Raslagarna.

De Svenska Raslagarna.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Socialdemokraterna och Bondeförbundet är de enda partierna som infört de nazistiska och antisemitiska raslagarna även i Sverige!"

I 1930-talets Sverige började antisemitism och andra judefientliga idéer spridas explosionsartat och snart accepterar den svenska regeringen även de fruktade nazityska raslagarna i vårt land!

Lyssna:Raslagarna

00:00 / 53:25

Äktenskap med judar förbjuds och man blev tvungen att "på heder och samvete" erkänna om ens förälder var av judiskt blod i en så kallad "arierförsäkran". Man uppmanade att avskeda och öppet trakassera judiska arbetare på deras arbetsplatser och man uppmanade att sluta göra affärer med alla judiska företag. Detta kanske inte alls låter konstigt eller obekant för den som läst sin historia om Hitler och Nazityskland. Det som är konstigt är att det inte alls handlar och Hitler eller Nazityskland, utan detta handlar om Per Albin Hansson och det svenska folkhemmet! Detta är berättelsen om de svenska nazistiska och antisemitiska raslagarna:

Redan under 1920-talet började de då båda socialistiska länderna Sverige och Tyskland allt mer samarbeta inom områden såsom, teknik, vetenskap, medicin och forskning men framförallt var det den nya tidens socialistiska mönstersamhälle som de båda länderna var mycket intresserade utav. I Sverige kom det senare att kallas "Det Svenska Folkhemmet" och i Tyskland pratade man om den tyska motsvarigheten; "Volksgemeinschaft" (Folkgemenskap) som sedan utvecklades under nationalsocialisternas tid på 1930-talet och blev drömmen om "Det Tredje Riket".

"-Detta handlar inte om nazisternas Tyskland, utan Socialdemokraternas Sverige!"

1920 kommer Socialdemokraterna för första gången till makten i Sverige och bara två år senare uppförs i universitetsstaden Uppsala "Statens Institut För Rasbiologi", världens första statligt finansierade rasbiologiska forskningsinstitut vars uppgift var att finna belägg för den ariska rasens överlägsenhet. En av professorerna där, Herman Lundborg, specialiserade sig i ämnet rashygien och varnade svenskar för att beblanda sig med andra, sämre, folkslag. Judarna var ett sådant folkslag och dessa betraktades som orena, och svenska kvinnor varnades för att få barn med judiska män. Herman Lundborg framställde också en karta över Sverige som visade var i landet svenskarna med den renaste och bästa nordiska härstamningen fanns.

Det var en allmän uppfattning i det svenska samhället att rashygien var nödvändig och att man måste undvika att enskilda invandrargrupper försökte blanda "sitt smutsiga blod" med "vår ariska folkstam". Rasforskning och sterilisering var en av de åtgärder som kom till bruk för att bevara rashygienen. Fram till det borgliga maktskiftet 1976 tvångssteriliserades över 63 000 människor i det svenska folkhemmet. 93% av dessa var kvinnor. De steriliserades och fick sina liv förstörda därför att staten inte ansåg de värdiga att få föröka sig och bilda familj det svenska renrasiga folkhemmet. Inget annat land har i världshistorien tvångssteriliserat en större andel av sin egen befolkning än Sverige. Detta faktum och vilka som var ansvariga för denna politik nämns aldrig i dagens politiska debatter. Detta svarta kapitel i vår rödbruna historia ska bara tigas ihjäl och gud nåde den som råkar yppa något...

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

"Dekanhuset" på Odinslund 2 i centrala Uppsala mellan Domkyrkan och Helga Trefaldighets kyrka. Här startade Socialdemokraterna sin rasbiologiska forskning.

Under 1920- och 1930-talet ser tyskarna Sverige som ett av de förnämsta föredömena. Man såg avundsjukt hur Sverige byggde upp ett dugligt samhälle åt renrasiga svenskar där minoriteter, svaga, handikappade, zigenare, judar och andra icke önskvärda element ur samhällets bottensats skulle rensas bort med hjälp av rasforskning och tvångssteriliseringar. Redan 1923 väcktes frågor om judisk invandring. Socialstyrelsen yttrade då att "det var ett statsintresse av största betydelse att folkets homogenitet i fråga om ras, språk och religion bevaras för framtiden."

