Hitlers Karl XII statyett.

Adolf Hitler 50 år.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"-Delegationen hade med sig en gåva till Adolf Hitler från Sverige. På tåget till Berlin hade man packat ned en 70 cm hög bronsstatyett av Karl XII som man hoppades führern skulle uppskatta"

När Hitler fyller femtio år och fick en statyett föreställandes Karl XII i present från svenska folket!

Lyssna:Adolf Hitler 50 år.

00:00 / 47:48

Visste Du att när Adolf Hitler fyllde 50 år, torsdagen den 20 april 1939, var Sverige ett av de länder som sände den största delegationen för att uppvakta honom på födelsedagen? Med sig hade delegationen, bestående av höga militärer, ambassadpersonal och andra digniteter, en present till Hitler från det svenska folket; en 70 centermeter hög bronsstatyett föreställandes den svenske krigarkungen Karl XII. Samme kung som idag blivit en kontroversiell symbol för nynazism och högerextremism av just de politiska partier som då styrde Sverige.

När en rad andra länder såsom USA, Storbritannien, Frankrike och Polen hade kallat hem sina ambassadörer och tackat nej till inbjudan att delta i födelsedagsfirandet i Berlin var detta ett svar på antisemitiska händelserna under den så kallade "kristallnatten" fem månader tidigare och de brutala judeförföljelserna som vid tiden pågick runt om i Tyskland.

Sverige såg dock inga betänkligheter eller konstigheter i detta. Vi skickade en av de största delegationerna för att uppvakta Hitler på hans 50-årsdag och som gåva skänkte vi honom en bronsstatyett av den svenska krigarkungen Karl XII. Detta är en berättelse som suddats ut i våra historieböcker. Detta är en berättelse många av dagens politiska partiledare inte vill bli påminda om, för detta är berättelsen om när Sverige uppvaktade Hitler på hans 50 års dag:

"Såväl Gustaf Adolf som Sibylla hyste stora nazistsympatier"

För alla de som inte kunde ta sig till Berlin och fira den av socialdemokraterna nyligen fredsprisnominerade tyske führern Adolf Hitler så fanns det en rad andra festligheter i andra huvudstäder. Stockholm var naturligtvis en av dem. Tyska ambassaden i Stockholm, som då låg på Hovslagargatan 2 på Blasieholmen i den byggnad som idag är Lydmar Hotel, anordnade ett födelsedagsfirande till Hitlers ära som bland annat bevistades av kung Carl XVI Gustafs föräldrar, arvprinsen Gustaf Adolf och Sibylla av Sachsen-Coburg-Gotha (Victorias farfar och farmor) och som avslutades med en halvofficiell födelsedagsmiddag på närbelägna Grand Hôtel.

Att såväl arvprins Gustaf Adolf som han hustru Sibylla hyste stora nazistsympatier är ingen hemlighet. Sibyllas far (kung Carl XVI Gustafs morfar) var nazisten Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha. Han hade redan 1922 träffat Adolf Hitler och stödde tio år senare öppet denne i presidentvalet.

Efter Hitlers maktövertagande 1933 blev Karl Edvard medlem av Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet NSDAP och dess stormavdelning SA, där han så småningom avancerade till SA-Obergruppenführer. 1936-1945 var Karl Edvard ledamot av den tyska riksdagen för NSDAP. Staden Coburg blev ett starkt fäste för Hitler och nazismen och en av de första städerna i Tyskland som nazisterna tog över och senare proklamerade "judefri".

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

1150173_3348462126296_1032696330_n2_edit

Adolf Hitler och Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha båda med armbindlar. Karl Edvard som var aktiv i nazistpartiet är Carl XVI Gustafs morfar, Victorias farmors far.

När Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gothas dotter, Sibylla, senare skulle gifta sig med Sveriges arvprins Gustaf Adolf var det naturligt att paret skulle vigas i staden Coburg. Idag är bilden av Karl Edvard av Sachsen-Coburg-Gotha kraftigt beskuren - bokstavligt talat! Det mest kända fotografiet visar hans ansikte men zoomar man ut originalbilden avslöjas att han sitter med en hakkorsarmbindel. Under kriget kom hans dotter Sibylla bland annat ägna stor omtanke åt skadade tyska soldater som reste genom Sverige med sjukhuståg.

Vid ett flertal gånger hälsade hon på Hitlers soldater vid olika tågstationer, bland annat i Krylbo där hon delade ut choklad, cigretter och kärleksgåvor från det svenska folket och tillönskade Hitlers soldater ett snabbt tillfrisknande. Även Sibyllas favoritbroder prins Hubertus var medlem i nazistpartiet. När Hurbertus omkom i strid 1943 döpte Sibylla sin son till Hurbetus för att hedra sin bror. Sonen fick namnet; Carl Gustaf Folke Hubertus. Den 15 september 1973 blev han Sveriges kung, då under namnet Carl XVI Gustaf.

