De dödsdömda

De dödsdömda.

Judarna som Sverige skickade till döden!

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Sverige och Per Albin Hanssons regering är därmed medskyldiga till Förintelsen"

Visste Du att Sverige, såväl före som under kriget, avvisade flyende judar från att söka skydd i Sverige?

Visste du att dessa människor istället skickades tillbaka till Nazityskland mot en säker död. Sverige upprättade en så kallad "vägradelista" med över 7000 namn på personer, främst judar, som man inte ville ha in i Sverige. Idag finns bevis att minst 307 av dessa människor skickades tillbaka till Hitlers skräckvälde där de senare avrättades i Förintelselägrens gaskammare. Mörkertalet är dock stort. Det kan handlat om flera tusen människor som avrättades på grund av den svenska regeringens agerande. Därmed är Sverige och de politiska partier som styrde Sverige under dessa mörka år en del av Förintelsen. Detta är förmodligen en av de hemskaste och samtidigt en av de mest nedtystade berättelserna i svensk historia. Detta är en berättelse ytterst få svenskar idag känner till. Detta är en berättelse vi inte ska prata högt om, för detta är berättelsen om; De dödsdömda.

Ljudfil: De dödsdömda

00:00 / 51:51

1933, samma år som Adolf Hitler kom till makten genom demokratiska och parlamentariska processer, införde Tyskland sina första anti-judiska lagar de s.k. "Ariseringslagarna". Två år senare, på partidagarna i Nürnberg den 15 september 1935 antog nazisterna även de så kallade "Nürnberglagarna" (ibland även kallat "Blodskyddslagen") som skulle skydda det tyska blodets renhet. Dessa lagar gjorde en skarp skillnad mellan tyska renrasiga arier och alla de andra, alla de övriga lägre stående vanarterna av den mänskliga rasen och dit tillhörde judarna. Enligt Nürnberglagarna förlorade nu judarna sitt tyska medborgarskap och sina medborgerliga rättigheter. Judarna fick inte längre kalla sig tyskar och äktenskap mellan tyska arier och judar förbjöds eller ogiltigförklarade liksom sexuella relationer mellan dem. Äktenskapslagstiftningen ”ariserades” för att skydda det tyska blodet. Nu började kategoriseringen av olika grupper av judar på allvar, med begrepp som "halvjude", ”heljude” eller ”blandjude”. Två månader senare, den 14 november 1935, fick Nürnberglagarna flera nya tillägg. Enligt tilläggen hade judar nu inte längre rösträtt och de kunde inte ha offentliga ämbeten inom allmän tjänst, till exempel som läkare eller lärare eller vara statstjänstemän.

Den ökande antisemitismen får många judar att lämna Nazityskland och en del söker sig mot Sverige, vilket skapar oro hos regeringspartierna Socialdemokraterna och Bondeförbundet. Lördagen den 22 maj 1937 står på riksdagens första kammarens dagordning proposition nummer 269. Bakom sifferbeteckningen döljer sig förslaget till en ny utlänningslag, framlagd av statsminister Per Albin Hanssons regering. Dess tillkomst hänger direkt samman med den ökade politiska antisemitismen i Nazityskland. Lagen är tänkt att underlätta för just tyska socialdemokrater som vill söka skydd i Sverige för att undkomma politisk förföljelse. I Sverige finns det redan 5000 flyktingar i landet, plus tusen tyska, varav ungefär 500 är av judisk börd. Lagen avser uteslutande möjligheten att erbjuda politisk asyl men någon ökad invandring är det inte fråga om och rakt inte att erbjuda grupper en fristad, enkom för att dessa känner sig diskriminerade. Till den gruppen räknas tyska judar, med undantag för de judar som också är socialdemokrater. Nytt i lagen, som ska träda i kraft 1:a januari 1938, är att en enda myndighet -Socialstyrelsen- ska fatta beslut om uppehålls- och arbetstillstånd. Tidigare var det en särskild polisbyrå inom statspolisen men den ska nu upplösas och i stället underordnas Socialstyrelsen, men under nytt namn. UD ska fortsatt sköta viseringar för vanliga vistelser i Sverige. Dessutom ska det finnas möjlighet för dem som fått avslag hos Socialstyrelsen att vända sig till Utlänningsnämnden, en särskild och nyinrättad domstol med uppgift att handlägga överklaganden.

"Utlänningar som ankommer till riket utan att innehava uppehållstillstånd må avvisas"

Det finns även en hemlig kungörelse från september 1938, nummer 555/38, ett direktiv från statsministern Per Albin Hanssons regeringskoalition av Socialdemokrater och Bondeförbundare, inklusive socialdemokraten och utrikesministern Richard Sandler samt bondeförbundaren och justitieministern Karl Gustav Westman och direktivet är stadfäst av självaste kungen, Gustav V.

Av kungörelsen framgår att "Utlänning som ankommer till riket utan att innehava inrese- eller uppehållstillstånd må avvisas förutom den som söker asyl". Avvisning ska också ske om det skäligen kan antas att utlänningen "lämnat sitt hemland för att icke återvända dit".

1938 kulminerar judehatet med novemberpogromen som var en attack av nazisterna mot landets alla judar och utfördes natten mellan den 9 och 10 november 1938. 400 judar mördades, tusentals misshandlades och många begick självmord i ren skräck, förtvivlan och desperation. 1 400 synagogor och bönehus brändes eller förstördes och judiska bostäder vandaliserades.

30 000 judiska män arresterades och skickades till koncentrationslägren Dachau, Buchenwald och Sachsenhausen. Där utsattes de för en brutal behandling av SS med misshandel och tortyr. De judar som lovade att lämna Tyskland för att aldrig mer återvända blev senare frisläppta. Polis och brandkår fick inte ingripa så länge inte tysk egendom hotades under de våldsamma upploppen.

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Kristallnatten

Blodskyddslagen

Kristallnatten

1/3

De materiella skadorna uppgick till enorma summor. Regeringen gav judarna skulden för händelsen och tvingade dem att betala ett kollektivt skadestånd på en miljard mark till staten. De judiska affärsägarna tvingades också städa upp på gatorna efter förödelsen. Glassplittret från de krossade fönstren som täckte gatorna, glittrade likt kristaller i den månljusa natten. Novemberpogromen kom därför senare i folkmun att kallas "Kristallnatten"...

Vid samma tid, den 15 november 1938, införs nya lagar i Nazityskland som tvingade elever med judisk härstamning att gå i särskilda klasser eller särskilda skolor, skilda från de renrasiga tyskarna. Judar fick heller inte använda den tyska flaggan eller de tyska färgerna. Det införs en lag om stopp för offentligfinasierad socialhjälp till judar och senare kom en lag om förbud för nödlidande judar att skaffa förnödenheter genom försäljning av sina ägodelar på marknader. Från den 3:e december 1938 fick inte längre judar köra bil då deras körkort drogs in. De fick heller inte besöka offentliga platser eller vårdas på sjukhus. De tilläts inte heller att gå på teater, bio, konserter eller besöka parker eller offentliga bibliotek. Brott mot dessa lagar bestraffades med fängelse. Judarna hade med andra ord fråntagits allt sitt människovärde och alla sina mänskliga rättigheter. De var nu totalt rättslösa!

I mars 1939 kommer lagen om att alla flyende judar ska sättas i koncentrationsläger. Månaden senare blir det möjligt att vräka en jude från sitt boende utan motivering. Judarna placeras i sk "Judehus" där många familjer trängs samman med gemensamma kök och toaletter vilket i sin tur orsakar sjukdomar och konflikter. Tanken är att misären ska tvinga judarna att ansöka om att få utvandra och lämna Tyskland för gått. Sommaren 1939 skapade naziregimen en särskild institution för ändamålet, Die Auswanderungsstelle, och på den vägen hoppades Hitler komma över tyska judars bankkonton och andra tillgångar eftersom man förbjöd judarna ta med sig något när de lämnade landet.

"J-stämpeln gjorde det enklare att kontrollera om personen var av judisk börd"

Ariseringslagarna och Nürnberglagarna fick många judar att lämna Tyskland och flykten skedde främst till grannländerna. Allra flest kom till Frankrike, som var det stora mottagarlandet fram till den radikala folkfrontsregeringens fall 1938. Andra sökte sig till Holland, Schweiz, Belgien eller Tjeckoslovakien. Många tog sig hela den långa vägen till Palestina eller till USA och Kanada, en del hamnade till och med i Shanghai, som nästan var det enda stället på jorden där judiska flyktingar utan vidare blev insläppta. Mer än 350 000 personer flydde från Tyskland redan före krigsutbrottet 1939.

Alla som ville lämna Tyskland tvingades först betala en skyhög utrese-skatt och på order av Hitler tilläts man sedan bara få lämna landet med en ryggsäck och tio mark. Alla andra ägodelar skulle lämnas kvar och konfiskerades av staten. Många av de som flydde hade alltså oturen att fly till ett land som några år senare skulle ockuperas av Tyskland. Dessa människor kom då att betraktas som landsförrädare och flertalet gick ett hemskt öde tillmötes.

En del judar valde att fly norrut mot Sverige. Problemet var att antisemitismen var densamma även i vårt land. I Sverige fruktade man en massinvasion av judar och regeringen införde därför striktare regler och hårdare kontroller av de judiska flyktingarna och vilka som fick passera gränsen in till Sverige. Sverige hotade till och med att införa viseringstvång för alla tyska medborgare om man inte kunde särskilja de icke önskvärda - judarna!