I början av 1930-talet fanns det cirka 8 000 judar i Sverige. Många svenskar hade en mycket negativ inställning till dem. I den politiska debatten fanns det flera representanter som menade att judar inte skulle få inneha offentliga befattningar eller studera vid allmänna skolor. Retoriken skärptes ytterligare med tiden och synpunkterna som framfördes blev allt mer judefientliga. Under 1930-talet sades det rent ut att judar skulle fråntas sitt medborgarskap och att äktenskap mellan judar och icke-judar skulle förbjudas. Det publicerades också förteckningar över företag med judiska ägare och med uppmaningar till bojkott av dessa. Många judar blev rädda och försökte att undkomma kommande förföljelser. De gav sina barn svenskklingande förnamn, lät döpa dem i kyrkan och bytte efternamn.

Under hösten 1935, bara två år efter Hitlers maktövertagande, antog nazisterna de så kallade "Nurnberglagarna" (även kallat "Blodskyddslagen") som skulle skydda det tyska blodets renhet. Dessa lagar gjorde en skarp skillnad mellan tyska renrasiga arier och alla de andra, alla de övriga lägre stående vanarterna av den mänskliga arten. Alla judar fråntogs sitt tyska medborgarskap och de förbjöds att arbeta inom allmän tjänst, till exempel som läkare eller lärare. Äktenskap mellan tyska medborgare och judar förbjöds eller ogiltigförklarades. Judar fick inte köra bil, besöka offentliga platser eller vårdas på sjukhus. De tilläts inte heller att gå på teater, bio, konserter eller besöka offentliga bibliotek. Redan tidigare hade man infört lagar som tvingade elever med judisk härstamning att gå i särskilda klasser eller särskilda skolor, skilda från de renrasiga arierna.

"-Regeringen införde nazisternas arienförsäkran även i Sverige"

Den svenska regeringen då bestående av Socialdemokraterna och Bondeförbundet (n.v. Centerpartiet) började anamma dessa lagar trots de visste vad som hände med judarna i Tyskland, men det verkade som om många politiker ändå valde att betrakta detta som överdrifter eller "allierad propaganda". Under 1930-talet fanns det starka protyska attityder i Sverige som vuxit sig allt starkare sedan Socialdemokraterna tog makten 1920 och en markant antisemitism mot de svenska judarna, något de styrande politikerna i Sverige tyst accepterade.

Attityderna delades också av många journalister och skribenter i svensk press och det kom att prägla mycket av innehållet i tidningarna. Genom en rad artiklar väcktes svenskarnas rädsla för att Sverige skulle bli föremål för "judisk invandring" och en "invasion från Centraleuropa". Samma attityd återfanns också hos svenska myndigheter. Socialminister Gustav Möller uttryckte sin oro vid flera tillfällen. Ett öppnande av de svenska gränserna för judiska flyktingar kunde leda till en "oöverskådlig flyktingström".

Judarna som flydde Nazityskland och som kom till Sverige under denna period hade mycket att berätta. Judarna hade skäl att fly från sina hem och de såg till att det som hände i Tyskland och Österrike blev känt. I Sverige kände man till mordbränderna mot synagogorna, bokbålen och kristallnatten i november 1938. I ingående tidnings-reportage kunde svenskarna läsa om att 91 människor hade dödats och att fler än 30 000 judar greps efter kristallnatten och skickades till olika koncentrationsläger.

Även svenskar i Sverige kunde tvingas att "På heder och samvete" försäkra att man icke var av judisk börd eller tillhörde den judiska religionen för att få gifta sig.

De flesta svenskar kände därför till att judarna trakasserades, utsattes för övergrepp och berövades sina hem och egendomar. Svenska korrespondenter blev själva vittnen till det som hände. De skickade hem bilder av judar som tvingades skura gatorna i Wien, de hade hört berättelserna om våld och övergrepp mot judar och journalisterna rapporterade att judarna hade förlorat de flesta av sina rättigheter i områden kontrollerade av Tyskland. Även om den svenska regeringen förde en restriktiv invandringspolitik, i synnerhet i fråga om judar, ansåg stora delar av befolkningen att tillämpningen av denna policy var alltför bristfällig. Det fanns en tydlig inställning att "denna import av en främmande ras" skulle komma att få förödande konsekvenser.

