Den etniska rensningen

Den etniska rensningen.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

samer_kata_kanstadfjord_1896-az8o4W-c9rmMFA1HxNFVIw.jpg

"Samer, homosexuella, förstånds-handikappade och utvecklingsstörda var inga fullvärdiga medborgare i det nya Sverige"

Sveriges försök till utplåning av den samiska kulturen.

Lyssna:Den etniska rensningen

00:00 / 1:07:20

I vårt öppna och toleranta land Sverige, alltid försvarare av mänskliga rättigheter, finns en mörk skugga som måste belysas. Det är statens politik när det gäller urfolket samerna. En politik som innebar att samer endast fick ägna sig åt renskötsel, inte jordbruk; att samer skulle bo i kåta och leva nomadliv, inte bygga hus för fast boende; att samiska barn inte fick samma skolgång som icke-samiska barn. De samiska barnen fick inte prata sitt modersmål på skolan och en hel generation förlorade sitt språk, sin tradition och sin identitet.

Vi i Sverige har alltid varit väl medvetna om folkmord och tragiska händelser i andra länder. Vi känner till hur nazisterna försökte utrota judarna i Tyskland eller hur indianerna behandlades av nybyggarna i Nordamerika. Vi känner till folkmorden i Armenien, Rwanda eller övergreppen i staden Srebrenica. Vi känner till Daesh/ IS övergrepp mot kristna och etniska minoritetsgrupper i Syrien och Irak. Men vad vet vi om oss själva? Är vi i Sverige verkligen så oskuldsfullt vita som vi tror? Har vi alltid behandlat våra egna minoriteter med silkesvantar?

När man börja gräva i vår egen historia framträder ett kulturellt mord, på gränsen till ett folkmord, vi än idag inte ska tala högt om. För det finns en minoritetsgrupp i Sverige som av det i huvudsak styrande politiska partiet i Sverige skulle rensas ut från folkhemmet. Det folkhem som bara skulle bebos av renrasiga svenskar. Ett folkhem som inte hade plats för avvikande minoritetsgrupper som hade en annan religion, tradition eller kultur än den svenska. Detta är kanske den mest nedtystade skamfläcken i vår egen nutidshistoria vi talat allra minst om. Detta är berättelsen vi inte bör känna till, för detta är berättelsen om den svenska etniska utrensningen av samerna:

"Den svenska befolkningen tvingades bevittna ett mord av den samiska kulturen"

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

I svenska skolor lär sig våra barn idag inget om sin egen ursprungsbefolknings historia och dess tragiska öde. Samernas historia är inget undantag eller något varken svenska kyrkan, det styrande politiska partiet eller svenska staten ska vara stolt över. Slaveri, tvångsslakt, tvångsförflyttningar, skallmätningar, religionsförbud, sångförbud, rasism, kränkningar och nedvärdering är bara några av ingredienserna när den samiska kulturen skulle utplånas i början av 1900-talet. Ett övergrepp och ett kulturmord som fick ett abrupt slut först 1976, men hur står det till med synen om samerna idag? Hur är det egentligen efter 100 år av förtyck? Har vi förlåtit oss själva mot allt det vi förorsakat samerna?

Sápmi är namnet på samernas land i norr som de bebott och brukat sedan urminnes tider. Sápmi betyder både människa och landområde, för i den samiska begreppsvärlden är människan och naturen inte åtskilda och det finns heller inga gränser. Marken är oändlig och tillhör allt levande. Efter inlandsisens avsmältning befolkades norra Skandinavien redan för över 10 000 år sedan. Små grupper av ett jägar- och samlarfolk koloniserade landet från norr via dagens Ryssland och Finland. Nya rön visar också att de kom sjövägen till norra Norge och in mot dagens norra Sverige och Finland. De bosatte sig där det fanns villebråd. När viltet eller fisket slog fel flyttade man vidare. Det var detta folk som långt senare kom att bli de som vi idag kallar samer.

Ungefär samtidigt befolkades vi även söderifrån via Tyskland och Danmark av Svear, de vi idag kallar ”svenskar”. Samerna i norr och Svearna i söder kunde leva

När Socialdemokraterna kom till makten påbörjades en systematisk utrotning av den samiska kulturen. Språket och sångerna förbjöds. Deras rätt i samhället tog ifrån dem.

ostörda av varandra då de aldrig kom att inkräkta på varandras marker. De levde i det vi idag kallar Sverige sida vid sida i århundraden utan större konflikter. Men tiderna skulle förändras. Under 1600 och 1700-talet började kungamakten beskatta samerna hårt. De tvingades till slavliknande arbeten bland annat med att transportera mineraler från silvergruvor på fjället ut till hamnarna vid kustområden. Under 1800-talet blev svenska kyrkan en maktfaktor i Sverige som kränker och förnedrar samerna när man tvingar dem att kristnas vilket också kräver att de då kan svenska språket för att kunna läsa och förstå lilla katekesen. Men det skulle bli 1900-talet som kom att bli det mörkaste århundradet för samerna.