J-pass

1/2

Från den svenska regeringens sida framfördes därför hösten 1938 ett förslag till Hitlerregimen om tyskarna på något sätt kunde underlätta för den svenska passkontrollen så det blev lättare att upptäcka judarna när de kom till den svenska gränsen. Tage Erlander som då var statssekreterare åt socialminister Gustav Möller -chefen för den hemliga polisen- kontaktade på den svenska regeringens uppdrag, tyska UD för att försöka stoppa "judeexporten" till Sverige. Idén gick ut på att alla judar skulle ha ett pass som särskilde sig från alla andras. Eftersom man ville få större genomslagskraft för sin idé till tyskarna meddelades detta förslag även till Schweiz, ett land som också ansåg att man hade ett snarlikt jude-problem vid sin gräns. Sverige och Schweiz gjorde sedan påtryckningar till de tyska myndigheterna att de snarast skulle införa dessa speciella jude-pass.

Majoritetskoalitionens, bestående av Socialdemokraterna och Bondeförbundet (n.v. Centerpartiet) förslag var att tyskarna vid judars utresa från Tyskland skulle stämpla ett stort röd "J"- i alla judars pass som identifierade att de var av judisk börd. "J"-stämpeln gjorde det enklare att kontrollera om personer som ville in i Sverige var av judisk börd. Tyskarna accepterade direkt den svenska idén utan protester. Den 5 oktober 1938 blev alla judiska pass ogiltiga och skulle lämnas in till polismyndigheten inom två veckor. Judarna fick därefter ansöka om nya pass och dessa stämplades då med ett stort rött ”J” på första sidan. Judarna hade nu också påtvingats tilläggsnamn såsom Israel för män och Sara för kvinnor – namn som judarna nu tvingats heta i andranamn av de tyska myndigheterna. Det blev nu helt omöjligt för en tysk att dölja att man var jude. Judarna erhöll ett andra klassens medborgarskap vilket inte gav dem rätten att återvända till hemlandet om de lämnade Tyskland. Detta kom att drabba alla judar som ville lämna Tyskland, även de som sökte sig till andra länder än till Sverige eller Schweiz. "Judepassen" kom i bruk en månad efter den fruktansvärda Kristallnatten som av många anses vara starten av Förintelsen.

"Enligt lagen var Sverige bara villigt att ta emot politiska flyktingar"

Bollhusmötet, Uppsala, 17/2-39

1/5

Under december 1938 kom det ett direktiv från svenska regeringen och Socialstyrelsen till passkontrollen att tyska medborgare med en sådan röd judestämpel skulle betraktas ekonomiska flyktingar, och avvisas direkt vid gränsen om de inte kunde presentera handlingar som visade på särskilda skäl för att de skulle få uppehållstillstånd. Enligt lagen var Sverige bara villigt att ta emot politiska flyktingar men judar räknades dock inte till den kategorin eftersom de kom till Sverige av; "ekonomiska skäl eller för att de på annat sätt känner sig diskriminerade för sin ras skull".

Judar kunde därför inte betraktas som politiska flyktingar utan ansågs snarare som ekonomiska lyxsökare. I lagtexten stod det att de som flydde "på grund av sin ras eller eljest inskränks i sina försörjningsmöjligheter eller där känna vantrevnad" inte hade rätt att söka skydd i Sverige. Den svenska bedömningen blev alltså att tyska judar inte flydde från förföljelser, trakasserier eller dödshot utan det var ekonomiska motiv som låg bakom deras beslut att flytta.

Det fanns inom den svenska byråkratin en tydlig insikt -speciellt efter Kristall-natten- att judarna av begripliga skäl inte längre trivdes i Tyskland eftersom de fråntagits alla sina mänskliga rättigheter och sitt människovärde, men detta var inte tillräcklig orsak för de skulle få uppehållstillstånd i Sverige. Judarna skulle skickas tillbaka dit de kom ifrån. De skulle alltså tvingas återvända till ett land

som nu vägrade ta emot dem. Tillbaka till ett land där judar mer eller mindre blivit förslavade. Ett land där en jude inte hade något människovärde, inte några mänskliga rättigheter.

En utländsk medborgare kunde hållas borta från Sverige genom att inresetillstånd vägrades. Antingen genom avvisning direkt vid gränsen eller genom utvisning sedan de kommit hit. Om beslutet om utvisning inte kunde verkställas, kunde man under väntetiden hålla personen i fråga inspärrad. Sverige införde en extremt restriktiv invandringspolitik trots att man sedan länge visste hur illa alla judar behandlades av Hitlerregimen. De enda Per Albin Hanssons regering kunde tänkas ge skydd var de judar som också var aktiva socialdemokrater i Tyskland men detta var ju inget de flyende judarna visste något om i sina inreseansökningar. Med den nya lagen som undantar politiskt förföljda tyskar från den 22 maj 1937 ger Sverige sken av att vara humana mot förföljda judar men i praktiken blir det en än hårdare åtstramning.

Såväl främlingsfientligheten som antisemitismen var också utbredd i Sverige under mellankrigstiden vilket också påverkade flyktingpolitiken. Den var vid den här tiden ofta påverkad av rasistiska och rasbiologiska attityder och var särskilt tydlig då det gällde att skydda den svenska arbetsmarknaden mot invandrare från andra länder. Musikerförbundet försökte till exempel hindra utländska musiker att få arbete i Sverige. Särskilt småföretagare inom handeln och deras intresseorganisationer försvarade aggressivt sitt revir. Till exempel ledde ett förslag om att ett tiotal judiska läkare skulle få uppehållstillstånd i Sverige till kraftiga protester och fackeltåg ordnades av universitetsstudenter mot den så kallade ”judeimporten”. Protesterna hade i februari 1939 föregåtts av ett möte i Uppsala, senare känt som "Bollhusmötet", som utmynnade i ett uttalande från den flyktingfientliga majoriteten där man protesterade mot att ”främmande intellektuell arbetskraft” skulle få uppehållstillstånd i Sverige.

"UD började upprätta så kallade "vägradelistor" med namn på över 7000 judar"

1939 hade Socialstyrelsen på uppdrag av Hansson II majoritetsregering

(Socialdemokraterna och Bondeförbundet) genomfört en folkräkning i Sverige. Avsikten var att skaffa sig "kännedom om det aktuella främlingsbeståndets omfattning". Ett syfte var att få grepp om antalet judar i landet och dessa judar kom att kategoriseras under "M", som i mosaisk trosbekännelse.

Sverige registrerade alltså sina medborgare utefter trosbekännelse och detta genom att stämpla ett M i kolumnen. I praktiken motsvarade "M" ett "J" som sedan tidigare återfanns i de så kallade "Jude-passen". Detta förfarande kom att hyllas stort i Nazityskland, bland annat i nazi-tidningen "Völkischer Beobachter", som var organ för Adolf Hitlers parti NSDAP.

Den 28 augusti 1939 avvisade den svenska regeringen ansökningar från ett betydande antal tysk/ polska judar som sökte tillstånd att få resa genom Sverige för vidare färd till länder som Storbritannien, Belgien och Nederländerna. Man gav alltså inte ens tillstånd för judar att transiteras genom Sverige när de var på väg till ett annat land.

Internt i Utrikesdepartementet förklarades detta med att det redan fanns för många judar i landet, så man tillät inte ens dessa judar att få resa genom Sverige. De svenska myndigheterna behöll denna mycket restriktiva praxis för judar fram till senhösten 1942 men då hade flyktingströmmarna redan upphört året innan då

1/2

det i princip var belagt med dödsstraff för judar att lämna eller fly från Nazityskland eftersom de nu behövdes som slavarbetare inom krigsindustrin.

En metod som regeringen använde för att hålla tillströmningen av flyktingar under kontroll var att införa kvoter för flyktingar av olika kategorier. Tanken var att de flyktingar som kom till Sverige skulle söka sig vidare till andra länder och när de lämnade sin plats i kvoten, kunde nya flyktingar tas emot. Kvotsystemet reglerade inresandet till den nivå som passade Sverige, men tog inte hänsyn till de flyendes flyktbehov.

”Chaluzkvoten” hade så småningom 300 platser, avsedda för unga judar som i Sverige skulle få lantbruksundervisning för att sedan kunna utvandra till Palestina. ”Kristinehovskvoten” hade också 300 platser och avsåg utbildning av barn i skolåldern. ”Barnkvoten” tillkom efter novemberpogromerna 1938. Den hade 500 platser för barn vars föräldrar rest till Amerika för att bygga upp en ny framtid där, så att barnen sedan kunde komma efter. ”Transitkvoten” hade 150 platser och var till för flyktingar på genomresa i Sverige framför allt till USA. Även Svenska Israelmissionen förhandlade till sig två kvoter för sammanlagt 275 barn och ungdomar. Vid årsskiftet 1938/1939 fanns det 1625 kvotplatser för judiska flyktingar, men notera att dessa kvoter bara gäller barn som tillfälligt uppehöll sig i Sverige eller vuxna på genomresa. Inga av dessa judar skulle alltså få stanna permanent i Sverige.

Hur valde då de ansvariga för flyktingmottagningen i Sverige ut de flyktingar som skulle få komma hit? Lagstiftningen pekade ut politiska flyktingar som den högst prioriterade kategorin. De var oftast män och det var framför allt socialdemokrater som de svenska aktörerna ville ta emot. De etniska flyktingarna, främst judarna, diskriminerades redan i lagstiftningen, som inte ville erkänna dem som legitima flyktingar.

