelkuren på förstasidan. Där kunde man bland annat läsa att operationen bara tog sex minuter och inte var ”värre än en tandutdragning”.

Stressen får de två läkarna att experimentera ytterligare. De kommer bland annat på att operationen kan genomföras snabbare om de nöjer sig med att lokalbedöva patienten. Under de följande åren utför de massor med ingrepp. De två läkarna tar 250 dollar för en operation – att jämföras med de 35 000 dollar om året som det kostar att ha en mentalsjuk patient inlagd. Efter operationen kan många av patienterna skrivas ut och vårdas privat eftersom de inte längre är aggressiva utan fogliga och apatiska.

Äntligen såg det ut som om man hade hittat svaret på sinnessjukdomarnas gåta.

Patienter som stirrat in i väggen i åratal, aggressiva människor som hållits isolerade, personer med svåra tvångstankar och förföljelseidéer kunde nu återvända till ett normalt liv, eller åtminstone sitta på lugnare avdelningar utan tvångströja och utan att hota eller skrämma personal och medpatienter.

1942 rapporterade Freeman och Watts resultaten av sina första 136 ingrepp i en vetenskaplig artikel. Det hade gått mycket bra ansåg de, men de medgav villigt att operationerna medförde en hel del komplikationer. Krampanfall, apati, sänkt uppmärksamhetsnivå och asocialt beteende var några av de oönskade sidoeffekter som kunde drabba patienterna. Och 11 av de 136 lobotomerade patienterna avled efter operationen. Men trots problemen slog lobotomi igenom stort som en modern behandlingsform i hela USA. En orsak var bristen på alternativa former av terapi, men det var också en följd av Freemans egen talang för att marknadsföra sig själv och sin metod.

Utan att berätta det för sin kompanjon James Watt börjar Freeman utveckla en alldeles egen metod – en operation som han kan utföra själv utan hjälp. Han har läst sig till att man lättare kan komma åt hjärnan via tårkanalen och därmed behöver man inte borra hål i kraniet. Freeman bestämde att förenkla proceduren genom att ta vägen genom ögonhålan. Runt ögat, i den så kallade transorbitala kaviteten, är skallbenet tunnare och ligger nära hjärnans pannlober. Därför tog Freeman ett långt spetsigt föremål, till att börja med en ishacka från det egna köket, som kirurgiskt redskap.

Patienten sövdes snabbt med en rejäl elchock. Han började med att vika upp patientens bägge ögonlock och förde in de långa spetsarna ovanför ögongloberna mot det tunna ben som skiljer ögonhålan från hjärnan. Med hjälp av ett par bestämda slag med en gummiklubba trängde nålarna igenom benet, nästan en decimeter in i pannloben. Väl där vickade han spetsarna fram och tillbaka, som ett par vindrutetorkare och skar av nervtrådarna i hjärnan. Därefter höll han en kompress mot ögat medan han drog ut instrumentet och torkade av det. Operationen upprepades sedan i det andra ögat. Hela ingreppet gick på ett par minuter och patienten återhämtade sig snabbt, med ett par ordentliga blå ringar runt ögonen som följd - men operationen gick bra.

Den amerikanske psykiatern Walter Freeman borrar hål i tinningen inför en lobotomi.

Mellan åren 1930 och 1960 utförde Freeman (till höger) över 3 000 lobotomier. Här är han i färd med att undersöka en patient som har genomgått ingreppet.

Walter Freeman utförde sina 3439 operationer med olika slags sylar bl.a. med ett tunt stålinstrument med en ståltrådsögla längst ut.

Den amerikanske psykiatern Walter Freeman borrar hål i tinningen inför en lobotomi.

1/7

”-Det här är ingen operation, det är lemlästning”

Den transorbitala lobotomitekniken.

Snorre Wohlfahrt (1895-1969) professor i psykiatri, introducerade lobotomin till Sverige.

