Naftasyndikat

Direktör Kruse och Stalins svenska bensinmackar.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Bensinbolaget Naftasyndikat var en perfekt täckmantel att låta ryska spioner åka runt i landet förklädda som kontrollanter och inspektörer"

Visste Du att det 1928 plötsligt dök upp ett ryskt bensinbolag på den svenska marknaden?

Från hösten 1928 syns ett nytt bensinbolag med dess röda triangelformade reklamskyltar över hela Sverige. Det nya bensinbolaget expanderar snabbt och till slut har bolaget över 600 tankstationer spridda över hela Sverige. Ett bensinbolag som importerade olja och bensin från det nybildade kommunistiska Sovjetunionen. Vad ingen då vet är att det ryskt ägda bolaget är en täckmantel för att spionera och kartlägga Sverige samt en mellanhand för att slussa pengar från Moskva till det nybildade svenska kommunistiska partiet SKP. Ett företag för att finansiera och sprida den kommunistiska revolutionen från Stalins Sovjetunionen till Sverige. Detta är berättelsen om hur Moskva spionerade och infiltrerade Sverige och finansierade dagens Vänsterpartiet. Detta är en berättelse ytterst få svenskar idag känner till. Detta är en berättelse vi än idag inte ska tala högt om, för detta är berättelsen om Naftasyndikat!

Naftasyndikat Del1Naftasyndikat Del 1

00:00 / 34:52

Naftasyndikat Del2Naftasyndikat Del 2

00:00 / 48:10

I början av 1900-talet var det väldiga landet i öst, Ryssland ett skräckvälde, en diktatur som styrdes av tsar-familjen. Missnöjet bland det ryska folket började gro och det växte fram en underjordisk revolutionär motståndsrörelse. Eller rättare sagt det växte fram två falanger som villa avsätta tsar-familjen och ta makten. Mensjevikerna -de vita- och de mer hårdföra Bolsjevikerna -de röda. Det blev bolsjevikerna som gick segrande ur striden. Tsar Nikolaj II, som då var världens rikaste person ett inflationsjusterat eget kapital på 300 miljarder dollar, störtades och bolsjevikerna tog makten i Ryssland under den så kallade Oktoberrevolutionen 1917. Under hösten samma år hade landet glidit in i ett allt mer kaotiskt tillstånd. Rysslands enorma förluster på slagfälten under första världskriget, svält, laglöshet, arbetslöshet och bitterhet mot överklassen hade stärkt bolsjevikernas inflytande över folket. När bolsjevikerna tagit makten klev Vladimir Lenin fram i strålkastarljuset och tog kommandot. Bolsjevikernas framväxt, statskuppen och det kommunistiska diktatoriska system de därefter byggde upp kan i hög grad tillskrivas Lenin. Men det Ryssland bolsjevikerna tagit över befann sig i djup kris. Ekonomin var slagen i spillror och första världskriget pressade befolkningen maximalt. De döda och sårade räknades i miljontals. I städerna var laglösheten utbredd med plundring och upplopp. Mängder av vapen var i omlopp. Att genomföra en statskupp krävde list, planering och en hel del hårdhänta ligister, men att därefter skapa ordning och reda i ett kaosartat Ryssland och sedan kunna behålla makten var något helt annat...

"Det fanns en marknad petroleumföretagen inte kom åt - de ryska oljefyndigheterna i Kaukasus"

Nu skulle bolsjevikerna resa Ryssland ur ruiner och aska för att skapa det utopiska klasslösa kommunistiska samhället. Många västeuropeiska länder hade stöttat och uppmuntrat de revolutionära bolsjevikerna för att störta skräckväldet under tsar-Ryssland. Ingen trodde då att bolsjevikerna skulle göra Ryssland till ett än värre helvete. Den kommunistiska regimen som snabbt växte fram kom att med Lenin, och efterträdaren Stalin, bli världens brutalaste totalitära styre med över 10 miljoner mördade människor de kommande decennierna. Men de hårdföra kommunistiska bolsjevikerna var inte nöjda med att de tagit makten över världens största land genom revolution, deras mål var att ta makten över hela världen - den kommunistiska världsrevolutionen! Och för att uppnå detta var man i skriande behov av en sak - hårdvaluta!

Genom att tömma guldreserven, länsa bankerna, plundra befolkningen, renraka kyrkorna, utplåna adeln och rensa tsarfamiljens palats på guld, silver, ädelstenar och konst kunde bolsjevikerna finansiera den fortsatta revolutionen. Man måste betala löner, köpa vapen, importera livsmedel och bygga upp industrier då den ryska industrin vid tiden var totalt sönderslagen. Resurser slussades också ut ur landet för att stödja kommunistpartier och möjliga revolutioner i andra länder i väntan på den kommande världsrevolutionen.

Det bolsjevikerna nu behövde var främst tre saker; 1- Diplomatiska erkännanden. 2- Handelsavtal. 3- Möjligheten att exportera olja. Detta var nödvändigt för att bygga upp den kommunistiska staten. De tre sakerna hängde ihop: utan ett

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

John D. Rockefeller (1839-1937)

1/6

internationellt erkännande var det svårt att nå handelsavtal och utan handelsavtal kunde man inte exportera olja och utan export av olja kunde man inte få in just den hårdvaluta man behövde för att bygga upp landet. Att börja sälja råolja, fotogen och bensin i andra länder skulle bli ett viktigt sätt att få in valuta i Ryssland och snart kom ryssarna och knackade på dörren för att starta upp ett petroleum företag i Sverige...

Sommaren 1859 borrades det första givande oljehålet utanför Titusville i nordvästra Pennsylvania. Nyheten om oljefyndet spreds som en löpeld över USA. Vid denna tid - mitten av 1800-talet - fångade man valar långt ute till havs för att utvinna valolja som sedan användes som bränsle och för belysning. Nu skulle man istället få upp råolja direkt ur marken. Genom att destillera råoljan utvanns lysolja, det vi idag kallar fotogen. Detta blev startskottet för den moderna oljeproduktionen som hela världen än idag är beroende av. När samhällena började elektrifieras minskade behovet av fotogen men ungefär vid samma tid började bilismen ta fart och istället för fotogen började nu bensin, diesel och smörjmedel bli den dominerande produkten för de snabbt växande petroleum företagen. Elva år efter den första lyckade borrningen efter olja i Titusville bildades aktiebolagen Standard Oil Company av affärsmannen John D Rockefeller. År 1900 kontrollerade Standard Oil Company 90% av den amerikanska marknaden och Rockefeller blev USAs rikaste person och landets första miljardär. Hans personliga förmögenhet motsvarade 3 % av USA:s bruttonationalprodukt.

Bara två större amerikanska petroleum-företag lyckades etablera sig på den amerikanska marknaden, och konkurrera med Standard Oil Company, de var The Texas Company (Texaco) och Gulf Oil Corporation (Gulf) då dessa två bolag hittat en än större oljefyndigheter i delstaten Texas. I Europa blev Royal Dutch/ Shell störst efter att det holländska och det brittiska bolagen fusionerades 1907. De fyra bolagen började i rasande takt lägga beslag på alla nya oljefyndigheter man hittade runt om i världen. De borrade frenetiskt överallt i världen för att finna olja. Det fanns dock en marknad som de fyra stora petroleum-företagen inte kom åt - de enorma ryska oljefyndigheterna i Kaukasus med dess huvudsäte i staden Baku. I dessa områden sprutar oljan bokstavligt talat ur marken. Brinnande olja och gas har sipprat ur marken sedan urminnes tider och den ryska oljan var dessutom lättflytande och av mycket hög kvalitet.

"Det var vid detta möte bolaget Aktiebolaget Naftasyndikat bildades"

Strax efter att bolsjevikerna tagit makten över Ryssland, och det kommunistiska systemet skulle implementeras, tog man också kontroll över de viktiga oljekällorna i Kaukasus. Oljan blev den nödvändiga råvaran för att industrialisera Ryssland. I början av 1930-talet gick oljeutvinningen på högvarv men utvecklingen hade en mörk baksida. När Stalin övertog makten kom allt det tunga, smutsiga och farliga arbetet med oljeutvinning göras av fångar. Över hela Ryssland placerades miljoner kriminella fångar, politiska fångar och andra personer som bolsjevikerna fann misshagliga i Gulag-läger. Söder om Baku byggdes fyra enorma Gulag-läger där tusentals fångar hölls inspärrade när de inte tvingades arbeta på oljefälten 14 timmar om dagen sju dagar i veckan - de tvingades arbeta tills de dog.

Då man aldrig behövde betala ut arbetslöner till de som fick göra det farligaste och tyngsta arbetet hade man redan från start ett bättre ekonomist utgångsläge. Nu skulle man pumpa upp olja och sälja den till de kapitalistiska länderna i väst och därmed få in valuta att bygga upp landet och ekonomiskt stödja kommunistiska partier i andra länder inför den annalkande världsrevolutionen. Det var bara ett litet problem, alla länder som ville köpa råolja bojkottade Ryssland!

Anledningen var att flera västerländska petroleum-företag redan hade köpt oljefält i Kaukasus innan bolsjevikerna förstatligat allt i sann kommunistisk anda. De konfiskerade all utländsk egendom. Om oljebolagen nu skulle köpa rysk olja så fick de alltså betala för den olja de redan köpt av tsar-Ryssland vilket gjorde att all

Dir. Einar Kruse

AB Naftasyndikat

Dir. Einar Kruse

1/2

nationaliserad rysk olja var att betrakta som stulen. Detta fick västländer att införa en bojkott mot rysk råolja.

