Kung Gustaf V

Kung Gustaf V.

Med folket för fosterlandet

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Mitt under brinnande världskrig gratulerar Sveriges kung Adolf Hitler för hans framgångar i kriget"

Visste Du att Sveriges kung under andra världskriget åt lunch tillsammans med Adolf Hitler? Visste Du att samme kung dekorerade Herman Göring, mannen bakom Förintelsen, med "Storkorset av Svärdsorden" bara tre månader efter Kristallnatten och att samme kung lyckönskade Adolf Hitler i kriget?

Ljudfil: Kung Gustaf V

00:00 / 42:41

Vår kung under kriget var förvisso tyskvänlig men absolut ingen nazist. Förmodligen såg han Stalin och kommunismen som ett större hot mot Sverige än Hitler och nationalsocialismen. Han beundrade Tyskland men avskydde Hitler. Ändå ska han ha sagt att han "vid gud önskar Hitler segrar i kriget". Kanske spelade kungen ett dubbelspel? Kanske fjäskade han för att förhindra att dra in Sverige i kriget? Denna artikel handlar om tre saker som vår kung gjorde. Den första inträffade när Adolf Hitler precis tagit makten över Tyskland. Den andra händelsen när antisemitismen och judehatet kulminerade och den tredje mitt under det brinnande världskriget. Tre saker ytterst få svenskar idag känner till. Detta är tre korta anekdoter om vår kung under kriget; Gustaf V.

" -Jag sade dem sanningen. Nu får man se om det båtar något."

Kung Gustaf V äter lunch med Adolf Hitler.

I slutet av februari 1933 hade kungen, som han brukade göra varje år rest till franska Rivieran. Som vanligt var han borta från Sverige i nästan två månader. Han reste inkognito under namnet Greven af Tullgarn men han var inte mer inkognito än att möten med flera utländska statschefer stod på reseprogrammet. Han for i sin egen kungliga järnvägsvagn åtföljd av tre grevar, en läkare, en amiral och ett antal betjänter och järnvägstjänstemän. Innan han for instruerade han handsekreteraren på UD i Stockholm att vidarebefordra alla viktiga depescher till Frankrike. Han bodde på Grand Hotel D’Angleterre i Nice. Efter mer än en månad i solen och på Rivierans tennisbanor samt några besök på kasinot i Monte Carlo styrde han kosan upp till Paris, dit han kom den 8 april 1933. Han åt lunch med Frankrikes konseljpresident Albert Lebrun, tog emot ett hederskompani utanför Elyssepalatset och besökte galopptävlingarna på Autueil tillsammans med konseljpresidenten.

Det var under dagarna i Paris han på allvar intresserade sig för utvecklingen i Tyskland. Han upprördes av hur den nya nationalsocialistiska regimen for fram med sina judiska undersåtar och bestämde sig för att ta upp saken när han stannade till i Berlin på vägen hem till Sverige. Året innan hade Tysklands president Paul von Hindenburg bjudit Gustaf V på lunch. Nu var det kungens tur att återgälda gästfriheten. Gustaf V lät sitt och Sveriges sändebud i Berlin, Einar af Wirsén, veta att han gärna såg att även andra företrädare för den nya tyska ledningen var med på lunchen. Det var så han kom att äta lunch med den nye rikskanslern vid namn Adolf Hitler. När de satte sig till bords hade Gustaf V varit kung av Sverige i 25 år. Adolf Hitler hade varit tysk rikskansler i knappt tre månader.

Joseph Goebbels hade gjort Hitlers födelsedag den 20 april till nationell helgdag i Tyskland. Dagen efter födelsedagen kom Gustaf V till Berlin med tåget från Paris och samma morgon kom Hitler tillbaka från sitt födelsedagsfirandet i München. Egentligen hade Hitler tänkt ägna förmiddagen åt ett stort sammanträde om arbetslöshet och ekonomi men ministrarna fick sammanträda utan sin rikskansler. Hitler valde att istället följa med president Hindenburg till lunch med den svenska konungen på svenska legationen. Med tiden har den lunchen förvandlats till ett intressant exempel på hur samma historia kan skrivas på många olika sätt. Nog förtjänar Gustaf V att hedras för vad han försökte göra vid lunchen men sentida försök att förvandla honom till en tidig och storslagen hjälte i kampen mot antisemitismen tål knappast närmare granskning. Det påstås i efterhand att kung Gustaf V på eget initiativ tog omvägen över Berlin på sin hemresa från Paris till Stockholm för att tala allvar med tyskarna, men Gustaf V reste alltid samma väg och vid samma tidpunkt under nästan tjugo års tid och möten med den tyska statsledningen stod regelmässigt på programmet vid ankomsten till Berlin.