1/6

Utan assistanshjälp av Watt kan nu Freeman operera på egen hand. Han opererade på sitt eget kontor och ibland opererade han med vänster hand som omväxling. Snart tar en operation bara sex minuter. Det påstås att han gjorde 25 lobotomier på en och samma dag. År 1948 köper han en Lincoln stationsvagn som han utrustar med kirurgiska instrument och skåp till journalerna. Han kallar sin bil för ”lobotomobil”. I den reser han sedan runt i hela USA och utför lobotomier på löpande band.

När han ska beskriva metoden för en annan läkare förklarar Freeman: ”-Jag tar ett slags medicinsk syl, slår den genom benet precis över ögongloben, trycker upp sylen i hjärnan och rotar runt med den och det är allt – patienten märker ingenting”.

Även medierna börjar intressera sig för de operationer som Walter Freeman entusiastiskt berättar om, och i den ena stora tidningen efter den andra dyker det upp artiklar om den nya mirakelmetoden. Lobotomin börjar sprida sig internationellt och snart använder man operationen i flera länder. Nu kan man genom läkarkonsten äntligen göra utvecklingsstörda och sinnesslöa människor lite mer normala.

Patienten kunde snart skickas hem och de flesta hade inget minne av ingreppet. En del psykiskt sjuka patienter blev bättre efteråt, men för patienterna var skadan oåterkallelig. Operationen kritiserades även för att vara opålitlig och för

att patienterna drabbades av kraftiga biverkningar – en läkare säger till exempel: ”Det här är ingen operation, det är lemlästning.”

I Europa går utvecklingen lite långsammare men tar fart på allvar när Freeman och Watt 1942 kommer ut med boken "Psychosurgery: Intelligence, Emotion and Social Behavior Following Prefrontal Lobotomy for Medical Disorders". Både i USA och i resten av världen började läkarna använda ingreppet på helt nya patientgrupper. Nu räckte det med att man hade svår huvudvärk eller till och med magbesvär för att lobotomi skulle vara det enda botemedlet.

Norge är ett av de första länderna i Europa som inför lobotomi. Redan 1941 ger överläkare Ørnulv Ødegård vid Gaustad Asyl tillstånd till den första operationen – eftersom "den är ett nödvändigt ont i kampen mot psykiska sjukdomar". Under 1950-talet började antalet lobotomier öka markant även i Europa, framför allt i de nordiska länderna, I Norge, Sverige och Danmark börjar allt fler läkare se lobotomi som den enda lösningen på mentalpatienter. Även i Finland utför man operationerna och i relation till invånarantalet är det just i Norden som flest människor utsätts för ingreppet.

Den nya behandlingsformen kom till Sverige genom en svenske psykiatrikern Snorre Wohlfahrt (1895-1969) som hade gjort en längre resa till USA under 1939. Där träffade han bland andra Walter Freeman just när han var på väg att få sitt stora genombrott som den psykiatriska kirurgins fanbärare. Wohlfahrt var överläkare på Beckomberga sjukhus i Stockholm, som då var Sveriges största anstalt för sinnessjuka.

De första lobotomierna i Sverige gjordes i augusti 1944 och utfördes av dr Gösta Norlén på Serafimerlasarettet i Stockholm. Norléns två första operationer beskrivs som "märkliga operationer" hade utförts på en 51-årig patient diagnostiserad med schizofreni sedan sju år tillbaka. Den andra operationen gällde en "eretisk (explosiv) imbecill" – resultatet av dessa två operationer var inte uppmuntrande – postoperativt bedömdes båda patienterna som: "oförbättrade, bråkiga och svårskötta". 1945 offentliggjordes resultaten av Norléns och Wohlfahrts 15 första lobotomioperationer. Av de 15 opererade bedömdes sju som "oförbättrade", sex bedömdes "förbättrade" och två blev utskrivna. Observationstiden varierade mellan fyra och 12 veckor efter ingreppet och huvuddelen av de opererade var diagnostiserade med schizofreni. I oktober samma år började även Beckomberga att testa metoden. Efter ett antal mer eller mindre noggrant dokumenterade operationer under åren 1944–46 så infördes snart lobotomi som en etablerad behandlingsform för de allra svårast sjuka patienterna runt om på de svenska mentalsjukhusen.