Logiken från västländerna var enkel: Om bolsjevikerna nationaliserade utländskt ägda oljetillgångar och sedan sålde samma olja så innebar det häleri vilket skulle innebära att dessa företag köpte den olja de på pappret redan ägde. Ryssarna var dock optimistiska. Oljeblockaden skulle inte vara för evigt eftersom här fanns pengar att hämta för de giriga västerländska kapitalisterna, så det var nog bara en tidfråga innan handeln var i full gång, och då skulle Ryssland vara beredd. Man började skissa på ett stort ryskt oljeimperium som skulle slå sig in på den västeuropeiska marknaden. Ett statlig oljebolag bildades för borrning och raffinering och en säljkoncern bildades för export. Man började bygga upp ett distributionsnät i Västeuropa och öppnade kontor i Berlin och i London redan 1922 när blockaden fortfarande pågick. Syftet var att snabbt kunna återuppta exporten till europeiska länder när möjligheten gavs. När oljeblockaden sedan bröts var Moskva redan uppe ur startgropen. Det var genom mindre noggranna länder med auktoritära regimer, som Spanien under Primo de Riveras diktatur och det fascistiska Italien, som blockaden bröts när de stora företagen Standard Oil, Shell, Texaco och Gulf började förlorade alltför stora marknadsandelar. Nu var det fritt fram för Ryssland -som vid tidpunkten bytt namn till Sovjetunionen- att lägga under sig hela oljemarknaden i Västeuropa och snart skulle turen även komma till Sverige...

Fredagen den 22 oktober 1928 träffades sex högtidligt uppklädda herrar i Stockholm, fem var direktörer och en var advokat. Man kanske skulle tro att det var ett företags-nätverk från Högerpartiet som träffades men det var snarare tvärtom. En av dessa herrar var den edsvurne kommunisten och stalinisten Einar Kruse, direktör i ryska AB Centrosojus och anställd på ryska handelsdelegationen. Här fanns även Einar Kruses stalinistiske vän Johan Algot Degerstedt från den kommunistiska tidningen Norrskensflamman. Här fanns även Gideon Ströman och Moize Teitelbaum från sovjetryska bolaget Sojusneftexport. De enda utan direkt märkbara kopplingar till kommunismen var Gustaf Dahlborn och advokaten Emil Henriques. Men det är just Einar Kruse som kommer spela en mycket central roll i denna berättelse.

Det var vid detta möte bolaget Aktiebolaget Naftasyndikat bildades. Ordet nafta är hämtat från persiskans neft som var benämningen på just den lättflytande oljan från Kaukasus. Ordet blev synonymt med oljeprodukter på många språk och på svenska finns det exempelvis i ordet lacknafta. 90% av investerings-kapitalet till Naftasyndikat kom direkt från Moskva men att det blev vänligt sinnade svenska kommunister som satt som aktieägare i ett ryskt bolag kom sig av att det vid tiden var olagligt för utlänningar att sitta i bolagsstyrelser. Dessa affärsmän hade inte bara ett ekonomist intresse att börja sälja rysk bensin till svenska folket, några av dem, främst Einar Kruse, hade också högst politiska och ideologiska intressen.

"I mitten av 1930-talet var man uppe i 600 bensinmackar från Kiruna i norr till Trelleborg i söder"

Den svenska marknaden vid 1920-talet dominerades av de så kallade "trustbolagen" dvs Standard Oil, Texaco, Shell och Gulf. Dessa fyra bolag kontrollerade nästan 100% av den svenska petroleum marknaden. Bolagen slöt sig samman i karteller och kunde därigenom sätta gemensamma priser och maximera sina vinster. När nya aktörer försökte komma in på marknaden dumpade trustbolagen priserna tills bolaget tvingades i konkurs eller så blev de uppköpta och lades ner. Konsekvenserna blev orimligt höga priser för konsumenterna.

Bensinpriset i Stockholm var våren 1926, 36 öre per liter, samtidigt som världsmarknadspriset var 12 öre per liter. Bensinen i Sverige var alltså tre gånger dyrare än i övriga Europa och värst drabbads yrkestrafiken. Därför kom yrkesförare att gå samman och 1926 gick föreningarna Droskägarnas Inköpsförening och

Bilägarnas Inköpscentral samman till Inköpscentralen, IC, vilket många år senare ändrades till OK. Idag känner vi företaget som OKQ8.

Och det var till just Inköpscentralen som Naftasyndikat började sina första trevande steg. Det ryska oljeexportorganet som var Naftasyndikats huvudsakliga finansiär förfogade över depåer i Hamburg där man lagrade kaukasisk olja i väntan på distribution till närliggande länder. Det var från detta lager Naftasyndikat sålde sin första olja till just svenska Inköpscentralen IC.

Redan första året 1929 kom Naftasyndikat att hyra fatupplag för olja i Frihamnen i Stockholm men då verksamheten snabbt ökade i omfattning behövde man höja

Naftasyndikats enorma anläggning på Loudden i Stockholm. 10 juni 1933.

Nafta-folder i fickformat 1932

1/4

kapaciteten för lagerhållning för olja. Man hittade nya områden i Helsingborg och på Loudden i Stockholm där Kooperativa Förbundet, KF, hade satt upp oljecisterner som de hyrde ut till Naftasyndikat. Strax därefter utökade man sina oljelager även till Göteborg och Gävle.

Den 6 januari 1930 anlöpte tankbåten Superga till Naftasyndikats kajplats i Helsingborgs hamn. Detta var den första leveransen av rysk olja som direkt destinerades för just Sveriges räkning efter bolsjevikernas maktövertagande. Det blev startskottet för Naftasyndikats etablering i Sverige. Vid 1930-års slut uppgick personalstyrkan på Naftasyndikat till flera hundra personer och man kunde tanka rysk bensin på 451 platser i Sverige. Stationerna var lätta att känna igen med sina stora rödgula trianglar som var Naftasyndikats symbol och de var ofta centralt belägna i städerna eller strategiskt placerade till exempel utanför Konsumbutiker.

På sommaren 1932 hade personalstyrkan växt ytterligare och man var nu uppe i över 800 anställda och på våren 1933 tjugodubblade Moskva aktiekapitalet till 2 miljoner kronor (ca 70 miljoner i dagens penningvärde). Den sommaren gav man ut Naftas lilla handbok till sina kunder, en folder i fickformat på 64 sidor där det fanns en förteckning över bolagets samtliga bensinstationer i Sverige vid tiden. Budskapet till kunderna var tydligt: "De röda Naftatrianglarna på Naftapumparna möter Ni nu på varje plats av betydenhet över hela landet. I de stora städerna har Nafta dessutom byggt karakteristiska, moderna tappstationer som utrustats att giva Eder en god service enligt tränad personal och Naftastationernas telefon står till Edert förfogande." I mitten av 1930-talet var man som mest uppe i 600 bensinmackar runt om i landet från Kiruna i norr till Trelleborg i söder.

Nafta-pumpen på Alströmersgatan 47 på Kungsholmen i Stockholm.

1/2

Naftasyndikats första huvudkontor låg på Västra Trädgårdsgatan invid Kungsträdgården i centrala Stockholm. Efter en kort tid flyttade man till Kungsgatan 4B vid Stureplan. Det var sannolikt inte något utslag av slumpen, för i porten bredvid fanns nämligen ryska handelsdelegationen där Einar Kruse hade sitt arbetsrum sedan 1921. När Einar bytte jobb från ryska handelsdelegationen till Naftasyndikat flyttade han bara till andra sidan väggen och precis som förut var Moskva hans arbetsgivare. I september 1932 flyttade Naftasyndikat slutligen in på tredje våningen i det sprillans nya Sydbankshuset på västra sidan av Norrmalmstorg. Det var ett tecken på Naftasyndikats styrka och ambition. Hädanefter fick stockholmarna se företagsnamnet NAFTA lysa i kvällsmörkret mitt i stadens hjärta. Fastigheten uppfördes under två års tid 1930-1932 och var en symbol för det växande och moderna Stockholm med betong, metall och glas. Byggnaden kallas idag Citypalatset och sedan 2019 har Danske Bank sitt svenska huvudkontor i byggnaden.

Att vara på Norrmalmstorg innebar status. Med i flytten till Sydbankshuset flyttade -som av en händelse- även ryska handelsdelegationen in i huset. Precis som tidigare delade man lokaler. Man var en och samma familj, med samma vision och målsättning. Naftasyndikat var på pappret ett svenskt företag som löd under svenska lagar och bestämmelser men bolaget var på samma gång intimt kopplat till den ryska handelsdelegationen i Stockholm. Handels-delegationen var i sin tur en del av den ryska legationen och senare av Sovjetunionens ambassad i Sverige som i sin tur styrdes från Moskva. Naftasyndikat var inte bara ett petroleum-företag, utan också ett verktyg för Moskvas och Sovjetunionens öppna och underjordiska arbete i Sverige, men historien om Naftasyndikat var långt ifrån så skimrande och framgångsrikt som företagets alla annonser, foldrar och siffror gjorde gällande utåt. Inte heller var det småfolkets bensinföretag, för det fanns nämligen en helt annan sida av rubeln...

Naftasyndikat arbetade hårt på sin image som ett modernt och framgångsrikt företag men ibland gick det fel. Som när Naftasyndikat monterade upp en bensinpump precis intill muren till Aaron Isaacs judiska begravningsplats på Alströmersgatan 47 på Kungsholmen i Stockholm. Det blev ramaskri! Svenska Dagbladet drog igång en kampanj mot naftapumpen och skrev i augusti 1932:

"Här ute har man stött på en mur som det ej varit lönt att söka forcera. Naftasyndikat gjorde ett försök att åtminstone inte lämna en millimeters utrymme mellan den gammeldags kyrkogårdsmuren och den moderna tidens attribut och så byggdes en bensinstation som en av judekyrkogårdens närmaste grannar och en bensinpump murades fast vid begravningsplatsens stenstängsel. Det hela gjorde onekligen ett mindre pietetsfullt intryck."

