Händelser under kalla kriget:

Blackbird-incidenten.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"-Direkt efter motorhaveriet lyfte ett stort antal ryska MiG-25 med order att skjuta ner SR-71. Ett Mig-25 plan hade till och med låst en missil mot det havererade spaningsplanet"

Svenskt stridsflyg räddade superhemligt amerikanskt spaningsflygplan.

Det är tiden för "kalla kriget" och kapprustning och terrorbalans råder mellan stormaktsblocken. Mitt i detta får ett hemligt amerikanskt spaningsflygplan motorhaveri och kommer in över svenskt territorium. Ett flertal ryska MiG-25 får order att flyga ikapp och skjuta ner planet. Ett av MiG-planen kommer så långt att det redan låst en missil på det amerikanska spaningsplanet då plötsligt två svenska Viggen-plan dyker upp och gör nedskjutningen omöjlig som därmed räddar både piloterna och det superhemliga spionplanet. Händelsen hemligstämplas i 30 år och offentliggörs först när de svenska piloterna 2018 får medaljerna US Air Medal av amerikanska flygvapnet för sin modiga insats.

Detta är berättelsen om "Blackbird"-incidenten:

Lockheed SR-71 Blackbird

Under kalla kriget utgjorde Östersjön (även kallat "Fredens hav") en knutpunkt för signalspaning in över Sovjetunionen. Denna signalspaning var av avgörande betydelse för hur det tredje världskriget skulle sluta. Genom denna signalspaning kunde man ta reda på om ryssarna tänkte dra ihop trupper och sätta kurs mot Nato-länder eller mot Sverige. Signalspaningen i Östersjön blev en central roll för många länder däribland USA som flög regelbundet med signalspaningsplan i Östersjön, in vid Köpenhamn och längs Östersjöns syd- och ostkuster som tillhörde fienden: Warszawapakten. USA använde först fyrmotoriga Boeing RC-135 som låg i nord-sydlig bana mellan Finska viken och Kaliningrad. Planen, som dök upp i Östersjön, flög alltid i samma banor och vid samma tidpunkter. De kallades därför av svenska försvaret för »spårvagnen«. 1977 dyker plötsligt ett helt annat amerikanskt spionplan upp i Östersjön som ersatte de ganska långsamma RC-135;orna: Det mytomspunna Lockheed SR-71, även kallat "Blackbird".

Lockheed SR-71 Blackbird, som flögs av det amerikanska flygvapnet, USAF, för första gången 1964 togs i tjänst 1966 och var ett obeväpnat strategiskt spaningsflygplan som förlitade sig på sin höga höjd och höga hastighet för att undvika nedskjutning. Det tvåmotoriga planet var utrustat för radar-, foto- och signalspaning och inget annat liknar det exotiska flygplanet som byggdes för att vara stormaktens ögon under det kalla kriget.

SR-71 Blackbird var byggd som spionplanet U-2´s efterträdare men med skillnaden att planet (officiellt) aldrig försökte kränka sovjetiskt luftrum.

Inget Blackbird har blivit nedskjutet, trots hundratals uppdrag över länder som inte godkänt överflygningarna, till exempel Kina, Kuba, Egypten, Iran, Irak, Nicaragua och Nordkorea. SR-71 flög som högst på 25 929 m höjd och toppfart på Mach 3,3 (4 042 km/h) vilket gjorde att det helt enkelt kunde flyga ifrån luftvärnsrobotar.

Under ett uppdrag ovanför Libyen kom man under en kort stund upp i Mach 3,5 (4 287 km/h) när man blev jagad av en missil. Det är den högsta hastighet som uppmäts för ett jetdrivet flygplan. Trots sin extrema fart och höjd vågade man aldrig skicka in SR-71 över Ryskt territorium med risk att förlora ett plan till fienden. Den avancerade flygplansteknologin var trots allt viktigare att bevara än att riskera ett haveri över Sovjetunionen, vilket man hade gjort med U-2 planet 1960. Blackbird var huvudsakligen byggd i värmetåligt titan och med en topphemlig ytbeläggning som gjorde det svårare att upptäcka på radar. Flygplanets olika delar var sammanfogade med så stora marginaler att det läckte bränsle på marken; väl i luften expanderade flygkroppens komponenter kraftigt på grund av den starka hetta som alstrades av den höga hastigheten. Temperaturen på de främre delarna av flygplanet kunde stiga upp till 316 grader Celsius vilket gjorde att planet utvidgades och var flera centimeter längre när det landade än när det startade.