Vecko-Journalens och Svenska Dagbladet chefredaktör, Gustaf von Platen, som kunde konsten att dra en historia slog an samma ton i sin bok ”Bakom den lyckliga fasaden”. Enligt von Platens åsikt tyckte kungen inte om Hitler, han såg ut som "en uppklädd sotare" ska kungen ha sagt. Under samtalet med Hindenburg och Hitler hade kungen civilkurage att ta upp ett ämne som ingen någonsin vågat föra på tal av rädsla för ett raseriutbrott: "Säg mig herr Hitler, varför slutar ni inte med att förfölja judarna; det vanhedrar både er och ert land och i alla hederliga människor och i nationens ögon". Varifrån han hämtat citaten är minst sagt oklart Det enda tyska dokument som finns i ämnet är en anteckning nio år senare, från våren 1942 som åtminstone visar att Gustaf V gjorde ett visst intryck -och avtryck- på Hitler.

" -Säg mig herr Hitler, varför slutar ni inte med att förfölja judarna?"

Svårigheten med de svenska skildringarna av lunchen och samtalet är att det svenska huvudvittnet, Einar af Wirsen, inte hörde vad som sades. Efter lunchen i den vackra representationsvåningen på Tiergartenstrasse drog sig de höga herrarna undan i ett annat rum. I sina memoarer skrev af Wirsen bara att herrarna ”förmodligen” talade om "politiska frågor”. Diplomater är noga med att föra anteckningar om sina samtal men när kungen av Sverige talar med utländska dignitärer görs inga noteringar och som regel lyssnar inga svenska sändebud och ambassadörer på vad som sägs. Einar af Wirsen fick helt enkelt vänta i ett annat rum när Gustaf V talade med Adolf Hitler och Hindenburg efter deras gemensamma lunch den 21 april 1933.

Redan året efter den omtalade lunchen, berättade Einar af Wirsen för Svenska Dagbladets medarbetare Otto Järte om kungens lunch med Adolf Hitler. Järte skrev ned Wirsens skildring i en reserapport från Berlin sommaren 1934 som bara en liten krets på tidningen fick läsa. Det dröjde 26 år innan hans berättelse kom i tryck. Det är en livfull skildring men frågan är hur mycket den färgats av Wirsens starka antipatier mot den nya tyska regimen och av hans starka önskan att göra Gustaf V till viljes och visa att kungen ingripande lett till resultat i Berlin.

Överläggningen varade en timme; konungen höll först ett längre anförande där han med ledning av sina intryck skarpt kritiserade judepolitiken som i högsta grad skadlig för Tyskland. Efter en stund hördes Hitler höja rösten och slå med

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Fyra generationer: Kung Gustaf V Kronprins Gustaf (VI) Adolf Arvprins Gustaf Adolf och prins Carl (XVI) Gustaf.

Gustaf V 1858–1950

1942: Gustaf V tillsammans med prinsessan Sibylla med prinsessan Desirée i knät.

Fyra generationer: Kung Gustaf V Kronprins Gustaf (VI) Adolf Arvprins Gustaf Adolf och prins Carl (XVI) Gustaf.

1/3

näven i bordet. Samtalet hade dock gjort ett starkt intryck i synnerhet på den något försenade Hindenburg som Wirsen fann mycket förstämd. Kung Gustaf V hade sedan sagt: "-Jag sade dem sanningen. Nu får man se om det båtar något."

