Krivak-incidenten | S-sanningen

Händelser under kalla kriget:

Krivak-incidenten.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Det är inte alltid klokt att lyda order bara för att ordern gavs - i synnerhet om följderna av att lyda order under omständigheterna var omöjliga att förutse"

Myteriet på Storozjevoj.

Natten mellan den 8:e och 9:e november 1975 gör besättningen på ett sovjetiskt stridsfartyg i Riga myteri. Fartyget lämnar under skydd av mörkret hamnen och beger sig ut mot öppet hav. Är de på väg till Sverige? Vill de hoppa av till väst? Tänker de överlämna stridsfartyget till NATO? När myteriet upptäcks sätter Sovjetunionen in en stor styrka med krigsskepp och bombplan för att sänka skeppet. En stridspilot får en direkt order att sänka fartyget med en atombomb! Fartyget är då bara 10 mil öster om Gotland...

Värdet av den pågående militära underrättelsetjänstens arbete mot sovjetiska mål visade sig efter lördagen den 8 november 1975, då ett myteri utbröt på den sovjetiska robotjagaren Storozjevoj ("Vaktposten'') som då befann sig i Riga i Sovjetrepubliken Lettland. Myteriet kom att leda till den kanske farligaste krisen i Östersjöområdet under hela det kalla kriget. Under åren efter myteriet florerade flera rykten om vad som egentligen hade hänt. Efter Sovjetunionens upplösning 1991 trodde många att de sovjetiska arkiven äntligen skulle förklara händelseförloppet. Men det visade sig då att de relevanta sovjetiska arkivhandlingarna hade förstörts på order från Moskva för att dölja vad som hänt. Vad man inte visste i Moskva, var att FRA hade spelat in och avlyssnat hela händelseförloppet i realtid. Sverige hade därmed en mer detaljerad bild av vad som hade hänt än vad man hade i Kreml.

Myterier var inte okända företeelser inom den sovjetiska marinen. Men myteriet på Storozjevoj var unikt på så vis att det inte endast var en missnöjesyttring. Myteristernas dröm var att genomföra en socialistisk revolution, men eftersom den regim som de önskade förgöra hade skapats genom just en socialistisk revolution, Oktoberrevolutionen 1917, var detta inget som någon då hade räknat med.

"Storozjevoj var 120 meter lång och hade en besättning på tvåhundra man"

Storozjevoj tillhörde en fartygsklass som utomlands var mer känd under namnet KRIVAK, vilket var Natos beteckning på den aktuella fartygstypen. I krig var Storozjevojs uppgift att jaga fientliga ubåtar. För detta ändamål bar hon normalt sjunkbomber och torpeder. Hon var dessutom utrustad med automatkanoner och robotar. Storozjevoj var 120 meter lång, hade ett deplacement om minst 3 600 ton och en besättning på tvåhundra man.

Storozjevoj var ett tämligen nytt örlogsfartyg. Hon hade byggts 1972 på Jantarvarvet i Kaliningrad och var efter intrimningen i tjänst sedan 1974. Storozjevoj hade vid den här tiden sin hemmahamn i Baltijsk, nära Kaliningrad, där också högkvarteret för den sovjetiska Östersjömarinen fanns.

Till Riga hade Storozjevoj kommit för att delta i högtidlig-hållandet av Revolutionsdagen, som firades i Sovjetunionen den 7 november till åminnelse av Oktoberrevolutionen. Efter att ha deltagit i en parad av örlogsfartyg under festligheterna skulle fartyget ligga kvar över helgen i Riga.

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Storozjevoj tillhörde den s.k. Krivak-klassen. Under incidenten 1975 hade dock fartyget bognummer 500.

1/1

Myteriet leddes av fartygets politiske officer, örlogskapten Valerij Sahlin. Som politisk officer med uppgift att säkra att besättningen följde den socialistiska dogmen som den hade beslutats i Moskva, var den 36-årige Sahlin knappast en man som någon hade förväntat sig skulle göra myteri. Sahlin var övertygad kommunist och var alls inte ute efter något alternativ till det socialistiska systemet. Tvärtom! Men Sahlin var besviken på hur Sovjetunionen hade utvecklats. Systemfelen i centralekonomin och partistyret hade blivit allt tydligare och reformer var nödvändiga. Det insåg många i dåtidens Sovjetunionen och avhopp till den kapitalistiska och friare västvärlden var inte ovanliga. Sahlin hade en vision om en radikalt motsatt lösning på problemet. Genom en ny socialistisk revolution trodde han att han skulle få med sig massorna och därmed reformera hela det socialistiska systemet i Marx och Lenins sanna anda.

Sahlin hade under flera månader förberett inspelningar av de brandtal som han avsåg att hålla till det sovjetiska folket när revolutionen inleddes. Problemen inom det sovjetiska systemet var välkända för Sovjetmedborgarna men förhållanden inom krigsmakten och på sovjetiska örlogsfartyg var särskilt svåra. Besättningen på Storozjevoj liksom på andra fartyg, var ofta missnöjd med levnadsvillkoren ombord. Sahlin var väl medveten om detta. I sin roll som politisk officer hade han fått god kontakt med stora delar av besättningen och till skillnad från många andra politiska officerare var Sahlin av allt att döma genuint populär bland besättningen. Det drog han nytta av när han planerade myteriet.

