Svenska rasbiologins historia.

Statens Institut För Rasbiologi.
S.I.F.R. 1922-1958.

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

”Sverige startade världens första statliga rasbiologiska forskningsinstitut, det längst aktiva och det enda som med råge överlevde nazismen, vars syfte var att bevisa den ariska rasens överlägsenhet"

Visste Du att Sverige 1922 inrättade världens första statligt finansierade institut där man studerade olika typer av människoraser?

Lyssna:Statens Institut För Rasbiologi.

00:00 / 1:18:50

Syftet med institutet var att erhålla en vetenskaplig grund för ”rashygieniska åtgärder” och bevisa den ariska rasens överlägsenhet vid tiden då - Det Svenska Folkhemmet - skulle byggas under 20-talet. Vid denna tid trodde många människor på rasbiologi som sa att människor tillhörde olika raser och att de olika raserna var olika mycket värda. Framförallt skulle man finna bevis att svenskar var en överlägsen ras jämfört med t.ex. lappar, judar, tattare eller zigenare. Sverige var länge ett av de ledande länderna inom den rasbiologiska forskningen mycket pga. att regeringen gav anslag och visade stort intresse för denna typ av forskning. Detta institut blev senare en stor inspirationskälla för många ledande nazister i Nazityskland och deras dröm om Det Tredje Riket.

Idag är forskningsinstitutet en mycket öm tå man inte ska trampa på. Det är en skamfläck ingen kan skratta bort eller förneka. Av denna anledning är institutet något vi inte ska prata högt om. Helst inte alls. För det är en berättelse, som hur man än vrider och vänder på den, till slut alltid bevisar vad ett visst politiskt parti hade för syn på olika grupper av människor i det svenska samhället. Detta är berättelsen om den kanske mest genanta skamfläcken i Sveriges historia för detta är berättelsen om Statens Institut För Rasbiologi:

"Från Linnés sätt att klassificera djur var det inte långt att göra samma sak med människor"

För att förstå den svenska rasbiologin måste vi först vandra bakåt i tiden, där vi till slut landar hos den svenska botanikern Carl von Linnè. Linné blev på 1700-talet först med att sortera, systematisera och klassificera in växter och djur. Från Linnés sätt att klassificera växter och djur var det inte ett långt steg att göra samma sak med människor. Den tyske läkaren och antropologen Johann Blumenbach började i slutet av 1700-talet studera och utforska människans olika raser främst genom att jämföra hudfärger och skallens utformning.

Blumenbach delade in människan i fem olika grundgrupper: Den vita européen (kaukasiska) , den gula asiaten (mongoliska), de röda indianerna (amerikanska), de bruna Stilla havs människorna (malaysiska) och de svarta afrikanerna (etiopiska).

Under 1700-talet handlade forskningen om människan mest om att klassificera in dess olikheter utan direkta värderingar. Men ju längre forskningen pågick ju mer värderingar och rasism kom forskningen att handla om. För när man hittat bevis för människans olikheter måste ju dessa olikheter också värderas ur olika aspekter.

Att västerländska forskare vid tiden för imperialismen och kolonialismen, satte den vita mannen, dvs de själva, högst upp i hierarkin var självklart och då måste naturligtvis den vita färgens motsats stå längst ner.

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

u4914xgv48gtojes_xxw32hargwak89f4_edited

De fem olika människoraserna: De gula, de bruna, de svarta och de röda som alla tittar avundsjukt på den vite mannen i centrum.

Under tidigt 1800-tal växer tankar fram om det egna folkets ”renhet” tillsammans med tankar om ”nationalstaten” och ”folksjälen”. Det är under samma tid som idéerna om demokrati börjar ta form. Vem ska få del av den nya demokratin, och vilka tillhör egentligen ”folket”? Ska även de hopplösa fallen längst ned på samhällsstegen får vara med och bestämma? Är de värda lika mycket eller förblir de sämre bara en belastning för samhället? Vore det inte bäst om man kunde sålla bort då dåliga elementen ur samhällets bottensats?

I mitten av 1800-talet hade man börjat utveckla metoder där man skulle mäta olika kroppsdelar för att på så sätt kunna finna svar och värdera olika människors egenskaper. En av de som utarbetade en mätmetod för att klassificera människor och vars mätmetod sedan kom att bli stilbildande bland övriga rasforskare i världen var svensken Anders Retzius (1796-1860).

"De kortskalliga var alla de andra. De som inte passade in i det renrasiga samhället"

1_iZKAFmzUviDzFBXKRS7KNw_edited_edited_e

Retzius, som var professor i anatomi och tidigt knuten till Karolinska Institutet i Stockholm, ville dela in människan i två huvudtyper, bokstavligt talat: De långskalliga (dolikocefala) och de kortskalliga (brakycefala). Genom att mäta skallens bredaste punkt, multiplicerat med 100, dividerat med längden fick man fram ett skallindex. Alla med ett skallindex under 75 var långskalliga. De mellan 75-80 var i ett mellanläge och alla över 80 var kortskalliga.

De långskalliga var nordeuropéerna, de renrasiga, de intelligenta med nordiskt germanskt ariskt ursprung. De lite bättre. De dugliga. De ansågs arbetsamma, företagsamma och krigiska. Att man var långskallig hade sin förklaring i en större och därmed en mer välutvecklad hjärna.

De kortskalliga var alla de andra. Alla de som inte passade in i det renrasiga samhället. Kortskallarna hade östeuropeiskt ursprung. De var judar, tattare, zigenare och allt annat löst patrask ur samhällets bottensats. De ansågs sjukligt slöa, passiva och konservativa. Till kortskallarna hörde även samerna men också utvecklingsstörda och homosexuella.

När man nu hittat en tillförlitlig vetenskaplig mätmetod så skulle man kunna räkna ut med matematisk exakthet vilka som skulle bli goda och vilka som skulle bli dåliga människor. Människor som skulle bli kriminella, alkoholister eller prostituerade. Människor som var en belastning för samhället.

