Dödlig krasch | S-sanningen

Händelser under kalla kriget:

Dödlig krasch - över Fredens hav.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"-Han slog i 200 meter bakom mig. Någon raketstol såg jag inte. Vattenkaskaden följdes av en explosion och ett enormt eldklot!"

aj_37_viggen_by_distantstarr_d6wkmnc-fullview_edited.jpg

När en sovjetiskt stridspilot dödskraschar efter han förföljt ett svenskt Viggen sommaren 1985.

Warszawapakten genomförde i juli 1985 en stor marinövning i sydöstra Östersjön. Svenskt spaningsflyg fick order om att bevaka händelsen och bland annat fotograferades de sovjetiska fartygen i jakt på teknisk information. Tidigt på kvällen den 7 juli 1985 lyfte två Viggenplan från F 13 Bråvalla för ett spaningspass. De flög lågt för att kunna ta bilder av fartygen från sidan. Plötsligt dök två sovjetiska jaktplan, Su-15, upp bakom svenskarna. Det ena gjorde vad som såg ut som ett skenanfall underifrån mot ett av de svenska planen. Piloten, Göran Larsson, hann se den stegrade flygplansnosen strax under sig innan en gigantisk vattenkaskad och ett eldklot visade att ryssen gått i havet tvåhundra meter bakom honom. Så slutade överlöjtnant S Zjiguljovs liv. När Göran Larsson vände hemåt upptäckte han det andra sovjetiska jaktplanet bakom sig – med låst radarsikte på Viggen. När som helst kunde piloten avfyra sina jaktrobotar...

Som tur var för Göran så avbröt dock Su-15-planet förföljandet. Uppenbarligen provocerade av de närgångna flygningarna hade de sovjetiska piloterna tänkt lära svenskarna en läxa. Istället hade en av dem tragiskt förolyckats. Från båda sidor spreds rykten om händelsen – rykten som skuldbelade den andra sidan. På officiell nivå togs inga kontakter mellan Sverige och Sovjetunionen, däremot hade FRA, Försvarets radioanstalt, fångat upp ett samtal mellan den överlevande piloten och hans jaktstridsledare. Där framgick att Zjiguljov brutit mot givna order – de sovjetiska jaktpiloterna var under sin incidentberedskap inte tillåtna att flyga på lägre höjd än tusen meter. Dessutom framkom att Zjiguljov var känd för att agera utmanande och mot reglerna. Skenattacken var uppenbarligen en enskild flygares dumdristiga initiativ, inte en del av någon upptrappad aggressivitet från Sovjet. Med den vetskapen lade sig lugnet åter över de svenska flygflottiljerna och flygstaben...

"Militärflygets landningsbanor förlängdes för att kunna ta emot kärnvapenbestyckade Natoflyg"

Före milleniumskiftet talades det tyst om var Sveriges sympatier låg – även om det för de flesta torde vara uppenbart. »Alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig« rådde visserligen sedan slutet av 1940-talet men detta hindrade inte att försvarsmyndigheter och politiker ständigt funderade på vad som skulle hända om Sverige trots sin neutralitet ändå hamnade i ett storkrig mellan supermakterna.

Lösningen var den så kallade »återförsäkringspolitiken«, enligt vilken USA agerade hemlig militär och säkerhetspolitisk skyddsmakt åt Sverige. När Östen Undén, socialdemokratisk utrikesminister under den tidigare delen av kallakriget, poängterade att regeringen var »främmande för både borgerlig storkapitalism och kommunism« var det inte hela sanningen. Retoriskt hänvisade statsledningen till neutralitetens historiska anor, samtidigt som man – bland annat – förlängde militärflygets landningsbanor för att vid behov kunna ta emot tungt kärnvapenbestyckade Natoflyg.

Sveriges kallakrigshistoria är tätt sammanvävd med flygvapnets, och det inte bara ur strikt militärt perspektiv utan även ur allmänhistoriskt och rentav mentalitetsmässigt sådant. För i ett glesbefolkat och geografiskt utsträckt land långt uppe i norr, inklämt mellan väst och öst, har ett flygvapen med egenproducerad luftflotta ingett en viktig känsla av oberoende. Inte minst var

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

De fem svenska stridsplanen: Tunnan, Lansen, Draken, Viggen och Gripen.

Saab J-29 "Flygande Tunnan" (1950-1976)

Saab JAS-39 Gripen (1996- )

De fem svenska stridsplanen: Tunnan, Lansen, Draken, Viggen och Gripen.