Den 5 november 1975, omedelbart efter avfärden från Baltijsk på väg till Riga, övertalade Sahlin en ung sjöman vid namn Alexander Sjein att hjälpa honom i det kommande myteriet. Den tjugoårige Sjein, som hade varit ett år på Storozjevoj och såg upp till Sahlin, värvade sedan ytterligare några medkonspiratörer bland vänner inom besättningen.

"Myteristerna slog till när en tredjedel av besättningen var på landpermission"

Datumet för myteriet var väl valt. Det var symboliskt viktigt eftersom Sahlin därigenom kunde knyta sitt myteri till den historiska Oktoberrevolutionen. Den aktuella kvällen var också mycket lämplig för att göra myteri eftersom en stor del av den sovjetiska krigsmakten var ledig eller firade, normalt med betydande alkoholintag.

Men det fanns ytterligare ett skäl, och det var nog det avgörande. Sahlin hade haft ett drygt år på sig att lära känna besättningen och fartyget. Men omedelbart efter firandet i Riga skulle Storozjevoj gå till Liepaja för att där få en helt ny besättning och för att förberedas för överflyttning till Stillahavsmarinen. För Sahlin var det nu eller aldrig. Möjligheten att göra myteri skulle kanske aldrig återkomma.

I sin egenskap av politisk officer ingick det i hans uppgifter att visa politiskt korrekta filmer för besättningen. Den här kvällen valde han att visa Sergej Eisensteins storslagna film "Pansarkryssaren Potemkin" från 1925, som handlade just om ett myteri på ett ryskt fartyg i samband med revolutionen 1905.

Rysk reklamaffisch för filmen "Pansarkryssaren Potemkin" från 1925.

1/1

Myteristerna slog till när en tredjedel av besättningen var på landpermission. Sahlin och Sjein överrumplade och låste in kaptenen på Storozjevoj, kommendörkapten Anatolij Potulnyj. Därefter sammankallade Sahlin, i sin egenskap av högste närvarande officer ombord, de kvarvarande befälen till ett möte klockan 19.30. Medan filmen om myteriet på "Pansarkryssaren Potemkin" höll resten av besättningen upptagen, förklarade Sahlin situationen och bad om officerarnas stöd för revolutionen. Under tiden bevakade Sjein mötet utifrån, beväpnad med Sahlins pistol, beredd att gripa in om det skulle behövas. Under mötet berättade Sahlin att han avsåg att segla till Leningrad för att där starta revolutionen.

Han förklarade också att sjömännen i Leningrad var på deras sida, något som saknade förankring i verkligheten men det kunde ingen av de närvarande då veta. Några förklarade sig villiga att hjälpa till, de övriga låstes in. Klockan 22.10 kallade Sahlin hela besättningen till ett möte. De flesta hade kommit tillbaka från landpermissionen. Det hade nu gått upp för alla att kaptenen hade låsts in och myteriet var ett faktum. Sahlin höll ännu ett tal, i vilket han berättade att de skulle segla till Leningrad för att där förklara situationen för folket. Han sade också att många officerare i Leningrad, Norra marinen och Stillahavsmarinen stod på deras sida och endast väntade på att Storozjevoj skulle inleda revolutionen.

En av dem som först hade sagt sig vara villiga att stödja Sahlin, överlöjtnant Vladimir Firsov, ordföranden i partikommitten ombord, lyckades emellertid lämna fartyget för att slå larm. När Sahlin fick reda på att Firsov flytt, insåg han att man inte kunde vänta längre. Sahlin förstod nu att det var omöjligt att bege sig direkt till Leningrad. Den kortaste vägen gick genom Moonsundet, som förbinder Rigabukten med Finska viken. Emellertid är sundet svårnavigerat för stora fartyg, kräver lots och kan lätt blockeras. Sahlin avsåg därför föra ut Storozjevoj på internationellt vatten, varifrån han kunde sända sitt inspelade radiotal till det sovjetiska folket och om inte det ledde till revolution vädja till FN om hjälp.

Sahlin började förbereda Storozjevoj för avfärd och klockan 02.50 gick hon ut i Rigabukten. Man styrde västerut med en fart av drygt femton knop i riktning mot Irbensundet som leder ut i Östersjön. Sahlin ville inte uppmärksammas och lät därför bli att slå på spanings- eller navigeringsradar. Det innebar dock att Storozjevoj måste hålla låg fart i mörkret.

"-Bomba fartyget och sänk det!"

Efter Revolutionsdagen, liksom efter andra nationella högtider, var som sagt en betydande majoritet av den sovjetiska militära personalen utslagen på grund av att ha inmundigat alltför kopiösa mängder alkohol. Av detta skäl brukade inte någon omfattande militär aktivitet genomföras en sådan dag. Men staberna upprätthöll viss beredskap, och nu reagerade man ändå relativt snabbt.

Från Riga avgick redan klockan 03.00 en fregatt av klassen som kallades Gornostaj ("hermelin") med order att uppbringa Storozjevoj. 1½ timme senare beordrades en uppbringningsstyrka bestående av ett antal örlogsfartyg ut från örlogsstaden Liepaja som anfördes av kommendör L.S.

Rassukovannyj som ledde styrkan ombord på fregatten "Komsomolets Litvy" som med hög fart avgick från Liepaja två timmar senare, klockan 06.28. Hon följdes även av två eller tre korvetter. Men det fanns redan fartyg mellan Storozjevoj och internationellt vatten.