Tusentals värnpliktiga liksom skolbarn och människor på sinnessjukhus, uppfostringsanstalter och fängelser mäts vid sekelskiftet. Total mäts över 100 000 de kommande åren.

Och just dessa vetenskapliga mätmetoder skulle bli en mycket viktig pusselbit för att få en bra och dugligt folkstam. Nu gällde det bara att samla in mätdata så man kunde börja räkna. Redan 1897 gör man den första stora landsomfattande mätningen då man mycket noga mäter kroppsform och skallindex på över 47 000 värnpliktiga men av all mätdata lyckas man ändå inte komma fram till något vettigt.

Vid sekelskiftet har rasbiologin nått nya höjder. Storbritannien var vid tiden det land där de rasbiologiska idéerna växte fram snabbast, med ledande namn som Francis Galton. Forskare samlades i allt större grupper och 1905 upprättades i England det första rasbiologiska institutet, som en del inom Londons universitet, där olika rasfrågor diskuterades. Sju år senare, 1912, hölls den första stora internationella konferensen inom rasbiologi i London. 1918 startar det första tyska ärftlighetsinstitutet och diverse andra institut i rasfrågor börjar växa fram även i länder som Schweiz och Finland.

I USA var rasforskningen också lång gången. Förmodligen var USA det land där den rasbiologiska rörelsen under åren före första världskriget fick starkast fäste och störst inverkan på samhällsdebatten. Sedan amerikanska inbördeskriget hade diverse särlagstiftningar införts i olika delstater för att förhindra rasblandning mellan svarta och vita. Och till råga på allt var ju den amerikanska ursprungsbefolkningen röd så vem som helst förstod ju att man här hade ett jätteproblem att försöka hålla de olika raserna strikt åtskilda.

"Den svenska rasen måste skyddas och blodsblandning med mindervärdiga folkelement förhindras"

Men det kom att bli Sverige, tillsammans med Tyskland, som under första halvan av 1900-talet kom att bli det dominerande landet inom rasforskning och dess tillämpning -rashygien- och detta trots att vi hade en jämförelsevis liten och homogen befolkningsgrupp.

Hösten 1909 bildades på hotell Kronprinsen i Stockholm föreningen "Svenska Sällskapet för Rashygien” och denna förening kom att bedriva ett starkt lobbyarbete för ett rashygieniskt perspektiv på samhällsutvecklingen. Bakom föreningen står ett tvärpolitiskt nätverk av forskare, läkare och politiker och man hade som mål att stödja forskning och även hålla föredrag i ämnen såsom rasbiologi, rashygien, rasblandning, sterilisering och genetik.

I styrelsen satt bland annat Vilhelm Leche (ordf), Olof Kinberg, (vice ordf) och Vilhelm Hultkrantz, (sek). En annan medlem i föreningen var en man vid namn Herman Lundborg och just denne Herman Lundborg kommer vara en centralfigur i denna berättelse om den svenska rasforskningen.

I mars 1919 arrangerade ”Svenska Sällskapet för Rashygien” med Herman Lundborg som drivande initiativtagare en utställning på Konstakademin i Stockholm som gick under namnet "Folktypsutställningen". Under rubriker som ”finska och lapska typer”, ”svenska judar” eller ”zigenare”, men också under rubriken ”rena nordiska typer”, kunde publiken studera en lång rad fotografier av olika svenska folktyper med varierande etnisk bakgrund.

19c69e5c-f017-48b6-ae96-d29fb0231de5_edi

På Folktypsutställningen 1919 kunde man se bilder på ”finska och lapska typer”, ”svenska judar” eller ”zigenare” men också på ”rena nordiska typer”.

Fotografierna kunde föreställa kortväxta lappar, smutsiga zigenare, sinnesslöa judar eller rasblandade lösdrivare och kriminella. I utställningens textbok beskrevs t.ex. samer som "en efterbliven utvecklingsform av människan", medan om vårt östra grannfolk stod att läsa följande: "Den allvarligaste svagheten hos det finska raslynnet är den ringa förmågan av organisation och den slappa känslan för samhällsordning och lag." Som motbild fick besökarna njuta av fotografier av blonda, långa välbyggda kvinnor och män som sades representera den rena friska nordiska rasen.

Folktypsutställningen blev en jättesuccé och besöktes av cirka en tiondel av Stockholms vuxna befolkning. Under ett halvår turnerade utställningen vidare till Uppsala, Gävle, Visby och Göteborg, och publiken fortsatte att strömma till. Flera prominenta svenskar gav utställningen sitt stöd, bland dem konstnären Anders Zorn, upptäcktsresande Sven Hedin, författarna Verner von Heidenstam, Ellen Key och nobelpristagaren Selma Lagerlöv samt förlagen Bonnier, Norstedt & Söner, Dagens Nyheter, Aftonbladet, Svenska Dagbladet och Svenska Turistföreningen.

För Herman Lundborgs del fanns det ett mycket angeläget syfte med Folktypsutställningen, nämligen att varna det svenska folket för vad som kunde ske med den upphöjda nordiska rasen. Han ville peka på farorna med rasblandning. Rasblandning var ett obotligt ont och måste undvikas, annars fanns risk för en degenererad befolkning, vilket också var ett hot mot vår egen existens.

”Att den nordiska rasen är värdefullare än den nergroida har åtskilligt fog för sig – dess insats för världskulturen är obestridligen större – men negerrasen är anpassad efter sina naturliga levnadsomständigheter liksom den nordiska efter sina…”

// Allan Vougt, Socialdemokraterna 1925

Folktypsutställningen väckte frågan om den så kallade "degenerationsfaran" vilket snart blev ett hätskt svenskt debattämne. Forskarna och rasbiologerna oroade sig för "den förmenta försämringen av folkmaterialet" och "förgiftandet av samhällskroppen". Forskning hade nämligen visat att om en person med goda egenskaper skaffade barn med en person med dåliga egenskaper fick barnet bara ärva de dåliga egenskaperna.

