Sveriges hemliga C-vapenprojekt

Sveriges hemliga C-vapenprojekt.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"I största hemlighet skulle Sverige tillverka såväl senapsgas som nervgiftet sarin. Produktionen skulle ligga på 1000 ton dödlig stridsgas - årligen!"

Direkt efter första världskrigets slut förbjöds stridsgas som vapen. Tiotusentals soldater hade av detta vapen blivit blinda, fått sin hud uppbränd och sina inre organ sönderfrätta. De blev invalidiserade för livet men här hemma ville Sverige gå åt motsatt håll och gav klartecken att börja forska om stridsgas i syfte att tillverka stridsgas i stor industriell skala.

Lyssna:C-vapenprojektet

00:00 / 42:25

På tre olika platser i landet fanns kemilaboratorium som försökte få fram dödlig stridsgas på enklaste och billigaste sätt. Efter andra världskriget var forskningen klar och nu skulle man ta fram stridsgas i stor industriell skala i enorma mängder, 1000 ton dödlig giftgas om året! Den svenska regeringen var i största hemlighet som besatta att göra Sverige till en "neutral supermakt" med såväl kärnvapen som stora mängder stridsgas. Utåt sett skulle regeringspartiet måla upp en falsk bild av Sverige som ett fredsälskande, alliansfritt och neutralt litet land som kämpade för fred och global nedrustning men innanför gränserna utvecklades såväl atombomber som stridsgas. De enda som gick på bluffen och blev totalt grundlurade var det svenska folket. Detta är berättelsen om Sveriges hemliga C-vapen projekt:

Det Stora Kriget (som senare kom att kallas första världskriget) blev i eftervärlden känt för två saker. Det första var att kriget var ett ställningskrig i skyttegravar.

Man kunde utkämpa ett skyttegravskrig i månader bara för några hundra meter landområde. Det andra som första världskriget blev känt (eller ökänt) för började den 12 juli 1917.

Tyskarna hade lidit stora förluster mot engelsmännen. Ingendera sidan tycktes ha resurser att bryta dödläget och varje försök ledde till utdragna och meningslösa ställningsstrider. Tyskarna ville få engelsmännen att lämna sin skyttegravar vid den belgiska staden Ypres.

Denna dag släpade tyskarna fram 5 500 gastuber till första linjen. På eftermiddagen låg vinden rätt och man öppnade då kranarna på gastuberna. Gasmolnet fördes av vinden in över två brittiska divisioner vars trupper flydde i panik och lämna ett sju kilometers tomrum vid fronten. En brittisk kompanichef beskrev effekterna av ett av det första gasangrepet på följande sätt:

”De stod upp bakom skyttegraven och såg ett moln komma rullande in mot dem, det var så tjockt att det inte gick att se genom det. Vi blev alla paralyserade av synen och stod bara och väntade på vad som skulle hända. En sergeant fick vid en förbandsplats ta hand om de första skadade: Alla gasade, de var svarta, gröna eller blå, tungorna hängde och ögonen stirrade - en eller två var döda och de andra bortom mänsklig hjälp, några kastade upp grönt skum ur lungorna. Även de levande var som döda.”

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

GASKRIGET

Första världskriget blev känt för användning av stridsgas, främst senapsgas. Det började vid slaget om Ypres 12 juli 1917 där bl.a. en tysk soldat vid namn Adolf Hitler skadades av gasen. Senapsgasen fick sitt namn - Yperit - från staden. Efter kriget förbjöds stridsgas men användes av italienarna i Abessinien på 1930-talet.

Huvuddelen av trupperna sov och vaknade först efter några timmar med svåra konvulsioner och i några fall blindhet. Soldaterna ur de två brittiska divisionerna insåg inte omedelbart att de utsatts för ett gasangrepp, de lade bara märke till en obehaglig oljig lukt som påminde lite om senap. Andra upptäckte att gasen trängt igenom deras uniformer och gett upphov till vätskande sår liknande brännskador, skador som aldrig skulle läka. Gasen fick därefter sitt namn Yperit just efter slaget vid Ypres men idag känner vi gasen som; senapsgas.