SR-71 som övningsobjekt

SR-71 genomförde under hela 1980-talet regelbundna spaningsflygningar över Östersjön från hemmabasen, brittiska RAF Mildenhall. Man följde alltid samma flygväg. Först in över södra Danmark, söder om Bornholmsområdet där man ökade farten till Mach 3,0 längs östtyska och polska kusten och upp norrut utmed baltiska kusten. Sedan en 180-graders sväng strax norr om Gotska Sandön men söder om Åland. Därefter söderut mellan Öland och Gotland på sin väg tillbaka till Bornholmsområdet. Hela löpan runt Östersjön tog endast en halvtimme. Höjden var vanligen 21 500 meter, men ibland observerades SR-71 på höjder upp till 25 000 meter. De första flygningarna gick ibland lite för snabbt så SR-71 kränkte av misstag Södertörn med sin Mach 3 sväng söder om Åland. För att undvika detta minskade man farten till Mach 2,54 för att få ner

svängdiametern till ca 200 kilometer. Därefter ökade man åter till Mach 3,0 på väg söderut mellan Gotland och Öland. Mellan Gotland och Öland var det internationella luftrummet endast fyra kilometer brett men SR-71 brukade hålla rätt kurs även om radarluftbevakningen då och då misstänkte mindre kränkningar där luftrummet var som smalast.

För det svenska flygets incidentberedskap blev det en sport att »hissa upp« en Saab JA 37-Viggen så högt det gick och öva simulerade robotanfall mot SR-71 Blackbird som passerade högt ovanför dem. Att Viggenpiloterna faktiskt lyckades berodde delvis på att man från svensk sida visste när planen skulle komma. Svenska piloter var fascinerade av och försökte ofta nå kontak och mållåsa robotar på SR-71 vilket förmodligen inte uppskattades av amerikanerna men blev en fin fjäder i hatten för de svenska piloterna. Det var ingen lätt uppgift med tanke på hur fort och hur högt Blackbird flög.

Flygningarna med SR-71 var kända av flygtrafikledningen timmarna före och jaktledaren kunde därför ge startorder till beredskapsroten redan när SR-71 passerade in över Östersjön vid fyren CODAN, på den danska ön Mön söder om Köpenhamn. Amerikanska signalspaningsflygningar liksom sådana från andra Natoländer föranmäldes normalt - det var praxis ända sedan 1950-talet. Egentligen fanns bara en enda plats där man visste exakt hur och när SR-71 skulle flyga som man kunde öva mållåsning. Det var i den smala korridoren mellan Öland och Gotland, där SR-71 alltid följde rak sydlig kurs.

För såväl radarjaktledarna som incidentberedskapsflygarna var SR-71 ett prioriterat mål och den ordinarie verksamheten avbröts alltid när en SR-71 gjorde sin löpa. Den svenska jakten måste vara på plats söder om korridoren och svänga norrut till mötande kurs redan när SR-71 befann sig nordöst om Gotska Sandön. Då fanns det möjlighet för J 35 Draken eller JA 37 Viggen att på högsta höjd och med högsta fart en kort stund kunna mållåsa på det amerikanska flygplanet. Det gavs ingen andra chans, för om de svenska planen svängde var SR-71 redan långt borta.

Svart linje: SR-71 Blackbirds vanliga signalspaningsrutt i Östersjön. Röd linje: SR-71 rutt under motorhaveriet sommaren 1987. Blå linje: visar hur svenska flygvapnet flyger mot SR-71 för att öva mållåsning av robotar.

Trots det gynnsamma geografiska läget var det ändå ingen enkel match att nå kontakt med SR-71. Likväl var det många svenska flygare som mellan 1980 och 1988 lyckades med uppgiften. En av dem var dåvarande kaptenen Per-Olof Eldh från Bråvalla flygflottilj F13 i Norrköping i en JA-37 Viggen. Han lyckades låsa på SR-71 vid fem olika tillfällen, även om SR-71 ibland kunde avhaka JA 37-radarn med sin störutrustning. Som motmedel fanns ett störskydd i nosradarn som vanligen fungerade bra mot den massiva störningen. Eldh har beskrivit det första av dessa tillfällen, den 1 november 1982. Han deltog då i en ordinarie övning när radarjaktledaren på radargruppcentral 01N Vesslan, belägen i Kolmården

tog kontakt angående en SR-71 på väg den vanliga löpan på 21 500 meters höjd.

