top of page

Världens farligaste ö 

...och lyckofolket!

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Ingen människa har i modern tid överlevt mer än några timmar på ön"

Skärmklipp 2021-01-27 19.10.53.gif
Alt3.jpg

 

 

Visste Du att det finns en ö som är så farlig att ingen i modern tid lyckats landstiga på ön och överlevt mer än några timmar? 

Världens farligaste öDel 1:
00:00 / 33:56
Världens farligaste öDel 2:
00:00 / 52:57

 

Vår planet är full med öar. Stora som små. Kända som okända. Vissa är vackra som ett paradis med kokospalmer, kritvita stränder och turkost vatten. Andra kalla, karga och ogästvänliga. Öar har alltid fascinerat oss människor. De kan vara onåbara, de kan vara våra drömmar. De kan vara vår räddning eller en livsfara … och en av alla dessa öar är en garanterad dödsfälla!

Detta är en berättelse om världens tre farligaste öar men också vad vi svenskar kan lära oss av dessa. Det finns otäcka paralleller och paradoxer mellan världens farligaste ö och det som gång gång var världens tryggaste land. Detta är en berättelse Du inte bör missa för detta är berättelsen om världens farligaste ö, men vi börjar på plats nummer tre...

"Världens tredje farligaste ö: Runit Island"

 

#3: Runit Island

 

Under andra världskrigets slutskede lyckades USA bygga det domedagsvapen som paradoxalt nog

gjorde att vi fick fred på jorden; atombomben. Många tror att den första atombomben detonerade över Hiroshima den 7 augusti 1945 men detta är inte sant. Världens första atombomb -"The Gadjet"- detonerade i Alamorgordo-öknen i New Mexico tre veckor tidigare, den 16 juli 1945.

 

Efter kriget insåg alla att ska man vinna nästa krig -det tredje världskriget- måste man ha atombomber, eller kärnvapen, som de senare kom att kallas. USA kom att utveckla allt kraftigare kärnvapen och dessa kom inte att provsprängas i New Mexico utan man flyttade till ett större testområde i Nevadaöknen, idag känt som Nevada Test Site (NTS) och ligger bara 65 kilometer nordväst om nöjes metropolen Las Vegas.

Här kom man från 1951 fram till 1992 spränga 928 (!) kärnvapen, 90% av alla dessa var dock under jord. När forskare och kärnfysiker började utveckla en mångfalt kraftigare bomb -vätebomben- räckte inte den väldiga öknen i Nevada till. Man började söka efter ett större och mer öde område.

Mitt ute i Stilla havet, så långt bort från någon kontinent man kan komma, fann man två atoller. Det var på dessa två atoller USA testade sina kärnvapen parallellt med provsprängningarna på testområdet i Nevadaöknen. Man hade

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

 

faktiskt redan provsprängt en atombomb på en av dessa atoller redan 1946. Problemet med dessa två atoller mitt ute i världens största hav, var att de inte var obebodda! De amerikanska myndigheterna beordrade därför tvångsförflyttning av öborna till andra öar och lovade att de snart skulle få flytta tillbaka till sina vackra paradisöar den dagen när provsprängningarna var genomförda.

 

Öborna, som varken kände till begrepp som kärnvapen eller radioaktivitet, hade inget val. Tvångsförflyttningarna dokumenteras av 700 fotografer från hela världen och en amerikansk tv-kanal, United News, visar hur öborna skrattar och berättar att de ser fram emot att få flytta. Men allt var bara en propaganda bluff! Först tvångsförflyttades öborna 20 mil österut till den lilla och tidigare obebodda ön Rongrik men två år senare flyttades befolkningen vidare eftersom många svultit ihjäl på grund av de hårda levnadsförhållanden och att det inte gick att odla någon mat på ön. Efter Rongrik hamnade de på ön Kwajalein och slutligen på Kiliön. Men inte ens här gick de säkra. 8 år efter de tvångsförflyttats blev Kiliön kontaminerad av radioaktivt nedfall efter kärnvapensprängningarna många mil längre bort och många öbor fick cancer efter detta. Det skulle långt senare visa sig att öborna aldrig skulle få återvända till sin hem ö som de blivit lovade...

Den 1 juli 1946 detonerade den första kärnladdningen ute i Stilla havet och atombombens namn var"Test Able". Detonationen skedde över en flotta av beslagtagna krigsfartyg för att testa effekten av en atombomb på fiendens flottor. Av de 78 fartygen sjönk 5 och 14 förstördes; en tredjedel av djuren, som hade placerats på fartygen, dog av explosionen. Intet ont anandes sjömän beordrades efter detonationen att skura bort det radioaktiva nedfallet från fartygen vilket utsatte dem för höga doser av radioaktivitet. Eftersom dekontamineringen av fartygen misslyckades, löste (?) man problemet genom att istället sänka fartygen ute i Stilla havet.

 

Många människor oroade sig för skadeverkningarna på miljön och för öbornas tragiska öde. Människor försökte på olika sätt uppmärksamma tragedin och katastrofen ute i Stilla havet. En av dessa som engagerade sig var den franske modeskaparen Louis Réard som vid tiden hade skapat en mycket vågad två-delad baddräkt för kvinnor. För att uppmärksamma de förödande provsprängningarna, öbornas tragiska öde och naturligtvis även själv få lite uppmärksamhet åt sin nya kreation, gav han sin tvådelade baddräkt samma namn som en av de två söndersprängda atollerna ute i Still havet: Bikini.

"The Cactus Dome" är idag en tickande miljöbomb"

 

Under 12 år, mellan åren 1946 till 1958, kom 67 kärnladdningar att detonera över de två stillahavsatollerna. Den kraftfullaste av dem alla blev vätebomben "Castle Bravo" som detonerade över Bikiniatollen den 1 mars 1954. Med en sprängverkan på 15,4 megaton var "Castle Bravo" cirka 1 200 gånger kraftfullare än atombomberna som fälldes över Hiroshima och Nagasaki. Radioaktivt nedfall nådde halvvägs över hela världen – från Australien till USA och Europa. Kratern efter "Castle Bravo" kan fortfarande ses på satellitfoto vid Bikiniatollens nordvästra hörn.

 

Medan Bikini-atollen blev världskänd hamnade den andra atollen - Eniwetok atollen- helt i skuggan av tragedin. Eniwetok [eng= Enewetak] ligger 40 mil väster om Bikini och består av 44 korallöar som tillsammans bildar en av de största atollerna i världen med en diameter på över 3 mil. Det var på denna atoll som USAs första vätebomb, den 10,4 megaton "Ivy Mike" hade sprängts 1½ år tidigare, den 1 november 1952. Ändå är det nog den förhållandevis blygsamma 0,18 megaton stora atombomben ”Cactus” som detonerade den 6 maj 1958 som satt avtryck på Eniwetok-atollen och dess östligaste ö, Runit Island. Och det är just denna ö, Runit Island, som idag anses vara världens tredje farligaste ö!

I ett desperat att försöka göra Eniwetok-atollen åter bebolig för sin ursprungsbefolkning började man i mitten av 70-talet samla upp radioaktivt material och kontaminerad jord och slängde detta i den 23 meter djupa krater

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

som bildats efter atombombsdetonationen av "Cactus" på Runit Island. Totalt slängdes 73 000 kubikmeter jord (vilket bara motsvarade 0,8% av all förorenad mark av atollen) från sex olika öar på Eniwetok-atollen i "Cactus"-kratern. Saneringen kom att kosta över 100 miljoner dollar. De kontaminerade jordmassorna övertäcktes därefter med 358 halvmeter tjocka betongblock som tillsammans bildar en 10 000 kvadratmeter stor kupol kallad;  ”The Cactus Dome” som är 110 meter i diameter och 8 meter hög. (Kupolen går ibland under namnet "The Runit Dome" eller "The Thomb")

4 000 soldater arbetade under tre års tid, från 1977 till 1980, med detta betong-Ufo. Hade "The Cactus Dome" legat på land hade kupolen idag varit lika välkänd som välbevakad med stängsel och vakter, men så långt ut i havet man kan komma är det dock få som med egna ögon sett denna bisarra betongsarkofag som minner om kalla krigets mörkaste dagar mitt ute i det vackra Söderhavet. Idag bor det - förutom vissa forskare och militär personal- cirka 300 människor på Eniwetok-atollens sydligaste del och de håller sig borta från Runit Island så långt det går. "The Cactus Dome" är idag nämligen en tickande miljöbomb som allt mer börjar läcka radioaktiv strålning!

