Tyskmagasinen.

Hitlers svenska krigsmagasin.

-Tyskmagasinen

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"I det neutrala Sverige hade Adolf Hitler jättelika hemliga förråd fyllda med 30 000 ton krigsförnödenheter till ett nutida värde av långt över två miljarder kronor"

Visste Du att Sveriges regeringen lät Adolf Hitler och Nazityskland använda enorma lagermagasin i Sverige för att förvara krigsförnödenheter för kriget på Nordkalotten mot de allierade och Ryssland under andra världskriget?

Lyssna.Hitlers svenska krigsmagasin

00:00 / 1:06:12

I Sverige tiger vi helst om hur vi hjälpte tyskarna under de krigsår då vi fortfarande kunde hoppas och tro på en tysk seger. Att nazisterna skickade hela arméer på svensk järnväg är känt. Liksom att vi skickade prima järnmalm från Sverige till Nazityskland. Bara från hamnen i Luleå skeppades 24 miljoner ton järnmalm för att bygga upp Hitlers krigsmakt. Därefter levererade vi 100 miljoner kullager varje år för att hålla hela Hitlers krigsmakt rullandes - bokstavligt talat. Men att nazisterna även hade jättelika krigsförråd i det neutrala Sverige. Hur många känner till detta? Förråd fyllda med 30 000 ton krigsförnödenheter. Förnödenheter vars nutida värde hade uppgått till långt över två miljarder kronor. Krigsförnödenheter som skulle hjälpa Adolf Hitler och nazisterna att vinna kriget. Och allt detta förvarades i förrådsmagasin i det neutrala och alliansfria Sverige. Detta är berättelsen om Hitlers svenska krigsförråd, de så kallade tyskmagasinen:

"Hitler vill vara väl förberedd då kriget på nordkalotten bryter ut"

Att Sverige var Adolf Hitlers allierade vän i norr och att man gjorde allt man kunde för att hjälpa nazisterna vinna kriget är idag ingen större hemlighet längre, även om det är något vi inte talar högt om! Faktum är att Sverige var det enda landet i Nordeuropa som stod på Adolf Hitlers sida i princip under hela kriget.

Man lät till exempel Adolf Hitler transportera 2,1 miljoner tyska soldater kors och tvärs genom Sverige på våra neutrala järnvägar. Man lät Hitler transportera en hel krigsdivision genom det alliansfria Sverige. Vi hjälpte Nazityskland lägga ut minor i Östersjön och ubåtsnät i Öresund mot fienden. Vi sålde all den järnmalm Hitler var beroende av för att bygga upp sin krigsmakt och därefter sålde vi 100 miljoner kullager varje år för att hålla allt rullandes.

Allt godkänt och sanktionerat av den svenska regeringen med den socialdemokratiske statsminister Per Albin Hansson i spetsen. Det är därför tänkvärt att inför läsningen av denna artikel minnas att de två svenska politiska partier som haft ett direkt samarbete med nazisterna och Nazityskland före och under andra världskriget, så är det just dessa två politiska partier som idag skriker högst om andra partiers påstådda nazistiska förflutna. Partier som idag helt ogenerat kallar sig "anständiga partier" som lika ogenerat påstår att de "står på rätt sida av historien". Men vi tar det hela från början...

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Flygfoto över Hitlers lagermagasin vid Karlshäll i Luleå. Penningvärdet av de 6 000 ton varor som förvarades bara i dessa två magasin uppskattas till 840 miljoner kronor idag.

Det är tidig gryning den 1 september 1939. Tysklands führer Adolf Hitler angriper Polen och andra världskriget bryter därmed ut. Sju månader senare i april 1940 invaderas och ockuperas Danmark och Norge. I maj 1941 har Hitler även full kontroll över Finland och därmed kontroll över den så strategiskt mycket viktiga nordkalotten. Hitler kan nu skära av de viktiga transportlederna mellan väst och öst som sker via norra ishavet, ner till nordkalottens kronjuvel, staden Murmansk, med sin isfria hamn och fortsatta järnväg söderut. Samtidigt blir Hitler ständigt attackerad i väst av de allierade och i öst av sovjetiska Röda armén. Hitler vet att hans fiender såväl från väst men framförallt från öst förr eller senare kommer angripa de av Nazityskland ockuperade områdena på nordkalotten, alltså de områden som idag utgörs av norra Norge, norra Finland och nordvästra Ryssland.

Hitler tänker vara väl förberedd när väl dagen kommer då kriget på nordkalotten bryter ut. Soldater, vapen och ammunition är en sak. De finns redan i de ockuperade områdena i Norge och Finland. Men krig är så mycket mer än bara soldater med vapen och ammunition. Soldaterna behöver mat, varma kläder, fältmässig tältutrustning, bränsle och andra livsuppehållande förnödenheter. Därtill skulle man använda 60 000 hästar och mulåsnor i de kalla och svårforcerade områdena i norr. Alla dessa hästar och mulåsnor behövde enorma mängder hö och halm. Hitler insåg att man måste bygga upp enorma lagerförråd och fylla dessa förråd med tusentals ton av alla dessa krigsavgörande livsmedel, och allt detta i god tid innan kriget på nordkalotten bryter ut.

