Via Nord

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

Skärmbild 2024-01-02 112840_edited_edited.jpg

Stämpel9_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Via-Nord.

Visste du att en handfull svenskar efter krigsslutet kom att hjälpa en rad högt uppsatta nazistiska krigsförbrytare att fly undan rättvisan till säkerhet? En del hjälpte nazister fly till Sverige, andra till utlandet. En av dessa som hjälpte nazister fly var vår nuvarande nationalhjälte greve Folke Bernadotte. Några andra var två hängivna unga svenska nazister som hjälpt Hitler på slagfältet och som efter kriget själva flydde till Argentina.

Via Nord:Del 1

00:00 / 48:04

Via Nord:Del 2

00:00 / 40:19

Härifrån startade och drev de en resebyrå som i själva verket var en täckmantel för att smuggla ut nazister från Tyskland till säkerheten i Sydamerika. De hjälpte några av de mest hänsynslösa nazisterna som ansvarade för Förintelsen att komma undan rättvisan. Trots internationella efterlysningar kunde de sedan återvända till Sverige där de deltog på flera nynazistiska event ända fram till 1975. Och detta med den dåvarande socialdemokratiska regeringens tysta medgivande. Detta är en berättelse ytterst få svenskar idag känner till. Detta är en berättelse vi inte ska prata så högt om, för detta är berättelsen om Hans-Caspar Kruger och Thorolf Hillblad och deras resebyrå; Via Nord.

"Att det blev just Sydamerika som blev nazisternas tillflyktsort var ingen slump"

Vid andra världskrigets slut flydde 9 000 nazistiska krigsförbrytare undan rättvisan till Sydamerika när det stod klart att kriget var förlorat och nazister i framtiden skulle betraktas som djävulens avkomma. En rad nyckelpersoner i Hitlers skräckkabinett smet över Atlanten via så kallade "livlinor" (ibland även kallat "råttlinor" eftersom det bildligt talat handlar om råttor som flydde från det redan sjunkna skeppet) som en koalition av sydamerikanske regeringar, tjänstemän och nazisympatisörer organiserade.

De flesta av dem, cirka 5 000, fick en fristad i Argentina, medan övriga 4 000 fick en fristad i länder som Brasilien, Chile, Bolivia eller Paraguay som också tog emot tyska nazister med öppna armar. Ett stort antal aktörer hade intresse av hjälpa dessa brottslingar till Sydamerika. Länder som Vatikanen, Schweiz, USA, Frankrike, Storbritannien och naturligtvis nazisterna själva. Och Argentina var ett land som var mycket intresserat av att ta emot dem.

En koalition av "ovilliga" på båda sidor Atlanten samarbetade för att hjälpa nazisterna – var och en utifrån sina egna intressen. "Ovilliga" att gripa, åtala och döma dessa krigsförbrytare. Tyska diplomater och jurister saboterade jakten på nazister för att de kände solidaritet med sina landsmän. Fransk polis fruktade att gripanden och rättegångar skulle avslöja franska myndigheters samarbete med nazisterna under ockupationen. Amerikanerna använde nazisterna som spioner och ville åt många forskares och ingenjörers

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Efter kriget kom ca 1000 nazister på ett eller annat sätt fly via Sverige och resebyrån "Via Nord".

1/5

kunskaper, främst inom raket- och flyg-teknologi och sydamerikanska diktatorer vägrade att lämna ut efterlysta nazister för att de inte ville dra uppmärksamhet till sina egna förbrytelser.

Även starka krafter inom katolska kyrkan sympatiserade med nazisterna och självaste Vatikanen organiserade ett flyktprogram som hjälpte tusental nazister fly från Tyskland till Sydamerika. Det kan idag tyckas märkligt men då fanns det en stor anledning att så många ville skydda de nazityska krigsförbrytarna och sätta de i säkerhet utomlands.

En rad populära böcker och filmer har i efterkrigstid skildrat nazisternas flykt till Sydamerika, hur de gömde sig och hur de konspirerade där. Filmer som "Täcknamn Odessa", "Pojkarna från Brasilien" och "Maratonmannen" är alla internationella succéer med verklighetsbakgrund som mer eller mindre fantasifullt tar upp den stora frågan hur så många av dem som gjort sig skyldiga till världshistoriens värsta brott kunde slippa undan och leva i frihet resten av sina liv. Medan det förflutna i vissa fall kom ikapp nazisterna, där de senare ställdes inför rätta, lyckades majoriteten försvinna och leva ett nytt liv med falsk identitet till sina sista dagar.

Först var segrarmakterna i andra världskriget intresserade av att ställa de ansvariga nazisterna inför rätta. De stora Nürnberg-rättegångarna anordnades 1946 men sedan ville främst USA dra sig ur och överlåta åt Tyskland och Italien att själva döma sina nazister och fascister. Men Tyskland och Italien var relativt motvilliga. Då var många krigsförbrytare redan på väg från Europa till Sydamerika där de skulle bygga upp ett nytt tryggt och lugnt liv och undgå rättvisan. Att det blev just Sydamerika som kom bli nazisternas tillflyktsort var ingen slump.

Bland annat fanns det redan tiotusentals tyskar som emigrerat till Sydamerika under 1800-talet. Redan åren före andra världskriget samlade den tyske ambassadören i Argentina en grupp av övertygade nazister, som stod redo att hjälpa sina kamrater. Ökad handel gjorde också att de flesta sydamerikanska länder klarade sig bra under andra världskriget. Efter kriget kunde länderna därför investera i bland annat militär teknik. Det kunnande som behövdes fick de från tyska militärer, forskare och vetenskapsmän, som därför blev inbjudna till Sydamerika. Året efter krigsslutet, 1946, kom officeren Juan Perón till makten i Argentina. Under andra världskrigets första år tjänstgjorde han som militärattaché i Italien, och vistelsen inspirerade till den svårdefinierbara politiska ideologi som blev känd som peronism. Perón hjälpte genom sina diplomater och underrättelsetjänsten aktivt nazister att ta sig från Europa till Argentina, där många fick anställning bland annat inom säkerhetstjänsten.

"Även svenskar med nazi-kopplingar flydde till Sydamerika"

Den argentinske diktatorn Juan Perón ville gärna ha dem till Argentina, för han fantiserade om att han skulle få de bästa forskarna, vetenskapsmännen, flygplansingenjörerna och atombombsexperterna. Väl framme i Argentina var det inte längre några problem då Argentinas president Peron frikostigt erbjöd SS-män argentinska medborgarskap.

Argentina skickade dessutom ut agenter som aktivt skulle söka upp och få kontakt med nazister och nazi sympatisörer runt om i Europa för att bistå dem i deras flykt söderut. Minst två agenter kom till Sverige efter 1945 för att rekrytera ut/invandrare bland alla de 100-tals före detta SS-soldater, nazister och pro-tyskar som redan hade flytt till Sverige från andra länder efter kriget.

Perón, som än i dag avgudas av många argentinare, finansierade och organiserade deras flykt - med benägen hjälp av Vatikanen, Röda korset och franska, schweiziska och tyska myndigheter. Nazister hjälpte också varandra att ta sig över till säkerheten på andra sidan Atlanten.

De första som flydde var franska och belgiska nazister, som fick skydd av Vatikanen i Rom redan när deras länder befriades 1944. De började ta sig över till Argentina 1946. Året efter hade USA och Vatikanen börjat använda före detta nazister som spioner och aktivister i Sovjetkontrollerade områden.

Juan Perón (1895-1974)

Eva "Evita" Perón (1919-1952)

Hans von Euler (1873-1964)

Juan Perón (1895-1974)

1/6

Man kunde nu inte ställa de inför rätta för då skulle de avslöja hela den hemliga spioneriverksamheten. Lösningen blev istället att dumpa dessa människor till Sydamerika som därmed alltmer kom att bli en avträdeshög för gamla nazister.

Åren direkt efter kriget kom de flesta tyska och österrikiska nazister till Sydamerika via Vatikanens flyktväg. Anledningen till att Vatikanen hjälpte nazisterna var att de såg nazismen som mindre ont och ett mindre hot än kommunismen. Detta trots att man visste att nazisterna gasat ihjäl sex miljoner judar i de nazityska Förintelselägren...

