Kirunasvenskarna

Kirunasvenskarna.

Den svenska arbetarrörelsens tysta tragedi.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

Stämpel9_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

"Svenskar lockades emigrera till kommunismens nya utopiska paradis men istället sattes de i arbetsläger, avrättades eller försvann spårlöst..."

Visste du att under 1930-talet -när svenska folket fortfarande vände blickarna västerut för att finna lyckan om en bättre framtid i Amerika- så valde tusen svenskar att istället blicka öster ut, mot det nya utopiska socialistiska mönsterlandet; Sovjetunionen?

Ivrigt påhejade av kommunister och en sann politisk övertygelse skulle de tillsammans bygga upp det klasslösa kollektiva paradiset. Fattiga arbetslösa och hungrande svenskar fick bidrag av staten för att de skulle få råd att bege sig österut. De lovades arbete, mat, fina bostäder och gratis sjukvård och utbildning för hela familjen, men deras dröm om ett kommunistiskt paradis förvandlades snabbt till ett diktatoriskt helvete. Istället hamnade de i de ökända sibiriska Gulag-lägren, många avrättades med ett nackskott och andra bara försvann utan att efterlämna sig ett enda livstecken...

Årtionden senare när kommunismens fall i Sovjetunionen var ett faktum lyckades ett fåtal av dessa svenskar, nu på ålderns höst, återvända hem till Sverige för att berätta vad som verkligen hände med de svenska emigranterna - men då skulle allt tystas ned! Varken ryska staten eller det ledande kommunistiska partiet i Sverige ville att sanningen skulle komma i fram. De återvändande tvingades till tystnad och de blev illa ansedda av vänsterfolk som såg ner på dessa återvändare som landsförrädare. De hade förrått Sverige, de hade förrått Sovjetunionen och de hade förrått den kommunistiska ideologin.

Det var först runt millenniumskiftet som den svenska journalisten Kaa Eneberg på allvar började gräva i de tusen svenskarnas livsöden och det hon fann var en kuslig, otäck och brutal värld bakom järnridån. Vad hon också fann var att ett svenskt politiskt parti medvetet under alla dessa år mörkat vad man faktiskt visste om de svenska emigranterna. Detta är berättelsen om de tusen svenskar som hade förhoppningar om en bättre framtid men som istället hamnade i svält, slaveri och ett blodtörstigt skräcksamhälle. Detta är en berättelse som ytterst få svenskar idag känner till. Detta är en berättelse vi än idag inte ska tala högt om, för detta är berättelsen om; Kirunasvenskarna.

Kirunasvenskarna Del 1:

00:00 / 38:51

Kirunasvenskarna Del 2:

00:00 / 45:43

Från mitten av 1800-talet fram till andra världskrigets början emigrerade 1,5 miljoner svenskar, vilket motsvarar cirka ¼ av Sveriges hela befolkning. Främsta orsakerna till migrationen var fattigdom, svält och missväxt. Kulmen nåddes mellan 1880-1920 då en miljon lämnade Sverige. De allra flesta, ca 90%, lämnade Sverige för en ny framtid i det stora landet i väst; Amerika. Mindre känt är att andra svenskar valde att emigrera till Kanada och Argentina medan vissa tog sig hela vägen till Australien och Nya Zealand för att söka lyckan. Något som dock suddats ut ur vår migrations-historia är de cirka tusen svenskar som valde att blicka österut mot det nya utopiska klasslösa framtidssamhället i den då nybildade staten Sovjetunionen.

Framtiden för befolkningen i norra Sverige fanns i järnmalmen. Runt 1890 hade gruvingenjörer och finansiärer grävt och sprängt och slitit i berget Kiirunavara och mitt ute i ingenstans hade man till slut hittat det svarta guldet - järnmalmen! Under 1920-talet drar gruvdriften igång på allvar och den nya industrin drar till sig fattiga arbetslösa landsbygdsbor som en pulserande magnet. Arbetslösheten och fattigdomen var stor i hela Sverige under denna tid och inspirerade av den ryska revolutionen drömde många om arbete och ett bättre liv i det nya landet i öst. Det kommer dock inte dröja särskilt länge förrän framtidsutsikterna i Sverige mörknar ytterligare för plötsligt kraschade allt!

Det är en torsdag, närmare bestämt torsdagen den 24 oktober 1929. "Den svarta torsdagen"! Dagen då den amerikanska börsen kraschar vilket leder till fattigdom och arbetslöshet i hela världen, vilket senare kom att kallas "den stora depressionen". Den ekonomiska krisen märks inte bara i USA, den får allvarliga konsekvenser i hela världen, inte minst i Sverige, och där den svenska gruvindustrin i norr drabbas allra hårdast. Men i de kommunistiska kretsarna firas börskraschen. De skålar och hurrar för att kapitalismen är död! I deras värld är börskraschen ett tecken på att kapitalism inte fungerar och ytterligare ett argument att stärka tron på den egna kommunistiska ideologin, men även om de firar så blir även de svenska kommunisterna påverkade av arbetslösheten. Särskilt inom gruv- och skogsindustrin i norr är det många som blir av med sina jobb och vardagen blir helt plötsligt mycket svårare att klara av.

"Norrskensflamman rapporterar dagligen om de nya sovjetiska framstegen"

Under 1930-talet sköljer en röd politisk våg över Norrbotten. Många tror sig bevittna slutet för det kapitalistiska samhället och istället sätter man sin tilltro till det kommunistiska samhället. Under arbetslösheten blir just kommunismen det starkast lysande hoppet för många människor.

Sveriges Kommunistiska Parti -SKP- har ett starkt stöd, främst i norra Sverige där arbetsvillkoren är extra hårda. Det är genom kommunisternas tidning Norrskensflamman som man först får upp ögonen vad som är på gång i den nybildade staten Sovjetunionen och vars ledare Joseph Stalin har påbörjat en rekryteringsprocess för att bygga upp sin kommunistiska stormakt. Han behöver arbetare från alla länder som är hängivna kommunister och som är villiga att arbeta hårt i utbyte mot ett rättvist och klasslöst liv.

För de migranter som ansluter sig till uppbyggandet så utlovas, förutom arbete och gemenskap, även gratis sjukvård och gratis utbildning. Inom den kommunistiska rörelsen runt om i Sverige väcks drömmen om Sovjetunionen. I vissa kretsar växer den sig så stark att men börjar prata om en "ryssfeber" och för de förväntansfulla svenska kommunisterna som är sugna på att åka dit är det ett självklart beslut.

Kommunistpartiet förkastar idén att socialdemokraternas reformer kan skapa ett bättre liv för arbetarklassen och det gör även Norrbottens gruvarbetare. Istället

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

1/6

inspireras man av revolutions landet i öst där Josef Stalin börjat bygga en ny utopisk arbetarstat. Norrskensflamman rapporterar dagligen om de nya sovjetiska framstegen och framför allt beskriver man Sovjetunionen som landet utan arbetslöshet. Stalin börjar annonsera efter utländsk arbetskraft som ska hjälpa till och förvandla Sovjetunionen från ett fattigt jordbrukssamhälle till en rik industrination. Produktionen ska dubblas och konsumtionen skjuta i höjden och till sin hjälp behöver han arbetare från västliga industrinationer.

I Norrbotten och främst i Kiruna börjar Stalins agenter värva arbetslösa svenskar som hade en kommunistisk tro. Dessa värvare rörde sig fritt i samhället och höll tal på danser, på gatorna eller i Folket Hus där de berättade om det fantastiska paradiset i öst. Arbetarna erbjöds semester och 8 timmars arbetsdag, fri utbildning och gratis resor hem till Sverige när de så önskade. Rättigheter och förmåner en svensk arbetare inte ens kunde drömma om. Det var så attraktivt så det var långa köer till rekryteringsbyrån. Det handlar om medverkandet av uppbyggandet om det förlovade kommunistiska samhället, att äntligen få se den ideologi, som de så länge läst och diskuterat om, nu äntligen skulle bli verklighet. I Kiruna stiger ryssfebern och varje kväll fylls stadens möteslokaler av ungdomar som dansar, sjunger Internationalen och andra röda kampsånger. Den skimrande sovjetbilden och arbetarparadiset lockar inte bara fattiga gruvarbetare, den sprider också sitt ljus över Norrbottens mer välbeställa familjer. Fler och fler börjar nu på allvar fundera över beslutet att lämna Sverige och emigrera österut mot en ljus, rättvis och klasslös framtid.

