Barnhemsbarnen

Barnhemsbarnens röster.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"-Min starkaste känsla är sorg över hur mitt liv blev..."

Under den s.k. ”Barnhemsperioden” (1945-1980) kränktes, misshandlade, utnyttjades och vansköttes över 300,000 svenska barn på välfärdsstatens barnhem. De utsattes för fysiska, psykiska, verbala och sexuella övergrepp. Ingen kontroll gjordes, ingen kontaktade dem, ingen såg eller skyddade dem, ingen tillsyn eller uppföljning utfördes. Inga enskilda samtal fördes med de utlämnade barnen. De övergavs!

Det socialdemokratiska folkhemmet övergav dem åt sitt öde, överlämnade barnen till sadistiska våldsmän, pennalister och pedofiler. De fick sin barndom krossad av ett system som inte fungerade. Ännu idag har ingen socialdemokratisk partiledare bett dessa 300,000 barnhemsbarn om ursäkt för en av vår nutidshistorias vidrigaste, värsta och största skamfläckar i modern tid! Nu låter vi några av alla dessa barn - som idag är vuxna människor - få berätta sin historia:

" -När jag var tio år, 1957, blev jag och mina fyra syskon omhändertagna av barnavårdsnämnden. Ingen talade om för oss vad som skulle ske. Vi var oerhört fattiga. Hemmet var en osäker plats med slagsmål, fulla, hårda ord och beskyllningar. Jag var trots min ringa ålder mammas förtrogna och det var svårt att bära. Min mamma var psykiskt sjuk och pappa var alkoholist. Vi fördes till ett barnhem där vi blev kvar i två år, sedan placerades vi ut i olika fosterhem.

I samband med det tappade vi syskon kontakten med varandra. Jag kom till ett ganska ungt lantbrukarpar utan barn. Hon tyckte inte om mig, medan han hade ett lismande sätt och ofta försökte ta på mig.

En kväll när hon var borta hade han sina suparkompisar där och de kom upp till mitt rum och slet av mig täcket. Han försökte gå längre, men jag kämpade emot och han gav sig. Jag blev ännu mera ledsen efter detta.

Toeloe_1932–Fru Knape och barnskoeterska_Blogg.jpg

De behandlade mig som en piga och kommenderade mig på ett iskallt sätt, känslor var förbjudna att visa. Och jag försökte göra allt så bra jag kunde. Ingen person från myndigheterna kom och hälsade på eller frågade hur jag hade det. Jag tog realexamen när jag var 16 år och blev äntligen fri. Jag har hela mitt liv haft svårt med tillit till andra människor, har aldrig sett mig som älskad. Om jag har blivit sårad på något sätt har jag tyckt att det var som väntat. I hela mitt liv har jag inte mått bra psykiskt. Men jag har aldrig knarkat eller supit utan varit en »skötsam och duktig kvinna«. Tre av mina syskon blev missbrukare. Min bror dog av alkoholskador 51 år gammal. Systrarna blev drogmissbrukare och prostituerade sig. Men min yngsta syster, som blev adopterad, klarade sig bra. Min starkaste känsla är sorg för hur livet blev.

KARIN. Född 1947.

CHRISTER:

" -Mina föräldrar ansåg att jag var utvecklingsstörd, och 1961 skickades jag till Ekhagens skolhem för sinnesslöa barn. Det var en uppfostringsanstalt som låg i Karlshamn i Blekinge. Då var jag sju år gammal. Jag minns resan dit. En tant som hette Liljefors hämtade mig i skolan och åkte med mig till Bromma flygplats. På den tiden var det många mellanlandningar på vägen och jag frågade vart vi skulle åka, men fick inget svar.

När jag kom dit fick jag ta av mig alla kläder och sätta på mig deras kläder. Jag frågade vad jag hade gjort för att behöva vara där, men fick inget svar då heller. Det fanns en rektor som brukade skramla med nycklar bakom ryggen. Jag var väldigt rädd för honom. Han kunde trycka upp pojkarna mot väggen. När man badade i källaren var det personal som tog en på könsorganen. Efter det vägrade jag bada. När jag blev ledsen fick jag en spruta som gjorde mig dåsig. En gång kom det en delegation till skolhemmet. Jag pratade med dem och för det bestraffades jag med att ligga inlåst en natt helt naken på en madrass.

Stryk fick man också, en gång för att jag hade varit i ett samlingsrum där andra pojkar ställde till med en massa skadegörelse. Många av pojkarna var ju rätt farliga. En av dem kastade en yxa mot mig i slöjden som precis missade. En lärare ansåg att jag var felplacerad, jag borde inte vara på ett hem för sinnesslöa. Men jag blev ändå kvar där till 1969, i nästan nio år. Sedan kom jag till en fosterfamilj som tog bra hand om mig, jag trivdes där. Som vuxen har det gått bra för mig, jag har kört buss åt SL i Stockholm i trettio år och jag har familj och barn. Men jag går i terapi. Såren verkar aldrig läka. Jag fick aldrig leka som barn. Ibland hade jag frigång i en timme då jag fick gå ut ensam. Men jag var totalt maktlös. Jag funderar fortfarande på vad jag hade gjort för att bestraffas så här. Och varför ingen brydde sig om mig. Hur kan man göra så mot barn?

CHRISTER, Född 1954

EIVOR:

" -Vi bodde i Kiruna. Pappa hade inte arbete och mamma levde på sitt utseende. Med det menar jag att hon var prostituerad. 1944 blev hon tvångssteriliserad. Året efter blev jag omhändertagen, jag var tre år gammal. Mina föräldrar hade då flyttat till Koskullskulle. Vi bodde i ett rum och kök, de vuxna, alla mina syskon och jag, och en morbror. Vi hade allt vi ägde i en resväska. Min mormor, som alltid varit min ledstjärna, hade tio barn. Åtta pojkar och två flickor.

Bara en av pojkarna blev inte alkoholist. Och mamma, hon dog när hon var 69 år. Hon dog av en överdos, vid den åldern! Jag har haft en Gudstro, och det har gjort att jag klarat mig. Jag var kvar på Kiruna barnhem till 1949-50. Man låg i stora sovsalar. En gång blev jag fastbunden av de andra barnen tills jag kissade i sängen. Sedan fick jag stryk av personalen för att jag hade kissat på mig. Jag hade varit olydig. Sedan dess är jag väldigt mörkrädd, eftersom jag inte litar på vad människor kan göra.

En gång blev jag anklagad för att ha stulit 50 öre från vaktmästaren, trots att jag var oskyldig. Då blev jag inlåst och fick bara vatten och bröd. Ingen lyssnade på vad jag sa. Det gör fortfarande ont. Men det fanns bra personal där också, tant Karin, tant Beda och tant Tekla, så hette de. Det kom människor dit för att se om de ville ha någon av oss. De tittade i munnen och klämde på oss som om vi var kreatur. Jag var där med min tvillingsyster och det var ju sällan de ville ha två barn, bara ett. Men till slut kom vi till ett fosterhem i Notviken. Mannen var maskinuppsättare vid järnvägen och kvinnan var förskolelärare, om jag minns rätt.

Jag och min syster hade svurit på att aldrig kalla någon för mamma eller pappa, men de tvingade oss. Fostermodern hade ledgångsreumatism, så vi blev deras pigor. Vi fick städa, tvätta, rensa ogräs och sälja jordgubbar från deras trädgårdsland på torget. Vi skulle aldrig vara i vägen. Fosterfadern tafsade på oss. Jag berättade det för barnavårdsmannen men han trodde inte på oss. De skar av alla kontakter med vår familj. Julklappar från mormor fick vi inte ta emot. Vi blev kvar där tills vi var 13 år, sedan ville de inte ha oss längre. Jag var rätt trotsig vid den åldern och jag gick i realskolan. Så istället hamnade vi hos en familj i Svartöstaden. Där låste de in oss i köket om nätterna. Den här tiden var väldigt stökig.

När jag var hemma och hälsade på hos min mamma, så dödade min bror vår styvfar. Jag skickades tillbaka med tåg till Svartöstaden, men sedan placerades jag hos en ny fosterfamilj på Skurholmen i Luleå, hos Naima och Karl-Axel. Han var arkitekt och hon var lärarinna i svenska och engelska, precis som jag blev sedan. De räddade mig. Som vuxen har jag gjort flera dåliga val, eftersom jag var dålig på att förstå konsekvenserna. Jag har också känt utanförskap och ensamhet hela mitt liv. Men jag har lätt för att bli glad för småsaker och jag blev en kärleksfull människa. Idag som pensionär lever jag för mina barn och mina åtta barnbarn.

MARIE, Född 1942

LINDA:

" -Min far söp friskt och hade ett himla humör, slog både mig och mina systrar, ofta använde han livrem. Vilket gjorde att jag inte vågade vara hemma. Jag var född harmynt och fick lida för det, »din harmynte jävel«, fick jag höra. Jag var ute och drev, snattade, vågade inte vara hemma.