Motståndet fanns inom alla samhällsgrupper, och detta trots att det redan under den sista hälften av 1930-talet blev allmänt känt att judarna utsattes för förföljelser och bestals på sina egendomar av tyska myndigheter. När några judiska läkare på flykt skulle beviljas uppehållstillstånd i Sverige, protesterade svenska läkare och läkarstudenter högljutt mot det de ansåg vara "judeimport". Även bland riksdagspolitikerna fanns de som inte ville släppa in judar i Sverige överhuvudtaget, eftersom judiskt och svenskt blod inte borde blandas. Judarna skulle dessutom beröva svenskarna deras arbeten, hävdade bland annat Otto Wallen från Bondeförbundet. Det viktigaste var att hålla primitiva judar från Östeuropa borta från Sverige ansåg många svenska politiker.

"-Äktenskap upplöstes som ansågs olämpliga enligt tysk lag även i Sverige"

1937, alltså två år innan kriget bryter ut, görs ändringar och skärpningar i den svenska utlänningslagen och denna bestod med mindre korrigeringar fram till den 15 juli 1945. Enligt lagen var Sverige villigt att ta emot politiska flyktingar men judar räknades dock inte till den kategorin eftersom de kom till Sverige "av ekonomiska skäl eller för att de på annat sätt kände sig diskriminerade för sin ras skull".

Judar kunde därför inte betraktas som politiska flyktingar. I lagtexten stod det att de som flydde "på grund av sin ras eller eljest inskränks i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad" hade ingen rätt att söka skydd i Sverige. Bedömningen blev alltså att judar i tyskockuperade områden inte flydde från förföljelser och hot. Det var ekonomiska motiv som låg bakom deras beslut att fly, ansåg man i Sverige. Det fanns inom den svenska byråkratin en tydlig insikt om att judarna av begripliga skäl inte längre trivdes i sina hemländer eftersom de fråntagits alla sina mänskliga rättigheter, men detta var inte tillräcklig orsak för att de skulle få uppehållstillstånd i Sverige.

Detta nazistiska och antisemitiska tankegods sprids snabbt i Sverige. Den tyska ariseringspolitiken gick ut på att judarna skulle uteslutas också ur det svenska samhället. Företag uppmanades att bojkotta sina judiska affärskontakter och att säga upp anställda med judisk bakgrund. Delar av de tyska raslagarna började alltså tillämpas i Sverige under 1930-talet när Sverige styrdes av majoritetskoalitionen bestående av Socialdemokraterna och Bondeförbundet. Partierna är därmed de

Arierförsäkran. Paret Muhl-Gordin på "bröllopsresa" till Storbritannien då de inte fick vigas i Sverige på grund av de svenska raslagarna.

enda svenska politiska partier som infört nazilagar i Sverige, samma politiska partier som idag försöker utmåla sig som den enda antinazistiska kraften eller som stolt påstår att man "står på rätt sida av historien"...

I samband med UD:s nya missivskrivelse till intyg om äktenskapshinder den 22 september 1937 infördes en så kallad "arierförsäkran" som uttryckligen avsåg såväl ras som religion även hos svenska medborgare. I intyget för äktenskapshinder skulle man underteckna följande: "-Härmed försäkrar jag på heder och samvete, att såvitt mig bekant, ingen av mina far- eller morföräldrar tillhört den judiska rasen eller den judiska religionen".

Tyskland vill hindra renrasiga tyska medborgare som är så kallade arier att gifta sig med judar eller andra orena svenskar i Sverige vilket den svenska regeringen inte hade något emot. Bland annat upplöstes äktenskap som ansågs olämpliga enligt tysk lag i Sverige. För att viga ett par där ena parten var från Tyskland hade till exempel svenska präster rätt att begära ett skriftligt intyg att ingen av parterna hade judisk påbrå. Ingångna äktenskap i Sverige kunde ogiltigförklaras och om någon av parterna ljög om detta kunde svensk domstol upphäva äktenskapet. Svenska jurister och präster följde alltså uppmaningen från svensk regering, att tyska raslagar skulle gälla även i Sverige. Svenskar som ville gifta sig med en tysk av så kallad arisk börd, måste alltså bevisa att de inte var judar i denna arierförsäkran. Formulering var något fullständigt nytt i svensk rättstradition. Frågan är om det utanför det stortyska riket fanns något land i Västeuropa som behandlade judarna så illa som i Sverige?