Inget annat krig är så förknippat med detta fruktansvärda stridsmedel som just första världskriget. Stridsgas och framförallt senapsgas gav soldaterna fruktansvärda sår, infektioner och invaliditet för livet. Många blev blinda och fick sin hud, sina lungor och övriga inre organ sönderfrätta av gasen. Stridsgasen var så omänskligt grym att direkt efter första världskrigets slut förbjöds stridsgas som vapen, ett förbud alla länder förhöll sig till. Under andra världskriget användes ingen stridsgas trots att de krigförande länderna hade tillgång till stridsgas. Alla visste att den som bröt förbudet skulle själv bli hårdast drabbad av vedergällningen. Inte ens Adolf Hitler tog till stridsgas som ett sista desperat försök att vinna kriget. Han hade själv blivit skadad av senapsgas just under slaget vid den belgiska staden Ypres och han var väl införstådd vad som skulle hända med hans soldater om Nazityskland bröt förbudet mot användning av stridsgas.

SVENSK FORSKNING: 1920-1939

Knappt hade gasmolnen från första världskriget skingrats förrän man i Sverige började forska om olika typer av stridsgaser. Den sakliga kompetensen fanns främst på Åkers Krutbruk utanför Strängnäs där stridsgas frågorna började studeras 1920 och där en gasskyddsavdelning etablerades. 1926 startades också ett gasforskningslaboratorium i Lund och 1928 startade fysikalisk-kemiska institutionen i Uppsala.

Vid gaslaboratoriet i Lund bedrevs olika former av experimentell verksamhet medan man i Uppsala sysslade med indikering av senapsgas. Men den huvudsakliga experimentella verksamheten handlade om "detaljundersökningar för senapsgas tillverkning i helstor skala". Laboratorietesterna i Lund och Uppsala hade alltså egentligen bara ett syfte: hur man skulle tillverka stridsgas i stor industriell skala. Ett arbete som omges av strikt sekretess!

I februari 1928 sände företaget Bofors Nobelkrut in en plan till artilleri-departementet för framställning av senapsgas. Själva produktionsanläggningens utformning och förläggning skulle enligt planen i stor utsträckning styras av de kemiska ämnenas egenskaper. Till exempel var både etylen och klorgas som behövs vid tillverkning av senapsgas, svårt att transportera. Tillverkning av dessa ämnen borde därför förläggas i direkt anslutning till själva senapsgasfabriken och den färdiga produkten borde på grund av faror vid handhavande och transport inte distribueras i annan form än färdiga gasladdningar. Själva senapsgasfabriken borde därför ligga i anslutning till en ammunitionsfabrik. Det blev ganska uppenbart att en fabrik för senapsgas skulle förläggas till Bofors.

b9e5d365-0073-45b3-bb87-d86010402f38_edi

BOFORS NOBELKRUT

Det var hit till värmländska Bofors Nobelkrut i Karlskoga man planerade tillverka senapsgas i stor industriell skala till försvaret med en produktionskapacitet på 1000 ton per år. Efter 15 års laboratorietester och 30 års utredningar rann dock allt ut i sanden. Eller gjorde det...?

Arbetet med att utveckla en metod för inhemsk tillverkning av senapsgas kom igång på allvar nio år senare 1937. Det en sak att åstadkomma en framgångsrik syntes under laboratorieförhållande, en helt annan att åstadkomma en fungerande anläggning med flera tusen gånger större kapacitet och åtföljande transport- och lagringsfrågor. Den 5 januari 1939 samlades nyckelpersoner inom försvaret till en konferens på FKA (Försvarsväsendets Kemiska Anstalt). Det som avhandlades på mötet var det planerade samarbetet mellan FKA och Bofors i förberedelserna för en senapsgasfabrik i Bofors regi.

ANLÄGGNING "Y" - FÖR FARMACEUTISKA PREPARAT

Den 2 februari 1939 sände Stockholms Superfosfat Fabriks, som var ett bulvanföretag åt Svenska staten och FKA, en konfidentiell förfrågan till U.S. Ordnance Engineering Inc. i Cleveland Ohio. Den svenska firman begärde offert på en komplett senapsgasfabrik med en dygnskapacitet på 2 000 kg. Amerikanarna svarade att man kunde erbjuda precis de anläggningar det svenska företaget efterfrågade. Men svenskarna vände sig inte bara till det amerikanska företaget.

Via WeBe Senior Försäljningsaktiebolag i Stockholm tog FKA även kontakt med den tyska firman Hagenuk och i slutet av maj fick FKA ett anbud om inköp av en anläggning för tillverkning av klorsvavel och dikloretylsulfid inklusive montage och igångsättande. Utöver detta kom tyskarna med ännu ett generöst erbjudande: att Sverige skulle få köpa 20 000 kg färdig senapsgas till det exceptionellt låga priset av 5.98 RM/kg.