"-Jag är för stolt för att vara inhyrd i gamla slott"

Tisdagen den 18 april 1939 tog två svenska generaler och en amiral tåget från Stockholms central för att resa till Berlin och fira Adolf Hitlers femtioårsdag. Inbjudan hade kommit i sista stund. Tretton dagar före avresan ringde Tysklands sändebud i Stockholm till de tilltänkta hedersgästerna och inbjöd dem att uppvakta führern på hans födelsedag på en mottagning i det nybyggda rikskansliet i Berlin.

Det nya huset hade byggts i direkt anslutning till det gamla rikskansliet. Det skulle vara en symbol för Det Tredje Rikets uppgång och nyvunna maktställning. Nya rikskansliet var en stor anlagd paradbyggnad som byggts i rekordfart på bara ett år och med ett enda syfte: att imponera på Tysklands motståndare. Husets arkitekt och byggherre Albert Speer har själv berättat hur det kom till. I januari 1938 kallade führern Speer till sitt arbetsrum i det gamla rikskansliet:

"-Jag har ett viktigt uppdrag åt er sa han högtidligt där han stod mitt i rummet. Jag skall snart hålla viktiga överläggningar. För det behöver jag stora rum och stora salar med vilka jag kan imponera på framförallt mindre potentater. Vad det kostar intresserar mig inte. Men det måste gå mycket snabbt och trots det byggas gediget. Kan ni vara färdig till den 19 januari nästa år? Jag vill hålla nästa diplomatmottagning i det nya huset."

Nästan 5 000 byggnadsarbetare arbetade i två skift. De blev klara i tid. De lade

Bundesarchiv_Bild_183-K1216-501,_Berlin,

Byggandet av det nya Rikskansliet påbörjades i januari 1938 och skulle stå klart senast till Hitlers 50 årsdag. Idag tror man byggnaden kostade runt 4,2 miljarder kronor

grunden till huset innan det fanns ritningar till vad som skulle byggas ovan mark. Speer styrde och ställde med inredningen innan huset hade ett tak. Man kan tycka vad man vill om den sortens arkitektur som rikskansliet representerade men som byggprojekt var det en enastående prestation. Hitler gjorde snabbt ideologi av sitt stora bygge.

"-Jag är för stolt för att vara inhyrd i gamla slott", den nya tyska republiken skall inte vara hyresgäst i några gamla kungliga rum. Om andra bor i Kreml eller Hradcany (Prags kungaborg) ... skall vårt rike styras i byggnader från vår egen tid." sa han i ett tal."

Hitler hade redan före födelsedagen med framgång hunnit använda sitt nya rikskansli på just detta hotfulla sätt. Bara tre veckor tidigare hade Tjeckoslovakiens president Emil Hácha hastigt kallats till Berlin för ett möte med Hitler. För att göra honom nervös och osäker lät Hitler Hácha vänta på ett hotell medan han själv såg färdigt filmen "Ett hopplöst fall".

Först vid midnatt tog han emot den ensamme gamle presidenten som bara hade med sig sin dotter och sin utrikesminister till Berlin. I rikskansliet mötte Hácha en stor skara tyska potentater efter en lång vandring mellan vaktposter och statyer, i trappor och korridorer som var byggda för att en besökare skulle känna sin maktlösa litenhet. Hitler hade använt sin arkitekt till att föra krig.

"Europa gjorde sig redo för ett nytt stort krig"

I sitt jättelika arbetsrum förklarade Hitler sedan att det var nödvändigt att förvandla Tjeckoslovakien till ett tyskt protektorat. Om inte presidenten omedelbart ringde till Prag och gav order om att inställa allt motstånd väntade stora tyska flygangrepp. Den åldrige presidenten svimmade men vaknade när Hitlers läkare gav honom en injektion.

Efter en stund ringde han det samtal Hitler krävt. Dagen därpå åkte Hitler i parad genom Prags gator i sin egen Mercedes. Nu bara tre veckor senare kom så Emil Hácha förödmjukad tillbaka till Berlin för att delta i Hitlers födelsedagsfirande, nödtorftigt skyla över vad som hänt och underkuvad hjälpa tyskarna att demonstrera sin växande makt.

USA, Storbritannien och Frankrike hade kallat hem sina ambassadörer och deltog naturligtvis inte i führerns födelsedagsfirande. I England högtidlighöll man födelsedagen på ett något annorlunda sätt. Samma dag som Dagens Nyheter rapporterade om de svenska gästernas ankomst till Berlin meddelade tidningen också i en jätterubrik över hela första sidan: "Churchill blir medlem av regeringen!"