Efter att SvD slagit larm duggade klagomålen tätt och till slut fick man montera ner den lilla tankstationen. Pumpen vid judiska begravningsplatsen var kanske ett mindre lyckat drag från Naftasyndikats sida...

" Det landstäckande nätet av bensinstationer var en utmärkt utgångspunkt för sovjetiskt spioneri"

I maj 1917 bildades ett nytt politiskt parti i Sverige, ett utbrytarparti ur Socialdemokratiska Arbetarpartiet och partiet fick namnet Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti. Bara fyra år senare byter man namn till Sveriges Kommunistiska Parti, SKP. Idag känner vi detta parti som Vänsterpartiet. En av de socialdemokratiska medlemmar som följde med över till SKP var Einar Kruse. Einar blev en aktiv medlem i SKP men höll en låg profil utåt, han höll sig alltid bakom kulisserna. Hans parti engagemang var av strikt intern karaktär. Han blev ordförande i SKP:s kontrollkommission och hade därmed god inblick i de hemliga delarna av parti verksamheten.

Naftasyndikat skulle under hela dess existens spela en viktig roll för SKP. Företaget hjälpte det hårt trängda partiet med pengar, stödannonser, anställningar och en hel del annat. Detta var i högsta grad Einar Kruses förtjänst. Einar var alltså både chef och ekonomichef på Naftasyndikat och ekonomi ansvarig på kommunistiska SKP. Han blev den ekonomiska länken mellan Moskva och SKP via Naftasyndikat.

Som chef på Naftasyndikat hjälpte Einar SKP avsevärt, inte minst genom att låta anställa en hel armada av parti aktivister. Detta märks inte minst under depressionsåren i början av 1930-talet när det rasade strejker runt om i Sverige.

I Naftasyndikats personal fanns även en rad sovjetiska medborgare och mönstret var tydligt. Företaget bestod av två uppdelningar: en rysk och en svensk. Den svenska personalen bestod i sin tur av två grupper, de som inte var politiskt aktiva

Sydbankshuset, Norrmalmstorg 1932. Nafta reklamen syns ovanför fönstren till vänster på andra våningen.

Nafta var flitiga annonsörer i dagstidningar, fackpress och kommunistiska tidningar.

Sydbankshuset, Norrmalmstorg 1932. Nafta reklamen syns ovanför fönstren till vänster på andra våningen.

1/6

och de som var medlemmar i SKP. Likaså var den ekonomiska rapporteringen uppdelad i en svensk och en rysk version. Ledningen, som kallades direktionen, var Einar Kruse och Gustaf Dahlborn som högsta svenska chefer. Deras ryska motsvarighet hette Ernest Weinberg och hans ställföreträdande Leonid Imberg.

Det gick också att skönja ett annat mönster. När Naftasyndikat kraftigt expanderade de första åren växte också den ryska avdelningen. Framför allt under 1932 ökade den ryska personalen avsevärt och de nära banden till ryska handelsdelegationen blir väldigt tydliga. Ryssarna blev fler och fler och placerades ut på avdelningskontor runtom i Sverige. Naftasyndikat anställde en lång rad av SKP:s mest hårdföra kämpar som till exempel gatukrigare från Röda Frontförbundet och tolkarna som anlitades var även de aktivister inom SKP.

Det började snart hända en rad märkliga saker i och kring bolaget vilket fick till följd att några anställda varskodde polisen om misstänkligheter. Redan i början på 1930-talet började oroade vittnesmål komma in till polisen. Uppgiftslämnarna menade att åtskilliga anställda på Naftasyndikat i själva verkat var sovjetiska spioner helt utan koppling till oljebranschen. Det landstäckande nätet av bensinstationer var ju en utmärkt utgångspunkt för sovjetiskt spioneri och krigsförberedelser mot Sverige. I kretsen runt Naftasyndikat fanns exempelvis Anton Nilsson, som var anställd på ryska handelsdelegationen. Anton var en av de skyldiga till sprängdådet 1908 mot fartyget Amalthea i Malmö hamn där en engelsk strejbrytare omkom och 23 skadades.

Det var i synnerhet två anställda på Naftasyndikat som i början av 1930-talet slog larm till polisen om märkligheter på företaget. Det var Rudolf Hjertman och Harald Wadström. Rudolf Hjertman var chef för företagets nyöppnade avdelningskontor i Göteborg. Efter två månader i Göteborg fick Rudolf besked från direktionen i Stockholm att Nikolai Laitscheff skulle ansluta till avdelningskontoret. Han tillhörde företagets ryska medarbetare och skulle tillsammans med Rudolf hitta lämpliga platser för att anlägga nya bensinstationer utmed västkusten. Laitscheff kunde emellertid bara tala ryska och därför anlitades en tolk. Rudolf fick då klart för sig att Laitscheff var totalt obekant med hur bensinbranschen fungerade och därtill helt främmande för alla slags affärer inom området. Däremot var han mycket väl insatt i de interna politiska förhållandena i Sovjetunionen. Tolken som var en svensk kommunistisk aktivist hade lärt sig ryska under sin tid som revolutionär i Moskva. Laitscheff och tolken gick istället igenom registret över Nafasyndikats anställda. Därutöver ägnade de sig inte åt något arbete för Naftasyndikat överhuvudtaget. Rudolfs bild var att de vek resterande tid åt att organisera kommunistiska föreningar i Göteborgs området.

Det kom ytterligare ett direktiv från ledningen. Rudolf uppmanades att ta med Laitscheff och hans tolk på nya resor för företagets räkning i landet. Men då Laitscheff inte hade godkänt pass så vägrade Rudolf ta med honom, vilket upprörde ledningen i Stockholm. Det slutade med att Rudolf kallades till huvudkontoret för en uppsträckning hos Einar Kruse. Rudolf framförde att Laitscheff och hans svenske tolk var olämpliga företrädare och borde avskedas, men fick till svar att de två hade ledningens fulla stöd. Efter mötet avslutade Rudolf hastigt sin anställning på Naftasyndikat. Han hade tagit jobbet i tron att han arbetade för ett vanligt svenskt företag, om än med vissa band till Sovjetunionen eftersom bensinen importerades därifrån. Nu förstod han att det ryska inflytandet var betydligt större än så. Om Rudolf avgick frivilligt eller fick sparken från Naftasyndikat har dock aldrig framkommit.

"1932 greps en anställd på Naftasyndikat för spionage och utvisades ur Sverige"

I samma veva som Rudolf Hjertman fick order om att visa Västkusten för Laitscheff så råkade ingenjören Harald Wadström utför något liknande. Wadström var chef för Naftasyndikats tekniska avdelning och reste ofta runt i Sverige för att inspektera platser för nya tankstationer och oljelager. I mars 1932 blev han ombedd att göra en resa längs Norrlandskusten för att sondera terrängen för ett större uppläggningslager för olja. Dagen före avresa fick han beskedet att också en August Rosenberg skulle följa med på resan.

August Rosenberg var precis som Laitscheff från Sovjetunionen. Han hade utsetts till kontrollant för verksamheten i Norrland och behövde öka sin kännedom om de lokala förhållandena. Resan pågick i tio dagar och Harald blev förvånad eftersom August Rosenberg saknade helt teknisk kännedom om bensinbranschen, faktum var att han inte hade den blekaste aning om hur en bensinstation skulle anläggas.

Rudolf Hjertman och Harald Wadström såg båda en förändring i Naftasyndikat under våren och sommaren 1932. De ryska medarbetarna blev fler och de placerades ut på avdelningskontor runt om i Sverige. Deras uppgifter skulle vara att kontrollera verksamheten och utveckla den. Samtidigt saknade de grundläggande kännedom om bensinbranschen. Den ekvationen var förstås svår att få ihop, och när ryssarna parades ihop med svenska tolkar så var dessa aktivister inom SKP vilka lärt sig ryska som ett led i den ideologiska

Nafta-mack i Sverige.

1/6

skolningen. Vid minst ett tillfälle anlitades SKP:s blivande partiledare Sven Linderot som medföljande till en av de ryska kontrollanterna på Naftasyndikat. Både Rudolf och Harald var övertygade om att något var lurt, och de var inte ensamma om sina misstankar...

Misstankarna gjorde att säkerhetspolisen började granska Naftasyndikats personal. När man gick igenom ansökningar om arbetstillstånd i Sverige blev kopplingen mellan handelsdelegationen och Naftasyndikat övertydlig. Det visade sig att under ett års tid, från augusti 1931 till augusti1932, hade närmare 150 sovjetiska medborgare kommit till Sverige för att antingen arbeta på handelsdelegationen eller på Naftasyndikat. Det gällde till exempel Paul Kandeev som ansvarade för försäljningsorganisation på landsbygden, men som formellt var anställd av handelsdelegationen. En annan var Ilja Poljakoff som basade över försäljningsavdelningen i Stockholm, men på pappret arbetade för handelsdelegationen. Juri Solovieff på Naftasyndikats huvudkontor fick beviljat arbetsvisum till Sverige fyra gånger, två gånger för att arbeta för Naftasyndikat och de andra två gångerna för arbete på handelsdelegationen. Likaså Nikolai Kiselev i Helsingborg, Maxim Matvejev i Luleå, Alexander Kondrascheff i Norrköping, Andrö Semenoff i Göteborg och tidigare nämnda August Rosenberg i Sundsvall. Även Leonid Imberg i ledningsgruppen ansågs då och då arbeta åt handelsdelegationen. I stort sett samtliga ryssar med ledningsfunktioner eller ansvar för regionala kontor på Naftasyndikat uppgavs gång efter annan att arbeta för ryska handelsdelegationen.