Det skulle dock bli ett Italienskt företag som tog hem ordern på en svensk senapsgasfabrik. I april 1939 hade FKA:s bulvanföretag Stockholms Superfosfat AB även varit i kontakt med det italienska företaget Dinamite Nobel som erbjöd en komplett anläggning för senapsgasframställning. Det italienska företaget offererade kompletta konstruktionsritningar över hela anläggningen. En italiensk ingenjör skulle också vid behov sändas till Sverige och hjälpa till vid igångsättandet av anläggningen. Det enda som nu återstod var att omsätta det tekniska underlaget till en tillverkningsanläggning vid AB Bofors industrier i Karlskoga .

YPERIT / SENAPSGAS

Soldaten som kommer i kontakt med gasen får gulaktiga blåsor på huden. Ögonen sväller upp och förvärras till blindhet, man får näsblod, svårt att andas. Värre exponering förstör DNA, i synnerhet i benmärgen. Hudproblemen ger 3:e gradens brännskador. De som dör direkt gör det till följd av andningsproblem eller hudproblem. Dess mutageniska effekt kan vara dödlig eftersom det innebär en förhöjd cancerrisk.

Fabriken skulle bestå av två huvudbyggnader, därtill kom laboratorier, lager, personalutrymmen och en gasklocka för etylen. Driften skulle vara kontinuerlig treskift med en arbetsstyrka på 20 man per skift. FKA inskärpte att allt italienskt underlag måste behandlas med störst försiktighet ur sekretessynpunkt, speciellt i kontakter med underleverantörer. Inte heller syftet med fabriken fick avslöjas och de skrivelser som utväxlades under senhösten 1939 och våren 1940 innehöll beteckningar som "anläggning Y.", "anläggning för specialprodukter" eller "farmaceutiska preparat"! Inte ett ord om vad det egentligen handlade om; tillverkning av senapsgas!

Inom FKA såg man optimistiskt på möjligheterna att sätta igång produktion och utveckla en svensk kapacitet för offensiv gaskrigföring och alla förutsättningar fanns för inhemsk gas-tillverkning. Senapsgasfabriken skulle nu stå klar inom mindre än 8 månader. Allt var nu i princip klart att snart börja framställa stridsgas i stor industriell skala men det krig som Nazisterna hade startat under hösten 1939 växte sig allt större. De detaljklara planerna på stor senapsgasfabrik i Karlskoga fick ta en ofrivillig paus sommaren 1940 och kom så att göra under hela det nya världskrig som brutit ut; det andra världskriget. Tragikomiskt nog var det alltså ett världskrig som tillfälligt satte stopp för svensk tillverkningen av ett massförstörelsevapen…

EFTERKRIGSTIDENS STÄNDIGA UTREDNINGAR

Efter andra världskrigets slut sommaren 1945 återtog Socialdemokraterna ensam makten över Sverige och snart därpå återupptogs även de storstilade planerna på stridsgas framställning i industriell skala. Det som nu gick under namnet; C-vapenprojektet. Två världskrig hade inte fått de svenska styrande politikerna inom socialdemokratin krigströtta. Tvärtom. Vid en konferens av FKA (som nu bytt namn till FOA (Försvarets Forsknings Anstalt) i september 1949 skärptes hållning ytterligare om stridsgasens förträfflighet:

"-Den kemiska krigföringen har fått en betydligt högre potential än förut och har därigenom blivit en allvarligare fara än man tidigare trott. Det är mycket troligt att stridsgaser komma att användas och därför är det av mycket stor betydelse att kunna svara med offensiva medel. Man måste sålunda räkna med att stridsgas kan komma att sättas in när och var som helst i vårt land. Riskerna för att stridsgaser skulle komma till användning i ett kommande krig behöver således omvärderas, samtidigt som gasskyddet behövde förstärkas till en sådan nivå att ett gasangrepp inte får förödande verkningar. Som ett led i detta borde utspridningsaggregat för flygplan anskaffas så att svensk trupp kan utsättas för realistiska angrepp med övningsgas i en inte alltför liten skala.”

Den 3 september 1954 sammanträdde ledande militära och civila experter på gaskrigföring på försvarsstaben. Ämnet för sammanträdet var tillsättandet av en utredning om möjligheterna att anskaffa ett svenskt stridsgasvapen. De kom överens om de tre preliminära målsättningar som skulle utgöra utgångspunkten för utredningsarbetet:

7f41709bd52c28030351d888b5cac62b_edited_

VAPENBÄRARE

A-32 Lansen med olika beväpningsalternativ. Närmast under vingarna står två radarmålsökande sjörobotar rb-04. Lansen avsågs under 1950-talet som plattform för såväl de svenska kärnvapnen som för bomber med C-stridsmedel

► Fi skall icke känna sig säker på att vi inte kommer att svara med samma mynt, om han inleder gaskrig mot oss. Detta kan kanske bidraga till att

han drar sig för att börja gaskrig mot oss.