Blev omhändertagen vid sju års ålder och placerades på Norra Valbo barnhem. Där fick jag ett knippe stryk av föreståndarinnan. Hon använde baksidan av en mattpiska.

Jag var rymningsbenägen (ville hem) och efter cirka ett år placerades jag då på Sävstaås barnhem i Bollnäs. Föreståndarinnan skulle kallas »tant mamma« och hon ledde detta barnhem med hårda nypor. Barnhemmet stängdes 1953 och jag blev placerad hos en fosterfamilj. Där skulle jag gå ut skolan, men frun i familjen var stenhård och jag skrämdes på flykt. Polis kom och jag hamnade på Hälsinge barnhem i Järvsö, också med en hopplös föreståndarinna som slogs.

Där var jag i cirka ett år då jag blev fosterhemsplacerad på en gård i Väse utanför Karlstad. I arkivpapperen står det om en fin villa men sanningen var den att jag fick bo i uthuset. Halv fem fick jag gå upp och vara med vid mjölkning. Jag hade en hund som hette Jack och som blev min bästa vän. Men han blev skjuten av Nisse i granngården. På min fråga »varför« svarade han att »ni bärnhemsongar sa inget ha«! Jag ställde mej på tå och skallade honom rätt i ansiktet. Samma natt rymde jag till min mor som då bodde i Nynäshamn (hon ville inte ha mig). Jag tog mig då till min far i Göteborg (han ville inte ha mig heller). Då gick jag till barnavårdsnämnden i Göteborg och blev hjälpt till »Alpklyftan« som var ett pojkhem på Herkulesgatan.

Jag gick till sjöss 1957 och var ute i över tio år. Anser att jag uppfostrades där, av sjömän och det är jag tacksam för. Nån hjälp har jag inte fått från myndigheterna. Ingen har frågat efter mig när jag varit placerad. Sandvikens kommun som var min huvudman har jag fått en ursäkt från, de har erkänt att de inget gjort. Det jag fått lära mig var att jobba och det har jag gjort stenhårt, bara för att kunna försöka glömma. Nu drygt sjuttio år fyllda lever jag med en kvinna som heter Monica. Vi bor i Ulricehamn och jag tycker att jag har det ganska bra. Minnena finns där för alltid, över en förlorad barndom, av allt stryk jag fått erfara. Det är inte synd om mig idag, men det är jävligt synd om den där lille killen som var jag. Den största känslan är ändå att inte få svar på alla frågor jag bär inom mig, alla dessa varför? Varför Just jag?

KJELL, Född 1941

SOFIA:

" -Jag blev omhändertagen redan när jag var ett år gammal och hamnade på Myrornas barnhem, tror jag att det var, i Göteborg. Därefter blev jag fosterhemsplacerad i en liten by utanför Skövde. Anledningen till att jag blev omhändertagen var att båda mina föräldrar missbrukade alkohol. Dessutom tror jag, nu när jag läst papperen från barnavårdsnämnden, att min mor också »gick på gatan«. Så här i efterhand var det väl positivt att jag kom bort ifrån två missbrukande föräldrar.

Min biologiska syster, som var två år äldre än jag, bodde i samma fosterhem och jag blev kvar där ända tills jag fyllde arton år. Då flyttad jag hemifrån. Min fostermor var underbar. Vi var släkt på långt håll. Men min fosterfar gav oss mycket stryk och tvingade oss till hårt arbete från tidig morgon till sen kväll, före skolan och efter skolan. Sommarloven var som ett enda långt arbetspass. Gården var ganska stor och det fanns inga anställda. Istället använde sig min fosterfar av ungdomar som kommit snett i samhället.

Ingen vågade säga ifrån till fosterfadern som bestämde allt. Dessutom förgrep han sig sexuellt på min syster. Han var ganska gammal, mer än femtio år äldre än vi. Det pågick i många år, ända upp i hennes tonår. En dag berättade hon det vid middagsbordet. Fostermamman blev livrädd och det tystades ned. Men en dag var det nära att hans egen biologiska son sköt honom i ryggen under jakt. Han besinnade sig dock.

Även jag utsattes sexuellt under flera år, av en dotter i huset som var tio äldre än jag. Nu tolkar jag det som att dottern själv varit drabbad av sin far, men det vet jag egentligen inget om. Med jämna mellanrum kom inspektören Hillevi Engström från barnavårdsnämnden [ej identisk med statsrådet Hillevi Engström] och besökte oss. Men vi fick aldrig vara ensamma med henne så vi kunde berätta, utom vid ett enda tillfälle. Då berättade min syster att det förekom sexuella övergrepp. Hillevi Engström blev rasande på henne och sa att vi hade det så bra på gården. Vi var bara otacksamma! Sedan vågade vi aldrig mer dra upp detta.

Min barndom har präglats av rädsla. Rädslan för att hela tiden få stryk av fosterfadern. Rädsla för sexuella övergrepp. Man var alltid rädd. Det blev inte bättre i skolan, där blev man offer för mobbning för att man inte var som alla andra. Då menar jag att jag inte hade mina riktiga föräldrar och att vi inte fick moderiktiga kläder som övriga klasskamrater Allt det här har satt sina spår. Jag mår inte bra och jag funderar väldigt mycket över hela barndomen. Samtidigt har jag lärt mig hur man inte ska uppfostra barn.

"PETER", Född 1963

Pernilla Forssell är en annan som drabbades. Hon berättar att övergreppen började när hennes fosterfamilj köpte en sommarstuga. – Den låg jättevackert till. Det var vid en sjö. Alla tyckte att det var en sommaridyll. Då var Pernilla nio år. I sommarstugan spenderade familjen hela somrarna och många helger. Här bodde också en äldre manlig släkting till familjen. Det började oskyldigt vid matbordet. Och då kunde han sitta och ta på mig på benet, upp på låret. Och han tog mig och kladdade på mig. Alla såg, men det var ingen som gjorde någonting åt det. Under flera år pågick taffsandet som sen övergick i allvarliga övergrepp. Pernilla tvingades till oralsex. Det blev bara värre och värre. Sen när jag blev 12 så blev det fullbordat. Efter så, jag skämdes jättemycket, jag tog på mig skuld. Enligt Pernilla, så visste hennes fosterföräldrar vad som hände. De är fortfarande i livet.

Sommaren när hon fyllt 14 år var det dags att återvända till sommarstugan. Men Pernilla vägrade. Och fostermamman blev arg. Och hon slog och hon slog och hon slog. Pernilla rymde och polisanmälde sin fostermamma som dömdes för misshandel. Enligt fosterpappan slutade familjen då att ta emot barn. De säger att de gått vidare och att saken är utagerad. Men för Pernilla skavde såren länge efter de åtta åren som hon var placerad. Hon kommer ihåg hur hon påverkades efter placeringen. Mera rädd, man var mer försiktig. Man drog sig undan, samtidigt som man var bland folk. För att hålla sig lite säker. Idag är hon 42 år. Försiktigheten gör sig fortfarande påmind. Nu bor hon i ett litet hus långt ute på landet. Från det jag var 20 till det jag var 40 så hade jag fortfarande mardrömmar om det. Jag hade ångest. Svårt med relationer. Svårt med tillit. Alltså det har satt så djupa spår.

PERNILLA:

Johnny Lindén - nu en bra bit över 60 år - var en av pojkarna som placerades Skärsbohemmet. När Johnny Lindén var elva år var det mycket bråk hemma. Hans föräldrar höll på att skilja sig och han hade börjat slåss i skolan. 1961 tog barnavårdsnämnden i Göteborg beslut om att Johnny skulle omhändertas. Han placerades på Skärsbohemmet utanför Alingsås.

– Det var ju mycket slag och så däruppe. Vi blev inlåsta i bastun ibland. Det var ren, ram pennalism. På Skärsbo använde föreståndaren en särskild behandlingspedagogik - en slags sysselsättningsterapi. Pojkarna sattes i hårt trädgårdsarbete. Vi var i princip livegna.

De hyrde ut oss till kringboende som arbetskraft. Vi tvingades kratta och städa. De utnyttjade oss till gratis arbetskraft. En del av pojkarna blev slagna av föreståndaren på Skrärsbo. Ofta var det föreståndaren själv som inne på sitt kontor slog barnen, enligt vittnesmål från de placerade pojkarna.

-Man var ju livrädd för att göra någonting. Jag kommer ihåg det som igår. Man väntade bara på att han skulle gå gång. Det var ett jädra liv på honom där inne. Det var precis som han fick överslag ungefär. För han hade någon form av aggressivitet, aggression inom sig som han fick utlopp för. När Johnny blev inkallad till föreståndaren blev han inte slagen. Istället gjorde föreståndaren obehagliga undersökningar, enligt Johnny. Jag fick dra ner byxorna och han kände på mig i underlivet. Föreståndaren var inte läkare. Men undersökningarna av Johnnys underliv var återkommande. Det tillhör ju inte hans jobb som föreståndare att undersöka oss i underlivet. Det låter ju helt absurt, tycker jag. Det var som en skyddad verkstad däruppe. De bodde där. Vi bodde där. Det fanns ingen insyn vad de höll på med.