"Svenskar var tvungna att bevisa att de inte var judar"

Även judar som arbetade på tyskägda företag i Sverige blev öppet diskriminerade eller till och med avskedade på grund av sin judiska bakgrund. Detta hände även på svenska företag, speciellt de företag som hade täta kontakter med Nazityskland.

Företagen uppmanades av svenska myndigheter att säga upp judiska anställda och man uppmanar att sluta gör affärer med judiska företag.

1938 hade Socialdemokraterna krävt av Nazityskland att de skulle stämpla ett flera centermeter stort rött J i alla judars pass. Anledningen var att man vid svenska gränsen lättare skulle upptäcka judar som ville fly till Sverige. J-passen var alltså en socialdemokratisk idè som nazisterna godkände och införde och de kom att gälla från den 27 oktober 1938, alltså ett år innan krigsutbrottet. Strax därefter kom även Schweiz att anamma denna passtämpel.

För att hålla uppsikt över judarna som fanns i Sverige bestämde majoritetskoalition bestående av Socialdemokraterna och Bondeförbundet att registrera samtliga personer med utländsk härkomst som hade kommit till Sverige. Denna registrering skedde bara fyra månader efter man krävt att nazisterna skulle stämpla ett stort rött J i judarnas pass. Registreringen skulle äga rum mellan 1 och 18 februari 1939.

Socialstyrelsen meddelade då att utlänningar i landet måste uppsöka närmaste polisstation och fylla i en blankett med 13 olika frågor. På den sista frågan kunde

world-war-ii-german-jewish-passport-large-red-letter_1_880c9257ef560f089297142c1864929a.jp

Socialdemokraterna krävde att nazisterna skulle stämpla ett stort rött "J" i alla judars pass så de lättare kunde upptäckas från övriga flyktingar vid gränsen.

man bara svara ja eller nej på. Där skulle man uppge om ens mor eller far var av judisk härkomst. På så vis kunde regeringen kartlägga alla judar från de övriga utlänningarna i Sverige.

Även de svenska tidningarna var fulla av varningar för judarna under 1930-talets sista hälft. Aftonbladet var en av de mest tyskvänliga av de större dagstidningarna. I februari 1939 skrev tidningen om "massinvasion av judar till Solna" och fokuserade på att judarna skulle lägga beslag på svenskarnas arbeten. Aftonbladet publicerade en avslöjande artikel som handlade om att unga svenska kvinnor var särskilt attraktiva för utlänningar och då speciellt judar, eftersom det skulle vara enklare för judar att få uppehållstillstånd om de gjorde svenska kvinnor gravida.

Socialstyrelsen gick så långt som till att varna svenska kvinnor för att gå in i sådana förhållanden och konstaterade att det kunde leda till att kvinnorna tvingades lämna Sverige därför att de måste följa med barnafadern till hans ursprungliga hemland. Det rådde inga tvivel om att den svenska politiken fick mycket svåra konsekvenser för många judar som sökte skydd och blev avvisade. Det finns flera exempel på judar som avvisades vid den svenska gränsen för att några år senare sluta sina liv i gaskamrarna. De svenska myndigheterna behöll denna mycket restriktiva praxis för judar fram till senhösten 1942. Faktum är således att många liv kunde räddats om Sverige inte hade fört en så antisemitisk invandringspolitik i fråga om de judiska flyktingarna.

Under andra världskriget var 20% av vår handel med Nazityskland. Det var vår enskilt största handelspartner men de lukrativa avtalen som svenska företag förhandlade fram med tyska aktörer hade också sitt pris. Redan under sommaren 1940 noterade svenska näringslivsledare som gjorde affärer med tyska partner att det ställdes särskilda krav på dem. Detta var en del av den tyska nyordningspolitiken och gällde i första hand företag som hade judar bland sina anställda. Tyskägda dotterbolag i Sverige fick vara med om hur de tyska ägarna nu avskedade judiska anställda. Detsamma gällde för svenska företag som bedrev någon form av verksamhet i Tyskland. Här krävde de tyska myndigheterna att företagen skulle garantera att de var helt "judefria". De fick inte längre ha några judar anställda eller inneha judiskt kapital.

" -Svenskar uppmanades att trakassera och diskriminera judar på sina arbetsplatser "

Tyskarna skapade listor över svenska företag som inte fick göra affärer i Tyskland eller med tyska företag. De som inte hamnade på dessa svarta listor, hade gett garantier för att de var "judefria" och de tyska myndigheterna kontrollerade uppgifterna, bland annat med hjälp av svenska kreditupplysningsbyråers register.

