Världens tre farligaste öar ...och svenskarna!
"I modern tid har hittills ingen människa överlevt ett besökt på ön"
Vildarna som har en tryggare framtid än vi!
Vår planet är full med öar. Stora som små. Kända som okända. Vissa är vackra som ett paradis med kokospalmer, kritvita stränder och turkost vatten. Andra kalla, karga och ogästvänliga. Öar har alltid fascinerat oss människor. De kan vara onåbara, de kan vara våra drömmar. De kan vara vår räddning eller en livsfara … och en av alla dessa öar är en garanterad dödsfälla! Detta är världens tre farligaste öar men också vad dessa kan lära oss. Kanske är det så att de livsfarliga vildarna på världens farligaste ö har något vi civiliserade svenskar verkligen borde ta lärdom av...? Detta är berättelsen om världens tre farligaste öar och om ett döende folk i norr som gick under av sin egen naivitet:
#3: Runit Island
Världens tredje farligaste ö anses vara ”Runit Island” som tillsammans med 39 andra korallöar bildar Eniwetok-atollen, belägen mitt ute i Stilla havet. Det var på dessa öar USA mellan 1948–58 provsprängde 43 kärnvapen. 1952 detonerade man den 10,4 megaton kraftiga vätebomben ”Mikrofon”, en bomb 500 gånger kraftigare än atombomben över Nagasaki. Ändå är det nog den förhållandevis blygsamma 0,18 megaton stora atombomben ”Cactus” som satt avtryck på Eniwetok-atollen och dess östligaste ö, Runit Island.
När man insåg att hela atollen blev kontaminerat av livsfarlig radioaktivitet började man samla in kontaminerad jord och skräp och kastade detta i den stora kratern som blev efter Cactus detonationen. Totalt slängdes 73 000 kubikmeter (vilket bara motsvarade 0,8% av all förorenad mark av atollen) i kratern som sedan övertäcktes med 358 halvmeter tjocka gigantiska betongblock som tillsammans bildar en 10 000 kvadratmeter stor kupol – ”The Cactus Dome” - 110 meter i diameter och 8 meter hög.
The Cactus Dome på Runit Island.
Se mer bilder från Runit Island i bildgalleriet nedan.
4 000 soldater arbetade med detta betong-Ufo som tog tre år att bygga. Hade The Cactus Dome legat på land hade kupolen idag varit lika välkänd som välbevakad med stängsel och vakter, men så långt ut i havet man kan komma är det dock få som med egna ögon sett denna bisarra sarkofag som minner om kalla krigets mörkaste dagar mitt ute i det vackra Söderhavet. Bara behöriga beträder ön kortare stunder tills geigermätaren börja blinka rött då ön fortfarande är ohälsosamt radioaktiv och kommer så förbli några årtusende till…
#2: Ilha Da Queimada Grande
Världens näst farligaste ö anses vara ”Ilha da Queimada Grande” utanför Brasiliens kust. Ön är fullständigt nedlusad av giftormar och kallas av denna anledning ”Snake Island”.
Man räknar det finns en orm på varje kvadratmeter på den 110 hektar (ca 650 x 650 m) stora ön, alltså ungefär 430 000 ormar! Den farligaste ormsorten på ön är Gyllene lansorm och det är också en av världens dödligaste arter. Den kan bli 3 meter lång och uppskattningsvis finns cirka 2 000 till 4 000 ormar av just denna sort på ön.
Ett bett av ormen är så giftigt att det dödar en människa inom en timme och giftet får den bitna kroppsdelen att helt enkelt börja smälta. I dag gör den brasilianska flottan regelbunden patrullering så att ingen äventyrare av misstag råkar gå i land på ön. Att landsätta en person med herpetofobi på denna ö vore ju ett grymt practical joke!
Ilha da Queimada Grande
Se mer bilder från Snake Island i bildgalleriet nedan.