Europa gjorde sig redo för ett nytt stort krig. Churchills utnämning till ammunitionsminister var ett tecken på det och Hitlers födelsedagsfirande var ett viktigt led i förberedelserna.

Novemberpogromen - natten då glasen krossades.

Senare känt som "Kristallnatten". Nazisterna går till attack mot judarna med enorm förstörelse som följd.

Polackerna, som var rädda för vad som kunde komma härnäst, var inte heller med. Svenskarna däremot gav sig med kort varsel i väg till Berlin för att fira Hitlers femtioårsdag bara några veckor efter att Hitlers soldater tågat in i Prag och några månader efter Novemberpogromen! Novemberpogromen var en attack av nazisterna mot landets alla judar och utfördes natten mellan den 9 och 10 november 1938. 400 judar mördades, tusentals misshandlades och många begick självmord i ren skräck, förtvivlan och desperation. 1 400 synagogor och bönehus brändes eller förstördes och judiska bostäder vandaliserades. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen. Där utsattes de för en brutal behandling av SS med misshandel och tortyr.

De judar som lovade att lämna Tyskland för att aldrig mer återvända blev senare frisläppta. Polis och brandkår fick inte ingripa så länge inte tysk egendom hotades under de våldsamma upploppen. De materiella skadorna uppgick till enorma summor. Regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten. De judiska affärsägarna tvingades också städa upp på gatorna efter den enorma förödelsen. Glassplittret från alla de krossade fönstren som täckte gatorna, glittrade likt diamanter i den månljusa natten. Novemberpogromen kom därför senare i folkmun att kallas Kristallnatten...

"Thörnell kallades "Lustmördaren" för hans förmåga att döda all glädje i sin omgivning"

Nu bara fem månader senare åkte en stor svensk delegation ner till Berlin för att fira Adolf Hitlers födelsedag! De svenska generalerna tog två olika tåg. En av dem var chef för försvarsstaben och skulle snart bli Sveriges första ÖB. Den andre var chef för armestaben, De tyckte inte om varandra!

Den förste generalen var Olof Thörnell. En ståtlig men mördande tråkig officerstyp. Av bilderna att döma såg han ut precis så som Hollywood numera föreställer sig att en äldre preussisk general ska se ut. Men hans kolleger skvallrade om honom och kallade honom LM (Lustmördaren) bakom hans rygg för hans förmåga att döda all arbetsglädje i sin omgivning.

Thörnell hade många vänner bland höga tyska officerare. När Thörnell blev Sveriges ÖB var tyskarna glada. Han behöll den posten tills kriget i praktiken var avgjort. 1944 blev han istället chef för kungens stab. Han hade alltid varit stolt över att tjäna sin kung. Huruvida han också var stolt över att tjäna en socialdemokratisk statsminister var en mer öppen fråga men Per Albin Hansson ifrågasatte aldrig hans lojalitet mot de direktiv han fick av regeringen.

Den andre generalen, som alltså föredrog ett eget tåg till Berlin för att slippa lustmördaren Thörnell, var Helge Jung som hade en något annorlunda syn på

Generalerna Olof Thörnell (1877-1977) och Helge Ljung (1886-1978) samt admiral Fabian Tamm (1879-1955).

världen. När han efterträdde Thörnell 1944 som ÖB var det en markering att Sverige vände Tyskland ryggen, men då var ju kriget redan förlorat.

Amiralen som också följde med till Berlin var marinchefen Fabian Tamm. Han kände sig alltid välkommen i Tyskland. De tre officerarna var alla inbjuda till födelsedagsfesten som Hitlers hedersgäster. De for till Berlin med regeringen och Per Albin Hanssons välsignelse och på statens bekostnad även om det nog var den tyska staten som betalade i slutänden men de tre officerarna var inte de enda uppvaktande svenskarna som nu var på väg till Berlin.

Bland de övriga delegaterna fanns kapten och friherre Gösta von Stedingk som sedermera kom att bli regementschef för Kungliga Svea Livgarde som hade rest ned till Tyskland i sällskap med delegationen från Samfundet Manhem och Svensk-Tyska föreningen som även bestod av generallöjtnant Henri de Champs, överstelöjtnant Emil Fevrell, professor Herman Nilsson-Ehle, hovstallmästaren greve Clarence von Rosen och Svenska Dagbladets chefredaktör Carl Trygger.