Man oroade sig även för att människor med "sämre" egenskaper fick fler barn än människor med "goda" egenskaper. Man ansåg att människor som inte hade rätt ekonomisk, social eller kulturell bakgrund på sikt kunde utgöra ett hot mot den övriga svenska befolkningen. De dåliga egenskaperna skulle ta över den goda arvsmassan och därför skulle människor inte skaffa barn över samhällsklasserna.

Med enkel matematik kunde vem som helst förstå att något snabbt måste göras om inte hela den svenska folkstammen skulle gå förlorad. Om man inte kunde styra upp degenerationen skulle "folkmaterialet" i Sverige snabbt försämras och hela Sverige skulle till slut bli som en svag gammal gubbe...

Men folktypsutställningen var också ett led i att propagera för statligt finansierad forskning i ämnet. Samma år 1919 föreslog läkaren och professorn

Frithiof Lennmalm att Nobelinstitutet borde inrätta ett forskningscentra för

rasbiologi. Nobelkommittén röstade först enhälligt ja, men året därpå föll

Alfred_Petrén_SPA7_(cropped)_bild_edited

Alfred Petrén (t.v.) är mannen bakom sinnesslö anstalterna, det rasbiologiska institutet och tvångssteriliseringarna. Hjalmar Branting (t.h.) var statsminister när institutet startade.

frågan med endast en rösts marginal. Istället framfördes då förslag om ett statligt institut.

Den 13 januari 1920 lämnar socialdemokraten Alfred Petrén in en riksdagsmotion om detta. Undertecknare av motionen är bland andra socialdemokraterna Wilhelm Björck och Edvard Wavrinsky, bondeförbundnets Nils Wohlin samt Robert Larsson, anatomiprofessorn Vilhelm Hultkrantz och självaste statsministern Hjalmar Branting. Motionen bifölls den 28 april 1920. Därefter gick förslaget ut på remiss till universiteten under hösten 1920. Fredagen den 13 maj 1921 fick propositionen bifall i riksdagens båda kamrar om att inrätta ett ”Statens Institut För Rasbiologi”. Sverige skulle få ett statligt finansierat rasbiologiskt forskningsinstitut, där första i världen!

Det fanns förstås en rad organisatoriska problem såsom den tilltänkta organisationens mer exakta forskningsinriktning och diverse personalfrågor samt

vart institutet skulle placeras. Att även Sverige skulle få ett forskningsinstitut om den tidens viktigaste frågor var inget konstigt eller unikt. Detta var helt enkelt en fråga om forskning och vetenskap – inte partipolitik! Upprättandet av det rasbiologiska institutet hade ett politiskt stöd från riksdagens samtliga partier eftersom frågan drivits på av forskare, professorer och vetenskapsmän. Män i vita rockar. Män vars kunskap ingen fick eller vågade ifrågasätta!

"Sverige åt svenskarna! Svenskarna åt Sverige!"

// Per Albin Hansson, Socialdemokraterna 1924

På nyåret 1922 kunde så Statens Institut För Rasbiologi öppna sina portar i gamla folkskoleseminariet mellan Domkyrkan och Helga Trefaldighets kyrka i centrala Uppsala, även kallat Dekanhuset. Man har från starten en personalstyrka om åtta anställda och chef över dessa och hela det rasbiologiska institutet blir naturligtvis; professor Herman Lundborg!

Statens Institut För Rasbiologi - namnet kan ge intryck av en stor verksamhet, ett helt centrum fullt av män i vita rockar, ständigt upptagna av att mäta folks öron, näsor och skallar. Men i verkligheten var det aldrig någon särskilt omfattande

verksamhet. Hela institutet inhystes i fyra rum i Dekanhuset som låg på andra sidan gatan om Museum Gustavianum där Folktypsutställningen visats något år tidigare.

Även om Dekanhuset ser pampig ut upplevde man sig hela tiden som trångbodda. Man klagade över att platsbristen tvingade institutets egna befattningshavare till hemarbete och att man måste tacka nej till utländska forskare, som på plats önskat studera institutets organisation och arbetsmetoder.

Från 1926 hyrde man som komplettering en fyra på Drottninggatan 3, där Herman Lundborg själv hade sitt kontor, de få gånger han var på institutet i Uppsala. 1929 byttes våningen på Drottninggatan till en sexa på Järnbrogatan 22.

Bland de anställda var hierarkiordningen följande; chef, rasbiolog, statistiker,

Gamla seminariet/ Dekanhuset på Odinslund mellan Domkyrkan och Helga Trefaldighetskyrka inhyste det rasbiologiska institutet mellan 1922-1937. Bild från 1891.

gamla-seminariet-kvarteret-oden-uppsala-

genealog, antropolog, assistent, reseassistent, fotograf, skrivbiträde och vaktmästare. Det fanns redan från början mycket stora skillnader i lön bland de anställda. Just de övrigas usla löner och dåliga anställningsvillkor kommer vara ett ständigt problem framöver på institutet men Herman Lundborg själv plockade ut rejält i lön då han ansåg sig vara den främste i landet på sitt område.

Under den tid Lundborg är chef för institutet kommer även den gryende nationalsocialismen att spira i Tyskland. Allt fler tyska rasforskare ser Lundborg som ett stort föredöme och Lundborg å sin sida ser Tyskland ett land som tar hans forskning på största allvar. Under 1920-talet hade institutet periodvis även en medarbetare i Hans Günther, tysk antropolog och rasforskare, som höll föreläsningar i antropologi. Günther kom senare att lägga den teoretiska grunden för nazisternas raspolitik. Redan 1924, två år efter institutet startat, börjar Lundborg läsa nationalsocialistiska tidskrifter och inte lång därefter gör han ett flertal utfall mot judarna. Under sina kommande år på institutet kom Lundborg att alltmer glida in i nazismens tankebanor.

"I Lappland skulle Lundborg finna bevis för rasblandningens förödande konsekvenser"

Herman Lundborg (1868-1943) är utan tvekan den person som kom att står i centrum för all svensk rasbiologi. Vem var då denne man som kom att kallas den svenske rasbiologins fader? Herman Bernhard Lundborg föddes 1868 i Väse församling i Värmland. Han kom att studera vid universiteten i Stockholm, Lund och Uppsala samt vid Karolinska Institutet.