Läkaren Dahlbergs beskrivning av lobotomiingreppet; "...gör ett hål vid vardera tinningen, vispa omkring i främre delen av hjärnan så att denna inte längre fungerar..."

Från starten 1944 och fram till det sista ingreppet 1969 finns ca 4500 lobotomi ingrepp registrerade från de svenska sjukhusen. Toppåret blev 1949. Sedan minskade antalet år för år. Flitigast med instrumenten var läkarna på sjukhusen i Norrland; Umedalen i Umeå och Sidsjön i Sundsvall. Dessa två sjukhus stod för 28% av alla lobotomier i Sverige. På tredje plats i statistiken kommer Beckomberga i Stockholm. I Sverige syns det i dokumenten från den tiden en tendens till att man gärna bara såg till förbättringarna och blundade för operationens baksidor, men hur friska blev patienterna, egentligen? Och vad hände med dem som inte räknades till de förbättrade?

Dokumentationen är sparsam, men i rapporterna kan man läsa om övervikt, minnesförlust, slöhet, bristande koncentrationsförmåga, vredesutbrott och en benägenhet att använda grovt språk vid olämpliga tillfällen. Sådana biverkningar ansågs ofta som ett mindre problem om ingreppen trots allt ledde till att kroniskt sjuka kunde skickas hem från överbelagda sjukhus. Många blev så förändrade att de kunde åka hem. En del började till och med arbeta. Men för de flesta blev ingreppet en tragedi, för de själva och för deras anhöriga.

På universitetskliniker som Karolinska i Stockholm arbetade Sveriges ledande neurokirurger på att förfina lobotomi-tekniken men det är lätt att glömma alla de som drabbades allra värst när läkarna försökte rätta till deras känsloliv – de som avled av operationerna. Det finns ett fall där det ser ut som om en i sjukhus-ledning har försökt dölja antalet dödsfall i samband med lobotomierna i Sverige.

1/7

I en artikel på Dagens Nyheters förstasida den 25 januari 1951 uttalar sig en läkare vid Sankt Annas sjukhus i Nyköping och påstår att anstalten har ett anmärkningsvärt högt antal dödsfall i samband med lobotomier. Läkaren rapporterar om 13 operationer där sex av patienterna avlidit, alltså nästan hälften (46%) men när ledningen för sjukhuset yttrar sig i frågan till medicinalstyrelsen förklarar de att uppgiften är felaktig och att läkaren som slagit larm är senil och inte tillförlitlig. Och i följande årsrapport till medicinalstyrelsen för Sankt Annas sjukhus står det: ”Lobotomier har utförts såsom under föregående år med gott resultat”. Gemensamt för de flesta patienter var att de hölls på stängda, tungarbetade avdelningar. Man kan ana en stark önskan att få patienterna därifrån.

Under en period på Umedalens sjukhus dog hela 17% av lobotomi-patienterna innan man fick ner statistiken till drygt 7%. Vid Sidsjön i Sundsvall hade fyra av de första 32 lobotomierna orsakat patientens död alltså 12% men senare minskade också dessa dödstal. Under 1951 sjönk dödstalet till 5% – sex patienter. Men det var inga procentsiffror som dog. Det var människor, kanske intagna mot sin vilja, med anhöriga som godkänt att man utförde operationen, på läkarnas inrådan. Vid psyiatrikerkongressen 1946 diskuterade bland andra professor Snorre Wohlfahrt problemet med den höga mortaliteten, alltså att patienter dog under behandlingen. Dödsorsaken var oftast kraftiga blödningar från blodkärl i hjärnan som läkarna råkade skära sönder av misstag, andra dog av infektioner. I Sverige och i resten av världen hamnade till slut dödstalet på 6%.