"Med på tåget till Berlin hade man en 70 centermeter hög bronsstatyett av Karl XII"

Svensk-Tyska föreningen i Stockholm hade just haft sin sista stora sammankomst för säsongen på Grand Hotel i Stockholm tillsammans med arvprins Gustav Adolf och hans fru Sibylla. Tillsammans med några andra organisationer och privatpersoner hade man ordnat en stor svensk födelsedags present som representanter från Svensk-Tyska föreningen och föreningen Samfundet Manhem skulle överlämna till Hitler i Berlin. Delegationen hade med sig en gåva till Adolf Hitler från Sverige.

I en trälåda som var med på tåget till Berlin hade man packat ned en 70 centermeter hög bronsstatyett av Karl XII, sannolikt framtagen av Meyers konstgjuteri i Stockholm, som man hoppades att führern skulle uppskatta. Den tidigare svenske krigarkungen Karl XII hade lett Sverige genom flera krig fram till sin död vid Fredrikstens fästning i Halden den 30 november 1718.

Statyetten hade delvis bekostats av ingenjör C-E Carlberg som även var en mycket duktig gymnast med ett OS-guld 1912 som främsta merit. På statyetten var även följande text ingraverat: ”Carolus XII Rex Suecia von dankbaren Schweden Adolf Hitler zu seinem fünfzigsten Geburtstag 20. April 1939 gewidmet.”

För säkerhets skull skickade man med ett budskap om att statyetten var en gåva från: "-Svenska män och kvinnor, som i den tyske ledaren och folkkanslern Adolf Hitler

ser Europas räddare, vilja ge uttryck åt sin djupt kända hedersbevisning och tacksamhet.

88e56c46e50e7e28c467c2702dbe61e6-king-charles-karl1_edited.png

”Carolus XII Rex Suecia von dankbaren Schweden Adolf Hitler zu seinem fünfzigsten Geburtstag 20. April 1939 gewidmet.”

"-Svenska män och kvinnor, som i den tyske ledaren och folkkanslern Adolf Hitler ser Europas räddare, vilja ge uttryck åt sin djupt kända hedersbevisning och tacksamhet. Vi förbinda med denna hälsning en erinran om vår store konung Karl XII, som i sin hårda historiska kamp var besjälad av samma anda, vilken vi svenskar också förnimma i Eder världshistoriska insats för Stortysklands grundande och Europas vidmakthållande."

Vi förbinda med denna hälsning en erinran om vår store konung Karl XII, som i sin hårda historiska kamp var besjälad av samma anda, vilken vi svenskar också förnimma i Eder världshistoriska insats för Stortysklands grundande och Europas vidmakthållande."

Olof Thörnell var för övrigt också medlem i Svensk-Tyska föreningen och både Thörnell, Tamm, Jung, Fevrell och de Champs skulle alla komma att föräras med Tyska örnens orden av Adolf Hitler under krigsåren. Tillsammans med svenskarna deltog representanter från 22 andra nationer i firandet av den tyske rikskanslern.

Väl framme i Berlin på morgonen onsdagen den 19 april möttes svenskarna av ett underbart vårväder, artiga värdar från Auswärtiges Amt och ett uppvaktande hederskompani utanför det flotta Hotell Adlon där de tog in. Förutom de tidigare tre nämnda höga militärerna Olof Thörnell, Helge Jung och Fabian Tamm skulle totalt ett tiotal andra representanter för Sverige besöka rikskansliet i det magnifika

marmorgalleriet på Wilhelmstrasse 78 i Berlin under ledning av den svenske ambassadören Arvid Richert för att personligen få gratulera Adolf Hitler.

För att få hela Tyskland på festhumör hade Goebbels gjort führern födelsedag till nationell helgdag. Redan vid midnatt, medan de svenska generalerna drack grogg på svenska legationen, inledde Hitlers medarbetare firandet och översköljde sin ledare med presenter. Av Albert Speer fick han ritningarna till en ny stor triumfbåge, av Joseph Goebbels fick han en ny lyxbil och av Hermann Göring ett fyrmotorig flygplan.

"Cirka 50 000 soldater deltog vid festligheterna"

Huvudpunkten den andra dagen var en enorm militärparad genom centrum av Berlin. Det hela var överdådigt, pompöst, pråligt och storslaget. Militärparaden genom Berlin uppfattades som en bisarr maktdemonstration. Cirka 50 000 soldater deltog vid festligheterna. Vapen och utrustning var nya och moderna. De röda och vita hakkorsflaggorna vajade över hela staden. Berlin var pyntat till fest.

Den väldiga militärparad som skulle gå av stapeln på själva födelsedagen, det pampiga nya rikskansliet som byggts på rekordtid och Berlins nya paradgata skulle demonstrera Tysklands nya makt och stora självförtroende och skrämma omgivningen till lydnad.