En av de största livlinorna gick via Schweiz där polischefer med nazisympatier samarbetade med flyktens organisatörer. Det krävdes massor av dokument och pass med falska namn och falska bilder för att dessa flyktvägar skulle fungera. Det var en lång process. Först tog sig SS-mannen, som kanske gömt sig i Tyskland under ett par års tid, in i Schweiz med myndigheternas tysta godkännande. Sedan vidare till Italien där personen fick ett falskt ID-kort som italiensk medborgare, vanligen i tyskspråkiga Sydtyrolen i norra Italien. Därefter vidare till Argentinas konsulat för att få visum. Sedan till Vatikanen som skulle rekommendera att personen fick resehandlingar (ett slags pass) av Röda korset. Nästa anhalt var Röda korsets kontor för att hämta ut resedokument och båtbiljett innan man till slut gick ombord på ett fartyg i en spansk eller italiensk hamnstad för vidare färd över Atlanten till Sydamerika. Det var alltså regeringar och mäktiga organisationer som organiserade nazisterna flykt.

Att Spanien och Italien var de mest betydelsefulla transitländerna hade sin förklaring. Spaniens diktator Francisco Franco stod i tacksamhetsskuld till nazisterna. Under det spanska inbördeskriget 1936-1939 hade hans fasciststat tagit emot tysk och italiensk hjälp och Italien hade ett nära samarbete och var i allians med Hitler och Nazityskland under hela kriget.

Det var inte bara nazister från Centraleuropa eller Sydeuropa som flydde till Sydamerika utan även svenskar och övriga nordbor med nazist kopplingar. Flera svenska nazister, f.d. SS-frivilliga eller pro-tyskar såsom nobelpristagarfamiljen von Euler och Värmlands ”stora dotter” Zarah Leander flyttade, eller flydde, till Argentina strax efter efter krigsslutet, varav flera var involverade i flyktingsmugglingen av nazister från Europa till Sydamerika. Under Zarah Leanders korta sejour i Sydamerika köpte hon sig ett gods i södra Brasilien för en del av de pengar den nazityska propagandaministern Joseph Goebbels hade öst över henne, och kanske kom Goebbels även i kontakt med den berömda nobelpristagaren Hans von Euler som hade varit svensk/tysk nazistledare i Sverige innan och under kriget som också flyttade/ flydde till Argentina under en period efter kriget av rädsla för att utsättas för svenska antifascisters trakasserier och för en svensk avnazifieringsprocess.

"Den ena livlinan kom att gå över Sverige och kallades "via nord"

Det kom i huvudsak upprättas två olika flyktvägar från Europa till Sydamerika. Den ena -den större av dem- gick över Schweiz ut till hamnstäder eller flygplatser i Spanien eller Italien och kallades "via syd" Den andra livlinan kom att gå över Skandinavien och Sverige och kallades följaktligen "via nord".

Ett av de mörkaste kapitlen i Sveriges historia -och som delvis fortfarande ligger under hemligstämpel- är just hur svenskar med svenska regeringens tysta medgivande hjälpte nazister fly till Sverige strax efter krigsslutet och hur dessa med flyktlina "via nord" sedan kunde ta sig till friheten i Sydamerika.

Med flyktlina "via nord" tog sig nazister, SS-män och andra krigsförbrytare

under krigsslutet, eller åren efter kriget, in i Sverige. Här sammanställde de argentinska agenterna listor över de flyende. Listorna skickades till Buenos Aires, där man utfärdade inresetillstånd. När alla papper var fixade i Stockholm fortsatte rymlingarna flykten med flyg från Sverige till Genève i Schweiz. Då var den allra svåraste delen av smuggeloperationen avklarad. Från Schweiz gick resan vidare med flyg till Buenos Aires, där de argentinska myndigheterna ofta godkände rymlingarnas ansökningar om medborgarskap i snabba processer.

Att Schweiz var så behjälpliga i nazi flykten har sin förklaring. Man hade under kriget mer eller mindre tvingats ta emot judar som man nu ville bli av

Flyktlina via nord.

Folke Bernadotte (1895-1948)

Pensionat Rönnebo Trosa.

Flyktlina via nord.

1/5

med. Kravet för att hjälpa nazisterna fly var att regeringarna också tog emot en mängd judar schweizarna ville bli av med. Det är lätt att få en bild hur flyende nazister i uniform nattetid klättrar ombord på ett fartyg i en hamn och sedan ligger gömd under en presenning i flera dagar under färden över Atlanten men så "simpelt" var det inte. I själva verket åkte man på ett lyxigt passagerarfartyg eller ombord på ett bekvämt flygplan. Ombord på resan ner mot Sydamerika kunde gamla nazister sitta och skåla för judarnas död samtidigt som judar satt vid bordet bredvid och skålade för de överlevt Förintelsen...

Det fanns svenskar som med Tage Erlanders socialdemokratiska regerings tysta medgivande hjälpte några av Hitlers närmsta -och värsta- män att fly till

det "neutrala" Sverige efter kriget, och det var inga vanliga fotsoldater som hjälpte nazisterna till Sverige utan högt aktade män, till och med av kunglig börd! En av den som hjälpte nazister fly rättvisan var Sveriges egen nationalhjälte; greve Folke Bernadotte!

Direkt efter kriget händer något som aldrig tagits med i våra historieböcker. Folke Bernadotte hjälper en handfull SS-nazister och Gestapo-män att fly från det brinnande och sönderfallande Nazityskland. En av dessa krigsförbrytare Bernadotte lyckas smuggla in i Sverige var Henirich Himmlers närmsta man; chefen för nazisternas kontraspionage Walter Schellenberg. Henirich Himmler var såväl hjärnan som chefen av antisemitismen och Förintelsen av judarna och hans närmsta man, Walther Schellenberg, hjälper Folke Bernadotte att fly till Sverige.

Bara dagar efter Tysklands kapitulation får Walter Schellenberg och hans unga sekreterare i expressfart inresepass till Sverige. Dokument visar att UD även ger en handfull andra krigsförbrytare viseringar i expressfart utan att normal procedur följs. Bland dem finns SS-officeren och Gestapomannen Franz Göring med flickvän samt SS-Obersturmbahnführer Heinrich Rennau med fru och dotter.

Walter Schellenberg smugglas genom ett segerrusigt Köpenhamn i Folke Bernadottes personliga Röda-kors bil. En stor folkmassa upptäckte bilen men Schellenberg låste fönster och dörrar och gav chauffören order att gasa på, så mycket det gick, för att undvika bli utdragen ur bilen och lynchad av folkmassan. Människor satt på kofångaren och på taket. Chauffören ropade till folkhopen att passageraren var en svensk militär. I baksätet satt Schellenberg, nickade vänligt och vinkade med hatten och skrek: -Tack, tack! Schellenberg flygs kort därefter från Kastrups flygplats i ett bekvämt Röda-kors plan till Stockholm. Snart samlas Walter Schellenberg, Franz Göring, Heinrich Rennau och en grupp andra Gestapo-officerare i Bernadottes hem på Djurgården innan de flyttar vidare till det pittoreska pensionat Rönnebo ute i Trosa. De insmugglade nazistiska krigsförbrytarna får det lugnt och behagligt i Sverige och kan dricka champagne och vin där de sitter i den vackra idyllen vid pensionat Rönnebo i ett vårsoligt Trosa.

När amerikanarna under hösten 1945 kräver att den insmugglade gruppen av SS och Gestapo-officerare ska utlämnas från Sverige till rättvisan och dömas för sina krigsförbrytelser håller Folke Bernadotte ett långt försvarstal till nazisternas försvar. Under tiden i Sverige tvättas också deras komprometterande titlar bort. Nu är till exempel Heinrich Rennau bara en "kanslisekreterare" och Franz Göring är bara en "köpman". Under hösten 1945 repatrieras de tillbaka till Tyskland efter påtryckningar från de allierade segermakterna. En del får något års fängelse medan en del andra helt slipper undan straff. Ingen får egentligen ett rättmätigt straff för sina krigsförbrytelser mot mänskligheten, vilket de tacka den svenske nationalhjälten Folke Bernadotte för! Walter Schellenberg döms först till sex års fängelse men släpps av "hälsoskäl" redan 1951. Han slår sig ner i Verbania Pallanza i Italien, utfattig, så den franske modeikonen Coco Chanel fick betala för hans uppehälle. Walter Schellenberg avled senare i cancer 1952.