 

Med stigande havsnivåer börjar det nu läcka ut radioaktivt material, i lagunen innanför och i havet utanför Runit Island. Idag är radioaktiviteten betydligt högre på ön än när "The Cactus Dome" stod klar 1980. Bara behöriga beträder ön kortare stunder tills geigermätaren börja blinka rött då ön fortfarande är ohälsosamt radioaktiv och kommer så förbli några årtusende till. En del av skräpet som ligger begravt under kupolen inkluderar plutonium-239, en klyvbar isotop som används i kärnstridsspetsar, som är ett av de giftigaste ämnena på jorden. Ämnet har en radioaktiv halveringstid på 24 100 år men i takt med stigande havsnivåer på grund av de ökande effekterna av klimatförändringarna ifrågasätts nu kupolens säkerhet. Än i dag är det bara tre öar längs atollens sydligaste område som anses vara tillräckligt säkra för mänskligt boende. Förr eller senare måste amerikanarna bryta upp betong-kupolen och transportera bort det radioaktiva materialet till en säkrare plats annars är en miljökatastrof likt den i Tjernobyl snart ett faktum

x

"Världens näst farligaste ö: Ilha Da Queimada Grande"

 

#2: Ilha Da Queimada Grande

Världens näst farligaste ö anses vara ”Ilha Da Queimada Grande” utanför

Brasiliens kust. Ön ligger i Atlanten, bara 33 km ut från kusten rakt söder om hamnstaden Santos och 40 km söder om landets största stad São Paulo.

 

Ön är relativt liten, cirka 1 kilometer i nord/ sydlig riktning och cirka 500 meter bred i väst/ östlig riktning. Ön stäcker sig dock över 200 meter upp över havet vilket ger ön en yta på 43 hektar, vilket i sin tur motsvarar cirka en halv kvadratkilometer. Terrängen på Ilha Da Queimada Grande varierar från kala klippor till öppna gräsytor men ön domineras ändå av tempererad regnskog med en genomsnittlig årstemperatur på 25 °C.

 

De öppna gräsytorna är ett resultat av att människor en gång i tiden försökte anlägga en bananplantage på ön genom att bränna delar av djungeln. Bränningen av marken är ursprunget till öns namn; termen queimada är portugisiska för just; skogsbrand.

Det som gör Ilha Da Queimada Grande så farlig är dock inte några skogsbränder eller någon osynlig radioaktiv strålning som ger besökaren cancer eller hotar miljön som på Bikini-atollen eller Eniwetok-atollen. Till skillnad från Stilla havs atollerna är denna ö nästan obefläckad av mänsklig närvaro.

 

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Förutom ett, för länge sedan övergivet, fyrtorn som byggdes på öns norra del 1909 finns ingen synlig mänsklig aktivitet. Fram till 1920-talet bodde folk på ön men därefter har ön stått obebodd då fyren automatiserades. Sägen säger att den sista fiskaren som befann sig för nära öns strand senare hittades drivandes i sin egen båt, livlös i ett blodbad. Därefter har inte många människor frivilligt valt att besöka ön, och det finns en anledning till detta. De få människor som av misstag hamnat på ön under de senaste århundradena har inte många överlevt någon längre tid på denna plats. Och det är inte de hala klipporna eller avsaknaden av förtöjningsställen som gör ön farlig. För om Du sätter din fot på ön är risken stor att Du sätter foten rakt på en giftorm. Ön är nämligen fullständigt nedlusad av giftormar och kallas av denna anledning; ”Snake Island”.

Risken att trampa på en giftorm eller blir huggen i ansiktet då de flesta av ormarna ligger på lur i grenverket i öns djungel är överhängande. Man räknar med att det finns en orm på varje kvadratmeter av ön, alltså ungefär 430 000 ormar! Så vart Du än sätter foten är risken stor att Du blir biten. Och betten är inte ofarliga. Här finns nämligen några av världens giftigaste ormar, och giftet de bär på är så fasansfullt att Du garanterat dör skrikandes! Det finns sägner om människor som tagit sitt liv genom att hoppa från de höga klipporna för att slippa smärtorna och den plågsamma dödskampen av ormgiftet.

Sedan 1985 är det strikt förbjudet för allmänheten att gå iland på Snake Island, detta för att skydda både människor och djurliv. Den brasilianska flottan patrullerar och bevakar ön så inga obehöriga av misstag landstiger på ön. Tillträde är endast tillgängligt för utvalda forskare, forskarexpeditioner och filmteam som noga granskats och godkänts av Chico Mendes Institute for Biodiversity Conservation, vilket är en del av den brasilianska federala naturvårdsenheten. De som ska göra undersökningar eller naturfilmer från ön är då -av säkerhetsskäl- iklädda heltäckande skyddsdräkter som nästan påminner om de dräkter astronauter har i rymden.

"Giftet löser upp vävnaden så kroppsdelen börjar smälta. Smärtan driver människan till självmord"

 

Varför det finns så många ormar på just denna lilla ö kan forskarna inte förklara. Det finns helt enkelt ingen naturlig förklaring till varför så många ormar lever på just denna lilla otillgängliga ö. Enligt många forskare och orm-experter borde det inte vara möjligt att så många ormar kan leva på en sådan liten yta med så lite föda. Ön separerades från fastlandet av stigande havsnivåer för cirka 9 000 år sedan, och gnagarpopulationen försvann snabbt, så ormarna anpassade sig till att istället äta fåglar, vilket idag utgör huvudfödan men som också kom att ändra vissa ormas giftighet.

 

Den farligaste och mest mytomspunna ormen på Snake Island är Gyllene lansorm (Bothrops insularis) som är en underfamilj av näsgropsormar och tillhör huggormsfamiljen Bothrops som förekommer i hela Central- och Sydamerika. Näsgropsormarna utmärks av att det trekantiga huvudet är försett med två djupa gropar, belägna mellan näsöppningarna och ögonen.

 

Några arter blir 75 cm långa och andra arter når en längd upp till 2,5 meter och de är mycket aggressiva. De lever i öknar, i gräsmarker, i olika slags skogar och i odlade regioner. Arter som lever i torra skogar vistas vanligen nära vattendrag eller insjöar. Dessa ormar äter ödlor, groddjur, småfåglar och mindre däggdjur. På grund av sitt kamouflage upptäcks ormarna ofta för sent och det giftiga bettet medför i flera fall människans död.

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Just arten Gyllene lansorm lever bara på Snake Island och räknas som en av världens farligaste giftormar. Den har en ljusgul till brun färg och som alla lansormar ett lansspetsformat huvud. Honorna lägger inga ägg utan föder levande ungar och en vuxen orm kan nå en längd på två meter. Det finns 

uppskattningsvis 2 000 till 4 000 ormar av just denna art på ön, ändå räknas den som akut utrotningshotad. Gyllene lansorm i sin isolerade miljö på ön ostört kunnat utveckla sina förmågor och ändrat sin föda har den också utvecklat ett effektivare gift än sina släktingar på fastlandet. Giftet är idag fem gånger kraftigare än andra lansormar och den dödar en fågel på mindre än två sekunder för att fågeln inte ska hinna flyga iväg. Giftet dödar en människa på en timme och under denna timme kommer Du bli utsatt för en obeskrivlig smärta.