I Sovjetunionen var det gränstrupperna, vilka tillhörde säkerhetstjänsten KGB, som hade ansvaret för att förhindra

Området i Östersjön där "Krivak-incidenten" ägde rum

1/1

att medborgare flydde landet. Flera små patrullfartyg från gränstrupperna inväntade Storozjevojs ankomst genom Irbensundet. De var fyrtio meter långa fartyg som beväpnade med automatkanon och torpeder bevakade Sovjetunionens territorialvatten. Dessa patrullfartyg upptäckte Storozjevoj klockan 07.43 som då på väg genom Irbensundet. I Moskva väcks Sovjetunionens högste ledare, Leonid Brezjnev, för att informeras om myteriet. Brezjnevs respons på den uppkomna krisen var tydlig: "-Bomba fartyget och sänk det!".

Man räknade med att Storozjevojs besättning avsåg att fly till Sverige för att där söka politisk asyl. Det var i sig illa nog, men än värre vore att till västmakterna förlora ett helt nytt örlogsfartyg, med moderna vapensystem, krypton och alla slags hemligheter ombord. För den sovjetiska ledningen var det uppenbart att om ett fartyg gjorde myteri och satte kurs mot Sverige avsåg besättningen också fly dit. Att förlora det helt moderna örlogsfartyget Storozjevoj till fienden på det sättet var uteslutet. Den högsta statsledningen beslöt därför att använda vapenmakt. Att myteriet skulle kunna bero på en idealistisk vänsterrevolutionär vars enda syfte var att göra revolution, den tanken stred mot all logik och sunt förnuft, i alla fall för den sovjetiska statsledningen...

"Storozjevojs rörelser kunde tolkas som att man var på väg till Sverige"

På morgonen började även flyg att delta i aktionen. Först ett, sedan ytterligare ett ubåtsjaktflygplan skickades upp för att spana efter Storozjevoj. De två flygplanen tillhörde Östersjömarinens ubåtsjakteskadrilj, baserad på Riga Skulte. Storozjevoj lokaliserades 08.05 när hon var på väg genom Irbensundet.

25 minuter senare lyfter de första stridsflygplanen från flygbasen i Bychov, nio bombflygplan av typen Tu-16 som var ett tvåmotorigt medeltungt jetbombflygplan med sju mans besättning som serietillverkats sedan 1953 och sedan dess hade utgjort stommen i Sovjetunionens kärnvapenbärare inom det strategiska bombflyget och marinflyget.

Sovjetunionen såg amerikanska hangarfartygsgrupper som ett allvarligt hot, eftersom bombflygplanen ombord var beväpnade med kärnvapen och kunde nå djupt in på sovjetiskt territorium. Som motåtgärd avsåg den sovjetiska marinen därför att använda flygplansburna kärnvapenladdade sjömålsrobotar som hade ett enda syfte att förstöra stora fartygsmål till sjöss såsom just dessa amerikanska hangarfartyg.

Ett ryskt bombplan av typ "Tu-16" som sattes in under incidenten 1975.

1/1

Mot ett hangarfartygsmål skulle samtidigt sex sjömålsrobotar med kärnstridsspetsar avfyras, tre från ett håll och tre från ett annat. Det berodde på att man under utprovningen hade funnit att träffsäkerheten endast var åttio procent. Var femte avfyrad sjömålsrobot navigerade alltså fel, vilket var ytterligare ett skäl till varför kärnstridsspets var nödvändig. En kärnvapenexplosion behövde inte träffa direkt i målet. De nio Tu-16 som lyfte flög i tregrupper och anlände successivt till området där Storozjevoj hade påträffats från cirka klockan 09.10.

Överste Savinkov, som flög först, nådde fram till Storozjevoj tillsammans med en rote (två flygplan) Tu-16. De två andra tregrupperna anlände något senare. Han gick ner på låg höjd, under molnen, för att läsa fartygets bognummer. Uppdraget på det stadiet var att försöka få myteristerna att inse det oundvikliga och ge upp. Under en timme från omkring klockan 09.15 och framåt genomförde Savinkovs bombflygplan upprepade inflygningar på höjd 100-500 meter mot Storozjevoj.

Flygarna hade visuell kontakt med Storozjevoj och avfyrade av allt att döma upprepade varningsskott med automatkanon. Man eftersträvade att uppnå ett psykologiskt övertag över myteristerna genom att öka pådraget på jetmotorerna just när de 35 meter långa bombflygplanen passerade alldeles bredvid fartyget på låg höjd, något som bör ha upplevts som mer fysiskt skrämmande än de egentliga varningsskotten. Storozjevoj var ju endast fyra gånger längre än en Tu-16 och hon var ett stort örlogsfartyg.

Genom dessa manövrer lyckades flygarna upprepade gånger tvinga Storozjevoj att frångå sin huvudkurs men samtidigt gjorde Storozjevojs undanmanövrar det än svårare att bedöma vart hon egentligen var på väg. Den normala kursen för ett fartyg på väg till Leningrad var, efter att ha passerat Irbensundet gå norrut men Storozjevojs gick i en mer västlig riktning, vilken skulle ha fört fartyget till Stockholms skärgård. Man kan i efterhand misstänka att Sahlin trots allt inte var på väg till Leningrad, som han hävdat i sitt tal till besättningen. Under aktionens hetta kunde Storozjevojs rörelser av den sovjetiska sidan lätt tolkas som att man var på väg direkt till Sverige.