Det hade fungerat förr när ett mycket svagare Tyskland marscherade in i det avmilitariserade Rhenlandet (1935), när man annekterade Österrike (vintern 1938) och när man ockuperade Sudetområdet (efter överenskommelsen i München hösten 1938). Den gången hade man lovat att man inte hade några andra anspråk på Tjeckoslovakien.

Bara en månad före födelsedagsfirandet våren 1939 tågade tyskarna in i Prag. Nu hade man siktet inställt på Polen. Skulle den stora demonstrationen av ny tysk makt lyckas skrämma andra länder att än en gång vända ryggen åt en liten nation i Tysklands närhet?

Aftonbladet:

"-Den störste tysken i alla tider!"

Allt var överdådigt under Hitlers firande. Nationell helgdag utlystes och militärparaden tog fyra timmar. Sverige var ett av de länder som hade flest representanter på plats i Berlin.

Värdarna hade klokt nog försett sina gäster med matsäck innan de tog plats på hederstribunen mittemot führerns egen läktare i hjärtat av Berlin. För den militära maktdemonstrationen där Hitlers och Nazityskland visade upp världens modernaste krigsmakt varade i över fyra timmar! Ingen skulle undgå att förstå att inget annat land skulle ha en chans mot Hitlers ultramoderna och storslagna armé. Nazityskland skulle stå som segrare redan innan ett krig brutit ut. Vad svenskarna anbelangar var militärparaden en total tysk framgång. "Utomordentligt imponerande! De åto Hitler med blicken. Han älskas och beundras. Vilka musikkårer, vilken perfekthet. Fanbataljonens hyllning fantastiskt skön. En underbar upplevelse", skrev Thörnell. Den svenske marinattachen var i extas.

I extas kom också Sveriges dåvarande största tidning Stockholmstidningen som rapporterade från 50-årsfödelsedagen att ”Miljonerna jublade och hyllade” och tidningen skrev om de uppvaktande svenskarna i Berlin att ”i brokig färgprakt kom svenska delegationen som etta på den stora Hitlerparaden” samt rapporterade även från födelsedagsfirandet i Stockholm och tidningen nämnde särskilt att Tysklands dåtida ambassadör fursten av Wied hade på sig den nya ”marinofficersbetonande diplomatuniformen” dagen till ära som von Ribbentrop hade infört.

Aftonbladet: "-Den störste tysken i alla tider!"

I Sveriges kanske mest nazivänliga tidning Aftonbladets löd rubriken: ”Störste tysken i alla tider! - Imponerande parad! – inte ett ledigt hotellrum i Berlin!”. Aftonbladet kunde också upplysa sina dåvarande många läsare att Adolf Hitler hade missat se sin favoritoperett ”Glada änkan” då den gigantiska folksamlingen som samlades i den tyska huvudstaden på kvällen hade vrålat om och om igen ”Wir wollen unser Führer sehen!”, vilket hade gjort att Hitler hade missat att komma till föreställningen i tid på Berlinoperan då han vinkat från Rikskansliets balkong till den församlade folkmassan.

Inte lika imponerade var tidningen Dagens Nyheter som hade rubriken: "Festen för Hitler - Demonstration av den tyska krigsmakten. Berlin ett väldigt militärläger. Krigsherre - ej landsfader. Ödesbetonad scen under mulen himmel och åsktunga moln."

Inne i tidningen kunde man läsa ett reportage av Oscar Rydqvist som skrev följande:

"Det blev ingen hyllning efter det gamla receptet från Hitlers tidigare födelsedagar då han varit den älskvärde landsfadern. Nu var han den överste krigsherren som i över fyra timmar såg ett representativt urval av sin krigsmakt dra förbi i ett ändlöst tåg. Paradens slutspurt utgjordes av en tanksavdelning som i ett ständigt ökad tempo körde fram med sina besättningar i kolsvarta uniformer - en spöklik framtidsvision."

Efter paraden jäktade svenskarna hem till Hotell Adlon. De fick en snabb och

Aftonbladet:

"-Den störste tysken i alla tider!"

20108492_10154877211555847_6429705022702

Nazistledarna övertrumfade varandra att smickra för sin ledare. Hitler fick en lyxbil av Goebbels och ett flygplan av Göring Från Sverige fick han bl.a. en statyett av Karl XII.

försenad lunch och klädde hastigt om till stor paraduniform med svärd, plymer och revärer. De hade stränga order att infinna sig senast klockan 17:15 vid ingången till det nya rikskansliet på Wilhelmstrasse 78. Rikskanslern hade ordnat en te-mottagning för de utländska gästerna och ingen ville naturligtvis komma för sent. Väl där fick svenskarna uppleva hur Hitler och hans arkitekt valt att demonstrera Tysklands nya makt.