De innehöll i flera fall information om företags anställda och deras religiösa bakgrund. Efter hand skärptes de tyska myndigheternas krav ytterligare. Tyska aktörer, både inom den privata och offentliga sektorn, krävde nu att inte heller deras svenska samarbetspartner skulle göra affärer med judiska företag. Svenskar som ville göra affärer med tyskarna måste underteckna ett avtal i vilket de garanterade att de i sin verksamhet inte skulle ha någon form av kontakt med judar. I detta avtal stod följande:

"I och för uppbyggandet av ett judefritt Europa pålägger jag mig härmed den edliga förpliktelsen att varken direkt eller indirekt leverera några varor från Edert företag till judiska firmor."

Flera svenska företag accepterade kravet. Många svenska affärsmän ville gärna få till ett bra avtal med sina tyska motparter och tog därför själva initiativ till kartläggning av judar för att ge ett gott intryck av sig själva och sitt företag. Några

Den svenska pressen var extremt judehatisk och antisemitisk under 30 och 40-talet i Sverige. Aftonbladet ansågs som en av Hitlers främsta partiorgan.

gick ännu längre och tog själva kontakt med tyska affärsförbindelser för att lämna information om judar bland de egna anställda eller om konkurrerande företag som hade judiska medarbetare.

Flera av dem beklagade sig också över sina judiska konkurrenter och bad om råd om hur de skulle hantera problemet. De svenska affärsmännen var samtidigt påpassliga med att bekräfta sina antisemitiska attityder. Det var påfallande hur lite uppmärksamhet detta fick i den svenska offentligheten. Varken näringsliv, myndighetsorgan, press eller politiker verkade bry sig så mycket om att de tyska raslagarna på detta vis kom att tillämpas även i Sverige. Sverige präglades liksom många andra europeiska länder av antisemitism under tiden före andra världskriget. Antisemitiska ord och uttryck förekom ofta i dagligt tal. I diskussioner om judar kunde begrepp som "judepack" och "judejävel" komma till användning utan att någon fann det särskilt uppseendeväckande. I officiella frågeformulär och dokument angavs om någon hade "ariska föräldrar". Inom vissa yrkesgrupper, till exempel läkare och sjuksköterskor, framställdes det listor och förteckningar över "hel-, halv- och kvartsjudar" och över vilka som var "gifta med medlemmar av det judiska folket". I princip var det bara två punkter i nazisternas ariseringslagar som aldrig tillämpades i Sverige; tvångsdeportering och massmord!

Det var först i augusti 1943 när det började gå sämre för Adolf Hitler som begreppet "jude" avskaffades. Därefter behövde man inte längre uppge om man var av judisk börd men den negativa och fientliga hållningen till judar var väl förankrad i Sverige under socialismens styre och är så än idag. Till exempel S-styrda Malmö räknas idag som en av världens farligaste städer att vara jude i och Israel har varnat sina medborgare att besöka Sverige pga den utbredda antisemitismen som vuxit sig allt starkare i massinvandringens och islamiseringens fotspår. Socialdemokraten Margot Wallström är den svenska minister som hamnat högst upp på Simon Wiesenthal Centers lista över de mest antisemitiska uttalanden och Margot har öppet tagit avstånd från Israel och statliga public servicekanalen SVT anses vara en av EU´s mest Palestinavänliga nyhetskanal.

"Med rätt värdegrund får du fortsätta trakassera, avskeda, utesluta och utestänga "

Att en tysk medborgare av så kallad arisk börd enligt svensk lag under åren 1935-1945 inte fick gifta sig med en person av judisk börd och att judar öppet skulle trakasseras i det svenska folkhemmet är fortfarande obekant för den stora allmänheten och något politiker på vänsterkanten sällan skryter om när de som så ofta debatterar andras partiers historia.

Raslagarnas effekt i Sverige uppmärksammades först 1974 av Helmut Miissener i hans avhandling om exiltyskar i Sverige, dock närmast i förbigående. Forskare som Steven Koblik har förbigått saken med total tystnad. Ytterst få har vågat skriva om detta faktum, för är det något socialistiska regimer varit otroligt skickliga på så är det att tysta de medborgare som inte marscherar i takt med demokraturen, så också i Sverige.