#1: North Sentinel Island
Den farligaste ön av dem alla på denna planeten är dock utan tvekan ”North Sentinel Island”. I modern tid har hittills ingen människa besökt ön och överlevt…
Norra Sentinel ligger i ögruppen Andamanerna i Bengaliska viken i Indiska Oceanien mellan Indien, Burma och Thailand. Av ögruppens närmare 550 öar är bara 26 bebodda. En av dessa 26 öar är den mycket svårtillgängliga ön Norra Sentinel. Ön är till största delen skogbeklädd, omgiven av förrädiska korallrev, utan naturliga hamnar och havet utanför är stormigt och oförutsägbart.
Norra Sentinel är 60 kvadratkilometer stor (ca 8x8 km) och är så farlig att det är strikt förbjudet att besöka ön, det är inte ens tillåtet att komma i dess närhet! Indiska kustbevakningen patrullerar regelbundet på behörigt avstånd så att inga utomstående ska försöka ta sig till ön. Av de få som trotsat förbudet har hittills ingen överlevt…
På Norra Sentinel bor nämligen ett folkslag, kallat Sentineleser och dessa är extremt fientligt inställda till inkräktare. Alla som sätter sin fot på deras ö blir direkt beskjutna, attackerade och dödade av deras pilar och spjut. Sentineleserna är mörka, nästan svarta i hyn och kortväxta, 150 cm långa.
Folkgruppen de tillhör brukar kallas ”negrito” (liten svart person). Deras ursprung är höljt i dunkel. Man tror att de är ättlingar till människor från norra Indien, som vandrade över till Andamanerna från Burma under den senaste istiden, för ungefär 26 000 år sedan. Andra tror de kom från Afrika redan för 60 000 år sedan.
.jpg)
North Sentinel Island
Se mer bilder från ön i bildgalleriet nedan.
Klart är att de i årtusenden levt ostörda av världen runt omkring och om deras sedvänjor förändrats så har åtminstone inte deras levnadssätt i grunden påverkats. De har varit så isolerade att de sannolikt inte har något skydd mot vanliga sjukdomar som influensa eller mässlingen. Kontakt med omvärlden kan således bli förödande för deras egen överlevnad.
"I modern tid har hittills ingen människa besökt ön och överlevt…"
Den första dokumenterade landstigningen av främlingar på ön gjordes 1880 av den brittiske marinofficeren Maurice Vidal Portman. Sentineleserna höll sig då undan och undvek kontakt. Portman lyckades dock röva med sig en man, en kvinna och fyra barn till närliggande Port Blair, men när de vuxna snabbt dog av sjukdomar skickades de nu föräldralösa barnen tillbaka till ön. Kanske var det denna händelse som gjorde att ö-folket aldrig mer ville ha kontakt med främlingar? Kanske insåg man att främlingar bara förde med sig våld och död och var ett hot mot stammens överlevnad? Portman ska dock vara glad, han är nämligen den första och hittills ende som kommit från ön med livet i behåll!
94 år senare, 1974, försökte en grupp från National Geographic ta sig till ön men när de närmade sig ön blev de attackerade:
”I det tidiga morgonljuset steg en negrito ut ur djungeln med dragen pilbåge. Andra följde efter honom, alla mörka i hyn, välbyggda, med barkremsor runt sina biceps och otroligt långa pilar nedstuckna i sina barkbälten.
En av negriterna klev fram och avlossade en pil. Med hög klang slog den mot metallsidan på vår båt. Vi drog oss tillbaka och fortsatte längs kusten på jakt efter en säkrare plats att sätta iland våra gåvor. Men negriterna sprang efter oss längs stranden, sköt med sina pilbågar och kastade sten och drivved.”
En dokumentärfilmsfotograf som var med på båten blev träffad i benet av en pil och landstigningsförsöket fick avbrytas.
Antropologen Trilok Nath Pandit var regional chef på den indiska myndigheten för landets stamfolk. Han ägnade decennier åt att försöka närma sig sentineleserna, men blev vid samtliga försök alltid attackerad och beskjuten.