Det opererades runt om i landet, på patienter från praktiskt taget alla mentalsjukhus, Vipeholm i Lund, Ryhov i Jönköping, Säter i Dalarna, Lillhagen i Göteborg, Sankt Sigfrid i Växjö och många andra institutioner. Varje år rapporterade de in till Medicinalstyrelsen om vad som hade gjorts under året, men skötte annars verksamheten på egen hand. Det var fler kvinnor än män som lades på operationsbordet. 61% av samtliga lobotomerade i Sverige var kvinnor, majoriteten var lågutbildade. Den vanligaste diagnosen var schizofreni, en beteckning innefattade många skilda uttryck och beteenden.

I patientmaterialet från Umedalens sjukhus hade ca 84 % diagnosen schizofreni. Andra vanliga orsaker var ångest, beteendestörningar, irritation, aggressivitet, hallucinationer eller vanföreställningar men även skäl som angavs i journalerna var “emotionell instabilitet” eller "övererotiska", vilket speglar dåtidens könsnormer. Av de första 101 kvinnliga patienter som lobotomerades på Umedalen 1947-49 blev bara 19 så bra att de ansågs klara av att skickas hem eller placeras i öppen vård. 17 stycken klassades som oförändrade, vilket inte säger så mycket om deras verkliga tillstånd. Det innebär bara att de blev kvar på en sluten avdelning. 10 av de 101 kvinnorna dog efter behandlingen. De övriga 55 blev sämre...

"Lobotomi var ett ingrepp för sjukhusets bästa - snarare än för patientens bästa"

År 1949 -alltså när lobotomin drar igång på allvar i Sverige- beslutar den svenska Nobelkommittén att dela ut Nobelpriset i medicin till ingreppets uppfinnare, portugisen Egas Moniz. Det är en triumf för Moniz, som sex år tidigare valts bort efter en rapport som bland annat kritiserade de många dödsfallen men 1949 har kritiken i stort sett tystnat och Moniz reser till Stockholm för att ta emot det prestigefyllda priset. Själv sitter han i rullstol sedan en av hans schizofrena patienter några år tidigare försökt skjuta honom. Kulan träffade hans ryggrad och han blev förlamad.

Nobelpriset gör metoden rumsren. Åren efter utmärkelsen tredubblas antalet lobotomier. Samtidigt börjar man att både i USA, Europa och resten av världen använda ingreppet på helt nya patientgrupper. Totalt kommer 80 000 människor runt om i världen att lobotomeras.

Många har ansett att Nobelpriset som Moniz fick 1949 borde återkallas – som en symbolhandling till stöd för de som drabbats av svåra biverkningar eller till dem vars anhöriga avlidit. På Nobelstiftelsens hemsida kan man läsa att de psykokirurgiska ingreppen förbättrat livet för så många svårt sjuka att Moniz var en värdig pristagare eftersom det vid tiden helt enkelt inte fanns några andra alternativ.

Man måste också förstå tidsandan i psykiatrin. Det fanns inga andra fungerande behandlingar före antipsykotiska läkemedel (psykofarmaka) som kom runt mitten av 50-talet. Elchocker och insulinchocker användes, men hjälpte inte alla. Många

1: Umedalen Umeå (1934-1986) 747 st lobotomier.

2: Sidsjön Sundsvall (1941-2001) 479 st lobotomier.

23: Vipeholm Lund (1935-1982) 3 st lobotomier.

1: Umedalen Umeå (1934-1986) 747 st lobotomier.

1/23

patienter låg åratal eller livslångt på mentalsjukhus vilket också kostade staten enorma summor pengar och resurser. Lobotomi sågs därför som ett sista hopp för patienter som ansågs “obotliga”. Målet var därför inte primärt bot – utan lugn och hanterbarhet för vårdarna.

Målet var att minska ångest, dämpa aggression, göra patienten “stillare” och “mer foglig”. Alltså: beteendekontroll snarare än tillfrisknande. En patient som bara satt helt apatisk och stirrade in i en vägg frigjorde tid för vårdpersonal, mindre behov av tvångsåtgärder, kortare vårdtider vilket i slutänden gav lägre kostnader för staten. Lobotomi sågs alltså som ett institutionellt verktyg: Ett ingrepp för sjukhusets bästa - snarare än för patientens bästa. En läkare skröt om hur lugn och trevlig en patient blivit efter lobotomin. Han berättade att patienten nu satt och läste böcker hela dagarna. Den lobotomerades fru höll med läkaren men tillade att hennes man dock läser samma bok om och om igen, vecka efter vecka...