Det fanns ännu en svensk skildring av lunchen med Adolf Hitler. När kungen kom hem till Stockholm igen berättade han om sitt möte i Berlin för den frisinnade politikern Felix Hamrin. Hamrin beskrev samtalet i sin dagbok den 5 maj 1933. ”Ordbytet började, enligt vad kungen nu meddelade Hamrin, med att majestätet sa sig alltid ha varit tyskvänlig. Just därför ogillade han den nya regeringens åtgärder som medförde att Tyskland förlorade aIIa sympatier inom alla folk. Hitler svarade att han måste tränga undan judarna som tillvällat sig alltför stor makt; mot det fåtal judar som nu dödats kunde för övrigt ställas de hundratals personer som mördats av de av judarna skyddande och hjälpta kommunisterna. Kungen vädjade då till Hitler att fara skonsammare fram."

Oavsett hur orden föll på Tiergartenstrasse och vare sig de var riktade till Hindenburg eller till Adolf Hitler så hade Gustaf V sparat sin mest effektiva
demonstration mot antisemitismen till eftermiddagen samma dag. När Hitler lämnat legationen klädde kungen snabbt om till vita tenniskläder och begav sig till Berlins berömda tennisklubb Rot-Weiss. Dagen därpå meddelade Dagens Nyheter i en notis att kungen spelat en dubbelmatch tillsammans med Daniel Prenn, Tysklands bästa tennisspelare. Prenn var jude. Tyska Tennisförbundet hade just meddelat att han inte längre fick spela för Tyskland i Davis Cup, Goebbels propagandaministerium gav order om att tyska tidningar inte skulle skriva ett ord om Gustaf Vs tennismatch.

Kungen gjorde alltså ett blixtbesök i Berlin den 21:a april 1933. Han kom på morgonen och redan på kvällen samma dag tog han åter tåget hem till Sverige från järnvägsstationen Stettiner Bahnhof. Knappt ett dygn senare var han hemma i Stockholm igen. "Konungen såg frisk och glad och belåten ut”, rapporterade Dagens Nyheter från Centralstationen. Prinsar och prinsessor, hovfunktionärer, generaler och amiraler, riksdagens talmän och hela regeringen mötte upp på Centralstationen. Mottagandet vittnar om att mycket var annorlunda i Sverige 1933. Kungen var ivrig att få bevis för att hans aktion i Berlin lett till resultat. Einar af Wirsen besökte den tyska utrikesministern Konstantin von Neurath och gjorde sitt bästa för att skaffa fram de önskade bevisen. Tyvärr måste man säga att resultatet övertygar mer om Wirsens tjänstvillighet än om kungens framgångar, för innan Gustaf V kom till Berlin hade president Hindenburg fått en protestskrivelse från Svenska Röda Korsets ordförande prins Karl: "-Jag ber er, Herr Rikspresident, att förskona världen från ett beklämmande skådespel av rasförföljelse som är ovärdigt, det med rätta för sin högtstående kultur beundrade, tyska folket.”

Redan före lunchen på svenska legationen skickade president Hindenburgs kansli ett förslag till svar till Hitlers kansli. Tre dagar efter lunchen med kung Gustaf V gav Hitler order om hur brevet från Sverige skulle besvaras. Det svar som avgick till Sverige efter Hitlers möte med Gustaf V är betydligt hårdare i tonen än det utkast som skrevs före lunchen med Gustaf V, vilket klart visar att Hitler tagit mycket illa vid sig av Gustaf V uppläxning. Den svenske kungens ingripande 1933 kom dock för sent för att få någon påtaglig verkan och var bara en framstöt bland många. Kung Gustaf V fick ändå intrycket av att han med viss effekt hade tagit Adolf Hitler i örat.

Nio år senare, på kvällen den 21 maj 1942, var Hitler på väg till Berlin ombord på sitt eget tåg. Efter en middag inledde han en av sina vanliga monologer och talade om sitt förhållande till president Hindenburg och om en lunch på svenska legationen för många år sedan. Några av medarbetarna hade för vana att i efterhand skriva ned vad Hitler sagt även att detta var stängt förbjudet. Det är därför vi vet hur Hitler kom ihåg sin lunch med kung Gustaf V även om samtalet handlade om president Hindenburg.