I den så kallade vanvårdsutredningen framgår det att en vanlig bestraffning på barnhemmen i Sverige var isolering. Johnny bodde på fyra olika barnhem. På ett av hemmen blev han inlåst i ett rum i nästan en hel vecka. På Skärsbo hände det flera gånger. Han och de andra pojkarna låstes in i en bastu som låg i hemmets källare, enligt Johnny Lindén. Som en straffåtgärd. Det gjorde de rätt ofta, låste in oss i bastun. Det behövde inte vara några större grejer utan det var för att markera sin makt. Det var inte mycket mer än att sitta därinne bara. Vi satt bara därinne och väntade på att bli utsläppta. Det var väldigt otäckt faktiskt. I vanvårdsutredningen framgår det också att det var många omhändertagna barn som utsattes för sexuella övergrepp på barnhemmen. I den statliga utredningen kan man läsa att drygt åtta av tio blivit utsatta för fysiskt våld eller sexuella övergrepp.

JOHNNY:

" -När jag var fem år och min bror ett år tog vår mor sitt liv. Vår far ansåg sig inte kunna ta hand om oss. Genom barnavårdsnämndens i Trollenäs försorg placerades vi på Dammhejdans barnhem i Ystad. Min bror och jag fick inte vara på samma avdelning så jag såg honom bara en enda gång under den tid vi var där. Jag minns så tydligt den sorg jag kände efter att ha förlorat hela min familj ... minns att jag ofta satt i ett fönster och grät i förtvivlan och saknad.

Ofta har jag undrat var de vuxna fanns, ingen brydde sig och ingen försökte trösta. När jag var sex år placerades jag hos en familj som skulle adoptera min bror. Men frun i huset ville bara ha pojkar och mig behandlade hon med kyla, hån och sarkastiska tillmälen. Jag minns att hon var riktigt elak ibland, hon slog aldrig men ord kan ofta göra mera ont än slag. En dag ett år senare, när jag gick i första klass på vårterminen och kom hem från skolan, hämtades jag helt utan förvarning av en barnavårdsman.

Då stod min resväska färdigpackad och jag fick säga adjö till min lillebror som låg sjuk i mässlingen. Jag minns att han sov så han hörde inte mitt »hej« och kände inte min klapp på kinden. På tåget därifrån började jag nog fatta vad som var på gång och jag kommer ihåg att jag var så fruktansvärt ledsen. Jag lämnades av tillsammans med min väska på ett nytt barnhem utanför Lund. En kvinna tog emot mig och följde med mig ner i källaren till matsalen, men hon satte sig inte utan stod bakom min rygg medan jag åt den mat som var framställd. Jag grät och åt. Ingen mer fanns i matsalen så jag kände mig väldigt ensam, ledsen och stukad.

Efter en tid ... kanske någon månad senare kom min far för att hämta mig. Han tog mig med till sin syster — min faster — och hennes familj, som var lantarbetare utanför Svalöv. Där fick jag redan från början vara med i de arbetsuppgifter de hade i lantbruket. Betor som skulle gallras och hackas och på hösten grävas upp. Har i färskt minne hur ont det gjorde i händer, armar, axlar och nacke av kylan när det var frost i blasten. Hela tiden nya arbetsuppgifter, på fälten, i hemmet och i trädgården. I stallet var det min uppgift att tömma mjölkhinkarna vid mjölkningen. Det blev många vändor till mjölkkammaren med en 15-litershink i varje hand som sen skulle lyftas högt för att tömmas. Något kamratumgänge eller lek efter skolan var det nästan aldrig tal om, alltid något arbete som väntade.

Min lärarinna ville ge mig gratis pianolektioner efter skolan -jag var väldigt musikalisk — men det kom inte på tal då jag hade viktigare saker att göra. Min lilla kusin, deras yngsta dotter, fick ett piano i present lite senare, som jag fick lära henne att spela på, men jag fick bara spela när hon gav tillåtelse. Det var också min uppgift att fixa förmiddags- och eftermiddagskaffe till »far« de dagar »mor« var i arbete med andra sysslor på gården. Det var då det började — hans vidriga sexuella övergrepp. Redan den första sommaren, då jag var drygt åtta, tog han upp mig på vinden ... jag vill inte berätta detaljerna, men det som skedde där, då — och följande år — har fått mig att känna stort äckel och avsky för sex resten av livet. Efter mjölkningen (vilket jag hjälpte till med varje dag) skulle jag med honom upp på höskullen för att kasta ner hö till korna ... där var han på mig igen. Skam, skuld, förnedring och känslan av att vara utnyttjad har följt mig genom livet och i samlivet. Mitt totala ointresse och rent äckel inför sex har med all säkerhet bidragit till att rasera mina båda äktenskap.

Detta var ett fullständigt kärlekslöst hem. Hur jag än ansträngde mig fick jag aldrig beröm, aldrig nånsin en kram eller ett vänligt ord, bara bannor och ovett. En enda gång så »mor« någonting som jag inte förstod. Hon sa: »Nu har du överträffat dig själv«, och jag visste inte om hon tyckte att jag gjort nåt bra eller om det var kritik, och jag vågade inte fråga. Stryk fick jag ofta, både med mattpiskare, sopkvast och livrem, örfilar var vardagsmat. Vi skolbarn gick och badade varje lördag på brandstationen intill skolan. I spegeln kunde jag ofta se att jag hade blåröda märken i baken efter mattpiskaren eller något annat, och jag skämdes förfärligt. »Mors« favoritbestraffning var att med knogarna knacka mig på pannbenet, vilket gjorde mycket ont. Detta gjorde hon ofta när hon tyckte att jag inte gjort mina sysslor fort nog, eller att jag svarat på ett sätt som hon inte gillade. Nu på gamla dar har jag fått berättat av släktingar och från samtida arbetare på gården att man tyckte väldigt synd om mig, att »dom« inte var snälla mot mig, att »dom« var väldigt orättvisa. »Dom skrek på dig alltid, allt skulle du göra och allt fick du skuld för«, har man berättat mer än en gång. Jag hade väldigt lätt för mig i skolan och min lärare ville att jag skulle få läsa vidare, men det fick jag inte. Min faster hade istället ordnat en pig-plats till mig på en gård några mil bort och där började jag strax efter konfirmationen. Min barndom har legat väl förpackad längst ner i »ryggsäcken« i många år, men nu när man börjar rota i det gamla så kommer den förfärliga sorgen upp igen.

ANITA, född 1941

" -Vi var resande och levde på att bedriva handel. Min far hade inget fast jobb, hur skulle han kunna få det? Han var tattare, det var efter kriget och många var utan arbete. Inte gav man tattarna företräde. Dåliga bostäder fick de och man flyttade mycket. På somrarna var man ute som alla andra resande, för att klara sin försörjning. Det är då de beslutar om att omhänderta mig för skyddsuppfostran.

Min far hade avtjänat ett fängelsestraff och i mina papper står att jag kunde bli kriminell om mina föräldrar fick ha hand om mig. Omhändertagandet skedde i min moster Huldas hem och det var en skräckupplevelse. Fem-sex polis rusade in och bröt omkull min far och satte handbojor på honom.

Två barnavårdskärringar slet mig ur famnen på min mor, den ena tog ut mig till polisbilen för transport till Vidkärrs barnhem. Det var 1948 och jag var fyra år gammal. Alla jag talat med efteråt säger att jag hade varit ett öppet och lite lillgammalt barn, men efter omhändertagandet blev jag instängd och svår att nå.

Ingen tog egentligen reda på hur jag mådde, jag skulle bara vara tyst och bete mig som om inget hänt. Mina första minnen från Vidkärr är att vi blev tvångsduschade på morgonen i iskallt vatten. Detta är något jag aldrig glömmer. Ett straff jag fick var att bli isolerad i ett sjukrum. Jag hade fått en cykel av min far, men personalen trodde att jag hade stulit den. Jag svarade emot personalen och talade om att jag hade fått den av pappa. På den tiden var det inte alla som hade telefon så pappa kunde inte styrka att jag talade sanning; Så jag blev isolerad och de sa att jag inte skulle få komma ut förrän jag erkände.