Svenska Utrikesdepartementet började redan i mitten av 30-talet upprätta så kallade "vägradelistor" med namn på över 7000 tyska, polska, tjeckiska och österrikiska judar som ansökt om visum till Sverige. Tanken är att dessa listor ska skickas ut till gränsstationernas passkontroller då man misstänker att dessa personer, som tidigare fått avslag på sina inrese-ansökningar, kanske ska försöka ta sig in i landet på illegalt sätt, såvida inte departementet -mot alla odds- skulle bestämma annorlunda, exempelvis om någon skulle vara en förföljd socialdemokrat. Då kan politisk asyl bli aktuellt, annars blir det avslag. "Vägradelistan" distribueras ut till alla gränsstationerna med krav om direktavvisning vid gränsen. Med stora röda bokstäver stämplas "VÄGRAD" över ansökan om inresa till Sverige. Utrikesdepartementet och Socialstyrelsen vill ogärna ge opolitiska judar en fristad i landet, särskilt inte de som skulle komma med enbart gångkläder och utan pengar - vilket i princip alla judar tvingades göra vid utresa från Tyskland.

Det var först under 1942 som det börjar bli lättare att få inresevisum till Sverige men då kunde ju inga judar längre fly. Vid denna tid, mitt under kriget, satt de flesta judar redan i ghetton eller koncentrationsläger och flykt var i princip indirekt belagt med dödsstraff. När det var tillåtet för judar att flytta från Tyskland hade vi alltså en extremt restriktiv invandringspolitik, men när det blev förbjudet för judar att flytta blev det mycket lättare att få inresetillstånd till Sverige...

"Medan Tyskland betalat ut miljardbelopp i skadestånd till efterlevande så har det officiella Sverige valt att glömma sin roll i Förintelsen"

Rickard Sandler 1884-1964

Georg Branting 1887-1965

Gustav Mosesson 1877-1965

Rickard Sandler 1884-1964

1/5

Direkt efter krigsslutet i Europa tillsattes en parlamentariskt kommission, den så kallade Sandlerkommissionen, för att undersöka Säkerhetstjänstens förehavanden samt Sveriges flyktingärenden under kriget. Det var i Stockholm den 20 december 1946 som landshövdingen Rickard Sandler, 62, samlade sina utredningsmän för att slutföra kommissionens rapport, "Betänkandet angående utlämnande av uppgifter om flyktingar".

Förutom honom själv består kommissionen av fyra äldre och medelålder män: socialdemokraten Georg Branting, 59, son till den legendariske partiledaren Hjalmar Branting och tillika socialdemokratisk riksdagsman. Bondeförbundaren Gunnar Hedlund, 47, senare partiledare för Centern. Ivar Sefve, 60 zoolog och riksdagsman för högern och den folkpartistiske riksdagsmannen Gustav Mosesson, 69, rektor till yrket.

Sandler själv hade varit utrikesminister fram till slutet av 1939. Mot den bakgrunden kommer politikerna inte oväntat fram till att Sverige i grunden haft en generös flyktingpolitik, vilket sekreteraren Sven Romanus få i uppdrag att sammanfatta. Han är opolitisk tjänsteman och anses vara skicklig på språkliga formuleringar. Eller ska vi säga; språkliga bortförklaringar?

Under rubriken "Undersökningskommissionens allmänna uttalanden" heter det:

”Under tiden närmast före kriget och under detsamma har vårt land i stor omfattning

berett asyl åt flyktingar från andra länder, särskilt Tyskland och tyskockuperade områden". Resonemanget bygger på att Sverige tog emot politiska flyktingar, såsom exempelvis förföljda socialdemokrater, precis som det föreskrivits i 1937 års utlänningslag. Resonemanget bygger också på att Sverige från november 1942 börja ta emot norska judar. Den utlösande faktorn var att den norska Quislingregimen och den tyska ockupationsmakten deporterat cirka 500 norska judar till Auschwitz. 1943 öppnade Sverige även gränsen för danska judar, som tyskarna ville deportera. Hur judar dessförinnan behandlas av Sverige ansåg dock kommissionen ligga utanför dess uppdrag,...

Sandler och hans fyra ledamöter vill dock inte gå in på var huvudansvaret låg. Ytterst var det ju hos regeringen och riksdagen och i den senare hade de ju suttit alla fem, i varje fall under någon period mellan 1933 och 1945. En av punkterna man ville bringa klarhet i varför Socialstyrelsen så prompt lät registrera alla judar med ett "M", ett förtäckt "J". Svaret man fick från byråchefen Ernst Bexelius och de övriga ansvariga var att "M" var; "ett plus för judarna när vi behövde rädda dessa människor". Bexelius syftar på andra hälften av 1941 när Nazityskland förbjudit alla judar att lämna landet och då Sverige inte längre behövde befara en masstillströmning av judar.

I kommissionens slutbetänkande framgår det att man anser Sverige hade en generös flyktingpolitik under krigets första år med motiveringen att förföljda socialdemokrater fick en fristad i Sverige. Därmed var arbetet avslutat för Sandlerkommissionen och i tryck kommer deras betänkande att omfatta 197 sidor som ska tillställas konungen, med regering och riksdag inkluderad. Den 7000 namn långa "vägradelista" som skickades ut till gräns- och passkontrollerna för att avvisa judar vid gränsen, nämndes det knappast ett ord om i Sandlerkommissionen. Inte heller det faktum att rent statistiskt måste det ha funnits avvisade judar från Sverige som senare mördades i Förintelsen, men detta är heller inget kommissionen vill ta upp till diskussion. I princip hade Sverige ingen skuld i något av allt det vi gjorde, och inte gjorde...

"I Sverige saknas fortfarande minst 301 snubbelstenar"

Hos Riksarkivet står kartongerna som handlar om UD:s gamla ”vägradelistor” från 1935 fram till 1942 uppradade på en vagn. Här finns namnen på de över 7000 utlänningar, varav majoriteten judar, som Sverige vägrade släppa in i landet. Judarna hade hoppats få en fristad i Sverige undan nazitysk förföljelse och förtryck men hade utvisats efter beslut hos UD eller Socialstyrelsen, dåtidens migrationsmyndighet. De som ändå lyckades ta sig till gränsen direktavvisades av polisen. Allt skedde med stöd av 1937 års utlänningslag, beslutad med stor enighet i riksdagen där Socialdemokraterna och Bondeförbundet satt i regeringsställning.

Lyckligtvis har listorna inte gallrats, varför det går att ta reda på vad som hänt med de avvisade judarna. Databaser hos Yad Vashem i Jerusalem och Bundesarchiv i Berlin gör det också möjligt att få en bild av hur många av dessa som senare mördades i Förintelsen. På den vägen har man idag lyckats bevisa att minst 307 av de 7000 hjälpsökande judarna som avvisades från Sverige senare mördades i Auschwitz eller i andra koncentrations- och Förintelseläger. Detta gör Sverige indirekt delaktiga i Förintelsen. Men mörkertalet är enormt. Det kan handlat om det flerdubbla.

Majoriteten av alla avvisningsbeslut inträffade efter "Kristallnatten" när hela världen chockades hur illa judarna behandlades i Tyskland, men samtidigt innan

I Stockholm finns en snubbelsten till minne av Erich Holewa som utvisades från Sverige 1938 och mördades i Auschwitz.

Att stå på rätt sida av historien...

I Stockholm finns en snubbelsten till minne av Erich Holewa som utvisades från Sverige 1938 och mördades i Auschwitz.

1/8

samlingsregeringen bildades i december 1939. Majoriteten av avvisningarna kom alltså under koalitionsregeringen Hansson II bestående av Socialdemokraterna och Bondeförbundet med vår landsfader, socialdemokraten Per Albin Hansson som vår statsminister. Idag vet vi att det fanns över 7000 namn på den svenska vägradelistan, majoriteten judar. Vi vet också att minst 307 av dessa judar avvisades tillbaka till Hitlerregimen där de senare mördades i Förintelsen. Människor som Sverige vägrade att ge en fristad och som alla dog i Förintelsen. Vi kan därför utgå ifrån att mörkertalet är enormt. Exakt hur många judar som tvingades in i de nazityska gaskamrarna där de andas in giftgasen Zyklon-B på grund av den restriktiva svenska och antisemitiska flyktingpolitiken skapad av Socialdemokrater och Bondeförbundare får vi aldrig veta. Det vi dock vet med säkerhet är att Sverige indirekt medverkade i Förintelsen. Den vetskapen räcker för att göra "vägradelistorna" till en av våra största och värsta skamfläckar!

* * * * * * * * *

Det officiella Sverige tar gärna åt sig äran för att ha räddat judar vid andra världskrigets slut. Likaså för Folke Bernadotte och Raoul Wallenbergs insatser. Men att vi dessförinnan bevisligen skickade minst 307 judar i döden är inget vi vill prata högt om. Inget vi fick lära oss om på historielektionerna. Inget som finns i vårt kollektiva medvetande. Inget vi ska prata högt om. Allt som har med kriget att göra, även de möka händelser som inträffade innan kriget bröt ut, blir en diffus mörkläggningsfilt där allt vi vet egentligen bara är att vi var "neutrala" under kriget och att inget parti hade ansvar för något eftersom vi hade en "samlingsregering". Detta är en historiebeskrivning självutnämnda "historieexperter", främst på yttersta vänsterkanten, fortfarande vill indoktrinera oss svenska medborgare med. Verkligheten var dock betydligt mörkare och brutalare än så. Kanske är det av just denna anledning "vägradelistorna" idag är så okända i vår rödbruna historia, för vilka partier blir de största förlorarna om svenska folket verkligen får reda på vad som - egentligen- hände före och under krigsåren? Det är mot denna frågeställning lätt att förstå varför så mycket har mörklagts, begravts eller sopats under mattan av just de två partier som hade ansvaret under den tid då Sverige skickade judar till Förintelsen.