"-Det hade inte alltid varit lätt att övertala den gamle herrn [Hindenburg] men när man väl lyckats övertyga honom så gick han helt och fullt in för saken. Från början hade han nästan inte alls velat veta av några åtgärder mot judarna. Men vid en lunch på svenska legationen där vi båda deltog, och den svenske kungen hade kritiserat de tyska judeåtgärderna, hade den gamle herrn med sina djupa allvarliga stämma avvisat yttrandena med att det handlade om inre tyska angelägenheter som uteslutande angick den tyske kanslern".

Vi vet idag att Adolf Hitler var föga förtjust i Gustaf V:s förnumstiga uppläxande. I sina publicerade Tischgespräche (”bordssamtal”) beklagar Hitler det tråkiga faktum att skandinaviska monarker blev så gamla...

"Kristallnatten var en startsignal för nya och grövre övergrepp mot Tysklands alla judar"

Gustaf V ger Herman Göring "Storkorset av Svärdsorden" efter Kristallnatten

Den nye svenske marinattachen i Berlin sov dåligt natten mot den 10 november 1938. Klirret av krossat glas störde hans nattsömn. 43 år gammal hörde Anders Forshell till de svenskar som brann av entusiasm för det nya Tyskland. Men på morgonen den här dagen var han bekymrad. ”Ljudet från natten visade sig vara antijudiska demonstrationer... Fönster krossade, synagogor brända etc. Det hela tydligen organiserat av partiet. Polis gör intet. Opinionen nog ej helt nöjd med dylika fasoner."

Den 10 november 1938 hade Forshell bara tjänstgjort en månad i Berlin. Som många andra ville han tro att nazismens busar hade agerat på egen hand och att rikskanslern själv ingenting vetat om de ohyggligheter som drabbade Tysklands judar under Novemberpogromen. Hans kollega militärattachen Curt Juhlin-Dannfelt som befordrats till överste upplevde också förstörelsen i Berlin:

"Den charmanta lumpaffären 5 minuter från vårt hus vid Budapester Strasse total härjades; Fru Bohms hypereleganta modeateljé på samma gata likaså. Vår legationssekreterare von Otter... såg hur i ett hus en jude kastades ut från våningen en trappa upp och föll på en gräsmatta. Krypande på alla fyra försökte han undkomna förföljarna som störtade ut ur porten, grep den stackarn i båda fötterna och släpade tillbaka honom in i huset igen."

Herman Göring och Gustaf V

Arvprins Gustaf Adolf och Gustaf V efter han delat ut Storkorset av Svärdsorden till Hermann Göring (mitten).

Storkorset av Svärdsorden

Herman Göring och Gustaf V

1/3

Novemberpogromen var en attack av nazisterna mot landets alla judar och utfördes natten mellan den 9 och 10 november 1938. 400 judar mördades, tusentals misshandlades och många begick självmord i ren skräck, förtvivlan och desperation. 1400 synagogor och bönehus brändes eller förstördes och judiska bostäder vandaliserades. 30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen. Där utsattes de för en brutal behandling av SS med misshandel och tortyr. De judar som lovade att lämna Tyskland för att aldrig mer återvända blev senare frisläppta. Polis och brandkår fick inte ingripa så länge inte tysk egendom hotades under de våldsamma upploppen. De materiella skadorna uppgick till enorma summor. Regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard D-mark till staten. De judiska affärsägarna tvingades också städa upp på gatorna efter den enorma förödelsen. Glassplittret från alla de krossade fönstren som täckte gatorna, glittrade likt diamanter i den månljusa natten. Novemberpogromen kom därför senare i folkmun att kallas Kristallnatten...

Kristallnatten var en startsignal för nya och grövre övergrepp mot Tysklands alla judar. I nästa etapp var det Sveriges speciella vän i naziregimen, Hermann Göring, som hade ansvaret. Hans roll i samband med Kristallnatten var, till skillnad från Hitlers, på intet sätt hemlig. Tvärtom framträdde Göring med förtjusning offentligt som den som hade ansvaret för att bestraffa judarna för det som hänt. De skulle bestraffas kollektivt och betala dyrt för skadegörelsen under Kristallnatten. Nu skulle Göring visa Hitler att han kunde vara minst lika hård mot judarna som Goebbels och Himmler.