I sina memoarer beskriver Speer själv vandringen från entrén till führerns mottagningsrum. De kom först till den så kallade Hjältegården som pryddes av fyra stora pelare. De gick vidare uppför en stor trappa. Två stora bronsstatyer som skulle symbolisera Partiet och Krigsmakten flankerade porten till en sal med väggar av mosaik som i sin tur ledde vidare till en rotunda prydd av nya skulpturer och sedan till ett 145 meter långt marmorgalleri. Speer hade hämtat inspiration till galleriet från spegelsalen i Fontainebleau utanför Paris. Hitler var mycket belåten med att hans galleri var dubbelt så långt som galleriet i Versailles. "-De kommer redan på den långa vägen från entrén till mottagningssalen att få ett intryck av det tyska rikets makt och storhet", sa han förtjust till sin arkitekt.

"Han tog Hitlers hand mellan båda sina händer och utropade ett kraftfullt "-Mein Fuhrer!"

De uppvaktande hade 220 meter att gå innan de nådde fram till salen där de skulle dricka te med führern. Speer var orolig för det hala golvet i marmorgalleriet. Han hade inte lagt någon matta på sitt vackra röda marmorgolv. Hitler hade inga betänkligheter. "-Som diplomater skall de röra sig som på hal is", deklarerade han.

Om det nu berodde på golvet eller ej må vara osagt men taktiken fungerade åtminstone på Sveriges sändebud i Berlin, Arvid Richert. Det var tredje gången han mötte Adolf Hitler. Arvid Richert hade varit Sveriges sändebud i Berlin i två år när Hitler firade sin femtioårsdag. Första gången de möttes var när Richert överlämnade sina kreditivbrev 1937.

Deras andra möte var på en av führerns årliga mottagningar för utländska diplomater. Hitler hade gjort ett starkt intryck. Richert talade imponerad om "det lugn och den harmoni" som präglade hans väsen men han hade egentligen aldrig diskuterat någonting på allvar med führern. Samtalen hade mest handlat om kung Gustav V:s tennis. Richert kom till Berlin när det stora Nobelbråket pågick som mest. Han gjorde en slät figur när han, strax efter sin ankomst, träffade Joseph Goebbels för första gången. Goebbels skällde ut honom efter noter. Richert klarade inte att värja vare sig själv eller Sverige. Efteråt avfärdade propagandaministern Sveriges man i Berlin som "-En liten, motbjudande, blek figur ...en nolla!"

Arvid Richert presenterade svenskarna för rikskanslern med Olof Thörnell i spetsen. Flera smickrades och Clarence von Rosen slog klackarna och utropade ett kraftfullt "Mein Fuhrer!"

På führerns födelsedag hade Arvid Richert en enkel uppgift. Han skulle visa den svenska delegationen vägen till führerns mottagning och presentera de tillresta för rikskanslern. Strax efter fem på eftermiddagen stod de uppvaktande nationerna uppradade i bokstavsordning i det långa marmorgalleriet. Sverige samt Italien och Ungern hade sänt de tre största delegationerna.

Svenskarna hade hamnat mitt framför dörren till Hitlers arbetsrum som dygnet runt vaktades av två mycket vapenföra SS-män. Med tre kraftiga stötar i golvet gjorde en ceremonimästare klart att ceremonin skulle börja. Hitler tågade ut från sitt arbetsrum för att ta emot gratulationerna. Med Olof Thörnell i spetsen stod officerarna i första ledet. En efter en presenterade Richert svenskarna för Adolf Hitler. Svenskarna lät sig imponeras av Hitlers personlighet. Flera smickrades av att den tyske rikskanslern pratade med dem under mottagningen, lyssnade till deras åsikter och diskuterade intrycken. Helt klart är i varje fall att en av de civila delegations-medlemmarna hedrade führern med en utsträckt högerarm i så kallad Hitler-hälsning.

Svenska Fotbollförbundets ordförande, före detta ledaren för Sveriges olympiska kommitté, greven och överhovstallmästaren Clarence von Rosen som ingick i delegationen, tyckte uppenbarligen inte att de formella artigheterna var tillräckligt nog för detta högtidliga ögonblick. Han klev fram från sin plats i andra ledet, tog Hitlers hand mellan båda sina händer, såg honom i ögonen och utropade ett kraftfullt "-Mein Fuhrer!" Sjuttioettåringen från Stockholm representerade Samfundet Manhem och var märkbart rörd över att få träffa en person som han så beundrade.