Ämnena var bland annat zootomi, morfologi, neurologi och ärftliga sjukdomar. Förutom studieresor till en rad andra länder studerade han embryologi och marinbiologi i Bergen, psykiatri i Nederländerna och kriminalpsykologi i München. Lundborg blev till slut docent i psykiatri, neurologi, rasbiologi samt i medicinsk ärftlighetsforskning.

Med sitt ariska utseende, totala avsaknad av humor och med alvarliga samarbetssvårigheter med allt och alla blir Lundborg närmast inkarnationen av det missförstådda geniet, i ständig kamp mot dumhet och oförstånd – det är i alla fall så han själv försöker framtona sig.

Lundborg var omvittnat självmedveten, osmidig och total omöjlig att samarbeta med. Han var en bister gnällspik som gapade och skällde på allt och alla. De flesta som slutade sin anställning gjorde det på grund av Lundborgs auktoritära sätt eller de usla lönerna. Han var en pina för de anställda som förmodligen drog en lättnad suck när han for ut på sina forskningsresor. Och många

Ett av ytterst få fotografier inifrån institutet. Sittande till vänster doktorinnan Dahlberg, gift med Gunnar Dahlberg. Stående fröken Ancher och t.h. Dr Lindfors.

forskningsresor blev det! Det kom nämligen bli Lappland och samerna som fångade Lundborgs största intresse och det var här i de norra lappmarkerna Lundborg kom att spendera sin mesta tid – inte bakom skrivbordet på institutet nere i Uppsala.

Lundborg hade redan under större delen av 1910-talet gjort mätningar och undersökningar i norra Sverige där samer, finnar, tornedalingar och svenskar levde för att finna bevis på rasblandningens skadliga effekter. Han reste till Lappland vid många tillfällen både innan institutet öppnade och under åren som dess chef, företreträdesvis mellan midsommar och september, för att samla in all nödvändig rasdata. Lundborg ansåg, som så många andra, att den vita rasen eller den ”nordiska typen” var de högst stående, men också att denna ras – paradoxalt nog – var hotad av de mindre värdefulla raserna och att det därför fanns mycket goda skäl att skydda och värna den sårbara vita rena rasen.

Utrustad med assistenter och mätinstrument började Lundborg besöka byar, skolor och samevisten för att mäta och fotografera människorna i syfte att kategorisera dem. Dessa studier som gick under namnet ”Lappundersökningen”, skulle sedan fortsätta i decennier framöver och även komma att kompletteras med blodundersökningar. Förhoppningen var att en människas rastillhörighet även skulle gå att fastställa genom ett enkelt blodprov. Det var här i landets norra delar man skulle samla in ett rikhaltigt primärmaterial, som sedan vetenskapligt skulle bearbetades med hjälp av medicinska, biologiska, statistiska och matematiska arbetsmetoder i Uppsala. Det var i Lappland Lundborg skulle finna vetenskapliga bevis för den ariska rasens överlägsenhet och rasblandningens förödande konsekvenser för vårt land.

"Vårt lands befolkning är homogen, inte bara i fråga om rasen utan också i många andra avseenden"

// Tage Erlander, Socialdemokraterna 1965

I grupper om två besöktes en socken där de guidades runt mellan gårdar av en ortsbo med god lokalkännedom, oftast byns lärare eller präst. Alla skulle mätas, män, kvinnor och barn. Husbonden, husmor, deras barn, pigor och drängar. Man katalogiserades först in efter ras, kön och ålder. Först mättes längd och omfång på kropp, armar och ben. Mått togs på fötter, axelbredd och höfter.

På ansiktet, som tycktes vara det mest intressanta, mättes noga längd och bredd på öron, näsa, mun och panna. Avstånd mellan ögonen och skallens utformning dokumenterades. Färgnyans på hår, hud och ögon jämfördes med medhavda färgskalor, osv. En person gjorde mätningarna, den andra skrev ner alla mått och färgnyanser i protokollen. Allt skulle mätas och fyllas i på korten.

Förutom de fysiska måtten skulle även den personlig begåvningen rangordnas från "mycket begåvad" ner till "sinnessjuk". Också om man hade lyten såsom fallandesjuka, var synskadad eller var dövstum. Hälsotillståndet och karaktär kategoriserades i; god, mindre god, bråkig, supig eller lättsinnig. Social duglighet rangordnades efter; dugande, skötsam, mindre skötsam eller odåga.

Slutligen dokumenterades om man var bofast, halvnomad eller nomad. Till sin hjälp hade man räkneskivor och räknekort. Syftet var en komplett genomgång av befolkningen individ för individ.

Närmare 13 000 fotografier från det rasbiologiska institutet finns till dags dato bevarade i källaren på universitetsbibliotek Carolina Rediviva i Uppsala

Men det var inte bara de fysiska måtten och den sociala rangordningen som skulle dokumenteras. Man skulle även tvingas till fotografering. Fotona togs framifrån, i halv, i helbild och i profil. Ibland blev alla -män, kvinnor och barn- tvingade att fotograferas helt nakna! Vid denna tid då samhället

genomsyrades av en stark moral uppfattning med starka seder och där kristendomen var påtaglig måste det varit oerhört kränkande och nedvärderande att tvingas klä av sig naken framför främmande män – speciellt för alla kvinnor.

Lundborg stod ofta själv bakom kameran och såg till att ung som gammal avporträtterades, mättes och bedömdes, ofta under vad vi i dag ser som förnedrande former. En tidning hade en stor löpsedel med texten "Nakna flickor som studiematerial" och i en mycket raljant artikel utmålade man Lundborg för något vi idag hade kallat snuskgubbe. De unga damerna måste en och en spritt nakna in till Lundborg för mätning. Förgäves tiggde många att åtminstone få ha linnet på sig men Lundborg bara myste och log när han mycket noggrant mätte flickorna över låren och brösten.