Att blanda samman diplomater med vanliga anställda i ett bensinföretag förefaller märkligt. Sovjetunionen under Stalin var inte heller känt för att sakna kontroll över sina undersåtar, tvärtom hade myndigheterna minutiös kontroll över varje invånare och särskilt dem som arbetade för regimens intressen i andra länder. Men det finns en möjlig förklaring. Sverige och Sovjetunionens relationer reglerades delvis i ett bilateralt avtal som slöts hösten 1927. Där slogs fast att handelsdelegationen fick ha upp till 40 anställda som omfattades av diplomatisk immunitet. Om någon av de sovjetiska Naftaarbetarna skulle involveras i olagligheter i Sverige, så var det förstås bekvämast att söka arbetstillstånd för jobb på handelsdelegationen, då de var skyddade. I mer akuta fall, om till exempel svensk polis var på jakt efter någon så fanns en annan lösning till hands: att inkvartera någon i handelsdelegationens lokaler. Alexander Kondrascheff som arbetade för Naftasyndikat i Norrköping uppehöll sig till exempel under tre veckor i handelsdelegationens lokaler när en spionerihärva avslöjades i Sverige våren 1932 när en av de ryska medarbetarna på Naftasyndikat greps för spionage och utvisades ur Sverige.

"De hävdade att "bolsjevikbensinen" var skadlig för såväl bilmotorerna som för den egna hälsan"

På orter som Norrköping, Göteborg, Gävle, Sundsvall, Luleå och Helsingborg hade Naftasyndikat såväl svensk som rysk personal. De ryska anställda kunde röra sig fritt i hela landet under förevändningen att de arbetade för ett svenskt bensinföretag som inspektörer eller kontrollanter och att de letade lämpliga platser för att sätta upp nya bensinmackar och oljelager.

Det kunde motivera att samla in uppgifter om allt möjligt som rörde Sveriges infrastruktur och geografi, allt från vägar, hamnar, kustområden, vattendjup, vägars hållfasthet, flygplatser, bebyggelse och mycket annat. I flera av städerna fanns regementen, militär aktivitet och olika militära skyddsområden.

Under krisåren i början av 1930-talet bröt också många protester och upplopp ut i samband med strejker. Kommunistiska aktivister beskylldes för att ta instruktioner av ryska agenter. Kombinationen av dessa möjligheter och det faktum att väldigt få av de sovjetiska anställda var insatta i bensinbranschen innebär att det måste ifrågasättas i vilken grad dessa personer verkligen arbetade med Naftasyndikats affärsmässiga syften eller om deras uppdrag var av helt annan karaktär.

Med Naftasyndikats etablering följde också ett aggressivt priskrig på bensin . Det skulle pågå i två och ett halvt år. Trustbolagen försökte bryta nacken av den sovjetiska uppstickaren. De hävdade till exempel att "bolsjevikbensinen" var skadlig för såväl bilmotorerna som för den egna hälsan, men den ryska

Naftamack. Trädgårdsgatan 27 Falköping

1/5

bensinen fortsatte att flöda. Det berodde på att Naftasyndikat med Moskvas rubel i ryggen konkurrerade med ännu lägre priser än sina rivaler. Man skapade också förmånliga rabattsystem som höll kvar kunder. Verkställande direktör Gustaf Dahlborn hävdade vid ett föredrag hösten 1933 att bilisterna, tack vare Naftasyndikat, kunde tanka 5 öre billigare bensin, men för Naftasyndikats räkenskaper var prisdumpningen ingen succé.

Den snabba expansionen hade inneburit stora investeringar och ökade driftskostnader. Moskva hade inte råd med prisdumpningen hur länge som helst. Förr eller senare skulle Moskva tröttna på att täcka upp för de röda siffrorna i Naftasyndikats bokslut. Under 1932 gjorde därför Naftasyndikat en 180 graders sväng och anslöt sig till trustbolagens samarbete. Efter att ha bekämpat de amerikanska och brittiska oljejättarna ekonomiskt och ideologiskt i flera år gick man nu plötsligt armkrok med samma bolag. Priskriget hade tvingat in Naftasyndikat i trustbolagens fälla. Samköpsföreningarna uppfattade omsvängningen som ett enormt svek. Nu stod de ensamma igen. Rean på bensin hade tagit slut och historien upprepade sig. Ingen större aktör fanns att hålla i handen för att motverka oskäliga prishöjningar. Inköpscentralen IC bestämde sig för att ta saken i egna händer och började nu själva importera bensin.

"På företaget rådde en kultur av oegentligheter, maktmissbruk, hot och missämja"

En rad ledande personer i SKP:s frontorganisationer fick anställning av Einar Kruse på Naftasyndikat. Flera av dem arbetade i hamnen på Loudden, men enligt uppgiftslämnare till polisen ägnade de mest dagarna åt politisk aktivism. En av dem var Anton Ljunglöv som var ordförande i SKP:s frontorganisation

Arbetarnas Idrottsförening. Till vardags arbetade han som förman på Loudden i Stockholm. På Naftasyndikat fanns också Sven Runsjö. Han var ledande företrädare i SKP:s ungdomsförbund SKU. Enligt säkerhetspolisen var Sven också en länk mellan Sovjetunionens ambassad och SKP.

Einar Kruse anställde också Sven Jonsson. Han fick titeln reseinspektör, men hade inget att göra med bensinbranschen. I verkligheten var Sven ledande i SKP:s frontorganisation Internationella arbetarhjälpen. Sven hade tidigare tjänstgjort på huvudkontoret i Berlin och blivit utsedd av Moskva att vara sekreterare i den svenska grenen. I egenskap av inspektör på Naftasyndikat kunde han resa runt i Sverige där det pågick strejker och organisera Internationella arbetarhjälpens agitation och propaganda, eller "agitprop" som det kallades i den kommunistiska vokabulären.

Polisen antog också att Sven var en av förbindelselänkarna för Moskvas agenter i Sverige. Det förefaller logiskt eftersom Internationella arbetarhjälpen också var en av många kamouflage för Moskvas förmedling av ekonomiska bidrag till kommunistiska partier.

"Rulles" Naftamack i Flen.

I Linköping fanns Nafta vid Cirkus på Platensgatan (bilden) på Kungsgatan 24, i Ringhem, Tannefors och vid Bergsvägen.

"Rulles" Naftamack i Flen.

1/6

Einar Kruse var också själv direkt involverad i att förmedla ekonomiskt stöd från Moskva till strejkande i Sverige. När Einar bodde i Helsingborg 1930 för att bygga upp Naftasyndikats verksamhet i hamnen utbröt strejk vid gummifabriken i staden. De strejkande fick då hjälp av Internationella arbetarhjälpen. Bland annat distribuerades 800 matpaket ut och förmännen kunde hämta kontant stöd från Einar på Naftasyndikats kontor.

SKP fick ett omfattande stöd från Moskva. Det finns dokument som visar hur partiet vid olika tidpunkter sökte extra stöd för att rädda vitala delar av verksamheten när det rådde ekonomisk kris. De ryska arkiven är inte öppna idag och mycket av SKP:s egen dokumentation kan också ha förstörts för att inte hamna i orätta händer. Det är därför omöjligt att slå fast hur mycket partiet fick. Det är inte heller möjligt att slå fast om de olika belopp som SKP skulle erhålla från Moskva alltid nådde fram till partiet, och inte heller går det att veta med exakthet vad pengarna användes till, men mycket måste gått åt till att finansiera sina kommunistiska tidningar som Ny Dag, Sydsvenska Kuriren, Arbetartidningen och Norrskensflamman samt ytterligare några till.

Problemet för SKP var att det sovjetiska biståndet aldrig var tillräckligt för att täcka partiets kostnader och för att möta alla de krav Moskva ställde. Man gav bidrag till partiet och fungerade som en brygga mellan Sovjetunionen och SKP. Och det handlade inte bara om ekonomi, utan också i allra högsta grad om politik. En rad SKP-medlemmar, såväl aktivister som personer i den underjordiska apparaten, hade anställning på Naftasyndikat och de kände sig säkert trygga i sin anställning men för de som inte var politiskt aktiva inom kommunismen var anställningsvillkoren allt annat än bra, de behandlades riktigt illa, för personalpolitiken på Naftasyndikat var under all kritik.

Med tanke på kommunisternas höga svansföring i fackliga frågor skulle man kunna tro att Naftasyndikat värnade alla sina anställdas rättigheter och bedrev en god personalpolitik- inget kan vara mer fel. På företaget rådde en kultur av oegentligheter, maktmissbruk, hot och missämja. Flera tvister mellan företaget och anställda fick lösas i rätten och i andra fall tystades anställda och stationsägare med pengar när de reagerade mot saker som inte stod rätt till. Vid ett tillfälle avskedades 24 personer på stående fot. De beskylldes för att ha uttalat sig negativt om bolsjeviker på ett möte hos den fackliga föreningen. Faktum är att personalpolitiken kan ha varit Naftasyndikats största säkerhetsproblem. Man behandlade en del anställda så dåligt att de blev fientligt inställda och gav information till polisen om företagets egentliga verksamhet.

En av de anställda som hamnade i onåd hos ledningen var Gottfrid Larsson. Han arbetade med bokföring och fick uppdraget att driva in obetalda fakturor och skulle få 30% provision på beloppet han lyckades kräva in. Då Gottfrid inte fick sin ersättning utbetalad byggde han under några år upp en stor fordran på Naftasyndikat. Efter flera påstötningar krävde Gottfrid i februari 1935 att få sina innestående 7000 kronor utbetalade men Einar Kruse gick endast med på att betala ut 60 kronor och 2 öre. Efter att blivit nekad sina pengar lämnade Gottfrid in sin avskedsansökan och åberopade rätten till tre månaders uppsägningstid. Då blev han uppsagd på fläcken och blev dessutom tvingad att skriva på ett papper där han förband sig att; "vare sig med ord, skrift eller handling företaga något som är ägnat att skada Aktiebolaget Naftasyndikats verksamhet". Signaturen tog han dock mindre allvarligt på, i stället kontaktade han polisen och avslöjade hur mycket pengar man systematiskt förskingrade inom bolaget.