"Svenskarna segrade med över en minut"

Hitler som hade hälsat på 100-tals utländska gäster under dagen från totalt 23 olika nationer sade mer eller mindre rutinmässigt ”-Freue mich sehr ihre bekanntschaft zu machen!” ("-Jag är mycket glad över att få träffa dig") till var och en som han tog i hand men när den svenska delegationen dök upp och överlämnade Karl XII-statyetten sken denne upp och sade spontant ”Ganz grossartig!" till svenskarna.

Hitler konverserade artigt med två representanter från varje delegation. Olof Thörnell antecknade senare från mötet i sin dagbok: "-Hitler talade vid mig och Tamm ganska länge. Huvudsakligen om arbetstjänsten som förberedelse för militärutbildningen och om de stora arbetena som medel mot arbetslösheten."

Journalister som på avstånd följde Hitlers samtal med utlänningarna noterade att han förde det längsta samtalet just med de svenska delegaterna. Amiral Tamm konstaterade förtjust: "-Svenskarna segrade med över en minut",

Efter hälsningsceremonierna samlades gästerna i den stora mottagningssalen intill marmorgalleriet. Till sin lättnad upptäckte amiral Tamm att på en te-mottagning i rikskansliet serverades det inte bara te och kakor utan också drycker av betydligt starkare slag...

Alla kände sig manade att ge Hitler en födelsedagspresent. Här är det Ferdinand Porsche som ger Hitler en VW cabriolet på hans 50-årsdag i Berlin den 20 april 1939.

Att Sverige skickade en stor delegation för att fira Hitlers födelsedag sågs inte som något klandervärt av de flesta samhällsdebattörer i Sverige. Under åren före krigsutbrottet knöts det nära band mellan den svenska och den tyska överklassen. Det förekom omfattande kontakter och socialt umgänge bland adeln, kungahuset, präster, professorer, framstående forskare, näringslivsledare, läkare och militärer.

På 1800-talet hade Sverige stått under ett starkt franskt inflytande. Detta gällde särskilt de övre sociala skikten. Det förändrades under decennierna före sekelskiftet, då Sverige närmade sig Tyskland. Detta hängde samman med de tyska framgångarna under det tysk-franska kriget 1871. Tyskland och Sverige knöt allt tätare band i fråga om handel, vetenskap, industri och kultur. Svenska intellektuella influerades av tysk litteratur, konst och musik av Beethoven, Goethe, Schiller och Brahms.

Den svenska arbetarrörelsen vände också blickarna mot Tyskland och tog till sig tyska attityder och arbetsmoral. De båda länderna hade också under 1920 och 1930-talet samma syn på rasbiologi och ett renrasigt samhälle. I såväl Sverige som Tyskland blev rasforskning och tvångssterilisering viktiga verktyg för att uppnå ett ariskt renrasigt samhälle. I Sverige uppförde Socialdemokraterna redan 1922 världens första statligt finansierade rasbiologiska forskningsinstitut vars primära syfte var att bevisa den ariska rasens överlägsenhet och inget annat land tvångssteriliserade en så stor andel av sin egen befolkning som Sverige. Här låg till och med Hitler i lä!

"Adolf Hitler blev förtjust i bronsstatyetten av Karl XII som fick en central plats i rikskansliet"

Ett annat tecken på att något hade förändrats var att det tyska språket ersatte det franska som första främmande språk i den högre skolundervisningen. Också i de lägre årskurserna blev tyskan det språk som eleverna lärde sig före engelska och franska. På så vis introducerades svenskarna i tidig ålder till tysk kultur. Svenskar begav sig nu i första hand till tyska universitet för att fortsätta sin utbildning, inte till de franska som tidigare. Samma attityder fanns hos officerare och militärer. Det var tyskarnas krigstaktik man ville lära sig mer om.

Under det första världskriget var svenskarna i hög grad tyskvänliga, och det nära förhållandet till Tyskland vidareutvecklades fram till krigsutbrottet i september 1939. Det innebar inte nödvändigtvis att de som stödde Tyskland också var anhängare till nationalsocialismen, men under de första krigsåren blev förhållandet likväl allt närmare. Det tyska språket och den tyska kulturen blev en viktig del av det svenska samhället.

När ceremonimästaren avslutade mottagningen i rikskansliet med tre nya stötar i golvet var det snart dags för en festföreställning av "Glada änkan" och supé på hotellet. Den historiska dagen gick mot sitt slut. De sista raderna i Olof Thörnells dagbok för den 20 april 1939 lyder: "Supé på Hotell Adlon hos utrikesministern. Dans med sjöofficersfruar. I säng kl. 4 på morgonen."

En del av Hitlers presentbord när han fyllde 50 år. Något fotografi på Hitler tillsammans med statyetten av XII finns idag inte tillgängligt vilket vissa partier ska vara glada för...