JA-37 Viggen var beväpnad med den radarmålsökande jaktroboten RB 71 Skyflash och kunde låsa på en SR-71 om maximal räckvidd utnyttjades. Efter inflygningen fick Eldh kontakt med det amerikanska flygplanet. Eldh hade då stigit till högsta höjd, ungefär 18 500 meter, men var fortfarande uppskattningsvis 3 000 meter under SR-71 som enligt tillgänglig dokumentation kan ha flugit så högt som på 21 700 meter höjd. Ett tecken på det var att himlen hade blivit mörk. Eldh förklarar: "-Från att vara blå så blev den svart. Dessutom syntes jordens krökning tydligt när jag dök neråt igen." Så högt uppe hade han aldrig tidigare varit. För jaktflygarna upplevdes just detta som den stora utmaningen eftersom man av naturliga skäl aldrig kunde få klarhet i om en avfyrad jaktrobot verkligen skulle ha nått fram till SR-71. Den frågan debatteras fortfarande flitigt bland de teknikintresserade...

Även det sovjetiska luftförsvaret uppmärksammade SR-71 när flygplanet närmade sig Östersjöområdet. Ofta startade en rote (= två flygplan i formation) med MiG 25-PD, jaktversionen av MiG-25, från det sovjetiska jaktflygregementet i Finow i Östtyskland för att möta det amerikanska flygplanet. De två MiG-25:orna delade sedan upp sig. En MiG-25 åtföljde SR-71 på anflygningen, det vill säga över Östersjön längs gränsen till Östtyskland. Under återflygningen tog den andra vid och åtföljde SR-71 västerut över Östersjön längs den östtyska gränsen. Intresset för att nå kontakt med SR-71 var lika stort bland de sovjetiska flygarna som de svenska.

The Baltic Express

Den 29 juni 1987 var ett SR-71 på sedvanligt spaningsuppdrag runt Östersjön för att spionera på sovjetiska posteringar. Planet, med nummer 17-964, som fördes av majorerna Duane Noll och Tom Vetri hade tidigare startat från RAF Mildenhall-flygbasen i England för att genomföra två olika spaningsuppdrag. Först över Barents hav och sedan ett "Baltic-express" uppdrag i Östersjön. "Baltic-express" var det namn som flygvapnet kallade Blackbirds regelbundna signalspaningsuppdrag över Östersjön, alltså efterträdaren till den långsammare Boeing RC-135 "spårvagnen".

På nordlig kurs utanför Baltikums kust med Mach 3,0 och på 21 500 meters höjd uppfattade piloterna plötsligt en kraftig explosion i höger motor. Motorbortfallet inträffade klockan 14.53 då flygplanet befann sig cirka 90 km öster om Holmudd på Fårös ostspets precis när man skulle påbörja den för Blackbirds del mycket skarpa 180 graders vänstersväng som normalt för in flygplanet mellan Gotland och Öland. SR-71:an gjorde därför en brantare vänstersväng än normalt och flög klockan 14.56 in över Fårö.

På bara någon minut sjunker planet från 21 500 meters höjd till 7 500 meters höjd. De svänger mot svenskt territorium och kränker svenskt luftrum i höjd med Gotland på sydlig kurs och passerade därefter Hoburgen klockan 15.03.

Denna bild är fotograferad från ett av de två Viggenplan som eskorterade den amerikanska SR-71 som 1987 flög över Gotland och som drabbats av motorhaveri. Endast vänstra motorn har en rökstrimma. Flygplanet kunde dock senare nödlanda på en militärbas i Västtyskland.

Den svenska luftstridsledningen upptäcker snabbt flygplanet och en rote från 2-divisionen, dåvarande Bråvalla flygflottilj F13 i Norrköping som är ute och övar i höjd med Västervik beordras omedelbart in. Uppdraget var att göra en incidentsberedskapskontroll och identifiera ett flygplan av "högt intresse". Omkring 70 kilometer öster om Ölands södra udde är de båda Saab JA 37 Viggen planen framme vid SR-71.

Kapten Roger Möller och major Krister Sjöberg hade just avslutat sitt övningspass när radarjaktledaren Kenneth Andersson i radargruppcentralen Rockan i Åtvidaberg sydöst om Linköping frågade Möller om de hade tillräckligt med bränsle kvar för att möta en SR-71. Naturligtvis ville de två flygarna försöka. Snart blev det tydligt att något hade gått snett med det amerikanska spaningsflygplanet. Eftersom SR-71 gick på en höjd någonstans mellan 5 000 och 7 000 meter var det denna gång inga problem att nå kontakt.