Första dygnet låg jag fastspänd i bälte i en säng, de bältade ben, armar och midjan. Andra dagen tog de bort bältet. Jag mint inte hur lång tid jag fick stanna kvar där. Jag fick aldrig någon ursäkt för denna behandling, fast de hade fel. Cykeln såg jag aldrig mer. Personalen låste ofta in mig i en liten skoskrubb under en trappa som gick upp till andra våningen. Föreståndarinnan hade ljuset släckt under de första timmarna, sedan fick jag putsa en massa skor, något som tog hela dagen. Denna skrubb gav mig mardrömmar och dessutom blev jag mörkrädd av behandlingen. En i personalen sa en sak som jag aldrig kan glömma: »Tattarungar ska härdas och dom är tjuvpack allihop«, samtidigt som hon lyfte upp mig i håret så det knakade i hårrötterna och gjorde fruktansvärt ont. Jag kan fortfarande se henne framför mig. När hon lyfte mig i håret undrade jag vad jag hade gjort henne och vad tattare var för något? Då visste jag inte vad det var, men det fick följa mig i stort sett hela uppväxten.

Det jag än i dag inte kan förstå är varför personalen inte skyddade de små från de stora barnen, det fanns verkliga pennalister där vilket personalen måste ha vetat om. Under hela min vistelse på Vidkärr så gick det inte en dag utan att jag fick stryk, fysiskt och psykiskt. Hade mitt liv blivit annorlunda om jag inte hade pekats ut som tjuv varje gång någon pratade om mig? Eller om jag inte blivit anklagad varje gång något försvann, jag kunde ju inte hjälpa att jag var av resandesläkt? Än i dag lider jag av dessa hemska upplevelser. Ibland vaknar jag genomsvettig från någon mardröm. Jag skulle aldrig utsätta någon levande varelse för det jag varit med om. Sedan var jag i ett fosterhem där de slog mig och tvingade mig att arbeta, trots att jag inte ens hade börjat skolan.

Efter det hamnade jag i Wockatz barnhem utanför Strömstad där vi barn fick samla fiskmåsägg för att ha i maten. Därefter kom jag till Gårda barnhem där en vice föreståndarinna tog upp mig till sitt rum och tryckte sig mot mig. De stora barnen tvingade oss små att stjäla cigaretter åt dem och från Vidkärr hade jag lärt mig att göra som pennalisterna sa, allt för att överleva. Jag kommer ihåg att jag gick i Lexbyskolan då och hade världens snällaste fröken. Hon hette Nancy Landin, hon tyckte synd om mig för att jag farit så illa. Henne glömmer jag aldrig. Jag har aldrig gått i en riktig skola för vi tattarebarn blev ju placerade i hjälpklass, inte för att vi behövde vara där utan för att vi var tattare och barnhemsbarn. Tvångsarbete, usel skolgång och fysisk bestraffning. Det var vardag på Skärsbo barnhem utanförAlingsås, dit jag kom när jag var fjorton år. Vi som kom dit hade aldrig fått en kram. Vi hade behövt kärlek, inte mera stryk. Minns än idag när föreståndaren läste mina medskickade papper. »Jaså, du är en sån jävel«, så han. Senare förstod jag att det var tattare han menade. Minns när en släkting som också var där så något på romani, vårt språk. Eftersom jag kunde lite så svarade jag något tillbaka och fick en smäll i huvudet så jag nästan svimmade. »Här pratar vi svenska, tattarepojke«, så föreståndaren.

Vi slutade skolan klockan 12 eller 13, så att vi kunde arbeta på eftermiddagen. Vi fick en korp eller spade för att vi skulle bygga en fotbollsplan. Jag minns att den var nästan färdig när jag åkte därifrån, bara jorden som fattades. Om man stannade upp i jobbet en stund fick man ett kratt-skaft i magen eller ryggen så man skrek av smärta. Det är sådant man ser i gamla filmer. Jag vet inte när Sverige skrev på, som första land, att det skulle vara förbjudet med barnarbete men detta gällde ju inte oss barnhemsbarn. Vi visiterades nakna när vi tvättat oss på kvällen och det var oerhört kränkande. Det fanns en »vårdare« som gillade att terrorisera oss. En gång, tror det var kvällsmat, fick vi något som kallades klappgröt. Någon lilafärgad sak som jag mådde illa av. Jag vägrade äta upp det men jag skulle sitta kvar tills det var uppätet. När alla hade lämnat matsalen kom han fram till mig och dunkade knytnäven i ryggen på mig så jag flög i golvet och kippade efter andan. Sen lyfte han upp mig i håret och gav mig en kraftig örfil. Jag glömmer det aldrig för jag tror det var den gången som jag började höra dåligt. Det ringde ofta i öronen efter detta, jag fick ofta anstränga mig extra för att höra vad man sa.

På lördag fick vi som vanligt ställa upp ute på gården, sen blev vi tilldelade olika arbeten. Jag och en annan kille fick alltid dra den stora krattan på framsidan för det skulle göras spår i gruset på perfekt sätt. När man var klar till middagen minns jag att vi fick veckopeng, en krona. Det blev en dricka och något godis eller så lade man ihop några stycken och köpte mariekex, kokosflott, choklad, som vi gjorde en kaka av. En gång följde jag med några killar som skulle rymma hem men vi kom inte långt. Vi var borta en natt och sov i ett båthus. När vi kom tillbaka fick vi ställa upp oss på kontoret i en rad. Där blev vi utskällda och föreståndaren klippte till varje kille i magen med knytnäven så man kippade efter andan och sen skrek rakt ut. När du tittar ner från din himmel, om du är där: tänk vad annorlunda du hade kunnat behandla oss utsatta pojkar! Många undrar säkert hur man kunde utstå så mycket förnedring och stryk som jag och många med mig har fått. Men man lärde sig överleva helt enkelt. Jag vet att jag blev tystlåten och innesluten och lät allt rinna av, bara det tog slut!

Efter Skärsbo hamnade jag på Alpklyftans pojkhem efter att ha åkt fast för att trimma mopeder och annat. Föreståndaren där skulle nästan alltid vara med när vi duschade. Han visade hur man skulle tvätta sig mellan benen och han drog i snoppen på en. Detta har jag aldrig vågat prata med min fru om, nu ryser jag när tankarna kommer. Efter Alpklyftan blev det Ivarsbergshemmet och sedan Bärby ungdomsvårdsskola i Uppsala. Det jag inte tidigare visste om inbrott lärde jag mig på Bärby. Sedan blev det fosterhem hos två olika bönder, med mera arbete vardag som helgdag. Efter 20 års ålder hamnade jag i fängelse flera gånger då jag hade svårt att klara mig ute. Men till slut gick det inte längre. Jag gick till sjöss och hade jag inte brutit mig loss så hade jag inte varit i livet idag.

Jag träffade min fru 1967 och för familjens skull kämpade jag med mig själv. Det tog många år innan jag lyckades någorlunda i arbetslivet. Till slut hade jag turen att få jobba med förståndshandikappade ungdomar och såg i dem mycket av mig själv. Jag började som skolchaufför och städare, sedan samordnare och det slutade med att jag blev enhetschef för Särskolans skolskjutsar i Borås. Nu har jag gått i pension, men jag har fortfarande mardrömmar om min urusla barndom. Jag har mycket svårt att tala om min barndom och allt det hemska och fruktansvärda som jag utsattes för. Det kommer fram många hemska tankar när jag skriver om detta. Det som jag tar allra värst är att staten tog ifrån mig min identitet, min släkt och mina rötter. Och inte bara från mig, mina barn har aldrig sett min släkt. De har inga rötter från min sida. Vi är många som blev straffade.

KURT MAGNUSSON, Född 1944

" -Jag blev omhändertagen från mitt föräldrahem 1967 när jag var elva år gammal eftersom min biologiska far hade begått sexuella övergrepp på mig. Det framkom i min skola och jag fick då hjälp av skolkuratorn. Jag fördes i civil polisbil tillsammans med två poliser och kuratorn och mina kläder till BUP på Frölundaborgshemmet i Göteborg. Där genomgick jag en psykiatrisk utredning. Det gjordes också en utredning om huruvida jag skulle flytta till ett fosterhem.

Efter elva månader flyttades jag över till Vidkärrs barnhem i Göteborg. Här bodde jag under vidriga förhållanden och tvingades utstå mycket hårdhänt behandling av personalen. Det var tvättning med tvång, så kallad tvagning, och isolering i ett rum när jag hade svarat »snäsigt« enligt personalen. Jag var en av dem som »ställdes upp« för beskådan av de familjer som kom för att titta på oss flickor på Tranan [avdelningen för de äldsta flickorna] under söndagseftermiddagarna.

De kände på armarna och de synade oss uppifrån och ner. De tisslade lite med personalen. Antingen blev man »uttagen« eller inte. Blev man uttagen fick man förbereda sin flyttning, vanligtvis till en bondgård. Vid två tillfällen flyttades jag ut till landet, i båda fallen till bondgårdar. I det första hemmet fick jag jobba från kl. 04.30 till 17.00 med att mjölka kor och rensa rabatter, kratta hagar, skala massaved ensam i skogen hela dagarna. Veden var på 2,25 meters längder, minns jag. Jag rymde därifrån innan det hunnit gå ett år. Under den tiden såg jag aldrig någon från barnavårdsnämnden komma på besök. Med polishjälp återfördes jag då tillbaka till Vidkärr. Ganska snart fick jag ett nytt liknande hem, denna gång i Ankarsrum utanför Västervik. Där stannade jag i två år. Jag arbetade på bondgården med allt vad det innebar. Tidvis tvingades jag sova i stallet för att min fosterpappa skulle »lära mig att mocka hos grisarna«.