"MS Falken"

All smuggling av människor med ett tvivelaktigt förflutet som ville migrera till Sydamerika skedde inte i det fördolda. Vissa flydde helt öppet till allmän "beskådan". Den mest kända av dessa resor är den bisarra historien om den svenska skeppsgossebriggen MS Falken.

Den 27 meter långa båten hade byggts i Karlskrona 1877 men köptes under våren 1947 av den tyske SS-officern Ludwig Lienhard tillsammans med kapten Nils Halfdan Lundqvist. Lienhard som bodde på Grevgatan 6 i Stockholm hade fått ett utvisningsbeslut som "icke önskvärd i Sverige" av svenska myndigheter och var dessutom efterlyst av ryssarna då han hade smugglat estländare till Sverige under kriget, estländare som ryssarna nu ansåg var ryska medborgare. Hade Lienhard hamnat i ryska händer skulle han med största sannolikhet hamnat i ett sibiriskt gulag-läger eller arkebuserats.

Lienhard kände marken bränna under fötterna så hans idé var att rusta upp MS Falken, ta med sig några passagerare och segla ända till Argentina och där börja ett nytt liv. Motivet att själv segla till Argentina sägs ha varit att Leinhard inte kunde få en kommersiell färje- eller flygbiljett innan han var tvungen att senast lämnat Sverige samt att dessa biljetter var vid tiden väldigt dyra. Dessutom tog Lienhard betalt av de andra medpassagerarna så resan i slutänden skulle gå med vinst.

MS Falken

Originalritningen på MS Falken som byggdes i Karlskrona 1877.

MS Falken (1877-1967)

MS Falken

1/11

MS Falken som renoverades ute på Djurgården kunde efter ombyggnaden ta 24 passagerare. Då polisen hade span på några misstänkta nazister som ofta brukade besöka MS Falken förstod man snart att det var något skumt med båten och satte övervakning även på denna. När ägarna Lienhard och Lundqvist förstod att man var övervakade av säkerhetspolisen spelade man med öppna kort. Man gick helt enkelt till polisen och berättade sina planer och erbjöd full insyn på båten och tillgång till alla passagerarlistor. Man erbjöd till och med att någon sjövan polisman fick följa med på resan - hela vägen till Sydamerika om man så önskade! Ägarna undrade dessutom om inte polisen kunde hjälpa till att utöka bevakningen av båten då man fruktade sabotage från ryska agenter.

Även media fick nys om den mystiska båten och den dramatiska seglatsen till Argentina kom att bli en följetång i svensk press vid årsskiftet 1947/48. MS Falken kom att kallas allt ifrån "spökskeppet" och "naziskeppet" till "människosmugglarbåten" och "fascistfartyget". Den 30 december 1947 klockan 17:45 lade MS Falken ut från Tegelviken i Stockholm med 22 personer ombord. Ombord fanns då en rad före detta SS-officerare såsom SS-Untersturmführer Heino Meyer och SS-Sturmbannführer Arthur Grönheim samt Carlos Schultz som nyligen hade avslöjats i den uppmärksammade "pass-affären", en liga som förfalskade pass, inresevisum och pengar till nazister som ville fly till Sydamerika. Ombord fanns svenskar, tyskar, danskar, finländare, estländare, en argentinare, en ingermanländare och en norrman. Här fanns också fyra barn, den yngsta 2 år och den äldsta 8 år samt en hund. Att dessa ville lämna Sverige var något svenska myndigheter bara såg som en stor lättnad och alla Waffen-SS-män hade sina papper i ordning men man fruktade att båten skulle plocka upp efterlysta krigsförbrytare, eller sätta av krigsförbrytare som fått utvisningsbeslut, under sin resa utmed den svenska kusten så marinen och tullen skuggade MS Falken hela vägen från Stockholm till Göteborg.

MS Falkens resa mot Argentina började på sämsta tänkbara sätt. En storm ute på Östersjön var nära att kosta hela besättningen livet, men senare skulle det visa sig att denna storm istället räddat hela besättningen. Ryssarna som snappat upp att MS Falken lagt ut skickade ut två torpedbåtar för att sänka båten men på grund av det hårde vädret hittade ryssarna aldrig båten. Också den svenska tullkryssaren tappade bort MS Falken i stormen. Utanför Karlskrona gjorde man ett kortare stopp för att kvinnor och barn skulle vila ut efter stormen och Expressen skrev på första sidan den 4 januari: "Falken på mystisk visit i Karlskrona skärgård".

När man åter gav sig ut på öppet vatten öppnade helvetet åter sina portar med en än värre storm mellan Skåne och Borgholm. Flera dagar gick utan något livstecken från MS Falken. Den 8 januari skrev Expressen på förstasidan att "22 människor följde Falken i djupet under stormen" och i tidningen gick att läsa: "Falken tros ha förlist i går i 25 sekundmeters storm. Argentinaseglaren Falken har av allt att döma under sin seglats i Östersjön under Trettondagshelgen drabbats av en katastrof". Andra uppgifter sa att skeppet drivit runt övergivet på Östersjön. Andra hade sett MS Falken driva mot Sovjetunionen. Danska kustbevakningen från Rønne på Bornholm skickades ut i efterspaningarna utan att hitta båten. Det fanns bara en vettig förklaring; MS Falken hade förlist med 22 mans besättning vara fyra barn. Seglatsen till Argentina hade alltså slutat i tragedi redan ute på Östersjön!

"Den 27 juni 1948 seglar MS Falken in i Buenos Aires hamn under pompa och ståt"

Två dagar senare, tidigt på morgonen den 10 januari, seglar MS Falken in i Simrishamn till allas förvåning. Besättningen hade fått kämpa för sina liv och MS Falken skadades svårt i ovädret och var nu i ett bedrövligt skick. Bland annat revs flera segel upp, rodret gick sönder och hjälpmotorn vägrade starta men alla hade mirakulöst överlevt!

I Simrishamn kunde nu såväl media som allmänhet på nära håll beskåda det omtalade "spökskeppet" där det kom att ligga under 9 dagar för reparations-arbete innan båten skulle segla vidare mot Helsingborg. Polismyndigheterna satte dock upp rep och avspärrningar samt beordrade ut vakter för att hålla de mest nyfikna på behörigt avstånd. Redan i Simrishamn hoppade ett svenskt par av den vådliga resan och reste hem till Stockholm - och det skulle bli fler avhopp innan man nådde fram till Argentina.

I Helsingborg dit MS Falken anlöpte den 20 januari klockan 06.30 hämtade man upp sex nya passagerare, däribland en norsk SS-soldat som stridit för Hitler i division Wiking. Den 27 januari avseglar MS Falken från Helsingborg och den 4 februari lämnade båten Göteborgs skärgård för resan över Nordsjön mot den engelska hamnstaden Southhampton. Svenska myndigheter kunde konstatera att inga illegala flyktingar fanns ombord då båten -för sista gången- lämnade svenskt vatten.

MS Falkens resa fick stor uppmärksamhet i media.

MS Falken (1877-1967)

...och Eduardo Schulz 24 år. Erich Hans Jaago 34 år (Estländare). Ethel Jaago 34 år (estländare). Johan Putik 41 år (Estländare). Evald Vilbaste 19 år (Estlandare). Alexanteri Matvejeff 52 år (Ingermanländare). Matilda Matvejeff 35 år (Ingermanländare). Salme Eriks 27 år (Estländare). Erlind Eik 27år (Norrman) + en hund.

MS Falkens resa fick stor uppmärksamhet i media.

1/14

Första etappen av resan, från Stockholm till Göteborg, hade planerats till sju dygn men kom att ta över en månad. Resan över Nordsjön blev lika dramatisk som över Östersjön med hårda stormar. Den 15 februari ser man fyrljusen från Dover som markerar inloppet till Engelska kanalen. Med tur och skicklighet navigerar man mellan sänkta skepp och minor. I Southhamton gav samtliga svenskar ombord upp vidare färd, bland dem båtens delägare och kapten Nils Halfdan Lundqvist. En del återvände med svansen mellan benen till Sverige medan andra helt enkelt köpte en flygbiljett till Argentina för att slippa spyor och sjösjuka.