Som tack fick deltagarna ett fotografi av sig själva, något som betraktades som en ovanligt fin gåva vid den tiden. De barn, kvinnor och män som utsattes för nakenfotograferingen visste förstås inte att fotona skulle bli en del i propagandan för den rasbiologiska forskningen. Under de två första åren av institutets existens genomfördes mätningar av inte mindre än 100 000 svenskar – allt från samer till värnpliktiga, skolbarn och interner, Vad man ville uppnå var en kartläggning av både ”sunda” och ”sjuka” folktyper. Lundborg var fixerad vid att mäta och fotografera samerna i Lappland istället för att -så som riksdag och regering ville- ägna sig åt forskning om ärftliga sjukdomar på institutet i Uppsala.

”Det vore roligt om Sverige med sina välskötta och slumfria städer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement” // Ulla Lindström Socialdemokraterna 1955

Under Herman Lundborgs ledning kom 1926 institutets första större presentation av arbetet från de rasbiologiska undersökningar av tusentals svenskar och om folkets "rasbeskaffenhet" att publiceras. Verket som med sin linnepärm vägde nästan fem kilo fick titeln "The Racial Characters of the Swedish Nation" och blev en försäljningsmässig succé med över 10 000 sålda exemplar.

En förkortad version blev senare en lärobok för gymnasielever med titeln "Svensk raskunskap". Två år senare, 1928, gav man ut en version på tyska, "Rassenkunde des Schwedischen Volkes" under överinseende av Hans Günther och 1932 kom det andra stora verket ut som fick titeln ”The race biology of the Swedish Lapps part 1”.

Även om Lundberg själv var som besatt av samerna i norr arbetade även institutet med andra befolkningsgrupper. Man hyste ett särskilt intresse för öar: Gotland, Sollerön, danska Agersø och estniska Runö. Även exotiska öar som Hawaii och Samoa studerades. Här fanns utsända rasbiologier från Sverige som arbetade på dessa öar under flera års tid. Även Gammalsvenskby i Ukraina tillhörde samma intresseområde.

Institutet hade till sin officiellt angivna arbetsuppgift att rasbiologiskt genomforska Sverige genom att studera olika släkters och andra befolkningsgruppers livsbetingelser och utvecklingsmöjligheter, att klarlägga

det biologiska arvets betydelse för individer, släkter och folk, samt att utreda sjukdomars och normala mänskliga egenskapers ärftlighetsförhållanden.

1926 släpptes "The Racial Characters of the Swedish Nation" och 1936 kom det andra verket ut med titeln "The race biology of the Swedish Lapps part 1".

Genom rasforskning ansåg man sig kunna finna "de djupare liggande orsakerna till brottslighet, vanart, alkoholism, sinnessjukdom och kunna bringa annan undermålighet i dagen". Genom all mätdata trodde man sig kunna räkna ut vilka människor som var "rena", vilka som hade ärftliga sjukdomar eller skulle bli kriminella, alkoholister eller det som kallades ”sinnesslöhet”. Man skulle alltså med rashygienisk data sedan kunna sålla bort de individer man inte ansåg vara rena medborgare. Men hur skulle då dessa individer sållas bort? Vi skulle inte få en bättre folkstam bara genom att mäta skallar, näsor och öron. Det måste ju också ske en fysisk förändring. Och det kom att ske! Det rasbiologiska forskningsinstitutets förlängda verktyg blev; tvångssteriliseringar!

"Sinnesslöa kvinnor inverkar på sexualmoralen och försämrar den svenska folkstammen”

1934 lämnar den socialdemokratiske riksdagsmannen och läkaren Alfred Petrén (1867-1964) in en motion om en tvångssteriliseringslag till Sveriges riksdag. Alfred Petrén var samme person som 14 år tidigare hade lagt in motionen om att starta det rasbiologiska institutet. Det kan därför finnas skäl att fråga sig vem denne Petrèn var.

Alfred Petrén var överläkare i psykiatri i Uppsala och satt i riksdagen för Socialdemokraterna under 27 års tid (1908-1935). Han tjänstgjorde också som överinspektör för sinnesslövården i hela landet (1932-1938) och var en drivande kraft bakom bildandet av många så kallade sinnesslöanstalter i de militära fastigheter som tömdes efter beslutet om nedskärningar inom militären 1925.

Petrén var mycket bekymrad över de ”sinnesslöas inverkan på sexualmoralen” och motionerade redan 1916 om hur sinnesslöa kvinnor medverkade till att ”försämra den svenska folkstammen”.

Det var denne läkare och politiker som nu kom att driva igenom en rad lagar om tvångssteriliseringar i syfte att rensa ut de sämsta individerna i det svenska samhället. Tvångssteriliseringarna blev alltså resultatet av den rasbiologiska forskningen och de båda projekten gick under många år framöver hand i hand.

Problemet är de sinnesslöas vanartighet och undermåliga sexualmoral

eftersom sinnesslöhet ligger bakom många sorters avvikelser som t.ex.

Statens Institut För Rasbiologi anordnade den första nordiska konferensen för rasbiologi och antropologi 1925. I mitten står en vithårig Herman Lundborg med bister min.

1 Fotografiet är taget 1925, då institut

alkoholism, prostitution och ”lösaktighet”, kriminalitet och ”asocialitet” – och att detta i sin tur är rent ärftliga egenskaper. Framför allt måste man skyddas mot deras oönskade barnalstring och omoraliska sexualitet. Samhällsfaran ligger också i att de sinnesslöa skaffar fler barn än friska.

I Alfreds Petréns motion om tvångssteriliseringslagen kan man läsa följande: ”De begagna gärna varje tillfälle till sexuellt umgänge, som bjuder sig, varför följden av att leva i frihet utan noggrann tillsyn, såsom erfarenheten visar, ofta blir den, att de sätta det ena barnet efter det andra till världen. Vad beträffar de sinnesslöa , torde det – med hänsyn av deras psykiska defekt – vara uppenbart att ett äktenskapsförbud beträffande dem icke i någon mån kan hava något inflytande på deras handling inom det sexuella området. I den mån de icke stå så lågt, att de saknar driftliv, behärskas de fullständigt av sina drifter och bekymra sig icke ringaste om, att de sätta det ena barnet efter det andra till världen. Önskar man, att de sinnesslöa icke skola fortplanta sig, räcker det därför ej med förbjuda dem gifta sig, utan man måste då också direkt hindra dem att få barn. Därvid torde man i själva verket endast hava två vägar att välja; antingen att internera dem på anstalt av lämplig art eller att på operativ väg beröva dem fortplantningsförmågan"

"Inget annat land har tvångssteriliserat så stor andel av sin egen befolkning som Sverige"

Tvångssteriliserings programmet kommer under åren sortera bort de som rasbiologierna inte ansåg ha tillräckligt dugliga gener eftersom det svenska folkhemmet endast skulle bebos av renrasiga medborgare med ett nordiskt arvsanlag. Petréns motion om en tvångssteriliseringslag fick laga kraft 1935 och en andra, än hårdare lag, genomfördes 1941.

Kärnan i lagen är paragraf 2: ”Saknar någon, som enligt denna lag må steriliseras, på grund av rubbad själsverksamhet förmåga att lämna giltigt samtycke till sådan åtgärd, må han steriliseras ändå han ej samtyckt därtill.” All sterilisering var således helt frivillig utom för de som inte frivilligt gick med på sterilisering. För dem väntade istället tvångssterilisering!

Samtidigt som allt fler ledande politiker tog avstånd från nazisternas rashygien som vid denna tid börja drivas igenom i Tyskland bidrog de själva paradoxalt nog till lagar om tvångssterilisering. De socialdemokratiska politikerna Alva och Gunnar Myrdal tog t.ex. i sin bok "Kris i befolkningsfrågan" (1934) upp sterilisering som ett viktigt instrument för "ett kvalitativt uppehållande och höjandet av människomaterialet".

Tvångssteriliseringarna blev rasbiologins stora seger i Sverige och genomfördes från 1934 ända fram till 1976 då borgarna kom till makten. Under dessa år kom 63 000 människor att steriliseras, 93% av dem var kvinnor. De genomfördes

under den tid då Sverige styrdes av ett och samma politiska parti under ledning

Från 1934 till 1976 tvångssteriliserades över 63 000 människor i Sverige. Inget annat land har i världshistorien tvångssteriliserat större andel av sin befolkning än Sverige.

av Per Albin Hansson, Tage Erlander och Olof Palme. Inget annat land har i världshistorien tvångssteriliserat en så stor andel av sin egen befolkning som Sverige!

Efter några inledande energiska år går luften ur Statens Institut För Rasbiologi i början av 1930-talet. Orsakerna är flera. Lundborg är omöjlig att ha med att göra som person. Personalen blir inte långvarig och Lundborg själv uppfyller inte kraven hur institutet ska skötas nere i Uppsala när han själv ständigt mäter skallar på samer uppe i lappmarkerna. Penningproblematiken är en annan orsak. Institutet hade först ett årligt statsbidrag på 60 000 kronor, vilket var ganska litet även för den tiden, varav Lundborg själv tog ut en orimligt hög chefslön på 7 500 kr. Anslagen sjönk efterhand till 55 000 per år samtidigt som Lundborg höjde sin lön till svindlade 12 000 kronor. Man levde från början på en sorts krisbudget. Anslaget skulle räcka till löner, drift, lokaler, extraomkostnader, publiceringskostnader och inte minst resor. 1933 var institutet nära konkurs så planerna att bygga upp ett omfattande bibliotek och på längre sikt ett rasbiologiskt museum fick därför skjutas på framtiden. Institutet börja gå en mörk framtid tillmötes - i dubbel bemärkelse.

"Lundborg begick en synd när han själv föll för rasblandningens frestelse"

Internationellt sågs Sverige under mitten av 30-talet som ett föregångsland när det gällde rasbiologisk forskning men nu börjar alltfler forskare tvivla på rasbiologin. Man börjar inse att man kanske inte kan räkna fram vilka som kommer bli kriminella, alkolister eller prostituerade genom att mäta storleken på öronen eller vinkeln på näsan. Lundborgs arbetsmetoder börja bli otidsenliga och rasbiologin tappar i anseende som vetenskap såväl i Sverige som runt om i världen med undantag för ett land – Nazityskland!

1933 kommer Adolf Hitler till makten och hans nationalsocialistiska ideologi har just rastillhörighet som grundfundament i sin politik. Under de kommande åren kommer tyska medborgare som inte tillhör den vita ariska rasen att på ett eller annat sätt diskrimineras och utvecklingsstörda skickas till dödskliniker där de mördas i det så kallade "Aktion T4" programmet.

Institutets tyska motsvarighet tillkom 1927 och organiserades efter den svenska modellen och leddes till en början av Eugen Fischer, läkare och antropolog och var en av få personer som kom mycket väl överens med Herman Lundborg. Lundborg ansåg han alltid fick för lite uppskattning och att ingen tog hans viktiga arbete på fullt allvar här hemma i Sverige där institutet började haverera. Annat var det i det nationalsocialistiska Tyskland. Här fans inget viktigare än att skilja ut de dåliga raserna från de goda för att få en duglig och stark folkstam. Lundborg fick mycket beröm och uppskattning från sina tyska kollegor så det var kanske inte konstigt han började bli inspirerad av nazismen.

Lundborg inleder ett hemligt förhållande med samekvinnan Maria "Maja" Isaksson. 1927 föds sonen Allan som steriliseras för att inte föra Majas dåliga gener vidare.

herman-lundborg_edited_edited_edited_edi

05d84af0-e04d-436d-92b6-ae20d5b0da32_edi

Men hemma i Sverige började Lundborg allt mer vantrivas i tillvaron. Kanske var det så att Lundborg började bli gammal? Kanske var arbetsuppgifterna inte lika klara? Kanske började han inse meningslösheten i allt mätande? Lundborg, vars fru Tyra avlidit 1931 blev allt mer bitter och svårhanterlig. Hans nazisympatier är uppenbara och hans antisemitism blir alltmer öppen. 1934 kommer hans sista inlägg i debatten när han ger ut boken med den talande titeln ”Västerlandet i fara” och året efter, 1935, går Herman Lundborg i pension 67 år gammal. De flesta forskare ser honom då som en gammal kuf som håller fast vid Anders Retzius förlegade metod att dela in människor i lång och kortskallar. Lundborg drar sig tillbaka från offentligheten och flyttar in i sitt sommarhus i Östhammar.