"Att Hitler skulle få tillstånd av regeringen var ju naturligtvis en helt absurd tanke..."

Men var skulle då dessa förrådsbyggnader placeras? Att förlägga förråden i något av de ockuperade länderna var självklart mycket riskabelt. De kunde lätt slås ut av fientliga flygangrepp eller utsättas för attentat från motståndsrörelsen. Det absolut bästa hade naturligtvis varit om man kunde bygga upp en hemlig förrådsverksamhet i det lilla närliggande neutrala och alliansfria Sverige eftersom fienden aldrig skulle riskera att angripa ett neutralt och alliansfritt land, och rent teoretiskt hade staden Luleå varit helt perfekt.

Luleå hade ett bra läge för försörjningen av de tyska trupperna i Nordnorge och Finland. Transportvägarna till Luleå var säkrare än sjötransporter till Norge. Luleå ligger geografiskt nära nordkalotten och dessutom kunde man skeppa förnödenheter såväl på järnväg genom Sverige som med båt via Östersjön upp till Luleås hamn. Men att führern och nazistledaren Adolf Hitler, som just startat det andra världskriget, skulle få tillstånd av den svenska regeringen att upprätta enorma krigslagermagasin med mat och andra förnödenheter på ett neutralt och alliansfritt lands territorium var ju naturligtvis en helt absurd och orimlig tanke! Eller...?

Idag vet vi att det uppenbart inte var några större bekymmer att upprätta enorma förrådsbaser i Luleå för Hitlers krigsmakt. Men exakt hur det gick till när den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen fattade beslutet om att upplåta

Ett av ytterst få fotografier taget under kriget inifrån Hitlers lagermagasin som Socialdemokraterna tillät Nazityskland ha i Sverige under kriget.

Luleå som förrådsbas har inte gått att utröna. Kanske var överenskommelsen muntlig så inga papper skrevs, men troligaste var dock att pappren hemligstämplades och är då förmodligen destruerade idag. Hemlighetsmakeriet om när Luleå blev en svensk nazitysk förrådsbas får vi nog aldrig full klarhet i. Allt har tystats ned men förr eller senare sipprar ju sanningen alltid fram. Vissa dokument rörande den nazityska förrådsbasen i Luleå överfördes från säkerhetspolisen till riksarkivet så sent som 2002.

Vad som är säkert är att Tysklands militärattaché i Stockholm, general Bruno von Uthmann, redan under sommaren 1940 ordnade så att tyska krigsmakten via en tysk bulvan, en speditionsfirma i Hamburg, fick hyra bland annat massamagasinen i Karlshäll av Ivar Lundh & Co vars moderbolag var Munksunds AB. Hyresavtalet klubbades igenom i Luleå den 27 september 1940 alltså mindre än fyra månader efter Norges kapitulation. Utrikesdepartementet ville att en mellanhand skulle skriva under hyresavtalet för de två stora massamagasinen med Luleå Trämassefabrik i Karlshäll och så skedde också via samma speditionsfirma .

" Efter kriget svor vi heligt på att vi aldrig haft samröre med nazismen"

Med Per Albin Hanssons tillstånd skeppade nu Nazityskland tonvis med förnödenheter till Luleås hamn och på vägen hem hade man fartygen fyllda med den så viktiga järnmalmen för att kunna framställa mer vapen i kriget. Det var dock bara en liten del av de tyska krigsförnödenheterna som skeppades med båt till Luleå. Merparten skickades istället på järnväg genom Sverige. Dessa tågtransporter var alltså igång innan Perittenttrafiken drog igång och ett år innan Engelbrechdivisionen genomkorsade Sverige.

Nu kunde Nazityskland börja bygga upp ett förrådslagersystem som skulle användas vid ett framtida slag om nordkalotten och allt detta byggdes - under sekretess- upp i ett neutralt och alliansfritt land. Ett land som efter kriget heligt svurit på att vi aldrig någonsin haft något samröre med Hitler eller nazismen under krigsåren. Något vi kategoriskt förnekar än i dag...

De tyska trupperna i Nordnorge och i finska Lappland var i behov av säker försörjning, både med tanke på erfarenheter ifrån Norgefälttåget och förväntade nya svårigheter. Valet av Luleå som förrådsbas föll sig naturligt eftersom man ogärna ville förlita sig på försörjning längs den norska Atlantkusten. Brittiska Royal Navy behärskade haven utanför Norges kust och Luftwaffe hade inte kunnat kompensera detta med flygtransporter.

Det halvkilometer långa stickspåret fram till de gamla magasinen i Karlshäll bekostades av den nazityska krigsmakten och kostade cirka en miljon i dagens penningvärde.