► Om fienden likväl börjar gaskrig skall han tvingas medföra gasskydds-utrustning och vidtaga omfattande gasskyddsåtgärder.

► Med hjälp av stridsgas skall även vi i vissa lägen förorsaka avsevärda fördröjningar samt tillfoga fienden förluster.

Utifrån denna målsättning skulle anskaffningen av stridsgaser studeras. Grundtanken var att gasstridsmedlen uteslutande skulle vara avsedda för flygvapnet och att de redan skulle finnas tillgängliga vid ett eventuellt krigsutbrott. Hela den beräknade krigsförbrukningen måste därför tillverkas i fredstid och om möjligt lagras antingen i en central berganläggning eller på olika flygbaser runt om i landet. Två olika typer av stridsgas skulle erfordras, en kvarliggande markgas och en lättflyktig luftgas. Den kvarliggande markgasen skulle utgöras av senapsgas och den lättflyktiga luftgasen skulle utgöras av nervgasen sarin.

Gasladdningarna skulle i händelse av krig spridas över fienden från flygplan. Att spruta ut gasen i droppform från flygplan öppnade nya möjligheter att gasbelägga stora områden, framförallt med svårflyktiga gaser som senapsgas. Vid utspridning direkt från flygplan kunde omkring dubbelt så mycket gas medföras jämfört med konventionella bomber och till detta kom fördelen av en jämnare utspridning.

Tidigare tankar på att utrusta armens artilleriförband med gasammunition skrinlades nu helt, gasvapnet skulle endast anskaffas för flygvapnets attackförband. Sammanlagt beräknade man en kapacitet på 240 flygplanslaster med gasammunition, av vilken 2/3 skulle utgöras av sarin och 1/3 av senapsgas.

Det enda flygplan som kunde komma ifråga som vapenbärare var Saab A-32 Lansen som i olika lastalternativ kunde ta antingen tre 500-kilosbomber eller tolv 100-kilosbomber. Utredningen förespråkade entydigt en satsning på de tolv 100-kilosbomberna.

Verkansområdet för 100 kg gasbomber beräknades till 50 x 120 meter. Det innebar att ett flygplan med nervgasbomber schablonmässigt skulle åstadkomma samma verkan som 4-6 flygplan med sprängbomber. I vissa taktiska situationer kunde nervgas insatserna kunna ge tio gånger större verkan!

Framförallt handlade det om effekten av överraskande flyganfall där trupperna inte hunnit ta på sig skyddsutrustning. Även om den angripna truppen skulle

ISOPROPYLMETYLFLUORFOSFONAT (SARIN)

Sarinförgiftning yttrar sig i smärtor i ögonen, blindhet, kräkningar, huvudvärk, trötthet och andnöd. Det tar upp till tre år att bli helt återställd vid en mindre exponering. Sarinförgiftning är mycket dödlig. Dess skadliga verkan beror på att den förändrar den enzymatiska aktiviteten på kolinesteras varigenom det bildas stora mängder acetylkolin. Saringasen har en svagt söt doft i ren form, men är nästan luktfri utspädd i luft.

imgbin-poison-symbol-toxicity-sign-safet

hinna få på skyddsmask innebar gasmolnet att de skulle utsättas för sarindroppar som när de träffade huden, skulle leda till dödlig förgiftning inom ett par minuter. Även droppar på uniformen skulle tränga igenom tyget på ett par minuter. Soldaterna måste därför snabbt ta sig ut ur det nedgasade området, vilket de inte bedömdes hinna, speciellt som osäkerheten om gasmolnets utbredning förväntades utlösa panik.

Trots nervgasens avgörande prestanda förordade utredningen att gasarsenalen också borde omfatta en mindre del senapsgas. Sammanlagt skulle 165 ton sarin och 105 ton senapsgas anskaffas i ett första skede, tillräckligt för 3 750 sarinbomber och 2 000 senapsgasbomber. Skälet till den större mängden sarinbomber var att nervgasen sarin var en lättflyktig luftgas som inte kunde användas för att under längre tid omöjliggöra eller radikalt försvåra verksamhet inom ett specifikt område. Senapsgasen kunde däremot, genom att ligga kvar på marken i veckor och därmed framtvinga ständig användning av skyddsutrustning och fortlöpande sanering, användas just för detta ändamål. En kombinaltion av senapsgas och nervgiftet sarin var alltså det optimala.