Hösten 1938 gjorde Nazityskland en gigantisk utplundring av Tysklands judar. All judisk affärsverksamhet förbjöds från och med 1 januari 1939. Judarna måste sälja sina företag, liksom all mark, alla värdepapper, ädelstenar och konstverk. Det blev nästan en tävling bland nazi topparna om hur man skulle göra livet extra svårt för judarna. Goebbels ville förbjuda judar att gå på bio, varietéer och teatrar. De skulle inte få vistas på vanliga semesterorter. Han undrade om de inte också borde förbjudas att gå i skogen. Göring hade en ”bättre” ide: Vissa områden i skogarna skulle hållas öppna för judar. Djur som liknade judar skulle samlas i samma skogar, ”älgen har en krökt nos som liknar deras”. Goebbels lät sig inte överträffas. Han ville kasta ut alla judiska barn från tyska skolor och förbjuda judar att sitta på vanliga parkbänkar. De skulle bara få ta plats på bänkar med skylten ”Endast för judar". Himmler föreslog att judar skulle förbjudas att ta körkort, att äga och köra bil och att besöka vanliga sjukhus. Den 15 november 1938 kördes till exempel alla judiska barn som fortfarande gick i tyska skolor ut. Den 3 december fråntogs alla judar sina körkort. Den 8 december förbjöds judar att besöka idrottsplatser, teatrar och marknadstorg och så vidare. Att vara jude i Nazityskland var nu att vara totalt livegen, en slav utan något som helst människovärde.

Precis som vanligt lämnade kung Gustaf V i början på februari Stockholm för att tillbringa nästan tre månader i solen och på tennisbanorna på den franska Rivieran. Vid ettiden den 1 februari 1939 samlades en stor skara prinsar och prinsessor, statsråd, talmän, hovfunktionärer, generaler, amiraler och diplomater på Stockholms Central för att ta farväl av kungen och hans följe. Den kungliga vagnen kopplades till det ordinarie Berlintåget. När det var dags för avfärd stannade den blå kungavagnen precis framför den röda matta som rullats ut över perrongen från kungliga väntsalen. Resans första etapp gick som vanligt till Berlin. Gustaf V:s sonson, arvprins Gustaf Adolf, (Kronprinsessan Victorias farfar) fanns redan på plats i Berlin. Arvprins Gustaf Adolf var där för att delta i stora ryttartävlingar som Hitler och de andra i Tredje rikets ledning följde från åskådarplats nästan lika troget som de följde de olympiska spelen tre år tidigare. Ryttartävlingarna var en stor sak i Berlin vintern 1939.

Klockan åtta på morgonen dagen efter ryttarnas besök i Rikskansliet var Gustaf V tåg framme i Berlin. Kungen kunde nu starta ett intensivt dagsprogram. När Gustaf V kom till Berlin första gången under Hitlertiden protesterade han vid sin lunch med Hitler mot att regimen förföljde Tysklands judar. Nu sex år senare när förföljelserna av judarna var ojämförligt mycket värre och judarna gjorts både rättslösa och egendomslösa kom Gustaf V tillbaka till Berlin men inte för att protestera mot judeförföljelserna utan att hedra Herman Göring, mannen som bar ansvaret för Kristallnatten som inträffade bara tre månader tidigare med en hög svensk orden: ”Storkorset av Svärdsorden med kedja”.