Under ett framtida krig mot Sovjetunionen förväntade sig den tyska krigsledningen att britterna åter skulle koncentrera sin överlägsna flotta på att störa försörjningen längs med Norges kust. Att frakta förnödenheter längs med Sveriges östkust och på Sveriges järnvägsnät till förråd i Luleå var därför den överlägset säkraste och snabbaste lösningen på problemet. Sverige var vid tiden Nordeuropas mest nazivänliga land och vi hade sedan 1920-talet ett mycket gott samarbete med Tyskland! Under 1930-talet blev Tyskland vår största handelspartner. 20% av all svensk handel var med Hitlers Nazityskland vilket gjorde Nazityskland till vår största och viktigaste exportmarknad. Inget annat land var i närheten av dessa siffror. Varken före eller under kriget!

Redan under sommaren och hösten 1940 började förrådsverksamheten att byggas upp i Luleå. Först kom varorna främst med fartyg men från våren 1941 nästan uteslutande med tåg från Tyskland, Danmark och Norge. Härifrån kunde sedan tågtransport ske ut till stridande förband t.ex. till norska Narvik eller finska Rovaniemi. Landshövding David Hansen rapporterade till utrikesrådets Gösta Engzell att tyskarna nu hyrt diverse lagerförråd och att 30 000 ton livsmedel skulle förvaras i och runt Luleå stad.

Att staden skulle bli ett varaktigt nav i tyska armens försörjning visade enligt Gösta Engzell investeringen bland annat i en ny järnvägsförbindelse ut till de stora magasinen i Karlshäll. Tyskarna begärde även polisbevakning av magasinen, vilket landshövdingen fick ordna fram. Verksamheten expanderade sedan kraftigt under 1941-1942. Lediga lokaler hyrdes och nya lokaler byggdes.

"I källaren förvarades även vin och starkare drycker åt tyska officerskåren"

Vi ska komma ihåg att förrådsbasen i Luleå var ett proviantlager, här lagrades inga vapen eller någon ammunition men mat är lika viktigt för en soldat som för en civil. Den franske kejsaren Napoleon Bonaparte lär en gång sagt att "-En armé marscherar på sin mage" vilket väl beskriver hur viktigt det är med dessa förnödenheter i krig. Vi ska också komma ihåg att av de soldater som kämpade norr om polcirkeln under kriget var det lika många som dog av svält och kyla som av själva striderna.

Förråden var i huvudsak utplacerade i och runt om Luleå kommun på fyra olika ställen: I centrala Luleå, nere i Södra hamnen vid Svartön och vid Gammelstad samt vid Karlshäll. Allt administrerades från huvudkontoret på Stationsgatan 46 i centrala Luleå och i Tyskland löd det officiella namnet på dessa förråd "Umschlaglager Der Deutschen Wehrmacht" (Den tyska krigsmaktens omlastningslager) vilket tydligt avslöjar vad det hela handlade om.

I stadens centrum fanns en hel del förråd såsom källare och privata hus som uppläts som lager. Intill Luleås domkyrka fanns ett jättelikt förråd, fördelat på tre byggnader, där tyska armén förvarade 4 500 ton hö och halm till alla de 60 000 hästar och mulåsnor som skulle användas i kriget på nordkalotten. Hästar och åsnor var bättre att ta sig fram i eländig terräng än hjulgående fordon.

Wehrmachts halmlager i Luleå vid domkyrkan 2 juni 1941.

”-Jag använde pojken min som kamouflage och sa åt honom att kasta en sten” minns fotograf Helmer Widlund.

Norrbottens länsstyrelse förefaller dock hyst en viss oro över denna, ur brandsäkerhets synpunkt, mycket olämpliga placering mitt inne i stadens centrum, eftersom man skrev att: ”Hela kvantiteten uppgives skola flyttas härifrån så fort tillgången på järnvägsvagnar det medger”.

Andra upplag som ordnades i stadens centrum var till exempel AB Luleå Bryggeri. I bryggeriets källare förvarades flera hundra ton Emmentalerost, 140 ton potatis och ungefär samma mängd fläsk och fisk. I bryggeriets källare och flera andra källare runt omkring i Luleå förvarades även vin och starkare drycker åt den tyska officerskåren. I lagren fanns också kläder, ved, kaffe, tobaksvaror, fläsk i konserver, grönsakskonserver, fiskkonserver, rökt och saltat kött, socker, mjöl, fett, gryn och ost.

Sju kilometer sydost om stadens centrum, i södra hamnen, även kallat Svartön, fanns det andra området där tyskarna tilläts förvara proviant. Här fanns diverse förrådsdepåer och här byggdes också nya lagerhus förutom de redan befintliga lager som fanns. Dessutom använde man båda tullpackhusen i såväl Norra hamnen som i Södra hamnen för att förvara divers förnödenheter. Det är dock ganska lite dokumenterat exakt om var och vad som förvarades nere vid södra hamnen men det var hit varorna anlände under den tid provianten anlände med båt. Vid södra hamnen fanns ett skjul i vilket de tyska fartygskaptenerna anmälde sig per telefon till förådschefen löjtnant Walther Zindel då de ankom med sin last till Luleå.