Ett år senare 1936 utnämner hans tidigare kollega Hans Günther Herman Lundborg till hedersdoktor i rasbiologi vid universitetet i Heidelberg och samma år gifter han om sig med den 25 år yngre Maria "Maja" Isaksson (1893-1968) som tidigare arbetat som städerska vid institutet och där även hennes lillebror Joel fick jobb som vaktmästare. Det hela hade inletts med att Lundborg rekryterade Maja som assistent och tolk i samband med sina forskningar i Norrbotten i mitten av 20-talet, och det dröjde inte länge innan de blev ett hemligt par då Lundborg fortfarande var gift med Thyra. Maja kom från Övre Sopporo, och var av samiskt ursprung, alltså en kortskallig. Hur det kom sig att denne professor som ägnade hela sitt liv åt att varna för rasblandning själv inledde ett hemligt förhållande med en kvinna, som enligt honom tillhörde en underlägsen ras, får vi nog aldrig veta.

Med tiden blev Maja gravid. Sonen Allan (1927-1990) föds i avskildhet och i skymundan på ett förlossningshem i Örebro 1927 och placeras till Majas stora sorg i fosterhem. Först åtta år senare när Majas far gått bort erkänner Lundborg faderskapet. Lundborg begick därmed en synd, för honom långt värre än otroheten mot hustrun Thyra, när han föll för rasblandningens frestelse. Den som enligt honom skulle leda till degeneration, till rasligt och samhälleligt förfall. Lundborg tycks ha besvurit sin svaghet genom att låta sterilisera sin son. Det rasmässigt dåliga arvet från Maja skulle därmed inte föras vidare. 1943 när sonen Allan är 16 år gammal dör Lundborg och begravs på Gamla kyrkogården i Uppsala den 16 maj samma år. Herman Lundborg blev 75 år.

"Ett inslag av zigenarblod -även i stark utblandning- verkar ofta rent förstörande på individens moraliska och intellektuella halt"

Efter Lundborgs pension 1935 tillsatte regeringen läkaren Gunnar Dahlberg som blev ny chef för institutet 1936 till Lundborgs stora förtret. Dahlberg var en av de som var anställd från starten 1922 men lämnade institutet 1924 efter kontroverser med Lundborg. Han blir institutets chef under de kommande 21 åren vilket kan jämföras med Herman Lundborgs chefstid på 13 år. 1935 blev Dahlberg också professor i rasbiologi vid Uppsala universitet men Gunnar var emot rasbegreppet och en uttalad antinazist.

Under Dahlbergs ledning ändrades institutets inriktning mot en mindre rasbiologisk grundsyn till att mer inrikta sig på vad man ansåg var en samhällsnyttig ärftlighetsforskning för att stärka folkhälsan. Året efter Dahlberg tillträder, 1937, blir också sista året då institutet huserar i Dekanhuset på Odinslund i Uppsala.

Under sommaren flyttade institutet temporärt först till Upplands regementes (I-8) sjukhusbyggnad, medan man förbereder den permanenta flytten till Västra Ågatan 24 utmed Fyrisån, en fastighet som man övertagit av Edvard Berlings Akademitryckeri. Här kom institutet att husera fram till 1958. Alltså under tjugo års tid jämfört med de 15 år man var inhyrda i Dekanhuset. Ändå är det rasbiologiska forskningsinstitutet så synonymt förknippat med just Herman Lundborg och Dekanhuset, inte med Gunnar Dalberg och Västra Ågatan.

Herman Lundborgs och Gunnar Dahlbergs profiler var helt olika: den ene en

Herman Lundborg (1868-1943), Gunnar Dahlberg (1893-1956) och Jan Arvid Böök (1915-1995)

gammaldags bonderomantiker, stel, osmidig och dogmatisk. Den andre en modern intellektuell ironiker. Forskningsmässigt rådde stor olikhet, Lundborgs tunga samlarempiri står mot Dahlbergs intresse för teori och statistik. Dahlbergs entré på institutet betydde också nya pengar, ny personal, nya lokaler och ett nytt forskningsprogram - kort sagt en ny start. Det kan i efterhand tyckas konstigt att man vid denna tidpunkt inte gjorde som de flesta andra länder – helt enkelt la ner den rasbiologiska forskningen. Istället gjorde man en omstart. Det är faktiskt märkligt för nu var det inte längre män i vita rockar som övertalade politikerna att hålla liv i rasfrågorna utan nu var det var politikerna som istället ville övertyga folket om dess nödvändighet trots den fullt pågående nazismen i Tyskland.

Slutet av 30-talet blev en turbulent tid för institutet men också ur ett rasbiologiskt perspektiv. Rasbiologin blev polariserad. Många insåg det meningslösa i forskningen, att man kommit fram till en återvändsgränd medan andra såg en ljus framtid tack vara Hitler och nazismen. Men tänkandet om raser, rasbiologi och rashygien lever i allra högsta grad kvar i Sverige även efter Herman Lundborgs pensionering. 1939, strax innan andra världskriget bryter ut, startade Gunnar Dahlberg ärftlighetsavdelningen vid institutet där docenten Bertil Lundman verksam på institutet skriver följande:

” -Det torde helt enkelt ligga så till, att de nordiska stammar som bildade indoeuropéerna, varit skarpt medvetna om sin psykiska och fysiska överlägsenhet och ej tolererat någon uppblandning. (...) Ett inslag av zigenarblod även i stark utblandning verkar ofta rent förstörande på individens moraliska och intellektuella halt. (...) Främst kan tyvärr rashygienen knappast komma mycket längre än att den håller de värsta graderna av urartning någorlunda tillbaka."