På förmiddagen den dagen, den 2 februari 1939 kom Herman Göring till svenska legationen för att få ”Storkorset av Svärdsorden med kedja” ur kungens hand, Generalfältmarskalk Göring var, det visste alla, mycket svag för ordnar och glitter av allt tänkbart slag. Senast en utlänning fått ta emot denna förnäma svenska utmärkelse hade den gått till Napoleon III, som fick ta emot den 1861. Vad Göring och Gustaf V talade om är i stort sett okänt. Arvid Richert, som nu var Sveriges sändebud i Berlin, rapporterade att Svärdsorden överlämnats ”vid ett enskilt samtal mellan Konungen och fältmarskalken som varade i 40 minuter och varvid ingen annan var närvarande”. Kungen hade dock sagt till Göring att han redan för ett par månader sedan beslutat ge honom utmärkelsen men velat överlämna den personligen varför saken fått dröja till februari. Kungen rapporterade också att Göring ”gett uttryck för en övervägande optimistisk uppfattning i fråga om det allmänna utrikespolitiska läget”. Arvprinsen Gustaf Adolf var också med på legationen och efter att Göring fått sin fina utmärkelse av kungen fotograferades de tre tillsammans.

Efter att kung Gustaf V belönat den man som från 1938 ledde Tysklands politik mot judarna, åt kungen lunch med sin gamle vän, den danske ministern Herluf Zahle. Han besökte ryttartävlingarna på eftermiddagen och han såg en föreställning av ”Glada änkan” i Berlin på kvällen. På natten reste han vidare ner till franska Rivieran för en avkopplande semester samtidigt som tiotusentals judar spärrades in i koncentrationsläger och i ghetton av den man som nu fått en hedersam orden av det svenska kungahuset...

"-Min käre Rikskansler! Jag lyckönskar er till de redan uppnådda stora framgångarna."

Gustaf V lyckönskar Adolf Hitler i kriget

Mitt under brinnande krig i maj 1942 skriver kung Gustaf V ett brev bakom ryggen på den svenska regeringen till Adolf Hitler där är han gratulerar denne för framgångarna i kriget, speciellt välkomnar han krigföringen på östfronten mot Sovjetunionen, eftersom han avskydde bolsjevismen som pesten. Han inleder brevet med de idag klassiska orden: "-Mein lieber Reichskanzler..."

Kung Gustaf V försäkrar i sitt brev till Hitler att han kommer att göra ”allt för att uppnå ett gott förhållande” mellan Sverige och Nazityskland och hävdar dessutom att han har ”större delen” av svenska folket bakom sig i stödet för den tyska krigsmaktens härjningar i Europa. Brevet avslutas med följande: "Med min hjärtliga hälsning förblir jag, käre Rikskansler, Er tillgivne.”

En krona i guldtryck pryder brevpapperets övre vänstra hörn och ordet ”Drottningholm” strax under kronan visar att brevet antagligen skrevs på Drottningholms slott. Helt säker kan man inte vara. Kungen kan ha haft brevpapper från Drottningholm på sitt skrivrum inne på slott i Stockholm. Det är däremot ingen tvekan om att det var Gustaf V själv som skrev brev till Tysklands rikskansler Adolf Hitler. Brevet är skrivit för hand med en blyertspenna. Det är daterat ”Stockholm, oktober1941” och skrivet på tyska. Adolf Hitler kunde inget annat språk och Gustaf V talade tyska obehindrat.

Mein Lieber Reichskanzler!

1/2

Där finns överstrykningar och ändringar som visar att det handlar om ett utkast som skulle skrivas rent innan det gick vidare till Berlin. Gustaf V rådgjorde med utrikesminister Christian Gönther innan han skickade brevet. Gönther var den minister kungen hade lättast att samarbeta med och tyckte bäst om. De två arbetade ofta ihop. Det var inte alltid som statsminister Per Albin Hansson visste vad de två hade för sig. Gunther hade inga invändningar mot kungens brev, men han ville det skulle ha karaktären av ett personligt budskap från kungen, som regeringen inte kände till. Innan brevet skickades ville han för säkerhet skull tala med statsministern om saken. Per Albin Hansson protesterade. Han ville absolut inte att kungen skulle skriva ett brev till Adolf Hitler. Hans dagbok visar att han bestämt motsatte sig hela idén. Det kunde till och med påverka hans ställning som kungens rådgivare men kungen lät sig inte hindras. Bakom ryggen på sin statsminister gratulerade han ändå Hitler till framgångarna på östfronten! Men han skickade inget brev utan valde en annan väg än han tänkt från början. Den 28 oktober 1941 kallade han istället upp den tyske ministern, prinsen av Wied, till slottet. Han tog fram sitt handskrivna brevutkast, läste upp det för ministern och bad honom att framföra innehållet direkt till Hitler.