När de första psykofarmaka kom 1954 kunde nu psykotiska symtom behandlas utan kirurgi. Eftersom dessa läkemedel lugnade patienterna minskade antalet lobotomier snabbt överallt i världen. Resultaten var ofta bättre och reversibla vilket blev början på slutet för lobotomin. Biverkningarna av lobotomin blev också omöjliga att bortförklara. Vanliga följder såsom apati, personlighetsförändring, minskad empati som ibland grav funktionsnedsättning eller död började alltmer ifrågasättas. Man brukar ange de nya läkemedlen som den viktigaste orsaken till att lobotomierna försvann som behandlingsform under slutet av 50-talet och början av 60-talet. När det nu fanns bättre alternativ var det möjligen också lättare att se alla negativa sidoeffekter av lobotomierna.

80 000 personer fick sin hjärna förstörd varav 50 000 i USA, 17 000 i Storbritannien och 4 500 personer i Sverige.

Så här beskrivs lobotomi i uppslagsboken under 50-talet:

"Lobotomi, operation genom vilken frontalloben skiljes från övriga delarna av hjärnan. Operationen utförs på sinnessjuka som är bråkiga och besvärliga och därför svåra att sköta. Man gör ett hål vid tinningen och skär av hjärnans framlob på bägge sidor genom detta hål. Sedan bli patientens psyke förändrat. Första tiden är han mycket grov i munnen, använder oanständiga uttryck osv. Efter ett par månader går detta över, och patienten blir sedan jämförelsevis gladlynt och företer oftast en avsevärd förbättring i sitt tillstånd. Han är medgörlig och till viss del resonabel. Han företer ingen märkbar intelligensnedsättning. Man strävar numera att förbättra operationen genom att utföra mera begränsade avskärningar".

År 1967 genomför Walter Freeman sin sista lobotomi. Under ingreppet träffar han ett stort blodkärl i hjärnan, vilket gör att patienten avlider. Han fråntas därefter rätten att operera. Det fatala ingreppet blir sista gången en patient får det vita snittet i USA, då hade totalt 50 000 amerikaner genomgått ingreppet, över hälften av alla lobotomier som utfördes i världen.

Två år senare -1969- utförs den sista operationen i Sverige. Lobotomins dagar var nu definitivt räknade. Under 1970-talet förbjöds lobotomi i de flesta länder. Då hade cirka 80 000 personer fått hjärnan förstörd varav 50 000 i USA, 17 000 i Storbritannien och 4 500 personer i Sverige.

1996 fick de lobotomerade i Norge 100 000 kronor i ersättning från staten men då krävs det att den lobotomerade kan bevisa att ingreppet orsakades uppsåtligen eller genom vårdslöshet. De svenska patienterna har inte fått någonting för vad hjälper det med pengar om ens liv är ändå förstört. Skär man sönder en människas hjärna är skadan oåterkalleligt. Och hur ska de kunna utnyttja ersättningen om deras hjärnor är skadade? Betalar man ut en sådan ersättning blir det mer som en ersättning till de anhöriga.

Frånsett Nazityskland var Sverige det land som gick hårdast fram för att skapa ett renrasigt samhälle. Ett folkhem befriat från utvecklingsstörda, mentalsjuka och lägre stående element. Redan 1922 uppförde Sverige världens första statligt finansierade rasbiologiska institut vars syfte var att bevisa den ariska rasens

överlägsenhet. Institutet kom att inspirera många högt uppsatta nazister och institutet fanns kvar ända fram till 1958. Då hade Hitler varit död sedan 13 år tillbaka och den internationella rasforskningen var stendöd redan innan andra världskriget ens startade. De resultat man fick fram (?) på institutet skulle sedan komma till praktisk användning genom ett tvångssteriliserings program som varade under 25 år.