Giftet medför inre blödningar, blodproppar, njurskador och nekros som i sin tur leder till kallbrand. Giftet börjar lösa upp vävnaden så den bitna kroppsdelen helt enkelt börjar smälta. Smärtan driver människan att hellre begå självmord än dö en plågsam död av detta gift. Några som råkade ut för ormarnas gift på Ilha Da Queimada Grande sägs vara fyrvakts familjen, bestående av fyrvaktaren, hans fru och deras tre barn. Familjen ska enligt sägen attackerats av en kader av ormar som slingrade sig in i familjens hem genom fönstren. Springandes försökte de ta sig ner till båten men en efter en blev de bitna och attackerade av ormar så ingen kom levande från ön. 

En annan sägen om ön och uppkomsten av alla ormar sägs vara att pirater en gång grävde ner en guldskatt på ön och släppte därefter ut giftormar för att skydda och vakta skatten från plundrare. Denna typ av sägner om pirater finns lite var stans i världen och ska nog tas men en nypa salt. Det är ju lite märkligt att alla dessa pirater alltid stjäl guld, som lika alltid ska grävas ned någonstans så ingen kan hämta tillbaka skatten, inte ens de själva... Hur som helt är det nog säkrast för en person med ormfobi (ophidiophobia) att följa brasiliansk lagstiftning och hålla sig borta från Snake Island!

x

"Världens farligaste ö: North Sentinel Island"

#1: North Sentinel Island

Den tveklöst farligaste ön av dem alla på denna planeten är ”North Sentinel Island". Ön

är så farlig att man enligt lag inte får komma närmare än 5 kilometer från öns kust. För de människor som trotsat förbudet har det slutat illa. Ingen människa som har besökt ön i modern har hittills överlevt någon längre tid på North Sentinel Island.

I norra delen av Indiska Oceanen ligger Bengaliska viken och i denna vik, mitt mellan Indien och Burma, ligger ögruppen Andamanerna med cirka 380 000 invånare. Öarna har en sammanlagd yta som är dubbelt så stor som Gotland. Öarna är bergiga och den hösta toppen sträcker sig hela 960 meter över havet. Klimatet är tropiskt och det regnar nästan 4 meter nederbörd varje år.

 

Även om Andamanerna rent geografiskt ligger närmare Burma tillhör ögruppen Indien. Största staden på ögruppen är Port Blair med cirka 110 000 invånare. Staden grundades som en straffkoloni för kriminella indier under mitten av 1800-talet och idag finns här flygplats, en större hamn med båtförbindelse till Indien och ett myllande folkliv med bilar och motorcyklar. Port Blair är med andra ord som vilken annan asiatisk stad som helst.

Av Andamanernas närmare 550 öar är 26 bebodda. Ursprungsbefolkningen

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

kallas ”negrito” (spanska för: liten svart person) och deras ursprung är fortfarande höljt i dunkel. Modern forskning med DNA-teknik tyder på att negriterna kom från Afrika redan för 60 000 år sedan. Här har de sedan levt ostört på öarna under årtusenden och med tiden har det bildats olika språk och olika kulturer på varje ö. En av dessa 26 bebodda öar ligger lite mer avsides än de övriga, cirka 3 mil, väster om huvudöarna och har således blivit mer isolerad från omvärlden än alla de andra öarna på Andamanerna. Och det är denna ö som idag anses vara väldens farligaste; North Sentinel Island.

 

North Sentinel Island, som på svenska fått namnet Norra Sentinelön, är en låg korallö, nästan kvadratisk till sin form och den är cirka 8 kilometer från kust till kust. Hela den 60 kvadratkilometer stora ön täckt av tät djungel och regnskog och når som högst 98 meter över havet. Runt hela ön finns en vit sandstrand som är mellan 5 och 15 meter från vattenlinjen upp till regnskogens början. Hela ön skyddas av ett korallrev vilket gör ön mycket svårtillgänglig. Naturliga hamnar saknas och havet utanför är stormigt och oförutsägbart. Att ta sig till Norra Sentinelön är alltså mycket svårt - och det är dessutom olagligt att ens närmas sig ön! Indiska kustbevakningen patrullerar regelbundet på behörigt avstånd så att inga utomstående ska försöka ta sig till ön. Ingen får komma närmare än 5 kilometer från ön och av de få som trotsat förbudet har hittills ingen överlevt…

På Norra Sentinelön bor nämligen ett negritofolk, kallat Sentineleser. De är mörka, nästan svarta i hyn och kortväxta, 150 cm långa och de är extremt fientligt inställda till besökare och inkräktare. Alla utomstående som sätter sin fot på deras ö blir direkt beskjutna, attackerade och dödade av deras pilar och spjut. Varför det blivit så vet ingen men uppenbart är att de vill leva ifred på sin lilla ö så som de gjort i över 60 000 år.

 

Första dokumentationen om Norra Sentinelön härrör från 1771 då ett segelfartyg från Ostindiska kompaniet såg ljus glimma på stranden. Men skeppet hade ingen anledning att stanna, så sentineleserna förblev ostörda i nästan ytterligare ett sekel, tills ett indiskt handelsfartyg vid namn Nineveh 1867 gick på grund på revet. De 106 personerna ombord (86 passagerare och 20 besättningsmän) lyckades simma och plaska sig fram till stranden. De kurade ihop sig på stranden för att invänta hjälp men på tredje dagen fick sentineleserna nog och gick till angrepp med pilbågar och spjut försedda med järnspetsar. Ninevehs passagerare och besättning svarade med käppar och stenar och kunde försvara sig tills ett fartyg från Royal Navy anlände och räddade besättningen från skeppsbrottet i sista sekund.

"En sökpatrull hittade hans kvarlevor full av skärsår och med halsen avskuren"

 

Det skulle dock bara dröja 13 år innan sentineleserna åter fick oväntat och ovälkommet besök på sin ö. Det var då en ung brittisk officer i Royal Navy vid namn Maurice Vidal Portman som hade tilldelats befälet över ökolonin Andamanerna. Portman, son till en kanadensisk adelsman, fick i uppdrag av den engelska kungliga flottan att administrera och pacificera Andamanerna, ett jobb som han ägnade sig åt från 1880 fram till 1901, och detta med ett mått av sin egen perversitet.

 

Portman var erotiskt besatt av negriterna och han hängav sig åt sin passion för fotografering genom att kidnappa medlemmar av olika stammar och posera dem i grekisk homo-erotiska kompositioner. Under sina 20 år mätte och katalogiserade Portman varje centimeter av negriternas kroppar, med ett tvångsmässigt fokus på männens könsorgan.

Redan första året i sin tjänst som kolonial-administratör besökte han 1880, med hjälp av en stor grupp andra officerare, som den första personen som frivilligt gjorde ett besök ut till den avlägsna Norra Sentinelön. Sentineleserna flydde in i djungeln där de höll sig gömda.

 

Portman och hans sällskap vågade sig inåt ön och fann en bosättning som hade övergivits i all hast. De lyckades hitta och fånga en äldre man, en kvinna och fyra barn som kommit på efterkälken när de andra öborna i panik flydde in i öns djungel.

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Portman tog med sig de sex kidnappade till staden Port Blair men det dröjde inte länge fören de kidnappade blev sjuka av sjukdomar eftersom de inte hade något immunförsvar. När de två vuxna dog beslöt Portman att skicka tillbaka de fyra sjuka föräldralösa barnen till ön, och som tack för lånet fick de även med sig en mängd gåvor. Portman återvände senare vid ett par tillfällen till ön, men sentineleserna höll sig alltid undan.

Hur det gick för barnen får vi nog aldrig veta. Dog de, spred de sjukdomarna vidare till alla de andra på ön eller överlevde de så de kunde berätta vad de varit med om? Upplevelsen lämnade definitivt inte sentineleserna med varma känslor gentemot utländska besökare. Idag tror många forskare att det var just denna händelse som gjorde sentineleserna så fientligt inställda till inkräktare. Kanske förstod de från denna dag att alla inkräktare bara förde med sig ond bråd död och enda sättet att överleva på ön är att hålla döden borta?