"Senare genomfördes ett anfall. Problemet var att det inte var Storozjevoj som bombades..."

Ytterligare ett flygförband skickades upp i luften. Det var 668:e bombflygregementet som var baserat i Tukums i Lettland. Det var utrustat med lätta bombflygplan av typen Jak-28 som var ett äldre tvåmotorigt flygplan med en besättning om två man, vars huvuduppgift i krig var att anfalla fientliga flygbaser. Regementet tillhörde inte marinflyget och hade ingen erfarenhet av insatser mot marina mål.

Larmet gick på flygbasen cirka klockan 03.00, meddelade man då att ett utländskt örlogsfartyg, någon form av robotjagare med två luftvärnsrobotlavetter, hade trängt in i Rigabukten. Regementet beordrades att vara berett att anfalla och sänka det främmande fartyget.

Beskrivningen av fartygets generella storlek och beväpning var därmed korrekt, även om man i det här skedet inte vågade ge flygarna dess riktiga identitet. Enligt en uppgift var det försvarsminister Gretjko som personligen hade beordrat regementet i Tukums att anfalla Storozjevoj och sänka henne om nödvändigt.

Ett ryskt stridsplan av typ "Jak-28" som sattes in under incidenten 1975.

1/1

För stridsflygarna hade uppdraget kommit helt överraskande. Inte nog med att det var söndag och dagen efter det traditionellt våta firandet av Revolutionsdagen, uppdraget skulle dessutom genomföras över hav och mot mål av en typ som man aldrig hade övat mot. Man började omgående planera för det nya uppdraget, men det rådde osäkerhet om det mesta. Flygplanen startade så fort det var möjligt, med den vapenlast som fanns till hands. Det rådde därför förvirring på flygfältet när de första Jak-28 skulle rulla ut för start. Målbeskrivning fick de först när de första flygplanen var i luften. Klockan 10.00 fanns ett tjugotal Jak-28 i luften, och tjugo minuter senare genomförde de anfall med bomber från 400-500 meters höjd mot fartygsmålet. Problemet var emellertid att det inte var Storozjevoj som bombades...

Det första mål man anföll visade sig sedan en serie bomber fällts bredvid fartyget vara ett sovjetiskt lastfartyg, Volgo-Balt 38, på väg från den lettiska Östersjöhamnen Ventspils till Finland. Fartyget ropade omgående på hjälp vilket lyckligtvis fick alla inblandade att förstå att det var fel mål. Flygarna från Tukums trodde nu att målet måste befinna sig i närheten av Gotland. Äntligen upptäcktes vad som såg ut som en grupp örlogsfartyg. Men eftersom man redan angripit fel mål en gång iakttog flygarna den här gången större försiktighet och gick ner till 200 meters höjd för att identifiera målet visuellt. Vilket var tur, eftersom fartygs styrkan visade sig vara några fiskebåtar.

Till sist hittade man i alla fall den rätta fartygsstyrkan. Storozjevoj och alla de sovjetiska örlogsfartyg som förföljde henne. Molnbasen var fortfarande på 600-700 meters höjd och det var svårt att visuellt få någon överblick över läget. Efter misstaget med lastfartyget fick flygarna upprepade order om att endast anfalla när Storozjevoj säkert hade identifierats, och nu hade man äntligen fått ett örlogsfartyg av det rätta utseendet i sikte. Trodde man...

"Men Savinkov avfyrade inte sin kärnvapenbestyckade sjömålsrobot..."

Klockan 10.28 beordrades flygarna att anfalla "rakt på honom". Nu skulle Storozjevoj bekämpas, inte endast varnas! Fyra minuter senare fällde en Jak-28 bomber som föll 50 meter framför fartyget - men inte heller denna gång var det Storozjevoj utan den något mindre Komsomolets Litvy, från vilken kommendör Rassukovannyj ledde förföljande av Storozjevoj! Splittret spreds vida och brand utbröt på Komsomolets Litvyr.

Fregatten avfyrade signalraketer för att få Jak-28 flygarna att förstå de anföll fel mål, men bland flygarna rådde tveksamhet om huruvida det var signalraketer eller mynningsflammor från luftvärnsartilleri. Först när Jak-28 flygarna till sist förstod att det var signalraketer insåg de också att de -återigen- anfallit fel fartyg...

Ungefär samtidigt som bombflygplanen från Tukums hade lyft och skulle inleda sitt uppdrag kom ordern från Moskva till chefen för Östersjömarinens flygstridskrafter, Sergej Guljajev, att nu förbereda sänkningen av Storozjevoj. Generalöverste Guljajev tog uppgiften på allvar.

Storozjevojs färd över Östersjön in på svenskt territorialvatten (med ett gränsbevakningsfartyg i förgrunden) den 9 november 1975.

Den 10 meter långa ryska kärnvapenbestyckade Raduga K-10S Luga-S.

Storozjevojs färd över Östersjön in på svenskt territorialvatten (med ett gränsbevakningsfartyg i förgrunden) den 9 november 1975.