T.N. Pandits team överlämnar kokosnötter.
Unik bild från första och enda kontakten som skedde 1991.
”Vi hade tagit med gåvor, kastruller och grytor, stora mängder kokosnötter, verktyg såsom hammare och långa knivar. Vi hade också tagit med tre män från en annan lokal stam för att hjälpa oss tolka sentinelesernas språk och beteenden. De sentinelesiska krigarna mötte oss med arga och bistra ansikten, fullt beväpnade med långa bågar och pilar, redo att försvara sitt land och sköt pilar mot oss när vi gjorde försök att närma oss ön. ”, berättar Pandit
Det dröjde ända till 1991 innan Pandit och hans forskarteam lyckades etablera kontakt med invånarna på ön. Personer från stammen gick ut och mötte forskaren i havet ett par hundra meter från strandkanten.
”Vi var förbryllade över varför de tillät oss. Det var deras val att möta oss och det ägde rum på deras premisser. Vi gick ur båten, stod med vatten till hakan och gav dem kokosnötter och andra gåvor. Men vi fick inte gå i land på deras ö.”
När Pandit kom för nära land reagerade en pojke på ön.
– Han gjorde en grimas, tog sin kniv och signalerade att han skulle skära av mitt huvud. Jag kallade omedelbart efter båten och vi gjorde en snabb reträtt. Pojken gjorde det klart att jag inte var välkommen, berättar Pandit.
" Han gjorde en grimas, tog sin kniv och signalerade att han skulle skära av mitt huvud "
Detta var den första kontakten med sentineleserna sedan 1880 och den hittills enda kontakt som någon överlevt även om Pandit och hans forskarteam aldrig landsteg på ön som Portman gjorde 111 år tidigare.
Urbefolkningen på Norra Sentinel är den sista folkgrupperna på jorden som sedan dess inte har någon kontakt med omvärlden. Det är oklart hur befolkningen klarade tsunamikatastrofen 2004 som slog mycket hårt mot Andamanerna. Satellitbilder visade kraftig påverkan på Norra Sentinel som lyftes ur havet så att omgivande korallrev torrlades. Man tror att många sentineleser omkom och att stammen reducerades kraftigt men exakt hur många som omkom får vi nog aldrig reda på. Idag uppskattar man invånarantalet på ön allt från 50 till 800 personer, men förmodligen är de 200–300 individer, tror de flesta forskare.
År 2006 dödades två fiskare som gått i land på ön, och en vecka senare sågs deras kroppar upphängda och spetsade på bambupålar på stranden, korsfästa likt "fågelskrämmor" där de hängde under flera veckor. Kanske en varning för andra att inte komma nära ön.
Klassisk bild
En sentinell skjuter med sin enorma pilbåge mot helikoptern.
Hösten 2018 gjordes ett nytt mycket dumdristigt försök att etablera kontakt med sentineleserna när den 26-årige amerikanske missionären John Chau skulle försöka kristna öborna. John var medveten om riskerna och att han inte fick besöka ön. Han fick direkt en pil genom sin vattentäta bibel när han närmade sig ön första gången. Detta avskräckte dock inte John som mutat några fiskare att transportera honom mot ön, där han de sista 400 metrarna, denna gång i skydd av mörker tog sig i land med sin kanot.
Det blev det sista fiskarna såg av John i livet. Morgonen efter såg samma fiskare hur en grupp från ursprungsbefolkningen släpade John Chaus döda kropp -genomborrad av pilar- över sanden där de begravde den. De indiska myndigheterna vägrar göra några försök att gå i land på ön och hämta hem kroppen efter John Chau som hans föräldrar kräver. Risken att dödas av sentineleserna eller att de ska dö av vår närvaro anses för hög.