(Det ska här tilläggas och poängteras att Sverige var bebott i mindre skala av andra människor långt innan Samerna och Svearna kom och att det är en förenklad bild av befolkningsprocessen men det är viktigt att veta att svear (alltså svenskar) och samer är två olika befolkningsgrupper. Samer är alltså inte svenskar även om de naturligtvis idag är svenska medborgare i landet Sverige.)

Samerna levde i fred med andra människor, djur och natur, ägnade sig åt sin renskötsel och skapade sitt eget språk, sina egna seder, bruk, tradition och sin egen kultur. 1751 drog Svearna riksgränsen mot Norge och Finland. Landsgränser kom nu att dras kors och tvärs igenom Samernas land. Samerna kom från och med nu bli en minoritetsgrupp i det land som svearna sedan gav namnet Sverige. Sápmi blev som ett land i landet, de blev en minoritetsgrupp. Det skulle dock dröja fram till 1920-talet innan förföljelsen, trakasserierna och den etniska rensningen och närapå utrotningen av hela den samiska kulturen skulle ta fart. 1918 fastslogs gränsen mot Norge i norr. 1919 blir den första renbeteskonventionen mellan Sverige och Norge klar och året efter, 1920 kommer ett relativt nytt politiskt arbetarparti till makten i Sverige.

"The race biology of the Swedish laps"

Och det är nu det mörkaste kapitlet i Svensk historia om samerna och deras land Sápmi börja skrivas! Det är nu det fredliga renskötarfolket i norr utsätts för ett regelrätt kulturmord, på gränsen till ett folkmord. Det är nu regeringsmakten bestämmer att det nya socialistiska mönstersamhället - "Det Svenska Folkhemmet" - bara ska bebos av renrasiga ariska nordbor - svenskar! I det nya Sverige finns ingen plats för andra raser, språk, religioner, kulturer eller traditioner. Nu påbörjades en etnisk utrensning och ett brutalt övergrepp på hela den samiska kulturen!

Den rasistiska och samefientliga politiken som bedrevs av regeringen kallades för ”Lapp ska vara lapp”. Man tog samernas mark, man förbjöd det samiska språket och det blev till och med förbjudet för samerna att jojka. Samiska seder och traditioner förbjöds. Samerna fick heller ingen rösträtt. Deras människovärde fråntogs dem. De var helt enkelt inte värdiga att få bli svenskar i det nya svenska folkhemmet!

Det socialistiska arbetarpartiet tar makten 1920 och bara två år senare 1922, startar de världens första statligt finansierade rasbiologiska forskningsinstitut. Det förläggs till universitetsstaden Uppsala och drivs under uppsikt av chefen och rasbiologen Herman Lundborg. Institutet ska samla in data om olika folkraser och finna belägg att just den ariska vita rasen - svenskarna - är överlägsen alla andra folkraser.

Rasbiologiska institutet skickade expeditioner för att mäta samernas skallar och tog nakenbilder av människorna. Man plundrade även deras gravar för att undersöka skeletten.

ChQcizKUEt_M5yvkVrJyeJlPTG8_edited_edite

Herman Lundborg är närmast som besatt av samerna och skickar under åren upp flera expeditioner föra att fotografera samernas nakna kroppar och mäta deras skallar. Ansiktsbredd och skalldiametrar dokumenteras. De fotograferar dem rakt framifrån och i profil. Avklädda, allvarliga, med stängd mun. Allt i syfte att bevisa deras underlägsenhet. Man mätte inte bara levande människor utan också avlidnas kranier. Samernas kvarlevor grävdes upp ur gravar för att skeletten skulle mätas, studeras och dokumenteras. Man plundrade gravar i hemlighet under natten och använde också mutor. Samerna var emot det som skedde, men de ansvariga visade ingen respekt. Under gravplundringarna skedde en omfattande jakt på kranier och skelettdelar i den rasbiologiska forskningens tjänst. Präster och andra företrädare för Svenska kyrkan deltog också i gravplundringen.

Under 1920 och 1930-talet samlade man in många skelettdelar och kranier från gravplatser och kyrkogårdar i Sápmi. Den kraniologiska forskningen behövde samiska kranier som forskare kunde mäta och undersöka. Denna forskning har bidragit till föreställningar om att samerna är ett primitivt och lägre stående folk. Det har gjort det möjligt att diskriminera, marginalisera och förtrycka samer i Sverige. Även fram till dags dato!