1/2

Klockan 10.00 beordrades fartygen i uppbringningsstyrkan att avlägsna sig från Storozjevoj och uppsöka säkert avstånd på minst 10 kilometer eftersom en grupp Tu-16 var på väg för att sätta in nådastöten på det flyende fartyget. Den här gången skulle släggan, inte pennkniven, användas. Varje Tu-16 bar endast en sjömålsrobot, den nästan tio meter långa kärnvapenbestyckade Raduga K-10S Luga-S (Av Nato betecknad AS-2 Kipper - se bild) För att roboten skulle kunna genomföra den avslutande dykningen in mot målet krävdes att radarn var låst på målet. För det ändamålet flög Tu-16 efter avfyrning i en löpa runt målet samtidigt som man behöll sin radar låst på det. Roboten måste avfyras minst 110 kilometer från målet för att styrmekanismen skulle hinna rikta den rätt.

Tu-16 piloten Savinkov förberedde sig nu för att inta rätt avstånd för avfyrning. Klockan 10.44, ögonblicket innan Savinkov skulle avfyra sin sjömålsrobot, beordrades "samtliga i luften" att "avbryt användningen av vapnen''. Antingen hörde inte piloten Savinkov ordern eller så tolkade han den inte som avsedd för honom utan för Jak-28 flygarna för att få dem att lämna området. Han hade ju fått sin order att avfyra direkt av generalöverste Guljajev i Moskva. Ändå avfyrade Savinkov inte sin kärnvapenbestyckade sjömålsrobot...

"Man hade varit mindre än en minut från att fälla en atombomb10 mil öster om Gotland"

Klockan 10.45 förklarade han för de övriga inom tregruppen att hans radar hade havererat. I övrigt föreföll Savinkov vara i position, men eftersom sjömålsroboten styrdes av radar, kunde han inte avfyra den. Han beordrade därför de två andra att självständigt anfalla Storozjevoj. Under de följande två minuterna förberedde de återstående två Tu-16 att avfyra sina sjömålsrobotar.

Samtidigt försökte olika sovjetiska signalister desperat förmedla ordern om att avbryta anfallet till Tu-16 flygplanen. Till sist gick äntligen ordern till "samtliga i luften'' fram. Savinkov gav klockan 10.46 sin rote order om att avbryta anfallet. Ingen sjömålsrobot avfyrades.

Man hade varit mindre än en minut från att fälla en atombomb mot fartyget som då befann sig 10 mil öster om Gotland...

Redan de första överflygningarna av Tu-16 hade varit skrämmande för myteristerna, som kanske först då började inse att hemlandet nu betraktade dem som fiender.

Kanske hade det sett ut ungefär så här 10 mil öster om Gotland 1975?

1/1

Den påföljande automatkanonelden och sedan bombfällningen knäckte de redan hårt prövade myteristernas mod och vilja att fortsätta. Några sjömän insåg vartåt det lutade och lyckades befria kapten Potulnyj och de inlåsta officerarna. Dessa beväpnade sig och stormade nu kommandobryggan. Under tumultet blev Sahlin skjuten i benet. Kapten Potulnyj sände omedelbart ett meddelande om att myteriet var över. Då var klockan 10.32, exakt fem minuter efter att Savinkovs order att avfyra hade bekräftats av chefen för Östersjömarinens flygstridskrafter. Myteriet var över!

Klockan 11.00 hade den nu något eldhärjade Komsomolets Litvy med kommendör Rassukovannyj ombord nått fram till Storozjevoj som kontaktade de förföljande fartygen på radio och meddelade att man var beredd att bordas. Förföljarna närmade sig därefter Storozjevoj men med viss försiktighet, uppenbarligen beredda på det värsta. Komsomolets Litvy och ett av hennes systerfartyg kastade ankar på några hundra meters avstånd, sannolikt för att täcka bordningsstyrkan. Ombord på Storozjevoj började besättningen att ta sig upp på däck, där de inväntade bordningsstyrkan. Klockan 11.40 började Storozjevoj, omgiven av fyra eller fem bevakningsfartyg att förflytta sig tillbaka mot den sovjetiska kusten. En halvtimme senare meddelade chefen för Östersjömarinen sina underställda marinbaser att krisen var över...

Bordningsgruppen hade nu övertagit Storozjevoj som satte hög fart kurs tillbaka in genom farleden i Irbensundet, vartefter man cirka 15.00 ankrade upp öster om Ösel. Besättningen på Storozjevoj fördes tillbaka till Riga i andra fartyg. Sahlin, Sjein och tolv andra ledare bland myteristerna greps formellt och fördes senare till Moskva för att invänta rättegång. Resten av besättningen blev aldrig åtalad, säkerligen i någon mån för att inte förvärra krisen men också för att Sahlin faktiskt var deras högste närvarande chef när han genomförde myteriet.

"Storozjevoj hade därefter återvänt in i Rigabukten"

Om dessa dramatiska händelser strax öster om Gotland visste ännu ingen något inom den svenska underrättelsetjänsten. Myteriet ägde rum en lördagskväll och uppbringandet genomfördes på en söndag. Då var svensk underrättelsetjänst normalt inte i tjänst.

Även om viss underrättelsepersonal, däribland FRA:s spanare, arbetade skift, fanns det egentligen ingen som bearbetade och analyserade det inhämtade materialet utanför kontorstid. Först under måndagen den 10 november sammanställdes på Lovön det inhämtade materialet från helgen.

I rapporten kunde man bland annat läsa att en fartygsstyrka om minst åtta stridsfartyg, däribland Storozjevoj hade samövat med marina flygplan och flygplan i området väster om Ösel. Att flygplan ur frontflyget "samövat" med en robotjagare var noterade rapporten, en "ovanlig aktivitet'.