Nitton år senare,1896 försökte en förrymd fånge fly från Great Andaman Island Penal Colony på en provisorisk flotte. Som en utmärkt illustration av begreppet "ut ur askan och in i elden" spolades han i land på Norra Sentinelön. En kolonial sökpatrull hittade hans kvarlevor några dagar senare, fulla av skärsår och med halsen avskuren. Britterna bestämde sig därefter, klokt nog, för att lämna sentineleserna i fred, åtminstone under några decennier...

Efter andra världskriget började Andamanerna utvecklas i allt snabbare takt. Ursprungsbefolkningen som levt ostörda i årtusende började nu trängas undan av indiska och europeiska kolonisatörer. De stammar som öppnade upp sina öar för omvärlden var de som snabbast dukade under. Två av stammarna som levt parallellt med sentineleserna och som kom att drabbas mycket hårt av kolonisationen var Jarawa och Onge-folket. Genom den kunskap vi har om dessa båda stammar kan vi kanske få en inblick hur sentineleserna lever idag.

 

Jarawa och Onge-folket var jägare och samlare. Från vattnet fick de fisk, skaldjur och sköldpaddor. I skogen jagade de vildgrisar och samlade honung, frukt och nötter. Inom varje folkgrupps område fanns ett antal boplatser som man regelbundet flyttade mellan. De hade inga kungar eller uttalade hierarkier, förutom att de äldres ord generellt vägde tyngst. Högt värderade egenskaper som generositet, vänlighet, avsaknad av hetsigt temperament och skicklighet som jägare eller fiskare kunde också ge social status och inflytande. Stammen rörde sig över små ytor – folkgrupper tre mil från varandra kunde vara helt omedvetna om de andras existens. Jarawa och Onge-folket har idag helt tappat sin kultur och sina traditioner, de varken jagar eller fiskar längre. Idag lever de i reservat till allmän beskådan för nyfikna turister och de är helt beroende av mat från myndigheterna.

"Lättnaden förbyttes till skräck när de insåg de strandat på Norra Sentinelön"

 

Från 1967 började antropologer från den indiska regeringen tålmodigt försöka vinna sentinelesernas förtroende genom att ge dem gåvor i form av tygstycken, kokosnötter, bananer, knivar, plasthinkar och järnstänger. De sista av dessa skulle senare dyka upp i spetsarna på de pilar som stammen med jämna mellanrum avfyrade mot antropologerna.

 

Forskargruppen leddes av antropologen Triloknath Pandit som var regional chef på den indiska myndigheten för landets stamfolk. Han ägnade decennier åt att försöka närma sig sentineleserna, men blev i stort sett vid samtliga försök alltid attackerad och beskjuten. Inte hel oväntat möttes Pandit och hans forskarteam av en skur med pilar och spjut när de försökte närma sig stranden på Norra Sentinelön.

 

Pandit och hans kollegor fortsatte att försöka få kontakt, mestadels genom att snabbt dra upp en jolle på stranden, lämna gåvorna och slå en hastig reträtt. Sentineleserna brukade komma fram ur djungeln med dragna vapen när forskarteamet lämnat gåvorna och dragit sig tillbaka en bit ut i vattnet.

 

Efter att plockat åt sig gåvorna visade de sin tacksamhet genom en del obscena gester såsom att vifta med penisen eller visa rumpan mot antropologerna. En del män satte sig på huk med rumpan vänd mot forskarteamet som om de tänkte uträtta sina naturbehov.

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Även om senteleserna utvecklat sitt eget språk och sin egen kultur så är det inte svårt att misstolka budskapet. Än lättare när de kastar spjut och skjuter pilar mot en. De tar emot gåvorna men visar ingen som helst tacksamhet tillbaka. Alla gåvor har inte heller uppskattats. En gång gav man dem en levande gris och några plast-leksaker. Grisen fick snabbt några pilar och spjut genom kroppen och den begravdes på stranden tillsammans med plast-leksakerna. Men de verkade nöjda med metallgrytor och stekpannor, och de blev snabbt mycket förtjusta i kokosnötter, som inte växer på ön. Pandit och hans kollegor levererade kokosnötterna i säckar, vanligtvis med bågar och pilar riktade mot sig tills de gav sig av från ön. Under 25 års tid begav sig Pandit och hans team ut till Norra Sentinelön med gåvor, men lyckades aldrig etablera någon vettig kontakt. Åtminstone inte någon trevlig och fredlig sådan...

 

Under en av dessa expeditioner som genomfördes 1974 fick ett filmteam från National Geographic följa med. Det höll på att sluta riktigt illa. En av dokumentärfilmarna blev träffad av en pil i låret. Han berättar om mötet i filmen: ”-I det tidiga morgonljuset steg en negrito ut ur djungeln med dragen pilbåge. Andra följde efter honom, alla mörka i hyn, välbyggda, med barkremsor runt sina biceps och otroligt långa pilar nedstuckna i sina barkbälten. En av negriterna klev fram och avlossade en pil. Med hög klang slog den mot metallsidan på vår båt. Vi drog oss tillbaka och fortsatte längs kusten på jakt efter en säkrare plats att sätta iland våra gåvor. Men negriterna sprang efter oss längs stranden, sköt med sina pilbågar och kastade sten och drivved.”

​Året efter, 1975, besöker den landsflyktige kung Leopold III av Belgien Andamanerna. Av lokala dignitärer fick han en övernattningskryssning till vattnet strax utanför Norra Sentinelön. Uppmärksam på lärdomarna från året innan, hölls det kungliga sällskapet dock utanför pilarnas räckvidd. De närmade

sig precis tillräckligt nära för att en sentinelesisk krigare riktade sin spända pilbåge hotfullt hos kungen, som uttryckte sin djupa tillfredsställelse med upplevelsen. Av någon anledning var kung Leopold III av Belgien helt överförtjust över det spännande och exotiska äventyret.

I mitten av 1977 gick lastfartyget MV Rusley på grund på Norra Sentinelöns kustrev och fyra år senare, 1981, hände något som bokstavligt talat satt ett avtryck på Norra Sentinelön och som kunde slutat i blodbad. Efter en storm gick lastfartyget MV Primrose, med 31 mans besättning ombord, på grund på korallrevet som omger Norra Sentinelön. Det 16 000 ton tunga fartyget skulle transportera en last med kycklingfoder från Bangladesh till Australien när det den 2 augusti 1981 råkade ut för en svår storm. Under flera timmar kastades fartyget runt i Bengaliska viken innan det vid midnatt till slut fastnade på ett rev. När gryningen kom nästa morgon var kaptenen och hans besättning lättad över att se torra land bara några hundra meter från Primrose. En låglänt vacker ö med en smal strand av ren vit sand som gav vika för tät djungel. Lättnaden förbyttes dock snabbt till ren skräck när de såg på sjökortet och insåg att de strandat på den fruktade Norra Sentinelön...

"Den 4 januari 1991 förändrades allt - om än högst tillfälligt"

Första dagen hände inte så mycket i väntan att besättningen ska bli räddade och evakuerade, vilket beräknades till tre dygn. Kaptenen gav order att alla skulle hålla sig ombord och vara uppmärksamma. Andra dagen lade en ung besättningsman märke till mänsklig aktivitet på ön. Ett femtiotal män kom ut ur djungeln och tog sig mot stranden. De såg inte ut som någon han sett förut – små, svarta och nakna med smala bälten runt midjan – och de viftade med spjut, bågar och pilar i riktning mot det grundstötta fartyget.