Vid sex tillfällen våldtog fosterpappan mig i ladugården. Jag rymde igen utan att berätta för någon om vad som skett. Jag levde hemlös i Göteborg under ett halvår i trapphus och tiggde mat på olika nattfik. Till slut gick jag till barnavårdsnämnden och bad om hjälp. De ordnade då en plats på Kullaviks flickhem under några månader innan jag flyttades till ett nytt fosterhem i Söderköping. Där utsattes jag åter för fyra våldtäkter av fosterpappan. De skedde medan min fostermamma, som var ganska rar, arbetade i en affär som de hade tillsammans. Jag berättade aldrig för henne vad som skedde, eftersom jag tyckte mycket om henne och inte ville »ställa till med något«. När hon blev sjuk i cancer och togs in på sjukhus rymde jag hem till Göteborg igen. Jag anmälde mig hos polisen som körde mig till Lilla Torps flickhem. Där bodde jag sedan i två år, men rymde otaliga gånger och återfördes hela tiden tillbaka.

De enda kontakterna jag hade med barnavårdsnämnden var de jag själv sökte. Det var aldrig några hembesök eller telefonsamtal. Erfarenheterna från min uppväxt har gett mig ett tufft liv, med ett par olika långvariga förhållanden som bestått i många övergrepp och svår misshandel. Jag har aldrig träffat någon man som inte har slagit mig. Jag har låtit mig tro att jag är värdelös, mindre vetande eller psykiskt sjuk. Idag lever jag under skyddad identitet. Den starkaste känslan jag har »med mig« är den totala avsaknaden av någon som brytt sig eller hört av sig. Jag har känt mig övergiven. Det är en tomhet inom mig som gör varje dag till ett slags gravplats jag besöker inom mig själv. Det är svåra ärr och svåra stunder att orka ta sig några steg framåt. Det är en evig kamp.

MARITHA, Född 1956

" -Mina föräldrar skilde sig 1959 och mamma fick vårdnaden. Men hon klarade inte detta utan blev vräkt från lägenheten. Jag var fem år. Min pappa placerade då mig och min bror i ett fosterhem i Ängby, Bromma. Men han betalade inte den överenskomna avgiften, så jag blev istället ett ärende för barnavårdsnämnden. I oktober 1959 blev jag placerad på en gård i Ludvika.

Ett drygt halvår senare flyttades jag till en fosterfamilj som först bodde i Hedemora och sedan i Surahammar. Men efter drygt ett år ville inte mamman där ha mig längre så då hamnade jag på Nyboda barnhem i Stockholm. Sommaren 1962 placerades jag till slut hos fosterföräldrar i Härnösand. Där blev jag kvar i tio år, ända tills jag blev myndig. Min två år yngre bror var med under alla dessa placeringar.

När jag kom dit var jag ganska påverkad av allt positivt som personalen på Nyboda hade sagt. Jag skulle till en familj som bodde fint och hade sommarstuga vid havet. Där fick jag aldrig prata om vår biologiska mamma och pappa eller något i Stockholm med min bror.

Jag fick ett brev från min biologiska mamma efter några månader där hon frågade om jag fick ta emot paket, jag frågade mina fosterföräldrar och fick ett positivt svar men sen hörde jag aldrig av henne mer. Jag blev så besviken på henne och tog aldrig kontakt med henne när jag blev större. Det kändes till slut som om jag var en marsmänniska som bara var nedsläppt helt utan bakgrund. Nu har jag fått veta att barnavårdsmyndigheten hade sagt ifrån om kontakt. Efter några år flyttade vi till en ny lägenhet. Där fick jag egen toalett och dusch men jag var strängt förbjuden att använda det andra badrummet där det fanns ett badkar. Jag var alltid tvungen att vara på mitt rum och dit in skulle dörren vara stängd. En stol stod utanför och där la min fostermamma allt som skulle in i mitt rum, tvätt, post och dom julklappar som jag gav henne. De fick jag alltid tillbaka efter julhelgerna. Använda telefonen fick jag heller inte och om mina kamrater ringde någon gång så fick jag aldrig svara.

När jag fyllde 16 år kom några killkompisar för att gratulera mig. Men de fick inte komma in så vi fick stå i trapphuset. Jag skämdes och de förstod inget. När barnavårdsnämnden kom var vi alltid tillsagda att säga att allt var bra för annars skulle vi inte få vara kvar. Man visste ju vad man hade men inte vad man skulle få. Det hade bara blivit sämre vid varje ny placering och jag ville inte bryta upp mer. Jag kunde inte och försökte aldrig själv ta kontakt med myndighetspersonerna. Jag hade dock en dröm om att någon skulle stå utanför skolan. Vi skulle gå någonstans och jag skulle kunna berätta utan att mina fosterföräldrar fick veta det.

När jag blev 18 år blev jag ombedd att flytta. Jag har nu läst i mina akter att man gjorde en psykologisk utredning och där kom man fram till att en lämplig behandlingslinje var en placering tillsammans i ett VARMT och stabilt hem med föräldrar begåvade över genomsnittet. Sedan brydde man sig väl inte om att gradera vad som var viktigast av dessa kriterier. I en anteckning av en barnavårdsman så står det att min fostermor visat sig vara KALL men det var nog underordnat social status och begåvning. Jag har svårt med djupare känslomässiga kontakter förutom med mina barn. Ända sedan barnsben tänkte jag att jag skulle visa hur man som vuxen tog hand om barn. När min son föddes gick jag i samtalsterapi och fick frågan om jag kunde krama honom. Det kunde jag ju och fick då förklaringen att då hade jag själv blivit kramad som barn. Det måste ha varit före mina placeringar och det tröstade mig något. En rädsla att bli bortvald har jag alltid haft, en dålig självkänsla i mitt privatliv. Det har varit svårt att tackla. Även en känsla av skam har kommit ju äldre jag blivit.

SOLBRITT, Född 1954

" -Min mamma och min bror kom till Sverige från Norge, där jag också hade varit omhändertagen. Mamma fick arbete på Stora hotellet i Jönköping och jag fick sköta mig själv. Så blev jag omhändertagen och placerades på Fridhems barnhem, ett hem för pojkar 11-15 år. Efter ett tag blev jag placerad hos en fosterfamilj, ett äldre lantbrukarpar i en by söder om Jönköping. Det var en chock från första början. En herr J. från barnavårdsnämnden var med för att lämna av mig, och då frågade fostermodern om man fick använda aga. »Ja, vid behov« blev svaret.

Fosterföräldrarna tog hand om barn för att få hjälp med djuren. Jag fick handpumpa vatten till femton kor och bära hö till korna och kvigorna. Jag hade bara bondens gamla syster till hjälp. Huset de bodde i var mycket dåligt, de hade en Husqvarnaspis i köket och en vedspis på övervåningen. De tvättade sig nästan aldrig och när jag bad om en tandborste sa de att det inte behövdes. När de någon gång badade tog de in en zinkbalja som användes till djuren och sedan badade vi oss i tur och ordning i samma vatten, jag sist.

Kläderna jag fick hade de köpt billigt begagnade, de fick jag gå till skolan med. Det skar sig ofta mellan mig och fosterföräldrarna och jag fick stryk med en mattpiska. Det hela eskalerade och bonden började kontrollera hur jag och den gamla systern skötte djuren. Om han tyckte att vi hade gett dem för mycket eller för lite hö fick jag gå och lägga mig utan mat. En kväll rymde jag därifrån. Jag gick genom skogen och tog en buss från en lite större ort in till Jönköping och till mamma, där jag fick sova. Detta var innan jag fyllt tolv år. Men på morgonen när jag vaknade hade mamma gått ut. Istället kom polisen och hämtade mig. Mamma hade ringt dem och gett dem nyckeln så att de kunde komma och hämta mig. Polisen körde mig tillbaka till fosterhemmet. Där fick jag stryk med slag i ansiktet så att jag blödde näsblod och sedan stryk med mattpiskan. Dagarna efteråt fick jag stanna hemma från skolan eftersom jag var blåslagen. Det sista bonden sa innan han slutade slå var att om jag rymde igen skulle han slå skankorna [benen] av mig. Men efter ett par dagar rymde jag ändå, denna gång tillbaka till Fridhem. Kan du tänka dig att jag faktiskt rymde tillbaka till ett barnhem!