Man konstaterade även att en fartygsstyrka bestående av ett tiotal enheter hade samövat med marina flygplan samt ett tjugotal flygplan. Storozjevoj hade därefter återvänt in i Rigabukten.

Expressen tisdagen den 4 maj 1976.

1/1

Samma dag, söndagen den 9 november, hade även Östersjömarinens flyg vistats i området. Sex flygplan hade uppehållit sig i området där de konstaterats kretsa en tid, under morgon och förmiddag. Där hade samtidigt två ubåtsjaktflygplan samövat med Storozjevoj och Komsomolets Litvy under morgonen och till början av eftermiddagen. Rapporten konstaterade även att Storozjevoj "möjligen anfallits" av flygplan men eftersom beskrivningen av den marina verksamheten flera gånger talade om "samövning" förefaller ingen på allvar ha övervägt möjligheten att anfallet genomfördes med skarpa vapen.

När rapporterna från FRA nådde flygstaben och marinstaben, togs de emot utan större intresse. Inget tyder på att man på marinstaben ägnade rapporterna någon särskild uppmärksamhet den aktuella dagen. Ett visst intresse väcktes dock på flygstaben, inom radarunderrättelsetjänsten att något ovanligt hade hänt. Radarunderrättelsetjänsten hade onekligen noterat att ett antal Jak-28 ur frontflyget hade uppträtt över havsområdet väster om Ventspils. De hade identifierats av FRA men av den tillgängliga informationen att döma var det oklart vilket slags verksamhet de egentligen hade utfört över havet. Flygplanen hade först flugit på låg höjd, och det var egentligen endast återflygningen som med någon form av tydlighet kunde observeras av svensk radar.

Någon telemotmedelsinsats hade inte heller förekommit, och sådana var vanliga vid större övningar. Man gjorde bedömningen att flygplanen möjligen kunde ha utfört någon form av anfall mot fartygsstyrkan som befann sig i området, men den bedömningen gjordes av allt att döma på grundval av FRA:s rapport. Försiktigt noterade man möjligheten att hela verksamheten, i synnerhet jämfört med den mycket låga flygaktiviteten tidigare under veckan med anledning av firandet av Revolutionsdagen, kunde vara någon form av beredskapskontroll.

"Bland varvsarbetarna fanns en som arbetade för den svenska underrättelsetjänsten"

Signalspaning och radarunderrättelsetjänst var emellertid inte de enda underrättelsekällorna. Sedan myteristerna på Storozjevoj givit upp söndagen den 9 november hade hon eskorterats tillbaka in i Rigabukten, där hon låg vid ankar över natten.

På måndagsmorgonen eskorterdes Storozjevoj till en position i Rigabukten norr om Riga, där hon blev liggande fram till den 17 november. Men några av de fartyg som hade eskorterat Storozjevoj tillbaka in på sovjetiskt vatten fortsatte in till hamnen i Riga, där man inlöpte samma kväll.

Komsomolets Litvy hade som nämnts skadats under flyganfallet, och när hon löpte in i hamn för reparation spreds ryktet bland varvsarbetarna att något hade hänt. Det hände inte var dag att ett örlogsfartyg med stridsskador löpte in för reparation. Bland varvsarbetarna fanns en som hade ett särskilt intresse av frågan, eftersom han även arbetade för den svenska underrättelsetjänsten...

Varvsarbetaren hade en säker kommunikationskanal till en

FRA släppte långt senare denna radarbild av händelsen.

1/1

kontakt i tredje land, och han meddelade denne att ett örlogsfartyg med stridsskador hade förts i hamn. Kontakten hade i sin tur en kommunikationskanal till en man i Sverige vid namn Alex Milits, som på så vis informerades om händelsen. Milits arbetade för GBU den del av den svenska underrättelsetjänsten som inhämtade information genom agentverksamhet. GBU var det nya namnet på IB. Milits hade som tolvåring kommit från Estland till Sverige, där han bodde i Tullinge utanför Stockholm och arbetade som journalist.

Likt många balter som sett det sovjetiska väldet lägga under sig deras hemländer, samarbetade Milits med den svenska underrättelsetjänsten. Milits hade sedan tidigare planerat möte med GBU-medarbetaren Jan Leijonhielm När de två träffades onsdagen den 19 november, passade Milits på att fråga Leijonhielm vad man hade fått reda på om incidenten utanför Riga. Leijonhielm kände av förståeliga skäl inte till händelsen som Milits berättade. Leijonhielm uppmanade honom att höra sig för om fler detaljer från sina källor, och senare i veckan återkom Milits per telefon med mer information.

I slutet av november 1975 hade alltså den svenska underrättelsetjänsten börjat få en bild av vad som hade utspelat sig. Fortfarande rådde dock osäkerhet kring stora delar av händelseförloppet. Dessutom fanns ännu inte någon sammanställd version av händelsen. Varje organisation hade sin information men ännu hade inga försök gjorts att klarlägga händelseförloppet i stort. Och vilken organisation skulle göra det? Marinstaben? Flygstaben? Försvarsstaben? GBU? FRA? Någon sammanställning förefaller inte heller ha gjorts förrän massmedia blandade sig i processen. Eller -för att förtydliga- förrän en hemlig underrättelsekälla tog upp spåret i sitt ordinarie arbete som journalist...