Oscar Simu, senare bosatt i Stockholm berättar i boken ”Slaget om Nordkalotten” följande: ”-De slog ihop klackarna då Walther Zindel svarade och skrek Heil Hitler! Men Zindel Hitlerhälsade aldrig, med ett undantag, vad jag minns. Det var en tysk dignitär på inspektion i Luleå. Någon från tyska utrikesdepartementet, nära Ribbentrop. Då hälsade även Walther Zindel.” Oscar Simu berättar vidare: ”-Vi var mycket rädda! Engelsmännen kunde när som helst bombat lagren. Och vi hade inga skyddsrum att springa till. Dessutom fick vi cykla ut dit på vintern. Arbetet började klockan sju på morgonen och det fanns inget annat sätt att ta sig dit ut. Några av oss fick på så sätt köldskador.”

"Varorna på 30 000 ton uppskattas idag till minst två miljarder kronor - lågt räknat!"

Det tredje området som uppläts till tyskarna var vid Gammelstad. Gammelstad är det gamla Luleå, beläget cirka en mil nordväst om Luleå centrum. Upplaget som var beläget på fastigheten Öhemmanet ägdes av Otto Engström, som låg på ömse sidor om järnvägen.

Här fanns bland annat två stora magasin med ytterligare 3 500 ton hö och halm. Utan dessa totalt 8 000 ton hö och halm som fanns lagrades inom kommunen hade hästarna och mulåsnorna i den tyska Lapplandsarmén inte klarat sig i många dagar. Höbalarna på norra sidan järnvägen lagrades till en höjd av cirka 4 meter under ett långsträckt tak på stolpar och två sådana upplag låg intill varandra. Idag ligger Terminalen nära den plats där höupplaget en gång var beläget.

I närheten fanns också ett stort stenkolslager som fanns på södra sidan av järnvägen. Kolupplaget hade höjd av ca 2 meter och låg helt i det fria. Idag ligger här en fotbollsplan där Gammelstad IF spelar sina hemmamatcher.

Upplagen i Gammelstad var väl placerade med tanke på den omedelbara närheten till järnvägen. Hö avhämtades några gånger för vidare transport till Nordnorge med järnväg men någon transport från kolupplaget kom dock aldrig att ske.

Båda tullpackhusen i Luleås hamnar användes som förråd för Hitler och Nazitysklands krigsmakt där livsmedel och andra förnödenheter förvarades för kriget på nordkalotten. Vid Svartön fans även flera ton med hö och halm till hästarna.

Det fjärde området där tyskarna magasinerade förnödenheter var vid Karlshäll, fem kilometer fågelvägen nordväst om Luleå centrum, och det kom att bli de två enorma massalagermagasinen här vid Karlshäll som kom att förknippas med förrådslagerverksamheten. Här vid Karlshäll fanns två enorma trälagerbyggnader som Hitlerregimen kom att bli intresserade av att hyra. 1912 anlades en pappersmassafabrik där massan framställdes på mekanisk väg för att bli till tidningspapper. Det var två stora lagerbyggnader i trä som blivit kvar efter det att pappersmassafabriken lagts ned som man nu ville använda. Vart och ett av de två byggnaderna visade upp en imponerande storlek. Varje byggnad var 105 meter lång, 32 meter bred och med en höjd på nästan 18 meter. Det var dessa två magasin som sedan i folkmun kom att kallas för "tyskmagasinen".

Vid Karlshäll fanns inte bara dessa två enormt stora förråd, utan även två mindre magasin, samt även ett kylhus uppfört för tyska armén. Ändå var dessa sammanlagt fem byggnader vid Karlshäll bara några av de cirka dussintalet förråds- och lagerbyggnader som fans utspridda på de fyra olika platserna inom kommunen. Allt uppläts av Sverige till Hitler och Nazityskland och dessa förrådslager försörjde en betydande del av de tyska trupperna i Nordnorge och i finska Lappland.

Bara i de två stora tyskmagasinen i Karlshäll fanns 6 000 ton krigsförnödenheter, men detta motsvarade ändå bara 1/5 del av de totalt 30 000 ton krigsförnödenheter som tyskarna hade i Luleå. Värdet enbart i de två stora Karlshällsmagasinen uppskattades till 30 miljoner kronor vilket omräknat i dagens penningvärde motsvarar över 840 miljoner kronor! Penningvärdet av de sammanlagt 30 000 ton varor som förvarades runt om i Luleå kommun uppskattas till minst två miljarder kronor i dagens penningvärde - lågt räknat! Med andra ord hade Luleå på ett par år förvandlats till Hitlers skafferi och matkällare.