MS Falken anlöpte det fascistiska Spanien den 4 april under svensk flagg men utan svenskar ombord. Då båten nu hade många tomma hytter och det faktum att det förekom många krigsförbrytare och nationalsocialister efter krigsslutet i Spanien är det mycket troligt att MS Falken fylldes till bredden av nya passagerare, det finns dock inga passagerarlistor efter man lämnat Spanien. På Madeira stannade man under tio dagar där man vilade upp sig med sol och bad innan färden gick vidare ner mot Kap Verdeöarna innan man korsade Atlanten. Den 12 maj såg man fyrljusen från Olinda och Ponta de Pedres på Brasiliens nordkust. Men faran var inte över. En ny storm utanför Brasiliens kust var ytterst nära att en gång för alltid sänka MS Falken men även denna gång övervann hon naturens krafter.

Den 27 juni 1948 seglar MS Falken in i hamnen i Buenos Aires under pompa och ståt. Det hade då gått mer än ett halvår från det man avseglade från Stockholm. På hamnpiren står då Heino Meyer och vinkar välkomnande. Han var en av de som hade hoppat av i Southhampton och istället tog flyget ner och han hade hunnit bo i Argentina under flera månader innan MS Falken anlöpte hamnen i Buenos Aires.

MS Falken ankrades senare upp utanför Yacht Club Argentino vid hamnens norra docka nära de förorter där stora skaror immigranter från Nazityskland bosatte sig. Med tiden förvandlades båten till något av ett flytande högkvarter för nazistkolonin. Delägaren, initiativtagaren och den före detta SS-officeren Ludwig Lienhard blev kvar i Argentina under lång tid av sitt liv, hans bitterhet mot Sverige varade livet ut. På ålderns höst flyttade han tillbaka till Västtyskland, sjuk, bitter, gnällig, utfattig och helt beroende av socialbidrag från den tyska staten. Ludwig Lienhard avled den 22 augusti 1980, 90 år gammal .

Hur gick det då för MS Falken som efter seglatsen blev ett flytande nazistkontor i Buenos Aires hamn? -Jo, 1954 såldes båten till några chilenare som byggde om MS Falken för fiske men med sina nya ägare mötte hon sitt slutliga öde. MS Falken som hade överlevt stormarna på Östersjön, Nordsjön och Santa Catalinas stormvindar utanför Brasiliens kust gick under den 9 maj 1967 i de förrädiska farvattnen vid Magellans sund när hon var på väg till sin nya hemmahamn i chilenska Valparaiso.

"Sverige kom att bli den tredje största utposthamnen för nazityska krigsförbrytare"

Totalt kom 80 000 européer att emigrera till Sydamerika efter kriget varav 9000 var nazister ville undkomma rättvisan. Några av de mest beryktade av dessa var Gestapo-chefen Klaus Barbie, även kallad "slaktaren från Lyon" och SS-Standartenführer Walter Rauff, som uppfann nazisternas mobila gaskammare. Andra var SS-Oberscharführer Josef Schwammberger, läkaren Josef Mengele, SS-Hauptsturmführer Alois Brunner och Obersturmbannführer Adolf Eichmann. Dessa är bara några av de mest ökända krigsförbrytarna bland de 9 000 nazister som lyckades undkomma rättvisan efter krigsslutet.

Det kom att bildas en rad organisationer och "resebyråer" för att smuggla ut dessa krigsförbrytare till säkerheten i Sydamerika och Sverige blev ett av de största och säkraste transitländerna. Sverige kom att bli -efter Italien och Spanien- den tredje största utposthamnen för dessa flyende krigsförbrytare. Hur många nazister som undslapp rättvisan på grund av smugglingen från -och via- Sverige är omöjligt att säga men vi vet idag att det rör sig om minst 1000 människor, förmodligen det flerdubbla.

Den norra livlinan över Sverige organiserades på plats av en svensk-argentinsk resebyrå i Buenos Aires som drevs av två svenska nazister som frivilligt hade stridigt med Hitlers krigsarmé: Thorolf Hillblad och Hans-Caspar Kreuger. Här i

Argentina kom de att starta en resebyrå som på alla sätt skulle bistå och hjälpa

Hans-Caspar Kreuger (1902-1977)

Hans-Caspar Kreuger (t.v.) 1944

Hans-Caspar Kreuger med sin chaufför i Narva efter det sovjetiska bombräden i mars 1944.

Hans-Caspar Kreuger (1902-1977)

1/5

nazisterna ta sig till Sydamerika och hjälpa dem i deras nya tillvaro och resebyrån fick det passande namnet; Via Nord.

Hans-Caspar Kreuger föddes den 5 oktober 1902 på Benestad Sjögård strax söder om Alvesta i Aringsås socken, Småland. Han blev känd som en skicklig skribent, bland annat i Den Svenske Nationalsocialisten (DSNS) som var det nationalsocialistiska partiet Svensk Socialistisk Samlings (SSS) största tidning. Godsägarsonen Hans-Caspar var lingvist och talade sex språk flytande, förutom svenska även engelska, franska, spanska, tyska och ryska. Han

arbetade före kriget bland annat som skeppsbefäl på Sverige-Amerika linjen i Göteborg och kom att bli starkt influerad av nationalsocialismen och Adolf Hitlers enorma framgångar och hans popularitet under 1930-talet.

Hans-Casper Kreuger var gift, hade fyra barn, studerat vid högskola och var berest. Han ska ha besök samtliga Europas länder och flertalet kontinenter; Asien, Afrika, Nord- och Sydamerika. 1941 flyttade han till Österrike där han öppnade en resebyrå i Wien och anslöt sig samtidigt till SS. Kreuger anmälde sig som frivillig i det rysk-finska vinterkriget och tog värvning i Waffen-SS i juli 1941, där han sägs ha blivit Tapferkeitsoffizier och blev med sina 40 år en av de äldsta svenska SS-soldaterna i den tyska krigsmakten. Han blev en av de ca 150 svenskar som kom att strida för Adolf Hitler under andra världskriget, varav hälften av dessa 150 senare kom att stupa på östfronten.

Kreuger tjänstgjorde som krigskorrespondent där han rapporterade hem till såväl Sverige som Tyskland om nazisternas fantastiska framgångar på östfronten. Hans nationalsocialistiska artiklar och skrifter publicerades ofta i skandinavisk press och publicerades i tidningar över hela Europa. Kreuger som var överklass och intellektuell, skilde sig från de övriga frivilliga svenska SS-soldaterna. Han var respekterad för sin skicklighet att som krigskorrespondent skriva vackert om striderna, men han kom också att delta i hårda strider, främst på östfronten mot Sovjetunionen. Efter utbildning vid SS-Junkerschule i Bad Tölz tjänstgjorde han först i Allgemeine-SS (1941-42) och senare (1943-44) vid 5:e pansardivisionen Wiking i Ukraina. Han befordrades till SS-Untersturmführer den 21 juni 1944 och han deltog även i den blodiga utbrytningen av Korsun-Tjerkassy i februari 1944 och anslöt sig därefter till 11-SS Panzergrenadier-Division Nordland vid Narvas brohuvud.

Kreuger hade en 86-sidig mapp stämplad "Geheim" (Hemligt) i SS-Kriegsberichter Abteilung. Det finns en mycket detaljerad utredning mot honom för homosexualitet när han var placerad på Nordland-avdelningen. Anklagelser om tjänstefel under en Kameradschaftsabend ("Sällskapskväll") är ofta en röd tråd i disciplinära åtgärder mot Waffen-SS-officerare men Kreuger frikändes till slut. Enligt olika källor avslutade han kriget med att tjänstgöra i 33:e SS-grenadjärdivisionen Karl den Store under slutstriderna om Berlin i april 1945. Han var en av sex svenskar som slogs in i det sista under Hitlers sista dagar i Berlin. Kreuger överlevde mirakulöst slutstriderna men tillfångatogs av engelsmännen. Han utreddes för mord på två koncentrationslägerfångar vid krigsslutet men fälldes aldrig. Händelsen ska ha ägt rum i början av april 1945 när ungerska judar från en av många "dödsmarscher" passerade genom det tyska riket vid byn Prebensdorf nära österrikiska Graz. I närheten fanns ett förband soldater från Waffen-SS-divisionen Wiking, det rörde sig om tross- och propaganda plutonen, där Kreuger ingick som krigskorrespondent. Delar av styrkan från Wiking togs i anspråk för avrättningar av judar, som rymt från dödsmarschen och tillfångatagits. Om Kreuger verkligen deltog i massakern är inte känt och eftersom Kreuger dessutom kallades »Krüger« i de tyska förundersökningshandlingarna kunde han aldrig identifieras...