63 000 svenskar kom att steriliseras för de inte skulle sprida sina dåliga gener vidare i det nya rena fina folkhemmet. Inget annat land har tvångssteriliserat så stor andel av sin egen befolkning som Sverige, Nazityskland inkluderat! Men för de dårar och idioter där sterilisering inte var ett tillräckligt botemedel återstod bara lobotomi. Att Sverige kom att bli ett av de länder som kom att lobotomera flest invånare per capita är därför kanske inte så förvånande - men ändå lika skrämmande!

Den svenska lobotomins historia är ingen politisk skandal, det är resultatet av en tragisk masspsykos när läkare tror så hårt på något nytt att de blir förblindade av dess konsekvenser. Men det är otvivelaktigt ett mörkt, tragiskt och skämmande kapitel i vår historia som inte får glömmas bort. Än idag finns inga böcker skrivna på svenska i ämnet och det finns inget minnesmonument över alla de 4 500 människooffren som drabbades. Historien om den svenska lobotomin får aldrig förvinna ur vårt medvetande. Aldrig förvinna ur våra historieböcker. För då har vi än en gång svikit de svagaste i samhället. De som drabbades. De som offrades... X

RW-Hjarna-forvarad-formalin_edited

1/2

360_F_135386515_HRG78W6warcw1xpKHGgwOWch

Det utvecklades tre olika typer av lobotomering:

Osthyvel - Metoden utvecklades av Egas Moniz. Patienterna bedövades, två delar av skallbenet skars bort och man borrade sig in i frontalloberna. I början sprutade man in alkohol i hjärnan. Senare utvecklade Moniz ett särskilt instrument, en tio centimeter lång nål ur vars spets man kunde trycka ut en liten slinga som fungerade som en osthyvel och skar bort små skivor av frontalloben.

Ishacka - Walter Freeman och James Watts utvecklade denna makabra metod med en ishacka -i början var det faktiskt en vanlig ishacka- senare utvecklade de ett specialverktyg som liknade en ishacka och gick in via patientens ögonhålor. De tog sig igenom hjärnväggen genom att banka på ishackan med en hammare. När hackans spets var inne i hjärnan vickade de den fram och tillbaka, som en vindrutetorkare, och förstörde på så sätt förbindelsen mellan frontalloben och resten av hjärnan.

Bränning - Den stereotaktiska metoden är den modernaste varianten av lobotomering. Skallen spänns fast i ett stativ och via små hål i tinningarna för man in ett instrument. I stället för att vispa runt i hjärnsubstansen bränner man – med större precision – av nervbanorna.

Berne & Martha Strömblad

Martha och Berne blev kära vid första ögonkastet. Men de fick inget långt och lyckligt liv tillsammans.

Martha Strömblad känner stolthet när hon ser tillbaka på sitt liv. Trots alla svårigheter har det gått bra för barnen.

Berne & Martha Strömblad

1/9

Martha Strömblad berättar:

Martha Strömblad föddes i Tyskland 1930. Hennes föräldrar var dövstumma, men själv har hon normal hörsel. Hon var 20 år när familjen kom till Sverige efter att ha överlevt krigets fasor och nazisternas förföljelse av personer med funktionshinder. Det var i Sverige hon kom att träffa sin man Berne.

1958 arbetade Martha och Berne på textilfabriken i Skene i Västra Götaland. Båda jobbade skift, den ena började redan klockan fem på morgonen och gick hem vid två, medan den andra jobbade till sent på kvällen.

Samma år började Berne plötsligt – utan förvarning – att bete sig underligt.

Det började med att han inte kunde sova på nätterna och han började inbilla sig konstiga saker. Han var mycket orolig, rädd för allt, kände sig bevakad. Han var övertygad om att Martha var otrogen mot honom. Berne slutade gå till jobbet, eftersom han kände sig förföljd. För varje dag som gick blev han mer och mer underlig och aggressiv.