Det fanns dock ett litet problem med massalagermagasinen ute vid Karlshäll. Det fanns nämligen ingen järnvägen ut till dessa förråd. Från Malmbanan fanns ett 4,5 kilometer långt stickspår; Gammelstad-Karlsvikshyttans Järnvägs AB, GKJ, som var Norrbottens enda privata järnvägsföretag. Detta stickspår från Malmbanan hade tillkommit när Luleå Järnverk byggdes strax efter det förra sekelskiftet, men legat i träda sedan järnverket lagts ned och någon trafik på GKJ-banan hade inte förekommit sedan 1931. Detta stickspår gick dock halvkilometern ifrån de två stora Karlshällsmagasinen så i hyresavtalet ingick därför att ett 500 meter långt stickspår skulle byggas från GKJ-järnvägen och ut till förråden i Karlshäll för att underlätta för tyska arméns transporter. Järnvägen kom att kosta 35 760 kronor, vilket i dagens penningvärde motsvarar över en miljon kronor och bekostades utan problem av Wehrmacht (Tyska krigsmakten) och rälsen ligger kvar än idag!

"Gunvor var tvungen att med fotografier och släktutredning bevisa sin ariska härkomst"

Först sköttes förråden av generalmajor Bruno von Uthmann som fick pendla mellan ambassaden i Stockholm och Luleå innan hauptmann (kapten) Schulte tog över som den förste fast stationerade logistikchefen men Schulte blev inte långvarig. Han utvisades efter en kort tid på grund av spionage mot bland annat Bodens fästning. Han ertappades när han fotograferade militäranläggningen. Det är kanske troligt att han gjorde detta på eget initiativ eller av ren obetänksamhet eller kanske för att försöka vinna gunst hos någon överordnad. Mycket mer än så vet man idag inte och Schulte, förutom att han lät sig fotograferas i tysk uniform i en fotoateljé på Storgatan 40 i Luleå.

I januari 1941 fick så unge löjtnant Walther Zindel, en tysk agronom som varit frontsoldat i Polen och Frankrike, chansen att ansvara för Luleås förrådsbas. Till skillnad från kapten Schulte var Walther Zindel ingen nazist. Det berättas att han bara hade den tyska uniformen på sig, eller gjorde Hitlerhälsning, vid absoluta nödfall. Det kom att bli Walther Zindel som ansvarade för hela den enorma logistik det innebär att driva de tjugotalet förrådsbyggnaderna runt om i Luleås kommun.

Walther hade ett tiotal svenska underhuggare till sitt förfogande och en av Walthers närmsta svenska medarbetare var skåningen Anders Tinge (1899-1950) från Stora Köpinge. Tidvis hade även Walther hjälp av tre tyska soldater

De tjugotalet förrådsbyggnaderna administrerades av tysken Walther Zindel som hade sitt kontor på Stationsgatan 46 i centrala Luleå. Walther träffade senare svenskan Gunvor Sandberg från Piteå och paret gifte sig i Luleå 1943.

från Wehrmacht. Två av dessa finns namngivna i funna dokument och de var sonderfürer Johennes Thaysen och oberstabszahlmeister Franz Pertzborn.

Den tyska godshanteringen i Luleå blev så omfattande att inte bara järnvägsnätet fick byggas ut på tyskarnas bekostnad. För lokala och näraliggande transporter hade Wehrmacht även blivit tvungna att transportera upp trettio lastbilar, tio paketbilar samt en personbil som stationerades i Luleå. Om vagnparken som forslade alla dessa varor och vart varorna skickades skriver Norrbottens länsstyrelse i en skrivelse från 1940 följande:

"-Tyska staten disponerar sedan i höst för transport av varor från Karlshällsupplaget en lastbilspark om 30 Fordvagnar, vilka förhyras från en skeppsmäklare Grahn i Luleå. Dessa bilar som drivas med bensin tillhandahållen av varuägaren och föras av svenska chaufförer, göra turer från Luleå och Karlshäll via Haparanda till Rovaniemi och platser närmare ryska gränsen; från Torneå lär lots av finsk eller tysk militär medfölja (...) Dessutom förfogar tyska staten här i staden sedan i sommar över 10 st. paketbilar med något slags kylanordning för transport av färskvaror samt en personbil, samtliga bensindrivna."

Personbilen som nämns tillhörde förrådschefen Walther Zindel själv och var en flott Auto Union Wanderer Coupé . Den var Norrbottenskyltad med registreringsnummer ”BD 1044” som Walther Zindel ibland körde runt på stan och raggade med, när han inte satt på sitt kontor på Stationsgatan 46. Om det var under dessa rundor med sin exklusiva sportbil Walther träffade sin svenska flickvän Gunvor Sandberg från Piteå vet vi inte men i september 1943 gifte paret sig. På grund av Walthers ställning blev giftermålet en diskret tillställning där vigseln fick äga rum i ett sidorum till pastorsexpeditionen. Det hade tagit lång tid för Walther och Gunvor att få tillstånd att gifta sig eftersom Walther var tvungen att tillskriva Hitlers personliga stab för ett godkännande plus att Gunvor var tvungen att med fotografier och släktutredning bevisa sin ariska härkomst.