DEN PLANERADE SARINFABRIKEN

I april 1954 lade FOA fram den första detaljerade rapporten om de tekniska aspekterna på industriell tillverkning i stor skala av metyl-isopropoxi-fosforyl-flourid, mera känt som sarin. Den skisserade nervgasfabriken skulle ha en årsproduktion på 1000 ton (!) motsvarande en kapacitet för gasbeläggning av ca 100 km2. Först och främst måste sarinfabriken placeras avsides från annan verksamhet. Själva byggnaden skulle bestå av tre delar: apparathall, förrådsutrymme och manöverrum.

Apparathallen skulle byggas med fyrdubbla helt täta väggar, tre i betong och den fjärde i glas bakom vilket manöverrummet var beläget. Hela anläggningen skulle vara fjärrmanövrerad och ingen personal skulle tillåtas vistas inne i apparathallen under drift. Om det trots allt i exceptionella fall skulle vara nödvändigt att gå in i anläggningen under pågående drift eller innan den sanerats måste detta göras i hermetiskt tillsluten hel dräkt med syrgasutrustning. Hälsorisken för de 2-3 personer som skulle sköta driften i varje skift bedömdes trots detta som så stora att det motiverade en heltidsanställd läkare. Det var underförstått att dessa personer knappast skulle uppnå pensionsålder.

Liksom i fallet med senapsgasfabriken som man planerade till Karlskoga var lokaliseringen av anläggningen för sarinproduktion ett särskilt problem. Ur ekonomisk synpunkt, konstaterade utredningen, skulle det vara önskvärt att koppla samman sarinproduktionen med något redan existerande behov, t.ex. av insektsbekämpningsmedel. I november 1954 förelåg en reviderad plan för inhemsk sarinproduktion. Den betydligt mindre anläggning som nu

SARINFABRIKEN

Åkers Krutbruk strax utanför Strängnäs dit man planerade en enorm produktions anläggning av den extremt giftiga nervgasen Sarin. Man planerade att anläggningen skulle ha en årsproduktion på 1000 ton per år men 1954 reviderades planerna till "bara" 50 ton per år.

Det blev till slut ingenting...

planerades skulle ”bara” ha en årsproduktion på 50 ton sarin, alltså motsvarande en knapp tredjedel av det planerade totalbehovet.

Men vart skulle sarinfabriken förläggas? Rent utrymmesmässigt skulle tillverkningen som i planen betecknades som en "försöksanläggning för 50 ton/år" kunna rymmas vid FOAs anläggningar i Ursvik i Sundbyberg men detta var av säkerhetsskäl uteslutet, både med hänsyn till annan verksamhet och närheten till bebyggelse. Platsen borde av säkerhetsskäl vara så avskild som möjligt, dock helst med anslutning till befintlig fabriksverksamhet; en ödemarkslokalisering skulle föra med sig mängder av kringkostnader för transporter, bevakning och underhåll. Preliminära rekognosceringar hade gett vid handen att den bästa placeringen var att uppföra sarinfabriken vid Åkers Krutbruk strax utanför Strängnäs, sju mil väster om Stockholm.

De omfattande utredningar kring ett svenskt offensivt gasvapen som genomfördes 1954 ledde ändå inte fram till något anskaffningsbeslut. Ju högre detaljeringsgraden blev i utredningsarbetet om tekniska frågor, desto tydligare framgick det i hur stor utsträckning dessa ännu var obesvarade. Det blev med andra ord svårare att realisera planerna ju närmare verkligheten man kom. Utredningar födde på detta sätt nya utredningar, studier och komplexa, tids- och resurskrävande experiment. Frågan om anskaffning av gasstridsmedel under andra hälften av 1950-talet diskuterades om och om igen och utredning efter utredning genomfördes men utan ett konkret resultat...

ATTACKPLANEN

De operativa studierna inleddes under våren 1962. Syftet var att i en första studiefas klarlägga konsekvenserna av stridsgas användning för ett storanfall mot Sverige. Fienden från öst förutsattes här i ett inledande skede ockupera Finland och Gotland för att sedan efter förberedande bekämpning av flyg- och marinbaser landstiga på ömse sidor Bråviken öster om Norrköping. De öst-fientliga styrkorna antogs inte sätta in dödande nervgas utan en stridsvärdesnedsättande gas av typ LSD-25 som tillfälligt slog ut soldaterna.