Medan Tyskland betalat ut miljardbelopp i skadestånd till efterlevande så har det officiella Sverige valt att glömma sin roll i Förintelsen. Frågan är, om och när, Sverige ska framföra en officiell ursäkt. Lämpligen i riksdagen – av just de två partier som styrde Sverige under de åren jude avisningarna genomfördes. Men så kommer aldrig att ske. Vi ska bara tiga och blunda, glömma och förneka. I värsta fall får vi skylla på andra partier som inte ens existerade när det begav sig. Det är ju så svensk politik har fungerat sedan andra världskriget. Jude-avvisningarna förblir därför en svensk skamfläck. Den kan varken tvättas bort av vita bussar eller svenska hjälpinsatser under senare delen av kriget. Inte heller av glömska och tystnad.

* * * * * * * * *

Det ligger tre guld-liknande så kallade "snubbelstenar" vid en öde kaj i Malmö hamn, placerade mitt i en stor stenläggning, strax nedanför gamla posthuset vid centralstationen. Stenarna ska påminna om judarna Walter Gerson, Schulim Burger och Siegfried Gutmann. Två av dem kom till just denna kaj 1938 respektive 1939. Långt borta i Stockholm ligger ytterligare tre snubbelstenar, till minne av köpmännen Erich Holewa, Hans Eduard Szybilski och Curt Moses. Fem av de sex judarna mördades i Förintelsen, efter att ha vägrats en fristad i Sverige. Curt Moses öde är ännu okänt. Medan det i Tyskland finns flera tusen snubbelstenar till minne av mördade judar, så ligger bara sex utplacerade i Sverige men det borde åtminstone vara 307, för minst så många judar mördades, efter av- och utvisningen från Sverige. Frågan är vad intrycket skulle bli om 307 eller fler stenar samlades på ett och samma ställe. Svaret är att det kanske bättre skulle synliggöra Sveriges mörka roll under Förintelsen. Det skulle dock synliggöras på ett negativt sätt för vissa politiska partier och kanske är det just därför de sex snubbelstenarna är så diskret utplacerade och så okända bland den breda allmänheten.

Exakt hur många judar Sverige indirekt skickade till Förintelsen får vi aldrig veta. Kanske vill vi inte veta heller? Det är lättare att bara blunda, säga att det var ju för så länge sedan eller sedvanligt skylla allt på "samlingsregeringen" (som bildades först långt efteråt). Idag (2024) finns bara sex snubbelstenar utplacerade i Sverige. Det saknas alltså minst 301 minnesstenar. 301 arma själar väntar på en officiell ursäkt från två politiska partier. Så länge dessa 301 snubbelstenar saknas förnekar vi vår inblandning i Förintelsen. Vi förnekar vår roll före och under kriget. Så länge dessa 301 stenar saknas står vissa politiska partier fortfarande på fel sida av historien...

// Anders Johansson.

Källa & lästips:

"Ett främmande element i nationen" (2008) av Karin Kvist Geverts (Länk)

"Bakom hemligstämpeln" (2014) av Lennart W. Frick , Lars Rosander

"En problematisk relation?" (2008) av L Andersson & K Kvist Gevers

"Främlingar på tåg : Sverige och Förintelsen" (2021) av Klas Åmark

"Flykten till Sverige 1940-1945" (2020) av Lars Hansson
"Det svenska sveket 1940-1945" (2016) av Eirik Veum

"Mannen som slöade till" (2022) av Peter Carlberg

"De avvisade" (2024) Christoph Andersson

00:00 / 12:36

Några av alla de judar som sökte en fristad i Sverige undan nazisterna men som istället vägrades inresa och skickades tillbaka till Hitlers skräckvälde där de senare mördades.

360_F_135386515_HRG78W6warcw1xpKHGgwOWch

Hertha Parnass med dottern Ruth.

Simon Parnass med dottern Ruth.

Ruth "Peggy" Parnass, 95 år, i Hamburg 2023.

Hertha Parnass med dottern Ruth.

1/10

försöker de flytta till Sverige men chefen för UD:s rättsavdelning, Gösta Engzell, litar inte på det judiska paret. Engzell har längre drivit linjen "Sverige är icke något immigrationsland, särskilt inte för judar" och meddelar paret den 5 maj 1939 i sarkastisk tonfall följande: "Härmed har jag äran att meddela att ovanstående skrivelse framförd ansökan om inresetillstånd ej kunnat bifallas varför visering icke må av eder för vederbörande utställas". Istället skickar SS paret till det fruktade ghettot i Warszawa där de trängs ihop med 300 000 andra judar. Senare under 1942 fördes paret österut där de försvann i Förintelsen. Vid deras tidigare hus på Methfesselstrasse 13 i Hamburg finns idag två snubbelstenar till minne av Simon och Hertha Parnass med texten; "deporterade till Treblinka, mördade 1942" även om det inte finns säkra bevis på detta. Ruth har låtit placera en egen snubbelsten till sin far och mors minne med texten "De älskande". Det är så hon vill att alla ska minnas dem, det kärleksfulla paret som Sverige vägrade ge en fristad.

Det tyskjudiska paret Simon och Hertha Parnass hade i sista sekund lyckat skicka sina två barn, dottern Ruth (11 år) och sonen Gerd (kallad "Gady", 4 år) med tåg från Hamburg till Stockholm den 21 februari 1939. En månad senare försöker Simon komma till Sverige för att träffa sina barn som tagits omhand av Mosaiska Församlingen i Stockholm, men hans inresehandlingar för en röd stämpel av de svenska myndigheterna; "VÄGRAD". Ett år senare den 11 maj 1940 söker paret gemensamt att få komma till Sverige och träffa sina barn. Myndigheterna får de allra bästa referenser från barnens fosterföräldrar men dokumenten stämplas även denna gång med "VÄGRAD" eftersom de inte är socialdemokrater eller kommunister utan "bara" judar och därmed inte anses som flyktingar. I Sverige separerades syskonen Ruth och Gady åt. Innan kriget är slut har Ruth flyttats runt mellan tolv olika fosterhem. För Gady är situtionen förfärlig. Det deprimerande livet på barnhem gör honom apatisk och han förlorar såväl aptit som talförmågan. Simon och Hertha Parnass bodde i Hamburg där alla deras tillgångar och ägodelar konfiskerats. Klockan 05.00 den 28 oktober 1938 bankar säkerhetspolisen på dörren och paret tvångsförflyttas till Polen. De tvingas skriva under ett dokument att de frivilligt flyttat och därmed skänkar alla sina tillhörigheter till tyska staten. Från Polen

Simon & Hertha Parnass.

360_F_135386515_HRG78W6warcw1xpKHGgwOWche9S4lFut_edited_edited.jpg

Den 14 januari 1929 stundade bröllop mellan den 21 årige brudgummen Max Askanas och den 18 åriga bruden Olga Alice. Två år senaare föds parets son, Ralf. 1935 inför naziregimen de så kallade "blodskyddslagarna" vilket förbjuder arier och judar att gifta sig med varandra. Man gör även påtryckningar att rasblandade äktenskap ska upplösas. Olga följer Hitlerregimens uppmaningar och bryter helt med maken Max och deras son Ralf. Skälet är att Max som jude inte längre kan försöja henne och sonen. Äktenskapet upplöses av staten. Max vänder sig den 18 november 1938 till en rådgivningsbyrå på Freidrich Karl Strasse 22 i Leipzig för att få utresehandlingar till något annat land. Till slut söker Max upp Sveriges representant i staden, vicekonsuln Karl Mannborg som dock är måttligt intresserad att hjälpa Max men kunde tänka sig att hjälpa sonen Ralf. Den 14 februari 1939 sätts den 8-åriga Ralf på tåget från Leipzig till Berlin med en "Kindertransport" till Stockholm. I Aftonbladet kunde man läsa att "14 tyska judebarn anlände i morse till Centralen via Trelleborg och mottogs med mjölk och smörgåsar". Kvar i Nazityskland finns fadern Max som skickas till ett "judehus" på Humboldtstrasse 23 i Leipzig. Härifrån författar han ett flertal brev med vädjan om att få flytta till Sverige där hans son befinner sig hos sin fosterfar Hermann Schwartsberg. Socialstyrelen i

Olga och Max Askanas under 20-talet. Max sökte skydd i Sverige , fick avslag och mördades förmodligen i KZ-lägret Ohrdruf.

Bilderbok som Max skickade med sonen Ralf till Stockholm 1939.

Ingrid Askanas vars svärfar Max mördades under Förintelsen.

Olga och Max Askanas under 20-talet. Max sökte skydd i Sverige , fick avslag och mördades förmodligen i KZ-lägret Ohrdruf.