"Det var nu som regeringen började sopa igen spåren av allt nazisamarbete"

Vakt fanns vid lagren, dygnet runt, till en början med tre man under varje pass, vilket minskades till två man och slutligen en man, Johan Rönngren, som var bosatt i Notviken invid upplagsplatsen och som tittade till upplagen en gång om dagen. Till sin hjälp hade Johan Rönngrenen även en vakthund, schäfern Mitzi.

Några andra av de Gammelstadsbor som tjänstgjorde som vakter var bl a J.A. Andersson, Harry Wikström, Ruben Hellström, Halvor Boman och Helge Garbom samt en Öhrling från Gäddvik. Vakterna anställdes av landsfiskalen i Nederluleå, som på den tiden var Bernhard Forsström. De var alla beväpnade och hade troligen också något slag av uniformstecken, mössmärke, armbindel eller liknande. Vid Ektjärn hade vakterna en vaktstuga till sitt förfogande, en mindre byggnad, mer lik en koja, men elström var ändå framdraget till platsen.

Även fem svenska tullare arbetade med varutransporterna på statens bekostnad. De fem tullarna övervakade framför allt lastningen av de dagliga tågen från förrådsbasen i Luleå och förseglade med svenska tullens sigill. I efterhand förefaller det kanske som en ganska meningslös gest av den svenska byråkratin. Totalt arbetade ungefär 20–30 personer vid lagren och det var välkomna och välbetalda jobb i en tid med hög arbetslöshet.

Under 1943 började krigsvindarna vända för Hitler. Motgångarna kom slag i

I källaren till AB Luleå Bryggeri förvarades flera hundra ton ost, 140 ton potatis och ungefär samma mängd fläsk och fisk. 2017 lanserade Bottenvikens Bryggeri ölet "Tyskmagasinen"

slag vilket gjorde att allt fler i Sverige befarade att Hitler kanske inte skulle vinna kriget. Det blev panik och oron spreds vilka sida vi nu skulle ställa oss på. Sommaren 1943 började Sverige bli lite tuffare i attityden till tyskarna när det blev alltmer uppenbart att tyskarna nu stötte på hårt motstånd från såväl de allierade i väst som från Röda armén i öst. Den 20 augusti 1943 upphörde all tysk transiteringstrafik genom Sverige och förråden började avvecklas några månader senare, även om avvecklingen av Hitlers lager var klar först ett år senare sommaren 1944. Då stod det allt klarare att Hitler skulle förlora kriget. Det var först nu som regeringen började sopa igen alla spår av nazisamarbetet.

Den 7 oktober 1944 inleds slaget om nordkalotten, det största slag som någonsin utkämpats norr om polcirkeln och det näst största slaget (efter kriget på Karelska näset) som utkämpats i Norden. Enbart på sovjetisk sida deltog 100 000 man, 700 flygplan och 100 stridsvagnar! Ryssarna vinner slaget även om man förlorade fler soldater. Tyskarna fick relativt snabbt retirera tillbaka in i Norge. De var helt enkelt inte lika duktiga på krigföring under svåra arktiska förhållanden, vilket ryssarna visste om. Någon mat från Luleå förråden fick de tyska soldaterna aldrig under slaget om Nordkalotten. När kriget väl statat hade de väldiga lagren med 30 000 ton av krigsförnödenheter i Luleå redan tömts och spelat ut sin roll.

"Vad som hände med krigsfångarna talar vi tyst om - eller helst inte alls..."

Men platsen Karlshäll strax utanför Luleå kom också att få en helt ny användning och betydelse innan kriget var helt över. När det stod klart att Hitler skulle förlora kriget skiftade regeringen fot och ställde sig nu på kommunist-diktatorn och massmördaren Josef Stalins sida. Nu skulle Karlshäll få en ännu mörkare historia...

De 100 000 ryska krigsfångar som fanns fängslade av nazisterna i det ockuperade Norge krävde Josef Stalin skulle skickas från Norge till Sovjetunionen. 25 000 av dessa krigsfångar skulle skickas via Karlshäll i Luleå vidare till finska Uleåborg och därefter vidare till Sovjetunionen.

Stalin som gett sina soldater order att kämpa till döden, betraktade krigsfångarna som desertörer och förrädare eftersom de tagits levande till fånga. De sågs inte som de krigshjältar de var, då Sovjetunionen vunnit kriget, utan de sågs som landsförrädare. För dem fanns bara två straff - livstids slavarbete eller döden!

Åtskilliga sköts direkt när de skeppats hem eller så fick de förtvina i Gulag-lägren. Det blev paradoxalt när soldater från segermakten tog sina sista steg i frihet vid Karlshäll men där krigsförloraren Hitlers enorma lagermagasin fortfarande stod helt intakta. Det hela måste tett sig helt absurt.

Efter kriget kom Karlshäll bli skådeplatsen när 25 000 ryska krigsfångar och civila tvångstransiterades hem till Stalin och Sovjetunionen. Tyskmagasinen skymtar till höger i bild. Ett monument restes 2015 till minne av denna händelse.