1/6

stridsflygplan som Tunnan, Lansen, Draken och Viggen statusbringande i en era då flyget mer än något annat symboliserade modernitet, ingenjörsvetenskap och industriell framåtanda. För att inte tala om manligt mod.

Den inhemska flygplansindustrin i kombination med neutralitetspolitiken blev en integrerad del av den svenska självbilden – något som fortfarande präglar Sverige i dag. Men det handlar inte bara om en bild. Många menar att flygvapnet verkligen hade en så kallad krigsavhållande effekt under fyra decennier av maktkamp mellan öst och väst. Omvärlden har sedan 1950-talet haft respekt för det svenska stridsflyget som då var det femte största i världen! Men vad var det då som hände ute på Östersjön denna sommardag 1985?

Incidenterna längs gränsen mellan öst och väst var många. Inte minst över Östersjön, det vatten som i den kommunistiska propagandan kallades "Fredens hav". För det alliansfria Sverige, med sitt läge mitt emellan blocken, var det naturligt att vara närvarade, dels för att vakta sin neutralitet, dels för att samla information, till sig själva och i största hemlighet även till Nato. Det har på senare år framkommit att vi i Sverige var mer inblandade i västländernas spaning mot Sovjet än vad som tidigare varit allmänt känt. Att FRA haft utbyte med sina engelska och amerikanska motsvarigheter GCHQ och NSA är väl känt, men senare avslöjanden visar att det svenska flygvapnet var inblandat mer handgripligt. Det kunde till exempel gå till så att något eller några svenska Viggen-plan flög rakt mot den sovjetiska gränsen, i allmänhet i Baltikum. När det sovjetiska gränsskyddet gick igång och jaktflyget skickades upp registrerades alla radarsignaler och all radiotrafik både av flygvapnet själva och av FRA. När jaktflyget kom upp hade de svenska planen redan vänt och var tillbaka på internationellt luftrum. En ren aggressionshandling med syfte att få information om det sovjetiska försvaret.

"Uppdraget fick beteckningen "Företag 417"

Su-15 Flagon

Su-15 Flagon (Animation)

Su-15 Flagon

1/3

Örlogsstyrkor från Warszawapakten övade under sommaren i sydöstra Östersjön. Som ett led i övervakningen av svenskt territorium och i syfte att samla in vad som kunde vara viktig information om militära styrkor som upplevdes som ett hot mot Sverige (och Nato) beordrade Militärkommando Syd den spaningsdivision som hade beredskap, "Martin Röd", på Bråvalla flygflottilj F13 i Norrköping att följa händelseutvecklingen. Uppdraget fick beteckningen "Företag 417" (Ftg 417).

Till stöd för uppdraget beordrades en rote jaktflygplan av typen JA 37 Viggen till en position över Gotland. I Ftg 417 ingick två spaningsviggen vilka färdades i kolonn på relativt långt avstånd från varandra. Den ena var av en SH 37 Viggen för havsövervakning med radar och den andra en SF 37 Viggen för fotospaning. Dessa två flygplanstyper flög ofta tillsammans under uppdrag av detta slag. I Ftg 417 flög SH 37-flygplanet sist. Det kallades Martin Röd 03 och flögs av kapten Göran "Kjula" Larsson och lyfte från hemmabasen utanför Norrköping. Efter cirka 35 minuters flygning hittade svenskarna de övande fartygen strax utanför den sovjetiska territorialgränsen. Uppdraget var att samla in data och fotografera fartygen och deras verksamhet.

Larssons spaningsflygplan Martin Röd 03 var obeväpnat och utrustat med en spaningskamera av typen Ska 24 på flygplanskroppens högra balk. Kameran var

riktad rakt framåt. Spaningsflygplanen flög vanligen på låg höjd och med hög

fart rakt mot och sedan ibland över objektet som skulle fotograferas vilket kunde uppfattas som provocerande av besättningen på det fotograferade fartyget. Normalförfarandet omfattade dock inte överflygning; istället skulle man flyga på 50 meters höjd parallellt med fartyget för att sedan avsluta med en löpa på 500 meters höjd och då fortfarande vid sidan av målet. För det användes SF 37 som hade sidokamera.