"Arbetsförhållandena var allvarliga när en hamnade på mentalsjukhus och en annan hängde sig"

Gottfrid berättade också för polisen att han otaliga gånger påpekat för Einar Kruse att bokföringen inte motsvarade de krav som lagen ställde och att han föreslagit ett nytt system för att förhindra korruption. Gottfrid larmade om att kriminella anställts som föreståndare för bensinstationer, men företagsledningen vidtog inga åtgärder trots att man senare tvingades att byta försäkringsbolag när detta uppdagades.

Gottfrid menade att det inte spelade någon roll vem som ansvarade för de kontanta kassorna på huvudkontoret. Förr eller senare skulle det saknas så mycket pengar på grund av nallandet och den bristfälliga redovisningen att inte ens den mest noggranne kamrer skulle klara av att hålla ordning. Så blev det inte. Det som hände var att ledningen sparkade nedåt för att skydda cheferna; kassörskorna längst ner i hierarkin fick istället skulden för att det saknades pengar.

Naftasyndikat inledde en rättsprocess mot en av kassörskorna. Hon blev så stressad av situationen att hon senare tvingades skrivas in på Långbro mentalsjukhus. Hennes kollega som satt vid skrivbordet bredvid riskerade samma behandling, men föregick händelserna och begick självmord med snara. Man får konstatera att problemen med arbetsförhållandena var minst sagt allvarliga när en anställd hamnade på mentalsjukhus och en annan hängde sig.

Naftamacken vid Kavlabron i Huskvarna.

Naftamack, Gamla Köpingsvägen. Kolbäck.

Naftamacken vid Kavlabron i Huskvarna.

1/6

Gottfrid Larsson var också övertygad om att de ryska cheferna och kontrollanterna ägnade sig åt militärt spionage i Sverige. Han hade själv blivit uppmanad att följa med två av dem till Karlskrona efter att cheferna fått veta att han hade tillträde till flera militärområden då han tidigare skött bokföringen på ingenjörs departementets regemente i staden. När han vägrade ställdes resan in. Vid andra tillfällen gjorde ryska kontrollanter resor till lokala kontor för att gå igenom ekonomin, men struntade i att vara med på mötena och begav sig istället ut i staden på egen hand. Vid ett sådant tillfälle pågick samtidigt en militärövning i samma stad. Gottfrid satt själv på ekonomi mötet medan ryssarna var frånvarande. När de kom tillbaka till Stockholm avreste de nästan direkt till Moskva för avrapportering, trots att de inte deltagit i ekonomi revisionen.

En annan incident ägde rum 1934. En av de ryska cheferna, Lasar Kanevsky, tog Gottfrid åt sidan och bad honom om hjälp att skaffa fram en båt som var lämplig för skärgården, med plats för fyra sängplatser och med plats för att montera en radiosändare. Tidigare hade Gottfrid blivit tillfrågad om att hyra en villa på Lidingö. Men då han istället föreslagit Nockeby eller Drottningholm hade han fått svaret att Lidingö var betydligt bättre med hänsyn till radiokommunikationen österut.

Polisen höll ytterligare ett antal förhör med tidigare anställda. Gustaf Sundkvist var 34 år när han 1931 fick anställning på Naftasyndikats ekonomiavdelning. Då var han övertygad kommunist, men enligt polisens anteckningar blev han med tiden "botad från denna sjuka". Gustav gav, precis som andra poliser talat med, exempel på märkligheter inom företaget. Han berättade om ryska överordnade som ställde en rad frågor om det svenska försvaret och om kartor med särskilda tecken vid platser i Norrland, som hastigt täcktes över med skynken när han kom in i rummet. Gustav beskrev de sovjetiska utsända som okunniga om bensinbranschen, men samtidigt synnerligen intresserade av att resa runt i Sverige, detta trots att företaget hade egna svenska reseinspektörer.

Enligt Gustav var Naftasyndikat ett kamouflage för spioneri. Det var därför ingen sensation att han blev uppsagd. Han visste för mycket och klagade för högljutt. På eget bevåg hade han också begett sig till den sovjetiska ambassaden och framfört klagomål mot de ryska cheferna. Men när han skulle få ut de tre månadslöner som han hade rätt till enligt sitt anställningskontrakt blev det tvärstopp. Precis som i fallet Gottfrid Larsson fick Gustav till slut pengarna i handen, men först efter att ha hotat Einar Kruse med att han annars skulle gå till polisen och berätta både ett och annat.

Näst på tur att tala ut med polisen var Eric Erickson. Hans slutsats var att det var onödigt med tiotals ryssar på företaget. Det hade räckt med en enda kunnig person i stället för drösvis med inskeppade stalinister utan någon som helst insikt i bensinbranschen. Även Eric blev uppsagd. Han beskylldes för att ha förskingrat 4000 kronor. I själva verket hade han fått en fullmakt för pengarna då han skulle avsluta en av företagets affärer. För säkerhets skull hade han fotograferat fullmakten och med hjälp av advokat nådde han till slut en ekonomisk uppgörelse med Einar Kruse och Naftasyndikat.

"Chefer arbetar för bolagets bästa, inte för att en totalitär diktatur ska stärka sitt fotfäste i landet"

Polisen talade även med Dick Bergström och Gustaf Baud som också hade blivit uppsagda. Precis som Gottfrid Larsson, Gustaf Sundkvist och Eric Erickson arbetade de på ekonomiavdelningen där Einar Kruse var deras chef. Enligt Dick Bergström fanns det fler personer som kunde berätta om de ryska anställdas förehavanden, men direktionen hade sett till att "munnen på samtliga blivit tilltäppt". Dick syftade på att personer som blivit uppsagda fått skriva på försäkran att icke yppa något om företaget, eller att de fått kontanter direkt ner i fickan för att hålla tyst.

Trots att bokföringen var närmast omöjlig att kontrollera och att personer på ekonomiavdelningen slagit larm om omfattande kassamissbruk fick Naftasyndikats ekonomidirektör Einar Kruse aldrig ta några konsekvenser. Enligt Eric Erickson berodde detta på att Einar var en av Moskvas viktigaste representanter i Sverige. I ett vanligt företag som följde normer och regler på svensk arbetsmarknad skulle förstås ett sådant kaos i bokföringen aldrig accepteras. Men Naftasyndikat var inget vanligt företag och Einar Kruse var ingen vanlig ekonomidirektör.

Einar var noggrann, hård och dogmatisk. Han var nykter, ren, alltid punktlig och uppträdde korrekt. Han hade arbetat som bokhållare och senare kontorschef i Handelsbanken under sammanlagt 15 års tid. Därefter var han stationerad i kommunistiska bolag under lika lång tid. När polisen genomförde de sista förhören med före detta Naftaanställda på våren 1936

Nafta-mack i Sverige.

1/7

hade Einar arbetat med ekonomi, revision och bokföring i tre decennier. Hur kunde en person med dessa karaktärsdrag och erfarenheter, och med det ekonomiska ansvaret i ett stort företag, tillåta att bokföringen var ett enda stort virrvarr? Det har förmodligen sin logiska förklaring.

Varje gång någon försökte reda ut anklagelser om förskingring visade det sig närmast omöjligt att röna klarhet i hur saker och ting verkligen förhöll sig på Naftasyndikat. Samma sak gällde den underjordiska slussningen av ekonomiska bidrag från Moskva till SKP och svenska kommunister, där Naftasyndikat var ett av flera nav. Dessutom fick grundläggande normer för näringsverksamhet i Sverige stå tillbaka för att hålla igång den stora ruljangsen av ryssar som skulle åka land och rike runt som påstådda "inspektörer" och "kontrollanter".

Den röriga ekonomin var en förutsättning för Naftasyndikats andra delar av sin verksamhet, nämligen spionaget och pengarullningen till SKP och olika kommunistiska frontorganisationer. Här finns kanske också förklaringen till varför de ekonomiska redovisningarna till Moskva respektive svenska myndigheter skiljde sig åt. Förmodligen var de siffror och tabeller som skickades till Moskva de korrekta, medan den svenska bokföringen, som var den officiella, friserades för att dölja den subversiva delen av verksamheten. Eric Erickson hade rätt i att Einar Kruse aldrig fick ta konsekvenserna för röran i bokföringen. Vad Eric däremot inte tycktes förstå var att Einar själv var högst involverad i att det såg ut som det gjorde i räkenskaperna. Einar arbetade men för helt andra mål än vad Eric och andra opolitiskt anställda anade. Vanligt folk utgår ifrån att deras chefer arbetar för bolagets bästa, inte för att en totalitär diktatur ska stärka sitt fotfäste i landet.

I själva verket var Einar Kruse den mest centrala personen på hela Naftasyndikat. Han hade grundat och byggt upp företaget tillsammans med Gustaf Dahlborn och han satt i ledningen under hela dess existens. Men Einars huvudsakliga syssla var aldrig de rent affärsmässiga, utan snarare att fungera som en ekonomisk brygga mellan Moskva, Naftasyndikat och den organiserade kommunistiska rörelsen i Sverige, och arbeta för stalinisternas underjordiska apparat. På Naftasyndikat möttes och passerade kurirer, aktivister, spioner, diplomater och politiker. Allt detta skedde under överinseende av Einar Kruse som skoningslöst drev igenom de ordrar han fick av sina överordnade i Moskva.

"Naftasyndikat var ett av de största företagskulisserna för spionage i Sverige någonsin"

Kanske var det priskriget och bristande lönsamhet som fick Sovjetunionen att fundera över framtiden för sitt oljebolag i Sverige. Eller så var det skriverierna i svenska pressen om spionage och polisens växande intresse. Eller kanske var den inhemska efterfrågan på olja i Sovjetunionen så stor att det inte längre fanns några tillgängliga volymer för export. Hur som helst så bestämde sig Sovjetunionen för att sälja Naftasyndikat. I samma veva avvecklade man också bankverksamheten Svenska Ekonomiaktiebolaget, ett bolag som Einar Kruse -av en ren händelse- också skötte.