Idag finns inga spår efter deportationslägret som fanns vid Karlshäll där de närmare 25 000 ryska soldater och civila krigsfångar från Norge under en kort tid bodde, vid krigets slutskedet. Under en dryg månad, från 11 juni till 14 juli 1945, vistades de här i Karlshäll i väntan på båttransport till finska Uleåborg för vidare färd till Ryssland. Vad som sedan hände med de ryska krigsfångarna talar vi tyst om. Eller helst inte alls...

Vad som hände med förrådslagren under och efter avvecklingen vet vi fortfarande väldigt lite om. Vad som hände med spriten, konserverna och de tusentals ton med mat är oklart. Förmodligen kom det luleåborna till stor glädje. Vi vet dock att efter krigsslutet nyttjades hö-upplagen, då försedda med halvväggar, som upplag för gengasved i säckar innan de så småningom revs och transporterades bort av åkare Anders "Togo" Åström, som också tillvaratog rivningsvirket. Kolet lastades på järnvägsvagnar och fraktades därifrån av stuvarbasen Hilfred Byström från Gammelstad, men vem som egentligen ägde kolet, gengasveden och förrådsbyggnaderna är okänt.

Magasinen i Luleå föll efter kriget i glömska, eller rättare sagt, den svenska regeringen såg till att dessa glömdes bort. Många av alla mappar och dossier om förråden var hemligstämplade ända fram till 2002! Förmodligen kan det finnas än mer dokumentation som ännu inte sett dagens ljus. Varför är då Hitlers svenska krigslagermagasin så okända för oss svenskar? Det finns många förklaringar till detta faktum. Vi ska komma ihåg att den nazivänliga svenska regeringen långt före kriget (och därmed före "samlingsregeringen") förbjöd all kritik av nazismen i svensk media. Dessutom införde man ett fotograferingsförbud på Hitlers lagermagasin i Luleå. De ytterst få bilder på lagren som togs under kriget så är de flesta tagna i smyg. (Några av dessa bilder kan Du se i vårt bildgalleri längst ner på sidan.)

"2016 fick allmänheten upp ögonen för magasinen -men då av en helt annan orsak..."

Första gången någon skrev om förrådsbyggnaderna var när Bertil Persson 1982 skrev boken "Gammelstad-Karlsvikshyttans järnväg" där magasinen togs upp på några sidor men dock utan några bilder så artikeln väckte ingen större uppmärksamhet. 1991 skrev författaren och debattören Maria-Pia Boëthius sin bok ”Heder och samvete” där hon kallade magasinen bland annat för: "-Ett monument över det svenska ryggradslösa beteendet gentemot Tyskland under andra världskriget". Inte heller denna gången fick förråden någon efterföljande uppmärksamhet av media.

Det var först så sent som 2001, i samband med Lars Gyllenhaals bok ”Slaget om Nordkalotten” som magasinen kom lite mer till allmänhetens kännedom och media vågade lite försiktigt skriva sanningen om Hitlers svenska förråd. Även i Lars Gyllenhaals efterkommande bok ”Tyskar och allierade i Sverige” från 2011, finns ett kapitel och lite mer uppföljning av dessa krigsförråd. Men det skulle dröja ända till sommaren 2016 innan den stora svenska allmänheten fick upp ögonen för de tyska krigsförråden och då var det av en helt annan orsak...

Under 1990-talet var Hitlers gamla förrådslagerbyggnader, eller tyskmagasinen som de i folkmun kallades för, hotade av rivning men räddades kvar i sista sekund av opinionen. Exakt 70 år efter andra världskrigets slut, våren 2015, invigdes till slut en minnessten i Karlshäll av svensk-ryska föreningen "Sputnik"

De två jättelika lagren vid Karlshäll förstörs vid en anlagd brand midsommarhelgen 25 juni 2016, exakt 75 år efter det första tåget ur Engelbrechtdivisionen rullade genom Sverige.

men denna minnessten tog bara upp minnet av de ryska krigsfångar som transporterades hem härifrån. På minnesstenen står följande: "Till minne av de 24 339 sovjetiska soldater och civila som var här 1945 efter att ha befriats från tysk fångenskap i Norge." Det fanns inte en rad om några tyskmagasin eller antydan till samarbete med Hitler och nazisterna. Det mörka vågar vi än idag inte erkänna. Sanningen är vårt samvetes värsta fiende.

Bara ett år efter invigningen av minnesstenen vid Karshäll inträffade den stora katastrofen. Det som inte fick hända hände! Natten till den 25 juni 2016 antändes det södra av de två stora tyskmagasin i Karlshäll i en anlagd brand av hittills okända gärningsmän. Branden anlades exakt på dagen 75 år efter det att det första tåget ur Engelbrechtdivisionen rullade genom Sverige sommaren 1941. Branden, under midsommarhelgen, utvecklade sig snabbt och båda de kulturhistoriskt viktiga magasinen blev snabbt övertända. Inget gick att rädda, allt blev till aska.