 

De började bygga provisoriska båtar redo att ta sig ut till lastfartyget. Kapten Liu skickade ett panikslaget telegram till rederiet Regent Shipping Company och begärde en omedelbar evakuering med helikoptrar. "-Vilda öbor med spjut och pilar, uppskattningsvis mer än 50, som bär olika hemmagjorda vapen gör två eller tre träbåtar. Oroar mig för att de kommer borda fartyget vid solnedgången. Besättningsmedlemmarnas liv inte längre garanterade."

Hårda vågor hade dock omintetgjort sentineleserna i deras försök att ta sig ombord på fartyget. Besättningen kunde  efter en vecka evakueras till Port Blair genom tre helikopterturer. Fartyget övergavs och än idag är vraket synligt från luften. Sentineleserna tog sig senare ombord på fartyget och bärgade metall för sina verktyg och vapen. För hantverkare som var vana vid att arbeta med metallskrot som spolats i land måste ett helt skepp ha varit som en skattkista.

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Det är nog omöjligt för oss att föreställa sig när sentineleserna klättrade ombord på fartyget. En helt främmande farkost fylld med helt obegripliga saker. Föreställ dig att du ser enkla maskiner för första gången. Ett gångjärn, en spärr eller ett hjul. För dem måste det varit som om vi gick ombord på ett utomjordiskt rymdskepp och inte förstod någonting.

 

Åren går och Pandit och hans expeditioner fortsätter med några besök varje år men utan resultat. Under 25 år har Pandit försökt få någon form av kontakt med öborna utan att lyckats. Med på expeditionerna har man människor från Jarawa och Onge-folket i hopp om att dessa kan förstå deras språk eller tolka deras uppträdanden, men utan att lyckas. Sentineleserna har varit så isolerade att deras språk inte längre kan förstås av andra stammar. Deras kultur och tradition har tagit en egen väg. Pandit har bara ett år kvar till sin pensionering och är på väg att ge upp försöken att etablera kontakt när plötsligt något mycket märkligt inträffar...

 

Den 4 januari 1991 förändrades allt! - om än högst tillfälligt. Vid ett av alla dussintals fruktlösa försök att etablera kontakt kom öborna för första gången ut och mötte forskarna. Bland antropologerna denna dag fanns teamets enda kvinna, Madhumala Chattopadhyay och ett mindre filmteam som lyckades dokumentera mötet. Utan vapen vadade sentineleserna ut i vattnet och mötte Pandit och hans forskarteam. Med sig hade de flätade korgar och de adzes de använder för att skära upp kokosnötterna med, även om senare möten visade hur väl dessa adzes kunde användas i självförsvar. Sentineleserna vågade sig närmare Pandits team mer än någonsin tidigare! De samlade in kokosnötterna de tilldelades, samtidigt som forskarna, antropologerna och medlemmar från Jarawa och Onge-folket försökte kommunicera med gester och vänliga leenden.

Pandit berättar: ”-Vi hade tagit med gåvor, kastruller och grytor, stora mängder kokosnötter, verktyg såsom hammare och långa knivar. Vi hade också med oss tre män från en annan lokal stam för att hjälpa oss tolka sentinelesernas språk och beteenden. Vi var förbryllade över varför de plötsligt tillät oss. Det var deras val att möta oss och det ägde rum på deras premisser. Vi gick ur båten, stod med vatten till hakan och gav dem kokosnötter och andra gåvor. Men vi fick inte närma oss deras ö. När jag kom för nära stranden signalerade en pojke att det var dags för oss att ge sig av – genom att dra sin kniv och göra en skärande gest mot sin hals. Han gjorde en grimas, tog sin kniv och signalerade att han skulle skära av mitt huvud. Jag kallade omedelbart efter båten och vi gjorde en snabb reträtt. Pojken gjorde det klart att jag inte var välkommen till ön"

Senare samma dag, när antropologerna återvände, fann de ett 20-tal sentineleser stående på stranden, och en intressant scen utspelade sig. En man höjde sin båge för att sikta på besökarna, när en kvinna tryckte ner bågen. Mannen svarade med att släppa pil och båge och begrava dem i sanden. Det är oklart om detta var en pågående förhandling eller en rituell uppvisning, men så snart vapnen var avskaffade vadade människorna åter ut till besökarnas båtar för att samla in sina kokosnötter. Den märkliga händelsen den 4:e januari 1991 är unik. Det var första (och enda!) gången sentineleserna inte var aggressiva eller hotfulla med höjda spjut och pilbågar. Den filmade händelsen ger unika närbilder av sentineleserna. 

"Deras kroppar blev upphängda och spetsade på bambupålar, korsfästa likt fågelskrämmor"

 

Vid nästa besök några veckor senare tycktes allt vara som vanligt igen. På stranden stod sentineleserna åter med dragna vapen och hotfulla gester. Den bräckliga vänskapen mellan öborna och antropologerna sträckte sig aldrig längre än till någon timme. Sentineleserna erbjöd aldrig gåvor i gengäld och bjöd aldrig in besökarna att stanna eller bege sig inåt ön, och ingen av sidorna lärde sig någonsin att kommunicera med den andra.

 

Den indiska regeringen ställde in antropologernas besök 1992 när Pandit gått i pension och upprättade därefter ett förbud att gå iland eller ens närma sig ön. Sedan dess patrullerar den indiska kustbevakningen regelbundet vid ön och man har upprättat en zon på 5 km runt ön som ingen får komma innanför.

 

Även om sentineleserna utgör ett hot mot oss så utgör vi ett än större hot mot dem. De har varit så isolerade att de sannolikt inte har något skydd mot vanliga sjukdomar som influensa eller mässlingen, vilket lätt skulle kunna utplåna hela populationen. Kontakt med omvärlden kan således bli förödande för deras egen överlevnad.

 

Klart är att de levt ostörda av världen runt omkring i årtusenden och om deras sedvänjor förändrats så har åtminstone inte deras levnadssätt i

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

grunden påverkats. Hur många som faktiskt bor på ön vet ingen men vi vet att de är mer än de 50 öbor man sett samtidigt. De flesta bedömare tror att de bör vara mellan 200 till 300 personer. Man är förbluffad över hur friska sentineleserna tycks vara och man har inte sett tecken på degenerering trots att så få människor levt så länge på den lilla ön. Något annat som förbryllat forskarna är att senteleserna aldrig tycks haft något intresse att med sina kanoter ta sig till andra öar i området. De vill bara bo på sin ö och bli lämnade ifred. Urbefolkningen på Norra Sentinelön är idag den sista folkgruppen på jorden som sedan den 4 januari 1991 inte har någon kontakt med omvärlden. Efter Pandits expeditioner som avslutades 1992 skulle nu sentineleserna lämnas ifred som den sista isolerade folkstammen i världen. Men så blev det dock inte...

Tolv år efter antropologen Pandit avslutat sina expeditioner slog naturens enorma krafter till 2004. Det är oklart hur befolkningen klarade tsunami-katastrofen som slog mycket hårt mot Andamanerna. Satellitbilder visade kraftig påverkan på Norra Sentinelön som lyftes två meter ur havet så att omgivande korallrev torrlades och dog, vilket kan begränsat öbornas tillgång på fisk. Man tror att många senteleser omkom och att stammen reducerades kraftigt men exakt hur många som omkom får vi aldrig reda på. När den indiska kustbevakningen flög in med helikopter över ön för att undersöka saken såg de sentineleserna i god form och inte alls glada över att se dem – och de tvekade inte att attackera helikoptern med pil och båge. En spanare från helikoptern fotograferade när en sentineles med en enorm pilbåge spänner bågen och siktar mot helikoptern. Fotografiet har idag blivit en ikonisk bild över folket på Norra Sentinelön.