Göran Larsson berättar: "– Ryssarna mötte mig direkt. En rote Su-15 Flagon F stod för välkomnandet. Jag koncentrerade mig på att identifiera fartygen i den norra delen av gruppen. Den låg utspridd med några kilometer mellan enheterna. Det blev en del svängande. Den ena ryssen hängde med bredvid mig medan den andra avvaktade en bit ifrån"

Möten med främmande makters flygplan över Östersjön var inte ovanliga. Men att under en längre tid ha dem i följe, samtidigt som ett spaningsföretag med datainsamling och fotografering skulle genomföras, kunde vara både påfrestande och störande. Larsson genomförde ett antal manövrer, men ryssen visade ingen tendens att vilja lämna sin plats vid svenskens vingspets. Larsson fick fram handkameran och fotograferade sin följeslagare – en Flagon F med den individuella märkningen ”Gul 36”. Warszawapaktsövningen omfattade ett stort antal fartyg spridda över ett vidsträckt område. Att dokumentera dem alla vid ett och samma tillfälle visade sig svårt, så Larsson bestämde sig för att fördela jobbet på två flygpass. Han återvände till hemmabasen för att tanka. Klargöringen gick snabbt och effektivt. Larssons andra spaningspass startades på sena eftermiddagen. Flygplanet var fortfarande ”Martin Röd 03”, obeväpnat och utrustat med en spaningskamera av typen Ska 24 på höger kroppsbalk.

"– Jag såg honom komma flygande med hög nos. Han slog i 200 meter bakom mig"

Göran Larsson berättar: "– Andra passet skedde tyst för jag ville inte ha någon uppvaktning. De på andra sidan lyssnade av vår radiotrafik och kunde på så sätt veta att vi startade. Efter Arkön sjönk jag till 150 meter. Jag hade varken radio eller radar i gång. Jag korsade Gotland i höjd med Slite och strax utanför den svenska territorialvattengränsen svängde jag upp på rakt ostlig kurs."

Flygvägen följde sedan Lettlands och Litauens kuster mot syd och sydväst. Av Stril (stridsledning/ luftbevakning) fick Larsson information om att rysk jakt åter startat från Vainode i Lettland. Strax före klockan 18 utförde Göran Larsson en så kallad radarstöt mot flottbasen i Liepaja. Han styrde därefter norrut för att fullborda dokumentationen av fartygen. Radiokommunikation med radargrupp-centralen var omöjlig eftersom flyghöjden var för låg och avståndet för stort. Rutinmässigt fanns därför svensk jakt på hög höjd i närheten av Gotland. Den agerade relästation under uppdrag som detta. Det var därifrån varningen kom: ”jakt i nordost, avstånd 50 kilometer”!

Cirka tre minuter senare anlände de sovjetiska flygplanen. 54:e jaktflyg-regementet använde samma två Su-15 som stått för uppvaktningen tidigare under dagen, men nu var deras inbördes roller ombytta. "– Det var tvåan som kom fram och anslöt. Vi snurrade en hel del, men sedan behövde jag utrymme för att kunna jobba. Jag tyckte att han borde ge sig och att det fick vara slut på dansen", säger Larsson.

Under första flygpasset togs en rad bilder med handkameran av piloten Göran Larsson. "Gul 36" kommer och ansluter på "Martin Röd 02"

1/4

För att förstå vad som nu kom att utspelas är det på sin plats med en kort presentation av aktörerna. Viggen var ett för tiden potent och manövrerbart stridsflygplan. Havsövervakningsversionen SH 37 var perfekt för ett uppdrag som det här. Nu var planet dessutom i händerna på en mycket erfaren och rutinerad pilot. Larsson visste var han hade sin maskin och hur han skulle utnyttja dess prestanda maximalt. Det är nyckeln till framgång när gränsvärdena för vad människa och maskin kan prestera tangeras. Su-15 Flagon F var en tvåmotorig ”interceptor”, huvudsakligen avsedd för insatser mot högtflygande bombflygplan. Flagon var på intet sätt ofarlig i andra miljöer, men dess prestanda var optimerade för något helt annat än kurvstrid på låg höjd.

Vid kontakter med Su-15 över Östersjön observerade det svenska flygvapnet att Flagon F regelmässigt bar full vapenlast. Den utgjordes av två radarrobotar, två IR-robotar och ibland även kapslar med automatkanoner under kroppen. Larsson berättar om en hel del snurrande på låg höjd, loopingar och gungor. Ryssen låg hela tiden i öppen formering på ungefär 50 meters avstånd. Till sist bestämde sig svensken för att göra sig av med sin efterhängsne följeslagare.