Adolf Hitler ska ha blivit både förtjust och begeistrad i bronsstatyetten av Karl XII som han fått från Sverige i present. Den ska sedan placerats på en central plats i rikskansliet. Hitler var barnsligt förtjust över kungar, kejsare och andra stora krigsherrar så det var inget konstigt att han blev överväldigad att få en statyett från sitt broderland i norr av deras största krigarkung.

Efter fest i dagarna tre för de svenska delegaterna i Berlin till Hitlers ära kom 1939 bli året då många andra besök gjordes till det nya Tyskland. Redan den 2 februari 1939 hade dåvarande kung Gustav V´s sonson arvprinsen Gustaf Adolf (Victorias farfar) träffat och hälsat på Hitler i det då helt nybyggda rikskansliet i samband med stora ryttartävlingar i Berlin. Gustaf Adolf kom att personligen träffa Hitler ett flertal gånger innan och under kriget. Idag tror man att arvprinsen Gustaf Adolf är den svensk som tillsammans med upptäcktsresanden Sven Hedin är de svenskar som flest gånger träffat Adolf Hitler

Under resten av livet fick Olof Thörnell och Fabian Tamm ofta svara på frågor om hur det var att tala med Hitler och vad pratade de om?

"-Han utstrålade viljekraft, var synnerligen prydligt klädd och såg trevlig ut", var Tamms lite märkliga sammanfattning efter kriget, av sina intryck från detta första möte.

"-Hitler var faktiskt en charmör"

I en tv-intervju 1964 var Olof Thörnell lite mer personlig. Han plirade mot intervjuaren och sa: "-Hitler var faktiskt en charmör. Han frågade mig om mitt intryck av krigsmakten som jag hade sett och den var ju imponerande och så talade han om hur han burit sig åt för att få ned arbetslösheten i Tyskland. Jag minns särskilt att han sa att han skaffade dem arbete istället för att ge dem subventioner."

När Olof Thörnell var 98 år gammal spelade sonen, överstelöjtnant Per Thörnell, 1975 in en intervju med sin far på band och kom också in på Hitlers femtioårsdag., Thörnell förklarade då: "-Det var mycket intressant att se den mannen på nära håll. Han hade faktiskt något i sitt väsen som var fascinerande. Jag kunde förstå att han hade haft inflytande på en massa människor. Det han talade med mig om var först vad jag tyckte om paraden och då måste jag ju säga att den var storartad."

Det är ju ganska tänkvärt att svenska representanter gav Adolf Hitler en statyett av den svenska krigarkungen Karl XII i 50 års present från det svenska folket. Då Sverige vid tidpunkten styrdes av majoritetskoalitionen Hansson II bestående av Socialdemokraterna och Bondeförbundet (n.v. Centerpartiet) så var dessa partier informerade och godkände såväl vilka som skulle få representera Sverige som vilka gåvor som skulle ges till Hitler. Man såg alltså inga betänkligheter att ge Adolf Hitler en statyett av Karl XII.

Det nya Reichkanzlie skulle bli symbolen för det nazistiska Stortyskland men blev symbolen för Det Tredje Rikets undergång och i askan låg resterna av en liten svensk statyett...

db66c3d44b4a1e50c6e298b8765dbd0d2_edited

Idag har såväl Socialdemokrater som Centerpartister lagt fram förslag eller skrivit motion att de vill att statyn av just Karl XII ska rivas eller flyttas från Kungsträdgården då den idag anses som en symbol för nynazism. Man kan ju undra varför just denna svenska kung blivit en symbol för nazismen? Tänkvärt är också att partiledarna för just dessa båda partier idag tävlar med varandra om vilka som mest kan stå på rätt sida av historien och samtidigt beskylla andra partier för sitt egna förflutna. Om detta beror på okunskap om sitt eget partis historia eller sedvanlig omoral och dubbelmoral får envar spekulera i.

Klart är att Socialdemokraterna och Centerpartiet var de två mest nazivänliga partierna när det begav sig. Något partiledarna för dessa båda partier idag helt glömt bort. Kanske borde man ge dessa två partiledare var sin statyett av Adolf Hitler som en ständig påminnelse om deras egna partiers rödbruna ränder...?

// Anders Johansson.

Källa & Lästips:

"Svenska pressens framställning av Adolf Hitlers 50- årsdag" (2011) (Pdf)

"Svensk utrikesdebatt mellan världskrigen" (1944) Herbert Tingsten

"Mein Liber Reichskanzler!" (2006) Staffan Thorsell (sid 75-84)

"Det redigerade samhället" (1994) Jan & Tom Olsson

"Det Svenska Sveket" (2017) Eirik Veum (sid 26-28)

"Hitler 1936-45" (2001) Ian Kershaw