"Man sjunger Internationalen, folk gråter av lycka och röda flaggor vajar överallt"

När kommunistpartiet SKP ordnade visum och lovade en privilegierad tillvaro i det västra sovjetiska området -Karelen- så var det många, framförallt från Kiruna och övriga Norrbotten som hakade på och reste. Migrationen till Karelen hade dels en ideologisk bakgrund men var framför allt en lösning född ur fattigdom och desperation.

Tusentals svenskar krävde att de svenska myndigheterna skulle hjälpa till med att ordna arbetsmöjligheter i Sovjetunionen. Då regeringen först sade nej blev det SKP som blev den förmedlande länken. Den 18 Juni 1931 rapporterar Norrskensflamman från Kiruna järnvägsstation när det är dags för de första svenskarna att fara österut mot en ny ljusare framtid.

Tidningen skriver om trängseln när tusentals människor vill spontan-trycka händerna på de första resenärerna innan avfärd. På tidningens förstasida står det: "Tio allvarliga arbetare i kostym" och i tidningen intervjuas en av resenärerna. Avresan från Kiruna är en stor folkfest i staden. Överallt trängs människor, man sjunger Internationalen, folk gråter av lycka och röda flaggor vajar överallt på tågstationen. Någon skriker på skämt "-Kommer ni hem blir ni skjutna!".

Det var en grupp svenskar om 30 personer, som med hjälp av SKP och sovjetiska rekryterare på plats i Kiruna, som denna dag fick emigrera som den första grupp svenskar mot Sovjetunionen. De skulle efterföljas av hundratals

Norrskensflamman

"Kommunism är frihet"

Norrskensflamman

1/4

svenska kommunister från hela Sverige, med röda ideologiska drömmar, som följde efter när tron och livsvillkoren släcktes i Sverige. Människor från hela Sverige -Stockholm, Göteborg, Höganäs och Västervik- men de kom alla att senare i historien för evigt bli kallade för "Kirunasvenskarna". När tåget rullar ut från tågstationen i Kiruna mot Finland för vidare förd mot Sovjetunionen har de trettiotalet svenskar ingen aning om vilken mardröm de färdades mot, för denna dag börjar ett mörkt, tragiskt och nedtystat kapitel i den svenska historien. Drömmen om kommunismen och Sovjetunionen ska visa sig vara något helt annat än vad de tänkte sig. Vilket fruktansvärt tragiskt öde dessa gick till mötes vet vi än idag väldigt lite om...

Efter de första pionjärernas avresa i Juni 1931 lämnar familj efter familj Sverige för ett nytt och bättre liv i Sovjetunionen. De tar sina barn ur skolan, packar sitt bohag och vinkar adjö till Sverige. Familjer som inte själva haft råd med biljetten har av Kiruna kommun fått start pengar, de så kallade resebidragen på 100 kronor per person (ca 4000 kr idag) vilket också är ett sätt att mildra arbetslösheten. Första anhalten på den Sovjetiska sidan blir staden Leningrad. De körs till hotell Astoria, ett lyxhotell från tsartiden och bland förgyllda speglar och gnistrande kristallkronor bjuds de på en schangtil välkomstmiddag. De presenteras för en rysk tolk som ska hjälpa dem vidare österut till landsbygden i Karelen, området strax öster om Finland dit majoriteten av Kirunasvenskarna först placerades.

Den nya sovjetiska staten vill få de nya svenska arbetarna att känna sig som hemma och de ska få vad man beskriver som "utländsk standard" och de får flytta in i lite finare arbetarbostäder jämför med den övriga ryska befolkningen. Dessutom får de en alldeles egen matbutik, en butik som säljer utländska varor endast för utländska partimedlemmar. Och förutom dessa privilegier blir många svenskar satta på chefspositioner i arbetet. Barnen sätts i kommunistiska skolor där de drillas hårt i den röda ideologin. De hårda reglerna ska göra barnen till goda sovjetiska medborgare, de ska bli bildade, kamratliga, arbetsamma och utplåna alla sina individualistiska känslor som avundsjuka, girighet och egoism. Det första intrycket av deras nya land är överväldigande men snart inser de att allt bara är en falsk kuliss. Jämställdhets idealen glöms bort i socialismens namn och riskerna med privilegierna ska snart visa sig för systemet skapar en grogrund för angiveri, som det blir lätt att uppmuntra ryssarna till.

"Plötsligt förvinner papporna till barnen, en efter en..."

Svenskarna kommer främst att arbeta i Karelens huvudstad Petrozavodsk, i Kondopoga och i den strategiskt viktiga staden Uhtua, inte långt från finska gränsen. I Petrozavodsk ska svenskarna bygga nya avlopp som ska ersätta de gamla jättelika stinkande träkonstruktionerna för avfall som misspryder och sprider ohälsa. De leriga gatorna i staden ska ersättas med gatsten och många ska sättas i arbete i de stora fabrikerna som tillverkar traktorer, stridsvagnar och skidor.

I Kondopoga arbetas det vid pappersbruket samt att man ska bygga upp staden med ett stort värmeverk, även skolor, bostäder och kulturhus ska uppföras. i Uhtua (n.v. Kalevala) blir svenskarnas främsta uppgift att bygga en 18 mil lång väg till hamnstaden Kem vid Vita Havet. Männen biter ihop och sätter igång med hårt kroppsarbete medan kvinnorna får dra det tunga lasset med att skaffa mat och kläder och hantera barnens besvikelser.

Svenskarna tvingas ändå -trots löften- bo i dåliga träbaracker. Oftast är det bara njugga avbalkningar i stora rum fyllda med folk och ohyra. Det blir en stor chock för många och utanför klafsar människor omkring i lervälling. Kyla och svält gör livet svårt och ohyra som kackerlackor, råttor och löss sprider sjukdomar som leder till hög spädbarnsdöd. Otaliga barn dör i ren svält, andra i barnsjukdomar som varit triviala i Sverige. Barn-begravningar med torftiga papplådor hör snart till vardagen. Inte alla har ens ett vitt skynke att svepa

pappkistan med. Efter hårda, långa och arbetsamma dagar ägnas kvällen åt obligatorisk skolning i kommunismens lära. Den skall motivera arbetarna till ökade insatser och till vaksamhet mot fascister och sabotörer. Det gäller att få alla i rätt tankebanor, enligt kommunistpartiets diktat.

Utöver alla praktiska problem finns det de som påstår att Stalin och partitoppen i Moskva lever i rikedom och överflöd på folkets bekostnad. De värsta kritikerna säger att kommunismen inte alls är för folkets bästa, tvärtom är det en diktatur som ska göra makten rik och det till vilket pris som helst. Det börjar gå rykten om straff-läger, hemska platser dit 100 000-tals människor blir skickade - också de som är helt oskyldiga. Misären och svälten är utbredd i landet och Joseph Stalin tar till allt brutalare metoder i jakten på en syndabock. Stalin som styr Sovjetunionen med järnhand håller på att misslyckas med sitt storslagna kommunistiska projekt. Syndabockar behövs för alla misslyckade produktionsplaner, och utlänningarna som kommit för att bygga upp det nya industrisamhället blir perfekta måltavlor som "spioner" eller "sabotörer". Strålkastarskenet riktas mot Kirunasvenskarna. Varje misstag, varje eftersläpning i produktionen eller oförmåga att fylla produktionskvoten blir till "sabotage".