1/4

Stockholm informerar den 6 juni 1939 myndighetens utlänningsbyrå i Berlin att fem tyskar vägrats inresa till Sverige - en av dem är Max Arkanas. De fem namnen för upp på den så kallade "vägradelistan" som distribueras ut till gränskontrollerna. Torsdagen den 30 maj 1940 tar sig Max likväl med Sassnitzfärjan till Sverige men stoppas av passkontrollen. Då han försökt fly landet betecknas han nu även som kommunist och därmed en statsfiende. I början av 1943 kommer en ny vädjan till Sverige från Max att få ett främlingspass på svenska ambassaden för att Max ska få träffa sin son i Sverige. Men svaret blir återigen nej. Kort därefter grips Max av Gestapo och skickas först till Auschwitz och senare till koncentrations-lägret Ohrdruf. Här blev han beordrad att som fånge 102 098 gräva underjordiska tunnlar och bunkrar. Han rapporterades som död den 17 februari 1945 klockan 12. Det skulle dröja ända till 1969 innan sonen Ralf fick bli svensk medborgare...

Max Askanas.

00:00 / 04:10

Den 29-årige tyskjudiska köpmannen Hans Szybilski, boende i Berlin, ansökte om uppehållstillstånd i Sverige 1936 då han skulle representera det tyska kemiföretaget Doktor Hittel GmbH. Själv har Szybilski gjort precis vad han ska; lämnat in en ansökan om arbets- och uppehållstillstånd till svenska ambassaden i den tyska huvudstaden, varefter ambassaden har hört sig för om Szybilski hos Berlinpolisen. Men Socialstyrelsen kräver att Szybilskis ansökan avslås. Hos myndigheten formuleras ett brev till Hans Eduard Szybilski i Berlin att hans ansökan avslagits, men utan att ange någon motivering. Brevet saknar sedvanliga artighetsfraser, som "ärade herr Szybilski". Inte heller avslutas brevet "med högaktning", i stället heter det torrt ”lm Auftrag - enligt uppdrag" Brevet är signerat MartIn Perslow, en 29-årig jurist som nyligen börjat sin karriär inom den svenska statsapparaten. Hans reser därför som turist till Sverige för att övertyga myndigheterna att han måste få stanna och komma undan de fruktansvärda judeförföljelserna i hemlandet. Den l0 februari 1938 nås Hans Eduard av beskedet att han måste lämna landet senast i mars. Förtvivlat vädjar han åter till Socialstyrelsen att få stanna åtminstone ett litet tag till. Efter mars månad håller han sig gömd i Sverige eftersom han vet att han hamnar i ett nazityskt koncentrationsläger om han avvisas. Den 31 maj hämtades han av

Hans Eduard Szybilski 1907-1943

Svensk polis ber finsk polis om hjälp att förhöra Szybilski

Szybilski vistades i Sverige 1936–38 men tvingades lämna landet januari 1939. Szybilski utlämnades till Tyskland av finska myndigheter i november 1942 och deporterades till Auschwitz i februari 1943 där han mördades.

Hans Eduard Szybilski 1907-1943

1/3

svensk polis och veckan efter, den 6 juni, sattes han på färjan till Sassnitz men lyckas fly och hamnar till slut i Finland där han grips misstänkt för spioneri åt britterna. Finland har vid denna tid allierat sig med Hitler i kampen mot Sovjetunionen. Han sätts först i fånglägret Ekenäs med fångnummer 5024-39 för att sedan flyttas till arbetslägret i Kemijörvi 20 mil nordost om Haparanda. Härifrån skeppas han och åtta andra judar av SS först till det tyskockuperade Estland och sedan till Berlin. Från och med nu är hans dagar räknade. Den 19 februari 1943 sätter Gestapo honom på ett godståg, som står redo vid rangerbangården i Berlin-Moabit. Tågets beteckning: ”29:e östtransporten”. Han tilldelas ståplats 513 och är en av l009 tyska judar ombord med destination: Auschwitz...

Hans Eduard Szybilski.

Curt Moses en 49-årig affärsman från Breslau, kom till Sverige 1933 med sin mor som blev sjuk, men är också fru Bengtsons bror, en ”halvarier”. I Stockholm har han försökt omskola sig vid Tekniska institutet, med avsikt att utvandra till Palestina. I olika omgångar, mellan 1933 och 1936, har Curt Moses bott hemma hos sin syster på Gumshornsgatan 6. Under en period hade han till och med beviljats arbetstillstånd för att jobba som ritare i Bengtsons ingenjörsfirma. Under denna tid gjorde hans svåger, ingenjör Emanuel Bengtsson, stora insatser för att Moses skulle få stanna i Sverige. Hösten 1936 nåddes dock Curt Moses av det överraskande beskedet att han måste lämna landet. Alternativt bli utvisad till Nazityskland, trots pågående utbildning och att Emanuel Bengtson ville behålla honom som ritare. Utvisningen hade Curt Moses förekommit genom att resa till Oslo, bara för att snart åter resa in i Sverige, men illegalt för att vistas som papperslös hemma hos Bengtsons. Det var på den vägen chefen för ”Statens polisbyrå för övervakande av utlänningar i riket”, blivit inkopplad på ärendet. Dessförinnan hade det i huvudsak skötts av Martin Perslow, på Socialstyrelsen. Han förpassades från Sverige i slutet av maj 1937 och vistades bland annat i Danmark och Norge varifrån han två gånger försökte komma in i Sverige 1938 men får "Vägrad" och gör

Curt Moses (svart kostym) på besök hos familjen Bengtsson i Hässelås, Vaggeryd, Småland.

1/2

därefter inga fortsatt nya försök att ta sig till Sverige, utan söker sig i stället till Lettland den 7 september 1938, med ett J-stämplat tyskt pass. Något som UD får veta av svenska beskickningen i Riga. Uppgiften vidarebefordras snabbt till Martin Perslow på Socialstyrelsen. I Riga flyttar Curt Moses in i en huslänga på Timotejgatan. Här kan han varken försörja sig som ritare eller köpman. För att överleva måste han kvittera ut matkuponger. Här upphör alla spår av honom. Curt Moses mördades troligen i juli 1941 under den nazityska ockupationen av Lettland. Hans namn finns på en av de sex svenska snubbelstenarna som fanns i Sverige år 2024.

Curt Moses.

I Berlinstadsdelen Schöneberg får Ida Sulke ett brev. Sin man Walter har hon inte sett sedan Gestapo grep honom i januari 1943 åtta månader tidigare. I brevet hoppas hon hitta några rader från honom, men hittar i stället en tjänsteförsändelse. Avsändare är ”Kommandur/abt Il” i Auschwitz-Birkenau. När hon sprättar upp kuvertet ser hon att det står ”dödsfallsintyg" Ida och Walter hade gift sig 1932, året innan nazisterna kom till makten. Deras äktenskap hade varit barnlöst, men lyckligt. Under åren 1919 till 1936 hade Walter arbetat som exportör-importör av tyska och utländska spelfilmer men likt andra judar inom filmen drabbats av yrkesförbud genom uteslutning ur "Reichskulturkammer" 1933. Det var i den rollen som han i december 1938 hade ansökt hos svenska UD om ett fyra veckor långt uppehållstillstånd i Sverige. Dels för att försöka göra affärer med AB Film-agenturen på Luntmakargatan 14–16 i Stockholm, dels med AB Irefilm på Kungsgatan 10. UD avslog Walter ansökan 1938 men Walter gav inte upp, utan försökte på nytt i januari 1939, med hänvisning till att han skulle köpa in svenska filmer till Polen, Schweiz och Holland vilket ledde till att UD ånyo beslutade om avslag – och satte upp Walter på vägradelistan. Med det stod Walter Sulke arbetslös i Berlin, utan framtidsutsikter. Deras situation förvärrades 1941. Då blev parets fyrarums-lägenhet på Stiibbenstrasse 4 beslagtagen. Paret fick bara några få dagar på sig att flytta till en enrummare och

Walter Sulke sökte en fristad i Sverige men vägrades och mördades därefter i Auschwitz.

1/1

sälja sitt bohag för en spottstyver. Under 1942 beordrades Walter att utföra grovt tvångsarbete. Det klarade han dock inte på grund av en skada som han ådragit sig under första världskriget. Följden blev att han greps då han ansågs vara ”arbetsskygg” vilket var lätt gjort genom att förse dem med yrkesförbud. Det räckte för att skicka honom till Auschwitz där han likt tusentals andra judar mördades. Skattemyndigheten beslutar att hela hans kvarlåtenskap tillfaller tyska staten. Det är naziregimens straff för att Ida som arisk tyska valt att gifta sig med sin tysk-judiske Walter, trots att giftermålet ägt rum före Hitlers maktövertande.

Walter Sulke.

Erich Holewa var tysk jude och föddes 1896 i Berlin. Erich bror Hans Holewa flyttade till Stockholm på 1930-talet då han fick beviljat arbets- och uppehållstillstånd eftersom han i sin ansökan angav att han var en förföljd socialdemokrat. Erich Holewa ansökte i augusti 1938 även han om uppehållstillstånd i Sverige. Han bodde då redan hos brodern på Kungsholmstorg 6 i Stockholm. De försökte även få tillstånd för Erichs hustru Lotte och sonen Peter att komma till Sverige. Erich fick avslag på sin ansökan och tvingades lämna Sverige i september 1938 detta trots att han angett till de svenska myndigheterna att "han och hans familj säkerligen komma i koncentrationsläger". I fem år har Erich, hustrun Lotte, 41, och sonen Peter, 17, varit statslösa sedan de fråntagits sitt tyska medborgarskap och sina pass. Vidare säger Erich att han som tysk jude numera är förbjuden att utöva sitt yrke som köpman och handelsresande. Erich ansökte på nytt om inresetillstånd i Sverige kort därefter, först från Berlin och sedan från Antwerpen i Belgien. Svenska myndigheter misstänker att Erich tänker komma till Sverige med brodern Hans godkända pass och inresehandlingar och sätter upp Erich och hans familj på vägradelistan. En av de som försöker hjälpa Erich, Lotte och Peter att få komma till Sverige är den kända poeten Karin Boye. Hon sätter sig vid skriv-

1/1

maskinen och författar ett långt brev till UD men utan att de ändrar ståndpunkt. I maj 1940 arresterades Erich och sonen Peter på öppen gata av belgisk polis i samband med den tyska invasionen. Hustrun Lotte blev kvar i Antwerpen medan Erich och Peter fördes till koncentrationslägret Camp de Noé i södra Frankrike. Peter dog i lägret i februari 1942 och några månader senare överlämnades Erich till den tyska ockupationsmakten. I augusti 1942 deporterades han till Auschwitz där han mördades. Samma månad deporterades även Lotte från lägret i Malines i Belgien till Auschwitz. Erich Holewa är bara en av sex judar som fått en minnessten, en så kallad "snubbelsten" till sitt minne.

Erich Holewa.

Ett brev från svenska konsulatet i Wien väcker stor uppståndelse på Utrikesdepartementet i Stockholm. Det handlar om den österrikiska judinnan och konstnären Valerie Jungmann, 59, som beviljats tillfälligt uppehållstillstånd i Sverige, i väntan på att kunna resa vidare till USA. Dessvärre har Gestapo precis gripit henne och vill skicka henne i rakt motsatt riktning - till Minsk i Vitryssland. Det är tänkt att ske i slutet av november 1941, medelst den tolfte östtransporten från Wien. Dit är det mindre än en veck varför konsulatet försökt bevveka Gestapo att släppa henne, men utan framgång, ”Därvid fingo vi det beskedet, att man, vid aktionen för utvisning av judar till vissa områden i östra Europa, i princip numera inte togo någon som helst hänsyn till innehav av visering till annat land", skriver en uppbragt konsulattjänsteman till UD. I flera månaders tid har landshövdingskan Emma Jacobsson i Göteborg engagerat sig för att Valerie Jungmann ska få uppehållstillstånd i Sverige. Emma är själv judinna och uppvuxen i Wien, varför hon ä Valeries vägnar skickat en ansökan till UD:s passavdelning. På frågan om varför Valerie Jungmann borde beviljas inresevisum hade Emma Jacobsson svarat med ett enda ord: ”Judeförföljelse". Hon hade lovat att försörja Valerie Jungmann och att låta henne bo på Residenset i Göteborg, hos landshövding Jacobsson. Emma är nämligen gift med Malte Jacobsson, en tidigare riksdagsman och numera landshövding i Göteborgs och Bohus län. Även Ingrid Gönther, gift med utrikesminister Christian Gönther, har engagerat sig för Valerie Jungmanns sak och prisat sin makes departement för att låta konstnärinnan från Wien komma till Sverige. Men med ens har det beviljade uppehållstillståndet blivit värdelöst. Sverige säger nej. Valerie Jungmann är nu redan i Gestapos förvar. Torsdagen den 14 juli 1938 tvingas hon värdera alla sina ägodelar som därefter konfiskeras av staten. Senare auktioneras alla hennes ägodelar bort till vrakpriser till tyska arier. Nu äger hon bara några riksmark och kläderna hon bär. Den 28 november 1941 sätts hon på "transport nr 12" till Minsk. Hon tilldelas ståplats nummer 376 i en godsvagn. Vid ankomsten till Minsk står SS redan redo att ta emot tågen och därefter utföra deras order: Alla resenärer ska skjutas ihäl snarast möjligt direkt vid ankomsten...

Valerie Jungmann.

Torsdagen den 26 oktober 1939 blir ödesdiger för paret Heinrich och Elsa Schöngut. Denna tidiga torsdagsmorgon påbörjas en resa som 3½ år senare slutar i Auschwitz gaskammare. Tio månader tidigare, den 22 december 1938, en månad efter Kristallnatten, hade paret flytt i förhoppning att söka skydd i Sverige. Natten har de nu tillbringat i häktet hos polisen i Malmö och ska denna dag förpassas från Trelleborg till Sassnitz på oklara och vaga grunder. De eskorteras till Malmö Centralstation av den kvinnliga polisen Ingegärd Quekfeldt och hennes manliga kollega och de fyra tar tåget till Trelleborg och Sassnitzfärjan som avgår klockan 08.50. Trots att kriget brutit ut och alla vet hur judar behandlas av nazisterna utvisas de då anses som ekonomiska flyktingar. Endast judar som arbetat inom socialdemokratin anses som en förföljd grupp enligt Per Albin Hanssons regering. Inter heller det faktum att Heinrich har släktingar, bland annat dottern Gerda, bosatta i Sverige hjälper. När de tvingas återvända till Hitlers rike har regimen planer att göra paret till "rustningsjudar" dvs slavarbetare inom krigsindustrin. Deras lägenhet i Berlin har övertagits av en arisk familj och Heinrich mycket framgångsrika företag har också övertagits av för honom helt okända "renrasiga" på Boxhagener Strasse 84. Heinrich och Elsa har tvingats sälja alla sina ägodelar och äger bara kläderna de har på sig. Nu sitter de i en liten enrummare i Malmö på Hagagatan 6 när de får beskedet att de ska utvisas till ett land där man vet de kommer förslavas eller sättas i koncentrationsläger. Tillbaka i Berlin sätts paret i ett "judehus" och förslavas inom krigsindustrin. De tvingas alltid bära en gul Davidsstjärna på sina kläder. Den 19 februari 1943 sätts paret på ett tåg som fått kodbeteckningen "transport 43/29" och omfattar 1009 passagerare , de tilldelades platsnummer 658 respektive 659 vilket skulle visa sig vara ståplatser i en godsvagn med slutdestination Auschwitz...

Heinrich & Elsa Schöngut

Förutom de ovan nämnda livsödena av de över 7000 namnen på de svenska vägradelistor fanns även bland annat följande personer som avvisades från Sverige och som sedan kom att mördas i de nazityska koncentrations och Förintelselägren:

# Juristen Walter Gerson från Danzig mördades ett par månader efter att han vägrats inresa i Sverige, skjuten av ett Einsatzkommando vid polska staden Rabka i september 1939. Samtidigt sköts hans son Fritz ihjäl. Hustrun Martha fick leva tre år till innan även hon mördades år 1942.

# Köpmannen Schulim Birger deporterades från Drancy till Auschwitz 1942 och mördades tillsammans med sin hustru Else tillsammans med ett av deras barn. Samma år mördades bagaren och lantarbetaren Kurt Mayer i Majdanek.

# Kreaturshandlaren Siegfried Gutmann och hans hustru Else mördades i förintelselägret Sobibor i mars 1943. Likaså affärsmannen Joseph Trotino, röntgenläkaren och medicinteknikern Kurt Thomas samt Camilla Kapellner som med sin man Hans tidigare fått en fristad i Sverige.

De 307 judar man hittills funnit bevis för att de mördades under Förintelsen, efter av- eller utvisningsbeslut från Sverige:

Abraham, Herbert, född 20/11 1898, Tyskland
Adlerova, Marie, född 26/5 1884, Tyskland
Alexander, Ludwig, född 29/9 1882, Tjeckoslovakien
Altschul, Emil, född 10/8 1883, Tjeckoslovakien
Altschul, Hedwig, född 21/3 1881, Tjeckoslovakien
Altschul, Ida, född 9/3 1913, Tjeckoslovakien
Altschul-Weiss, Emilie, född 15/1 1876, Tyskland
Apt, Richard, född 15/1 1876, Tyskland
Arnstein, Leo, född 18/1 1900, Tjeckoslovakien
Askanas, Max, född 17/6 1907, Tyskland
Bachenheimer, Frieda. född 2/5 1884, Tyskland
Badrian, Bela, född 5/11 1869, Tyskland
Badrian, Gad, född 13/10 1901, Tyskland
Baer, Kurt, född 3/7 1906, Tyskland
Bear, Tilly, född 12/5 1896, Tyskland
Behrendt, Lucie, född 31/3 1885, Tyskland
Behrendt, Wally, född 2/1 1884, Tyskland
Bendheim, Arthur, född 11/4 1892, Tyskland
Berger, Aron, född 27/8 1911, Tyskland

Bergmann, Alfred, född 21/10 1910, Tyskland
Bernhard, Emma (Emmy), född 21/8 1899, Tyskland
Bernstein, Gisela, född 31/8 1923, Tyskland
Biener, Erno, född 31/10 1869, Ungern
Bing, Otto Leo, född 6/12 1883, Tyskland

Birnbach, Berthold, född 20/4 1883, Tjeckoslovakien
Bittner, Stella, född 19/11 1906, Tjeckoslovakien
Bittner-Bittnerova, Nelly, född 28/4 1999, Tjeckoslovakien
Blumenfeld, Henny Hirsch, född 17/3 1878, Tyskland
Blumenfeld, Regina, född 17/1 1891, Tyskland
Blättner, Alice Margarethe, född 30/6 1905, Tyskland
Blättner, Joseph, född 10/9 1897, Tyskland
Blättner, Leo, född 3/12 1892, Tyskland
Bokofzer, Eva, född 1/8 1870, Tyskland
Bokofzer, Martha, född 24/11 1874, Tyskland

Born, Martin, född 20/8 1878, Tyskland
Brod, Jiri, född 26/10 1922, Tjeckoslovakien
Broder, Leon, född 26/3 1906, Tyskland
Buchsbaum. Max, född 21/5 1880, Tyskland

Buchsbaum, Meta, född 17/12 1883, Tyskland
Burger, Schulim, född 14/3 1887, Österrike
Casper, Walter, född 5/8 1919, Tyskland
Chraplewsky, Rosa, född 21/8 1890, Tyskland
Classen, Emma, född 15/6 1886, Tyskland
Cohn, Erich, född 9/11 1881, Tyskland

Cohn, Frida, född 31/10 1884, Tyskland
Cohn, Giinther, född 23/9 1914, Tyskland
Cohn, Hans, född 23/9 1914, Tyskland
Davidsohn, Erna, Sophie, född 5/3 1897, Tyskland
Deckert, Selma, född 18/5 1882, Tyskland
Dickmann, Fischel Meyer, född 5/5 1891, Ryssland-Norge
Dukatenzeiler, Minna, född 30/8 1903, Österrike
Dux, Jiri, född 13/1 1901, Tjeckoslovakien
Dux, Vilemina (Vilma), född 2/10 1908, Tjeckoslovakien
Eber, David, född 27/5 1903, Tyskland
Ehrlichova, Marie, född 16/9 1898, Tjeckoslovakien
Eichbaum, Adolf, född 6/7 1884, Tyskland
Eichmann, Arthur, född 26/8 1894, Tyskland
Eisler, Arthur, född 10/3 1887, Tjeckoslovakien
Eisler-Eislerova, Irene, född 26/2 1897, Tjeckoslovakien

Elbaum/Eljbaum, Josef, född 18/1 1894, Tyskland-Polen
Elbert, Alexander, född 25/6 1883, Tyskland
Engel, Elsa, född 5/2 1908, Österrike
Epstein, Joseph, född 10/7 1891, Tyskland
Epstein, Kurt Paul, född 19/3 1933, Tyskland
Eulau, Hedwig, född 16/12 1889, Tyskland
Fasal, Eugen, född 21/1 1891, Österrike
Feder, Olga, född 4/1 1876, Österrike
Feder, Theodor, född 25/8 1868, Österrike
Feige, Alfred, född 21/12 1904, Tyskland
Feigenbaum, Edith, född 2/7 1917, Österrike
Feigenbaum, Felix Mosche, född 12/5 1878, Tyskland
Feigenbaum, Gerson, född 19/7 1882, Österrike
Felberbaum, Maximillian, född 8/4 1899, Tyskland
Feldhorn, Julius, född 28/10 1902, Polen
Feuchtbaum, Salomon, född 27/7 1890, Österrike
Feuchtbaum, Pepi, född 1/10 1923, Österrike
Feldmeier, Robert, född 30/10 1875, Tyskland
Fischbein, Wilhelm, född 12/8 1908, Österrike
Fischer, Gerhard, född 14/11 1895, Tyskland
Fischer. Viktor, född 12/2 1894, Österrike

Foerster, Friedrich, född 11/5 1892, Tyskland
Frenkel, Juda Leib, född 16/1 1906, Tyskland
Friedmann, Eduard, född 1/7 1902, Tjeckoslovakien
Fuernberg, Walter, född 25/11 1898, Tyskland
Fuld, Otto, född 22/3 1894, Tyskland
Gerson, Helene, född 8/2 1870, Tyskland
Gerson, Walter, född 12/12 1882, Danzig
Gerst, Robert, född 29/11 1910, Tyskland
GIant, Lina, född 13/1 1877, Tyskland
Glasen Julius, född 24/10 1875, Tyskland
Gleizer, Motel, född 6/8 1889, Rumänien
GHick, Leo, född 5/3 1898, Tjeckoslovakien
Ghick, Viktor, född 23/4 1893, Tjeckoslovakien
Goldberg, Benjamin, född 25/6 1893, Österrike

Goldmann, Ber, född 14/12 1876, Estland
Goldschmidt, Kurt Walter, född 2/7 1887, Tyskland
Gottfried, Oswald, född 29/8 1920, Frankrike
Graf, Tibor, född 25/9 1908, Ungern-Norge
Gronemann, Sally, född 1/1 1874, Tyskland
Gronemann, Therese, född 9/8 1866, Tyskland
Gurwitsch, Max, född 18/1 1882, Belgien
Gutkind, Lejb, född 7/9 1896, Nederländerna
Gutmann, Karl, född 16/12 1892, Tyskland
Gutmann, Siegfried, född 11/9 1885, Danzig
Hahn Hen, Charlotte, född 20/6 1899, Tjeckoslovakien
Hamburger, Hedwig, född 14/9 1888, Tyskland
Hammer, Josef, född 16/12 1907, Tyskland
Hammer, Reisel, född 3/5 1912, Tyskland
Hasenfratz, David, född 18/1 1893, Tyskland
Hausmann, John, född 22/11 1884, Tyskland
Heimann, Ferdinand, född 14/12 1888, Tyskland
Hein, Jindrich, född 8/9 1895, Tjeckoslovakien
Hentschel, Margarete, född 2/9 1883, Tyskland
Hertz, Jenny, född 27/4 1887, Tyskland
Hertz, Moses Moritz, född 1/3 1879, Tyskland
Hertz, Norbert, född 17/11 1876, Tyskland
Herz, Gerty Marianne, född 5/1 1911, Österrike
Herz, lzrael Mendel, född 27/12 1890, Tyskland
Herz, Max Alfred, född 21/5 1882, Tyskland
Herzenberg, Gerson, född 4/10 1891, Estland
Hirschfeid, Erna, född 19/10 1891, Tyskland
Hoff. Daniel, född 21/10 1907, Estland

Hoffmann, Josef, född 26/10 1895, Tjeckoslovakien
Hohenstein, Gertrud, född 20/5 1886, Tyskland
Holewa (Holewy), Erich, född 22/2 1889, Tyskland
Holzer, Hedwig, född 17/2 1906, Tyskland
Jablonka, Mates, född 10/2 1909, Polen
Jachnin, Boris, född 27/6 1898, Tjeckoslovakien
Jacobsohn, Siegfried Maximilian, född 27/4 1891, Tyskland

Jaffé, Carl Arthur, född 26/11 1915, Tyskland
Jaffé, Paul Friedrich, född 21/11 1911, Tyskland
Jaffé, Sidonie Toni, född 19/1 1881, Tyskland
Josephs, Elise, född 11/8 1887, Tyskland
Josephs, Siegfded, född 5/11 1885, Tyskland
Jungmann, Valerie, född 5/8 1882, Österrike
Kahan, Mathilde, född 14/5 1893, Tyskland
Kampfer, Karl, född 19/2 1898, Tyskland
Kapellner, Camilla, född 5/6 1875, Tjeckoslovakien
Karperova, Anna, född 9/8 1909, Tjeckoslovakien
Katscher, Alzabeta-Lisbet, född 19/1 1920, Tjeckoslovakien
Katscher, Arthur, född 8/4 1880, Tjeckoslovakien
Katscher, Johann, född 18/4 1856, Tjeckoslovakien
Katscher, Margarete, född 8/4 1890 Tjeckoslovakien
Katscher-Katscherova, Helene, född 7/6 1892, Tjeckoslovakien
Katz, Arthur, född 3/4 1894, Tyskland
Katz, Erwin, född 2/1 1908, Tjeckoslovakien
Kernkraut, Gabriel, född 20/1 1908, Tyskland
Klein, Emma, född 8/4 1898, Tyskland
Klein, Moritz, född 20/11 1889, Tyskland
Kobier. Bertha, född 27/6 1879, Tjeckoslovakien

Kollegorski, llja, född 2/9 1894, Tyskland
Koppel, Alice, född 13/4 1898, Tyskland
Korn, Max, född 31/7 1905, Tyskland
Kornfeld, Friedrich, född 28/1 1907, Österrike
Kral, Otto, född 21/12 1901, Tjeckoslovakien
Kraus, Antonin, född 1/9 1893, Tjeckoslovakien
Krfatlos, Julius, född 1/10 1911, Tyskland
Krojanker, Werner, född 9/4 1899, Tyskland
Kuron, Jenny, född 23/3 1899, Tyskland
Kabler, Manfred, född 3/6 1922, Tyskland
Königstein, Felix, född 9/2 1895, Tyskland
Landau, Toni, född 23/1o 1921, Tyskland
Landsberger, Arthur, född 29/11 1878, Tyskland
Last, Max Mendel, född 2/15 1907, Tyskland