Herman Lundborg använde sig av samerna för att bevisa tesen om den germanska rasens överlägsenhet, och de negativa följderna av rasblandning. Rasbiologerna försökte länge fastslå skiljelinjer mellan samer och den vita ariska stammen. Man ansåg allmänt att samer, eller "lappar" som man kallade dem, var av en mer primitiv ras än svenskarna. Man ville till varje pris förhindra dem från att blanda sig med andra svenskar. I rasbiologins tidevarv fanns två kategorier av människor; de långskalliga och de kortskalliga. De långskalliga var de renrasiga, intelligenta svearna med ariskt ursprung. De lite bättre. De riktiga svenskarna. De kortskalliga var alla de andra. Alla de som inte passade in i det socialistiska mönstersamhället; utvecklingsstörda, homosexuella, judar, tattare, zigenare och allt annat löst patrask ur samhällets bottensats. Dit hörde även samerna! Likt många andra lägre stående raser påstods samer vara korta och mörka, ha sneda ögon och med mindre klotformade huvuden (och därmed underutvecklade hjärnor) än de mer långskalliga ariska nordborna. Att vara same blev något fult, primitivt och undermåligt — de betraktades som råbarkade vildar.

1932 gav Herman Lundborg ut skriften "The race biology of the Swedish laps". Där sades att samer var ett underlägset folk vars enda möjlighet att överleva var att de assimilerades med svenskar. Sju år senare startar andra världskriget och 1945 är kriget över. Miljontals människor dog under andra världskriget och dog gjorde också rasbiologin. När nazismens grymheter avslöjades tvärdog all diskussion om raser och olika människotyper. Men det fanns ett land där rasbiologin och rasdiskussionen överlevde; Sverige! När andra länder redan före, eller senast under, kriget upphört med den bisarra rasforskningen fortsatte vi i Sverige studera vidare långt efter Hitlers självmord och nazismens avslöjanden som om det vore det mest naturliga i världen. Regeringspartiet drev det Rasbiologiska institutet i Uppsala ända fram till 1958, då hade rasbiologin i övriga världen varit stendöd i årtionden!

"Man undervisade om ”norrländska vildar” och ”lappar”.

År 1913 kom den nya skolreformen som innebar att staten nu tog ansvaret för samernas skolgång. För de renskötande samerna, som nu skulle benämnas "nomader", startade man speciella skolor som kallades nomadskolor. Barn till renskötare samer tvingades till nomadskolan medan barn till icke renskötande samer tvingades till den allmänna skolan för att där "försvenskas".

Bakgrunden till nomadskolorna var bland annat att staten ville hålla de samer som arbetade med renar avskilda från resten av samhället. En lapp ska vara lapp och inte beblanda sig med den mer renrasiga ariska nordiska stammen. De renskötande samerna skulle inte lockas till städerna och civilisationen och därmed riskera att de slutade upp med sin renskötseln.

Nomadskolornas undervisningsperiod var mycket kortare jämfört med den andra allmänna skolan och skulle vara i verksamhet 28 veckor/läsår, där läraren följde med samerna till deras olika årstidsvisten. Man tyckte nämligen att de renskötande samerna inte behövde lika mycket utbildning som andra barn i Sverige. Samerna var mer obildbara och dessutom behövde de inte kunna så mycket eftersom de bara var simpla renskötare.

Under de tre första läsåren gick eleverna i vandrande nomadskolor. Efter dessa tre år skulle barnen fortsätta att gå i fasta nomadskolor. Samerna reagerade starkt mot de usla nomadskolorna och mot hela den förnedrande

Läraren Fjällgren undervisar samiska barn i nomadskola i Stora Axhögen, Härjedalen 1930.

nomadskolan_skolkata_1659944883981_edite

skolreformen. I ett enigt uttalande krävde samerna att nomadskolan skulle ge barnen kunskaper att kunna möta den snabba utvecklingen i "lappmarkerna". De ställdes också krav på att den vandrande nomadskolan skulle avskaffas och att eleverna i de fasta nomadskolorna skulle få bo i ordentliga skolhem.

Många samer menar att detta var ett sätt att neka dem ordentlig utbildning och hindra dem från att moderniseras. Från regeringens sida ansåg man att samernas uttalanden inte kom från hela den samiska befolkningen utan bara var förslag från några enstaka samer. Dessutom ansåg man att samerna själva inte var tillräckligt kunniga för att ha synpunkter och åsikter om skolans förhållanden. Staten visste naturligtvis bättre vad som var lämpligast för samerna. Nomad-skolorna låg ofta långt ifrån hemmet, vilket innebar att barn skildes från sina familjer under mycket lång tid, ofta flera år. Skolbyggnader och undervisningsinnehåll formades efter rasistiska föreställningar om samer, I skolan tvingades eleverna lära sig nedsättande och kränkande om sig själva. Man undervisade om ”norrländska vildar” och ”primitiva lappar”.