Larsson ansatte en halvroll på cirka 500 meters höjd, farten var 550-700 kilometer i timmen och G-belastningen var hög. Då Larsson fullbordat manövern på cirka 100 meters höjd såg han i backspeglarna hur den ryska piloten, i stället för att inse sin maskins begränsningar, märkligt nog följt med i halvrollen. Oförmögen att rädda sitt flygplan fortsatte han mot vattenytan. "– Jag såg honom komma flygande med hög nos, överstegrad med avlösning rykande om vingarna. Han slog i 200 meter bakom mig. Någon raketstol såg jag inte. Vattenkaskaden följdes av en explosion och ett enormt eldklot. Fyra skarpa jaktrobotar förhöjde sannolikt effekten!"

"- Jag störtar, jag störtar!"

Tragedin var ett faktum. Larsson bestämde sig för att avbryta uppdraget och att så snabbt som möjligt återvända till Bråvalla. Han svängde till nordvästlig kurs under fartökning till högsta möjliga och informerade radargruppcentralen om läget.

"– När jag styrde mot Gotland såg jag den andra Su-15 på cirka fem kilometers avstånd. Han svängde efter. Jag tände efterbrännkammaren och ökade farten till Mach 1.1, cirka 1 350 kilometer i timmen. Jag försökte ligga kvar på 50 meter, men det blev svårare ju mer farten ökade. Över Mach 1 ”bökade” kärran oroligt på den låga höjden. När min radarvarnare indikerade att ryssen låst sina robotar på mig, släckte jag EBK:n. Jag försökte svänga och titta bakåt, men det gick inte på grund av den höga farten!"

Jaktroten som agerat relästation styrde mot sydost för att möta sin kollega och markera sin närvaro. Ryssen avbröt förföljandet efter någon minut och återvände till haveriplatsen. Det är inte svårt att förstå Larssons oro över följderna av hans inblandning i händelsen. Redan under återflygningen mot hemmabasen funderade han över hur rapporten skulle utformas. Det gällde att inte vara alltför frikostig med detaljer om hur allt gått till. Rutinmässigt skrev han en så kallad IFL, ”Iakttagelse av Främmande Luftfarkost”. Personal från underrättelseavdelningen intervjuade honom. Larsson kallades även till chefen för första flygeskadern i Göteborg för att redogöra för händelseförloppet.

1/4

Även om viss manövrering var allt annat än ovanligt vid möten med främmande makters flyg, så var de officiella direktiven att sådan skulle undvikas. För att inte avslöja den karaktär av avancerad flygning i rote, som flygpassen faktiskt haft, valdes en mer ”neutral” version för rapporten och intervjuerna. ”-Vi ska bara göra det vi ska. Ingen cirkus där ute”, sade generalen på första flygeskadern när jag blev uppkallad. Radarunderrättelsetjänstens veckorapport berättar att den kvarvarande Su-15:an stannade cirka 40 minuter i haveriområdet innan den återvände till Vainode. Warszawapaktens flyg- och flottenheter sökte under kvällen och de följande två dagarna. Dess jaktregementen längs Östersjökusten genomförde under den kommande veckan flera beredskapsstarter mot främmande flyg, men inte vid något tillfälle fick de kontakt med målen. Det verkade som om de avsiktligt höll sig på över 30 kilometers avstånd. På flygbasen i Vainode återupptogs inte ordinarie flygverksamhet förrän fredagen den 12 juli.

Olyckan uppmärksammades i svensk media den 11 juli och både Aftonbladet och Expressen hade nyheten på första sidan. Båda rapporterade att en rysk flygare hade jagat den svenska Viggen och båda drog dessutom paralleller till Scanairincidenten året före. Expressen var först ute med detaljerad information om händelsen och passade dessutom på att framhäva FRA:s bevakning av den. Med god fantasi, och utan en tillstymmelse av faktagranskning, skrev man: "Piloterna i två svenska Viggenplan hörde den sovjetiske jaktplanspilotens anrop: - Jag störtar, jag störtar!" Att det inte hade funnits någon tid att ropa ut detta på radio under den bråkdel av en sekund som haveriet ägde rum bekymrade inte Expressen, som dessutom konstaterade: "Hela dramat följdes av personalen på försvarets radioanstalt, FRA."