"Under ytan är Via Nord en täckmantel för att hjälpa nazister fly från Europa till Sydamerika"

Efter Tysklands kapitulation hamnade Kreuger i amerikanskt fångenskap, men lyckades med hjälp av en amerikansk kapten fly och ta sig till Oslo i september 1945. Han emigrerade (eller flydde?) först till Brasilien men hamnade 1946 tillsammans med tre andra skandinaviska Waffen-SS soldater kort därefter i Argentina. Här arbetade han 1947-48 som militär instruktör i den argentinska armén.

Under sommaren 1948 -alltså ungefär samtidigt som MS Falken seglar in i Buenos Aires hamn- startade han en resebyrå på Suipacha 156 i Buenos Aires centrala delar, alltså på samma gata som den svenska ambassaden. Detta var en "elegant adress", i det fashionabla Buenos Aires. Kreuger hade sedan tidigare en stor erfarenhet inom resebyråbranschen då han sju år tidigare startat och drivit en resebyrå i Wien. Hans-Caspar Kreugers nya resebyrå fick namnet; "Via Nord - Scandinavian Travel Agency" (Agencia de Viajes Nórdicos).

På ytan var Via Nord en vanlig resebyrå som skulle underlätta, förbättra och fördjupa förbindelserna och kontakterna mellan Sverige och Argentina. I en senare intervju förklarar Hans-Caspar;

"Sverige gör ingenting för att bli känt i Sydamerika. För argentinaren är Sverige ett okänt land, men genom en målmedveten reklam och propaganda skulle man få hit ett stort antal turister. Dessa turister bör vara välkomna till Sverige, då en

En av Via Nords annonser i Der Weg.

Nazister tog sig till Danmark, vidare till Sverige. När alla papper var fixade i Stockholm fortsatte flykten med flyg till Genève i Schweiz. Från Schweiz gick resan vidare till Buenos Aires, där de argentinska myndigheterna godkände ansökningar om medborgarskap i snabba processer.

En av Via Nords annonser i Der Weg.

1/4

argentinsk medborgare får utföra hur mycket dollarvaluta som helst. En annan sak är att den sämsta årstiden i Argentina infaller under våra sommarmånader och således är denna tid en lämplig restid för en sydamerikan."

Resebyrån Via Nord skulle alltså locka argentinare att turista i Sverige vilket skulle bli en lönsam affär för Sverige, enligt Kreuger. Men under ytan är Via Nord något helt annat! Det var en täckmantel för att hjälpa nazister att fly från Europa och sätta sig i säkerhet i Sydamerika. En senare anställd skulle berätta att han reagerat på att det var påfallande underligt att Via Nord som resebyrå knappt ens arbetade med turister.

De nazister som tänkte fly till Sydamerika måste själva ordna inresetillstånd eller via en släkting boende i det nya landet ordna fram detta tillstånd. Då inget av alternativen var genomförbara för de flesta som ville fly fanns det dock en tredje utväg. För en resebyrå var det naturligt att man ansökte om inresevisum åt andra människor och här kom Via Nord spela en viktig roll. Med hjälp av dessa dokument var det sedan möjligt för flyktingarna att få visum via alla argentinska konsulat runt om i Europa. Dessutom kunde man ställa ut Rödakors-pass för personer som hade godkänd visering men saknade hemlandspass, varför Via Nords visumansökningar blev nyckeln till att ordna samtliga nödvändiga papper.

Hans-Caspar Kreugers resebyrå Via Nord blev nu ett viktig företag att hjälpa flyende nazister till Argentina. Kreuger samarbetade tätt med Carlos Fuldner, en tysk-argentinsk SS-kapten som var den främste ansvarige för att ordna med nazisternas flykt till Argentina. Man ordnade biljetter, mötte resenärer, ordnade bostad och arbete åt nazisterna. Att Sverige under kriget varit "neutralt" och "alliansfritt" gav ytterligare en positiv bild av det oskyldiga lilla resebolaget. Via Nord kom att spela en central roll för att organisera "livlinorna" och Kreuger var en av de viktigaste personerna i denna flyktingtrafik för att hjälpa nazisterna.

Redan 1949, året efter öppnandet av resebyrån, återvänder Kreuger till Sverige för att göra reklam för Via Nords verksamhet på Grand Hôtel i Stockholm. Syftet med besöket var att komma i kontakt med eventuella svenska emigranter eller turister som vill besöka eller permanent flytta till Sydamerika. Ett annat syfte kan varit att försöka visa att Via Nord var en seriös resebyrå som enbart vände sig till turister och eventuella emigranter. Hur som helst så kom Hans-Caspar under hela Sverigebesöket bevakas av den svenska säkerhetspolisen.

På säkerhetspolisen var man övertygad om att Kreugers Via Nord inte var en vanlig resebyrå. Man visste att Kreuger var en fanatisk nazist som betraktade Sverige som »ett skitland« och att han skämdes över sitt svenska medborgarskap. I en av säkerhetspolisens PM över Kreuger framgår att man tidigt misstänkte att han smugglade krigsförbrytare och andra som av olika skäl ville lämna sina hemländer. Uppgifter visar "att han sannolikt i ganska stor utsträckning sysslar med att hjälpa utlänningar att erhålla inresevisering till Argentina. Tydligen har han därvid varit nazistiska flyktingar behjälplig att komma till Argentina".

"Att Hillblads och Kreugers vägar till slut skulle korsars var givet"

Thorolf Hillblad (1917-2012)

Der Weg (1947-1957)

Thorolf Hillblad (1917-2012)

1/9

"Via Nord - Scandinavian Travel Agency" hade också en anställd representant i Sverige vid namn Thorolf Hillblad. Thorolf föddes i Jukkasjärvi 1917 och 21 år senare, 1938 flyttade han till Berlin för att studera journalistik. Han kom att arbeta på Köningsbergsradio som sände nazist propaganda mot Sverige. Thorolf kom att bli en av de ca 150 SS-Waffen svenskarna som kom att kämpa för Adolf Hitler under andra världskriget.

I Berlin blev han också navet mellan frivilliga svenskar och Waffen-SS. Han kom precis som Hans-Caspar Kreuger bli en duktig krigskorrespondent för Nazitysklands räkning och en inbiten nationalsocialist. Hillblad gifte sig i Berlin den 3 april 1941 med Kira Sverintzeva och de fick senare dottern Barbro. Kira avled året efter och Barbro hamnade på barnhem i Stockholm.

Att Thorolf Hillblads och Hans-Caspar Kreugers vägar förr eller senare skulle korsars var ganska givet. Att de skulle samarbeta och driva en resebyrå ihop var heller ingen slump. Hans-Caspar Kreuger och Thorolf Hillblad sprang på varandra första gången 1943 under en pressträff i Berlin för utländska journalister och under kvällen började de båda diskutera planerna att starta en resebyrå utomlands efter kriget.

Ett år senare, 1944, kallades Hillblad hem från Nazityskland för militär-tjänstgöring och efter krigsslutet kom han nekades pass-ansökning av

säkerhetspolisen så han fick inte lämna landet. Hillblad var en av de högre ledarna inom det svenska nazistpartiet Svensk Socialistisk Samling (SSS) och han blev en av få heltidsanställda och avlönade nazister i Sverige.

Det skulle dröja till den 19 januari 1953 innan Hillblad fick lämna Sverige och kunde emigrera till Argentinas huvudstad Buenos Aires där han direkt började arbeta på Via Nord. Han vägrade att bo kvar i ett land där han kände sig svartlistad, övervakad och "second class citizen", som han själv uttryckte saken. Samma år, 1953, gick Hillblad in som delägare i Kreugers företag och under de kommande åren drev de tillsammans resebyrån Via Nord.