På hösten 1937 klev nya ägare in i Naftasyndikat. Aktiemajoriteten togs över av något som hette N.V. Credietvereeniging voor den Handel in Petroleumproducten. Bilisterna behövde inte lägga det långa namnet på minnet. Mackarna skulle hädanefter heta Gulf, ett av de fyra trustbolagen och det enda som vid tiden inte slagit sig in på den svenska marknaden. Nu kunde man köpa en fullt utbyggd benskinkedja i Sverige och som över en natt blev Gulf ett av de största bensinbolagen i Sverige.

Naftasyndikat gick till slut således samma öde till mötes som nästan alla andra bolag som hade utmanat trustbolagen. Skillnaden var att Naftasyndikat stod på benen i åtta år, medan andra uppstickare oftast dukade under efter bara några månader. Det har aldrig framgått hur stor köpeskillingen för Naftasyndikat var och hur intäkten fördelades mellan Sovjetstaten och Sverige eller vart vinsten tog vägen. Einar Kruse var skicklig på att trixa bort siffrorna...

Naftamacken på Kungsgatan i Ronneby.

Nafta-mack i Sverige.

Naftamacken på Kungsgatan i Ronneby.

1/6

Hösten 1937 avslutades projektet AB Naftasyndikat. Sedan var allt över! Ryssarna åkte hem. Personalen fick nya chefer, vilket många av dem förmodligen uppskattade. Tiotals svenska kommunister fick söka sig till andra arbetsgivare. När Gulf tog över verksamheten sattes bensin och vinst i centrum, inte politik och spioneri. Av de ursprungliga grundarna från 1928 fanns bara Gustaf Dahlborn kvar i företaget efter ägarbytet. Han fortsatte i ungefär samma roll hos Gulf som han hade haft hos Naftasyndikat. Han var förmodligen den ende personen i den tidigare ledningen som Gulf ansåg vara fokuserad på just bensinförsäljning. Efter försäjningen till Gulf blev det tyst i pressen, och myndigheterna vände uppmärksamheten mot andra frågor. Polisprotokollen och säkerhetspolisens personakter om Naftaanställda och misstänkt spionage arkiverades. De rödgula ryska trianglarna plockades ner och byttes mot amerikanska orangefärgade cirklar. När berättelsen om Naftasyndikat når sitt slut kan man konstatera att det var ett synnerligen märkligt företag. Naftasyndikat var ett av de största företagskulisserna för spionage i Sverige någonsin: Snart var bensinbolaget Naftasyndikat ett minne blott som snabbt bleknade bort ur svenska folkets medvetande.

Einar Kruse hade haft olika roller i anslutning till officiella sovjetiska affärsintressen i Sverige i 16 år: På handelsdelegationen från 1921, AB Centrosojus från 1923, AB Naftasyndikat från 1928 och Svenska Ekonomiaktiebolaget från 1933. Men karriären och vurmen för stalinismen hade inte tagit slut. Einar fick direkt efter Naftasyndikat på hösten 1937 en nyckelroll som huvudansvarig och ekonomidirektör för SKP. Det var ett logiskt steg. Ingen var bättre lämpad att hantera ekonomin i ett parti med så mycket skumraskaffärer. Den posten innehade han fram till sin pensionering 1958. Som etablerad bankman lyckades Einar Kruse trixa med bokföringen så skickligt att de sovjetiska bidragen inte kunde uppdagas och inte heller vilka resurser som tillfördes olika lokala partiföreningar ute i landet. Einar kände SKP utan och innan eftersom han hade varit aktiv medlem sedan grundandet av SKP 1917 och blev tidigt en nyckelperson i rörelsen.

Efter att Gulf köpt Naftasyndikat blev SKP plötsligt rikt som ett troll. Partiet bytte upp sig från small till extra large i kostymstorlek. En fastigheten köptes på Kungsgatan 84 inklusive möblering, en rad nya tidningar, en skola, flera andra verksamheter, och därtill alla driftskostnader som följde, vilket innebar investeringar som i dagens penningvärde motsvarar många tiotals miljoner kronor. Den troliga förklaringen till den plötsligt förstärkta ekonomi var att SKP fick en stor del av kakan när Naftasyndikat såldes och detta kan bara skett med Einar Kruses hjälp och inblandning. Från hösten 1937 gjorde partiet en rad offensiva satsningar. Ett av Einars första projekt var att bilda Tryckeriaktiebolaget Västermalm. Aktiekapitalet var 90 000 kronor vilket motsvarar omkring 3,5 miljoner i dagens penningvärde. Det var här man tryckte kommunisternas viktigaste tidning Ny Dag.

"Kanske hade Einar Kruse blivit Sveriges motsvarighet till Stalin"

Einar Kruse hade lyckats hålla sig undan den svenska pressens strålkastarljus i nästan tre årtionden. Men så en dag, den 14 april 1948, pryddes Aftonbladets framsida av en riktig krigsrubrik: "Röst ur ett kassavalv styr de svenska kommunisterna." I ingressen stod att läsa följande:

"Den verklige ledaren för Sveriges Kommunistiska Parti är varken partiordföranden Sven-Lasse Linderot eller andrakammargruppens ordförande Hilding Hagberg utan en man, vars politiska roll är helt okänd utanför en liten initierad krets. Maktställningen som reell ledare för kommunisterna tillhör nämligen den person, som har kontrollen över kommunistpartiets tillgångar i form av fastighet, tryckeri och förlagsaktiebolag. Denna ställning äger sedan mer än tio år tillbaka dir. Einar Kruse i Stockholm, vilken sålunda utan överdrift kan sägas vara den verkliga kommunistledaren i vårt land. Han är föga känd utåt, ty dir. Kruse har själv sörjt för att hans verksamhet ägt rum i så diskreta former som möjligt."

Precis som Aftonbladet skrev var Einar föga känd utåt. Ändå hade han vid tidpunkten för publiceringen befunnit sig i SKP:s innersta krets i mer än två decennier. Han var vid tiden fullt sysselsatt med att sköta partiets ekonomi och starta kommunistiska företag. Ofta handlade det om bolag som sålde sovjetiska och andra öststaters undermåliga produkter i Sverige.

Polisen gjorde 1964 en genomgång av affärsverksamheter i Sverige som var kopplade till SKP. Totalt nämndes 182 företag i rapporten! Einar Kruse hade

Einar Kruses (1881-1960) dödsruna i Ny Dag.

Vänsterpartiets sekelskiftesfastighet på Kungsgatan 84 i Sthlm.

Naftasyndikats produkter bringar skyhöga priser på samlarmarknaden idag.

Einar Kruses (1881-1960) dödsruna i Ny Dag.

1/8

haft ett finger med i spelet i de flest av dem. De många företagen fyllde flera funktioner för både Moskva och SKP. Inte minst fick partiet en del av intäkterna från försäljning, filmvisningar, gruppresor och andra verksamheter som företagen ägnade sig åt.

Einar hade startat företag och tryckerier, han hade investerat, bokfört och skött ekonomin för SKP i årtionden. Han hade hjälpt partiet otaliga gånger i dess svåraste stunder. I tre decennier, först på Naftasyndikat och därefter på SKP hade han anställt, arbetslett och avskedat massvis av personer. Einar Kruse måste ha varit den chef som anställt flest aktiva kommunister i Sverige någonsin. Av somliga var han omtyckt, av andra avskydd. Einar var totalitär, av den värsta sorten. Hårdhänt och cynisk. Punktlig och effektiv. Han blev Stalins agent och drev en spioncentral med ett stort svenskt bensinföretag som fasad och använde Moskvas rubel till att förvärva Vänsterpartiets partikansli. Hade kommunisterna tagit makten i Sverige vet knappt gudarna vad en sådan som han hade kunnat orsaka med tillgång till en statsapparats befogenheter och resurser. Kanske hade han blivit Sveriges motsvarighet till Stalin på samma sätt som Quisling blev Norges motsvarighet till Hitler. Man måste ha just detta i åtanke. Även om SKP inte hade en majoritet av svenska folket bakom sig hade historien faktiskt kunnat ta en annan vändning, men så blev det tack och lov inte.

Men det finns dock ett arv som Einar Kruse lämnade efter sig: huset på Kungsgatan 84 i centrala Stockholm. Det är en stor vacker rosafärgad fastighet från 1884. Byggnaden är i socialistisk ägo än idag för här ligger Vänsterpartiets partikansli. Einar var i högsta grad involverad i att förvärva fastigheten 1937, även om hans namn inte formellt står på kontraktet. Vid tiden när köpeavtalet skrevs var han fortfarande direktör på Naftasyndikat och var i full färd att avsluta försäljningen av företaget. Köpeskillingen för huset var 625 000 kronor, vilket motsvarar över 20 miljoner kronor i 2026 års penningvärde. Einar såg till att SKP fick en rejäl slant när Naftasyndikat såldes, på annat sätt kan inte köpet av fastigheten förklaras. Säkerhetstjänstens informatör "herr Svensson" beskrev köpet i en rapport den 24 augusti 1937: "För att inte frågan ska ställas till diskussion varifrån kommunisterna fått sina pengar har man ordnat till med detta. Det ska vara några penningstarka karlar påstår man, jag vet inte vilka, men tydligen är Einar Kruse på Naftasyndikat med..."