"– Jag och min rotekamrat Krister Sjöberg följer det under cirka fem minuter och som närmast är avståndet bara 30 meter. Vi kan också se att det bara flyger på en motor och att det står US Air Force nationalitets-beteckning under kroppen och att planet har numret 17964", berättar Viggenpiloten Roger Möller. De två Viggenplanen som mött upp Blackbirden måste på grund av bränslebrist ganska omgående vända tillbaka mot Norrköping.

En ny rote med beväpnade AJ 37 Viggen skickas upp från F10 i Ängelholm och får order att omedelbart gå mot kränkningen. Omkring 70 kilometer öster om Bornholm, i internationellt luftrum, får piloterna Lars-Erik Blad och Bo Ignell kontakt med SR-71. De avlöser då de andra Viggenplanen som precis lämnat för att återvända till hemmabasen.

"– Vi ser att planet flyger med låg fart och att den minskar hela tiden. För att de inte ska bli överraskade gör jag en lugn förbiflygning på deras högra sida och därefter en 360 graders sväng så att jag kommer upp bakom och ovanför dem för att ha en bra överblick av läget. Min rotekamrat blir kvar på deras högra sida", berättar Lars-Eric Blad.

Incidentjakten följer SR-71 som hela tiden fortsätter att tappa höjd oroväckande snabbt. Dessutom har transponderkoden 7700 för plan i nöd slagits på. De svenska piloterna är nu osäkra på om planet ska krascha och om piloterna kommer att skjuta ut sig över havet.

Den amerikanska besättningens uppfattning av det som händer är att situationen är mycket allvarlig. De vet att motståndaren ofta försöker skjuta ner dem när de är ute på uppdrag, och att det är bara planets höga fart och flyghöjd som gör att de hela tiden undviker en träff av fientliga robotar. Nu upplever de att de befinner sig i ett mycket farligt område med ett hemligt spionplan med stora tekniska problem som dessutom hela tiden tappar både fart och höjd. Deras rädsla var befogad. Direkt efter motorhaveriet lyfte ett stort antal ryska MiG-25 med order att skjuta ner SR-71 eller tvinga det att landa. Ett Mig-25 plan hade till och med låst en missil mot den havererade SR-71, men då flygplanet precis hade fått svensk skyddseskort av de två Viggenplanen avfyrades aldrig några missiler. Man kan alltid spekulera vad som hade hänt om de svenska Viggenplanen inte kommit till undsättning. Vad hade hänt om MiG-25:an avfyrat sin missil? Det gryende tövädret i det kalla kriget hade då åkt på ett rejält bakslag...

MiG-25 Foxbat

Det mytomspunna stridsflygplanet MiG-25 "Foxbat" utvecklades för det sovjetiska flygvapnet under 60-talet och gjorde sitt inträde i flygvapnet 1970. Från början visste USA och de andra västmakterna ganska lite om MIG-25

men foton från amerikanska spaningsplan visade ett stort och skräck- injagande stridsflygplan som fick USA att höja sin beredskap.

Allt skulle dock förändras 1976 när den ryske stridspiloten Viktor Belenko flydde till Japan med sitt MiG-25 där det minutiöst undersöktes av japanska och amerikanska flygingenjörer innan det återlämnades till Sovjet tillsammans med en fet faktura för omkostnader, fraktkostnader och skador på flygfältet som Viktor råkade göra vid sin inte helt perfekta landning då banan var för kort för en MiG-25.

USA hade äntligen fått sin revansch för den nesliga nedskjutningen av Gary Powers U-2 plan över Sverdlovsk 16 år tidigare! Viktor Belenko fick asyl i USA och en befordran av USA:s president Gerald Ford. Han arbetade i USA som rymd/flyg-ingenjör och föreläsare.

Syftet med MIG-25 var bland annat att de behövde ett stridsflygplan som kunde jaga ikapp och genskjuta bland annat SU-71 Blackbird. Sovjet byggde därför ett jaktplan som hade extremt bra prestanda och kunde flyga högt upp och i hastigheter uppåt tre gånger ljudets, alltså ett flygplan som kunde matcha och till och med överträffa Blackbirdens prestanda!

År 1971 följde israeliska och amerikanska underrättelseverksamheter ett egyptiskt MIG-25-flygplan som flög i otroliga mach 3.2, vilket gjorde MIG-25 till världens snabbaste flygplan byggt för strid. Dock blev motorerna förstörda av den höga farten, och standardförfarandet av MIG-25-piloterna var att hålla sig under mach 2.8.