Trots detta framhölls gasstridsmedel som ett på många sätt fördelaktigt alternativ för Sverige, speciellt i relation till de politiskt och ekonomiskt alltmer hopplösa kärnvapenplanerna:

"Tillverkning och prov med stridsgaser kan genomföras avsevärt enklare än motsvarande verksamhet med kärnladdningar. Stridsgaser kan per viktenhet kosta från omkring dubbelt så mycket som explosivämnen till omkring hundra gånger så mycket. Stridsgaser kan införas it.ex. bomber, granater, landminor, och stridsdelar till robotar samt utspridas direkt från flygplan, fartyg och fordon. Vapenbärare för stridsgas har i huvudsak samma tekniska karakteristika som vapenbärare för konventionell ammunition."

I tur och ordning undersöktes verkan av svenska gasangrepp mot utskeppningshamnar i Baltiska militärområdet, t.ex. städerna Liepaja och Klaipeda, transportskedet till sjöss, invasionsfasen, stridskrafter i ett etablerat brohuvud och stridskrafter under utbrytning från ett brohuvud.

Insatser mot utskeppningshamnarna bedömdes kunna vara verkningsfulla, men

ATTACKEN

Attacker mot hamnar och utskeppningsbaser i Baltikum skulle ske med såväl stridsgas som kärnvapen. Tre attacker skulle genomföras samtidigt och varje mål skulle attackeras av 4 jaktplan och 12 attackplan av typen A-32 Lansen. Städer som Riga, Stettin, Gdansk, Kaliningrad och Klaipeda var huvudmålen.

skulle erfordra relativt stora attackinsatser (22 flygplansföretag). Med tanke på förluster åsamkade av det omfattande sovjetiska luftförsvaret längs den baltiska kusten och det förhållande att ilastning först bedömdes ske i ett läge där det svenska attackflyget varit utsatt för intensiv förbekämpning var dock utredningen tveksam till om insatser av denna storleksordning skulle vara rimliga att genomföra.

Den bästa förväntade effekten kunde uppnås vid gasinsats mot ett brohuvud på grund av den stora truppkoncentrationen inom ett begränsat område. Effekten skulle här bli större än med motsvarande insats av konventionella vapen, vilket bland annat skulle innebära att ammunitionsåtgången bara skulle bli omkring en fjärdedel med gasammunition jämfört med artilleriammunition. Inte minst den indirekta verkan av kvarliggande stridsgas bedömdes bli mycket omfattande vid ett brohuvud. Personalen skulle tvingas bära skyddsdräkt samtidigt som stora mängder material kontaminerades och måste saneras, vilket skulle göra operationen mycket sårbar för konventionell eldgivning.

Även vid utbrytningen ur ett brohuvud, liksom vid invasion över landgränsen i övre Norrland skulle stridsgas kunna ge betydande effekt genom möjlighet att skjuta gasspärrar längs angriparens framryckningsvägar. Krigsplanläggningen i norr byggde på att ett sovjetiskt anfall successivt skulle kunna bromsas upp inom den s.k. fördröjningszonen mellan Torne älv och främre avvärjningzonen Kalixlinjen. Speciellt i ett läge där det svenska försvaret inte hunnit genomföra mobilisering och uppmarsch skulle möjligheterna att genomföra traditionella spärrningar och blockeringar vara mycket liten och gasspärrar skulle här kunna utgöra ett viktigt inslag i fördröjningsstriden.

DE HEMLIGA MOLNEN

Frågan om praktiska utspridningsförsök med stridsgaser eller stridsgasliknande substanser (s.k. similigaser) blev alltmer påtagliga under 1950- talet och framåt. Det enda fullskaliga fältförsök som det svenska försvaret genomfört med stridsgaser daterade sig till 1934 och utfördes på Sandskär i Bottenhavet utanför Söderhamn.

Provskjutningar med gasammunition hade också genomförts 1940, och 1954 hade FOA prövat utspridning av similigas från ett jaktplan, J-28 Vampire, som spred ut diglykol i hög fart på 25 meters höjd för att simulera spridning av stridsgas. Tester med artilleriskjutningar utfördes på Järvafältet, medan bombfällningar genomfördes på Utö och ön Måssten inom Singö skyddsområde i södra Kvarken, vattnet mellan Sverige och Åland. Mot Måssten fälldes tre serier med vardera fyra bomber i augusti 1958.

Försöksverksamheten hade nu nått så långt att fältförsök med autentiska stridsgaser erfordrades för att få en rad frågeställningar besvarade, framförallt gasernas dödlighet under olika yttre betingelser som väder och terrängtyp. Det är fortfarande strängt hemligstämplat vilka fältförsök som faktiskt kom till utförande med nervgas och vilken omfattning de hade. Det utfördes provsprängningar med sarinfyllda bomber, däremot av allt att döma inga fällningar från flygplan.