SKP-företagen försvann under kalla kriget. Sovjetunionen upplöstes 1991 och SKP blev sedermera Vänsterpartiet. Partiet sägs inte längre vara kommunistiskt, även om det tyvärr finns en del kvarvarande medlemmar som hyser sådana sympatier. Samtidigt bör betonas att partiet aldrig lämnade vurmen för öststaterna, innan dessa kollapsade. Vänstern har haft en otäck förmåga att alltid stå på fel sida av historien i förhållandet till världens mest ondskefulla regimer. Vissa anser att Vänsterpartiet istället borde sälja fastigheten på Kungsgatan 84 i centrala Stockholm och ge vinsten till kommunismens offer -men det lär ju aldrig ske. Man kan undra om dagens vänsterpartister vet om att de sitter i en fastighet köpt av en man som basade för Sveriges största indirekta spionföretag, en stalinist som ägnade sitt liv åt att flytta pengar från Moskva till kommunistpartiet i Sverige i väntan på världsrevolutionen. En man som kanske kan ses som vår tids största landsförrädare men värst är nog ända att var tionde svensk fortfarande röster på detta parti.

Q8: 1983-1999

Kuwait Petroleum Corporation drev en kedja av bensinmackar i Sverige under namnet Q8. Namnet Q8 är något av en ordvits, då det på engelska uttalas ungefär som Kuwait. Den svenska bensinstationskedjan övertogs från Gulf. Numera äger de gemensamt med Oljekonsumenternas förbund (OK) aktiebolaget OKQ8 som förvaltar både OK:s och Q8:s samtliga bensinmackar.

IC: 1926-1969

Bilägarnas inköpscentral, IC, bildades 1926 då föreningarna Droskägarnas Inköpsförening och Bilägarnas Inköpscentral gick samman, vilket 43 år senare ändrades till Oljekonsum-enternas förbund, OK.

OK: 1969-1999

Oljekonsumenternas förbund, OK, har sina rötter i Bilägarnas inköpscentral, IC. 1963 införlivades IC i OK. Namnet Oljekonsumenternas förbund antogs 1969 och OK avancerade till att bli den största bensinförsäljaren i Sverige under 1970-talet.

OKQ8: 1999-

1996 tog OK beslutet att samstationera med Q8 under namnet OKQ8. Detta visade sig vara framgångsrikt och ledde till att man den 1 januari 1999 bildade OK-Q8 AB för att permanent förvalta samtliga bensinstationer gemensamt. Bensinstationerna behöll dock sina gamla separata företagsnamn även under 1999 för att sedan döpas om till det nya gemensamma år 2000.

Standard: 1896-1939

I Sverige ersatte Standard varumärket Pratts för Standard Oils olika svenska dotterbolag från ungefär 1925. Från 1939, fem år efter konsolideringen av dotterbolagen i Svenska Esso AB, ersattes det av varumärket Esso.

Esso: 1939-1986

I Sverige användes ursprungligen Krooks Bensin och senare Pratts och Standard som varumärken för petroleumprodukter från Standard Oil of New Jersey. Dotterbolaget Svenska Esso grundades 1934 och använde varumärket Esso från 1939. Efter det att Svenska Esso köpts av norska Statoil 1986, skyltades de tidigare Esso-bensinstationerna om till Statoil. I Varberg finns ett museum avseende Esso och andra gamla bensinvarumärken.

Statoil: 1986-2016

Norska Statoils bensinstationskedja började etableras i Sverige1986 efter att företaget köpt upp Svenska Esso. 1993 förvärvades Svenska BP som vid tidpunkten hade 240 bensinstationer, vilka namnändrades till Statoil. 2007 köpte Statoil Jets obemannade stationer. Med början i maj 2016 bytte Statoilstationerna namn till Circle K.

Circle K: 2016-

Circle K är ett varumärke för närbutiker och bensinstationer, vilka drivs av kanadensiska Alimentation Couche-Tard. Sedan 2016 finns Circle K i Sverige, efter det att Alimentation Couche-Tard köpt Statoils svenska bensinstationer. Den första Circle K-skyltade stationen i Sverige blev den 3 maj 2016 i Länna/Skogås medan Sundsvall E4 Syd blev i maj 2017 den sista stationen som skyltades om till Circle K.

Shell: 1937-2016

År 1912 bildades oljebolaget Svensk-Engelska Mineralolje AB, vilket namnändrades 1939 till AB Svenska Shell. År 1964 övertog Shell Koppartrans. I december 2009 beslöt Shell att sälja de svenska bensinstationerna. St1:s finska ägare Keele Oy köpte 2010 AB Svenska Shell. 2016 meddelade St1 att de skulle ta över driften av samtliga Shellstationer. Ett långsiktigt arbete inleddes med att märka om Shellstationerna vilket blev klart i december 2025. (Logo: 1930-1948)

Shell: 1937-2016

Shell: 1937-2016

png-clipart-st1-refinery-ab-biofuel-renewable-energy-gasoline-1st-company-text.png

St1: 2015-

St1:s ägare finska Keele Oy köpte i april 2009 samtliga Hydro- och Uno-X-mackar i Sverige samt 40 Jet-mackar i Sverige. I oktober 2010 köpte bolaget Shells 340 bensinstationer i Sverige. Shells varumärke skulle dock fortsätta användas på tidigare Shell-ägda stationer under en lång övergångsperiod. St1 hade 2015 den fjärde största stationskedjan i Sverige och hade den tredje största marknadsandelen av försålt fordonsbränsle.

en-av-de-forsta-lastbilarna-som-1905-byggdes-av-soderbloms-gjuteri-and-mekaniska-55ff84-64

Svensk-Engelska Mineralolje AB: 1912-1939

Svensk-Engelska Mineralolje AB var ett svenskt oljebolag grundat 1912, som år 1939 ombildades till AB Svenska Shell, ett dotterbolag till Royal Dutch Shell. Företaget var en pionjär inom distribution av bensin och oljeprodukter i Sverige och fungerade som ett helägt dotterbolag till Royal Dutch Shell. De är historiskt kända för sina tidiga bensinstationer och depotanläggningar, exempelvis i Stockholms hamn.

Texaco: 1921-1947

Texaco grundades i Beaumont i Texas, USA, 1902 av Joseph S. Cullinan och Arnold Schlaet under namnet The Texas Company.[3] Bolaget blev det första att sälja bensin under samma namn i USA:s samtliga delstater. Texaco bedrev under många år egen försäljning av drivmedel i Sverige. År 1921 tog Texaco över stockholmsföretaget Wahlunds Mineralolje AB och sålde bensin under varumärket Texaco fram till 1947, då bensinstationerna började namnändras till Caltex. (Logo: 1936-1966)

Caltex: 1947-1967

Amerikanske Caltex Oil (namnet bildat av California och Texas) bildades under 1930-talet. Ett samarbete inleddes med Texaco, som även var verksamt i Europa och behövde en samarbetspartner för oljeleveranser till raffinaderierna. På grund av andra världskriget dröjde det till 1947 innan Caltex-skyltarna dök upp i Sverige. I Sverige överfördes Texacos verksamhet i Caltex Oil AB, men 1967 återfördes Caltex europeiska verksamhet i Texaco. Caltex logotyp kan fortfarande skymtas i Sverige, främst i nostalgiska motorkretsar. Det finns flera bevarade Caltex-mackar i Sverige, bland annat i den byggnadsminnesförklarade bensinstationen i Mörarp, samt de i Berg i Småland, i Älvsbyn och i Långshyttan.

Texaco: 1967-1996

Caltex bytte 1967 tillbaka till det ursprungliga namnet Texaco. År 1994 köptes Texaco-mackarna av OK Petroleum. År 1996 bytte OK Petroleum inklusive Texaco-stationerna namn till Preem. År 2001 köptes Texaco av Chevron.

(Logo: 1966-1981)

Texaco: 1967-1996

(Logo: 1981-1996)

Preem: 1996-

Sedan 1994 ägs Preem av den etiopisk-saudiske företagsledaren Mohammed al-Amoudi. Preem arbetade fram till 1996 under namnet OK Petroleum. År 2019 låg omsättningen på 96 miljarder kronor och det operativa resultatet på 1,7 miljarder kronor. Inklusive partner och återförsäljare arbetar över 3 000 personer under Preems varumärke.

Naftasyndikat: 1928-1937

Naftasyndikatet, var ett svenskt/ sovjetiskt bensinbolag verksamt 1928 till 1937 med flera hundra bensinmackar i Sverige. Naftasyndikat hade svensk ledning, knuten till Sveriges kommunistiska parti och med kopplingar till Moskva och den Sovjetiska handelsdelegationen i Stockholm. Naftasyndikat bekämpades med beskrivning av dess bränsle som "bolsjevikbensin". Naftasyndikat såldes 1937 till amerikanska Gulf som därmed påbörjade sin bensinförsäljning i Sverige.

Gulf: 1937-1986

Gulf lanserades i Sverige år 1937 efter köpet av Naftasyndikat och när företaget var som störst hade man över 4000 försäljningsställen i landet. Under början av 1980-talet fördubblades bensinpriset och många bensinmackar från olika bolag lades ner på grund av bristande lönsamhet. När den amerikanska ägaren till slut drog sig ur den svenska marknaden, 1983, hade antalet mackar sjunkit till 536, de köptes 1986 av det statliga kuwaitiska bolaget Kuwait Petroleum International. (Logo: 1920-1960)

Gulf: 1937-1986

Gulf: 1937-1986

Gulf: 2007-

Gulf återkom till Sverige 2007. Det var den norske riskkapitalisten Christen Ager-Hanssen som, då det amerikanska moderbolaget Gulf hade gått samman med SOCAL, köpte rättigheterna till namnet för den svenska marknaden.

Din-X: 1962-

Din-X startades 1961 i Helsingborg, där huvud-kontoret fortfarande ligger. Bolaget startades av danskarna Peder och Vitta Lysgaard samt Johannes Jensen och registrerades i Sverige den 28 sept 1962. Den 1 mars 2021 såldes bolaget till Pioneer Investor AS, ett norskt-svenskt konsortium. Din-X har cirka 200 stationer och affärsidén är att samarbeta med lokalt starka handlare, som till exempel bilverkstäder eller lanthandlare, och på detta sätt få en närhet till kunden.