"Namnen på officerarna var inte kända eller vilket öde som gick dem till mötes"

Den 22 januari 1976 publicerade Expressen en lång artikel om myteriet. Artikeln hade skrivits av Milits som ju normalt arbetade som journalist och den uppgavs vara baserad på information från "lettiska fiskare" vilka befunnit sig i farvattnet, och "flera utländska turister" som återkommit från Riga. Den vaga informationen i Expressen berodde givetvis på att Milits behövde skydda sina verkliga källor.

Då pågick redan efterbearbetningen på FRA av den inhämtade radiotrafiken. Arbetet utfördes av Rune Axelsson, som var en mycket erfaren marinbearbetare som tjänstgjort ett kvarts sekel på FRA. Hans arbete resulterade den 11 februari 1976 i en rapport om myteriet och dess efterspel. Rapporten beskrevs som en preliminär sammanställning.

Relativt mycket inspelad radiotrafik måste spelas av, och även om den specifika rapporten till försvarsledningen möjligen började skrivas som en direkt följd av artikeln i Expressen talar mycket för att efterbearbetningen redan var i full gång när artikeln publicerades.

Expressen tisdagen den 27 februari 1990.

1/1

Trots att rapporten beskrevs som en preliminär sammanställning innehöll den en god beskrivning av de militära aspekterna av händelseförloppet kring myteriet och därmed var underrättelsetjänstens fokus på myteriet på Storozjevoj på det hela taget avslutat. De stora frågorna hade besvarats. Man visste på vilket fartyg som myteriet hade ägt rum och hur det hela hade avlöpt. Namnen på de inblandade officerarna var inte kända och inte heller vilket öde som gick dem till mötes. Läget hade varit ett annat om Storozjevoj kommit in på svenskt vatten, men så var aldrig fallet. För den samlade svenska underrättelsetjänsten var långsamheten i att identifiera händelseförloppet ett tecken på brister i hur verksamheten bedrevs, men myteriet på Storozjevoj var aldrig ett underrättelsemisslyckande i dess gängse betydelse - eftersom händelsen inte fick några egentliga följder för svenskt agerande.

Den 4 maj 1976 publicerade Expressen ytterligare en artikel om Storozjevoj. Även denna artikel skrevs av Milits och den här gången var informationen i tidningen både utförligare och till innehållet mer korrekt. Nu hakade dessutom Svenska Dagbladet på och upprepade dagen efter Expressens information, men - man måste ju även ha något nytt att komma med - med tillägget att en talesman för försvarsstaben dagen innan, det vill säga tisdagen den 4 maj, hade berättat för tidningens Curt Jonasson att FRA följde dramat med Storozjevoj och spelade in en del av radiotrafiken. FRA:s namn kom därmed att användas som ett sätt att konkurrera med de andra tidningarnas information. Svenska Dagbladet försökte likväl dölja underrättelsetjänstens källor men utan att lyckas särskilt väl: "Källor till uppgifter antas också vara exempelvis olika baltiska exilorganisationer, men framför allt den spaning som bedrivits i Östersjöområdet bl. a. från svensk sida, främst då genom radio avlyssning."

Eftersom Svenska Dagbladet nu hade fått en kontakt på försvarsstaben som var villig att tala om Storozjevoj gjorde tidningen även en uppföljare nio dagar senare. Den här gången kunde man rapportera att besättningen på en Tu-16 skulle ha vägrat att fälla sin vapenlast mot Storozjevoj. Visserligen avslöjades inte detaljinformationen om radarhaveriet på överste Savinkovs Tu-16 men det var den informationen som sedan kom att sprida bilden av att de sovjetiska flygarna skulle ha varit nära att vägra bekämpa myteristerna.

"Under några ögonblick hängde många människors liv på en skör tråd"

Det finns motstridiga uppgifter rörande skälet till varför överste Savinkov inte avfyrade sjömålsroboten. Enligt flygarnas sentida vittnesmål skulle det bero på att man redan kommit för nära Storozjevoj och att roboten därför inte skulle ha kunnat låsa på och träffa målet.

Samtidigt kommenterade de händelsen med att överste Savinkov var en klok befälhavare och att det inte alltid var klokt att lyda order bara för att ordern gavs, i synnerhet om följderna av att lyda under rådande omständigheter var omöjliga att förutse. Detta skulle kunna antyda att Savinkov endast fingerade sitt radarhaveri för att inte behöva avfyra. Men varför beordrade han då omedelbart därefter de andra Tu-16 att genomföra anfallet?

Kan sammanhållningen i gruppen ha varit sådan att de gemensamt kommit överens om att inte avfyra sina vapen? Generalöverste Guljajev har i en intervju långt senare antytt att så var fallet. Eller är den sentida diskussionen en efterkonstruktion?

FRA upptäckte och avslöjade den s.k. "Krivak-incidenten" 1975.

1/1

Underrättelsetjänst leder ibland till fler frågor än vad som kan besvaras. Även om inga entydiga bevis föreligger kvarstår alltså möjligheten att ett kärnvapenanfall strax öster om Gotland kan ha beordrats den 9 november 1975, hur osannolikt detta än må förefalla. Lyckligtvis gick radarn på det berörda bombflygplanet sönder och sjömålsroboten kunde inte avfyras eller så beslöt Savinkov själv, medveten som han måste ha varit om de katastrofala följderna, att inte avfyra roboten och fingerade därför ett radarhaveri. Under två kritiska minuter förberedde två andra Tu-16 anfall med samma eller liknande vapen, men innan någon avfyrning kunde ske beordrade deras chef att anfallet skulle avbrytas.