När Räddningstjänstens personal närmade sig de brinnande tyskmagasinen var det mycket svårt att ta sig fram till byggnaderna eftersom det var en fullt utvecklad brand i trähus. Det fanns inga bostadshus i direkt närhet men i förråden förvarades stora mängder nordlig tåghistoria från Norrbottens järnvägsmuseum, som brann upp tillsammans med byggnaderna. Norrbottens järnvägsmuseum och den ideella intresseföreningen "Malmbanans Vänner" gick miste om dyrbara lok och vagnar från en svunnen tidsepok i branden. Totalt förstördes 3 lok, 17 personvagnar och 16 godsvagnar av kulturhistoriskt värde. Ytterligare 9 tågvagnar fick stora skador. Branden blev en riksnyhet på grund förrådens storlek och starka koppling mellan Sverige och Nazityskland under andra världskriget. Denna koppling var välkänd i Norrbotten men inte lika känd ute i landet. Det var paradoxalt nog när tyskmagasinen brunnit ned som de blev kända för en större allmänhet.

En del blev medvetna om tyskmagasinen först i och med att de förstördes. Skedde det på grund av någon sorts politisk ide? Ville någon sudda ut historien? Ingen grupp tog på sig illdådet eller uttalade sig anonymt om det. Men att branden var anlagd vet man idag. Ju mindre synliga minnesmärken som finns desto viktigare är det att hålla minnen och medvetandet om historien vid liv. Man kan bränna ned en byggnad men man kan aldrig bränna bort dess historia.

"Många lägger lyckligt ovetande sin röst på partiet som ville hjälpa Hitler vinna kriget"

Inom Luleås kulturliv återuppstod tyskmagasinen efter bara några veckor efter den förödande branden genom en dansföreställning som hette just "Tyskmagasinen". Föreställningen fick en ödesmättad och speciell karaktär eftersom de uppfördes precis intill platsen där tyskmagasinen just hade stått. Det luktade fortfarande brandrök och aska under dansföreställningen. Året efter, 2017, lyftes tyskmagasinen åter igen fram med hjälp av en ny dansföreställning, "Fånglägret". Denna gången låg fokus på att hedra och minnas de krigsfångar som skeppades hem till Sovjetunionen från Karlshäll.

2017 var också året då Bottenvikens Bryggeri i Luleå tog fram ölsorten "Tyskmagasinen -Berlin er Weisse". Detta eftersom man ville lansera en tyskt öl med den tyska aspekt av Luleås historia som blivit mest känd, och på senare år var det just tyskmagasinen.

Sammanfattningsvis finns de största tyska förråden i Sverige sedan midsommarhelgen 2016 inte längre kvar men i centrala Luleå finns flera byggnader inom den tyska förrådsbasen fortfarande kvar att se. I den största av dem, Bryggeriet, som idag är ett affärscentra kan man både shoppa och gå på restaurang. I bryggeris källare är Emmenthalerosten, fläsket och fisken sedan länge borta. Nu dansar ungdomar där istället, till techno och hip-hopmusik.

Idag är tyskmagasinen borta vid Karlshäll och dessa pålar är allt som finns kvar av bryggan där 25 000 ryssar tog sina sista steg i frihet.

Man måste ställa sig frågan om dagens ungdomar som dansar och roar sig i dessa lokaler har en aning om att just dessa byggnader uppläts som förråd till Adolf Hitlers krigsmakt i syfte att hjälpa honom vinna kriget? Ungdomar som kanske själva kallar sig socialister, vänsteranhängare eller ”antinazister” men som lyckligt ovetandes lägger sin röst på partiet som ville hjälpa Adolf Hitler att vinna kriget. Många borde istället läsa och ta del av historien. Den historia andra försöker bränna ner eller tysta ned. Den historia partiledaren själv aldrig vågar tala högt om. Den historia man bara anklagar andra för.

Ibland är det kanske enklast och tryggast att bara blunda, dansa vidare till technomusikens dunkande musik och hypnotiskt blinkande ljussken än att våga erkänna sanningen om sitt "anständiga partis" förflutna. Samma parti som idag påstår att man "står på rätt sida av historien"! Sanningen är kanske kusligare -och närmare- än man anar när man inte själv vet sitt eget partis rödbruna förflutna...

// Anders Johansson.

Källa & Lästips:

"Gammelstad-Karlsvikshyttans järnv." (1982) Bertil Persson.

”Tyskar och allierade i Sverige” (2011) av Lars Gyllenhaal.

"Andra Världskriget i Sverige" (2019) av Lars Gyllenhaal.

”Slaget om Nordkalotten” (2001) av Lars Gyllenhaal.

”Heder och samvete” (1992) Maria-Pia Boëthius.

"När kriget tog tåget" (2021) av Jan Bergsten.

Diverse länkar:

Tyskmagasinen förstörda i brand (LÄNK)

80 år efter tysktransporterna (LÄNK)

På plats i tyskmagasinen (LÄNK)