Där var Tore Livh föreståndare. Han och hans fru som också arbetade där var underbara människor. Tore lovade mig att jag aldrig skulle behöva åka tillbaka till bonden, det skulle han se till. Och så blev det också, jag blev kvar på Fridhem. Men livet var inte så lätt på Fridhem heller. Vi gick i en skola i närheten, och allt som hände där skylldes alltid på Fridhemsgänget. Så istället ordnades det med en internatskola på Fridhem. Den första läraren jag hade där var Siewert Öholm, som då var nyutexaminerad. Jag har fortfarande viss kontakt med honom, vi är vänner på Facebook. På Fridhem blev jag kvar tills jag var nästan fjorton år. Sedan placerades jag hos ett par i Ulricehamn. De var raka motsatsen till det gamla lantbrukarparet i Småland. Jag har bara gott att säga om den familjen. Ett exempel på deras omtanke var att jag fick en splitter ny moped när jag fyllde femton. Inte en begagnad, utan en helt ny. Per-Ola och Maj-Britt hette de. Barnavårdsnämnden där kom också dit ofta och frågade hur jag hade det. Det var inte alls som i Jönköping. När jag fyllde 18 år frågade min bror mig om vi inte skulle hälsa på våra föräldrar. Vi var först i Ålesund hos min pappa och det gick bra. Men när min mamma fick höra det bröt hon all kontakt med mig. Fast när hon sedan satt på ålderdomshem och jag hälsade på, bad hon om ursäkt för det där med polisen. Det verkade ha gnagt henne hela livet.

BENGT. Född 1950

" -När min mamma dog och jag var två år gammal blev jag fosterhemsplacerad av Solna kommun. Mamma hade varit alkoholist och levt ihop med olika män. Jag kom till min moster och hennes sambo. Men Solna kan inte ha granskat fosterhemmet, för det var värre än där jag kom ifrån. Båda var gravt alkoholiserade. Det var övergrepp från mannens sida från det att jag var fyra-fem år gammal. Han kom in när jag duschade och fotograferade, han satte på porrfilm i min närvaro. Hustrun hade barn från ett tidigare äktenskap, och mannen hade förgripit sig även på dem. Soc var där på besök. De tyckte att jag hade ett fint rum. Men ingen pratade med mig. Jag har försökt få tag på papper, men inget har sparats. Det jag vet har mina släktingar berättat. De adopterade mig aldrig eftersom de ville ha pengarna från Solna kommun. Jag blev kvar tills jag blev 15 år, då jag rymde med hjälp av andra släktingar som visste hur jag hade det. När jag rymde ville socialen tvångsomhänderta mig och föra mig tillbaka till familjen. Men jag bodde istället akut hos min morbror och hans fru. Jag var helt trasig. Det är stora luckor i utbildningen och i förmåga till relationer. Jag har inga barn och det är först nu jag kan ha en bra relation med en man.

JENNY, Född 1974

" -Jag placerades första gången i ett spädbarnshem i Gröndal i Stockholm då jag var tre månader gammal. Båda mina föräldrar var alkoholister. Pappa var aggressiv. Vid ett tillfälle gick han ut men hotade att slå ihjäl mamma när han kom tillbaka. Polisen kom och jag togs. Där blev jag kvar i fyra-fem månader. Detta var 1976. När jag var ett år gammal dog pappa, på nyårsafton. Socialen besökte oss, såg ett trasigt glas under en säng och en påse med blöjor och jag blev akut omhändertagen.

Jag hamnade hos en familj i Bålsta och blev kvar i tre år, sedan ville de inte ha mig längre eftersom »hon är alkoholskadad från födseln och utvecklingsstörd«. Jag var inte torr, men jag vet att de särskilde mig och deras egen dotter som var två år äldre. Antingen låg jag bara i spjälsängen eller satt tyst vid matbordet. Ett par timmar i veckan fick jag vara med min biologiska mamma. Sedan placerades jag hos ett par som hette Tommy och Agneta. De hade två egna barn hemma. Alla barnen fick stryk. Jag fick ofta välling istället för mat.

Ibland fick jag ingen mat alls om jag hade varit elak. De hade en massa vanföreställningar, som att hennes döda mamma kom på besök. Det hände att de brände mina händer på varma plattor. En gång hävdade de att jag tappat min dörrnyckel i snön. Jag fick stanna ute tills jag hittat den, vilket jag inte kunde. Då tog Agneta av mig mina kläder, ett efter ett, och till slut stod jag i snön i bara trosorna. När Tommy kom hem och protesterade mot att jag stod nästan naken i snön skyllde Agneta på mig istället. Jag var utvecklingsstörd, så hon, och jag hade själv tagit av mig kläderna. De kallade mig för fulhuvud, CP, pissruska.

De slog mig. Jag kunde få ligga i sängen en hel dag utan att få gå på toaletten. De bet mig och hävdade sedan att jag bitit mig själv. Det var Stockholms stad som placerat mig där. Första halvåret kom inga besök alls från myndigheterna. Och min mamma hade besöksförbud. En granne ringde till socialen om hur jag behandlades, men det grannen sa avfärdades som skvaller. Mamma slutade dricka, och hon hade också träffat en ny man. Hon processade om mig för vårdnaden och vann. Dagen efter kom hon och hämtade mig. Agneta hade sagt att mamma var död, så för mig var det konstigt hur hon plötsligt dök upp. Jag blev kvar i det där fosterhemmet till jag var sex år. Men nu fick jag bo hemma. Jag var så van vid att få stryk att jag efter ett tag frågade min styvpappa när de skulle slå mig. Han förstod inte, men sedan sa han att »vi slår inte barn«.

Min mamma återföll i drickandet ett par gånger. Då placerades jag på Sköndals barnhem. Där var de bra, de behandlade alla lika. Jag har läst papperen om mig. De stämmer med mina upplevelser, men det står inget om felbehandlingarna. Om fosterfamiljen står det att den »gör mycket bra ifrån sig«. Själv kallas jag för utvecklingsstörd, möjligen schizofren och alkoholskadad som foster under min mammas graviditet. Två gånger var jag på BUP [barn- och ungdomspsykiatrin]. Jag berättade om saker som hände hos fosterfamiljen men de sa att det bara var barndomsfantasier. De hävdade att jag skulle växa ifrån det. Jag vittnade i Vanvårdsutredningen. Ingen annan har velat lyssna. Mamma har inte tidigare velat tala om detta, men nu har vi äntligen gjort det. Jag slutade med alla tvångsbeteenden när jag kom hem efter fosterfamiljen, men det som har hänt har ändå påverkat mig mycket som vuxen. Jag kan till exempel inte tala om vardagliga saker som gardiner och heminredning. Det känns så oviktigt. Jag har gått i terapi efter att jag vittnat om mina upplevelser. Nu som vuxen arbetar jag som undersköterska och har egna barn.

MONICA. Född 1976

" -Sture i dag 71 år och bor med sin fru i en lägenhet i Göteborg. De har barn och barnbarn och han jobbar fortfarande då och då i sitt eget företag. När han var liten var mamman lungsjuk, hon hade fött tio barn under en period på fjorton år och skulle läggas in på Renströmska. Pappan drack och femårige Sture och hans storebror lämnades till Vidkärrs brnhem under perioder.

– Jag och min bror rymde, men de fångade in oss igen, säger Sture som har svårt att prata om det han varit med om. När Sture var tretton år skrevs ett läkarutlåtande där han beskrivs som en starkt ärftligt belastad, debil, lite primitiv och miljöskadad gosse.

Prognosen för honom var sannolikt oviss. Psykiatern föreslog en skola för debila. Han var omhändertagen tills han blev myndig. Ett återkommande straff på Vidkärr var att bli inlåst och isolerad, vilket nästan hälften av de 65 personerna som intervjuats i utredningen berättat om.

Utrymmet kallades för slussen; ett rum med låsta fönster med en stol, ett bord och en säng. Här kunde barnen bli inlåsta upp till en vecka. En annan bestraffning var att bli duschad i kallt vatten. En man, placerad där i slutet av 50-talet, berättar i Vanvårdsutredningen att "hade man varit dum duschade dom mig med iskallt vatten. Detta hände minst en gång i veckan". En annan man upplevde duscharna som daglig rutin och "en jävla sadism".

STURE

Sven During, vid barnpsykkriatiska mottagningen i Göteborg skriver i ett brev 1967 till barnavådsnämden att han samtalat med en ung pojke vid namn Bengt. Det trettonårige pojken var placerad i Skrsbo ville absolut icke komma tillbaka. Skälet var att föreståndaren boxat honom i magen tills han spydde och dängt honom i väggen upprepade gånger och kallat honom jävla svin. Vid förhör framkom att slag och örfilar mot barnen var vanligt förekommande. Barnes sattes i hårt arbeta dagarna i ända. ”-Om somrarna fick vi plocka sten på åkrarna åt bönderna. Om man inte hörde vad vårdarna sa fick man stryk eller straffarbete. Ofta fick vi kratta grusgångar”. Just krattandet beskrivs av varenda Skärsbopojke som en ren pina. Krattade man dåligt drogs veckopengen på en krona in. Ibland skickades pojkarna ut i skogen för att plocka pinnar, bara som ren sysselsättning. Arbetet var mest föra att trötta ut oss, då blev det lättare för personalen.