"Risken att dödas av sentineleserna eller att de ska dö av vår närvaro anses för hög"
Eftersom ingen haft någon närmare kontakt med sentineleserna, är väldigt lite om dem känt. Ingen kan deras språk. Desto mer vet vi om de övriga folken som bodde på Andamanerna innan européerna kom dit, och det finns inga skäl att anta att just sentineleserna skulle ha levt annorlunda från de övriga. I de andra samhällen som socialantropologen Alfred Radcliffe-Brown studerade på Andamanerna levde människorna i små grupper om 40–50 personer. Stammen rörde sig över små ytor – folkgrupper tre mil från varandra kunde vara helt omedvetna om de andras existens.
Alla andamaneser var jägare och samlare. Från vattnet fick de fisk, skaldjur och sköldpaddor. I skogen jagade de vildgrisar och samlade honung, frukt och nötter. Inom varje folkgrupps område fanns ett antal boplatser som man regelbundet flyttade mellan. Andamaneserna hade inga kungar eller uttalade hierarkier, förutom att de äldres ord generellt vägde tyngst. Högt värderade egenskaper som generositet, vänlighet, avsaknad av hetsigt temperament och skicklighet som jägare eller fiskare kunde också ge social status och inflytande.
Trilok Nath Pandit
Enda personen som överlevt ett möte med sentineleserna. (LÄNK)
" Folket insåg att det var nödvändigt att vara homogent för att undvika konflikter och splittring i samhället där jämställdhet och demokrati var viktiga faktorer "
Den raka motsatsen till Norra Sentinel hittar vi på andra sidan jorden högt upp i norr. Här finns idag ett folkslag som för bara några årtionden sedan var sju miljoner invånare. De levde rikt och lyckligt och -precis som sentineleserna- med samma kultur, samma traditioner och samma religion. Folket insåg att det var nödvändigt att vara homogent för att undvika konflikter och splittring i samhället där jämställdhet och demokrati var viktiga faktorer. Rika hjälpte de fattiga. Friska hjälpte de sjuka. Unga hjälpte de gamla. Alla var solidariska och aktivt delaktiga i det samhälle och den kultur som folket själva byggt upp och skapat. De levde i fred längre än något annat folk på jorden.
Lyckolandet var verklighetens Atlantis, det mytomspunna paradiset som uppslukades och sjönk i havet på grund av invånarnas synd! Kanske var det just detta som till slut skulle bli deras öde, för i Lyckolandet blev folket så blåögda och naiva av sin trygghet och hur övriga världen såg ut att man trodde sig leva i en okrossbar bubbla. Andra människor kallade lyckofolket ”det sovande folket” för de varken reagerade eller agerade när något farligt hände. De intalade sig själva att inget ont skulle drabba det fredsskadade och konflikträdda folket. Krig, svält, konflikter och förföljelse var bara något de sett på Tv-nyheterna, det var inget de trodde fanns på riktigt…
Socialdemokraterna.
Stefan Löfven indoktrinerar svenska folket att allt blir bättre med fortsatt socialism, höjda skatter och ökad massinvandring.
Man när verkligheten knackade på dörren till Lyckolandet och folket blev beordrade att plötsligt öppna sina hjärtan för invällande inkräktare var det ett fatalt misstag. Plötsligt ökade folkmängden rekordsnabbt till över tio miljoner invånare. Plötsligt ökade kriminaliteten, våldtäkterna och morden i okontrollerad fart. Plötsligt började skolor och bilar brinna. Plötsligt började flickor ramla ner från balkonger. Plötsligt skedde mord och skottlossningar så ofta att ingen längre reagerade.
Till skolan åkte barnen i könsseparerade skolbussar, i skolmatsalen serverades halalslaktad mat, på lektionerna satt flickorna i religiösa tvångskläder, på rasterna misshandlades lyckobarnen av inkräktarna och under skoltid våldtogs lärare. På sjukhusen fanns beväpnade vakter vid akutmottagningens ingångar, personalen hade speciella flyktvägar när hot uppstod och blåljuspersonal attackerades med stenar och brandbomber. Inkräktarna fick konstigt nog också speciella privilegier av lyckofolket, bland annat fick de gå före i bostadskön, de fick gå före på arbetsmarknaden, de fick gratis tandvård och körkort betalda av lyckofolket. De betalade utbildning för såväl deras nya som deras gamla språk. Lyckofolket köpte till och med in stora lyxvillor och byggde lyxlägenheter och helgedomar som de skänkte till inkräktarna. Inte ens när inkräktarna började brutalt gruppvåldta landets flickor reagerade det sovande folket! Man trodde sig bara göra något gott när man massimporterade utgifter och problem.
" De valde mellan inkräktare och utrotning eller pilbågar och överlevnad.
Ingen kallar sentineleserna ”rasister” eller ”främlingsfientliga” för deras kloka och logiska beslut "
Nu började helt nya kulturer och seder ta över i Lyckolandet men folket kunde inte förstå sambandet. De vägrade förstå varför Lyckolandet började vittra sönder. Landet började sjunka ekonomiskt, kulturellt, demokratiskt och moraliskt. Lyckolandet började förvandlas från utopi till dystopi.
De få som vågade inse framtidens allvar blev snabbt nedtystade av den styrande kultureliten och vänsteretablissemanget. Alla som såg negativt på den våldsamma samhällsutvecklingen och kulturberikningen stämplades som ”rasister” och ”främlingsfientliga”…
Deras tidigare så trygga tillvaro och deras naiva tilltro på sina ledare gjorde lyckofolket blinda för deras egen samhällsutveckling. Detta blev åter igen tragiskt uppenbart hösten 2018 när folket gick till val och över 80% av det sovande folket röstade för en fortsättning av den våldsamma och destruktiva samhällsutvecklingen ingen vaken människa vill ha…
Svenskarna.
Det sovande folket som går en mörk framtid tillmötes...
Lyckofolkets blåögt naiva inställning till inkräktare kommer nu göra dem till en evig minoritet i sitt eget land redan inom 40–50 år med nuvarande inflöde och barnafödande. Därefter kommer det gå mycket snabbt utför för den etniska ursprungsbefolkningen nu när folkhemmet byggs om för helt andra kulturer, religioner och moraliska aspekter på tex demokrati, kvinnor, homosexualitet, mat, kläder och husdjur - något lyckofolket alltid värnat högt.
De öppnade sina hjärtan så till den grad att de själva förblödde men de förstod aldrig vad de gjorde för fel. När dagen kommer då Lyckolandet sjunker i havet kommer de likt orkestern på Titanic glatt spela in i det sista som om katastrofen aldrig ägt rum. De vill hellre dö med det sjunkande skeppet än erkänna sina fatala politiska beslut!
Folket på Norra Sentinel insåg faran för över 130 år sedan. De valde mellan inkräktare/ utrotning eller pilbågar/ överlevnad. Ingen kallar sentineleserna ”rasister” eller ”främlingsfientliga” för deras kloka och logiska beslut för överlevnad. Indiska myndigheter har lagstiftat om deras beskydd, att de ska få överleva. Myndigheterna ska se till de inte ska behöva öppna sin ö för utomstående inkräktare. Stängda gränser är garantin för deras överlevnad.
Så om 40–50 år när lyckofolket förslavat sig själva till att bli förnedrade och förkastade av de som de själva välkomnat till sitt land så kommer sentineleserna fortsätta leva på sin paradisö precis så som de gjort i många tusen år!
Det välutbildade lyckofolket skulle haft mycket att lära av de primitiva vildarna på Norra Sentinel …
// Blenda W Thor.
Dokumentär & Youtube:
"Missionären John Chau och döden på Norra Sentinel-ön" SR-P3 (LÄNK)
"Är visumregler på Norra Sentinellerna annorlunda jämfört med Sverige?" SHA-70 (LÄNK)
Video:
Bildgalleri. Dubbelklicka och svajpa:
