IB | Sverige & Sanningen

IB-skandalen

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"-Den hemliga svenska polisen begår lagbrott, kartlägger aktivister, sysslar med åsiktsregistrering och infiltration av politiska organisationer

- detta sker än idag"

Alla de medborgare som inte blint tror på socialism utgör alltid ett hot mot en socialistiskt styrd regering. Så också i Sverige. Därför har alla socialistiskt styrda länder haft ett omfattande spionage mot sin egen befolkning och detta i syfte att se till så inga medborgare har avvikande åsikter än den gängse socialistiska. De må ha hetat KGB, Stasi eller Securitate, för kärt barn har många namn, men i grund och botten handlar det om ren åsiktsregistrering, om hot och att ingjuta skräck i meningsmotståndare. Vi i det lilla trygga svenska folkhemmet var förstås förskonade från allt detta diktatoriska och tyranniska odemokratiska och olagliga maktmissbruk… trodde vi!

Lyssna:IB-skandalen

00:00 / 1:16:28

Allt såg så bra ut under 1960-talet. Sverige hade inte bara världens högsta levnadsstandard. Vanliga människor kunde skaffa kylskåp och TV, sommarstuga och Volvo. Sverige verkade också på alla andra sätt vara det bästa landet att leva i: modernt, rättvist, solidariskt och demokratiskt. Därtill stod Sverige utanför alla militära allianser, vilket folk tyckte var bra. Inte så konstigt att vi med stolthet bar en blågul T-shirt med texten: "Sverige är fantastiskt". Men under den vackra röda fasaden pågick aktiviteter vi inte vågade drömma om. Saker som skedde i det fördolda, sådant som bara några ytterst få visste om. Vår Socialdemokratiska regering sysslade med registrering av de svenska medborgare som läste fel tidningar eller var med i fel politiska partier. När detta först blev uppmärksammat på 1960-talet stiftade politikerna en lag som förbjöd statlig åsiktsregistrering. Men åsikts-registreringen fortsatte i alla fall, i största hemlighet, i det fördolda, även för den folkvalda riksdagen, fram till det stora avslöjandet 1973 då Sverige skakades i sina grundvalar. Detta är berättelsen om den så kallade IB-skandalen:

"-Socialismens värsta fiende har alltid varit sina egna medborgare."

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Hemlig polis är en form av polisväsen, som verkar i det fördolda, vanligen med syfte att upprätthålla den redan existerande odemokratiska samhällsordningen mot inre fiender. Hemliga polisen verkar utanför rättsordningen, med förföljelse av politiska motståndare, oliktänkande intellektuella och marginella grupper som gjorts till regeringens syndabockar.

1973 avslöjas det som inte fick avslöjas och som Socialdemokraterna desperat försökte förneka; att partiet bedrev en hemlig och olaglig underrättelsetjänst mot sina egna medborgare. Då -sent 60-tal / tidigt 70-tal – handlade det om kommunister och vänsterextremister. Idag handlar det om regimkritiker på högerkanten som utgör det stora hotet mot den socialistiska makteliten.

För att det fortfarande finns en underrättelsetjänst råder det inget tvivel om. Telefonsamtal avlyssnas, medlemsregister hackas, E-mail kontrolleras osv. Vi har alltså en polismyndighet som ägnar sig åt grov kriminell verksamhet och detta på uppdrag av den socialdemokratiska regeringen. Kan det bli mer oanständigt?

Även tidningar som Expressen och Socialdemokraternas eget partiorgan Aftonbladet har åtskilliga gånger gått över lagens gräns för att avslöja meningsmotståndare, för att skada oppositionspartier eller för att skapa politiska skandaler hos motståndarna tex inför val och de har aldrig fällts för detta. Att "skandaler" alltid avslöjas hos partimotståndarna strax innan ett riksdagsval är ingen slump men det är också ett bevis på Socialdemokraternas makt över svensk vänsterliberal media.

De som första gången avslöjade den hemliga underrättelsetjänsten hamnade i fängelse för sitt journalistiska arbete! Sverige är när allt kommer omkring inte så olikt Ryssland, Belarus eller Uzbekistan som vi tror…

Detta är berättelsen om när två grävande journalister avslöjar Sveriges hemliga

Den 3 maj 1973 kommer det nionde numret av vänstertidningen "Folket i bild/ Kulturfront" ut. I ett tiosidigt reportage berättar journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt om Sveriges hemligaste spionorganisation IB.

1/2

underrättelsetjänst mot sina egna medborgare i den s.k. IB-skandalen. Avslöjandet blir en av Sveriges största skandaler någonsin!

Den 3 maj 1973 kommer det nionde numret ut av vänstertidningen ”Folket i Bild/Kulturfront”. På första sidan med stora vita bokstäver mot svart bakgrund står det att läsa följande: ”Sveriges spionage! Sverige har en hemlig underrättelsetjänst som begår brott och registrerar aktivister och meningsmotståndare”. I ett tiosidigt reportage berättar journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt om hur Sveriges hemligaste spionorganisation IB infiltrerar fackföreningar, FNL-grupper och politiska partier, hur de försöker få politiska aktivister att begå brott, registrerar aktivister, gör inbrott på ambassader och skickar agenter utomlands på hemliga uppdrag inte sällan i samarbete med den israeliska underrättelsetjänsten Mossad och den amerikanska motsvarigheten CIA.

Det avslöjas också att organisationen har ett hundratal anställda i olika så kallade täckbolag runt om i Stockholm. Verksamheten bedrivs i nära samklang direkt med det socialdemokratiska partiet och är så hemlig att inte ens riksdagen känner till den...

Tidningen publicerar namn, personnummer, titlar, lön och smygtagna bilder på nitton av agenterna samt andra anställda, däribland chefen Birger Elmér som påstås ha gjort sig skyldig till bland annat mord! Det berättas också vilka bilar, adresser och hemliga telefonnummer som är kopplade till IB. För att inte säkerhetspolisen ska kunna stoppa publiceringen skickas dagarna innan tidningen går i tryck, kopior på bilder, texter och layoutskisser till utvalda personer runt om i Sverige. Avslöjandet får även stort genomslag i andra medier. Dagen efter att tidningen kommit ut dementerar försvarsminister och socialdemokraten Sven Andersson uppgifterna, trots att de är korrekta - något som bland annat den statliga Säkerhetstjänstkommissionens omfattande genomgång i början av 2000-talet senare kunde bevisa.

"Sverige är när allt kommer omkring inte så olikt Belarus, Kina eller Uzbekistan som vi tror"

Sven Andersson säger i en intervju: "- Jag har en obehaglig känsla av att det är Palestinaaktivister som är i farten med beskyllningar som är ägnade att skada vårt land".

Även överbefälhavaren Stig Synnergren ljuger och hävdar bland annat att det inte förekommer någon åsiktsregistrering i Sverige. Samtidigt passar han på att misstänkliggöra journalisten Jan Guillou: "-Intressant är att textförfattaren, den franske medborgaren Jan Guillou, är aktivt verksam inom Palestinarörelsen i Sverige. Han har haft kontakt även i Sverige med välkända utländska terrorister. Terrorverksamhet har planlagts mot personer såväl i Sverige som utomlands.”

Svenska Dagbladet går ett steg längre. På ledarplats är tidningen upprörd över att journalisten Jan Guillou, som vid denna tid fortfarande är fransk medborgare, inte utvisar ur landet. ”-Det är ett underbart utslag av den kända svenska flatheten att denne utlänning inte omedelbart ombeds återvända hem till sitt hemland”.

Även statsministern, socialdemokraten Olof Palme, kommenterar till slut avslöjandet. Till Dagens Nyheter säger han följande: "-De här gossarna har läst för mycket indianböcker och för många dåliga agentromaner. De har råkat ut för fantasifulla och ovederhäftiga uppgiftslämnare”.

Tidningen ”Folket i Bild/Kulturfront” är en del av den så kallade 68-rörelsen. Efter starten 1972 har den snabbt blivit den viktigaste vänstertidskriften i Sverige. Jan Guillou är en av tidningens fast anställda redaktörer medan Peter Bratt är frilansmedarbetare. Flera av dem som arbetar med tidskriften är medlemmar i eller står mycket nära det vänsterextremistiska maoistiska partiet KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) - senare omdöpt till Kommunistiska Partiet.

Huvudkällan bakom ”Folket i Bild/Kulturfronts” IB-avslöjande är Håkan Isacsson.

1973 avslöjar Jan Guillou och Peter Bratt det som inte fick avslöjas och som Socialdemokraterna desperat försökte förneka; att partiet bedrev en hemlig och olaglig underrättelsetjänst mot sina egna medborgare.

1/3

Håkan har arbetat inom IB sedan 1968, alltså i nästan fem år, men har nu fått sparken efter misstankar om förskingring. Av en tillfällighet stöter Håkan under hösten 1972 ihop med Peter Bratt på restaurang Prinsen i centrala Stockholm. Håkan och Peter känner varandra sedan tidigare då de gjort militärtjänstgöring tillsammans vid Försvarets Radio Anstalt (FRA). Samma FRA som 2008 hamnade i skandal då det åter avslöjades att man avlyssnat svenska medborgare. Håkan är bitter och dricker mycket, kanske lite för mycket, för inne på restaurang Prinsen avslöjar nu Håkan för Peter att han fått sparken från en hemlig organisation som kallas "IB" - en organisation som han även ibland kallar ”stora hysch-hysch”.

Vid återkommande träffar med Peter Bratt, och efter ett tag även med Jan Guillou, berättar Håkan allt mer om IB, om hur organisationen begår lagbrott, kartlägger vänsteraktivister, sysslar med åsiktsregistrering och infiltration av politiska organisationer på vänsterkanten. Berättelser som Peter Bratt och Jan Guillou först har väldigt svårt att tro på...

Ett par veckor efter ”Folket i Bild/Kulturfront” första avslöjande är det så dags för ett nytt nummer av tidningen, innehållande nya avslöjanden. Bland annat om IB-agenten och attackdykaren Gunnar Ekberg från Malmö, som sedan 1968 arbetat med att infiltrera olika vänsterrörelser. Enligt tidningen är Gunnar en ihärdig infiltratör som tar sitt uppdrag på stort allvar. Han har bland annat gått med i FNL-rörelsen, maoistiska KFML och Svensk-kinesiska vänskapsförbundet. Vid åtminstone ett tillfälle har Gunnar tagit sig in i FNL-rörelsens kontor i Göteborg och fotograferat listor på personer som skickat in pengar till olika insamlingar. Utanför vaktade andra IB-medarbetare med walkie-talkies för att kunna larma om något skulle hända. På liknande sätt agerade han i samband med inbrott i KFML:s Göteborgslokaler.

"De folkvalda riksdagsledamöterna visste inte om att organisationen fanns"

1969 var Gunnar Ekberg med och bildade den lokala Palestinagruppen i Göteborg. Under sin tid i organisationen undersöker han och rapporterar till sina chefer vid IB om var Palestinaaktivisterna bor, vilka typer av lås deras bostäder är utrustade med och vad som sägs vid olika möten.

Vid minst två tillfällen ringer han och bombhotar passagerarflygplan. Gunnar ser också till att skaffa sig bra kontakter inom den palestinska terroristorganisationen PFLP:s ledning och gör flera resor till Mellanöstern där han arbetar med palestinsk vapen- och sabotageutbildning.

Strax innan ”Folket i Bild/Kulturfront” publicerar avslöjandet om Gunnars infiltreringsverksamhet erkänner han vid ett möte med journalisten Jan Guillou att han är en hemlig IB-agent. Dagen efter skickas Gunnar via Malmö och Köpenhamn till Wien där han göms tillsammans med sin fru under skydd av israeliska Mossad.

Han är rädd för hämnd nu när hans rätta identitet är avslöjad och byter bostad tre gånger på tio dagar. När situationen lugnat ner sig flyttas han från Wien först till Dublin och därefter till London. Gunnar Ekberg skulle årtionden senare komma att bli inspirationskällan till den fiktive svenska romanagenten Carl Hamilton.

Även om IB avslöjas 1973 är det inte frågan om någon ny underrättelse-organisation. Redan 1914 organiserades den första svenska hemliga byrån för att övervaka hot mot rikets säkerhet, detta på muntligt initiativ från dåvarande civilministern. Verksamheten bedrevs av en polisiär enhet inom försvarsmakten och inriktade sig på övervakning av misstänkta medborgare.

Sommaren 1938, alltså mer än ett år innan andra världskriget bröt ut, bildades av den Socialdemokratiska regeringen den hemliga organisationen STJ, Allmänna säkerhetstjänsten, som arbetade med bland annat kontraspionage och kontrasabotage fram till 1946. Det avslöjades senare att STJ under andra världskriget hade samarbetat med den nazityska säkerhetspolisen Gestapo.

IB-agenten och attackdykaren Gunnar Ekberg har sedan 1968 arbetat med att infiltrera olika vänsterrörelser. Han har bland annat gått med i FNL-rörelsen, maoistiska KFML och Svensk-kinesiska vänskapsförbundet.

Gunnar Ekberg

1/4

1939, strax efter krigsutbrottet, startade man även upp "C-byrån" som var en hemlig underrättelseorganisation inom det svenska försvaret och denna hemliga organisation hade bland annat samarbetat med den nazityska spionorganisationen Abwehr. Efter kriget påstod man att "C-byrån" lagts ned men i själva verkat bytte man bara namn. Den nya utrikes inriktade underrättelseorganisation fick efter kriget istället namnet "T-kontoret"

Under 50-talet startades ett flertal andra hemliga organisationer upp av den Socialdemokratiska regeringen. Den kanske mest hemliga av dessa organisationer var "Grupp B" som 1961 bytte namn till "B-kontoret" och var en svensk underrättelseorganisation inom Försvarsstabens säkerhetsavdelning. Bokstaven B i "B-kontoret" står för Birger, och denne Birger var gruppens högste chef, officeren och socialdemokraten Birger Elmér.

Den direkta anledningen till skapandet av "B-kontoret" var att USA som villkor för ett fördjupat samarbete krävde bättre kontroll av säkerhetsrisker, främst kommunister. Det var Socialdemokraternas stora arbetsplatsorganisation som användes som uppgiftslämnare. Samarbetet mellan Socialdemokraterna och den militära säkerhetstjänsten innebar att partiet, via sina 20 000 arbetsplatsombud, rapporterade vilka arbetare som hyste avvikande politiska åsikter. Denna information överlämnades till "B-kontoret", där ett omfattande åsiktsregister byggdes upp, vilket sedan användes vid kontroller av arbetssökande vid Försvarsmakten, samt inför inkallelser och krigsplaceringar. Mer kontroversiellt var kanske att "B-kontoret" vidarebefordrade denna åsiktsregistrering till Säkerhetspolisen som införde uppgifterna i sitt centrala register. Detta register användes bland annat vid personalkontroll inför anställningar vid ett stort antal företag av betydelse för totalförsvaret.

1965 slogs den utrikes inriktade underrättelseorganisation "T-kontoret" och den inrikes inriktade underrättelseorganisation "B-kontoret" ihop till en och samma hemliga underrättelseorganisation. Den nya sammanslagna organisationen leddes av "B-kontorets" högste chef Birger Elmér och fick inofficiellt namnet Informations-Byrån eller kort och gott; IB.

1969 beslutade riksdagen, efter bland annat en serie avslöjande artiklar i pressen, att Säkerhetspolisen i princip inte fick registrera någon enbart på grundval av hans eller hennes politiska uppfattning. IB kunde dock fortsätta med sin registreringsverksamhet, eftersom de folkvalda riksdagsledamöterna inte visste om att organisationen existerade och kunde därför inte förbjuda varken den eller dess verksamhet. Socialdemokraterna hade åter fört sitt eget folk och vår egen riksdag bakom ljuset...

"Via 20 000 ombud rapporterade Socialdemokraterna vilka arbetare som hyste avvikande åsikter"

Några veckor efter ”Folket i Bild/Kulturfront” nya avslöjanden svalnar dock mediernas intresse för IB. Tidningarna fylls av andra stora händelser: det är militärkupp i Chile och i Sverige ligger kungen på sitt yttersta. När Jan Guillou vill skriva en bok om IB-skandalen ställer sig Norstedts förlag kallsinnigt och förklarar att affären har blåst över. Bättre lycka med förlagskontakterna har Peter Bratt och Håkan Isacsson.

Den 27 september 1973 kommer deras bok ut; ”IB och hotet mot vår säkerhet”, samtidigt med ett nytt nummer av tidningen ”Folket i Bild/Kulturfront”. IB-skandalen får nu ny fart, inte minst efter avslöjandena om vilka utländska ambassaders radiokoder som knäckts av Försvarets Radio Anstalt, FRA och uppgifter om att statsminister Olof Palme och IB-chefen Birger Elmér brukar träffas på tisdagar mellan klockan tolv och tretton för hemliga möten i Utbildningsdepartementets lokaler i centrala Stockholm. Enligt tidningen ska Palme ha gett Elmér en del ”otäcka instruktioner".

På kvällen den 21 oktober 1973 framträder Peter Bratt och Jan Guillou inför drygt tusen entusiastiska studenter på Akademiska Föreningen i Lund och pratar om den nu avslöjade IB-organisationen. Stämningen är hög, uppsluppen och trivsam och kvällen slutade med samkväm och mingel med öl och vin i stora mängder.

Peter Bratt lägger dock märke till en stor man med långa armar, grova händer och fårat ansikte som gled omkring i lokalerna. Han verkade inte passa in bland de andra studenterna. Efter framträdandet tar Peter nattåget tillbaka till Stockholm. Det blir en tågresa han aldrig kommer glömma. Jan Guillou stannar kvar i Lund för att festa vidare och sover senare över på en soffa hemma hos en god vän...

Tidigt på morgonen dagen efter vaknar Jan bakfull av att det står främmande män i rummet. En av männen är den mystiska mannen Peter Bratt kvällen innan observerat på Akademiska Föreningen. De är från Säpo och ber nu Jan Guillou att följa med.

Kollegorna Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacsson som avslöjade IB-affären blev senare i livet bittra ovänner och deras osämja kulminerade under SVT direktsändning av "Sommarnattens skeende" den 23 juli 1993.

Jan Guillou

Peter Bratt

Håkan Isacsson

Jan Guillou

1/3

I Jan Guillous självbiografi ”Ordets makt och vanmakt” från 2009 beskriver han händelsen som därefter följer: " -Vi gick ut på den lilla gatan, jag i mitten, en säkerhetspolis före mig och en efter. På taket snett över gatan satt en polis i skyddsväst och talade i en radio. Han var dessutom utrustad med det som på polisspråk kallas förstärkningsvapen. Där gatan slutade nere till höger spärrade en svart bil av vägen. Två män satt i framsätet med blicken stint mot oss. Vi gick åt andra hållet där en civil grå bil väntade och ytterligare två män. Jag knuffades in i baksätet och fick de två tysta men mycket storvuxna polismännen som sällskap. Bilen startade och gled så genom ett morgonödsligt Lund. Ingen sa något på en lång stund. Så vände sig Arne Isaksson om i framsätet. Han lät påtagligt snuvig när han berättade: - Det är min skyldighet att meddela dej att du i fredags anhölls i din frånvaro av chefsåklagare Carl Axel Robért, misstänkt för spioneri."

Via stopp i Jönköping för frukost och i Norrköping för lunch, körs Jan Guillou till polishuset på Kungsholmen i Stockholm. Där sitter redan Peter Bratt. Han greps direkt av ett par säkerhetspoliser när han samma morgon steg av tåget på Stockholms Centralstation.

Samtidigt som Jan Guillou och Peter Bratt sitter på polishuset söker polisen igenom de båda journalisternas lägenheter. Poliser stormar också in i ”Folket i Bild/Kulturfront” lokaler och beslagtar handlingar som stoppas ner i svarta sopsäckar. Det är den första husrannsakan på en svensk tidningsredaktion sedan andra världskriget...

"Det är den första husrannsakan på en svensk tidningsredaktion sedan andra världskriget"

Enligt åklagaren Carl Axel Robért har Jan Guillou och Peter Bratt röjt uppgifter som skadat rikets säkerhet. "-Fienden - ryssarna- kan ju läsa!" argumenterar han. Gripandet leder till att den avsomnade IB-skandalen plötsligt blir högaktuell igen och hamnar på löpsedlarna och fortsätter att göra det med jämna mellanrum under de kommande decennierna.

Många utgår från att det är regeringen och socialisterna som ligger bakom gripandet, något som dock den socialdemokratiske statsministern Olof Palme kategoriskt förnekar. När Palme får reda på åklagaren Carl Axel Robérts beslut den 22 oktober säger han till sina medarbetare: "-Nu blir det ett jävla liv." Han skulle få helt rätt!

Ett par veckor senare ljuger Olof Palme upprepade gånger i intervjuer och påstår att IB inte sysslar med infiltration av svenska medborgare. "-Det förekommer inte och skall icke förekomma" säger Olof Palme till pressen och ger sig istället på IB-avslöjarna Jan Guillou och Peter Bratt; "-De är extremister och fiender till vårt demokratiska reformistiska samhälle som bär diktaturen i sitt hjärta”

Anhållandet av Jan Guillou och Peter Bratt orsakar demonstrationer och upprörda känslor, både i Sverige och utomlands. Författaren Karl Vennberg undrar i Aftonbladet; ”om han någonsin skulle kunna ta en svensk valsedel i handen utan att kräkas”. Andra författare, till exempel tysken Gunther Grass, jämför gripandet av Jan Guillou och Peter Bratt med nazisternas tystande av Carl von Ossietsky och de sovjetiska myndigheternas trakasserier av författaren Alexandr Solzjenitsyn.

Välkända kulturpersonligheter deltar i opinionsmöten till stöd för Jan Guillou och Peter Bratt, bland annat Sven Delblanc, Birgitta Trotzig, Hasse Alfredson, Tage Danielsson, Lena Nyman, Olof Buckard och Robert "Robban" Broberg, för att bara nämna några...

Vänstersympatisören Jan Guillou som avslöjade regeringens hemliga och olagliga organisationer mot svenska folket visade det sig senare själv vara agent åt ryssarna och deras spionorganisation KGB...

1/7

I januari 1974 döms Jan Guillou, Peter Bratt och Håkan Isacsson av Stockholms tingsrätt till ett års fängelse vardera för spioneri. Håkan döms även för medhjälp till spioneri. Jan Guillou överklagar domen till hovrätten och får sitt straff sänkt till tio månaders fängelse medan Peter Bratt istället väljer att efter några månader skicka in en nådeansökan till regeringen, som dock avslår den. Den socialdemokratiske statsministern Olof Palme sa kort därefter i en kommentar till pressen. ”-Lagen gäller lika för alla, till och med för överklasspojkar”.

Journalisterna Jan Guillou och Peter Bratt dömdes alltså till fängelse för att de i sitt journalistiska arbete avslöjade hur hemliga polisiära myndigheter och organisationer bedriver högst olaglig och rent kriminell verksamhet och detta på direkt hemligt uppdrag av vår folkvalda socialistiska regering! Det är alltså de som avslöjar olagligheter som straffas i Sverige medans de kriminella går fria. Detta faktum bevisar med all tydlighet att socialisternas värsta fiende är sina egna medborgare. De medborgare som vägrar marschera i takt med Internationalen. Så var det i Sovjetunionen. Så var det i DDR. Så var det i Sverige, och så är det fortfarande i Sverige!

För att spionaget mot den svenska befolkningen fortsätter än idag från socialisternas håll råder det ingen tvekan om. Många skandaler och avslöjanden har uppdagats genom åren med ett tydligt mönster att det alltid är meningsmotståndare till den socialdemokratiska regeringen som är måltavlan. Då, 1973, var det medborgare på vänsterkanten, idag är det medborgare på högerkanten. Då som nu var de motståndare till socialisterna och utgör därför ett hot mot rikets säkerhet. Eller för att tala klarspråk: De utgör ett hot mot Socialdemokraternas fortsatta maktposition!

"Att spionaget mot svenska befolkningen fortsätter än idag från (S) råder det ingen tvekan om"

2008 avslöjades att Försvarets Radio Anstalt (FRA) avlyssnat uppemot 300 svenskar. Avslöjandet väckte åter stor massmedial uppståndelse men självdog när FRA själva inte ville debattera saken. Varför, hur och mot vilka avlysningen pågick mot vet vi dock ännu inget om. Det politiska partiet Sverigedemokraterna som Socialdemokraterna själva utmålat som sin värsta politiska motståndare är det parti som råkat mest illa ut.

Inbrott har skett på deras lokalkontor. Deras datorer har hackats eller blivit utsatta för hackerattacker, deras medlemsregister har hackats och tidningar, främst socialdemokraternas eget partiorgan Aftonbladet, har vid ett flertal gånger försökt komma åt register för att avslöja de personer eller företag som donerat ekonomisk hjälp till partiet.

Man har också på olagligt sätt kommit över information som man sedan avslöjat som stora skandaler strax innan riksdagsval i syfte att smutskasta oppositionspartier och på så sätt försöka påverka valresultatet. Bör tilläggas att den tidigare partiledaren och statsministern Stefan Löfven vid otaliga tillfällen kallat Sverigedemokraterna för "odemokratiskt".

Också privatpersoner har råkat riktigt illa ut när de åsiktsregistrerats. Flera människor har blivit av med sina arbeten eller sina fackliga förtroendeuppdrag när den rödstyrda pressen avslöjad dem att vara t.ex. M, Kd eller Sd-sympatisörer. Misshandel, inbrott och skadegörelse tillhör idag nästan vardagen för de som är Socialdemokraternas fiende nummer 1 i dagens Sverige. Exemplen är alltför många och alltför skrämmande.

Likheterna mellan vad Socialdemokraterna gjorde mot kommunistiska politiska partier och organisationer på vänsterkanten under 1950- och 1960- talet, jämfört med vad man gör idag mot oppositionspartier och privatpersoner på högerkanten är kusligt slående. För när allt kommer omkring är vi inte är så olika länder som Belarus, Kina eller Uzbekistan som vi kanske tror...

Socialdemokraterna: Partiet som spionerade och åsiktsregistrerade sina egna medborgare med hemliga och olagliga organisationer i det det svenska folkhemmet. Partiet som idag hävdar att de "stå på rätt sida av historien".

Att det idag fortfarande råder avlyssning och åsiktsregistrering av svenska medborgare för att de är ”oliktänkande” och inte vill marschera i takt med Internationalen i det rödbruna socialdemokratiskt styrda Sverige råder det alltså inget tvivel om. Avslöjanden om hemlig underrättelsetjänst avslöjades första gången redan på 1930-talet och har därefter avslöjats ett flertal gånger under decennier fram till dags dato. Det är så här socialismen fungerar i alla länder - i alla tider. Så också i Sverige. För som sagt; Sverige är när allt kommer omkring inte så olikt Belarus, Kina eller Uzbekistan som vi kanske tror. Det värsta är dock att var fjärde svensk, och var tredje svensk kvinna, är så indoktrinerad av detta partis propagandaapparat att de fortsätter lika blåögt, glatt och naivt att vart fjärde år lägga sin röst på just detta parti!

// Anders Johansson.

Källa:

"Socialdem. politiska spioneri mot svenska folket" (1990) T. Kanger, J. Gummesson
"Svenska skandaler" (2014) av Mikael Bergling och Fredrik Nejman.

"Militärens hemliga nätverk i arbetarrörelsen" (2001) av Enn Kokk

"IB-affären - i vems intresse? " (1974) av Svante Winqvist.

"IB och hotet mot vår säkerhet" (1973) av Peter Bratt.

"Ordets makt och vanmakt" (2009) av Jan Guillou

"De skall ju ändå dö" (2009) av Gunnar Ekberg

"Med rent uppsåt" (2007) av Peter Bratt.

"IB-Affären" (2018) av Gunnar Wall.

Bildgalleri. Klicka och svajpa.