Under några ögonblick kring klockan 10.45 hängde många människors liv på en skör tråd. Detta gällde i allra högsta grad för Sahlin, Sjein, Potulnyj och de övriga inspärrade officerarna liksom för myteristerna. Många av dem skulle ha dödats om Storozjevoj sänkts av en sjömålsrobot. Om roboten på Savinkovs Tu-16 den dagen var laddad med kärnstridsspets, riskerade även många sovjetiska sjömän och flygare i uppbringningsstyrkan liksom ett okänt antal gotlänningar, balter och ryssar bosatta längs Östersjökusten att drabbas. Som veteranerna från bombflygdivisionen uttryckte det: Det är inte alltid klokt att lyda order, i synnerhet om följderna av att lyda är omöjliga att förutse.

"Sahlin dömdes till döden och arkebuserades den 3 augusti 1976"

Sahlin var idealist. För att förverkliga sin stora ide var han beredd att offra sitt eget liv, liksom hustrun Ninas och sonen Michails. De senare var förstås inte ombord, men ingen av dem kunde förvänta sig någon lysande framtid med en landsförrädare i familjen.

Det finns idag troende marxister i och utanför Ryssland som hyllar Sahlin som en hjälte. För dem spelar det föga roll att Sahlin även var beredd att offra livet på ett par hundra av Storozjevojs besättningsmän. Dessa män hade också familjer, vars liv riskerade att slås i spillror.

Detsamma kan sägas om risken för de sovjetiska sjömännen i uppbringningsstyrkan. Och de eventuella följderna ifall myteriet hade förorsakat en internationell kris är omöjliga att bedöma. Sahlin brydde sig inte om detta. För honom var den socialistiska revolutionen det enda som spelade någon roll. Hade Sahlins ambitiösa plan någon chans att lyckas? Uppenbarligen trodde han det. Men när så inte blev fallet trodde Sahlin fortfarande att han skulle benådas.

Så blev det inte...

"Krivak-incidenten" var inspirationskällan till filmen "Jakten på röd oktober"

1/2

Storozjevoj blev kvar i södra Rigabukten till och med den 17 november 1975. Av allt att döma reparerade man under den perioden skeppets skador, vilka trots de många anfallen inte synes ha varit särskilt allvarliga. Under tiden försökte Sovjetunionen att sopa myteriet under mattan. De inblandade uppmuntrades (eller hotades) till att inte diskutera händelsen. En historia spreds ut om att verksamheten den 9 november i själva verket hade varit en övning under vilken man hade beskjutit en särskilt förberedd pråm. Pråmen kom sedan på drift, upptäcktes senare utanför Gotland och hämtades där av sovjetiska fartyg.

Därefter, den 18-19 november, genomförde Storozjevoj vad som av svensk underrättelsetjänst bedömdes som en uppvisningstur genom norra, mellersta och södra Östersjön. Man gick av allt att döma ut genom det svårnavigerade Moonsundet och passerade nära Gotland, Utklipporna, Bornholm och Polen. FRA misstänkte, helt korrekt, att Storozjevoj då hade en ny besättning. Syftet med uppvisningsturen var förmodligen att demonstrera att eventuella svenska, danska eller polska misstankar om myteri skulle sakna fog. Storozjevoj förflyttades enligt den ursprungliga planen året därefter till Stillahavsmarinen, där hon förblev till dess att hon utrangerades 2002. Storozjevoj såldes sedan och skrotades i Indien 2004.

Av alla myteristerna var det endast Sahlin och Sjein som åtalades för allvarliga brott. Sjein dömdes till åtta år i fängelse och arbetsläger i de fruktade gulag-lägren. Vad som hände därefter är fortfarande dolt i dunkel. Sahlin dömdes till döden och arkebuserades den 3 augusti 1976, den ende som förlorade livet i samband med myteriet! Vad som hände med kroppen och hans familj är också fortfarande dolt i dunkel.

Visst är det skrämmande att Sovjetunionens största helgdag är att hedra den kommunistiska revolutionen men när någon sedan vill göra kommunistisk revolution straffas han med döden. Parallellerna är snarlika de i det socialistiska Sverige. Hur många är det som vägrar marschera i socialisternas blodröda fotspår och som blivit av med sina arbeten eller hängts ut i media som "rasister" och främlingsfientliga" bara för de påpekar den skrämmande samhällsutvecklingen i Sverige? Människor som vill protestera mot en felaktig samhällsutveckling - precis som Shalin- straffas alltid hårt i ett samhälle som styrs av en socialistiskt regim. Det är så socialism fungerar. Så var det i Brezjnevs Sovjetunionen då, så är det i Sverige idag.

Det mest skrämmande är att så många indoktrinerade svenskar idag anser att denna samhällsutveckling är det bästa alternativet för Sveriges framtid...

// Anders Johansson.

KÄLLA & LÄSTIPS:

"Hemligstämplat" (2020) av Michael Fredholm

"Svenskt flyg under kalla kriget" (2016)

Fyra mycket sevärda videos om "Krivak-incidenten":

The True Story The Hunt For Red October

Mutiny on the Storozhevoy 1975 Part 1 of 3

Mutiny on the Storozhevoy 1975 Part 2 of 3

Mutiny on the Storozhevoy 1975 Part 3 of 3

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!