Nomadskolorna byggdes utan moderna bekvämligheter för barnen skulle inte vänjas vid att sova i sängar och lokalerna skulle inte vara trivsamma. Man var rädd att om samebarnen fick det för bekvämt skulle de sluta bli renskötare och istället beblanda sig med den renrasiga ariska nordiska stammen vilket kunde få förödande konsekvenser på det svenska folkhemmets framtid. Redan den första skoldagen förväntades samebarnen kunna det svenska språket, trots att de inte förstod ett ord svenska. Under början av 1900-talet var det ett uttalat mål att samerna skulle lära sig svenska. Samiska skulle bara användas som ett ''hjälpspråk'' om läraren själv kunde samiska. Inte förrän under andra halvan av 1900-talet blev samiska ett ämne i skolan.

"Denna kvinnofientliga politik varade i 43 år och försvann först 1971!"

Enligt lag fick de som inte var renskötande samer inte längre äga renar och de som inte ägde renar skulle assimileras eftersom de sågs som ”samiska avvikare”. De renskötande samerna räknades alltså som “riktiga samer” medan alla andra samerna skulle anses vara "svenskar". De “riktiga samerna” skulle bevaras genom rasbiologiska medel, avskiljas från civilisationen så att deras vilda ädelhet inte skulle äventyras, då de kunde “ta skada” av högre tänkande och lyxen från industrisamhället. Deras barn tvingas gå i särskilda nomadskolor med lägre kvalitet än resten av folket.

Nomadskolan började ersättas av modernare alternativ först under 1940-talet, men ända in på 1950-talet fanns de ändå kvar längst upp i norr. Först under 1950-talet och 1960-talet började de samiska skolorna likna allmänna skolor, även i skolplanen. Visserligen utvecklades nomadskolan successivt, men inte förrän 1962, då grundskolan infördes i Sverige, blev skolformen helt likvärdig den allmänna skolan. Först 1977, efter det politiska parti som dittills styrt förlorat makten i Sverige, bytte skolformen "nomadskola" namn till sameskola.

Alla de andra, alla de familjer som inte fick äga renar och som hamnade utanför ramverket, skulle försvenskas genom svenska namn, avskiljas från det samiska språket och hållas borta från rennäringen. De skulle lära sig svenska så de tappade det samiska språket. De skulle lära sig bo bekvämt så de inte ville återvända till nomadlivet. De skulle lära sig kristendom och om svenska seder och traditioner.

Skolpojkar till renskötande samer i Jukkasjärvis nomadskola blir omstoppade av lärarinnan Ingrid Gaup,

nomadskolan_skolpojkar_1659944010699_edi

De skulle fråntas sitt ursprung, sin identitet och försvenskas. Det var början till en djup klyfta samer emellan. Man tvingade samerna ta svenska namn som de nu tvingades tilltala varandra med, vilket till slut gjorde att man inte visste vad vänner och bekanta hette på sitt ursprungliga samiska. Man fråntog samerna sitt mest personliga, sitt namn, sin egen identitet.

De blev mer eller mindre omyndigförklarade och som omyndig måste du ha en förmyndare. Därför upprättar staten "Lappväsendet" som nu ska bestämma över samernas liv och arbete. Lappväsendet skickade ut tillsynsmän, kontrollanter som kallas "Lappfogden", och som kontrollerar att samerna lever, arbetar och uppför sig enligt de direktiv makten bestämt. Det är lappfogden som ransonerar sprit och mjöl och det är lappfogden som bestämmer hur många renar en same får ha. Det är också lappfogden som bestämmer om alla de tvångsförflyttningar av samerna staten börjar genomföra under 1920-talet.

En gemensam renbeteskonvention antogs 1919 mellan Norge och Sverige. Följden blev att samerna i de nordligaste samebyarna förlorade sina sommarbetesmarker i Norge. Därför inleddes en tvångsförflyttning av samer till de sydliga byarna. Både för dem som tvingades flytta och för dem som tvingades ta emot nya, blev det en kulturkrock. Om en samefamilj vägrade flytta till de av "staten" utsedda, betydligt sämre sydligare betesmarkerna hotade man att tvångsslakta deras renar. Man hade alltså inget annat val än att flytta dit makten bestämde de skulle bo.

Exakt hur många samer som tvingades flytta från sina hemtrakter vet ingen. Det var nämligen bara vuxna män som var registrerade hos lappfogden. Kvinnfolket och barn räknades inte in i statistiken över tvångsförflyttade då det ändå var uppenbart att dessa följde med sina män och fädrar. En tvångsförflyttad var i praktiken kanske 7-8 personer. Tvångsförflyttningarna pågick som intensivast under 20- och 30-talen men tvångsförflyttningarna pågick långt in på 50-talet. I enstaka fall ända in på 1960-talet. Sammanlagt finns bevis för att minst 155 familjer och deras renhjordar från nordligaste Sverige tvångsförflyttades söderut men mörkertalet är fortfarande stort. Den statliga kontrollmyndigheten "Lappväsendet" som vakade över samerna fanns kvar till 1971.