Lebovic, David, född 6/11 1883, Tjeckoslovakien
Leers, Gustav, född 30/11 1902, Tyskland
Lehner, Selig Siegmund, född 24/2 1888, Polen
Lewin-Dorsch, Eugen, född 24/4 1883, Tyskland-Norge
Lewy, Jeno, född 3/5 1880, Österrike
Lichtenstein, Elisabeth, född 30/11 1879, Tyskland
Lichtenstein, Gertrud, född 4/5 1903, Tyskland
Lipschuetz, Zygmunt, född 12/6 1914, Tyskland
Lissner, Helmut, född 18/11 1895, Tyskland
Loeff, Alfred, född 15/5 1884, Tjeckoslovakien
Loew, Albert, född 25/3 1930, Tjeckoslovakien
Logwinsky, David, född 5/8 1888, Tyskland
Löwenberg, Erwin, född 11/2 1922, Tyskland
Löwenstamm, Leopold, född 10/4 1898, Tjeckoslovakien
Löwenthal, Karl, född 16/2 1879, Österrike
Marcus, Edith, född 23/2 1888, Tyskland
Marcus, Helene, född 3/2 1857, Tyskland
Mayer, Gerda, född 19/3 1917, Tyskland
Mayer, Kurt, född 23/9 1915, Tyskland
Meinhardt, Hildegard, född 26/10 1884, Tyskland
Meisl, Paul, född 3/4 1895, Tjeckoslovakien
Meissner, Emil, född 29/5 1893, Tjeckoslovakien
MUch, Albert, född 21/2 1882, Österrike
Milch, Emma Stefanie, född 7/8 1888, Österrike
Motulski, Moritz, född 16/2 1877, Tyskland
Nachmann, Berthold, född 1/1 1905, Tyskland
Nathan, Max, född 8/10 1888, Tyskland
Nelhans, Georg, född 4/2 1873, Tyskland

Nelhans, Josephine, född 31/1 1883, Tyskland
Neubauer, Richard, född 14/9 1907, Tjeckoslovakien
Neubauer, Stefan, född 5/10 1934, Tjeckoslovakien
Neumann, Adolf, född 14/4 1900, Rumänien
Neumann, Ilse, född 3/2 1901, Tyskland
Nothmann, Rudolf, född 2/6 1894, Tyskland
Offenberger, Wilhelm, född 1/6 1895. Österrike
Oppenheimer, Käthe, född 29/3 1897, Tyskland
Otto, Nathan, född 29/7 1908, Tyskland
Parnass, Hertha, född 29/6 1906, Tyskland-Portugal
Parnass, Simon, född 5/12 1879, Tyskland
Pelzwerger, Hermann, född 18/1 1915, Österrike
Pick, Elisabeth, född 30/8 1889, Tjeckoslovakien
Piesen, Norbert, född 18/11 1886, Tjeckoslovakien
Piesenova, Augusta, född 28/6 1877, Tjeckoslovakien
Polak, Frantisek, född 5/4 1873, Tjeckoslovakien
Pollak, Emil, född 4/12 1897, Tjeckoslovakien
Porjes, Moritz, född 26/2 1895, Österrike
Pragan, Hugo, född 21/3 1875, Österrike
Reichmann, Alfred, född 22/7 1901, Tyskland
Reiser, Alfred, född 2/4 1884, Tjeckoslovakien
Reiser-Reiserova, Julie, född 23/6 1884, Tjeckoslovakien
Ringer, Adolf, född 29/12 1883, Tyskland
Rosenberg, Elly, född 1/7 1906, Tyskland-Norge
Rosenberg, Heinz, född 20/6 1912, Tyskland
Rosenberg, Herbert, född 22/11 1910, Tyskland
Rosenberg, Ignatz, född 12/7 1874, Norge
Rosenberg, Rosa, född 5/1 1880, Norge
Rosenfeld, Elsa, född 24/8 1897, Tyskland
Rosenthal, Hans, född 8/2 1914, Tyskland
Rosenthal, Leo, född 22/10 1897, Tyskland
Rozemblat, Robert, född 31/5 1899, Polen
Rubin, Aleksander, född 6/1 1897, Estland
Rubinstein, Fritz, född 24/12 1905, Tyskland
Ruttin, Samuii , född 26/8 1911, Lettland

Sabel, Julius, född 27/5 1910, Tyskland
Sachs, Selma, född 9/2 1888, Tyskland
Saft, Rosa, född 16/1 1891, Österrike
Salinger, Kurt, född 14/3 1883, Tyskland
Samuel, Heinz, född 2/4 18/3, Tyskland
Samuely, Dorette , född 22/3 1925, Österrike
Samuely, Schmid, född 6/12 1885. Österrike
Schleier, Alfred, född 24/8 1897, Tyskland
Schwarzbaum, Regina född 2//2 1902, Tyskland
Schleier, Ilse, född 9/4 1911, Tyskland
Schloss, Siegfded, född 3/3 1880, Tyskland
Schmulowitz, Solomon, född 28/11 1895, Lettland
Schmulowitz, Walter, född 24/11 1924, Tyskland
Schnur, Anna, född 5/4 1889, Tyskland
Schnur, Chaim Wolf, född 15/4 1885, Tyskland
Schwarz, Franz, född 3/5 1876, Tyskland
Schwarzbaum, Isidor, född 27/11 1898, Tyskland
Schwarzbaum, Regina, född 9/2 1905, Tjeckoslovakien
Schwarzkopf, Rudolf, född 2/11 1895, Tyskland
Schwersenz, Martin, född 9/1 1879, Tyskland
Schöngut, Henoch/Heinrich, född 12/8 1898, Tyskland
Schöngut, född Leske, Elsa, född 13/6 1887, Tjeckoslovakien
Schönhof, Adolf, född 8/3 1920, Tjeckoslovakien
Schönhof, Peter, född 14/7 1889, Tyskland
Schönwetter, Rosa, född 6/2 1886, Rumänien
Sigler, Arthur, född 16/3 1884, Tyskland
Silberberg, Ernst Moritz, född 16/2 1905, Österrike
Singer, Hans Gerhard, född 17/11 1878, Tyskland

Sobotker, Mannes, född 27/8 1902, Polen
Sommerfeld, Herbert, född 24/9 1919, Tyskland
Sonn, Edmund Levi, född 5/8 1881, Tjeckoslovakien
Spielmann, Leopold, född 9/11 1876, Tjeckoslovakien
Spira, Gustav, född 28/10 1882, Tjeckoslovakien
Spira, Therese, född 12/4 1890, Tyskland
Spott, David, född 1/3 1893, Tjeckoslovakien
StadIer, Ludvik, född 28/2 1914, Tyskland
Stahl, Jacob, född 13/5 1894, Tjeckoslovakien
Stark, Walter, född 12/1 1897, Tyskland
Stein, Ella, född 11/7 1889, Tyskland
Steinbach, Elly, född 11/9 1906, Tyskland
Steiner, Margot, född 2/3 1930, Tyskland
Steiner, Regina, född 3/4 1892, Tjeckoslovakien
Steiner, Robert, född 3/4 1892, Tjeckoslovakien

Strauss, Gerhard, född 12/5 1919, Tyskland
Striem, Curt, född 28/3 1883, Tyskland
Sulke, Walter, född 29/9 1894, Tyskland
Szybilski, Hans Eduard, född 29/8 1907, Tyskland
Tauber, Irma, född 2/2 1905, Tjeckoslovakien
Thomas, Kurt, född 30/8 1880, Tyskland
Thumin, Martin, född 3/7 1901, Polen
Traube, Mordka, född 1/5 1902, Tyskland
Treff, Chaskei-Heinrich, född 14/2 1895, Tyskland
Trotino, Josef, född 7/1 1896, Tyskland
Tuch, Josef, född 11/5 1905, Tyskland
Tysman, Sarah, född 10/5 1914, Polen
Uhlfelder, Isak, född 3 1/3 1885, Tyskland
Vago, Nikolaus, född 18/3 1889, Ungern
Vazsonyi Pataj , Miklos-Nicolas, född 29/3 19o4, Ungern
Vogelhut, JosefLeib, född 28/8 1900, Tyskland
Vrba, Ernst, född 19/7 1899, Tjeckoslovakien
Wantoch, Walter, född 5/1 1907, Tjeckoslovakien
Wedel, Heinrich Jogef, född 4/4 1874, Tyskland
Weil, Hans, född 12/10 1912, Tyskland
Weiner. Adolf, född 21/2 1869, Tjeckoslovakien

Weingartenova, Helene, född 21/6 1906, Tjeckoslovakien
Weinstein, Berthold, född 23/9 1896, Tyskland
Weinstein, Sandor, född 7/8 r890, Tyskland
Weissmann, Mendel, född 15/11 1895, Polen
Wessely, Adolf, född 14/2 1873, Österrike
Wetzer, Erika Amalia, född 3 1/12 1913, Tyskland
Wetzer, Nathan Isidor, född 13/3 1912, Tyskland
Wiederova-Wieder, Olga, född 12/6 1907, Tjeckoslovakien
Wienrova, Marketa, född 12/10 1880, Tjeckoslovakien
Wiesner, Hubert, född 12/12 1877, Tjeckoslovakien
Wittlin, Klara, född 15/3 1900, Österrike
Wohlgemuth, Ella Margareta, född 27/7 1889, Tyskland
Wolff, Martin, född 10/4 1890, Tyskland
Ziffer, Erich, född 28/2 1883, Österrike

Ziffer, Ferdinand, född 18/8 1902, Österrike
Zimet, Leopold, född 8/4 1883, Österrike
Z:ion, Robert, född 15/10 1906, Tyskland

Källor : UD:s vägradelistor, SUK-akter och polisrapporter kontrollerade mot databaser hos Yad Vashem, Arolsen Archives, Gedänkbiicher hos tyska Bundesarchiv, Widerstandes. DÖW, eller United States Holocaust Memorial Museum,Holocaust Survivors and Victim Database.

1/2

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!