Och faktiskt hade Expressen, så vitt kan bedömas i efterhand, antagligen genom Försvarsstabens informationsavdelning fått reda på att FRA avlyssnat händelsen. Det bevisades av Expressens beskrivning av den sovjetiska sjöräddningens sökande efter den förolyckade: "Operationen, som avlyssnades på FRA, gav negativt resultat. Det enda man fann under letandet efter det störtade jaktplanet var en räddningsflotte." Dagen därpå kände sig även den något mer avmätta Dagens Nyheter tvungen att beröra händelsen. Man konstaterade, liksom kvällstidningarna, att två Viggen från F 13 hade följt en Warszawapaktsövning och bekräftade att information om incidenten hade läckt till svenska massmedia. I en kort ledare varnade Dagens Nyheter: "Militärolyckor i strategiskt känsliga områden kan med litet ond vilja förvandlas till politiska intermezzon."

"Den sovjetiske piloten var fortfarande i chocktillstånd över rotekamratens död"

Saab JA-37 Viggen (1972-07)

1/7

Både bland sovjetiska och svenska flygare tolkades incidenten som medvetet fientligt uppträdande - av den andra sidan. Bland de sovjetiska flygarna spreds ryktesvägen vad som i efterhand kan betecknas som en alternativ version av händelseförloppet. En sovjetisk flygare vid det närliggande 689:e gardesjaktflygregementet i Nivenskoje utanför Kaliningrad beskrev senare att "en rote svenskar pressade genom att minska farten i en kniptångsmanöver ned Su-15 mot vattnet ... så att han slog vingen i vattnet och omkom". Farten skulle i haveriögonblicket ha varit ungefär 400 kilometer i timmen, vilket var en mycket låg hastighet för en Su-15, som därmed blev svårt att hantera för piloten.

De provokativa flygningarna fortsatte, eskalerade till och med, och vissa flygare uppträdde allt mer aggressivt. Redan på kvällen den 9 juli, två dagar efter haveriet, sattes två sovjetiska jaktflygplan ur 54:e gardesjaktflygregementet i Vainode ännu en gång in mot svenskt flyg över Östersjön. En incident ytterligare några dagar senare, den 12 juli, spädde på spekulationer om en medveten sovjetisk upptrappning. Då genomförde en sovjetisk flygare ur det närliggande 689:e gardesjaktflygregementet i Nivenskoje en provokation mot svenskt flyg över Östersjön liknande den som Zjiguljov hade gjort, dock lyckligtvis utan dödlig utgång.

Den upphettade stämningen ledde till att enskilda flygare på både den svenska och sovjetiska sidan trodde att haveriet hade berott på att den andra sidan medvetet anfallit. På vissa svenska flygflottiljer trodde man sig vara utsatt för provokationer av beväpnade sovjetiska jaktflygplan och det fanns tankar på att beväpna sig för att slå tillbaka i händelse av fortsatta provokationer. Och på andra sidan Östersjön menade sovjetiska flygare, att kamratens död hade berott på ett uppsåtligt svenskt angrepp. En rysk flygare, Nikolaj Ljubimov, som då tjänstgjorde vid 54. gardesjaktflygregementet har refererat till dessa händelser som "när vi rök ihop med svenskar och tyskar över neutralt vatten". En av hans kollegor, Zatsepin, beskrev händelserna som "luftstrider med svenskarna".

Det fanns emellertid avgörande upplysningar om vad som egentligen hade inträffat. FRA hade nämligen avlyssnat den överlevande sovjetiske pilotens samtal med sin jaktstridsledare på vägen hem. Jaktstridsledaren hade hållit vad som endast kan beskrivas som ett första förhör om händelsen. Det ger en annan version av vad som hände den aktuella dagen, och den versionen har fördelen att vara oredigerad. Förhöret utspelade sig dessutom omedelbart efter haveriet, medan rotekamraten fortfarande flög över olycksplatsen. Han hade alltså - till skillnad från Larsson - inte haft tid att skapa en tillrättalagd version av händelseförloppet. Den sovjetiske piloten var fortfarande i chocktillstånd över rotekamratens död och hans berättelse bär därför äkthetens prägel. Ur ett källkritiskt perspektiv var närheten till händelsen och samtidigt helhetskriteriet det som gjorde hans redogörelse till den trovärdigaste av de olika versionerna av vad som utspelat sig, och att FRA kunde avlyssna förhöret i direkt anslutning till att incidenten ägde rum.

