Nazitransporterna

De första Nazitransporterna.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Bara elva dagar efter Hitlers angrepp på Norge rullar det första nazityska hjälptåget genom det neutrala Sverige mot Narvik"

Visste Du att den så kallade "Engelbrechtdivisionen" skulle vara en "engångseftergift" till Nazityskland? Det skulle -enligt regeringen- vara första och sista gången Sverige tillät Nazityskland transportera krigsmateriel på våra svenska järnvägar. Engelbrechtdivisionen som var en fullt utrustad nazitysk krigsdivision bestod av 15 000 soldater med vapen och transiteras med 107 lok från Norge till Finland och som rullade genom Sverige sommaren 1941 .

Lyssna:Nazitransporterna

00:00 / 1:08:13

Än idag är det många svenskar som tror att divisionen verkligen var den första -och enda- som transiterades genom landet. Men redan nio månader tidigare hade det beryktade "Dödskallekompaniet" fått transiteras i största hemlighet genom Sverige. Dödskallekompaniet bestod av

över ettusen SS-soldater och deras fordon, vapen och utrustning fyllde 65 järnvägsvagnar på sin väg från Luleå till Narvik i oktober 1940. Händelsen som Per Albin Hanssons parti hemligstämplade avslöjades så sent som 1989.

Men var då Dödskallekompaniet den allra första transporten av nazityska soldater och vapen på våra neutrala järnvägar? När vi granskar transporterna på våra svenska järnvägar under kriget finner vi att de första nazityska tågtransporterna med såväl soldater som tunga vapen började rulla genom Sverige bara några dagar efter det att Hitler invaderade och ockuperade vårt västra broderland Norge. Detta är en berättelse ytterst få svenskar idag känner till. Detta är en berättelse vi inte ska prata högt om, för detta är berättelsen om de -på svensk järnväg- första nazityska vapentransporterna:

"Detta uppfattades av norrmännen som ett klart brott mot neutraliteten"

Det var natten mellan den 8:e och 9:e april 1940 som Hitler ockuperar och invaderar såväl Danmark som Norge. Anledningen till att Hitler invaderar Norge är först och främst den nordnorska lilla staden Narvik. I Narviks isfria hamn slutar nämligen järnvägen "Malmbanan". Det var från denna hamn i Narvik all järnmalm skickas från de svenska malmfälten runt Kiruna och Malmberget ner till Nazityskland där den förvandlas från högkvalitativ järnmalm till högkvalitativa vapen.

Ska Hitler vinna kriget måste Tyskland kunna fortsätta tillverka stridsflygplan, stridsvagnar, ubåtar och slagskepp på löpande band. Och utan denna järnmalm blir det omöjligt att tillverka de vapen Hitler behöver och kunna vinna kriget. Den svaga länken i transportkedjan från de svenska malmfälten ner till de tyska vapen-smedjorna är den norska hamnen i Narvik. Hitler vet att Storbritannien planerar att sabotera hamnen i Narvik.

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Svenska Dagbladet den 10 april 1940, dagen efter Nazitysklands invasion av Norge.

Det gäller att komma först till Narvik och ta kontroll över hamnen. Bara några timmar innan den tyska invasionen av Norge minerar britterna inloppet till Narvik och dagen efter invasionen bryter en strid ut mellan de Allierade styrkorna och tyska skepp i hamnområdet utanför Narvik som sedan kom att gå under namnet "Slaget om Narvik". Det var under detta slag Sverige ställer upp och tillåter att Nazityskland få transportera såväl soldater som vapen genom Sverige upp till Narvik.

Under de interna samtalen med den svenska regeringen presenterades tyskarnas önskemål, att som tyskarna uttryckte saken: "transitera en del saker till Narvik". Den svenska regeringen gick med på de tyska transporterna till Narvik. Det fästes under diskussionen vikt vid argumenten från de personer med goda kontakter inom tyska militärledningen som hävdade att risken för en tysk ockupation av Sverige skulle minska betydligt om tyskarna fick tillgång till det svenska järnvägsnätet. Det var i synnerhet Sveriges ambassadör i Berlin, Arvid Richert och den svenske överbefälhavaren Olof Thörnell som argumenterade för att tyskarna skulle tillåtas få använda svenskt territorium. Den svenska regeringen försökte tillfoga vissa begränsningar men tyskarna pressade på och var inte särskilt intresserade av förhandlingar. Regeringen tyckte sig inte ha något att komma med och gav därför sitt godkännande.

I avtalet stipulerades det att svenska myndigheter skulle få en viss ekonomisk ersättning av tyskarna, eftersom svenska tågsätt måste användas under transporterna. Tyskarna tilläts därmed att skicka förnödenheter och personal genom Sverige via järnvägsnätet till Narvik där de stred mot de Allierade styrkorna och norska motståndsrörelsen. Detta uppfattades av norrmännen som ett klart brott mot neutraliteten, även om de internationella bestämmelserna i Haagkonventionen från 1907 öppnade för att en stat kunde tillåta detta utan att förlora sin neutrala status. På kvällen 17 april 1940 höll utrikesminister Christian Gunther en presskonferens med ett antal chefredaktörer på svenska tidningar och informerade om avtalet, men hela avsikten med mötet var att pressa tidningarna att avstå från att skriva om saken. Det var i varje fall så som flera av redaktörerna uppfattade det.

"Tio dagar efter invasionen rullade 34 godsvagnar med 340 ton proviant genom Sverige"

Bara några timmar efter Christian Gunthers presskonferens rullade det första dokumenterade nazityska tåget genom Sverige. Det var dock ett tåg som rullade från Narvik mot Tyskland. Torsdagen den 18 april avgick denna tågtransport med 600 tyska sjömän från Narvik till Tyskland via Sverige. Sjömännen var överlevande från tyska handelsfartyg som hade torpederats eller bombats under "Slaget om Narvik". Bland dem fanns också tyskar som hade tjänstgjort på en ubåt samt en av marinens flygavdelningar som hade deltagit i anfallet på Norge.