Klockan 23.45 samma kväll fanns Gustaf Vs budskap på Auswärtiges Amt i Berlin för vidare befordran till Hitlers högkvarter på östfronten. Två veckor senare, den 11 november bestämde Hitler att brevet skulle läggas till handlingarna utan åtgärd men en knapp månad senare ändrade han sig och skrev ett utförligt svar - som det finns anledning att återkomma till. Kungens budskap till Hitler var mycket hemligt. Det var först när prinsen av Wieds telegram blev offentligt många år efter kriget som svenska folket fick veta något om innehållet i kungens brev. Kungens eget brevutkast finns idag bevarat i Gustaf V:s arkiv. Utkastet med sina överstrykningar och rättelser, säger långt mer om kungens inställning än det korthuggna tyska telegrammet. Här är en översättning av hela texten i det brev Sveriges statschef ville sända till Hitler när blodbadet på östfronten pågick som värst, Ett par avsnitt som kungen först skrev och sedan strök över återges inom hakparentes [ ].

"Stockholm oktober 1941. Min käre Rikskansler! Jag har behov av att personligen skriva helt öppenhjärtig till er om en fråga som ligger mig varmt om hjärtat och som har den största betydelse för mig och mitt land. Det gäller den ryska frågan. Jag tror att det är av stor betydelse för framtiden att ni får kännedom om min åsikt om den saken. Redan efter det senaste världskriget insåg jag vilken stor fara bolsjeismen var och fortfarande är, inte bara för oss i Norden utan för hela Europa. Därför vill jag uttala mitt varma tack för att Ni bestämt er för att varhelst möjligt slå ned denna pest. Jag lyckönskar er till de redan uppnådda stora framgångarna. Nu vill jag också försäkra er att den största delen av mitt folk delar min åsikt i denna fråga fast det kanske inte har kommit tillräcklig starkt till uttryck. Mitt arbete kommer alltid att vara inriktat på att övertyga också alla dem som kanske fortfarande hyser tvivel om min åsikt. Nu måste jag be om ännu en sak, nämligen att detta brev inte ges offentlighet åtminstone inte så länge kriget pågår [ty det skulle försvaga min ställning här och försvåra mitt arbete för ett gott förhållande till Tyskland], med förtroende räknar jag med förståelse från er sida för detta, [Jag är säker på att ni förstår vilka svåra uppgifter en konstitutionell kung har. Ni kan emellertid vara försäkrad om att jag kommer att försäkra allt för att uppnå ett gott förhållande meIIan oss. Med min hjärtliga hälsning förblir jag, käre Rikskansler, Er tillgivne. Gustaf"

Medan Gustaf V funderade på vad han skulle göra med sitt budskap till ”Mein Lieber Reichskanzler” kom ett nytt varnande telegram från legationen i Berlin. Med tanke på den egentliga hållningen till Sverige yrkade Arvid Richert på en ”mer positiv, sympatisk och förstående inställning till [den tyska] kampen i öster i allmänhet och Finlands läge i synnerhet”. Det var i den andan som Gustaf V kallade till sig prinsen af Wied och gratulerade Hitler till framgångarna på östfronten. Hösten 1941 blev den svenska allmänheten mer och mer kritisk mot den tyska framfarten i Europa. Om den svenska pressen vågat berätta mer hade kritiken säkert varit ännu häftigare. Men i Sverige såg man nyheter om tyska övergrepp som en fara för det goda förhållandet till Tyskland. Tänk om tyskarna skulle bli så irriterade att de tappade tålamodet och bestämde sig för att också ockupera Sverige? För att minska den risken pågick hösten 1941 en sorts charmoffensiv mot Tyskland med kungafamiljen i spetsen. Det är lätt att foga in Gustaf V:s budskap till ”Mein Lieber Reichskanzler” i ett sådant sammanhang.