Sarin spreds också ut i terrängen vid civilförsvarets skola i Rosersberg strax norr om Stockholm för att man på detta sätt skulle kunna studera sarinets avdunstningshastighet från olika terrängtyper och under olika meteorologiska förhållanden. De fullskaliga fältförsöken kom dock aldrig till utförande.

WEAPONS OF MASS DESTRUCTION

ABC-stridsmedel var tidigare en samlingsbenämningen för de tre olika massförstörelsevapnen.

A = Atomvapen

B = Biologiska stridsmedel

C = Kemiska giftgaser

I april 1957 genomfördes ett första storskaligt utspridningsförsök med similiämnen, Operation "Cigarren". Försöket var hemligt och den deltagande personalen instruerades noga om att dölja sin identitet och syftet med den pågående verksamheten. Eventuella frågor från allmänheten skulle besvaras med att vissa meteorologiska försök pågick. Under inga omständigheter fick några upplysningar lämnas till pressen. Operation "Cigarren" gick ut på att i aerosolform sprida partiklar av fluorescerande zinkkadmiumsulfid i området kring Vänern. Utspridningen genomfördes med ett specialkonstruerat utspridningsaggregat och själva försöket bestod av fortlöpande kontroller från flygplanet, minsvepare och speciella provtagningsbussar i den vinddrivande gasplymen.

Resultatet från Operation "Cigarren" var att aerosoler under gynnsamma förhållanden kunde medge utspridning över mycket stora avstånd. Vid utspridning från Arnön på Vänerns norra strand kunde aerosoler indikeras bl.a. på Kinnekulle 130 km bort. Vid en serie utspridningsförsök vid skifferanläggningen i Kvarntorp spreds 3,6 kg spårämne i aerosolform. Vid ett tillfälle kunde aerosolmolnet indikeras över Stockholm på ett avstånd av 200 km, vid ett annat över Göteborg på 270 km avstånd.

Ytterligare ett utspridningsförsök, beskrivet som ett "test av teknisk art", genomfördes i trakten av Västerås tre år senare. Försöket vid Västerås är kanske det mest anmärkningsvärda av de svenska utspridningsförsöken. Det genomfördes i soluppgången en morgon i början av juni 1960 och med en vind på 3-4 m/sek. Betydligt högre koncentrationer än i tidigare försök kunde under dessa betingelser uppmätas på 20 respektive 50 kilometers avstånd. Det speciella är dock inte dessa- i och för sig förväntade resultat - utan valet av similisubstans - en radioaktiv uranförening! Försvaret spred alltså ut radioaktiva ämnen i trakterna runt Västerås 1960, men mycket mer än så vet vi inte...

GASEN BLEV TILL SAND

Konkret förefaller emellertid forskning och vapenutveckling att ha stannat av under 1960-talet. Ett första tecken på en förändring i den internationella attityden till C-stridsmedel och ett åtföljande behov av att förstärka förbudet av kemiska vapen i Geneve-protokollet kom i december 1966 då FN:s generalförsamling antog en resolution som erinrade om protokollets giltighet och gav FN:s nedrustningskommitte - där Sverige var permanent medlem - i uppdrag att söka utarbeta en överenskommelse för förbud mot utveckling och framställning av kemiska vapen.

Utrikesministern, socialdemokraten, Torsten Nilsson framhöll särskilt en resolution i FN:s generalförsamling hösten 1969, där Genevekonventionens totala förbud mot användning av kemiska stridsmedel bekräftades:

”I det sammanhanget finner regeringen det angeläget att erinra om att Sverige inte har, och inte heller avser att tillverka, några kemiska stridsmedel. Forskningsarbete förekommer för att utveckla skyddsmetoder för den händelse vårt land skulle utsättas för angrepp med dylika vapen. Sådan forskning har en påtaglig betydelse även i fred för att bl.a. utveckla befolkningsskyddet”

Slutpunkten var därmed satt för varje tanke på ett framtida svenskt C-vapeninnehav i någon form!

Tillverkades då någon stridsgas i Sverige? Och hur mycket tillverkades i så fall? Det är fortfarande hemligt! Det blev förvisso aldrig någon storskalig fabrik

LÖGNERNA

De socialdemokratiska statsministrarna Olof Palme och Tage Erlander spanar efter kemiska stridsmedel. Utåt sett skulle vi indoktrineras i tron av S-regeringen att Sverige var ett neutralt fredsälskande land men bakom stängda dörrar försökte man tillverka senapsgas och sarin. Målet var 1000 ton om året och att svenska folket skulle förbli helt ovetandes...