Svenskarna märker snart att allt inte står rätt till i de byar dit de tvingas bosätta sig. All brevkorrespondens med Sverige upphör vilket de inte får reda på. De undrar varför släktingarna hemma i Sverige slutat skriva brev och misstänker att deras egna brev aldrig kommit fram. De blir helt isolerade från omvärlden och får bara läsa ryska propagandatidningar. I de områden runt Karelen dit många svenskar emigrerade börjar nu många påstådda "sabotörer" och "spioner" tillfångatas för att föras till straff-läger i Sibirien. Plötsligt förvinner papporna till barnen, en efter en och rädslan att bli bortförd sprider sig bland svenskarna. Och det gör också misstänksamheten mot alla personerna runt omkring som när som helst kan ange sin arbetskamrat eller sin granne till den fruktade säkerhetspolisen NKVD för att själva bli belönade av staten. [NKVD = Narodnyj Komissariat Vnutrennich Del. Idag heter organisationen KGB]

"Sedan kom polisen, avrättade personen och som tack fick angivaren överta den avrättades hus"

Kirunasvenskarna hade arbetskontrakt på några år och kunde därefter resa hem igen strax innan kontraktet gick ut, men en del var så blinda och ivriga idealister att de direkt ville bli sovjetiska medborgare. För dessa gick det illa eftersom de då fråntogs de privilegier som utländska arbetare hade och plötsligt var de som övriga ryssar. För de som fortfarande hade kontraktet i sin hand betydde detta inget. Det räckte med att du anklagades för något så var ditt kontrakt lika plötsligt ogiltigt, och hade du ett ogiltigt kontrakt blev barnens papper också ogiltiga. Familj efter familj blev nu fångade i Sovjetunionen utan möjlighet att få återvända hem till Sverige.

Under åren 1936-1939 tar Stalins hänsynslösa terror fart på allvar. Stalins utrensningar som även har kallats ”den stora utrensningen” eller ”den stora terrorn” var massiva förföljelser av vad man kallade för "statsfiender". Miljontals människor -allt från högt uppsatta militärer till bönder och vanliga medborgare- misstänktes vara sabotörer, spioner, fascister eller kontrarevolutionärer. Dessa "statsfiender" arresterades och torterades, de flesta skickades till arbetsläger, avrättades eller bara försvann...

I terrorns skräck växer ett angiverisystem fram där man kunde ange en granne som bodde lite bättre till NKVD. Någon dag senare kom polisen, avrättade personen och som tack fick angivaren överta det lite finare huset. Detta ledde till att de som hade det lite bättre, som till exempel Kirunasvenskarna, angavs i

Josef Stalin 1878-1953

Karta över de största Gulag-lägren i Sovjetunionen under sent 30-tal

1/8

stor utsträckning av de fattigare ryssarna. Ofta fungerar ryssar som angivare mot vissa favörer då ryssarna länge tvingats se på hur mycket bättre Kirunasvenskarna lever än de själva. Problemet blev sedan att när man övertog ägodelarna för den man angett blev risken att man själv blev angiven av någon som hade det sämre.

Oftast kommer NKVD om nätterna för att tillfångata männen i deras bostäder vilket gör att de svenska männen måste gömma sig i skogen om nätterna. Men förr eller senare tillfångatas de, döms till döden, avrättas med ett nackskott eller bara försvinner spårlöst. Efter arresteringarna av familjefadern är det regel att hustrun och barnen tvingas bort snabbt för att ge plats åt angivaren och dennes familj. Alla de familjer där fadern tagits av polisen så tvingas övriga i familjen, mor och barn, flytta till speciella arbetsläger just för faderlösa utländska familjer. Barnen får sin faders straff i arv och döms som landets fiende och kan därför aldrig lämna landet, de är nu livstidsfångar i Stalins kommunistiska diktatur.

Då "den stora terrorn" slår till 1936 drabbar den svenskarna hårt. Stalin-regimen skriver terror-ordern, den fruktade paragraf 58 i brottsbalken om statsfientliga brott. Skärpningen innebär dödsstraff för tolv brott även för barn fyllda tolv år. Redan två dagar efter terror-ordern visar NKVD i Karelen sin effektivitet genom att döma 31 människor till arbetsläger och 22 till arkebusering. Några av dem är svenskar. Centralt i Moskva bestämmer man att NKVD ska fängsla och avrätta en viss kvot i varje räjong (område/ kommun) De anger hur många som ska arresteras, föras till Gulag eller avrättas. I Karelen har man bestämt att 1200 människor ska avrättas - varje månad!

Arresteringarna sker med stort godtycke eftersom en order alltid måste utföras snabbt. Om den eftersökte var borta vid arresterings tillfället griper polisen en granne eller en förbipasserande ("lapanka") istället då kvoten måste uppfyllas. Alla folksamlingar var förbjudna. Om två personer påträffades med att samtala, kunde båda utfrågas vad de talade om. Om berättelserna inte till 100% stämde överens greps båda och fördes bort mot ett okänt öde. Om det är arbetsplatsen som NKVD slår till mot kan den sjukskrivne undgå arrestering men då kan man gripa någon annan som inte ens finns med på den i förhand uppgjorda dödslistan. En Kirunasvensk berättade att hon hört ett barn berätta att hennes far försvann för det "fattades sex procent av kvoten". Det är ofta arbetsledarna som tvingas göra upp listorna till NKVD över folk de ska gripa. Det är vanligt att folk på arbetsplatserna pekar ut varandra som brottslingar. Belöningen för angiveri kan vara några rubel eller löfte om att ta över "sovjetsfiendens" bostad. Då gruppcheferna inom NKVD också ville visa sig duktiga brukade man ofta gripa några fler utöver den fastställda kvoten...

"Forskare tror att det rör sig om 62 miljoner människor som arresterades och försvann"

Detta angiverisystem ledde till en skräck där ingen kunde lita på någon vilket var ett sätt för Stalin och kommunist topparna i Moskva att behålla makten då ingen vågade prata nedsättande om regimen. Angiveriet är ett effektivt terrorvapen från Stalin och kommunistledningen i Moskva. Terrorn skall också märkas överallt. Varje arbetsplats, varje institution, varje skola ska drabbas. Ingen ska leva i okunskap om att NKVD har all kontroll och makt. Det är med NKVD i olika skepnader - som polismakt, domare och skarprättare som Kirunasvenskarna möter övermakten. NKVD arresterar, fängslar, torterar, dömer och slutligen arkebuserar folk. De sköter också transporterna till och från alla Gulag-läger.

Vid utgången av 1938 har redan 11000 människor avrättats bara i Karelen. Siffrorna för hela Sovjetunionen varierar men idag tror forskare att det rör sig runt 62 miljoner (officiell siffra: 61 911 000) människor som arresterades, sattes i Gula-läger, avrättades eller bara försvann spårlöst mellan åren 1917-1987.

Stalinterrorns offer finns idag i Karelens alla massgravar. Men dessa massgravar är inga välbesökta turistmål såsom Bergen Belsen eller Auschwitz. Ryssarna och lokalbefolkningen skäms över sin blodröda historia. En massgrav hittades i ett sandstag utanför staden Petrozavodsk. När man långt senare behövde sand till det intilliggande asfaltverket kom grävmaskiner och hjullastare och fraktade bort sanden. Med i sanden finner man klädrester och sklettdelar men man

Minnessten vid ingången till Sandarmoh

Sandarmoh

1/9

brydde sig inte. De blottade sanddynorna bar tydliga tecken på rester av tyg, persedlar och annat som tyder på många oupptäckta människooffer. Först 1991 blev det ett stopp att hämta sand men då mest för att sanden började ta slut. Idag finns inget som visar att här låg en massgrav.

Den första färdigställda och helgade massgraven som gjorts till minneslund i Karelen heter Sandarmoh och invigdes 1997. Till Sandarmoh fördes misstänkta med bakbundna händer oftast i långa rader. Avrättningen skedde med nackskott, en efter en och sedan skyfflades massgraven igen med sand. Någon tid att dokumentera gjordes oftast inte av NKVD men ändå har man i arkiv funnit att det lär finnas 11 000 offer från 57 olika nationaliteter bara i denna massgraven. Man har hittat namn på ca 40 svenskar men mörkertalet är enormt. En annan massgrav är Krasnij Bor nära sjön Onega. Här har man hittat rester av de vodkaflaskor som arkebuserings patrullen stärkte sig med innan avrättningarna och de köttkonserver varje NKVD-soldat fick som belöning efter varje avrättning. Man tror idag att massgraven innehåller 20 000 avrättade offer men allt som minner av vad som en gång skedde här är en liten anspråkslös minnesstod. Massgravarna stäcker sig som ett pärlband från norr till söder genom hela Karelen. Hur många de egentligen är och hur många som ligger i gravarna får vi aldrig veta då den ryska regimen aldrig varit intresserade av att gräva upp sitt mörka förflutna.