"-Vi visste inte vilka som skulle upptäcka oss först. Att se de svenska Viggenplanen komma upp vid vår sida var en ren befrielse. Jag är helt säker på att den svenska närvaron vid vår SR-71 medförde att annat jaktflyg höll sig på stort avstånd och därigenom inte kunde komma till vapenverkan", säger Tom Veltri som var en av piloterna på SR-71 den dagen.

Den svenska incidentjakten avbryter när SR-71 når danskt luftrum. "– Då är vi ända nere på cirka 4 000 meters höjd men tack och lov såg vi inga andra plan i området." berättarr Lars-Eric Blad. Det amerikanska spaningsplanet lyckades, trots att det bara hade en fungerande motor, till slut ta sig tillbaka till den tyska flygbasen Nordholz i dåvarande Västtyskland utan att krascha.

Händelsen hemligstämplas i 30 år men offentliggörs när de svenska piloterna 2018 får medaljer US Air Medal av amerikanska flygvapnet för sin insats vid en högtidlig ceremoni i Stockholm. Händelsen uppmärksammas även av media och de inblandade piloterna medverkar bland annat i ett morgonprogram på TV4 där de berättar om händelseförloppet 31 år tidigare. (Se video nedan)

Lockheed Martin SR-72

Det amerikanska flygvapnet tog SR-71 ur tjänst 1990 (det återinsattes dock i tjänst en kort period 1995 till 1997). Av de 32 plan som byggdes förolyckades 12 av tekniska eller av den "mänskliga faktorn", inget av dem förolyckades i strid. De flesta SR-71 som "överlevde" finns idag utsprida på olika flygmuseum.

Det snabba flygplanet ersattes inte (officiellt) av något annat plan utan istället av förbättrad satellitövervakning. Men om detta verkligen är sant är ett hett ämne bland konspirationsteoretikerna. Skulle USA bara skrota världens mest avancerade spionplan utan att ersätta det med en efterträdare? Det har länge hävdats att Blackbird har en superhemlig efterträdare som fått kodnamnet: Aurora.

Aurora är ett påstådd hypersoniskt spionplan som utvecklades på 1980- eller 1990-talet, men för närvarande finns det inga hårda bevis för att stödja dess existens, även om många har rapporterat observationer.

sr-72-3840x2160-lockheed-hypersonic-unma

Aviation Week & Space Technology rapporterade först nyheterna att termen "Aurora" släpptes av misstag i USA: s budget 1985 som en tilldelning på 455 miljoner dollar för flygplanbyggnad under verksamhetsåret 1987 och i rapporten fanns även beteckningen SR-91. Detta satte fart på olika rykten om efterträdaren till Blackbird. Namnet Aurora är inte alls säkert ha varit kopplat till detta förmodade spionplan eftersom andra källor indikerar att Aurora-programmet var ett helt annat program som föreföll i rapporten och spionplanet använde ett annat kodnamn. Men "Aurora" har varit det namn som kommit in i populärkulturen och bland konspirationsförespråkarna i samband med detta topphemliga plan.

2017 avslöjar så Lockheed att man sedan länge faktiskt är igång och utprovar Blackbirds efterträdare med beteckningen SR-72. Ett flygplan som kan nå Mach 6, alltså över 7 400 km/h och nå en höjd av 40 000 meter! SR-72 är tänkt som ett obemannat plan som utöver spaning även ska kunna ha rollen som attackplan. Nu bekräftar Lockheed att den drivkälla de har testat mellan 2013 och 2017 rör sig om en RBCC-motor- ”Rocket Based Combined Cycle propulsion system”. RBCC kombinerar två drivkällor där luft som samlas in av scramjetmotorerna komprimeras ytterligare av en raketmotor. Tillsammans ska de alltså ge en topphastighet på Mach 6. Flygplanet kommer vara tvåmotorigt och ska storleksmässigt motsvara SR-71 Blackbird.

Lockheed räknar med att SR-72 ska vara i luften först under 2030-talet, men frågan är om inte SR-72/ Aurora redan existerar. Ett flertal märkliga observationer, såväl på himlen som på radar har gjorts av något som kan vara olika prototyper och testvarianter av SR-72 Aurora sedan slutet av 80-talet och början av 90-talet. De flesta observationer har gjorts runt de hemliga militärbaserna Homey Airport (även kallat "Area 51") vid Groom Lake, 200 kilometer norr om Las Vegas och vid Edwards Air Force Base, 100 kilometer norr om Los Angels. Många märkliga observationer har också gjorts ute på Stilla Havet där man testflyger. Om SR-72 Aurora existerar redan idag får dock framtiden (kanske) utvisa...

// Anders Johansson.

Fyra sevärda videos om Blackbird-incidenten: