Scanair-incidenten | S-sanningen

Händelser under kalla kriget:

Scanair-incidenten.

Den sovjetiske piloten aktiverade sitt radarsikte och rapporterat till stridsledningscentralen att han låst radarsiktet på målet, vilket innebar att han på order kunde avfyra en jaktrobot mot trafikflygplanet.

Natten mellan 1:a och 2:a september 1983 skjuts ett koreanskt jumbojet ner över internationellt vatten strax väster om ön Sachalin av ett ryskt stridsflygplan av typ Su-15 Interceptor.

Samtliga 269 människor ombord på flight KAL-007 omkommer, däribland amerikanska kongressledamoten Larry McDonald samt en svensk. Nedskjutningen föranledde en proteststorm och blev förstasidesstoff i hela världen. Mindre än ett år senare håller samma fatala misstag på att inträffa igen då ett ryskt stridsflygplan av typ Su-15 Flagon var mycket nära att skjuta ner annat civilt passagerarflygplan. Planet var ett svenskt Scanairplan, en Airbus A-300 med 276 svenska semesterfirare ombord...

Ett sovjetiskt jaktflygplan följer ett svenskt charterflygplan 1984 På kvällen torsdagen den 9 augusti 1984, under en stor sovjetisk luftförsvarsövning över Östersjön, blev ett svenskt Scanairflygplan plötsligt förföljt - in i svenskt luftrum - av ett sovjetiskt jaktflygplan. Händelsen blev flitigt omskriven i svensk dagspress. Trafikflygplanet, en Airbus A-300 under befäl av flygkapten Nils Benker, var på väg till Arlanda med 276 hemvändande charterturister från Kreta. Flygplanet följde den gängse färdvägen över Östeuropa och passerade Polen på 10 000 meters höjd på sin väg mot Gotland. Samtidigt genomförde några sovjetiska jaktflygplan av typen Su-15 "Flagon" fingerade anfall mot ett målförband över östra Östersjön.

Plötsligt flög ett av dessa jaktflygplan mot det svenska trafikflygplanet och förföljde det in över södra Gotland. Som närmast kom jaktflygplanet två kilometer från trafikflygplanet, vilket i tid bara är någon sekund ifrån i dessa hastigheter. Efter ett par minuters förföljande svängde det och vände åter mot den baltiska kusten. Hela händelseförloppet kunde följas av svensk radar och spelades in i form av PPI-film. Inga svenska stridsflygplan fanns i närheten, och två stycken AJ 37 Viggen beordrades därför omgående till området "för att 'visa svensk flagg'

Mer än ett civilt trafikflygplan hade tidigare skjutits ner av Sovjetunionen. Senast året innan hade det sydkoreanska KAL 007 gått undergången till mötes efter att ha skjutits ner väster om ön Sachalin utanför Sibiriens östkust. Såväl besättningen som alla passagerarna omkom. Hade något liknande varit nära att hända över Gotland?

"Det perfekta skjutavståndet för ett modernt robotbestyckat jaktplan är 2 000 meter", skrev Expressen. "Exakt det avståndet höll det sovjetiska SU-15-planet, när det den 9 augusti genomförde sitt skenanfall mot passagerarflyg-planet Airbus 300 från Scanair."

Expressen rapporterade även händelseförloppet i detalj, baserat på försvarsstabens och Försvarsdeparte-mentets gemensamma presskonferens fredagen den 7 september: "Kl 17.40: En av jaktpiloterna får order från markkontrollen att avbryta övningen och gå mot ett nytt mål - den svenska Scanair-maskinen." Svensk Pilotförening såg också mycket allvarligt på händelsen. "Det sovjetiska jaktflygplanet befann sig medvetet på dubbelt förbjudet område, nämligen i luftled och i slut-skedet på svenskt territorium i skjutläge bakom ett civilt trafikflygplan."

Times tecknare har gjort en närmast filmisk actionscen av den sovjetiska nedskjutningen av ett passagerarplan från Korean Air Lines (KAL 007) utanför Sibiriens östkust den 31 augusti 1983. I själva verket var det en lång och utdragen väg mot undergången för de 269 ombord. Tecknaren har avbildat en MiG-23 men det var en Su-15 som sköt ner planet.

En position som måste ha varit helt klar såväl för den ryske jaktpiloten eftersom vackert väder rådde som för rysk jaktstridsledning som med sin radarutrustning måste ha följt (lett?) hela förloppet. Ett sovjetiskt jaktflygplan som befinner sig så långt från sovjetiskt territorium är med all sannolikhet stridsladdat och riskerna för en vådaavfyrning kan ej negligeras. Trots presskonferensen, som ägde rum nästan en månad efter händelsen föreföll varken regeringen eller försvarsmakten särskilt oroad. "Det kan ha varit ett [ryskt] misstag", konstaterade Sveriges socialdemokratiska statsminister Olof Palme lite oengagerad. "Militären ansåg från början att det rörde sig om ett misstag från rysk sida", noterade pressen.

Misstag eller uppsåt?

Hade regeringen och försvarsmakten rätt? Var det ett oskyldigt misstag? Eller hade de 276 svenska charterturisterna svävat i livsfara? Kanske på grundval av Expressens beskrivning av "Det perfekta skjutavståndet" och ordval som "skenanfall" växte i sinom tid en myt fram om händelsen. Enligt vissa källor skulle nämligen signalspaningsmaterialet ha avslöjat än mer alarmerande fakta.

Den sovjetiske jaktflygaren uppgavs ha aktiverat sitt radarsikte och rapporterat till stridsledningscentralen att han låst radarsiktet på målet, vilket innebar att han på order kunde avfyra en radarmålsökande jaktrobot mot trafikflygplanet. Som en observatör kommenterade det hela: "Under några minuter hade mer än tvåhundra ovetande svenska charterturister svävat i akut livsfara."

Scanair Airbus A300

Slutbetänkandet av Säkerhetspolitiska utredningen av år 2000-02 angav följande som försök till förklaring av incidenten:

"Händelsen orsakade stor uppståndelse när den blev känd och flera teorier om bakomliggande orsak framfördes. I relativt färskt minne fanns då att Sovjetunionen ett drygt år tidigare skjutit ned en koreansk jumbojet, som kommit ur kurs och som sannolikt förväxlats med en amerikansk signalspanande RC-135. Att Scanairflygplanet förväxlats med ett mål i luftförsvarsövningen var därför en teori. En annan var att Sovjet inte bara genom de förmodade undervattenskränkningarna utan nu också i luften ville göra en markering mot Sverige. En tredje förklaring skulle kunna vara att Scanairflygplanet felidentifierats och tagits för ett deserterande flygplan som Sovjetunionen snabbt och resolut ville stoppa. Ytterligare en teori var att Sovjetunionen genom gränskränkningen ville tvinga fram svenska bevis och på så sätt erhålla detaljerade uppgifter om svensk luftbevakningsförmåga."

Vad hade egentligen hänt?

Teorierna om vad som hade hänt var många. Incidenten var onekligen allvarlig och på FRA gjordes därför en noggrann analys av vad som hade hänt på den sovjetiska sidan. Det inblandade sovjetiska jaktflygplanet var känt för FRA. Det var av typen Su-15TM och tillhörde 54:e gardesjaktflygregementet, som var baserat i Vainode i Sovjetrepubliken Lettland. Regementet hade en ärorik historia som sträckte sig tillbaka till andra världskriget och hade ett rykte som något av ett elitförband. Det hade alltid jaktflygplan i beredskap och var en viktig del av det sovjetiska luftförsvaret. När hög beredskap rådde skulle hela regementet kunna lyfta inom 30 minuter och under en larmövning 1984 visade det sig att hela regementet - 32 jaktflygplan - kom upp i luften på 24 minuter!

Su-15 var ett gammalt jaktflygplan. Det hade utvecklats för att kunna sättas in mot högtflygande bombflygplan - framför allt amerikanska sådana med kärnvapen som Sovjetunionen upplevde som mest oroande - och började serietillverkas redan 1966. Su-15TM var en modernare version, som kom i serietillverkning 1971-72. Den hade en bättre jaktradar och modernare beväpning, och det var ett sådant jaktflygplan som hade skjutit ner det sydkoreanska trafikflygplanet året före.

Dessutom hade den sovjetiske flygofficeren Anatolij Kornukov, som beordrade nedskjutningen av det sydkoreanska planet, tjänstgjort vid just 54:e gardesjaktflygregementet i Vainode fram till 1970. Synen på utländska flygplan som potentiella hot fanns alltså även bland sovjetiska förband i Baltikum. Su-15 exporterades aldrig utan användes endast inom Sovjetunionen. Det var ett mycket populärt flygplan bland sovjetiska jaktflygare.

Målning av incidenten där ett ryskt Su-15 Interceptor skjuter ner ett Koreanskt jumbojet varvid samtliga 269 ombord dödas.

Vad gäller 54:e gardesjaktflygregementet hade det flugit Su-15 sedan 1967, och många av dess flygare var mycket erfarna. Vid den sovjetiska luftförsvarsövningen hade den Su-15 som sedan flög in över Gotland övat tillsammans med andra jaktflygplan från samma förband. Tyngdpunkten i övningen hade varit att öva i telestörd miljö. Eftersom det var en övning hade de sovjetiska telemotmedlen riktats mot den egna radarluftbevakningen och stridsledningen. Det sovjetiska jaktflygplanets uppgift i övningen hade varit att öva anfall mot utsedda målflygplan, ett antal bombflygplan av typen Tupolev Tu-16.

Det var strax efter klockan 17.40 som jaktflygplanet lämnade övningsområdet, placerade sig i läge bakom Scanairflygplanet och följde det in över Gotland, för att några minuter senare avbryta förföljandet och återvända till hemmabasen. Det fanns inte något som tydde på att incidenten hade påverkat den sovjetiska luftförsvarsövningen. Den fortsatte efter incidenten som om inget hade hänt. Jaktflygplanet föreföll inte ha haft beredskapsuppdrag. Sovjetiska jaktflygplan på beredskapsuppdrag var alltid fullt beväpnade, men så var inte nödvändigtvis fallet med flygplan under övning. Jaktflygplanet hade använt sin navigationsutrustning, i samband med förföljandet av trafikflygplanet. FRA:s slutsats blev att gränskränkningen kunde bero på brister i den sovjetiska förmågan att identifiera olika flygplan, särskilja närliggande mål och bestämma korrekt position, i synnerhet i telestörd miljö.

Jaktflygplanet Su-15TM var utrustat med en jaktradar (RP-26 Taifun-M), Någon sådan radar hade inte registrerats i samband med händelsen, och det är därför inte sannolikt att den sovjetiske jaktflygaren hade aktiverat sitt radarsikte. Inte heller hade den sovjetiske piloten, såvitt FRA kände till, rapporterat till stridsledningscentralen att han låst radarsiktet på målet. För övrigt användes vid den tiden normalt inte flygplanets egen jaktradar vid beredskapsinsatser, om den sovjetiske piloten trots sitt deltagande i övningen ändå skulle ha beordrats att utföra en sådan.

Såväl vid beredskapsinsatser som vid skarp jaktrobotskjutning var sovjetisk praxis att flygplanet leddes från marken. Piloten följde order från stridsledaren - som arbetade med hjälp av den markbaserade luftförsvarsradarn - under hela anflygningen mot målet och slog på sin jaktradar först i samband med målfångning och eldgivning. Det uttalade syftet med förfarandet var att närma sig målet utan att upptäckas genom de egna radarsignalerna.

Det var ytterst nära att ett svenskt passagerarplan med 276 ombord blev nedskjutet. I sista sekund upptäcker den ryska piloten att han flugit in över Gotland och avbryter sitt uppdrag...

Det sovjetiska förfarandet var välkänt inom flygvapnet. Den svenske spaningsflygare som tog fotografierna beskrev de sovjetiska flygarnas arbetsmiljö på följande sätt: "Ryska piloter hade en svår uppgift. De kunde inte som [de svenska flygarna] svänga och stiga som de själva ville. Det var den operative chefen sittande i en radarcentral som beordrade alla rörelser i luften. De kunde enbart ändra höjd och fart efter tillstånd."

Sovjetiska flygare började inte använda egen jaktradar vid beredskapsinsatser förrän några år senare och då som en reaktion på den unge västtysken Mathias Rusts intrång i sovjetiskt luftrum den 28 maj 1987 med en Cessna, som han sedan landade på Röda torget i Moskva.

Det fanns följaktligen, enligt det för FRA tillgängliga materialet, ingen anledning att misstänka att det sovjetiska jaktflygplanet faktiskt haft för avsikt, eller haft möjlighet, att skjuta ner Scanairflygplanet. Det fanns inte något som tydde på att gränskränkningen var en medveten planerad markering mot Sverige. Slutligen fanns det heller inga tecken på att man från sovjetisk sida tyckte sig se ett deserterande flygplan. I sådant fall skulle man åtminstone ha eftersträvat att sätta in beväpnad beredskapsjakt.

Su-15-flygplanet och dess jaktstridsledare hade förmodligen av misstag tolkat Scanairflygplanets radareko som ett målflygplan i övningen, inte ett mål som man skulle bekämpas med skarpa vapen. Rapporten om händelsen blev därför inte särskilt alarmerande. Och regeringen och försvarsmakten såg därmed, baserat på ett tillfredsställande underrättelseunderlag, ingen anledning till oro. Incidenten fick dock ändå konsekvenser för de svensk-sovjetiska relationerna, och massmedia skrev utförligt om händelsen. Inget tydde på att spekulationerna i massmedia var riktiga, men som ofta är fallet när medierna blåser upp en händelse får den politiska konsekvenser, i detta fall för Sveriges relation till Sovjetunionen. Spekulationerna fick ett eget liv och förblev i det allmänna medvetandet som legender bland andra, långt efter att de förlorat all praktisk betydelse.

// Blenda W Thor.

KÄLLA & LÄSTIPS:

"Svenskt flyg under kalla kriget" (2016)

"Hemligstämplat" (2020) av Michael Fredholm

Texten till "Murders In The Skies" av Gary Moore från albumet "Victims Of The Future" - 1983:

Time was running out for everyone,
Flying over the Sea of Japan.
None would live to see the rising sun,
Death was following close at hand.

The Russians have shot down a plane on its way to Korea.
Two hundred and sixty nine innocent victims have died.

Murder in the skies came without a warning.
Murder in the skies, black September morning.
Murder in the skies came without a warning.…

Time was running out for all on board,
Soaring up through the shadows of night.
High above the clouds the engines roared,
This would be their final flight.

The russians have shot down a plane on its way to Korea.
Two hundred and sixtynine innocent victims have died.

Murder in the skies came without a warning.
Murder in the skies, black September morning.
Murder in the skies.

Kommentarsfält:

Time was running out for all on board, Soaring up through the shadows of night. High above the clouds the engines roared, This would be their final flight.

Time was running out for all on board,
Soaring up through the shadows of night.
High above the clouds the engines roared,
This would be their final flight.