 

Bara två år efter tsunamin inträffar nästa katastrof. År 2006 drev en indisk krabbfångstbåt med två indiska fiskare ombord iland på ön, och sentineleserna dödade båda fiskarna. De hade strypts med sina fiskenät. En vecka senare sågs deras kroppar upphängda och spetsade på bambupålar på stranden, korsfästa likt "fågelskrämmor" där de hängde under flera veckor innan de begravdes i sanden. Kanske var detta en varning til andra att inte komma nära ön. En helikopter från den indiska kustbevakningen som skickats ut för att undersöka saken blev beskjuten med pilar. När de skulle landa med helikoptern där kropparna begravts på stranden dyker en grupp sentineleser upp med höjda vapen. Man beslutade att lura öborna genom att flyga iväg och landa en kilometer längre bort på stranden. Men då delade sentineleserna upp sig i två grupper, en som bevakade gravarna och en som sprang efter och attackerade helikoptern. Försöken att bärga kropparna misslyckades och de indiska krabbfiskarna ligger begravda på Norra Sentinelön än idag...

"Snälla, bli inte arg på dem -eller på Gud- om jag blir dödad"

 

Det var först 2018 som Norra Sentinelön skulle bli känd för hela omvärlden och detta -tyvärr- på grund av den då 26-årige amerikanske missionären John Allen Chau.

Den djup troende John Chau hade sett som sin livsuppgift att kristna öborna på Norra Sentinelön. Försöket att närma sig sentineleserna var lika väl förberett som dumdristigt. John hade under flera års tid, med hjälp av den kristna organisationen "All Nations" noga planerat uppdraget. Han hade satt sig själv i karantän, tagit vaccinsprutor och lärt sig vissa ord från Jarawa och Onge-folket. Han hade skaffat boende i Port Blair och mutat fiskare att ta honom ut till ön och han hade planerat hur han skulle undkomma upptäckt av den indiska kustbevakningen. John Chaus uppdrag -som låg i Guds händer- var minutiöst planerat under flera års tid.

 

Från en fiskebåt skulle han med hjälp av en hopvikbar kanot ta sig till ön och sedan paddla tillbaka till fiskebåten där han skulle nedteckna i sin dagbok allt han sett och gjort under dagen på ön. Detta skulle upprepas under flera dagar. Tanken var att John skulle närma sig öborna succesivt och till slut vinna deras förtroende. Därefter skulle han leva med folket på ön, kanske under flera års tid, lära sig språket och så småningom införliva dem med Jesus Kristus och vår Herre...

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

I sin dagbok skriver John: "-Ni kanske tycker att jag är galen i allt det här, men jag tycker att det är värt det att förkunna Jesus för dessa människor... Snälla, bli inte arg på dem eller på Gud om jag blir dödad."

Tidigt på morgonen den 15 november 2018 lyckas John Chau ta sig till ön. Han befinner sig på ön hela dagen och får viss kontakt, om än inte någon vänlig och fredlig sådan. På kvällen lyckas han, skadad av en pil, ta sig tillbaka till fiskebåten. Där skriver han ner allt han sett och upplevt på ön. Det blir totalt 13 sidor. Vi hör delar av vad John skrev efter första dagen, innan han dagen efter ska göra sitt andra försök att närma sig sentineleserna:

00:00 / 07:55

 

På kvällen den andra dagen närmar sig fiskebåten som ska hämta upp John på den förutbestämda platsen, men John dyker inte upp. Fiskarna väntar hela kvällen och hela natten men ingen John. Tidigt på morgonen den 17 november ser fiskarna hur en grupp sentineleser släpade John Chaus döda kropp -genomborrad av pilar- över sanden där de begravde den. Snart börjar ryktet gå ett en amerikansk turist är spårlöst försvunnen på Andamanderna och hela historien börjar nystas upp. Det blir en av de märkligaste mordutredningarna i Indiens historia och nyheten om den mördade amerikanske missionären sprids som en löpeld över världen. Nu känner alla till den lilla isolerade ön Norra Sentinelön och dess livsfarliga invånare.

De indiska myndigheterna vägrar göra några försök att gå i land på ön och hämta hem kroppen efter John Chau. Risken att dödas av sentineleserna eller att de ska dö av vår närvaro anses för hög och för riskabel. Och kan man döma en sentineles för mord? Kan man döma en person efter en lagbok han inte vet något om? Och vilken lag är det som råder på Norra Sentinelön? Indisk lag eller sentinelesisk lag? Hela utredningen kom att ta nya vägar och många nya frågor väcktes. Amerikanska myndigheter, som oftast är måna om att få hem sina medborgare, tyckte precis som de indiska myndigheterna det vore bäst om Johns kvarlevor fick ligga kvar.

 

Även Johns familj var av samma åsikt. Föräldrarna var också drivande krafter för att de fem fiskarna och två andra lokalbor som åtalats som medbrottslingar för att ha hjälpt John att ta sig till ön skulle frisläppas. I ett brev skriver de: "-Vi förlåter de som uppges vara ansvariga för hans död. Vi ber också om frigivning av alla de vänner han hade på Andamanerna. Han vågade sig ut av egen fri vilja och hans lokala kontakter behöver inte förföljas för sina handlingar."

Uppmärksamheten kring Johns död har delat världen. Många vill utforska den sista okända fläcken på vår planet, andra vill att den ska förbil ett hem för det sista outforskade folket på jorden. Myndigheter, forskare och antropologer runt om i världen är dock av samma åsikt; ska sentineleserna överleva måste vi andra träda tillbaka. Vi har sett hur det gått för Jarawa och Onge-folket på Andamanerna som för mindre än 50 år sedan levde precis som sentinleserna lever idag. Sedan fick de kontakt med den "civiliserade världen" och allt dog ut. Till och med den halvt perverse Maurice Vidal Portman lär ha sagt följande: "-Deras umgänge med utomstående har inte orsakat dem något annat än skada, och det är en fråga om stor sorg för mig att en så trevlig ras så snabbt håller på att dö ut."

När Jarawa-folket började dyka upp ur djungeln i slutet av 1990-talet var de fortfarande stolta och okuvade. När de steg in i civilisationen dog deras språk, deras kultur och deras traditioner snabbt ut. Deras matförråd som honung, krabba och fisk togs ifrån dem i utbyte mot kex, hamburgare och Coca-Cola. De har lärt sig röka och dricka. Så varför ska vi låta sentineleserna gå samma öde till mötes? De har levt på sin ö i 60 000 år men kommer -förr eller senare- duka under precis som Jarawa och Onge-folket. Deras pilar och spjut är förvisso dödliga för inkräktare men deras vapnen rår inte på sjukdomar, tsunamis eller stigande världshav. Deras civilisation är så skör att det kan räcka med ett strandat fartyg eller ett störtat flygplan för att slå ut sentineleserna med smittosamma sjukdomar de inte har något immunskydd mot. Och förr eller senare kommer detta hända!

 

Sentineleserna är inga mördare. De dödar inte för nöjes skull. De dödar inte i triumf. De skyddar bara sin ö för sin egen överlevnad. De vill bara bli lämnade ifred. En ö där invånarna vill leva precis så som de alltid gjort. De behöver inga kex, hamburgare eller Coca-Cola för att överleva. Allt de vill är att andra håller sig borta. Stängda gränser är alltså garantin för deras överlevnad...

Video om North Sentinel Island #1

Video om Primerose.

Video om North Sentinel Island #2

Video om John Chau

Video om North Sentinel Island #3

Video- Jarawa-flickor tvingas dansa för mat.

"I lyckolandet var det tvärtom, där var det invånarna som gav gåvor till inkräktarna"

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

 

Den raka motsatsen till Norra Sentinelön hittar vi på andra sidan jorden, högt upp i norr. Här finns idag ett folkslag som för bara några årtionden sedan var sju miljoner invånare. De levde rikt och lyckligt och -precis som sentineleserna-  med en gemensam kultur, gemensam tradition och med samma religion.

 

Folket insåg att det var nödvändigt att vara homogent för att undvika konflikter och splittring i samhället där jämställdhet, rättvisa, solidaritet och demokrati var viktiga faktorer. Rika hjälpte de fattiga. Friska hjälpte de sjuka. Unga hjälpte de gamla. Alla var solidariska och aktivt delaktiga i det gemensamma samhälle och den kultur som folket själva byggt upp och skapat. Och de levde i fred längre än något annat folk på jorden...