Dagen efter tåget rullade från Narvik kom på fredags-kvällen den 19 april 1940, alltså bara 10 dagar efter invasionen av Norge, 34 tyska godsvagnar med proviant och 40 soldater till Trelleborg från Sassnitz i Tyskland. Tåget kontrollerades av svenska tullinspektörer och poliser som i första hand bara letade efter sprit och tobak för det hade tyskarna tills vidare inte tilllåtelse att ta med sig över svenskt territorium.

NARVIK - HITLERS FØRSTE NEDERLAG (2)_edited.jpg

När Hitler ockuperar Norge natten till den 9 april 1940 bryter en strid ut mot de Allierade och norska motståndsrörelsen om den nordnorska staden Narvik. Bara dagar senare rullar tåg med tyska förnödenheter mot Narvik genom det neutrala Sverige.

Transporten inspekterades också av en utsänd från det svenska Utrikesdepartementet vid namn Sven Grafström. Han hade skickats dit för att kontrollera vagnarnas innehåll. Grafström upptäckte att transporten inte enbart innehöll utrustning och mediciner för att hjälpa sjuka och sårade soldater. Vagnarna innehöll tillräckligt med förnödenheter och materiel för att göra det möjligt för de hårt pressade tyska trupperna att slå tillbaka mot norska och allierade styrkor i striderna runt Narvik.

Dagen därpå fortsatte dock tåget norrut med kurs mot Nordnorge. De 34 godsvagnarna innehöll 340 ton proviant men endast 25 ton mediciner. Provianten bestod av 130 ton torkat Wittler-bröd, stora mängder konserver, skinka, korv, ris, ärtor, bönor, socker och ost. Dessutom fanns där mer än 120 000 cigaretter och 60 000 cigarrer, vinterjackor, underkläder, filtar, kokkärl, fältflaskor och spritkök. Totalt skulle provianten räcka för att hålla en styrka på 4 000 soldater i stridsdugligt skick i över tre månader. Tågtransporten var därmed ett välkommet och helt nödvändigt tillskott för generalmajor Eduard Dietl och hans bergsjägare som stred mot norska soldater och en allierad styrka många gånger större än den tyska.

Den 49-årige Dietl, från Bad Aibling några mil sydost om München, ledde 2 000 bergsjägare från Gebirgsjägerregiment samt de 2 500 skeppsbrutna marinsoldater från de tio tyska krigsfartyg som de Allierade hittills lyckats sänka under "Slaget om Narvik". Situationen var kritisk. Det fanns sjukvårdspersonal bland de 40 soldater som skulle komma som förstärkning, men också flera som tillhörde en sambandsavdelning. De var specialister som skulle säkra telefonförbindelserna mellan divisionens högkvarter på Bjernfjell och observationsposterna i Beisfjord, Gratangen och Narvik.

"Det var denna dag, lördagen den 20 april 1940, som Sverige vek ned sig för Hitler"

Det fanns också underrättelsepersoner bland förstärkningarna. Detta var mycket viktiga tillskott som skulle göra det betydligt lättare för tyskarna att besegra den norska försvarsstyrkan och eventuella nya allierade förstärkningar. Soldaterna bar civila kläder och hade armbindlar med Röda korsets emblem. Två av dem var läkare, de övriga unga män i åldern 17 till 21 år. Det stora flertalet var österrikare, förmodligen kom de från ett stödkompani till Dietls bergsjägaravdelning. De hade också med sig egna skidor.

Sven Grafström rapporterar till sina överordnade att transporten främst innehåller proviant och utrustning, inte mediciner. Sven Grafström skrev ner sina funderingar i sin dagbok:

"-Om britterna fick veta vad vi tillät skulle vi hamna i ett ganska tvivelaktigt ljus. Hade jag varit ett litet kugghjul i det stora sammanhanget som vräker Norge över ända och hjälper de svekfulla och cyniska

En tysk kanon på tysk specialvagn gör ett kortare uppehåll på Trelleborgs järnvägsstation i januari 1943.

inkräktarna? Jag blev inte kvitt tanken att jag hade varit feg och svikit mitt ideal. Jag grät. Jag var mycket trött."

Vid sjutiden på morgonen den 20 april 1940 lämnar godståget Trelleborg och sätter kurs norrut mot Narvik. Värdefull proviant och utrustning är nu på väg genom Sverige till den tyska angreppsstyrkan. Med på tåget finns också elva svenska soldater och en svensk kriminalöverkonstapel från polisen i Malmö. De ska hålla ett öga på den tyska transporten så länge den befinner sig på svenskt territorium.

På stationsområdena längs vägen samlas nyfikna för att få en glimt av de tyska soldaterna. Den 24 april kör loket fast i en snödriva några kilometer från Vassijaure. Några svenska soldater hjälper till att skotta loss tåget och de tyska soldaterna och förnödenheterna är framme i Norge redan på morgonen den 25 april. Där överlämnas de av en svensk officer till en tysk kollega med graden "Oberfänrich zur Zee". Soldaterna tar nu också av sig armbindlarna med Röda korsets märke och ersätter dem med gula armbindlar märkta med bokstäverna "D.W." - Deutsche Wehrmacht. (Tyska armén). Det var alltså lördagen den 20 april 1940 - bara elva dagar efter Hitlers angrepp på Norge - som det första nazityska hjälptåget rullade genom Sverige mot det ockuperade Norge - men det var definitivt inte det sista tåget! Det var denna dag Sverige vek ned sig för Hitler och nazisterna!

Bara några dagar efter den första tågtransporten kom tyskarna med nya önskemål på att få transportera ytterligare soldater, materiel och förnödenheter genom Sverige till Norge. Än en gång ledde detta till diskussioner i den svenska regeringen. Hur skulle de förhålla sig till de nya påtryckningarna? Var detta lämpligt, och hur skulle det genomföras?

"Samtidigt sa Sverige blankt nej till att hjälpa den norska motståndsrörelsen"

Chefen för den svenska legationen i Berlin, Arvid Richert, kom återigen till Stockholm för att delta i diskussionen. Även denna gång argumenterade han mycket aktivt för att tyskarna skulle få igenom sina krav. Orsaken var uppenbar, så som Richert såg det.

Tyskland skulle vinna kriget och när de olika europeiska staternas öde en gång skulle avgöras, skulle Adolf Hitlers personliga vilja bli utslagsgivande. Det skulle därför gynna Sverige om den svenska regeringen fattade rätt beslut redan nu, hävdade Arvid Richert i debatten.

Richert fick visserligen en del mothugg från flera av regeringsmedlemmarna, men fick också ett oreserverat stöd från ett av de mest inflytelserika statsråden; utrikesminister Christian Gunther som ansåg att ambassadörens analyser och slutsatser var korrekta. Gunthers hållning delades av justitieminister Karl Gustaf Westman och överbefälhavaren Olof

Tyska specialvagnar i Trelleborg; "Deutsche Reischbahn DR SSI 5006" med hemlig last som gömts under presenningar.

Thörnell. Regeringen med socialdemokraten och statsministern Per Albin Hansson bestämde sig än en gång för att efterkomma de tyska önskemålen och gick med på att flera militärtransporter skulle få passera genom det neutrala Sverige de kommande veckorna till det ockuperade Norge.

I början av juni, transporterades ytterligare soldater, nu 2 500 marinsoldater från Norge till Tyskland med tåg genom Sverige. Dessa transporter ledde till förnyade och kraftiga protester från britterna och den norska regeringen. De hävdade att enligt internationella konventioner skulle alla tyska män i värnpliktig ålder som anlände till Sverige från Norge interneras efter samma regler som tillämpades i fråga om norska soldater. De svenska myndigheterna besvarade aldrig denna protest, men det var uppenbart att de förhöll sig ganska "liberalt" till det internationella regelverket och behandlade norska och tyska militärer helt olika.

Samtidigt med klagomålen från de Allierade och från norska motståndsrörelsen bad den norska exilregeringen svenskarna om leveranser av vapen och utrustning till den norska motståndsrörelsen. Denna förfrågan besvarades. Svenskarna sade blankt nej till detta och motiverade detta med att de "redan hade skickat så mycket till Finland och att det därför var brist på militärt materiel i Sverige." Det svenskarna hade, behövde de själva. Samtidigt stod det klart att det inte var aktuellt för Sverige att hjälpa norrmännen i deras försvarskamp mot nazisterna. Tyskarna skulle reagera negativt på en sådan hjälp, och det kunde medföra problem för svenskarna.

Under de följande veckorna gick ytterligare ett betydande antal tyska tågtransporter genom Sverige till Norge. Transporterna var mycket viktiga för tyskarna, i synnerhet trafiken från Trendelag genom Sverige till det militärstrategiskt viktiga området vid Narvik, den så kallade "hästskotrafiken". Det fanns ingen järnvägsförbindelse mellan mellersta Norge och norra Norge, och vägförbindelserna var dåliga. Man fick därför transportera via järnväg österut från Trondheim till Östersund och därifrån inlandsbanan norrut till Gällivare för vidare färd västerut till Narvik. På kartan såg rutten (med mycket livlig fantasi) ut som en hästsko, därav namnet "hästskotrafiken".

"Det visade sig att de flesta sjukvårdare i själva verket var soldater"

Den svenska regeringen hävdade att tågtransporterna inte hade någon större militärstrategisk betydelse. Man påstod detta för att tona ner sin medverkan till den tyska ockupationen av Norge. Norrmännen gjorde en annan bedömning och betraktade de tyska tågtransporterna som ett mycket grovt och oförlåtligt svek av svenskarna.

Norska flyktingar i Sverige stirrade misstroget på de tyska trupptransporterna som passerade genom det land som de själva hade sökt trygghet i. På järnvägs-stationernas perronger mötte de tyska soldater som uppträdde arrogant, rökte, skrattade och uppförde sig som om de vore hemma. De borde inte vara här, tyckte de norska flyktingarna. Sverige skulle ju vara neutralt.

Järnvägsvagnarna med tyska förnödenheter var oftast plomberade så ingen kontroll gjordes. Vid några tillfällen hade också tyska vagnar kopplats till

Trelleborgs järnvägsstation; tysk specialvagn med nummer "12988" och som sannolikt är lastad med den stora kanonen "Schwere Bruno" i november 1941.

de svenska tågsätten. Några av dessa vagnar stoppades visserligen av de svenska myndigheterna, men det var ändå ett faktum att samtidigt som striderna rasade i Norge, transporterades militär utrustning och soldater in från Sverige, och sårade soldater fraktades åt motsatta hållet till Tyskland för att få vård. De svenska myndigheterna kände till detta. Vid ett tillfälle kom ett sändebud från den svenska ambassaden i Berlin till Stettiner Bahnhof i stadens centrum när en av transporterna skulle avgå mot Sverige.

Attachen Erland von Plomgren beskrev soldaterna som "vältränade, solbrända och kraftiga typer med utmärkt hållning och uppträdande". Detta stod att läsa i rapporten som skickades till Utrikesdepartementet i Stockholm, och det var knappast någon som trodde att det var sjuksköterskor eller sjukvårdare som skulle följa med sjuktransporterna tillbaka. Samtliga bar skidkläder och hade med sig skidutrustning. Erland von Plomgren noterade också att "inga Röda kors-tjänstemän eller andra personer voro närvarande vid avfärden."

Under perioden 18 april till 6 juni 1940 gav Sverige visum till 491 tyskar som skulle transporteras genom landet till Norge. Med tanke på att tyskarna försökte erövra Narviksområdet med bara 1900 soldater, var förstärkningarna som anlände via Sverige mycket viktiga. Några av dem var sjukvårdspersonal, enligt avtalet. Det visade sig emellertid att de flesta av dessa sjukvårdare i själva verket var soldater med specialistkunskaper om sambandsutrustning och diverse vapensystem men här fanns också underrättelsepersonal, maskingevärsskyttar, pansarvärnssoldater och granatkastarspecialister.

Sträckorna som trafikerades av de tyska tågtransporterna bevakades av svensk polis och militära styrkor. Tågen var dessutom lastade med 400 ton förnödenheter. Tågvagnarna som användes hade övermålade fönster och på alla transporter fanns också svenska soldater ombord under ledning av en officer. De skulle se till att transporterna genom Sverige förlöpte ordnat och säkert.

"Det svenska stödet gjorde det enklare för Nazityskland att föra krig i Norge"

Några av de tyska soldater som transporterades med tåg från Norge fick i hemlighet medicinsk vård vid det svenska fältsjukhuset i Långträsk i Norrbotten. Det är oklart hur många som fick behandling av svensk sjukvårdspersonal, då detta bara är delvis dokumenterat. De tyska styrkorna fick även annan hjälp av svenskarna under dessa kritiska dagar.

Gränsstationen besöktes dagligen så att man kunde hålla telefonkontakt med den tyska legationen i Stockholm. Till det neutrala Sverige anlände bland annat den tyske kommendörkaptenen Hans-Joachim Gadow för att informera diplomaterna om utvecklingen i Narvik. Han levererade en lägesrapport varje dag.

Svenskarna hjälpte också till att reparera skador på en elstation så att ett tyskt fältlasarett kunde få ljus och värme. Senare bad de tyska styrkorna om havre och hö till hästarna de hade med sig, totalt nio ton hö i veckan. De behövde också koksbricketter, bensin

"Dödskallekompaniet" anlöpte Luleå med fartyget "Isar" (bilden) i oktober 1940. Ombord fanns 1 030 SS-soldater samt vapen som fyllde 65 järnvägsvagnar.

och toalettartiklar. Svenskarna släppte igenom allt proviant tyskarna behövde via tågtransporterna.

Det svenska stödet gjorde det enklare för de tyska invasionsstyrkorna att föra krig i Narvik. Men slaget om Narvik skulle bli svårare än vad tyskarna räknat med och skulle få en oväntad vändning. De Allierade med brittiska, franska och norska soldater pressade tillbaka tyskarna från Narvik in mot svenska gränsen. Narvik hade återerövrats av allierade och norska styrkor, men till ingen nytta. För när tyskarna var tillbakapressade mot Sverige var de bara timmar från att ge upp och kapitulera. Då plötsligt händer något mycket oväntat. Hitler har anfallit Belgien, Nederländerna och Frankrike och nu beordras alla Allierade styrkor att sättas in i detta område. När man alltså bara hade dagar eller timmar kvar att säkra kontrollen över Narvik tar man istället och packar ihop och beger sig hem. Kvar står de norska soldaterna som inte har en chans mot tyskarna! De norska soldaterna beordrades av sina överordnade att lägga ner vapnen och kapitulera. Norges öde var beseglat.

Striderna i Narviksområdet kostade totalt 385 norska soldater livet. Av de stupade tillhörde 107 armen och 278 marinen. Flera av soldaterna begravdes i Sverige, och både svenska civilpersoner och militärer närvarade vid begravningarna. Norrmännen som deltog vid jordfästningarna anade väl knappast att de tyska invasionsstyrkorna fick stöd och bistånd från Sverige under denna fas av kriget. Svenskarna medverkade indirekt till de norska förlusterna. Under striderna dog också 74 civila. Av dem dödades 46 av beskjutning från allierade krigsfartyg medan 28 dog i tyska flygattacker eller dödades av tyska vaktposter.

"Norska motståndsmän, tillfångatagna soldater och tvångsprostituerade åkte med dessa tåg"

Den 10 juni 1940 kapitulerar Norge. Den svenska regeringen gick nu med på beslutet om att efterkomma alla de tyska kraven. Tyskarna krävde att få transportera ännu fler soldater och ytterligare krigsmateriel genom Sverige. Och så skedde också.

Månaden senare måndagen den 8 juli 1940 gick ett tåg från Trondheim via Sverige till Narvik med sex officerare, 13 underofficerare, 109 manskap, 40 hästar, sju bilar, en traktor, en motorcykel, tre hästfordon, tre bergskanoner, en kokvagn samt vapen.

Dagen efter tisdagen den 9 juli gick ytterligare en liknande transport, nu med fyra norska bergskanoner och fler officerare och manskap till Narvik via Sverige. Och det var först nu, i början av juli 1940 som den svenska regeringen samtidigt gick med på den så kallade "permittenttrafiken". Den tågtrafik som de flesta svenskar tror var de första transporterna av tyska

soldater genom Sverige!

"Permittenttrafiken" rullade genom Sverige under tre år och omfattade 2,1 miljoner tyska soldater.

Tyska_permittenter_på_Helsingborg_F_1943

I själva verkat hade vi hjälpt Nazityskland med såväl transporter av soldater, proviant, förnödenheter och tunga vapen under flera månaders tid, något som aldrig framkommit till allmänheten i efterkrigstid. "Permittenttrafiken" var transitering av totalt 2,1 miljoner tyska tjänstlediga soldater genom det neutrala Sverige när dessa soldater skulle till eller hem från det ockuperade Norge. Idag vet vi att såväl norska motståndsmän och tillfångatagna allierade soldater skickades till Tyskland för avrättning med dessa tåg och att tvångsprostituerade judinnor som tvingades arbeta på bordeller i Norge åkte med dessa tåg genom det neutrala Sverige.

Permittenttrafiken var alltså inte de första tågtransporterna genom Sverige, utan de första transporterna inleddes bara några få dagar efter Nazitysklands ockupation av Norge. Dessa första hemliga tågtransporter var heller inga transporter av enbart tjänstlediga soldater utan de var rena trupp- och vapentransporter. Fredagen den 4 oktober 1940, fyra månader efter permittenttrafiken inleddes, anländer en nazitysk dödsskvadron till Sverige, det så kallade "Dödskallekompaniet". De kom med båten "Isar" till Luleå hamn där de med sina 1 030 SS-soldater och 65 välfyllda järnvägsvagnar transiterades vidare genom Norrbotten till Narvik. Händelsen hemligstämplades precis som med de övriga nazityska trupptransporterna men avslöjades av en ren tillfällighet så sent som 1989!

Tre månader efter den hemliga transiteringen av "Dödskallekompaniet" kom en tysk ammunitionsvagn på villovägar i Sverige. Det var lördagen den 22 januari 1941 som den tyska ammunitionsvagnen blev stoppad av stationspersonalen på Örnsköldsviks centralstation. Vagnen »Hannover 94098« hade anlänt med ett godståg. Den var en godsvagn som var skyltad »TOM« och kom från Ånge. Tom var den dock inte och när stationskarlarna tittade in i godsvagnen såg de lådor med tysk text och som kunde översättas till granater respektive ammunition. Vagnens bestämmelsestation togs fram och den skulle sändas till Deutsche Wehrmacht i Kiel. Dagen efter växlades den in i tåg "6704". Att en »krutvagn« hamnat på avvägar var inte bra. Kartläggningen kom fram till att den gått från Kiruna till Gällivare den 28 december 1940. I Gällivare upptäcktes att vagnen hade armgång och måste repareras. Nya hjulaxlar beställdes och reparationen tog tid.

"Det hemliga tågsetet hade en sammanlagd längd på 1,2 kilometer och vägde 2 290 ton"

Först den 19 januari kunde vagnen rulla iväg på nya axlar. Den kopplades till olika tåg och ankom till Ånge den 21 januari. Vid ankomsten saknade den adresskort och vagnen antogs vara tom. Därför upptogs den som tillgänglig för nya uppgifter och sändes till Örnsköldsvik.

Utredningen kom fram till att vagnen var korrekt adresserad när den lämnat Kiruna och Gällivare, men att vagnens adresskort blåst bort eller avlägsnats under den fortsatta färden mot Ånge. Byråchefen vid SJ:s godstrafikbyrå skriver följande:

"Vederbörande tjänsteman i Ånge borde givetvis ha förvissat sig om, att vagnen verkligen var tom, innan den anmäldes tillgänglig. Om så hade skett, hade felsändningen till Örnsköldsvik undvikits."

Under våren 1941 stoppades i Kiruna ett tyskt transporttåg som var på väg från Haparanda till Narvik. Ordern gällde att undersöka vissa vagnar som

Den 8 mars 1941 gick en transport av ett järnvägsartilleri från Trelleborg till Narvik. Det var lastad på specialvagnar och omfattande och krävde tre tåg med en total läng på 1,2 km och en total vikt på 2 290 ton. (Bild från annan transport)

Eisenbahngeschutz_28cm_K5E_eastern_front

misstänktes innehålla krigsmateriel. Det gjorde en vagn, »Hannover 36650«, som kopplades av och undersöktes. I vagnen fanns krigsmateriel och förteckningen i promemorian räknar upp nio kulsprutor med 23 band omfattande 5 750 kulsprutepatroner, dessutom i nio andra lådor 78 band med 19 500 kulsprutepatroner, 29 lådor med 4176 sprängkapslar, 163 handgranater, 40 kartonger med 640 pistolpatroner, 18 lådor med tändsatser, tre lådor med lyspatroner, en låda med bland annat ett kulsprutegevär, en kulsprutepistol, nio lådor med 178 gevär, nio Browning-pistoler, en låda med tio reservpipor förmodligen för kulsprutegevär.

Då vagnens innehåll till övervägande del utgjordes av krigsmateriel, lastades det in i vagnen igen, som låstes och plomberades. Vagnen ställdes också under bevakning i väntan på vidare order. Frågan om vagnen och dess innehåll gick vidare till Generaltull-styrelsen, som underrättade utrikesdepartementet. Någon dag senare meddelade UD licens och den kvarhållna vagnen kunde sändas vidare till Narvik. Allt hemligstämplades och avslöjades först långt efter krigsslutet.

En av de största tunga vapentransporterna genom Sverige ägde rum i april 1941. Det börjar med att chefen för Järnvägsstyrelsens militärbyrå skriver den 8 mars en hemlig skrivelse till utrikesrådet Staffan Söderblom. Det handlade om en tysk framställan om transport av järnvägsartilleri från Trelleborg till Narvik. Det var lastad på specialvagnar och var mycket omfattande vilket krävde tre tåg, varav ett om 423 meters längd på 93 axlar och 908 tons vagnsvikt. Det andra tåget om 372 meters längd på 63 axlar och 512 tons vagnsvikt samt ett tredje tåg 381 meter långt tåg på 89 axlar och 870 tons vagnsvikt. Det sammanlagda tågsetet var på 79 vagnar med en sammanlagd längd på 1,2 kilometer och med en sammanlagd vikt på 2 290 ton!

"Under tio dagar rullade 1500 tågvagnar med livsmedel för den tyska krigsmakten genom Sverige"

Chefen för militärbyrån skriver följande: »Materielen är uppenbarligen artilleri av grov kaliber, och i den mån den skall föras till Narvik måste man enligt min mening ställa sig frågande, varför man på det hållet har behov av järnvägsartilleri«.

Den tänkta transportvägen var Trelleborg- Oslo- Trondheim -Östersund - Gällivare- Narvik. På de elektriska linjerna skulle tre tåg krävas och på ånglinjerna samt Inlandsbanan, sex tåg. Tyskarna framhöll att det var viktigt att inget kom ut till allmänheten om dessa artilleripjäser. Allt skulle hållas hemligt och så förblev det!

Kanonerna kom från Calais. Det rörde sig om långskjutande artilleri som hade användes vid kanal-kusten och som nu skulle användas mot ett försök till landstigning av brittiska trupper i Norge.

Minst två stycken av dessa 28 cm "Schwere Bruno" kanoner transporterades från Frankrike genom Sverige via inlandsbanan till Norge redan våren 1941.

Eisenbahngeschutz_28_cm_Schwere_Bruno_ra

Artillerimaterielen måste camoufleras till oigenkännlighet. Kanonerna skulle vara övertäckta med presenningar. Detta var Järnvägsstyrelsens krav till tyska legationen för denna transport av krigsmateriel från Trelleborg till Narvik. Det var alltså de svenska myndigheterna som krävde att transporten skulle camoufleras, inte de tyska!

Tidigare hade utrikesdepartementet sagt nej till transporten från Tyskland eftersom de stora kanonerna sades bli för tunga för färjan från Sassnitz. Tyskarna hade då föreslagit att i stället transportera den tyngsta kanonen med fartyg till Luleå och där lasta kanonerna på tåg för vidarebefordran till Narvik. Tyskland erbjöd sig att sätta upp en kran i Luleå som klarade lyften, men det avvisade UD. Kanontransporten var en del av förstärkningen av de tyska befästningarna utefter norska kusten efter Lofotenrajden i början av mars 1941. Efter svenskt medgivande transporterades i slutet av april 1941 och i början av maj 1941 dessa tunga kanoner och annan artillerimateriel istället till Helsingborg vidare till Oslo, Trondheim, Östersund till Narvik.

Norska källor berättar att tyskarna sände sex järnvägsartilleripjäser till Narvik för kustförsvar. Det var två 28 cm «Schwere Bruno« och fyra 24 cm K M93/ 96. De stora »Schwere Bruno« hade en skottvidd på 37 km med högsta laddning och en projektilvikt på 284 kg. Eldhastigheten var 60 skott per timme. Pjäserna kom direkt från kanalkusten i Frankrike och fanns i Narvik från april 1941 till augusti 1942. De omgrupperades sedan till södra Norge och transporten skedde också då genom Sverige via Inlandsbanan till Storlien. 24 cm kanonerna stod i Närbö till krigets slut, medan de två stora »Schwere Bruno« fick uppleva krigsslutet i Knatteröd på Östfoldbanans östra linje. Efter kriget skrotades dessa järnvägsartilleri, men boggierna från en av pjäserna kom senare till användning på en NSB-godsvagn som användes för transport av stora transformatorer.

Om dessa mycket hemliga transporter av tunga vapen till nazisterna genom Sverige verkligen var de enda transporterna vet vi fortfarande inget om. Det var också möjligt att andra transporter av tungt artilleri ägt rum via Sverige till Narvik, men utan att utrikesdepartementet gett sitt medgivande, enligt UD själva. Det kan alltså högst sannolikt skett fler tunga vapenleveranser till tyskockuperade områden som fortfarande är hemligstämplat material.

Under sommaren 1941 sker också omfattande transporter av livsmedel för den tyska krigsmakten. Den 17 juni 1941 anhöll den tyske transportofficeren i Oslo om livsmedelstransporter som skulle ske snarast möjligt. Det handlade om 60 godsvagnar dagligen från Trelleborg och Helsingborg under tio dagar över Haparanda till finska Rovaniemi. Under lika många dagar skulle 45 vagnar dagligen sändas till Luleå från Charlottenberg och lika många vagnar under lika många dagar från Storlien till Luleå. Totalt handlade det således om 1500 godsvagnar med livsmedel för den tyska krigsmakten genom Sverige under dessa 10 sommardagar i juni 1941. Den tyska krigsmakten lagrade 30 000 ton livsmedel på olika platser i och utanför Luleå stad, bland annat i de stora massamagasin (senare mer kända som "tyskmagasinen") i Karlshäll, strax utanför Luleå.

"Idag vet vi att "Engelbrechtdivisionen" var långt ifrån den första trupp- eller vapen transiteringen"

Och det var först nu i slutet av juni 1941 som den kända "Engelbrechtdivisionen" började rulla genom Sverige. Den transitering som de flesta svenskar tror var den första och sista transitering av en nazitysk trupp- och vapentransport genom det neutrala Sverige! I själva verkat hade då tusentals tågvagnar med tusentals ton proviant, utrustning, ammunition och vapen transporterats kors och tvärs över svenskt territorium för Hitlers räkning.

Skillnaden var kanske att "Engelbrechtdivisionen" var så omfattande att den därmed blev omöjlig att hålla hemlig för allmänheten även om såväl Per Albin Hansson som pressen gjorde allt för att så länge det gick att hålla tyst om saken.

"Engelbrechtdivisionen" började rulla genom Sverige med start i Charlottenberg via Krylbo till Haparanda mellan den 27 juni till den 12 juli 1941.

Att Sverige stod på Hitlers sida är något vi har svårt att erkänna idag! Hitler förvarade 30 00 ton förnödenheter i Sverige bl.a. här i "tyskmagasinen" i Luleå.

Transiteringen av den fullt beväpnad krigsdivision på sammanlagt 15 449 soldater krävde totalt 107 lok och tågset. Kravet från svenska regeringens sida gentemot tyskarna var att "Engelbrechtdivisionen" skulle vara en "engångseftergift", eller ett "engångsbeslut" som statsminister Per Albin Hansson själv uttryckte saken! Idag vet vi att det var långt ifrån den första trupp- eller vapen transiteringen och det var faktiskt inte heller den sista...

Tågtransporterna var ett allvarligt brott mot de riktlinjer som skulle gälla för en neutral nation under ett krig. Även tyska officerare drog lite på smilbanden åt den så kallade "svenska neutraliteten". Under vintern 1941/ 42 var en grupp tyskar på väg från Rovaniemi via Sverige till Trondheim. Under färden genom Sverige hade officerarna sett ett tyskt tåg lastas med militärfordon som skulle till Narvik. En av officerarna, en general, kommenterade detta och sade leende att det kanske inte var helt i enlighet med neutraliteten, men ändå mycket viktigt för den tyska närvaron i Nordnorge och krigföringen mot ryska styrkor vid de norra frontavsnitten. Sverige hade totalt vikt ner sig mot Hitler och nazisterna för att undslippa bli indragna i konflikterna och detta genom att offra vårt broderland Norge.

I september 1942 kom rykten om italienska transit transporter genom Sverige. Det var från Krylbo station som uppgifter kom om att sju motortorpedbåtar funnits på ett passerande tåg. Dagen efter hade ett nytt tåg med bland annat Fiat-bilar och 85 man som »talande latinskt tungomål« och iförda blå uniformer. Den tredje dagen hade ytterligare en motortorpedbåt observerats på ett italienskt tåg. Uppgifterna ledde till en utredning och den kom fram till att uppgifterna förmodligen inte stämde och att det handlade troligen om en förväxling, att det i själva verket var mindre servicebåtar på tågen. En motortorpedbåt hade inte fått plats på en 0-vagn eftersom den är dubbelt så lång som vagnen. Soldaterna i blå uniform skulle i stället troligen handla om svenska flygsoldater, som vid samma tid observerats i Hallsberg. Långt senare efter kriget avslöjades att denna transport av motortorpedbåtar faktiskt hade ägt rum. Utredningen var alltså bara en dimridå för att mörklägga transporten.

I diverse olika promemorior under andra halvan av 1942 berättas om ökade transporter av krigsmateriel och ammunition vid tidpunkten. Vid ett besök i Trelleborg konstaterade man där att vagnar lastade med artilleripjäser på 30,5 ton och 100 mm pansar adresserats till Bergen och Trondheim. Den ökade trafiken handlar främst om ammunition till Finland. Bara under tiden 1-13 september 1942 hade Trelleborg mottagit hela 397 vagnar för vidare färd till Haparanda och under samma tid kom 161 vagnar adresserade till Norge. Under 13 dagar passerade alltså 558 godsvagnar med ammunition genom Trelleborgs hamn.

"Järnvägsstyrelsen beskriver hur åtskilliga resenärer uppträdde kraftigt berusade"

Månaden senare den 15-16 oktober 1942 rullade ett tåg tåg från Trondheim via Östersund och Gällivare till

Haparanda. Det kantades av skandaler. Resenärerna skämde ut sig och svenska företrädare förnedrades

men om detta skrevs inte ett ord i svenska tidningar och det nämndes aldrig i radio. Censur rådde på inrådan av regeringen.

Det var ett norskt tåg med mest tyska resenärer och nazist officerare och det hade en speciell vagn, rikskommissariens specialvagn och i den fanns också rikskommissarien själv, Josef Terboven. Detta extratåg var förknippat med vad som kallades »järnvägstekniska svårigheter« och ett irritationsmoment jämfört med andra utländska och inländska trafikanter.

Först uppstod bråk vid en påstådd passkontroll i Gällivare men någon sådan hade inte förekommit. Den svenske tågbefälhavaren hade endast bett och fått uppgifter om antalet resenärer. Han hade då fått

"Engelbrechtdivisionen" omfattade 107 tåg med 15 449 tyska soldater genom Sverige sommaren 1941.

passagerarlistan av sovvagnskonduktören och kunde enligt den plikt han hade underrätta SJ för hur många resenärer det skulle tas betalt. Att resenärerna räknades hade sina skäl. Antalet medresande översteg nästan alltid det antal som Sverige gett genomresetillstånd för, vilket irriterade tyskarna. Järnvägsstyrelsen skriver i en rapport till UD: »Det synes styrelsen därför föga motiverat, att anmärkningar framställas från tysk sida«.

Järnvägsstyrelsen beskriver hur åtskilliga resenärer, däribland Josef Terboven själv, uppträtt kraftigt berusade. Järnvägsstyrelsen skriver till UD följande:

»...ådragit sig mindre smickrande uppmärksamhet på grund av den uppsluppna sinnesstämning som vissa utländska resenärer gett utlopp för«. På Gällivare station den 16 oktober uppförde några berusade tyska herrar för »öppen ridå« en lek där deltagarna överbjöd varandra i förmågan att försköna varandras ansikten med avtryck från stämplar.

Under returresan den 20-21 oktober hade en av resenärerna uppträtt mycket berusad i pyjamas på en vagnsplattform under uppehållet i Östersund. Den svenska krigsmakten ville visa särskild artighet och gav chefen för Norrbottens regemente överste Nils Björk uppdraget att medfölja tåget som följeofficer men en berusad Josef Terboven fann dock ingen anledning att ta emot Björk under den två dagar långa resan, vilket också redovisas för UD.

Det var först när hemligstämplingen släpptes av dokument från krigsåren som uppgifterna om Terbovens skandalresa kunde nå allmänheten. Nu kan vi i arkiven läsa Järnvägs-styrelsens rapport till utrikesdepartementet om Terbovens resa. Sådana texter brukar vara återhållsamma, men denna skrivelse är ovanligt öppenhjärtig. Det har inte gått att finna något om denna resa i tidningsarkiven. Den enda uppgiften utan hemligstämpling är en ögonvittnesskildring av författaren Göran Marklund i hans bok »Tvärbanan Jörn-Arvidsjaur« utgiven 1978. Marklund gick realskolan i Arvidsjaur. Han och klasskompisarna var ofta vid järnvägsstationen, nyfikna på de tyska tågen.

"Detta var bara en liten del av alla de nazityska transporterna som genomkorsade Sverige"

Han beskriver hur tyskarna inte bara steg av tåget under uppehållet utan även hur tyska officerare promenerade omkring i samhället. En dag gick ryktet om ett alldeles extra ovanligt tåg på stationen. »Vi ilade som vanligt dit och fann ett annorlunda tågsätt med en prägel av lyx över sig. En av vagnarna hade klarblå färg och diverse guldemblem.«

Först senare fick Göran Marklund veta att det var den tyske rikskommissarien Josef Terbovens vagn. Denna järnvägsvagn finns idag bevarad hos föreningen Gamle Vossebanan i Norge. (se bildgalleri)

Den tyske rikskommissarien var en flitig resenär på svenska järnvägar och även mycket krävande. Det blev flera resor till Haparanda under krigsåren, men också längs Västkustbanan under färder mellan Tyskland och Norge. Han krävde ofta extratåg och egen vagn vilket irriterade SJ.

Staffan Söderblom var utrikesråd på UD och hade hand

Josef Terboven styrde Norge likt en diktator med befogenhet över de 400 000 tyska soldaterna i Norge och beordrade deporteringen av de norska judarna.

om kontakterna med Tyskland. Om den besvärlige Josef Terboven skrev Söderblom följande: »Under hand har samtidigt påpekats för tyska vederbörande, att i Sverige inte ens Hans Majestät Konungen gjorde anspråk på att befordras med extratåg, allra minst i nuvarande tider«. Den narcissistiske psykopaten Terbovens eget tåg bestod av 20 vagnar - ett Reichkommissarzug, som byggdes om för miljoner av en arkitekt från Berlin. Tåget användes för nattliga excesser, en gång skulle han ha pannkakor kl 03:00. Ett stort förråd av sprit fanns förstås med. Sällskapsvagn, sovvagn med stor säng i mitten för att ge så lite skakningar som möjligt, köksvagn, matsal, vagnar för truppeskort, möjligen också luftvärn. Samt en vagn för sanitet och med ett stort badkar.

Denne Josef Antonius Heinrich Terboven tillhörde den inre kretsen kring Adolf Hitler och han var med redan i ölkällarkuppen i Munchen samma år som det nazistiska partiet bildades. Två veckor efter den tyska invasionen i Norge den 9 april 1940 utsåg Hitler Josef Terboven till rikskommissarie i Norge med oinskränkta befogenheter. Den 8 maj 1945 kapitulerade Tyskland och samma dag begick Norges egen nazistdiktator självmord genom att spränga sig till döds i en bunker i Skaugum, strax utanför Oslo.

"Permittenttrafiken" och "Engelbrechtdivisionen" var alltså bara en liten del av alla de nazityska transporterna som genomkorsade Sverige under andra världskriget. Ändå är det bara just dessa två händelser som svenskarna idag känner till. Dessutom ursäktas de lite gulligt än idag att "permittenttrafiken" bara var med obeväpnade tjänstlediga soldater (vilket inte var sant!) och att "Engelbrechtdivisionen" bara var en engångsföreteelse (vilket ju inte heller var sant). Lägg därtill att redan före och under hela kriget gick kontinuerligt malmtåg från Sverige ut till olika hamnar i Norge och Sverige där järnmalmen skeppades vidare till Nazityskland för vapentillverkning. Och dessutom gick det under hela kriget sjukvårdståg med skadade tyska soldater som skulle till lasarett i Oslo eller för vidare vård i Tyskland. Man räknade att var fjärde tåg som gick i Sverige 1941 på något sätt var kopplat till Nazityskland. Det mest skrämmande är att denna artikel bara tar upp en liten del av allt det vi vet vad som transporterades på våra neutrala järnvägar under kriget. För att det var betydligt mer än det lilla vi vet idag råder det inget tvivel om!

"Omräknat i dagens penningvärde motsvarar det över 2,5 miljarder kronor"

Sverige var en allierad vän och det rådde inget tvivel om vilken sida av historien Sverige stod på under kriget. Vi hade aldrig någon konflikt eller dispyt med Hitlerregimen.

Det visar det faktum att tyskarna utan några diskussioner alltid betalade vad SJ krävde. Tyskarna betalade sammanlagt 109,6 miljoner kronor för persontransporter och godstransporter under krigsåren 1939-45.

Omräknat i dagens penningvärde motsvarar det över 2,5 miljarder kronor men det var inte de många tågen med "permittenttrafiken" eller "Engelbrechtdivisionen" som gav de stora pengarna, i stället de omfattande godstransporterna och de hemliga vapentransporterna och i dessa ingick transporter av krigsmateriel, ammunition och livsmedel till de tyska soldaterna.

Partiet som idag påstår sig "stå på rätt sida av historien"! Det är ju lätt att berätta alternativa sanningar när man själv hemligstämplat alla dokument!

pc3a5-rc3a4tt-sida-av-historien_edited_e

Vi som neutralt land hjälpte aldrig de Allierade på liknande sätt, bara de nazityska. Ändå tror svenskarna än idag att vi var neutrala, att vi aldrig deltog eller hjälpte till i kriget. Och om vi gjorde något för krigsinsatsen var det till de Allierades fördel, för humanismen och för fredens skull. Att vi faktiskt stod på Hitlers sida finns fortfarande inte i vårt medvetande. Ett och samma parti hade efter kriget 31 år av oinskränkt makt över svenska folket. Det är en lång tid att lägga historien tillrätta och komma upp med alternativa sanningar. Att i efterhand påstå att man alltid stått på rätt sida av historien är enkelt när man själva har hemligstämplat allt det vi aldrig skulle få veta. Det mest tragiska är väl dock att vi svenskar gick, blint, naivt och blåögt på alla dessa rödbruna lögner. Och så gör vi än idag!

// Anders Johansson.

360_F_135386515_HRG78W6warcw1xpKHGgwOWche9S4lFut_edited_edited.jpg

En schematisk järnvägskarta över de mest använda järnvägarna för tyska trupp- och vapentransporter genom Sverige under kriget.

"Dödskallekompaniet" transiterades på Malmbanan dvs från Luleå dit de kom med fartyget "Isar" i oktober 1940 för vidare färd till Narvik.

"Hästskotrafiken" Sträckan Trondheim - Östersund- (Inlandsbanan) Gällivare- Narvik är den så kallade "Hästskotrafiken". Här var var det 167 745 resande och av dessa 44 257 vidare till Haparanda.

"Engelbrechtdivisionen" använde i huvudsak sträckan Charlottenberg- Krylbo- Haparanda under sommaren 1941 då sammanlagt 15 449 soldater med 107 tåg transiterades från Norge via Sverige till Finland.

"Permittenttrafiken" gick från Trelleborg och Helsingborg till och från Oslo, drygt 1,7 miljoner resor, medan övriga 400 000 resor gick mestadels till och från Narvik.

Högtrafikåret i intäkter var 1942 då persontrafiken gav 17 miljoner kronor i 1942 års penningvärde. Samma år pikade också godstrafiken med 21,7 miljoner kronor. I dagens penningvärde motsvarar allt det tyskarna betalade för järnvägstransporterna ca 2,5 miljarder kronor.