I november lade Hitler undan kungens brev utan att svara. Sedan dess hade svårigheterna i kriget tornat upp sig. När tyskarna ville ha mer hjälp från Sverige kom Hitler på idén att svara på Gustaf Vs budskap från den 28 oktober 1941. Månaden senare i december fick kungen ett nytt besök av det tyska sändebudet Karl Schnurre. När Karl Schnurre kom till Stockholm för att personligen överlämna brevet till kungen kunde han ta sig förbi den trilskande regeringen. Hitler undertecknade sitt brev i den så kallade Varglyan i Rastenburg i Ostpreussen den 7 december. Hans styrkor hade definitivt fastnat i den ryska vintern utanför Moskva och Leningrad. Stalin inledde just den här dagen sin första stora motoffensiv och samma dag gick Japan till angrepp mot den amerikanska flottan i Pearl Harbor. Hitler var övertygad om att Japan skulle binda fast USA i Stilla havet och splittra Englands krafter när man tvingades försvara sina kolonier i Asien. Dagen innan Hitler förklarade krig mot USA kom Karl Schnurre till slottet i Stockholm med fuhrerns brev till Gustaf V. Brevet började högstämt. Brevets första ord var: ”Majestät!” Här var det inte fråga om något familjärt tilltal som ”Mein Lieber Reichskanzler!”

Hitler hade tagit emot brevet från den svenske kungen ”med uppriktig glädje”. Hitler skrev: "Alla folk och stater som tar del i denna kamp i öster skyddar med sina soldaters blod, inte bara sina egna länder, utan hela den europeiska kontinenten. Om Finland skulle bryta samman, skulle den bolsjevikiska vågen automatiskt välla in över Norge och slutligen också över Sverige”. För ögonblicket stod kriget stilla men inte på grund av det ryska motståndet utan på grund av gyttjan, snön och kyIan. "Inte ens i 20:e århundradet kan man föra framgångsrika krig på vintern", suckade Hitler. Han upprepade sin glädje över det stöd han kände från kungen i denna kamp. Deras ordval hade många likheter. Hitler talade om "ohyra” som skulle ”förintas”. Gustaf V talade om en "pest” som skulle ”utrotas” men Hitler var bekymrad över den allmänna opinionen i Sverige. Han var visserligen tacksam för de många positiva bidrag den svenska regeringen lämnade till kampen i öster men han tyckte att regeringen borde göra mer. Hitler hoppades att kungen skulle kunna övertyga sitt folk och sin regering om att hela Europas öde stod på spel. De sista raderna brevet visar vad det egentligen handlade om: ”Sändebudet Schnurre som har äran att överlämna detta brev till Ers Majestät kommer i anslutning till sitt besök i Stockholm att bemöda sig om att förstärka den svenska regeringens intresse i detta avseende. Med de bästa hälsningar förblir jag Ers Majestäts tillgivne Adolf Hitler”

Vid denna tid visste många svenskar redan mycket om de övergrepp som begicks i Nazityskland och förberedelserna pågick redan för förintelsen av 6 miljoner judar, beordrad av Hermann Göring och Adolf Hitler. Om Gustaf V varit folkvald, hade han ställts till ansvar för sina hyllningar av Adolf Hitler och Nazityskland. Men en kung kan inte avsättas av väljarna. I stället tystades brevet ned och innehållet i Gustaf Vs brev och Hitlers svar förblev hemliga och avslöjades först många år efter krigsslutet men då var det inte många som brydde sig i en krigstrött värld...

Oskar Gustaf Adolf Bernadotte

Föräldrar: Oskar II och Sofia av Nassau.

Född: 16 juni 1858, Drottningholm. Död: 29 oktober 1950, Drottningholm.
Maka: Victoria av Baden.

Barn: Gustaf VI Adolf (1882-1973), Vilhelm (1884-1965), Erik (1889-1918).
Valspråk: Med folket för fosterlandet
Regeringstid: 8 december 1907–29 oktober 1950, 42 år och 10 månader.

Gustaf V är den monark som har regerat tredje längst i Sveriges historia.
Titlar: Hertig av Värmland, Kronprins av Sverige och Norge, Kung av Sverige.