Lyckolandet var verklighetens Atlantis, det mytomspunna paradiset som uppslukades och sjönk i havet på grund av invånarnas synd! Kanske var det just detta som till slut skulle bli lyckofolkets öde, för i lyckolandet blev folket så blåögda och så naiva i sin egen trygghet att man till slut trodde sig leva i en okrossbar bubbla.


Andra människor kallade lyckofolket ”det sovande folket”, för de varken reagerade eller agerade när något farligt hände. De intalade sig själva att inget ont skulle drabba det fredsälskande folket. Krig, svält, konflikter och förföljelse var bara något de sett på Tv-nyheterna, det var ju inget lyckofolket trodde fanns på riktigt…

Man när verkligheten knackade på dörren till lyckolandet och lyckofolket blev beordrade av sina ledare att att plötsligt öppna sina gränser -och sina hjärtan- för invällande inkräktare var det ett fatalt misstag. Plötsligt ökade folkmängden rekordsnabbt till över tio miljoner invånare. Plötsligt ökade kriminaliteten, våldtäkterna och morden i okontrollerad fart. Plötsligt började skolor, kyrkor och bilar brinna. Plötsligt började flickor ramla ner från balkonger. Plötsligt skedde mord, misshandel, våldtäkter och skottlossningar så ofta att ingen längre reagerade.​

 

Till skolan åkte barnen i könsseparerade skolbussar, i skolmatsalen serverades halalslaktad mat, på lektionerna satt flickorna i religiösa tvångskläder, på rasterna misshandlades lyckobarnen och under skoltid våldtogs lärare av de nyanlända inkräktarna. På sjukhusen fanns beväpnade vakter vid akutmottagningens ingångar, personalen hade speciella flyktvägar när hot uppstod och blåljuspersonal attackerades med stenar och brandbomber när du skulle utföra sitt jobb. Ändå fick inkräktarna speciella gåvor och privilegier av lyckofolket. På Norra Sentinelön var det inkräktarna som kom med gåvor som sentineleserna aldrig tycktes vara nöjda med. I lyckolandet var det tvärtom, där var det invånarna som gav gåvor till inkräktarna men som inkräktarna ändå aldrig tycktes vara nöjda med eller uppskatta!

 

Bland annat fick inkräktarna gå före i bostadskön, de fick gå före på arbetsmarknaden, de fick gratis tandvård och körkort betalt av lyckofolket. De betalade utbildning för såväl deras nya som för deras gamla språk. Lyckofolket köpte till med in stora lyxvillor och byggde lyxlägenheter och helgedomar som de skänkte till inkräktarna, men utan att inkräktarna blev nöjda. Inte ens när inkräktarna brutalt började gruppvåldta landets flickor reagerade det sovande folket! Man trodde sig bara göra något positivt när man massimporterade något negativt...

"De tvingades välja mellan inkräktare & utrotning eller pilbåge & överlevnad"

Snart började helt nya kulturer och seder ta över i lyckolandet. Just sådana kulturer och seder man tidigare gjort allt för att utplåna, men lyckofolket kunde inte förstå sambandet mellan sina öppna gränser och det moraliska förfallet. Lyckofolkets tidigare så trygga tillvaro och deras naiva tilltro till sina ledare gjorde lyckofolket blinda för deras egen samhällsutveckling.

 

Lyckolandet började sjunka ekonomiskt, kulturellt, demokratiskt och moraliskt. Lyckolandet började förvandlas från utopi till dystopi. 

Lyckolandet började förvandlas till verklighetens Atlantis.

 

De få som vågade protestera och inse allvaret blev snabbt nedtystade av den styrande kultureliten och det politiska etablissemanget. Alla som såg negativt på öppna gränser och den nya våldsamma samhällsutvecklingen skulle tystas genom att stämplas som ”rasister”, "nazister" och ”främlingsfientliga”…

Lyckofolkets blåögt naiva inställning till öppna gränser och invällande inkräktare kommer nu göra dem till en evig minoritet i sitt eget land redan inom 40–50 år med nuvarande inflöde och barnafödande. Därefter kommer det gå mycket snabbt utför för den etniska ursprungs-befolkningen. Lyckolandet byggs idag om för helt andra kulturer, religioner och moraliska aspekter på tex demokrati, kvinnor, homosexualitet, mat, kläder och husdjur - något lyckofolket tidigare alltid värnat mycket högt.

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

​Lyckofolket går lika snabbt samma öde tillmötes som Jarawa-folket och Onge-folket på Andamanerna. De öppnade famnen för inkräktarna och kort därefter dog deras kultur ut. Lyckofolket, Jarawa-folket och Onge-folket öppnade sina gränser och sina hjärtan så till den grad att de själva förblödde men de förstod aldrig vad de gjorde för fel. När dagen kommer då lyckolandet -likt Atlantis- sjunker i havet kommer de, precis som orkestern på Titanic, glatt spela in i det sista, som om katastrofen aldrig ägt rum. De vill hellre dö med det sjunkande skeppet än erkänna sina fatalt misslyckade politiska beslut.

Folket på Norra Sentinelön insåg samma fara för över 130 år sedan. De valde mellan inkräktare & utrotning eller pilbåge & överlevnad. De bestämde att de skulle slåss och kämpa för sin överlevnad, inte vika sig för kolonisatörer, inkräktare och främmande kulturer. Ingen kallar sentineleserna ”rasister”, "nazister" eller ”främlingsfientliga” för deras kloka och logiska beslut för sin överlevnad på sin egen ö. ​Indiska myndigheter har lagstiftat om deras beskydd, att de ska få överleva. Myndigheterna ska se till de inte ska behöva öppna sina gränser för utomstående inkräktare. Stängda gränser är alltså garantin för deras överlevnad.

Så om 40–50 år när lyckofolket i lyckolandet förslavat sig själva till att bli förnedrade och förkastade av de som de själva öppnat sina hjärtan för, så kommer sentineleserna fortsätta leva på sin paradisö precis så som de gjort i 60 000 år! Det blåögt naiva lyckofolket skulle haft mycket att lära av de primitiva vildarna på Norra Sentinelön men de valde hellre att gå samma öde tillmötes som Jarawa och Onge-folket. De tog död på sig själva utan att förstå att deras öde hela tiden legat i deras egna händer...

Skärmbild 2023-12-26 124239.jpg

 

 

:

// Anders Johansson.

 

 

  Källa:  

"The History of the Uncontacted People on North Sentinel Island" (2019) av Charles River Editors.

"Untouched Island and the Mystery Behind the Sentinel people" (2020) av Falcon Roy.

"A history of our relations with the andamanese" (1899) av Maurice Vidal Portman.

"The North Sentinel Island" (2021) av Lura Ulch.

"The Last Island" (2023) av Adam Goodheart.

  Lästips:  

Missionären John Chau & döden på Norra Sentinelön (Länk)

Allt vi vet om det isolerade sentinelesiska folket (Länk

Utforskningsmysterier: Norra Sentinelön (Länk)

Priset för kärnvapen - Öbornas kamp (Länk)

 

Kommentarsfält:

 

Tack för Ditt bidrag!

" Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan"

- Per Albin Hansson, Socialdemokraterna.

"Sverige har aldrig varit tryggare än nu"

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

"Jag ska skära av dig dina bröst och steka dem i smör. Du ska dö din hora"

-Marcus Arnesson, Socialdemokraterna

Rashygienen ställer inte som sitt mål att hetsa raserna till strid mot varandra utan att tillvarataga vad som är det bästa inom var och en av dem och förhindra uppkomsten av skadliga kombinationer … att den nordiska rasen är värdefullare än den nergroida har åtskilligt fog för sig – dess insats för världskulturen är obestridligen större – men negerrasen är anpassad efter sina naturliga levnadsomständigheter liksom den nordiska efter sina

-Allan Vougt, Socialdemokraterna

”Det vore roligt om Sverige med sina välskötta och slumfria städer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement”

-Ulla Lindström, Socialdemokraterna

”När Afrikaner säger att Svenska tjejer får skylla sig själva om de blir våldtagna, för att dom är så lättklädda. Är det ok att köra över en neger om det är mörkt ute?”.