"Först under mitten av 70-talet kunde utplåningen av den samiska kulturen upphöra"

Renbeteslagen försämrade också den samiska kvinnans ställning. I det samiska samhället var mannen och kvinnan helt jämställda och båda kunde äga egna renar. Detta var något regeringen ville ändra på och införde plötsligt nya lagar för alla samer. En samisk kvinna förlorade nu sin rätt att äga renar, liksom sitt medlemskap i samebyn om hon gifte sig med en icke-same. Men om en samisk man gifte sig med en icke-samisk kvinna fick hon renskötselrätt. Denna djupt kvinnofientliga och diskriminerande politik varade i 43 år och försvann först 1971!

1952 började regeringen att reglera och begränsa antalet renar som samer fick äga. Nu skulle renskötseln rationaliseras. Renskötare blev en yrkeskategori som skulle sträva efter en ekonomisk lönsamhet för renskötarföretagen medan de icke renskötande samerna betraktades som svenskar och fick därför inte längre utöva några smiska traditioner. Först i mitten av 1970-talet -när arbetarpartiet förlorat makten- betraktades alla samer som en gemensam grupp igen.

Efter borgarnas valseger 1976 lade man om kursen för det samiska folket. Nu ville man behålla och skydda den kultur som socialisterna nästan lyckats utrota – så länge inte rennäringen krockade med andra markanvändares intressen vill säga. Då var hela den samiska kulturen slagen i spillror, krossad, utslagen - men inte död!

Barn till renskötande samer tvingades till nomadskolor där undervisningen var mer primitiv medan barn till icke renskötande samer skulle försvenskas.

Det fanns då bara uppskattningsvis 20 000 samer kvar och mindre än hälften av dessa kunde tala samiska. Mycket av deras traditioner och seder var sedan länge övergivna och bortglömda. Samerna kunde nu sakta sakta resa sig igen, även om inget skulle bli som innan 1920. Hur den samiska kulturen sett ut idag om detta partia även vunnit valet 1976 och fortsatt med sin etniska utrensningspolitik vågar vi inte tänka på.

1986 antogs den samiska flaggan och 1992 inrättas Sametinget. 1993 hålls det första sametingsvalet som invigs i Kiruna med kungaparet närvarande. År 2000 införs den samiska språklagen som ger samer rätt att använda samiska i kontakt med myndigheter och domstolar. Den ger också samer rätt till barn- och äldreomsorg på det egna språket. 2010 införs en ny lag om nationella minoriteter och minoritetsspråk som ger större möjligheter för de nationella minoriteterna att bevara och utveckla sina språk och kulturer. Idag är den samiska kulturen skyddad i lag och samerna är landets största minoritetsgrupp. Det kanske värsta är ändå att inget av allt detta står i våra barns historieböcker. Ett bevis hur socialismen och det vänsterstyrda etablissemanget effektivt suddat ut alla spår av vår egen historia, men har fördomarna mot samerna försvunnit...?

När dåvarande Jordbruks- och sameminister, socialdemokraten Annika Åhnberg bad den samiska befolkningen inofficiellt om ursäkt för århundraden av övergrepp på FN:s urbefolkningsdag den 8 augusti 1998 blev ursäkten mycket omstridd i de röda leden. Den blev inte populär! Det var första och enda gången något sådant yttrats men den utlovade ursäkten från riksdagen uteblev - och är så än till dags dato! Annika Åhnberg berättade: "– Jag fick skit för det i regeringen. Jag fick en massa skäll. De kallades fortfarande "lappjävlar" av olika socialdemokrater. Samernas rättigheter har aldrig erkänts och kommer så aldrig göras". En månad senare vinner Socialdemokraterna riksdagsvalet och Annika Åhnberg fick sparken. Andra källor avslöjade att dåvarande statsminister Göran Persson efter Annika Åhnbergs tid i regeringen, på ett möte sagt ; ”-Håll bort den här frågan. Gör vi inget alls så håller vi nere konflikterna, detta är ingen valvinnarfråga”.

"-Gynna gärna lapparna på allt sätt, gör dem till sedliga, nyktra och nödtorftigt bildade människor, men låt dem inte läppja på civilisationens bägare i övrigt, det blir i alla fall bara ett läppjande, men det har aldrig och skall aldrig bli till välsignelse. Lapp ska vara lapp…”

Vitalis Karnell, kyrkoherde och sakkunnig inom nomadskole-reformen

De ansvariga politikerna försöker låtsas som om man ger stöd till samiska rättigheter men man gör det inte. I stället snurrar man in sig i alltmer komplicerade juridiska spörsmål helt enkelt för att man aldrig tar den grundläggande politiska ställningen. Den handlar i grunden om samernas rätt till mark och renskötselrätt. Det var dels ett geografiskt betingat motstånd från politiker från renbetesområdena, dels ett taktiskt motstånd centralt från partistrategerna i partistyrelsen.