Urban som var på Skärsbo under tidigt 70-tal berättar: ”-När jag kom dit blev jag helt avklädd in på bara kroppen och så på med deras kläder. Fångkläder i mina ögon. En gång när jag vägrade räfsa gräs och löv blev jag inlåst över en helg. Just den helgen kom min mor på besök, hon fick vända om eftersom jag satt inlåst. Det var alltid bestraffningar, man fick smäll eller blev inlåst flera dagar utan mat. Vi var några som försökt rymma. När vi kom tillbaka fick vi ställa oss i ett led i korridoren. Föreståndaren och några vårdare gick sedan och slog oss i magen med knytnävarna, en efter en. Pojkarna kunde få stryk för småsaker. En fick en stryk för han tvättat öronen fel, en annan sparkad med en träsko för han inte åt upp all filmjölk. En av vårdarna pekas särskilt ut. Han vred om bröstvårtorna på oss det gjorde ohyggligt ont, det var en riktig sadist. Vårdarens namn återkommer i berättelse efter berättelse om Skärsbo. Han tvingade pojkarna till iskalla duchar, nekade dem vatten efter hårt arbete under sommaren, knäade flera småpojkar i ryggen. Barnaga förbjöds stegvis. Först i skolan 1958, sedan inom den sociala barnvården dit barnhemmen räknades 1960 och totalförbjöds 1979.

Kenny Modig utsattes för upprepade övergrepp, vissa så grova att han under flera år valde att förtränga minnena av dem. Under flera års tid utsattes Kenny för sexuella övergrepp på barnhem. Övergreppen gjorde att han totalt tappade tron på vuxenvärlden. Kenny var 14 år när han 1970 placerades på Skärsbo barnhem utanför Alingsås. - Jag hade, som man säger, myror i rumpan. Jag kunde inte sitta still. Därför satte de mig där. Övergreppen startade tidigt. - Vi tvingades att tvätta personalens könsorgan. Och på nätterna kunde de krypa ner i våra sängar. Kenny, som i dag är 49 år, utsattes även för grövre övergrepp, oförrätter som han förträngde för att kunna överleva. De minnena har han under det senaste året sakta kunnat dra fram. - Jag hade stängt om allt det som hänt. Jag var jämt aggressiv, men jag visste aldrig varför.Vändpunkten kom när han hösten 2005 såg en tv-dokumentär om barnhemsbarn som utsatts för våld och övergrepp.

Flera pojkar som bodde på barnhemmet Mellansjöt i den byggnad som kallades Gammelgården kan berätta. En av dem heter Björn. »Det var som en barnversion av lumpen«, »Skötte man sig klarade man sig bra. Men det var en av vårdarna, Rune, som inte sparade på örfilarna. Jag har en känsla av att han tyckte om att plåga elever för disciplinbrott. Han tafsade på könsorganen«, berättar Björn. Husmor var inte bättre »Hon tvingade oss att duscha kallt varje morgon, vinter som sommar«, säger han. »Alltid. Och så övervakade hon alltid att vi duschade. Försökte någon smita för att det var så kallt drog hon handfast in honom igen.« De kalla morgonduscharna återkommer i andra berättelser, likaså att husmor alltid tittade på när de nakna pojkarna duschade. En av pojkarna berättar att hon hade för vana att tappa byxorna framför dem vid de mest oväntade tillfällen. En annan, Jan Olof, berättar att hon ofta tog in pojkar på sitt rum efter skolan, en i taget, och stängde dörren om sig. »Husmor hade ett rum på nedervåningen där hon bodde« »Om jag busade fick jag som straff att ligga i hennes säng. Så onanerade hon åt mig, och jag skulle känna på henne. Det hände två-tre gånger i månaden.«

Fosterhemsplacerade Claes Westergren berättar för Hallands Nyheter: -Det värsta var de sexuella övergreppen, säger Claes Westergren, och brister omedelbart i gråt. När vi träffas på advokatkontoret vid Hvidtfeldtsgatan i Göteborg i slutet av april har den 75-årige Claes Westergren sällskap av en väninna, hon är med som ett stöd, och sin advokat Monica Crusner. Vi har träffats med anledning av en skrivelse som kom in till Varbergs kommun den 3 mars: ”Jag skriver till er i egenskap av ombud för Claes Westergren, med anledning av den vanvård, de övergrepp och den försummelse som han som barn blivit utsatt för under Varbergs kommuns tillsyn. |...] I samband med hans placering hos en fosterfamilj i Varbergs kommun, har han utsatts för grova sexuella övergrepp, grov misshandel med och utan tillhygge och kränkande särbehandling. Han levde under inhumana förhållanden då han bland annat fick sova i ladugården bland djuren och fick äta den mat som var avsedd för dem. Förhållandena i fosterhemmet var sadistiska, tortyrliknande och klart olämpliga för ett barn i behov av samhällsvård”. Placerades på ökänt barnhem. Claes Westergrens vandring genom barnavårdsinstitutionerna inleds 1954. Då blir han nio år gammal placerad på Vidkärrs barnhem i Göteborg. Bakgrunden är att hans mamma har dött några år tidigare. Nu har även pappan blivit sjuk och det blir honom övermäktigt att ha sina barn hemma. Claes hamnar på Vidkärrs barnhem, en av Sveriges större institutioner i sitt slag med plats för 170 barn.

Vidkärrs barnhem kom senare att bli känt genom journalisten Thomas Kangers tv-dokumentär ”Stulen barndom”, som sändes i SVT 2005. Dokumentären fick stort genomslag och anses ha bidragit starkt till den så statliga ”Vanvårdsutredningen” som initierades året därpå. Flyttades till Varberg. Claes Westergrens vistelse på Vidkärrs barnhem blir inte särskilt lång. 1956 blir han fosterhemsplacerad på en bondgård utanför Varberg. Claes Westergren beskriver situationen när han blev utvald av sina blivande fosterföräldrar så här: – Alla som var över tio år, varje söndag var det uppställning på gården. Där stod vi alla pojkar med tandkort och läkarintyg i näven. Då kom bönderna som skulle ha fosterbarn. De gick och kände på en och sa: ”han ska vi ha”. Fick bo bland djuren. Den tillvaro som följde på gården utanför Varberg beskrivs av Claes Westergren som mardrömslik. Han fick bo bland djuren och äta av deras mat. Han förväntades arbeta hårt på gården och genomlevde en kärlekslös tillvaro.Men en sak beskriver han som värre än allt annat:

– Det värsta är de sexuella övergreppen från bondmoran. Jag var alltså mellan nio och tio år. Jag var tvungen att slicka henne. Hon satte sig på mitt ansikte. Jag kan känna den doften än idag, jag kan drömma om det på natten. Jag gjorde detta var fjortonde dag. För gubben gick på lantmannaföreningen på möte, och då passade hon på. Då visste jag – då fick jag gömma mig. Men många gånger kunde jag inte göra det, då hittade hon mig, berättar Claes Westergren. – Hon tvingade mig att se på när hon höll på med en galt. Det är så vidrigt att det inte är sant. Hon tvingade mig till så mycket... Westergren beskriver hur han i brist på mänsklig samvaro knöt en allt närmare kontakt med djuren, framförallt gårdens tjur och två hästar. – Jag minns alla vinternätterna. Det var så jädra kallt. Vart fanns det varmaste stället? Jo – i gödselstacken. Jag tog ett hästtäcke med mig och lade mig i gödselstacken. Jag ropade efter mamma och pappa. Det är så jävla hemskt..., förklarar han.– Den enda tröst jag hade var djuren. De lyssnade på mig.

Under tiden på fosterhemmet gjorde Varbergs kommun aldrig några besök, enligt Westergren. Däremot ska Göteborgs kommun vid två tillfällen gjort föranmälda besök på gården. – Det var föranmält 14 dagar i förväg. Då fick jag flytta in i huset plötsligt, jag fattade inte varför. Men det förstod jag ju sedan. Jag bodde ju i ladugården, jämte djuren, säger Claes Westergren. Hanhade ingen vuxen att prata med, han var utlämnad till att prata med djuren. Det är ett katastrofalt misslyckande. Claes borde ha fått en möjlighet att förmedla att det inte var bra. Det är det minsta man kan begära när man placerar ut ett barn. Claes Westergren har aldrig i efterhand konfronterat fosterföräldrarna med sina upplevelser. – De är döda för längesen, säger han. Du tog aldrig kontakt med dem innan de dog? – Nej, av vilken anledning skulle jag göra det? Jag hade ett hat som inte var av denna värld. Vad tror du anledningen var till att de ville ha fosterbarn? – Arbetskraft. Claes Westergren berättar att han till slut rymde från gården och kom tillbaka till Vidkärrs barnhem. Men där var det ingen som trodde honom: – Jag fick höra att jag hade livlig fantasi. Att jag hade drömt det och så vidare, säger han. Westergren hade ännu en långt tid framför sig i olika barn- och fosterhem. Först vid 16-17 års ålder kom han ut i samhället och hamnade då i de raggarkretsar som höll till vid Kungstorget i Göteborg.

– Jag blev omhändertagen av raggarna. Jag var inte någon innan jag kom till Kungstorget, och då var jag inte gammal. Jag tror att jag var 16–17 år. Jag blev en maskot. De frågade mig varje dag om jag hade fått mat och gav mig pengar till att äta. Plötsligt var jag någon. Jag hade aldrig varit någon förut. Det är en mentalitet inom raggarkulturen – folk bryr sig om varandra. Vilket samhället aldrig gjort mot mig någon gång, säger han. Så småningom mötte han en socialarbetare som hjälpte honom till arbete och bostad. Westergren har sedan dess levt ett liv med arbete bland annat som mekaniker och åkare. Han har idag egna barn och barnbarn. Claes Westergren deltog i den process som under andra halvan av 00-talet syftade till att ge upprättelse åt de barn- och fosterhemsplacerade barn som farit illa under perioden 1920–1980. Vid en sex timmar lång intervju inför ersättningsnämnden redogjorde han för sin bakgrund. Han blev beviljad 250 000 kronor i ersättning. I nämndens bedömning heter det att: ”Hans berättelse innehåller en detaljerad redogörelse för hur han under denna tid har utsatts för upprepade sexuella övergrepp, upprepad misshandel och annan kränkande behandling. I ett av fosterhemmen var förhållandena närmast sadistiska och tortyrliknande. Nämnden finner vid en samlad bedömning att det kan antas att sökanden har utsatts för övergrepp och försummelser av allvarlig art.

Sökanden har därför rätt till ersättning av staten”. Men i backspegeln ser Claes Westergren inte att den processen gav någon upprättelse. – Det var ytterligare ett slag i käften. Hur kan man värdera ett barns liv till 250 000 kronor? Vi fick ingen upprättelse. Inte den minsta ursäkt för vad samhället gjort mot oss. Den process som nu förbereds av Crusner advokatbyrå omfattar hundratals fall runt om i Sverige. – Det kommer in nya fall varje dag, säger Monica Crusner. Processerna siktar in sig på att kräva skadestånd från de kommuner där barnen har blivit placerade och även de kommuner som beslutat om placeringarna. Crusners resonemang är att dessa kommuner har brustit i sitt tillsynsansvar eller fattat felaktiga beslut och att det i slutänden handlar om brott mot de mänskliga rättigheterna som regleras i Europakonventionen.Tanken är därför att driva fallen hela vägen upp i Europadomstolen om det skulle krävas. Missförhållandena är ofta svåra att belägga i efterhand, men Crusner menar att bevisbördan för tillsynen ligger hos kommunen.– Den största bevisbördan ska kommunerna ha. Det är ganska enkelt att bevisa att det inte har skett någon tillsyn om det inte finns några journaler som visar att man gjort tillsyn. De är kommunerna skyldiga att bevara i 70 år, säger hon. Men att lyfta fram de barn- och fosterhemsplacerade barnens berättelser kan också fylla en annan funktion, menar hon.

– Precis som metoo-rörelsen, så är det här ett motsvarande grepp för de barn som finns där ute idag, resonerar hon. Nu förbereds Claes Westergrens fall tillsammans med ett 50-tal andra stämningar som planeras att lämnas in till tingsrätter runtom i landet samtidigt. Westergrens fall anses av advokatbyrån vara ett av de grövre och man kräver därför en miljon kronor i skadestånd. Varbergs kommun har bemött det första kravbrevet som advokatbyrån skickade in i mars. I ett svar daterat den 17 mars skriver kommunjuristen Lisa Holmdahl Pedersen bland annat att: ”Varbergs kommun beklagar att du upplever dig blivit illa behandlad under den uppgivna perioden då du var placerad i fosterhem i Varbergs kommun efter beslut av Göteborgs barnavårdsnämnd” [...] ”Den försummelse och de skadegörande handlingar som du anser dig ha blivit utsatt för ska enligt er uppgift ha skett under åren 1954–1963. Eftersom preskription inträder tio år efter en fordrans uppkomst har den framställda fordringen förfallit.” [...] ”Vidare kan inte vitsordas att du farit illa på påstått och eller ersättningsbart sätt varför skadeståndsanspråket avvisas även i sak”. [...] Det kan slutligen konstateras att staten, genom en lag som trädde i kraft den 1 januari 2013, gav enskilda möjlighet att ansöka om ersättning hos en särskilt tillsatt ersättningsnämnd.” [...] ”Staten Sverige har härigenom erbjudit enskilda rätt till ersättning liknande det som du nu framställt”.

Bengt Sändh, den kända trubaduren, visdiktaren och mångsysslaren, kommer som tioåring sommaren 1948 till Sundsgården ett skolhem för »miljöskadade pojkar« som drevs av Frälsningsarmén och blir kvar i mer än fem år. Föreståndaren är en hygglig karl men 1949 anländer den nye föreståndaren, en major och efter befordran två år senare, brigadör. Föreståndaren har en gedigen bakgrund som gör honom lämplig för uppdraget, av hans personalia (CV) hos Frälsningsarmén att döma.

Den är sammanställd 1966 på arméns chefssekreterares expedition inför hans pensionering, som då avancerat till överste och med en tjänst som arméns svenska informationschef. Det är således ett auktoriserat dokument och efter några inledande personuppgifter framgår följande: »Ungdomens vård och fostran har alltid intresserat överste X och han har på olika sätt varit engagerad i Frälsningsarméns scout- och ungdomsverksamhet.« Om tiden som föreståndare och rektor vid skolhemmet Sundsgården står att han »nedlade ett synnerligen förtjänstfullt arbete till fromma för de pojkar, som vistades på hemmet«.

Det är kanske inte svårt att räkna ut vart allt detta leder: Föreståndaren framstår i själva verket som en sadistiskt lagd sexualförbrytare.

När man blev inkallad till föreståndaren visste man inte om man skulle få en snyting eller en kyss. En av pojkarna, nu en man i sjuttioårsåldern, berättar hur det kunde gå till: »Jag blev inkallad till hans kontor och försökte hålla mig på avstånd vid dörren, men då fick jag en örfil. Så jag tvingades stå nära honom. Och då var det hans hand innanför mina byxor.«

Och Bengt då?

Jo, många år senare fick han ett brev från sin gamle föreståndare. Det var i början av 1980- talet och föreståndaren var då i åttioårsåldern. Han har uppmärksammat att den kände trubaduren Bengt (som vid denna tid ofta syntes på Tv) har gift sig och vill gratulera. Och så lägger han till, med hänvisning till sin egen hustru som även hon arbetade på Sundsgården:

»Vi minns dig mycket väl och har följt dig med stort intresse. Som du kan förstå, har dina framträdanden i TV gjort oss djupt besvikna.«

Förvisso var Bengt Sändhs visor inte avpassade för en starkt religiös publik, så där får man kanske förstå den gamle brigadören. Bengt skrev ett svar, där han inledningsvis tackar för brev, gratulationer och välgångsönskningar. Sedan kommer han till sitt ärende:

»Du skrev att mina framträdanden i TV gjort Dig djupt besviken vilket naturligtvis gläder mig ty om en sådan person som Du funnit behag i någon av mina visor så hade det både smärtat och oroat mig. [...] Minns Du när Du förhörde oss om huruvida vi brukade leka med våra snoppar och hur Du fick oss att känna skuld för detta fullt normala beteende? Minns du hur du smekte mig sedan du stängt in oss i ditt privata badrum? Minns Du hur Du slog oss och vilka tillhyggen Du använde?«

Bengt avslutar sitt brev med att hoppas för överstens egen skull att den allsmäktige Gud denne tror på inte existerar, med tanke på hans »syndaregister«. Man skulle tro att den åldrige föreståndaren kände sig förkrossad efter att ha mottagit detta sanningens ord. Men icke. Ett par månader senare svarar han Bengt Sändh. »Tack!« skriver han och föreslår att de ska mötas för att »prata igenom Sundsgårdsfrågorna«. Och så avslutar han »Med vänlig hälsning!«

Så låter han påskina att detta är något som han och hans offer kan diskutera sinsemellan på jämbördig grund. Men Bengt låter sig inte manipuleras utan svarar med en lång rad nya exempel på vad som ingår i föreståndarens syndaregister. Därefter blir det tyst från överstens sida. Ett drygt decennium senare befordras han »till Härligheten«, vilket är Frälsningsarméns eufemism...

// Anders Johansson.

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!