Socialdemokrater har i efterhand påstått att man tvingades införa de nazistiska raslagarna i Sverige för att inte "provocera" tyskarna eller som ett sätt att inte dras in i kriget men detta är bara ännu en lögn. Raslagarna infördes ju lågt innan något krig hade brutit ut, innan något militärt hot förelåg och under kriget fanns ingen risk att bli indragna i kriget så länge Sverige levererade all den nödvändiga järnmalmen och alla de miljontals kullager Hitler var helt beroende av för sin vapentillverkning.

Raslagarna infördes för att Sverige och Nazityskland i grund och botten hade samma syn på judarna. Judefrågan var densamma på båda sidor av Östersjön.

einar_aberg_bokhandel_stockholm_1941_sta

På Sergelgatan i centrala Stockholm sätter Einar Åberg 1941 upp en skylt i fönstret till sin bokhandel som nekar judar och halvjudar tillträde.

Men hur ser antisemitismen och judehatet ut i dagens nya Sverige? Har det Socialdemokratiska Arbetarpartiet, efter nästan hundra år vid den svenska makten, sopat ut judehatet till historiens avskrädeshög? -Nej, tvärtom! Det räcker med att på vår enda politiska helgdag, 1:a maj, lyssna på vad socialdemokrater öppet skanderar på våra gator och torg så får vi svaret. "Död åt Israel, Kossa sionismen och Leve Palestina", slagord som säkert hade fått Adolf Hitler att applådera och dansa av glädje i sin grav. Det räcker att intervjua en jude i Malmö om dennes situation. Det räcker med att fråga en nyanländ från Mellanöstern vad de tycker om judarna i Sverige. Det räcker med vad som sägs om judar i vissa politiska ungdomsförbund och vilka grupper som idag tagit över makten i dessa ungdomsförbund.

Många partiledare påstår att andra politiker skulle gått med armbindlar och gjort Hitlerhälsningar på 80-talet samtidigt som de själva gick med i ett parti när de fortfarande tvångssteriliserade sin egen befolkning och dessförinnan studerat rasbiologi vid världens första statliga rasforskningsinstitut i syfte att bevisa den ariska rasens överlägsenhet och lobotomerat människor långt in på 70-talet samt delvis infört Hitlers fruktade ariseringslagar - i Sverige!

Judarna behandlades av den svenska majoritetskoalition (Hansson II) under 30- och 40-talet på samma sätt som många oppositionella politiska meningsmotståndare på högerkanten idag tvingas utstå spott och spe på sina arbetsplatser med hot om uppsägningar, uteslutning ur facket eller uthängning i media bara för sina politiska åsikters skull. Så i princip har ju inget hänt i Sverige på denna punkten efter snart hundra år...

Då under 40-talet satte butiksinnehavaren på bokhandeln mellan Mäster Samuelsgatan och Klarabergsgatan i Stockholm upp en skylt med texten; "Judar och halvjudar äga icke tillträde." I dagens Sverige trakasseras och avskedas fortfarande anställda eller utesluts från fackföreningar. Då var det av religiösa skäl, idag är det av politiska skäl. Vad är egentligen skillnaden? Idag får vanliga svenskar med en annan åsikt än den gängse socialistiska inte besöka vissa restauranger eller oppositionella partier tillåts inte hyra lokaler för sina sammankomster. Och allt detta skylls sedvanligt av sittande regering att det är alla de andra som har "fel värdegrund"! Vilket alltså är liktydigt med att det fortfarande är rätt värdegrund att trakassera, avskeda, utesluta och utestänga alla de som inte sympatiserar med socialismen. Längre än så har alltså inte utvecklingen kommit i dagens nya Sverige!

Visst är det är skrämmande att så få inte känner till att judar i Sverige under 30 och 40-talet behandlades nästan lika illa som i Nazityskland. Än skrämmande att hatet mot de oppositionella faktiskt på många sätt är värre idag än under 40-talat. Visst är det skrämmande men tänk då att var fjärde svensk fortfarande röstar på detta anisemitiska politiska parti.

// Anders Johansson.

Källa & Lästips:

"Judisk Ras Som Äktenskapshinder i Sverige" (2006) Anders Jarlert

"Sverige Under Andra Världskriget" (2011) av Torsten Bengtsson

"Affärer som vanligt" (2009) av Sven Nordlund

"Judarna i Sverige" (2005) av Hugo Valentin

"Det Svenska Sveket" (2016) av Eirik Veum

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!