Innan andra världskriget bryter ut återvänder ett tjugotal av Kirunasvenskarna till Sverige när arbetskontraktet gått ut. De kommer tacksamma över att de har livet i behåll men med krossade drömmar, men de flesta håller ändå fast vid sin tro på Sovjetunionen och har kvar sin lojalitet mot kommunismen, detta trots de flesta kom hem utblottade och i Karelen sett både svält, fattigdom och tvångsförflyttningar. De återvändare som nu öppet börjar berätta om hur det egentligen var i Sovjetunionen får det inte lätt i Sverige. De utesluts ur kommunistpartiet, de anklagas för att vara lata och de smutskastas och förlöjligas i tidningen Norrskensflamman. Till exempel raljerar chefredaktören Hilding Hagberg och frågar sig retoriskt om återvändarna fått "för lite socker i Sovjet". Några få återvändare väljer att berätta sanningen om sovjetlivet i intervjuer eller böcker men möts av misstroende. Deras berättelser har avfärdats som lögner, fria fantasier eller antisovjetisk propaganda, främst från svenska kommunistpartiet.

"Om de baktalade Sovjetunionen skulle andra svenskar som var kvar gripas eller avrättas"

En återvändare -Viktor Lindberg- får till slut nog av allt spott och spe och bestämmer sig för att tala ut inför en massiv publik i Folkets Hus i Kiruna där ABF stod som arrangör. Han berättade om uteblivna löner, tomma hyllor, brist på mat och när han började berätta om sina vedermödor i Sovjetunionen hånskrattade och buade publiken åt honom. Åhörarna kastade glåpord mot honom och till slut pressades han upp mot väggen och hotades med stryk.

"- Du var lat och kunde inte arbeta, din jävel! Det var därför du åkte hem!", var det någon som skrek.

Viktors fru blev så illa berörd att hon överhuvudtaget inte gick ut på Kirunas gator på ett helt år. SKP, Sveriges Kommunistiska Parti, som under flera år propagerat för det underbara livet i Sovjetunionen gjorde nu allt för att sanningen inte skulle komma ut. En återvändare sågs som en landsförrädare, såväl för Sverige, för Sovjetunionen och för kommunismen.

Många av återvändarne hade varnats -av för dem helt okända personer- i Sovjetunionen innan de reste hem. De hotades att om de baktalade Stalin och Sovjetunionen skulle andra svenskar som var kvar i Sovjetunionen gripas eller avrättas. Man antydde också att de hade goda kontakter med det kommunistiska partiet i Sverige och de skulle se till att försvåra livet i Sverige om de inte höll tyst.

Även deras barn och övriga släktingar- även de som aldrig satt sin fot i Stalins

Signe Kaskela tvingades begrava tre spädbarn i nödens Karelen. Här vid dottern Ullas pappers klädda kista utanför flerfamiljsbostaden i utlännings området Galikovka.

Signe och Ville Kaskela i deras siste hem i Petrozavodsk före resan till Sverige 1956. De var inneboende på Olonetskaja-gatan 29 hos en kvinna som emigrerat från Kanada.

Signe Stoltz skrev detta brev till svenske kungen i sin mångåriga kamp att få hem sonen Bertil från Karelen.

Signe Kaskela tvingades begrava tre spädbarn i nödens Karelen. Här vid dottern Ullas pappers klädda kista utanför flerfamiljsbostaden i utlännings området Galikovka.

1/12

terrorvälde- hotas till tystnad. Majoriteten av återvändarna tvingas till livslång tystnad. De blev en skamfläck i samhället. De känner sig utstötta i sitt hemland. Många som flyttat tillbaka till Norrbotten efter återkomsten från Sovjetunionen flyttar senare till andra delar runt om i Sverige för att slippa hoten och trakasserierna. De bosätter sig i Stockholm eller Göteborg där de kan leva mer anonymt. De har upplevt atmosfären i Norrland som alltför pressad och fientlig eftersom de ansågs föråt kommunismen genom att de flyttat därifrån. De känner sig lurade och skäms över att de så karskt givit sig iväg och förlorat familj och egendom. Nu när de kommit hem blir de utfrysta och trakasserade av ortsbefolkningen. Hur eländigt livet var i Sovjetunionen anses helt irrelevant. Besvikelsen och sorgen följer dem hela livet och drabbar också deras efterlevande. 15 år senare skulle en ny grupp svenska återvändare tvingas uppleva samma sak.

Den 5 mars 1953 dör Stalin i en hjärnblödning. Hans död innebär en vridningspunkt i historien. Miljontals fångar släpps ut ur Gulag-lägren, den värsta terrorn ska avskaffas och landets relationer med omvärlden ska förbättras. Tre år senare, 1956, bjuder den nya sovjetiska partiledaren Nikita Chruscev in Sveriges statsminister Tage Erlander till Moskva. Den svenske statministern lyckas förhandla med den nya ryska regimen så några av Kirunasvenskarna som hålls inspärrade i Sovjet sedan 30-talet äntligen kan få åka hem. Men det gäller bara de svenskar som mirakulöst inte hamnat i ett Gulag-läger. För de tjugotal som nu lyckas komma hem till Sverige igen börjar förföljelserna om på nytt på samma sätt som för de som återvände 15 år tidigare. De upplevde samma krock med medborgare som fortfarande ser Sovjetunionen som ett föredöme och för de nya återvändarna blir hemkomsten en smutsig soppa av hot, trakasserier och förnekelse.

I Norrskensflamman förnekas fortfarande återvändarnas vittnesmål och berättelser, trots att terrorn i Sovjetunionen vid denna tid är väldokumenterad. Vissa av kommunistpartiets medlemmar hävdar till och med att de svenskar som avrättats och dömts till döden i Sovjetunionen i själva verkat var spioner och sabotörer och därför fick stå sitt kast. Folk bytte till och med trottoar när de såg en återvändare på gatan. Ingen tycks ta parti för de Kirunasvenskar som i slutet av 50-talet och början av 60-talet återvänder hem. Ingen är intresserad av deras historia, deras livsöden eller deras vittnesmål. En del av dessa Kirunasvenskar valde därför att efter en kort tid i Sverige flytta tillbaka till Sovjet, för där fanns det åtminstone folk i samma situation de kunde ty sig till och känna gemenskap med. Någon ersättning för förlorad egendom eller för åren som slavarbetare i Sovjetunionen har aldrig diskuterats och många av de som blev kvar i Sovjetunionen fick aldrig arv eller andra ekonomiska bidrag från sina svenska släktingar, då staten tog allt ifrån dem.

"750-800 svenskar blev kvar, dukade under i Gulag-lägren eller avrättades"

Det saknas tragiskt nog statistik över Kirunasvenskarna, de svenskar som sökte sig österut för att finna lyckan. Svenska regeringen har ingen, bara listor man sammanställt efter släktingars förfrågan och förhör med överlevanden. Inte heller SKP har hållit räkningen trots att de flesta resenärer var kommunister och att deras partifolk agiterade för resorna.

Det hade rest över några svenskar direkt efter revolutionen 1917, alltså redan innan ryssfebern startade i början av 30-talet. Nöden var i den unga staten då välkänd och många länder, däribland Sverige, sände stora hjälpsändningar. Inte heller dessa tidiga emigranter räknades men de torde varit åtskilliga. Utan överdrift kan man slå fast att antalet Kirunasvenskar var åtskilliga hundra, förmodligen runt tusen personer och inte "under 200" som svenska kommunister och vissa historieförvanskare dragit till med för att förminska Kirunasvenskarnas tragiska historia och förringa kommunistpartiets smutsiga roll i det hela.

Man uppskattar att ca 200-250 svenskar kom tillbaka totalt, antingen i slutet av 30-talet när arbetskontraktet gick ut eller 1956 när regeringen förhandlade fram frigivning av en grupp om 20-talet Kirunasvenskar eller de sista som släpptes i början av 90-talet när Sovjetunionen rasade samman. Det innebär att 750-800 svenskar blev kvar, dukade under i Gulag-lägren eller avrättades.

Svenskarna var trots allt få i antalet jämfört med andra nationaliteter. Finnarna

Diagram över antalet fångar i Gulag under åren 1930-1953.

Danzig Baldaev, en rysk fängelsevakt gjorde unika skildringar av de ökända Gulag-lägren och dess fångar. Fånge torteras med glödgat järnspett.