"Inga kontakter togs mellan Sverige och Sovjetunionen med anledning av den tragiska incidenten..."

Det Viggen-plan som var inblandad i incidenten 1985.

1/1

Ungefär följande samtal utspann sig:

- Han [Zjiguljov] tappade farten, va?

- Han var i plane [sjunkande], bakom honom [Viggen]. Vi ökade avståndet, och han [Zjiguljov] var överst. Han for förbi mig, och sedan dök han bakom honom [Viggen]. Han gick ut, och sedan detta! Jag såg allt, till och med vattenstänket!

- Ni gick båda nedåt tillsammans, va?

- Jag var på 200 meters höjd!

- Var det helt klart 200 meters höjd?

- Nej, han [Zjiguljov] var lägre, men jag gick inte lägre än honom. Jag var inte lägre än honom, och målet var ändå lägre än mig!

- Ni fick ju höjden 1 000 meter! Piloten svarade inte på förebråelsen, och jaktstridsledaren fortsatte att ställa frågor. - Ungefär vilken höjd hade målet?

- Målet var ännu lägre än mig. Antagligen på 100 meter, kanske till och med ännu lägre.

När FRA analyserade informationen framstod det tydligt att Zjiguljov hade agerat på egen hand. Han hade direkt brutit mot givna order om lägsta flyghöjd, 1 000 meter, och skulle aldrig ha varit så nära den svenska Viggen, än mindre försökt dyka bakom och under den. Zjiguljov var dessutom känd för att även tidigare ha varit inblandad i aggressivt och farligt uppträdande, och det var inte första gången som han bröt mot givna order. Det hade aldrig funnits någon beordrad sovjetisk avsikt att provocera en svensk flygare så flagrant, och med så förödande resultat. Informationen från FRA visade sig vara avgörande för hur det svenska flygvapnet valde att agera i samband med händelserna. Flygstabens beredskapsofficer informerades direkt om det sovjetiska haveriet. Generalmajor Bert Stenfeldt, förre chefen för flygstaben, berättade: "Efter kort tid, timmar, meddelade en underrättelsekälla att den överlevande ryske pilotens rapportering till egen stridsledning uppfattats som korrekt. Därmed kunde normal beredskap åter intas."

I Sovjetunionen lyckades den sovjetiska flygledningen även till slut få klarhet i vad som egentligen hade ägt rum. Som en följd av den eskalerande situationen utfärdade man en särskild order om utökade flygsäkerhetsrutiner för sovjetiska stridsflygare över Östersjön. Det dämpade sannolikt följderna av den uppretade stämningen. Under den kommande veckan genomfördes flera sovjetiska beredskapsstarter mot främmande flygplan, men det föreföll som om flertalet av dem avsiktligt höll sig på över trettio kilometers avstånd.

Händelsen utreddes från svensk sida, men det bedömdes att Larsson inte begått några fel under sin hantering av det inträffade. Vissa uppgifter gör gällande att det förolyckade planet gjorde ett rent skenanfall mot det svenska Viggenplanet, och att detta utlöste förloppet fram till olyckan. En liknande händelse som inträffade ganska nära i tid gjorde att Flygvapnet befarade en medveten upptrappning från sovjetisk sida. Signalspaning från FRA vid dessa båda händelser visade dock i analyser av piloternas samtal och reaktioner i kommandokedjan att det var fråga om busflygningar som piloten själv var ansvarig för.

"Det kunde ha utvecklats till en kris, vi fick fram avsikten bakom det hela vilket lugnade ner stämningen", säger Ingvar Åkesson, generaldirektör för FRA, i en intervju med Svenska Dagbladet 2008. Syftet med intervjun var att ge det svenska folket några exempel på när FRA:s spaning kommit till nytta. En ganska svår uppgift för den myndighet som än i dag får anses vara en av våra allra hemligaste. Enligt dåvarande chefen för flygvapnet, general Sven-Olof Olson, kunde Sverige bara beklaga det inträffade. Inga kontakter togs mellan Sverige och Sovjetunionen med anledning av den tragiska incidenten...

// Anders Johansson.

KÄLLA :

"Hemligstämplat" (2020) av Michael Fredholm

"Svenskt flyg under kalla kriget" (2016)

LÄSTIPS:

"Fotospaningsuppdrag med dödlig utgång" (LÄNK)

"Dödligt drama över Östersjön" (LÄNK)

Tidningsutklipp Expressen (LÄNK)

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!