7971d7eec260095bb60bd8bdd6b748fd - kopia

varken i Karlskoga eller i Strängnäs som skulle framställa 1000 ton sarin och lika mycket senapsgas om året i Sverige. Utredning efter utredning lades fram. Opinionen mot kemvapen blev allt starkare och till slut blev även militären själva ointresserade. Kvar stod några socialdemokrater med Tage Erlander och Olof Palme i spetsen som envist kämpade i en allt starkare motvind. Deras egen ineffektivitet tog till slut död på projektet.

När man insåg hopplösheten i stridsgasfrågan blev det av större vikt att förneka och lägga locket på. Vi var ju faktiskt bara ett litet alliansfritt land som kämpade för fred och nedrustning. Trots allt var det ju för socialdemokraterna mycket viktigare att behålla makten över svenska folket än att skaffa stridsgas mot ryssarna. Att avslöja det hemliga C-vapenprojektet hade därför kunnat vara förödande för landets trovärdighet, både för regeringspartiet och gentemot omvärlden. När Sverige gick in i 1970-talet var drömmen om de två enorma kemgasfabrikerna för det svenska försvaret för länge sedan skjutna i sank.

Men visst tillverkades stridsgas i Sverige och historien om det svenska hemliga C-vapenprojektet är inte riktigt slut än...

Under början av 1980-talet började det cirkulera ihärdiga rykten om att stridsgas låg utspridda lite var som i de svenska mob-förråden. Den dåvarande försvarsministern Roine Carlsson gav departementsrådet och tidigare FOA-forskaren Jan Prawitz i uppdrag att under största diskretion utreda om det fanns någon substans i dessa påståenden. Det hela skulle ske i största hemlighet och uppdraget gavs muntligen.

Varenda mobiliseringsförråd skulle noggrant genomsökas på jakt efter stridsgas. Hade man gjort detta om man verkligen visste att stridsgas aldrig tillverkats? Ingen rök utan eld. Under mitten av 80-talet var genomsökningen klar. Resultatet vad/ var/ hur/ om man hittade någon stridsgas blev aldrig offentligt och är än idag hemligstämplat, så frågan om vi tillverkade giftgas torde därmed vara besvarad. Hade man aldrig tillverkat någon stridsgas hade man ju aldrig letat! Hade man inte hittat något hade det inte heller funnits något att hemligstämpla. Saken om de svenska stridsgasvapnen var först i mitten på 80-talet ur världen, om än inte ur historien...

EPILOG

I Sverige hemlighöll regeringen all information om C-vapenprojektet för allmänheten. USA visste vad vi höll på med. Ryssarna visste också. Moskva kände till de svenska planerna eftersom flygöversten Stig Wennerström sålde ut hela det svenska försvaret till Sovjetunionen. KGB hade ögon och öron överallt. Till och med socialdemokraten och Sveriges tidigare statsminister Per-Albin Hanssons barnbarn var KGB-spion. Alla visste! Alla utom de som tvingades betala notan, de svenska skattebetalarna, det svenska folket!. Vi blev totalt grundlurade!

Samtidigt som vi trodde vi var ett fredens land som kämpade för global nedrustning så forskade vi, och planerade ta fram C-stridsmedel i stor industriell skala. Det svenska folket blev grundlurade i den socialistiska indoktrineringen och i den propaganda de förmedlade. Det svenska C-vapenprojektet är därför en av Socialdemokraternas största och värsta politiska skandaler - någonsin!

Än idag blir folk förvånade och vägrar tro att vi ville skaffa oss kemiska stridsmedel. Att förklara och säga sanningen till en socialist är som att hälla vatten på en gås. Reaktionen uteblir eller i bästa fall blir det en lätt axelryckning innan bortförklaringarna kommer i form av "...men det var ju länge sedan" till klassikern "...det var ju en annan "tidsanda". Man är totalt immun mot sin egen historia men samtidigt extremt överkänslig mot andra partiers historia. Är det något socialister alltid varit mycket duktiga på, i alla länder, i alla tider, så är det att hitta på alternativa sanningar till sina egna grundlurade medborgare!

// Anders Johansson.

Källa, Lästips & Länkar:

"Svenska förintelsevapen" (2002) av Wilhelm Agrell.

"Svenska planer på kemvapen" (LÄNK)

"Det levande vapnet" (LÄNK)

Bildgalleri. Klicka och svajpa.

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!