De kom till slutsatsen att samefrågor ger för få röster från sameväljare men många fler från andra om man för en samefientlig politik. För partiet är det ju viktigaste att behålla makten - inte att bedriva en human ideologi för utsatta minoritetsgrupper. Tragikomiskt är det just i Sveriges norra delar som partiet har sina starkaste fästen, alltså i de delar av Sverige socialdemokraterna har gjort mest skada för folket...

I de Socialdemokratiska regeringskorridorerna kallas alltså samer fortfarande för "lappjävlar", något den nuvarande partiledaren sällan skryter om i sina vackra tal till nationen. Deras egen historia om de samiska övergreppen blundar de för, övergrepp de vägrar erkänna. Faktum är att de vägrar ens erkänna samerna som ett eget folk. Då tvingade man icke renskötande samer att bli svenskar. Då pratade man om "norrländska vildar" och att "lapp ska vara lapp".

Annika Åhnberg bad samerna inofficiellt om ursäkt 1998.

"– Jag fick skit för det i regeringen. De kallades fortfarande "lappjävlar" av olika socialdemokrater."

Idag tvingar man samerna till exakt samma sak eftersom man påtvingar dem en svenskhet trots att de är samer och man pratar fortfarande nedsättande om "lappjävlar". Samerna bor fortfarande i Lappland - inte i Sápmi. Längre än så har inte synen på samerna kommit efter över 100 års politiskt förtryck vilket gör detta parti till Sveriges enda samefientliga parti. När ska detta få ett slut?

Annika Åhnbergs egen lilla ursäkt har inte lett till någon förändrad politik från statens sida, och Sverige har fått återkommande kritik från FN och Europarådet för bristande respekt för samernas rättigheter som urfolk. 2007 började den samiska ungdomsorganisationen Sáminuorra att arbeta för en samisk sanningskommission. Likaså Sametinget och Diskrimineringsombudsmannen deklarerade gemensamt 2015 att även de vill verka för en sanningskommission. Året efter 2016 kom svenska kyrkan ut med sin vitbok som kastar nytt ljus över Svenska kyrkans relation med samerna. Men det var först 2021 som svenska kyrkan officiellt bad samerna om ursäkt, men även om man officiellt ber om ursäkt, för att det ska se bra ut, så är frågan om fördomarna mot samerna har förändrats, eller rättare sagt; förbättrats?

När man skulle hålla en försoningsgudstjänst i Luleå domkyrka 2022 för att be det samiska folket om förlåtelse för alla historiska oförrätter blev den samiska artisten Jörgen Stenberg nekad att framföra en samisk jojk i kyrkan. Man ansåg helt enkelt att samisk jojk inte hör hemma i den kristna kyrkan. Beslutet kom som en chock för Stenberg och hela det samiska folket. Svenska kyrkan ville alltså arrangera en försoningsgudstjänst men nekade - än en gång - samisk kultur! När nyheten om jojkförbudet blev känt av riksmedierna lovade dock kyrkans representant att ompröva beslutet. Längre än så har kyrkan inte kommit i sin syn på samer efter 200 år av övergrepp!

"Allt negativt är statens ansvar medan allt positivt är Socialdemokraternas förtjänst"

Idag är alltså fördomarna och föraktet intakt mot samerna. Inte heller i skolan får våra barn lära sig något om den samiska kulturen, än mindre om övergreppen. När TV4 i sin serie ”Sveriges mörka historia” granskade dagens historieböcker i den svenska skolan, fanns inte övergreppen beskrivna i någon större omfattning. Även om det inte är någon täckande undersökning är det ändå en signal om att krafttag behövs.

Det är viktigt att undervisningsmaterialet om samernas historia är korrekt och skrivet utifrån ett nutida historieperspektiv. Rasism, fördomar och förtryck av samer bör beskrivas i undervisningsmaterialet för att lärdomar ska kunnas dras i dagens undervisning av barn. Samer är Sveriges ursprungsbefolkning och en av våra nationella minoriteter, därför är det inte acceptabelt att överlämna åt skolan att välja på vilket sätt man behandlar ett folks historia. Självfallet borde samernas historia ha rättvisande undervisning i alla landets skolor.

De fåtal böcker som skrivits i ämnet har mestadels handlat om historien och samernas traditioner men ingen bok har fokuserat på de övergrepp kyrkan och staten utsatt det samiska folket för och det lilla som till dags dato skrivits om samernas mörka historia tycks alltid någon vid namn "staten" vara inblandad. Allt negativt som hänt det samiska folket och dess kultur orsakas alltid av "staten". Vem eller vilka är då "staten"?

Staten är inget annat än makten och makten är regeringen och regeringen är i

2019 återlämnades kvarlevor från Historiska Museet i Stockholm från rasbiologins tid. Fortfarande finns kvarlevor efter samer på elva statliga museer i Sverige. Någon officiell ursäkt till samerna från Socialdemokraterna har dock aldrig framförts...

detta fall det politiska parti som i huvudsak styrt Sverige under den tid samerna förtycktes, kränktes och förnedrades. Det var ett och samma politiska parti som styrde över Sverige, i princip oavbrutet från 1920 till 1976. De styrde över Sverige under den tid de genomdrev och utförde utrensningen av den samiska kulturen och dess folk. De hade ansvaret!

"Staten" är alltså inget annat än en diffus bortförklarande terminologi som alltid ska användas när man tvingas skriva något negativt om det som hänt i Sveriges historia under den tid detta parti styrde. Det var staten som tvångssteriliserade 63 000 svenskar. Det var staten som uppförde det rasbiologiska institutet och det var staten som förbjöd samisk kultur... men det var däremot Socialdemokraterna som införde barnbidraget och fyra veckors semester. Allt negativt i vår historia är alltid statens ansvar medan allt positivt alltid är Socialdemokraternas förtjänst, då är det aldrig längre tal om "staten".

En annan tankeställare är att det var just socialisterna som först förvägrade samerna bli en del av Sverige. Sedan bestämde de vilka samer som skulle få vara samer och efter det fick bara renskötande samer vara samer medan övriga samer tvingades bli svenskar. Man fråntog samekvinnorna sina rättigheter. De tvångsförflyttades, tvångskristnades och tvångssteriliserades. De mättes och fotograferades nakna av det statliga rasbiologiska forskningsinstitutet. De fråntogs sitt människovärde. Idag tvingar vi fortfarande samer vara svenskar mot sin vilja. Sanningen är att samer är samer och inget annat eftersom svenskar och samer är två olika befolkningsgrupper. Samer är lika lite svenskar som vi svenskar är samer.

"Alla" vet att samer är samer men detta faktum är som elefanten i rummet. Alla vet det men ingen får säga det öppet. - Jo, samerna själva får naturligtvis säga de inte är svenskar men vem lyssnar på dem? Historiker likaså. Men ve fan den svensk som påstår att en same inte är svensk! Ett tydligt exempel var när riksdagens vice talman Björn Söder påtalade exakt detta faktum. Då briserade de röda knallkorkarna i rent raseri så foliehattarna blåste av och de skrek sig hesa om ”rasism” och ”främlingsfientlighet”!

"-Men ve fan den svensk som påstår att en same inte är svensk!"

Den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén sa följande:

"-Björn Söder har i sak helt rätt! Samer är inte svenskar! Jag blir personligen mer bekymrad när alla andra partier tar debatten och påstår att samer är svenskar – för det är vi inte! Det är därför vi har ett Sameting, rätt till att ha undervisning och utbildning på samiska och det är därför vi har särskilda rättigheter till landområden och naturresurser. Att påstå att samer är svenskar leder till assimilering och i slutändan till att den samiska kulturen försvinner".

Mattias försvar var dock något som inte tystade hatet från vänstern. En tankeställare är att det var just socialdemokraterna som ville tvinga samerna bli svenskar - mot deras vilja. Drömmen om ett folkhem fritt från samer tycks aldrig gå ur socialisterna. Att skrika "rasist" till Björn Söder var viktigare än att lyssna på den som faktiskt kan Sveriges historia.

De sanna rasisterna är ju de som inte vet sin egen historia. De som under hundra år förtryckte en del av vår egen befolkning och fråntog dem alla sina mänskliga rättigheter och som idag vägrar erkänna det! De hånar och häcklar de svenskar som fakta-riktigt påtalar att samer är just samer. När experter, historiker och samerna själva påtalar samma sak vägrar man lyssna. I över hundra år har detta parti nu förföljt samerna. dag har man trasslat in sig i historien och hur man än vrider och vänder kommer man inte ur sanningen. Enklast då att idiotförklara alla som har rätt och vägra erkänna att man själv har fel.

Samer i norr inte fick korsa gränsen mot Norge och dess kustområden, dit man tog renarna för sommarbete (röda pilar) De tvångsförflyttades söderut till sämre marker (gula pilar).

Sverige har i i flera hundra år bedrivit en politik i syfte att berika svenska staten på bekostnad av det samiska folket, att beröva samerna dess rättigheter, att systematiskt och noggrant se till att inget kan komma i vägen för exploatering av mark, vatten och kultur. Den röda tråden är tydlig. Ända sedan tvångsarbeten i silvergruvorna på 1600-talet, genom beskattning på 1700-talet, tvångskristnande av samerna på 1800-talet och ”lapp ska vara lapp”-politiken under 1900-talet. Denna historia av svensk kolonial politik har legitimerat rasism och diskriminering av samer ännu idag. Där många av samerna verkar är rasismen och fördomarna vardagsmat. Strukturen finns kvar och är synlig på många sätt. Idag ser vi konflikter som rör rättigheter till mark och vatten, till jakt och fiske. Men även till språk och kultur.