Till slut blev Berne inlagd på psykiatriska sjukhuset i Vänersborg. Här skulle han få bästa möjliga vård och läkarna lovade att det bara var en tidsfråga innan familjen skulle få hem honom igen – och då skulle han vara så gott som ny. Men

Martha skulle aldrig få sin man tillbaka – inte den man hon kände och hade blivit kär i första gången hon såg honom.

När Berne hade varit inlagd på sjukhus i omkring sex månader började läkarnas påtryckningar. Martha måste förstå att maken behövde lobotomeras. Det skulle göra honom lugn och sällskaplig igen. Ville hon inte sin mans bästa, frågade de, nästan anklagande. På hösten 1960 undertecknade Martha till slut ett dokument där hon godkände att maken skulle lobotomeras. Den 23 november 1960 klöv en kirurg Bernes Stömblads hjärna och förstörde för alltid frontallobernas förbindelse med resten av hjärnan.

"-Det har inte gått en dag utan att jag ångrat att jag skrev på det där papperet. Han blev helt förändrad. Totalt. De kunde lika gärna ha dödat honom och jag har varit så arg över det. Jag hade ingen aning om konsekvenserna, men läkarna visste ju. De gjorde allt för att jag skulle skriva på, men det var jag som fick städa upp efter att de hade förstört Bernes huvud". När Martha några veckor senare besökte honom på mentalsjukhuset fick hon en chock. Han var mer död än levande. Hon insåg genast att den gamle Berne var borta för alltid. "– Han kände inte igen mig. Han kände inte igen barnen. Mannen jag älskade var borta. Det fanns ingenting kvar. Han var bara ett tomt skal utan känslor. En robot med döda ögon."

Martha frågade honom om han förstod vad som hade hänt. Då svarade han med ett leende: ”-De tog en kniv och satte den i tinningen på mig”, så visst förstod han, men det spelade ingen roll för honom. Så var det med de lobotomerade. De förstod, men de brydde sig inte. De var som en passiv publik, som om deras egna liv var en film som spelades upp framför deras ögon. Bernes beteende förändrades efter operationen. Han fick ett dystert och skrämmande skratt som utlöstes av de märkligaste orsaker. Han ville inte tvätta sig, inte bada, inte byta kläder. Han var nästan stolt när han åt som en gris och sölade ner sig själv. Han bajsade i byxorna utan att bry sig om det. Han blev kleptoman också. Han stal allt han kunde komma över. Han plockade på sig stenar, cigarettfimpar och bananskal när han gick runt på gården vid sjukhuset. Han var storrökare och försökte röka allt han fick tag i – oavsett om det var matrester eller plastpåsar.

Berne kom aldrig hem igen. När psykiatriska sjukhuser i Vänersborg lades ner på 1980-talet hamnade i han i ett gruppboende med andra lobotomerade i Skene. I åratal hälsade Martha på honom varje vecka. Men det var uppslitande att vara hos en människa hon inte längre kände.

1970 orkade inte Martha Strömblad längre. "– Jag valde att släppa min man. Till jular och födelsedagar skickade jag gåvor, men jag besökte honom sällan. Kärleken dog den dagen då läkaren förstörde hans hjärna. Jag är övertygad om att han kunde ha levt ett bra liv med antipsykotiska läkemedel. Men de gav honom hade aldrig en chans. I stället fick jag ett liv med en utvecklingsstörd, en världsfrånvänd grönsak", säger Martha Strömblad.

Martha Strömblad

00:00 / 01:19

Lisbet hade dyslexi – blev tvångssteriliserad och lobotomerad!

En bild från barndomen.

Lisbet Östman

Lisbet hade dyslexi – blev tvångssteriliserad och lobotomerad!

1/6

Tvångslobotomerade Lisbet Östman berättar:

Lisbet Östman var 17 år när mamman tog med henne till läkaren. Lisbet visste inte varför hon var där, men hon hörde hur mamman sa att hon inte kunde kontrollera sin dotter. Att Lisbet var besvärlig. Trotsig. Oregerlig. Läkaren tittade på Lisbets mor. Och på Lisbet. Sedan sa han någonting som skulle komma att bli ödesdigert för den unga kvinnan. "– Hon kanske är schizofren", sa doktorn, halv förklarande, halvt frågande.