Danzig Baldaev, en rysk fängelsevakt gjorde unika skildringar av de ökända Gulag-lägren och dess fångar.

Diagram över antalet fångar i Gulag under åren 1930-1953.

1/14

var i överlägen majoritet där man idag vet att 30 000 finnar emigrerade till Sovjetunionen. Även 8000 personer kom från USA och Kanada. Från 1928 till 1935 steg enligt ryska källor antalet utlänningar i Karelen till 142 000. Över 11 000 av dessa arkebuserades eller fördrevs till olika Gulag-läger. Idag har man hittat namn på 33 svenskar i NKVDs arkiv som avrättades och 45 svenskar som dömdes till Gulag-läger men mycket mer än så får vi aldrig veta. De sista akterna i Utrikesdepartementets dossier om Kirunasvenskarna skrevs 1975 och då framgår det att man tror det bara finns ett tiotal svenskar kvar i livet men för deras eget bästa ska de inte kontaktas. När Leonid Brezjnev blir Sovjetunionens nya ledare efter att Nikita Chrusjtjovs störtades från makten 1964 blir det en ny återgång till en mörkare tid. Om den svenska regeringen lägger sig i för mycket om Kirunasvenskarnas öden kan situationen förvärras antar man. Därefter lägger den svenska regeringen ingen mer energi för att få hem de sista Kirunasvenskarna. De lämnas åt sitt öde...

Åren går men så plötsligt år 1991kollapsar Sovjetunionen -världens största statsbildning- när republik efter republik utropar sin självständighet och landet dåvarande partiledare Michal Gorbatjov drar slutsatsen att unionens dagar är över. De ytterst få Kirunasvenskar som fortfarande är i livet i Gulag-lägren är nu fria och kan äntligen återvända till Sverige för gott. Allt detta sker i tysthet, inget som uppmärksammas i media men åtta år senare briserar en bomb som kommer ställa allt på ända.

Det är den 3 oktober 1999 och i Dagens Nyheter finns en tidningsartikel skriven av journalisten Kaa Eneberg som handlar om några av de sista återvändarna. Detta blir startskottet för en kort men livlig debatt. Det är först nu som den stora allmänheten i Sverige för första gången får höra tas om svenska emigranter som inte flyttade västerut till Amerika utan österut till Sovjetunionen och hur de sedan kom att fängslas, sättas i Gulag-läger eller avrättas. Helt okända svenska emigranter som kallades "Kirunasvenskar"...

"Han avkrävs bevis för sin döda mors upplevelser"

Kaa Enebergs tidningsartikeln blir även starten på ett femton år långt journalistiskt arbete vilket till slut resulterar i tre böcker om dessa svenskars livsöden. Böckerna väcker en debatt och en medvetenhet hos allmänheten, vilket i sin tur leder till radiointervjuer, Tv-debatter och ännu fler tidningsartiklar.

Ju fler som blir medvetna om Kirunasvenskarnas öden ju fler obekväma frågor börja ställas. Till exempel började kritik riktas mot kommunistpartiet, som nu bytt namn till Vänsterpartiet, hur partiet hade lockat svenskar till Stalins terrorregim och sedan mörkat sanningen och därefter tystat de få som lyckats återvända. Partiet har ignorerat att gräva i sin egen historia, ansåg man. Har partiet vetat att svenskar hamnade i Gulag? Har partiet vetat att sina egna partikamrater mördades? Har partiet haft vetskap men höll tyst om allt detta? Alla dessa obekväma frågor skapar en press som till slut tvingar Vänsterpartiet att agera...

Den 17 november 1999 bjuds Leo Eriksson in till ett informellt möte i riksdagen av Vänsterpartiets ledning där han ska träffa partiledaren Gudrun Schyman och vice partiledaren Johan Lönnroth. Leo Eriksson är son till Astrid Eriksson Kalla. Astrid och hennes storasyster Alice Eriksson Kalla är två återvändande Kirunasvenskar som öppet berättat om helvetet i Sovjetunion. Leo hade tidigare under hösten framträtt i Dagens Nyheter och berättat om sina

Leninstatyn i Petrozavodsk restes av utlänska arbetare 1932 som en hyllning till kommunismen. Graniten hackades fram för hand av slavarbetare på ön Gultsy i Onegasjön.

Gulag

1/16

släktingars tragiska liv och umbäranden i Sovjetunionen, och därmed -indirekt- kritiserat kommunismen och därmed också Vänsterpartiet.

Leo känner starkt obehag inför mötet i riksdagshuset. Han vill inte träffa journalister eller ställa upp på bild tillsammans med partiledningen. Då Leo känner att de är två mot en spelar han in hela mötet. Det blir ett 90 minuter långt korsförhör. Han avkrävs bevis för sin döda mors upplevelser. Upprepade gånger ställer Schyman och Lönnroth, i något som liknar växelsång, också krav att Leo ska konfronteras med familjen Fors. Familjen Fors har alltid haft en stark ställning inom den kommunistiska rörelsen Norrbotten. Det är en familj som starkt förnekat och ifrågasatt alla negativa yttringar från de hemvändande Kirunasvenskarna. Familjen Fors kommer dyka upp lite längre fram i denna berättelse.

Leo Eriksson upplever att de båda är avvisande till allt han säger, speciellt Gudrun Schyman upplever han som nonchalant och nästan hånande, detta trots att Leo kan visa upp det sovjetiska domstolspappret som familjen Kalla fått på att hans morfar Ernst blivit rentvådd från dödsdomen 1938 som fiende till Sovjetunionen. Schyman nästan anklagar Leo, "- Jag undrar hur du ser på din familj, de som var kommunister och idealister? Hur ser du på deras engagemang och på deras ideal egentligen?" Leo frågar partiledningen varför hans morfar kan bli rentvådd av Sovjetunionen men inte av Sverige, men får bara som svar: "-Det var inte vårt fel att fattiga arbetslösa emigrerade till andra länder. För mig är det främmande att vi ska rentvå Stalinterrons offer, men om jag kan bidra med något genom att säga att det är fruktansvärt det som hände, så kan jag gärna göra det..."

Mötet fortsätter med att Schyman och Lönnroth ifrågasätter alla dokument, partiets skuld och om alla avrättade verkligen var oskyldiga. Man anser det inte finns bevis att systrarna Eriksson Kalla blivit trakasserade av kommunister eller ortsbor efter hemkomsten till Kiruna och att det i så fall förmodligen bara handlade om ett litet antal personer som nödvändigtvis inte röstade på Vänsterpartiet.

"Brevet redigerades så att det i slutänden inte blev en ursäkt -utan en bortförklaring"

Gudrun Schyman

Johan Lönnroth

Än idag syns kommunistiska symboler i Vänsterpartiets 1:a majtåg.

Gudrun Schyman

1/5

Schyman och Lönnroth verkar dock ta intryck av kritiken och de planerar en skriftlig ursäkt till Kirunasvenskarnas anhöriga (eftersom de flesta Kirunasvenskar vid tiden redan var döda). Det kommer dock att visa sig att en sådan ursäkt blir svår att ge för Vänsterpartiet. Istället blir det en kamp mellan partiledningen i Stockholm och de äldre anhängarna av Sveriges Kommunistiska Parti i Kiruna som inte ansåg att en ursäkt skulle utfärdas då partiet inte hade någon som helst skuld i det som hänt.

Efter konflikten avvaktar Vänsterpartiets ledning med ursäkten tills dess att partiets eventuella skuld har utretts och klarlagts. I ett brev daterat februari 2000 skriver Vänsterpartiets ledning, högtidligt undertecknat av ordföranden Gudrun Schyman, vice ordföranden Johan Lönnroth, partisekreteraren Lars Ohly och ledamoten Siv Holma att partiet har givit klartecken att "påbörja ett arbete att utreda de så kallade Kirunasvenskarnas öden".