Hans-Caspar Kreuger och Thorolf Hillblads resebyrå Via Nord ägnade sig de kommande åren att med den argentinska statens och paret Peróns goda minne hjälpa 100-tals efterlysta europeiska nazister och krigsförbrytare att ta sig till Argentina och detta bland annat tack vare att en av SAS första transatlantiska direktförbindelser råkade gå till just Buenos Aires. När Via Nord var som störst under slutet av 40-talet och början av 50-talet hade resebyrån 17 anställda. En av dem var en svenskättad springpojke vid namn Ragnar Hagelin och hans huvudsakliga arbetsuppgifter på Via Nord var att ordna fram flyg- och färjebiljetter för personer som ville lämna Europa.

Hagelin insåg snart att resebyrån var starkt nationalsocialistiskt influerad med en utpräglad nazistisk atmosfär. Vid fikabordet hade Ragnar en gång yttrat att engelska var ett språk för poesi, franska var kärlekens språk, italienska var änglarnas språk och tyska var grisarnas språk. När en av de anställda hörde detta tryckte han hårdhänt upp Ragnar mot en vägg och hotade honom med stryk! Några år senare skulle Ragnar få en dotter vid namn Dagmar. Dagmar Hagelin försvann spårlöst i militärjuntans Argentina 1977 och fallet blev en hemsk följetång i svensk media. Det blev en av de största svenska nyheterna under hela 1900-talet och pappa Ragnar ägnade hela sitt liv att bringa klarhet i sin dotters försvinnande och kämpade för hennes upprättelse. Först 2017 dömdes marinofficeren Alfredo Astiz till livstids fängelse för mordet på Dagmar. Hennes far Ragnar hade då varit död sedan ett år tillbaka.

Som genom ett ödets ironi kom den tysk-argentinske nazisten Eberhard Fritsch starta en tidning i Argentina med en tydlig nationalsocialistisk profil. Tidningens första redaktion kom nämligen i inhysas i samma hus på Suipacha 156 i Buenos Aires som resebyrån Via Nord, som där igenom kom att annonsera flitigt i tidningen. Den tyskspråkiga månads-tidningen med namnet Der Weg hade en upplaga på 25 000 exemplar och såldes även i Tyskland och Österrike. Med tiden blev Der Weg en högerradikal tidskrift och fungerade som ett forum för förespråkare med nationalsocialistiska, fascistiska

och konservativa åsikter. Målet var att försöka återuppliva nationalsocialismen i Sydamerika. Den svenska journalisten Per Engdahl, ledare för Sveriges Fascistiska Kamporganisation, var en av de som skrev i Der Weg och genom tidningen kom Via Nord i kontakt med nazister i Europa som ville fly undan sitt mörka förflutna.

"Idag tror man att 1 000 nazister sökte -och fick- skydd i eller via Sverige"

Exakt hur många eller exakt vilka nazister som smugglades ut med hjälp av Via Nord kommer vi aldrig få reda på. Men vi vet ändå en hel del. Som att den brutale österrikiske SS-Oberscharführer Josef Schwammberger var en av dem som räddats till säkerheten tack vare Via Nord.

Josef Schwammberger var en av de värsta SS-brottslingarna som flydde till

Argentina. Han fick sitt visum -utfärdat av Via Nord- under slutet av 1948 och anlände med båt i mars 1949. Bland handlingarna hos invandrings-myndigheten fanns en ansökan från Via Nord om inresetillstånd för Schwammberger. Schwammberger hade bland annat verkat som en sadistisk och blodig kommendant som ansvarade för att över 17 000 människor avrättades eller svalt ihjäl i polska ghetton, bland annat gettot i Przemyśl.

Simon Wiesenthal Center lyckades spåra Schwammberger och lämnade 1971 in en begäran till Argentina om utlämning, vilket bara medförde att han återigen lyckades fly. Det var inte förrän 1987 som den avgörande vändpunkten kom. Åklagarmyndigheten i Stuttgart hade utfäst en belöning på 250 000 DM för användbar information efter att Simon Wiesenthal Center i Los Angeles hade publicerat en lista över de tio mest eftersökta nazistiska brottslingarna, och med på denna lista fanns Josef Schwammberger.

Efter en rapport om detta i argentinsk press fick den tyska ambassaden i

Josef Schwammberger (1912-2004)

Josef Mengeles kvarlevor bärs bort för DNA prov.

Josef Schwammberger (1912-2004)

1/7

Buenos Aires ett anonym tips att Schwammberger bodde i Córdoba. Han arresterades i november 1987 och utlämnades till Tyskland 1990 där han året efter dömdes till livstids fängelse för mord och medhjälp till mord. Han avled den 3 december 2004 på fängelsesjukhuset Hohenasperg i Ludwigsburg 92 år gammal.

En annan som kanske räddade sig till säkerheten och tryggheten tack vare Via Nord kan varit Josef "Dödsängeln" Mengele. Han gjorde fruktansvärt grymma experiment på människor i förintelselägret Auschwitz. På grund av Mengeles hänsynslösa grymhet kom han att bli en av världshistoriens mest eftersökta personer. Med hjälp av ett nätverk av före detta SS-medlemmar lyckades han resa från Genua, där han fick ett pass från Internationella Rödakorskommittén under namnet "Helmut Gregor" och färdades till Buenos Aires i juli 1949. Enligt Simon Wiesenthal Center ska Josef Mengele under sin flykt även använt sig av det svenska namnet "Lars Ballström" (förmodligen ska det vara "Wallström") vilket kan indikerat att Josef Mengele med stor sannolikhet fick sin flykthjälp av Via Nord.

Mengele lyckades hålla sig gömd och kunde från 1956 leva i Argentina under sitt riktiga namn och gjorde till och med resor till Europa med sitt pass!

1958 misstänktes han ha utövat läkaryrket utan licens när en tonårsflicka dog efter en abort, men han släpptes utan åtal. Väl medveten om att publiciteten kunde leda till att hans nazistiska bakgrund och krigstida aktiviteter upptäcktes flyttade han vidare till Paraguay och beviljades medborgarskap 1959 under namnet "José Mengele" men flyttade året efter, 1960, slutligen till Brasilien. Här kom han att bo under de kommande 19 åren fram till en dag 1979 när han drabbades av en stroke under en simtur vid kuststaden Bertioga och drunknade i den blå Atlanten. Han begravdes i jorden utan kista under namnet "Wolfgang Gerhard" på gravplats 321 på Cemitério do Rosário (Rosenkranskyrkogården) i Embu. Det skulle dock dröja ända fram till 1985 innan Mengeles död avslöjades och 1992 grävdes kroppen upp för att med DNA-teknik fastställa kroppens identitet.

Idag tror man att cirka 1 000 nazister, allt från fotsoldater upp till Himmlers närmsta män sökte -och fick- skydd i eller via Sverige. Vissa nazister flydde vidare från Sverige till Sydamerika. Andra skickades på stränga order av segermakterna till krigsrättegångar. Andra stannade kvar i Sverige där en del kom att arbeta inom svenska försvaret. Redan 1946–47 kontaktade Försvarsstaben ett tiotal tidigare SS-anslutna med syfte att upprätta en hemlig "stay behind"-organisation för gerillakrig, i ett av Sovjetunionen ockuperat Sverige. Även CIA upprättade liknande hemliga strukturer i Europa. De europeiska SS-veteranerna, som ofta avvisat den demokratiska parlamentarismen i sina hemländer, fick därmed ett nytt "raison d`être" (motivering) och en bekräftelse på att deras tidigare verksamhet inte bara var förlåten utan att deras kompetens även uppskattades av den nya säkerhetseliten.

"I Kreugers personakt saknas minst 150 sidor och här finns inget kvar om resebyrån Via Nord"

Något som är mycket märkligt är att Hans-Caspar Kreuges personakt hos säkerhetspolisen är hårt gallrad och rensad. Det är något mycket märkligt över hans personakt. Vanligtvis börjar personakterna med de inledande uppgifter som fick säkerhetspolisen att lägga upp ett separat ärende, eller ett registerkort, som ligger längst bak. Därefter har akterna fyllts på så att de senaste handlingarna hamnar höst upp.

I Kreugers akt inleds akten med ett registerkort med korta uppgifter om hans person. I Kreugers fall antecknades att han varit medlem i Svenska Nationalsocialistiska Partiet sedan 1932 med medlemsnummer 2691, SA-ledare och medlem i Nationalsocialistiska Arbetarpartiet sedan 1934. Akten verkar ha blivit upplagd redan våren 1940.