Lisbet Östman blev inlagd på en nervklinik, som det kallades på den tiden. Hon genomgick insulinchockbehandlingar och blev tvångssteriliserad. Schizofrena skulle inte sätta barn till världen. Mycket senare skulle det visa sig att Lisbet Östman inte alls var schizofren, hon har bara dyslexi. Det var orsaken till att hon inte kunde hålla jämna steg med sin klasskamrater eller finna sin plats i tidens strikta skolsystem. Efter att Lisbet steriliserats vid 17 års ålder går det ungefär tio år. Hon är intagen på institution och i mitten av 1950-talet blir hon lobotomerad.

"– Det kanske låter konstigt, men jag minns inte exakt hur gammal jag var. Omkring 30 år, kanske lite yngre. Det var däromkring. Jag tycker att det är svårt att skilja på åren, dels för att tiden inte riktigt spelar någon roll när man är inlagd på sjukhus, dels för att jag tidvis fick väldigt mycket mediciner".

Det exakta datumet för det brutala ingreppet i hennes hjärna har inte fastställas.

"-Jag kommer ihåg att en sköterska från avdelningen satte mig i en taxi som skulle ta

mig till ett annat sjukhus. Men jag visste inte vad som skulle hända med mig där. Det fick jag inte veta förrän det var för sent". När hon låg på uppvaket efter lobotomin minns hon att kirurgen stod framför henne. Han sa att operationen hade lyckats och att allt skulle bli bättre. Lisbet låg i sängen och tänkte: ”Var det dåligt innan? Vad hände? Varför är jag här?”

Lobotomin berövade patienterna både deras personlighet och deras minnen. Lisbet minns bara att hon var utåtriktad och glad före operationen. Det har hon inte varit sedan dess. "-Mamma sa aldrig ifrån till läkarna. Jag önskar att hon hade gjort det. Hon litade på läkarna som på Gud själv. Jag har inte levt i bitterhet, men ibland har jag varit lite arg. Jag kommer inte ihåg så mycket. Jag försöker tänka. Jag vet att folk inte kände igen mig efteråt. Det värsta för mig är att mitt minne blev så dåligt. Men jag kan komma ihåg saker när jag tittar på bilder", säger hon.

Lisbet Östman har varit ensamstående i hela sitt liv. Hon hade sin älskade mor, som hon levde med tills mamman dog. Vännerna har inte varit många, men – som Lisbet säger – det är begränsat hur många vänner du kan få när du inte är en del av det normala samhället. Hon har haft lite ströjobb som sömmerska, men hon har aldrig haft arbetskamrater. Och hon har aldrig varit gift.

När man lyssnar på strömmen av anekdoter från Lisbets liv slår det en hur annorlunda hon förmodligen skulle ha blivit behandlad i dag. Nu skulle hon kanske bli placerad längst fram i klassrummet, kanske få en assistent vid sin sida, någon som skulle kunna hjälpa henne med dessa förbannade ord, kanske skulle hon få en adhd-diganos. Kommunen skulle kanske utreda hennes mors föräldraskap. Vad som än skulle hända är det saker som är fjärran från det psykiatriska systemet där Lisbet, av misstag, kom av vara fången i hela sitt vuxna liv.

Diagnosen schizofreni har idag tagits bort från hennes journal. I dag är Lisbets psykmediciner bortkastade sedan länge. Nu är medicinskåpet i stället fyllt med piller mot Parkinson-ryckningarna, allergipiller och nässpray. Lisbet blev inlagd på mentalsjukhus, tvångssteriliserad och lobotomerad för hon hade dyslexi. Inte så konstigt hon tycker hon har haft mycket motgångar i livet. "-Jag skulle nog ha önskat att livet hade blivit annorlunda...".

Wivianne Lindberg

00:00 / 01:33