Arbetet ska utföras på uppdrag av Samtidshistoriska institutionen vid Södertörns högskola. Men det avslöjades senare att högskolan aldrig fick någon sådan förfrågan. Däremot fick Vänsterpartiets pensionärsnätverk i Norrbotten 15 000 kronor av partiet för att undersöka emigrationen under 1930-talet. I denna grupp bestående av trogna gamla norrländska kommunister finns Olle Fors och hans bror Jan-Erik Fors. Just det! Samma familjen Fors som Schyman och Lönnroth krävde att Leo Eriksson skulle träffa året innan. I närverket som nu ska skriva Kirunasvenskarnas historia åt Vänsterpartiet finns i princip bara de med positiva erfarenheter medans alla de

00:00 / 00:28

som på plats i Sovjetunionen och som fick uppleva terror, Gulag-läger och bortföranden är uteslutna. Ingen av alla de Kirunasvenskar som nämns i artikeln som publicerades i Dagens Nyheter får komma till tals. Utredarna kommer således skriva historien utifrån en ytterst liten grupp Kirunasvenskar -alla trogna kommunismen!

När journalisten och författaren Kaa Eneberg kontaktar Olle Fors för en intervju säger han bland annat: "-Svenskarna hade det mycket bra i Karelen. De som återvände och berättade dåliga saker efteråt var de som helt enkelt inte fick förlängt kontrakt att stanna i landet. Det rörde sig bara om ett trettiotal svenskar som gästarbetare i Sovjetunionen. Vi måste helt enkelt sålla bort en del, alla kan inte få komma till tals. Vi håller på att ta fram dokumentation som visar att det inte alls var kommunistpartiet som drev på sovjetemigrationen." När Kaa Eneberg visar upp dokument efter dokument från NKVDs arkivhandlingar som visar på straff-kommendering till Gulag-läger eller arkebuseringar, avfärdar Olle Fors allt med ett ord: "-Skitsnack!". I Vänsterpartiets värderingar väger alltså Norrbottenbröderna Fors åsikter tyngre -för de är partimedlemmar- än alla de som återvände hem med hemska vittnesmål från Stalins terror.

Någon seriös forskning inleds aldrig, istället rinner allt ut i sanden och frågan glöms så småningom bort. Eller rättare sagt; frågan behöver inte tas upp igen eftersom allmänhetens upprördhet om Kirunasvenskarnas öde snabbt avtar och glöms bort när livet går vidare, men år 2004 tar journalisten Janne Josefsson tag i frågan på nytt i SVTs program "Uppdrag Granskning". Janne kunde visa att Vänsterpartiet faktiskt skrev ett utkast till en ursäkt men att brevet redigerades så mycket att det i slutänden inte blev en ursäkt -utan istället en bortförklaring! Enligt "Uppdrag Granskning" var det den nytillträdda partiledaren Lars Ohly som medvetet tagit bort ursäkten men Lars Ohly bortförklarar bortförklaringen med att han inget minns.

Till slut kommer ändå en liten anspråkslös ursäkt i ett brev som skickas ut till de anhöriga samt publiceras på Vänsterpartiets hemsida. I ursäkten står det bland annat: ”Vi ber oförbehållsamt om ursäkt för de övergrepp som dåvarande medlemmar i Sveriges kommunistiska parti kan ha gjort sig skyldiga till". Lars Ohly ville alltså få det att låta som om det var ett annat parti som kanske har gjort sig skyldiga till något! Hur som helst så var det inte många utanför de närmast sörjande som tog någon notis om ursäkten. 2019 lades en motion in till riksdagen om ett minnesmärke (Motion 2019/20:141) för att hedra Kirunasvenskarna men inget hände - och inget tycks hända - och med all sannolikhet kommer inget hända. Vissa parter vägrar helt enkelt gräva i sin egen historia för de vet att allt de kommer finna är stinkande dynga och skit. Bättre lägga locket på och lägga fokus på andra partiers påstådda historia som man själv gärna vill vara med och diktera.

Vissa unga vänsterparti-medlemmar har förvånat sig över detta mörklagda kapitel i partiets historia. De har aldrig kunnat läsa sig till eller fått höra om försvunna och mördade partimedlemmar annat än möjligen som offer för den fascistiska Francoregimen i Spanien. Inte ett ord om att partiets folk -rättrogna svenska kommunister mördats av ryska kommunister i Sovjetunionen. I UDs arkiv finns heller inget som visar att någon kommunist gjort efterforskningar i frågan. Några bevis på att partiet skulle agerat finns inte heller. Gudrun Schyman förklarade till exempel från början att hon aldrig ens hört talas om några Kirunasvenskar och dess livsöden. Ändå är hon medlen i ett parti med rötterna rakt ner i kommunismen - den politiska ideologi som fängslat, torterat och mördat flest människor i världshistorien. Vänsterpartiets talesperson Ida Gabrielsson tyckte till och med att kommunismen hade en stolt historia. Kanske är det just okunnigheten hos vänsterfolk som gör att nästan var tionde svensk fortfarande röstar på ett kommunistiskt parti? Man kanske kan förstå varför ett så blodrött parti aldrig kan, vill eller kommer skriva en vitbok om sin nattsvarta historia. Sanningen kommer stinka skit!

Historien om Kirunasvenskarnas öde är på många sätt fortfarande dunkel. Till exempel är det oklart exakt hur många som emigrerade till Sovjetunionen och hur många som sattes i Gulag-läger och hur många som avrättades i Karelska massgravar. Och där, klämda mellan forskning, politiska spel, mörkläggning och en historieförfalskning lever Kirunasvenskarnas anhöriga med arvet av det som har kallats för "den svenska arbetarrörelsens tysta tragedi". Hela historien är ett enda stort förräderi - mot dem som reste - och mot oss som stannade kvar! Kirunasvenskarna försvann i Stalins kommunistiska diktatur. Nu tycks de även försvinna ut ur det svenska folkets medvetande och ut ur den svenska historien. Skäms vi så över vårt förflutna att vi än idag inte har samvete att ge dessa arma människor en upprättelse eller ens ett minnesmonument? Inte ens när de varit döda och borta sedan årtionden vågar vi erkänna sanningen? Frågan är hur vi då någonsin ska kunna rentvå oss själva?

360_F_135386515_HRG78W6warcw1xpKHGgwOWch

Alice Eriksson Kallas berättelse:

Det finns av förklarliga skäl ytterst få ryssemigranter som kunnat berätta i efterhand vad de utsattes för i Sovjetunionen men tack och lov finns det ett fåtal undantag. Ett sådant livsöde är om Alice Eriksson Kalla. Hon föddes som den första av två döttrar i en familj från Kiruna, 2 december 1925. Alice pappa, Ernst var positiv till uppbyggandet av Sovjetunionen. När Ernst blev erbjuden arbete i Karelen tvekade han aldrig. Han trodde att flytten skulle ge hans två döttrar möjligheten att studera till ingenjörer.

När familjen reste iväg 1933 med ett 30-tal andra personer var det feststämning på tågstationen. Alice minns dock tydligt sin mamma Hilmas gråt. Hon ville inte åka men följde motvilligt med då hennes make hotat med att åka ensam med döttrarna. Familjen Eriksson Kalla hamnade i byn Uhtua, nära den finsk-ryska gränsen. Där arbetade de med ett vägprojekt. Alice minns att det tog inte lång tid förrän de ganska snart efter ankomsten upptäckte att saker och ting inte stod rätt till. Mitt i natten kunde den hemliga polisen, NKVD-KGB, komma och hämta svenska familjemedlemmar utan förklaringar, och många män gömde sig därför i skogen av rädsla.

En natt kom turen till Alice pappa Ernst. Han fördes bort när döttrarna låg och sov. De såg honom aldrig mer. Mamma Hilma och de två döttrarna fördes därefter till Gulag-lägret Pongoma vid Vita havet. En kort tid därefter drunknar mamma Hilma inför ögonen på 16-åriga Alice. Alice höll sig och sin syster vid liv genom hårt arbete. Hon arbetade bland annat som brigadledare och ledde en stor grupp militärer, under krigsåren.

1944 dömdes hon till tio års fängelse för "ekonomiskt sabotage". NKVD ansåg att hon förskönat resultaten för fångar som inte arbetat tillräckligt hårt. Hon anklagades även för att ha förtalat Sovjetstaten då hon som sjuårig flicka berättat om livet i Kiruna för skolkamraterna i Uhtua. Under pistolhot tvingades hon erkänna och dömdes därefter till tio års arbetsläger i Kotlas i Archangelsk. Här tvingades hon till att vårda krigsfångar, lasta fisk, trampa cement och simma efter timmer i den iskalla floden Dvina. I arbetslägret födde Alice också en son vars pappa var en alkoholiserad medfånge. 1953 blev Alice förvisad till Sibirien med fortsatt hårt arbete. Hennes son bodde hos sin far i Ukraina, men där fick inte Alice arbeta eftersom hon var straffad. För att kunna försörja sig arbetade Alice på en oljedepå i Tjita, nära Kinesiska gränsen. Drömmen om Sverige bleknade i den dagliga kampen för överlevnad.

1956 lyckades den svenska regeringen få utresetillstånd för några av kirunasvenskarna. En av dem var Alices lillasyster Astrid men Alice som satt i ett Gulag-läger nåddes aldrig av beskedet att hon kunde resa tillbaka. Med Alice i fjärran Sibirien och Astrid i Sverige hade systrarna tappat kontakten med varandra. Efter Sovjetväldets upplösning 1991 kunde hon till slut återvände hem till Kiruna. Då var hon hjärtsjuk och svårt märkt av 58 år i Sovjetunionen. Först som 74-åring fick Alice veta vad som hänt hennes far. I NKVD-KGBs arkiv står att Ernst Eriksson Kalla sköts ihjäl med ett nackskott 1938 efter att ha dömts som fiende till Sovjetstaten eftersom vägprojektet som han arbetade med hade försenats.

Lillasystern Astrid dog tre år efter deras återförening och hennes bortgång innebar en sorg Alice aldrig kom över. Vem annan kunde förstå våndorna Alice bar med sig med hårt arbete, bestraffningar, svält och längtan efter föräldrarna. Alices stora bedrift efter hemkomsten var att hon trots hot och varningar vågade berätta vad hon och familjen hade varit med om. I Kiruna mötte hon människor som vägrade hälsa på henne. Hon var den siste överlevande av de cirka ettusen svenskar som emigrerade till Sovjetunionen. Alice Eriksson Kalla avled 2019 vid en ålder av 94 år.

Mamma Hilma, lillasyster Astrid och Alice i skogslägret Pongoma1941

Skolfoto från Uhtua 1935. Alice i vit kjol och pionjärhalsduk främre raden t.h.

Alice Eriksson Kalla 1925-2019. Den sista överlevande Kirunasvensken.

Mamma Hilma, lillasyster Astrid och Alice i skogslägret Pongoma1941

1/9

Alice Eriksson Kalla:

00:00 / 17:33

Mary (född Lindberg) Ekströms berättelse:

Mary Ekström föddes som första barnet i familjen Lindberg från Kiruna, 3 mars 1923. Arbetslösheten var svår och när de lockades med ett kontrakt som erbjöd arbete, mat och boende i ett gediget timmerhus kallat Svenskhuset på Kolahalvön, var det svårt att motstå. 1931 flyttade familjen till Hibinogorsk, idag staden, Kirovsk. Pappa Viktor Lindberg var då en av de 30-tal svenskar som värvats för brytning av mineralen apatit, välbekant från de svenska malmfälten. Som expert lovades han ett privilegierat liv som arbetsledare. I utbyte mot arbetsinsatsen för det kommunistiska Sovjetunionen erbjöds de bland annat gratis semester hemma i Sverige.

I den ryska skolan gick Mary tillsammans med barn som levde på svältgränsen. Skolkamraterna var barn till arbetare som var ryska kulaker. De var bönder som tvingats till straffarbete för att de hade vägrat ingå i kollektiva jordbruk. Till dessa kom de tyskar och polacker som tvångsförflyttats för att bygga upp gruvsamhället. Men det var inget hon visste då. "...som vuxen förstod man ju att de flesta man såg var tvångsförflyttade människor utan möjlighet att ta sig därifrån”.

Mary tog i hemlighet en bit korv ur familjens förråd för att ge till en skolkamrat som ständigt gick hungrig. ”Mamma såg att korvbiten var borta men nämnde det aldrig”, minns hon och berättar vidare: ”Hon visste hur svårt det var för många och hon led av att vi svenskar hade det lite bättre ställt. Levnadsförhållandena för de andra grupperna var usla, många levde i jordkojor.”

Apatitberget Hibina och svenskhuset som Mary bodde i 1933-35 i Kirovsk (då Hibinogorsk). Till vänster är en infälld bild av barnen Lindberg

Barnen Lindberg

Apatitberget Hibina och svenskhuset som Mary bodde i 1933-35 i Kirovsk (då Hibinogorsk). Till vänster är en infälld bild av barnen Lindberg

1/2

Även om svenskarna hade det bättre än de till Hibinogorsk tvångsdeporterade sovjetiska medborgarna (som bodde i tält och hade synnerligen knappa ransoner) så fick även svenskarna känna av brist och nöd. Om det skrev Marys mamma, Nanny Lindberg, i ett brev hem till sin mor i Kiruna. Hur illa det var ställt, att det inte fanns mat till barnen. Det var ont om mjölk, de hade inget bröd. Brevet kom till Kirunakommunisternas kännedom, och enligt Mary hemsökte de då hennes mormor och tilltvingade sig brevet. Brevet sändes över till den svenska particellen i Hibinogorsk, där Nanny Lindberg utsattes för ett brutalt förhör. Man fick inte ostraffat kritisera Sovjetunionen, "alla arbetares fosterland". Hon blev direkt hotad med Sibirien av de svenska kommunisterna i Hibinogorsk.

Vistelsen på de arktiska breddgraderna gick hårt åt familjen Lindberg. Ena brodern klarade inte av skolan och var ständigt sjuk. Mamma Nanny höll vid ett tillfälle på att frysa ihjäl då hon efter ett sjukbesök, i eländigt skick, tvingats till att försöka ta sig hem till fots i 25 minusgrader! I ett försök att fly umbäranden ville familjen utnyttja sin rätt till betald Sverigesemester. Men när de skulle resa visade det sig att barnen inte hade tillåtelse att resa med föräldrarna. För makarna Lindbergs del fanns alltså inget annat val än att återvända. Under tiden som föräldrarna var I Sverige blev Mary och bröderna, Jack och Hilmer, tvungna att stanna på ett sovjetiskt barnhem. ”Vi förstod aldrig då hur våra föräldrar kunde lämna oss där i det primitiva hemmet fullt av fattiga barn”, berättar Mary. Kläderna som hon och bröderna kommit i försvann snabbt och när de äntligen blev hämtade av föräldrarna var de i stället klädda i trasor.

Familjen Lindberg lyckades dock återvända hem till Kiruna efter tre år, lika fattiga som när de gett sig av. Kvar blev en del svenskar, i allmänhet då troende kommunister. För flera av dem gick det riktigt illa, de hamnade i läger. Ett par överlevde straffläger, men fick lämna sina barn på barnhem. En dog i Gulag-läger och några försvann spårlöst. Efter återkomsten till Kiruna 1934 väntade svårigheter av oväntat slag på familjen. När pappa Viktor efter hemkomsten varnade andra för att emigrera blev han offentligt hånad och fann det svårt att få anställning. Många i Norrbotten ville hålla fast vid idén om det kommunistiska drömprojektet i Sovjetunionen och stämplade därför familjen Lindberg som “lata svikare". Folk bytte trottoar när de möttes, vägrade hälsa, frös ut dem. Man ska då veta att kommunistpartiet var starkt i Kiruna på den här tiden, med många medlemmar och sympatisörer. Frystes man ut så var det i den större skalan.

Mary upplevde ju Sovjettiden ur sitt barnperspektiv och kunde förstås inte riktigt förstå, hur plågsamt föräldrarna hade det. Inte fick hon veta något senare heller. Båda föräldrarna blev alldeles tillslutna när Sovjettiden kom upp. Den förträngdes bort, till slut kom den aldrig ens på tal. Ändå vet Mary nu en del. Många år senare, efter faderns död, kom nämligen på lite sällsamma vägar fram en dagbok som fadern förde under Sovjetåren. Och där kunde Mary läsa, till exempel om hur hennes mor drabbades av difteri och fördes till "sjukhuset", som var ett tält i den 30-gradiga kylan. Sedan skickades hon hem, ännu inte frisk, på ett lastbilsflak, släpptes av en bit bort och fick ta sig hem bäst hon kunde. Fadern noterade då i dagboken, att om man någon gång varit det minsta kommunist så slutade man med det så snart man lärt känna "det här jävla landet"...

unionen, liksom sedan ut igen. Jag har själv sett när tankvagnar med olja och bensin varit tomma när de kom fram till bestämmelseorten. Allt hade runnit ut , genom att kranar hade öppnats när tågen hade stannat på något ställe. Att det var fråga om sabotage är helt klart. Det fanns så många fler fall. Som när kobesättningar förgiftades på kollektivjordbruken. Jag minns att på kollektivjordbruket Hiilisuo hällde någon arsenik i kreatursfodret. Alla djur fick slaktas. I 30-talets Sovjetkarelen levde det en del som hatade sovjetsystemet och på alla sätt sökte sabotera det socialistiska uppbyggnadsarbetet. När så motåtgärder sattes in mot dessa, begicks kanske också misstag. Här skedde tragiska saker, ofta orsakade av missförstånd, som också drabbade en del av de svenskar som flyttade hit. Den dåtida öppenheten underlättade också för utländska sabotörer att ta sig in för bestämda uppgifter. Sen spreds det ju också många rykten. Det hände ju också en del senare. Det är mycket troligt att också fullständigt oskyldiga rycktes med i svepet när man tig itu med detta. Det finns ju några återvändande som påstår att åren i Sovjetunionen var mardrömsår. De ljuger! Jag minns dem med glädje och tacksamhet, även om det där då fanns brister, vilka under senare årtionden alla har avhjälpts. Men man var den tiden också för snäll, för välvillig från sovjetiskt håll. Man tog emot dem med öppna armar. Det är klart att det bland alla hermelinerna smög in sig en och annan råtta. Självklart kom det också över agenter och spioner från det fascistiskt styrda Finland. När jag senare kom till Uchta hände det var och varannan natt att det kom över folk från Finland. Givetvis var de flesta hederliga arbetarfamiljer som inte stod ut med Lappotiden, men då uppblandat med dem som hade skumma syften. Allt sedan Sovjetunionens tillkomst hade detta socialistiska land varit en nagel i ögat på kapitalister och reaktionärer."

Boken blev knappast någon kioskvältare men var säkert balsam för själen för en sann kommunist. Ingen brydde sig eftersom 1984 visste ingen vad Kirunasvenskarna var för tragedi. Det var först när journalisten och författaren Kaa Eneberg år 2000 släppte sin bok "Tvingad till tystnad" som något hände. Boken och dess uppföljare "Förnekelsens barn" från 2003 skapade en debatt som gav ringar på vattnet där ämnet för första gången togs upp för debatt i tidningar, radio och Tv. Uppmärksamheten föranledde Vänsterpartiet att 2005 skriva en bortförklaring så man anlitade Anders Gustafson som fick pengar från Vänsterpartiets stiftelen för att skriva boken "Svenska Sovjetmigranter" som utkom 2006. (Notera den förskönande termen "Sovjetmigranter") En ganska illa skriven bok där förnekelse och bortförklaringar står som spön i backen. Anders föringelse mot Kirunasvenskarna är direkt motbjudande! De som avrättades var nog inte helt oskyldiga, menar Anders. Han anklagar också Kaa Eneberg för att ta parti för Kirunasvenskarna! -Ja, vilka skulle hon annars ta parti för? NKVD? Stalin?

Tydligt gör han klart att enligt hans undersökningar var det socialdemokraterna -och inte kommunisterna- som lockade människor att åka till Sovjet. Kommunisterna ”ville ha folk kvar i Sverige för att göra revolution”. Han beskriver och sammanfattar relativt kortfattat vad han har hittat i sina efterforskningar. Han hävdar t.ex. att det var max 400 personer som emigrerade, inte ettusen som övriga forskare och dokument visar eftersom han menar att en svensk som först åker till Finland och därifrån vidare till Sovjet ska klassas som en finsk emigrant - inte en svensk! Och ska ett barn som föds i Sovjetunionen av svenska föräldrar räknas som en Kirunasvensk eller en ryss? Mycket av boken rör just frågan kring huruvida de svenska kommunistpartierna uppmuntrade människor att åka till Sovjet, eller om de eventuella påtryckningarna kom ifrån enskilda människor som bara råkade kallade sig ”kommunister”, andra partier (läs: Socialdemokraterna) eller om de resande helt enkelt åkte på eget initiativ. Det som nämns flera gånger är att de svenska kommunistpartierna inte fick påtryckningar från Moskva att skicka sina medlemmar till Ryssland såsom alla dokument visar, utan att Moskvas direktiv snarare var det direkt motsatta: att man skulle hålla i de resurser man hade i sitt eget land för att arbeta för en kommande revolution. Men det var samtidigt onekligen så att ingen släpptes in i Ryssland utan det ryska kommunistpartiets direkta godkännande, oavsett vilken (om någon) partitillhörighet de hade. Han påstår vidare att inga kommunistmedlemmar var delaktiga i mobbningen av återvändarna och säger sig inte har funnit något belägg eller trovärdiga bevis för att någon Kirunasvensk skulle trakasserats i Sverige.

Självklart ska vi vara stolta och värna tryckfriheten i vårt demokratiska land men frågan är om böcker som dessa skulle få genomgå en oberoende faktakontroll innan de släpps ut på marknaden. Tyvärr är dessa politiskt vinklade alster inget ovanligt fenomen på vänsterkanten. Även Socialdemokraterna har gjort samma sak. Mikael Nilsson är t.ex. en författare som 2022 först tiggde pengar av socialdemokratiska medlemmar för att sedan på någon vecka skriva ner en bok där Sveriges historia under krigsåren är något helt annat än vad all världens samlade historieforskare, experter, vittnes-skildringar och alla dokument visar. Problemet är det ofärdiga intrycket när man slafsar ihop en bok på detta sätt med en rad korrekturfel – bland annat påstås t.ex. något ha hänt den 39:e mars – vilket ger undertiteln ”ett korrektur till lögnerna och villfarelserna om Sverige under andra världskriget” en något ironisk klang. Bokens sensmoral är att inget av det som hänt har någonsin hänt och om det hänt så var allt på ett helt annat sätt än vad alla andra experter påstår. Alla som läst en historiebok förstår att Mikael Nilsson inte är det minsta trovärdigt utan bara har till syfte att dölja sanningar i socialdemokratins blodröda historia - eftersom det var vad han fick betalt för att göra. Att boken dessutom fick just titeln "Historiemissbrukarna" ger ju ett extra tragikomiskt löjets skimmer över dessa vänsterfinansierade propagandaböcker som bara hör hemma på historiens bokbål.

Vänsterfinansierade propagandaböcker som vill urskulda Kirunasvenskarna eller hela den svenska historien.

1/1

Propagandaböckerna:

Det har funnits all anledning för såväl Vänsterpartiet som Socialdemokraterna att tysta ned historien om Kirunasvenskarna. Vänsterpartiet för de var de som drev på migrationen till Sovjet och Socialdemokraterna för de var regeringspartiet och därmed ytterst ansvariga för vad som skedde. Inte föga förvånade har Vänsterpartiet (eller personer kopplade till kommunismen) försökt tysta ned, förminska, skönmåla eller helt enkelt skyllt ifrån sig på anda när det gäller den tragiska historien om Kirunasvenskarna. Detta har gjorts bland annat genom två böcker i ämnet:

1984 publicerade chefredaktören på den kommunistiska tidskriften Norrskensflamman , Sven Bjelf, sin bok ”Anna, Erika, Ture och andra svenskar i Sovjetunionen”, tryckt i dåvarande Sovjetunionen. Sven Bjelf hade under åren 1981-82 rest runt i Sovjetunionen och intervjuat Kirunasvenskar. Andra hade han intervjuat i Norrbotten, alltså folk som levde några år i Sovjet men som återvänt till hemlandet Sverige. I sin bok intervjuade Sven Bjelf 22 personer, nio boende i Sverige och resten i Sovjet. Ingen av Kirunasvenskarna hade något att klaga på, tvärtom. Alla negativa rykten var "missförstånd" eller orsakat av "fascistiska sabotörer". Man kan läsa följande:

"-Det förekom sabotage av skilda lag, ingen tvekan kan råda på den punkten. Gränsen mellan Sovjetunionen och Finland var inte så avlägsen, med milsvida ödemarker, och inte heller så välbevakad. Det var lätt för utsända sabotörer att ta sig in i Sovjet-