Det som talar för att akten är manipulerad är i huvudsak tre saker; det finns inget förhör med Kreuger. Även om han rest ut ur Sverige lagligt borde polisen ha hyst ett stort intresse för att förhöra honom ingående, liksom man gjorde med andra politiskt aktiva frivilliga. Inte heller verkar det finnas de typiska utdragen från andra frivilliga som berättar om honom, som det gör i de flesta andra personakter. Handlingarna verkar inte heller ligga i ordning. Till exempel dyker det upp handlingar från 60-talets mitt under åren mellan 1940 och 1942.

Suipacha 156 i Buenos Aires idag. Här låg en gång Via Nord och Der Weg.

"Sverigehuset" (Casa de Suecia) på Tacuari 147 i Buenos Aires.

Hans Caspar Kreugers "Mein Kampf"

Suipacha 156 i Buenos Aires idag. Här låg en gång Via Nord och Der Weg.

1/3

Arkivmaterialet i Kreugers personakt verkar också ha blivit bortrensat från 1943 och minst 150 sidor tycks vara försvunna och här finns inget kvar som berättar om resebyrån Via Nord. Det kan nog bara tolkas som att Via Nords verksamhet var betydligt större och mer omfattande än man vill ska komma ut till allmänheten. Däremot kan man sluta sig till att Kreugers person var av intresse för Säkerhetspolisen, åtminstone ända fram till 1961, eftersom nytt material kontinuerligt tillfördes hans personakt. I fråga om Via Nord borde dock merparten av svaren ha funnits även i argentinska arkiv men även dessa blev rensade så sent som på 1990-talet för att dölja landets välvilliga mottagande av nationalsocialister.

Det går därför inte fastställa exakt vilka eller hur många Kreuger och Hillblad hjälpte men de framstår som mycket viktiga kuggar i det argentinska maskineriet. Redan 1953 när Hillblad gick in som delägare hade Via Nord som täckmantel för flyende nazister börjat spela ut sin roll. De nazister som var tvungna att fly från Europa hade nu flytt och Via Nord började allt mer fungera som en vanlig resebyrå för turister. Slutligen gick Hans-Caspar Kreuger och Thorolf Hillblad skilda vägar men båda stannade kvar i Buenos Aires och drev olika former av resebolag.

Vad som exakt hände med just Via Nord som bolag finns idag inga uppgifter om, men vi vet att Hillblad startade eget 1961 så förmodligen drev Kreuger bolaget vidare under annat namn fram till sin död. Hur som helst gick det ingen nöd på de båda. Kreuger var en rabiat nazist hela sitt liv. Han ändrade aldrig ståndpunkt, inte ens när grymheterna innanför tredje rikets gränser avslöjades. Han hade alltid Adolf Hitlers manifest "Mein Kampf" nära till hands men någon gång när Kreuger promenerade i Buenos Aires tappade han dock sin dyrgrip. Det var den svenska förstaupplagan från 1934 av "Mein Kampf" som han nu hade förlorat. Den hittades under mitten av 1990-talet av en privatperson som hade den i sin ägo under många år och det var först på 2000-talet som det framkom vem boken en gång tillhört.

Kreuger behöll kontakten med de svenska nationalsocialisterna hela livet och deltog regelbundet i hemliga Waffen-SS återföreningar såväl i Sverige som i övriga Europa ända in på 1970-talet. I augusti 1975 besökte han Stockholm och höll föredrag bland annat om rashygien inför många digniteter såsom friherre Claes af Ugglas. Det blev sista gången Hans-Caspar Kreuger besökte sitt forna hemland för allt skulle nämligen få ett abrupt slut...

Den 15 november 1977 körde den då 74 årige Hans-Caspar Kreuger över en obevakad järnvägsövergång strax utanför Buenos Aires utan att ordentligt se sig för. Kollisionen var ett faktum och han avled omedelbart. Det påstås att olyckan skedde under oklara omständigheter och enligt vissa CIA-källor mördades han av medlemmar av israeliska underrättelsetjänsten Mossad, upprörda över hans hjälp till tidigare SS-kamrater. Sanningen bakom detta får vi nog aldrig veta men det förefaller osannolikt och långsökt att tågkollisionen skulle varit riggat. Det var nog en ren olycka som till slut satte punkt för Hans-Caspar Kreugers händelserika -och framgångsrika- liv.

Hur gick det då för kompanjonen Thorolf Hillblad? -Jo, han startade senare en egen resebyrå som fick namnet "Resebyrån Thorolf Hillblad" som 1961 flyttade in sin verksamhet, som det första företaget, i det då nybyggda "Sverigehuset" (Casa de Suecia) på Tacuari 147 i Buenos Aires. Huset var en 7-våningsbyggnad ritad av arkitekten Edmundo Klein och som blev ett nav för svenskheten i Argentina. Högst upp låg svenska ambassaden och på femte våningen Svenska Föreningen. Här samlades de välbeställda svenskarna och på menyerna i restaurangerna fanns såväl inlagd sill, ärtsoppa som svenska köttbullar och självklart ett svenskt smörgåsbord. Thorolf Hillblad blev senare också generalagent åt hotellkedjan Sheraton och det amerikanska bussbolaget Greyhound. Han blev en mycket framgångsrik affärsman. Tjugo år senare 1983 blev han direktör för en annan resebyrå i Argentina och därefter drev hans son Erik bolagen vidare, idag bl.a. Vive México DMC. Det sägs att Thorolf Hillblad i sina affärer ska ha använt Via Nords brevpapper ända in på 2000-talet.

Den 11 september 1998 besökte Hillblad Sverige för sista gången i ett större så kallat ”get together”-möte med flera av de på den tiden ännu levande svenska SS-veteranerna som avslutades med fest på Blå Porten på Djurgården i Stockholm. Thorolf Hillblad flyttade senare i livet till Coeur d'Alene i Idaho, USA där han fortsatte sin framgångsrika affärsverksamhet. Här levde han sina sista år men besökte ofta sin son i Argentina. Han avled under ett av dessa besök i Córdoba i Argentina den 29 maj 2012. Thorolf Hillblad blev 94 år gammal.

"Samma politiska parti som idag påstår att man står på rätt sida av historien..."

Även om Tage Erlanders socialdemokratiska regering mycket väl kände till den norra livlinan genom Sverige för flyende nazister och "resebyrån" Via Nords verksamhet för att bistå nazisterna gjorde man ingenting för att stoppa flykten via Sverige. Man var totalt likgiltig och ointresserad vilket bara kan tolkas som ett tyst medgivande. Förmodligen ville man inte väcka den björn som sover. Så länge nazisterna i tysthet försvann ner till Sydamerika skulle det bli lättare att dölja det faktum att Sverige under Per Albin Hanssons regering såväl före som under kriget stått på just nazisternas sida.

Ett annat argument till den totala tystnaden från Socialdemokraterna var att Sverige och Bofors hade börjat med en omfattande -och ekonomisk lönsam- vapenexport till Argentina, så det låg i båda nationernas intresse att låta saken bero. Nu skulle man bara vända blad och blicka framåt. Plötsligt blev handel och ekonomi viktigare än att göra upp med sitt rödbruna förflutna.

Att Hans-Caspar Kreugers personakt i säkerhetstjänstens arkiv också är hårt gallrad och utrensad och att Via Nords verksamhet inte ens finns kvar i hans personakt kan bara tyda på att verksamheten var mer omfattande än det lilla vi vet idag . Varför skulle man rensat ut 150 sidor om det inte innehöll komprometterande material som allmänheten ska förbli ovetandes om?

Kanske, eller förmodligen, var omfattningen av den svenska hjälpen betydligt

Partiet som idag tror man stått på rätt sida av historien...

1/20

större och värre än det lilla vi vet idag. Vi vet dock att den nazistiske massmördaren Josef Schwammberger var en av de som räddades av den svenska resebyrån Via Nord. Vi vet också, efter Simon Wiesenthal Centers efterforskningar, att den fruktade och ökände sadistiske läkaren Josef Mengele flydde med ett svenskklingande namn i sitt förfalskade pass, vilket tyder på att han troligtvis också tog den norra livlinan med hjälp av Via Nord. Det är ganska lätt att räkna ut vilken skandal det neutrala, alliansfria och fredsälskande lilla Sverige skulle hamna i om detta avslöjats för omvärlden. Kanske inte så konstigt man tog det säkra och destruerade 150 sidor bevismaterial...