Nynäs: 1930-1981

I februari 1928 började Sveriges första raffinaderi byggas i Nynäshamn och i december startade driften. Grundaren var Axel Ax:son Johnson. Han var skeppsredare och industriidkare och hade ett behov av såväl dieselolja till sina fartyg som asfalt till sitt vägbyggnadsföretag. I början av 1970-talet var Nynäs ett svenskt familjeägt oljebolag utan långtidsavtal om leveranser av råolja. Så länge priset på råolja var lågt och stabilt var det inget problem, men när de båda energikriserna drabbade världen hamnade Nynäs i en allvarlig kostnadskris. Räddningen blev att överge bränslemarknaden och fokusera på ett fåtal specialprodukter, vilket krävde marknadsinbrytningar utanför Sverige. Första steget i den nya strategin togs 1981 när samtliga bensinstationer och de dotterbolag som sålde eldningsolja avyttrades till Shell.

Nynäs: 1930-1981

Bilisten: 1981-

Bilisten är ett svenskt bensinstationsföretag med ca 240 stationer. Företaget grundades 1980 och köptes av Shell 1985. Har framför allt bensinstationer på mindre orter. Det övertogs senare av Scandinavian Trading Company inom Volvokoncernen. 2008 köpte Qstar Bilisten och har sedan dess skyltat om vissa stationer till Qstar.

Koppartrans: 1947-1963

Koppartrans var ett svenskt bensinbolag som grundades i Göteborg 1947. Namnet Koppartrans kommer av Stora Kopparberg (Stora Enso) och rederiet Transatlantic. Koppartrans var ett av Sveriges vanligaste bensinvarumärken under 1950- och 1960-talet, men försvann efter att Shell köpt företaget 1963. Symbolen, det eldssprutande heraldiska djuret Koptra skapades av den österrikiske formgivaren Fritz Rücker. Den syftar på raffinaderiets eviga låga, i vilken förbränns överskottsgaser som bildas vid processen och är svåra att ta tillvara. Koppartrans satsade på genomtänkt design och mycket reklam. Förutom broschyrer och reklamblad, gjordes mängder av nyckelringar, kartor och andra reklamprodukter. Bensinmackarna var också ofta arkitektoniska och futuristiska skapelser. En Koppartransmack fanns länge bevarad i värmländska Hämnäs.

Mack: 1972-1989

Mack köpte sin bensin från BP:s raffinaderi Göteborg. Automat-stationerna Mack gjorde succé efter oljekrisen 1974 genom att erbjuda bensin som var tre öre billigare per liter. Den 1 juli 1989 överlät Svenska BP sina 207 Mack-stationer till Uno-X, som därmed fördubblade sin svenska marknadsandel. Överlåtelsen berodde på att internationella BP, med huvudkontor i London, ville koncentrera verksamheten på stora och kompletta anläggningar som inte bara sålde bensin utan även erbjöd kiosk, butiker och ibland restauranger. Mack passade inte in i den verksamheten.

Qstar: 1990-

Qstar är en svensk kedja av bensinstationer med säte i Norrköping. Kedjan startade år 1990 av Claes Bergström med en bensinstation i Östra Husby utanför Norrköping.

Qstar finns endast i Sverige och då främst på mindre orter och på landsbygden, men även i vissa större städer. Huvudkontoret ligger i Norrköping. Qstar köpte 2008 Bilisten och 2010 Pump och har nu sammanlagt omkring 400 bensinstationer i Sverige. Qstar hade 2012 den femte största stationskedjan i Sverige och hade också den femte största marknadsandelen av försålt fordonsbränsle.

Maxi: 1970-1978

Maxi var en bensinstationskedja som grundades i början av 1970-talet i Västergötland av Kurt Nordström. Kedjans affärsidé var att sälja billig bensin genom automat-stationer. Maxi motarbetas av de befintliga aktörerna på marknaden och Maxi kunde genom det inte köpa bensinpumpar via officiella leverantörer, utan fick i regel köpa dem begagnat. År 1978 såldes kedjan till ARA-bolagen, som i sin tur lanserade namnet ARA-Jet. ARA-Jet blev senare enbart JET. Trots att kedjan upphörde 1978 fanns det år 2013 i Hällingsjö i Västergötland, en bensinstation skyltad som Maxi

ARA/ Jet: 1978-2014

Jet i Sverige har sina rötter i lågpriskedjan Maxi, som oljeimportören ARA-bolagen köpte 1978. Bolaget använde i början varumärket ARA, och etablerade – utöver de befintliga Maxi-stationerna – sin första station 1978 i Göteborg. Efter det att ARA-bolagen köpts av Conoco namnändrades bolaget till Jet. Statoils köpte år 2008 Jet-stationerna men 2012 sålde man samtliga bensinstationer till kanadensiska Alimentation Couche-Tard. I början av april 2014 omskyltades tidigare Jet-stationer i Sverige till Ingo.

Ingo: 2014-

Ingo är ett varumärke för fordonsbränsle i Sverige som ägs av kanadensiska Alimentation Couche-Tard, som också äger Circle-K. I april 2014 fanns det totalt 213 Jet-stationer som skyltades om till Ingo. I maj 2015 var samtliga automatstationer under varumärket Statoil omskyltade. Efter tillskottet av de nya stationerna blev Ingo en ledande automatstationskedja i Sverige, med totalt 232 automatstationer.

Ingo: 2014-

Ingo ägs av kanadensiska Alimentation Couche-Tard, som också äger Circle-K. Ingo lanserades som varumärke i Sverige i april 2014 och hade då drygt 250 stationer. I maj 2015 var samtliga automatstationer omskyltade från Jet till Ingo och Ingo blev en ledande automatstationskedja i Sverige, med totalt 232 automatstationer.

BP: 1924-1996

British Petroleum. Svenska BP övertog med tiden mackar från Murco och automatstationskedjan Mack. Genom att köpa upp Murphy Oil på 1970-talet, hade BP kommit in på USA-marknaden. Murphy Oil fanns då redan på den svenska marknaden med Murco-kedjan av bensinstationer medan lågpriskedjan Mack var ett dotterföretag till Murco. Den 30 september 1993 såldes BP till norska Statoil. BP försvann helt som bensinstations-märke i Sverige 1996. (Logo: 1947-1961)

BP: 1924-1996

BP: 1924-1996

Uno-X: 1958-2009

Uno-X grundades 1958 i Herning på Jylland i Danmark. 1996 har kedjan 350 försäljningsställen i Sverige när det säljs till Norsk Hydro som 2007 går samman med Statoil och alla Uno-X stationerna läggs i ett separat dotterbolag. Statoil säljer i april 2009 dotterbolaget till det finländska St1.

Mobil: 1955-1984

Mobil Corporation var ett stort amerikanskt företag inom petroleumbranschen som fusionerades med

Exxon Corporation 1999 och blev Exxon Mobil Corporation som är idag världens största icke-statliga petroleumbolag. Mobil Corporation rankades som det näst största petroleumbolaget i USA och hade då 15 500 bensinstationer och 19 olje-raffinaderier i tolv länder världen över. Norsk Hydro övertog Mobils svenska bensinstationer 1984/85.

Hydro: 1985-2009

I Sverige introducerades Norsk Hydro år 1985 som varumärke, detta i samband med att Hydro övertog Mobils samtliga bensinstationer i Sverige. År 1996 växte stationsnätet ytterligare, då Hydro köpte svenska Uno-X. I september 2007 meddelades att Statoil/ Hydro planerade att köpa Conoco Philips stationsnät, JET, i Sverige. Som ett villkor för att genomföra affären kom Hydro att försvinna som bensinstation i Sverige under hösten 2009. Samtliga 118 stationer såldes till finländska St1.

Fina: 1955-1984

Petrofina S.A. tidigare Compagnie financière belge des pétroles, var Belgiens största petroleumbolag och det femtonde största oljebolaget i världen före fusionen med franska Total S.A 1999. Företaget grundades 1920 av bröderna Fernand- och Hector Carlier, och Aloys Van de Vyvere. Petrofina drev bland annat bensinstationer i Sverige mellan 1955 och 1984, då stationerna övertogs av SP -Svenska Petroleum AB.

Murco: 1961-1975

Murco var ett amerikanskt bensinbolag som fanns i Sverige genom Svenska Murco Petroleum AB mellan åren 1961 och 1975. Det amerikanska bolaget Murphy Oil Corporation etablerade sig i slutet av 1950-talet i England under namnet "Murco". Därefter startades verksamhet även i Sverige med säte i Göteborg. 1975 köptes Murcos svenska verksamhet upp av BP och bensinstationerna bytte namn till BP.

Tapp: 1976-2009

Tapp var ett varumärke för fordonsbränsle i Sverige, vilket var knutet till Ica. Den första Tapp-bensinmacken öppnades i april 1976 i Brattås på Orust av Ica-handlaren Rune Carlsson. Han hade själv föreslagit varumärkesnamnet.

År 1996 sålde 150 Ica-butiker bensin under varumärket Tapp. År 2008 var de bara 53. Efter 2009 upphörde varumärket att användas för bensinförsäljning då Ica bildade ett gemensamt försäljningsbolag med Statoil.

SP: 1984-1986

Svenska Petroleum AB bildades 1974 som ett kommersiellt instrument för svenska statens oljepolitik efter ett beslut i Sveriges riksdag. Det var ett helägt statligt företag genom Statsföretag och Statens vattenfallsverk. Företaget köpte 1984 Svenska Fina AB. År 1986 bildades OK Petroleum AB av Oljekonsumenternas förbund, Svenska Petroleum AB och Neste varvid SP efter bara två år gick upp i OK.

Har Du fotografier, bilder, berättelser, anekdoter eller annan information om Naftasyndikat? Kontakta oss gärna och delge Din berättelse!

(Mail)