De problem vi ser idag är politiskt skapade och det kan bara vara politiken som löser dem. Det går inte att abdikera från ansvar och låta jurister ta hand om de kanske svåraste konflikterna i svensk historia. Så länge samerna fortfarande kallas "lappjävlar" i regeringskorridorerna och så länge jojk anses som djävulens sång av kyrkan och så länge samerna tvingas leva i Lappland, och inte i Sápmi, så kommer vi aldrig bli att av med vårt mörka förflutna.

"Hur kan en upprättelse gottgöra människor som inte längre finns med oss?"

I vår mörka historia om övergreppen på den samiska kulturen och dess folk pratas ofta om "upprättelse". En upprättelse för allt som hänt och att de ansvariga ska lämna en upprättelse till de drabbade. Men hur ska en sådan upprättelse gå till? Vad är dess syfte? ...och vart leder en sådan upprättelse till?

Att ge en offentlig ursäkt från en socialdemokratisk minister till hela det samiska folket för hundra års förtryck förändrar i sak faktiskt ingenting. En ursäkt består bara av ord - oftast tomma ord. Och hur kan en upprättelse gottgöra människor som inte längre finns med oss?

Ska en upprättelse bestå i en ekonomisk kompensation till de drabbade samernas efterlevande? Ska man kunna köpa sig fri från sitt förflutna? På vilket sätt skulle en upprättelse för det som redan skett förändra någonting för framtiden?

Det är kanske inte primärt en upprättelse det samiska folket behöver utan istället något som lägger grunden för en upprättelse. Något som faktiskt är mycket viktigare men samtidigt något helt omöjligt att genomföra för en ansvarig regering. Något partiet aldrig skulle kunna acceptera eller gå med på. Något som är den nödvändiga grund en upprättelse vilar på: Ett erkännande!

DET SAMISKA SPRÅKET:

Nordsamiska talas av ca 17 000 personer i området Sápmi varav 6000 personer i Sverige, vilket utgör ca 85% av alla som talar samiska.

Cirka 500 personer talar Lulesamiska, och nästan lika många talar Sydsamiska. Pitesamiskan har ca 40 talare och Umesamiskan endast drygt 10 talare.

Den Sydsamiska ortografin antogs 1978, den Lulesamiska 1983, den Umesamiska 2016 och den Pitesamisk ortografi antogs först 2019.

Alla samiska språk är hotade enligt FN-organet UNESCO.

Ett erkännande av alla de övergrepp "staten" utsatt det samiska folket för. Ett erkännande av alla kränkningarna och tvångsförflyttningarna! Detta erkännande kan bra rent praktiskt gå till på ett sätt; att det tas med i våra historieböcker. Att det tas upp i alla skolböcker. Att varje svensk elev som går ut grundskolan har en medvetenhet om det samiska folket, dess kultur och traditioner samt kunskap om alla de övergrepp den svenska regeringen utförde på just detta folk. Det är först då, när vi erkänt övergreppen som en upprättelse kan utföras. Men att skriva in övergreppen på samerna och dess kultur i våra historieböcker är något som aldrig kommer att ske, och därmed kan samerna heller aldrig få en fullvärdig upprättelse, för ett erkännande är också ett erkännande att de ansvariga gjort ett fatalt misstag, och misstag är något detta parti aldrig erkänner och därför kommer vi alltid stå kvar på ruta ett i samefrågan.

För övergreppen ska inte diskuteras eller erkännas. De ska inte tas med i vår historia eller i våra barns skolböcker. De är inget vi ska tala högt om eller ens låtsas om. Övergreppen ska bara tigas ihjäl och ignoreras. De ska bara bagatelliseras och viftas bort. De ska inte tas på allvar. I värsta fall får man väl göra som den före detta partiledaren Stefan Löfven och skylla sin egen misslyckade politik på alla andra partier, för det är ju så socialismen fungerar...

// Anders Johansson.

Källa & Lästips :

”Samisk kamp" (2017) av Marianne Liliequist, Coppélie Cocq

”Ett folk, ett land" (2005) av Per Axelsson, Peter Sköld

"Kåtornas folk” (2014) av Ester Blenda Nordströms

"Herrarna satte oss hit” (2020) av Elin Anna Labba

"Solen min far" (1991) av Nils-Aslak Valkeapää

"Ædnan" (2018) av Linnea Axelsson

"Elle Kari" (1951) av Elly Jannes

Diverse länkar:

Bristen på historieundervisning om Sveriges ursprungs.. (LÄNK)

Vändningen - jojk rekommenderas under gudstjänsten.. (LÄNK)