Men vem är det man egentligen vill skydda genom denna utrensning av fakta? Det är knappast Hans-Caspar Kreuger eller hans resebyrå Via Nord nere i Argentina den svenska regeringen ville skydda. De enda man skyddar är sig själva! Det svenska politiska parti som satt vid makten vid denna tid. Det är med all sannolikhet en hel del som vi -de svenska medborgarna- förts bakom ljuset av just det parti som hade ansvaret för vårt lands styre. Partiet kom undan tack vare att Argentina också valde att destruera alla dokument som avslöjade nazisternas livlinor, vilka som organiserade dem och vilka som kom att använda dem.

Samma politiska parti som då satt med armarna i kors och inte gjorde något för att stoppa flykten via Sverige till tryggheten i Sydamerika av mänsklighetens värsta krigsförbrytare. Samma politiska parti som idag vill påstå att man är aldrig samarbetat eller stått på nazismens sida under 30- och 40-talet. Samma politiska parti som idag påstår man är nazismens raka motpol. Samma politiska parti som idag påstår att man "står på rätt sida av historien"...

// Anders Johansson.

Källa & lästips:

"Nazi-Jagd: Südamerikas Diktaturen und die Ahndung von NS-Verbrechen" (2013) Daniel Stahl

"Operation Norrsken: om Stasi och Sverige under kalla kriget" (2013) Christoph Andersson

"Falkens flykt och den stora evakueringen över Östersjön 1943-44" (2022) Marcus Wallén

"Berlins sista timmar : en svensk SS-soldats berättelse" (2009) B.Schön, T.Hillblad

"Nazis on the run: How Hitlers henchmen fled justice" (2011) Gerald Steinacher

"The Real Odessa- How Nazi War Criminals Escaped Europe" (2022) Uki Goni

"Husiatyn–Förintelsen som Sverige glömde" (2022) Palm/Ulvenlöv/Larsson

"Svenskarna som stred för Hitler" (2015) av Bosse Schön

"Flyktlina Sverige" (2023) Lars Larsson, Simon Olsson

"Där järnkorsen växer" (2015) av Bosse Schön

"Nazis on the Run" (2011) Gerald Steinacher

"Hunting Eichmann" (2010) Neal Bascomb

"Purgatorium" (2010) av Mats Deland

"1947" (2018) av Elisabeth Åsbrink

Diverse länkar:

Svenske SS-mannen Kreuger hjälpte nazisterna att fly efter kriget (Länk)

Efter flykten genom Sverige – så gick det för nazisterna (Länk)

Via Nord hjälpte nazister fly efter andra världskriget (Länk)

Så tog sig nazister till friheten genom Sverige (Länk)

Svenska nazisterna som försvarade Hitler (Länk)

Hitlers hantlangare flydde genom Sverige (Länk)

Stabswache de Euros - Fermer le ciel (Länk)

Jakten på nazister & kärlek i Borås (Länk)

Svenskarna i Waffen-SS (Länk)

Swedish SS volunteers (Länk)

Adolf Eichmann (1906-1962)

1/7

Adolf Eichmann

Eichmann var en av huvudpersonerna bakom Förintelse. 1940 fick han uppdraget att organisera judeutrotningen genom att transportera 4 miljoner judar till Madagaskar där nazisterna hoppades de så småningom skulle duka under. Planen kom dock att ändras till "den slutliga lösningen" genom att istället gasa ihjäl judar innanför Nazitysklands gränser. 1944 organiserade den ökände sadisten massdeportationen av miljoner judar till Auschwitz, Treblinka, Chełmno samt andra förintelseläger. I krigsslutet greps Eichmann av amerikanska trupper men lyckades fly från fånglägret den 5 februari 1946. Han kom till Argentina 1950 med ett falskt pass utfärdat av Rödakorset. Mossad kunde till slut efter många års sökande gripa Eichmann den 11 maj 1960 i Buenos Aires och under stor sekretess flyga honom till Israel där han ställdes inför domstol i Jerusalem. Eichmann var helt känslolös och saknade minsta känsla av ånger under rättegången. Eichmann befanns skyldig till folkmord och

dömdes till döden genom hängning. Domen verkställdes den 31 maj 1962. Läs mer: (Länk)

Josef Schwammberger (1912-2004)

1/4

Josef Schwammberger

...hade bland annat verkat som en sadistisk och blodig kommendant som ansvarade för att över 17 000 människor avrättades eller svalt ihjäl i polska ghetton, bland annat gettot i Przemyśl. Bland handlingarna hos invandringsmyndigheten fanns en ansökan från Via Nord om inresetillstånd för Schwammberger som var en av få SS-män som kom att utlämnas från Argentina till rättvisan. Simon Wiesenthal Center lyckades spåra Schwammberger och lämnade in en begäran till Argentina 1971 om utlämning, vilket bara medförde att Schwammberger återigen lyckades fly. Det var inte förrän 1987 som den avgörande vändpunkten kom då klagarmyndigheten i Stuttgart hade utfäst en belöning på 250 000 DM för användbar information. Efter en rapport om detta i argentinsk press fick den tyska ambassaden i Buenos Aires en anonym rapport att Schwammberger bodde i Córdoba. Han arresterades i november 1987 och utlämnades efter många ingripanden till Tyskland 1990. Han dömdes 1991 till livstids fängelse för mord och avled 3 december 2004 på fängelsesjukhuset Hohenasperg i Ludwigsburg 92 år gammal.

Läs mer: (Länk)

Josef Mengele (1911-1979)

Mengeles kvarlevor förs bort

Josef Mengele (1911-1979)

1/5

Josef Mengele

"Dödsängeln" bestämde vilka som skulle gasas och vilka som skulle få leva i Auschwitz. Han kom att utföra världshistoriens grymmaste medicinska experiment på tusentals koncentrationslägerfångar, främst tvillingar, gravida kvinnor och dvärgar. Han utförde operationer där han plockade ut olika organ på fastbundna fångar utan bedövning. De som överlevde skickades direkt därefter ut på slavarbete. Han experimenterade med att sy ihop människor och koppla samman olika organ. Han var också besätt att skapa blåögda individer genom att spruta in bläck i ögonen. 1949 flydde han till Argentina bland annat under namnet Lars Ballström vilket kan tyda på hjälp från Via Nord. 1960 bosatte han sig utanför São Paulo, Brasilien. 1979 fick Mengele en stroke när han badade och drunknade som följd. 1985 grävdes hans grav upp och de skelettdelar som togs tillvara genomgick DNA-test och jämfördes med sonens DNA vilket med full säkerhet visade sig vara SS-läkaren Josef

Mengele. Släktingar skall styrka att han in i döden var en fanatisk nazist. Läs mer: (Länk)

Klaus Barbie (1913-1991)

1/5

Klaus Barbie

Klaus "Slaktaren från Lyon" Barbies brukade piska, slå, dränka, bränna och lemlästa sina offer. Han skrattade högt, ju mer skrik och smärta kommunister och judar visade. Klaus Barbie var den mest brutala Gestapo-bödeln av alla, han var extremt grym, en sadist som torterade såväl kvinnor som barn. Efter kriget rekryterades Barbie först av de amerikanska myndigheterna för arbete inom kontra-spionaget 1947–1951. Barbie fick förhöra fångar på amerikanska baser, främst vänsteranhängare, som under amerikansk insyn torterades av Barbie som återigen fick leva ut både sin sadism och sitt kommunisthat. 1951 flydde han till Bolivia där han bland annat hjälpte CIA att lokalisera och döda den marxistiske revolutionsledaren Che Guevara. Regimen fick hjälp av Barbies kunskaper kring tortyr och förhör och deltog aktivt i regimens förtryckande av motståndare. 1983 kunde han gripas och utlämnas till Frankrike. 1987 ställdes han inför rätta och den 4 juli 1987 dömdes Barbie till livstids fängelse för brott mot mänskligheten. Fyra år senare drabbades han av leukemi och avled 77 år gammal i sin fängelsecell. Klaus Barbie var hängiven den nazistiska ideologin fram till sin död. Läs mer: (Länk)

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!