-Fredrik Norén, Socialdemokraterna

"Ska fan döda SDU när de kommer till Växjö /Skjut en snut rakt i fejjjjan"

- Jonatan Bengtsson, Socialdemokraterna

"Precis som Sovjetunionens kommunistiska parti stärktes under Josef Stalin, precis som Kinas kommunistiska parti stärktes under Mao Zedong, kommer vår rörelse att stärkas under den kampvilliga distriktsstyrelsen."

- SSU Södra Älvsborg

 

"Är det rätt att bomba Afghanistan och lemlästa barn, kvinnor och andra oskyldiga?

- Ja, det tycker jag. I alla krig dör civila; det är som om folk glömmer bort det mellan varven, att bomber är något tekniskt"

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

"Funderar på om jag ska göra honom till valack först innan skottet kommer."

- Denise Nordström, Socialdemokraterna

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

-Per Albin Hansson

”Svenskarna måste integreras i det nya mångkulturella Sverige, det gamla Sverige kommer aldrig tillbaka”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

."Ja, ett riktigt pack är vad de är (...) Skicka dem med bananbåt dit de kom ifrån"

-Rickard Almqvist, Socialdemokraterna

”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet.”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

”Hur vågar Jimmie Åkesson kritisera en 16-årig flicka vars idèer skulle innebära att vi går tillbaka till stenåldern”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

” Jag ser inget problem om svenskarna dör ut”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

 

”Våra problem beror inte på invandrarna utan på de äldre svenskarna”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

 

”Jag är en stolt manshatare, för ni är äckliga varelser som lever på vår jord” 

Marwa Karim, Socialdemokraterna

”Sverige behöver en muslimsk helgdag”

Carin Jämtin, Socialdemokraterna

”Vi kommer aldrig kritisera islam, den religion vi hyser störst respekt för”

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

”Vi skulle inte ens samarbeta med Sd för att rädda landet”

Magdalena Andersson, Socialdemokraterna

”De blir en förtjänst för samhället lite längre fram” 

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

"Nu får det vara slut på alla bögfrågor”

Jan O Karlsson, Socialdemokraterna

”I.. på Medelhavet har nyss dött flera hundra människor, tusen människor har dött och vi har många döda som försöker fly”

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet”

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Men, så hyggligt… Jävla skithög”.

-Marita Ulvskog, Socialdemokraterna

 

"Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda, det är en realitet att försörjningskvoten riskerar att bli ett problem”

-Per Nuder, Socialdemokraterna

 

”Nominera Adolf Hitler till Nobels fredspris”

E-rik Brandt, Socialdemokraterna

 

”Islamska regler är viktigare än svenska regler”

-Imad Omairat, Socialdemokraterna

 

"Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort"

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Släpper vi in fler såna får vi bara problem i samhället. Muslimerna är ett hot"

-Ingmar Hulting, Socialdemokraterna

"Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige"

-Per Albin Hansson

 

 

”Någon gång kanske vi hamnar i minoritet, och försvarar vi då muslimernas rätt, ja då går vi lite tryggare”

-Jens Orback, Socialdemokraterna

”Om man är socialdemokrat, då tycker man att det är häftigt att betala skatt”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

"Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige"

-Per Albin Hansson, Socialdemokraterna

”Någon gång kanske vi hamnar i minoritet, och försvarar vi då muslimernas rätt, ja då går vi lite tryggare”

-Jens Orback, Socialdemokraterna

"Är det rätt att bomba Afghanistan och lemlästa barn, kvinnor och andra oskyldiga?

- Ja, det tycker jag. I alla krig dör civila; det är som om folk glömmer bort det mellan varven, att bomber är något tekniskt"

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

"Funderar på om jag ska göra honom till valack först innan skottet kommer."

- Denise Nordström, Socialdemokraterna

”När Afrikaner säger att Svenska tjejer får skylla sig själva om de blir våldtagna, för att dom är så lättklädda. Är det ok att köra över en neger om det är mörkt ute?”.

-Fredrik Norén, Socialdemokraterna

"Ska fan döda SDU när de kommer till Växjö /Skjut en snut rakt i fejjjjan"

- Jonatan Bengtsson, Socialdemokraterna

 

" Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan"

- Per Albin Hansson, Socialdemokraterna.

"Sverige har aldrig varit tryggare än nu"

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

"Jag ska skära av dig dina bröst och steka dem i smör. Du ska dö din hora"

-Marcus Arnesson, Socialdemokraterna

”Rashygienen ställer inte som sitt mål att hetsa raserna till strid mot varandra utan att tillvarataga vad som är det bästa inom var och en av dem och förhindra uppkomsten av skadliga kombinationer … att den nordiska rasen är värdefullare än den nergroida har åtskilligt fog för sig – dess insats för världskulturen är obestridligen större – men negerrasen är anpassad efter sina naturliga levnadsomständigheter liksom den nordiska efter sina”

-Allan Vougt, Socialdemokraterna

”Det vore roligt om Sverige med sina välskötta och slumfria städer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement”

-Ulla Lindström, Socialdemokraterna

​​

"Precis som Sovjetunionens kommunistiska parti stärktes under Josef Stalin, precis som Kinas kommunistiska parti stärktes under Mao Zedong, kommer vår rörelse att stärkas under den kampvilliga distriktsstyrelsen."

- SSU Södra Älvsborg

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

-Per Albin Hansson

”Svenskarna måste integreras i det nya mångkulturella Sverige, det gamla Sverige kommer aldrig tillbaka”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

."Ja, ett riktigt pack är vad de är (...) Skicka dem med bananbåt dit de kom ifrån"

-Rickard Almqvist, Socialdemokraterna

 

”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet.”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

 

”Hur vågar Jimmie Åkesson kritisera en 16-årig flicka vars idèer skulle innebära att vi går tillbaka till stenåldern”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

” Jag ser inget problem om svenskarna dör ut”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

 

”Våra problem beror inte på invandrarna utan på de äldre svenskarna”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

”Jag är en stolt manshatare, för ni är äckliga varelser som lever på vår jord” 

Marwa Karim, Socialdemokraterna

 

”Sverige behöver en muslimsk helgdag”

Carin Jämtin, Socialdemokraterna

 

”Vi kommer aldrig kritisera islam, den religion vi hyser störst respekt för”

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

”Vi skulle inte ens samarbeta med Sd för att rädda landet”

Magdalena Andersson, Socialdemokraterna

 

”De blir en förtjänst för samhället lite längre fram” 

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

"Nu får det vara slut på alla bögfrågor”

Jan O Karlsson, Socialdemokraterna

 

”I.. på Medelhavet har nyss dött flera hundra människor, tusen människor har dött och vi har många döda som försöker fly”

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet”

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Men, så hyggligt… Jävla skithög”.

-Marita Ulvskog, Socialdemokraterna

 

"Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda, det är en realitet att försörjningskvoten riskerar att bli ett problem”

-Per Nuder, Socialdemokraterna

 

”Nominera Adolf Hitler till Nobels fredspris”

E-rik Brandt, Socialdemokraterna

 

”Islamska regler är viktigare än svenska regler”

-Imad Omairat, Socialdemokraterna

 

"Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort"

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Släpper vi in fler såna får vi bara problem i samhället. Muslimerna är ett hot"

-Ingmar Hulting, Socialdemokraterna

 

​​

”Om man är socialdemokrat, då tycker man att det är häftigt att betala skatt”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

bottom of page