"Rasbiologiska institutet behövde aldrig rida ut någon opinionsstorm efter 1945"

De populära föredragen hade utan diskussion upphört med Dahlbergs tillträde och från 1936 arbetade i genomsnitt bara fem doktorander varje år vid institutet. I enlighet med Dahlbergs nya inriktning hade försöksdjuren gjort sitt inträde 1937, då 120 burar med råttor, marsvin och kaniner köptes in, med utökade uppgifter för vaktmästaren. Institutets uppgift var nu mer inriktat på vetenskaplig forskning om ärftliga sjukdomar.

I en skrivelse förordar Dahlberg som en första uppgift undersökningar av blinda, dövstumma, vanföra, fallandesjuka, sinnessjuka, sinnesslöa och klent begåvade. Som en andra grupp förordas undersökningar av rent ärftlighetsmässig art över vissa vanliga sjukdomar. Inte långt efter Dahlberg tillträtt som chef och flytten till Västra Ågatan bryter andra världskriget ut.

Vad som hände innanför väggarna vid institutet under krigsåren finns inte mycket uppgifter om men antalet fasta tjänster reducerades ner till två. I och med att rasbiologi blev starkt förknippad med nazismen under och efter kriget blev det mindre populärt att öppet diskutera förbättrandet av den svenska folkstammen i dessa termer.

När en chockad eftervärld fick bevittna vad som hänt innanför det tredje rikets gränser tvärdog den redan döende rasforskningen i världen, men inte i Sverige. Här fick den lika obekymrat som oförlåtligt fortgå i ytterligare 13 år. Det rasbiologiska institutet behövde aldrig rida ut någon opinionsstorm efter 1945

kanske beroende på att nazismens raslära var en så uppenbar perversion att

1937 flyttar Statens Institut För Rasbiologi från Dekanhuset till Västra Ågatan 24 vid Fyrisån. Huset är det vita närmast kameran till vänster i bild. Här huserade man fram till 1958.

institutet aldrig ansåg sig träffat. Man vägrade helt enkelt se några kopplingar mellan den svenska och den tyska rasbiologin...

Efter kriget 1945 var rasforskning definitivt stendöd, i alla länder utom i Sverige där det nazistiska tankegodset fortfarande frodades och levde kvar som om ingenting hade hänt. Efter kriget var det inte längre forskare och vetenskapsmän i vita rockar som propagerade för rasbiologi utan institutet hölls under vingarna av det politiska parti som styrde Sverige fram till 1976 då även tvångssteriliseringsprogrammet fick ge vika efter borgarnas maktövertagande.

Inte ens Adolf Hitlers ohyggliga grymhet med hundratusentals mördade förståndshandikappade och miljontals ihjäl gasade judar i förintelselägren lyckades ta död på det rasbiologiska institutet i Uppsala. Man gav sig inte utan man skulle till varje pris finna bevis på den germanska nordiska rasens renhet. Sverige fortsatte ända fram till 1958 med sin rasbiologiska forskning, längre än något annat land i välden!

Gunnar Dahlberg avled 1956 efter en tids sjukdom och efterträddes samma år av Jan Arvid Böök som blev den tredje och sista institutschefen. Hans uppgift blir i mycket att fortsätta den inslagna vägen men bara två år senare 1958 ersattes "Statens Institut För Rasbiologi" av “Institutionen för medicinsk genetik”. Då hade Hitler och nazismen varit död i över 13 år och UNESCO hade underkänt rasbiologi som vetenskaplig term 8 år tidigare.

Det rasbiologiska institutet var inte det första i världen men det var det första statligt finansierade rasforsknings institutet. Det var också ett av de största men framför allt så var institutet det längst aktiva rasforskningsinstitutet. Den rasbiologiska forskningen fanns alltså i Folkhemssverige under 36 år. Vi måste komma ihåg att av de ytterst få länder som studerade rasbiologi så slutade denna bisarra forskning redan under 30-talet eller senast under kriget. Det är kanske här själva skandalen med rasforskningsinstitutet ligger. Inte i dess tidiga uppkomst utan i dess sena nedläggning.

"Idag vill man ta åt sig äran för man lagt ned något man själva var med och startade upp"

Idag finns det till och med Socialdemokrater som vill ta åt sig äran att det var partiet som lade ner det rasbiologiska forskningsinstitutet. -Ja, vilka skulle annars haft möjligheten att lägga ner det när man satt i ensam regeringsställning? Och hur kan man ta åt sig äran för att man lagt ner något som man själva var med och startade upp? Med samma fåniga retorik skulle man alltså kunna säga att det var nazisternas förtjänst att andra världskriget avslutades i Europa och tack vare deras frivilliga kapitulation så räddades miljoner människors liv... Ett argument som ingen skulle acceptera.

Och dessutom: när man påstår att forskningsinstitutet lades ner 1958 är detta en sanning med modifikation. Det rasbiologiska forskningsinstitutet lades faktiskt aldrig ner, det bytte bara namn till "Institutionen för medicinsk genetik", ändrade forskningsinriktning, flyttade till Uppsala universitet och forskningen finns kvar än idag, om än i annan skepnad...

Arkivhandlingarna från det rasbiologiska institutets verksamhet levererades till Uppsala universitetsbiblioteket Carolina Rediviva. Till materialet hör även det rasbiologiska institutets fotografiska arkiv med tusentals bilder på människor som överlämnades till Carolina Rediviva 1981. Totalt innehåller arkivet närmare 13 000 fotografier tagna av eller på uppdrag av Herman Lundborg under åren 1916–1935. Här finns dessutom publikationer utgivna av och om institutet samt även en stor brevsamling efter Herman Lundborg. Allt sedan institutets fotografier överlämnades till Carolina Rediviva har de varit mycket efterfrågade.

Det politiska parti som drev det rasbiologiska institutet längst i världen och det enda institut som överlevde nazismen anser idag att de "stå på rätt sida av historien"...

Under den tid institutet existerade höll vår landsfader, den socialdemokratiske statsministern Per Albin Hansson sitt berömde folkhemstal där han förkunnade följande: ”Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan. Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete och hjälpsamhet.”

Men i Per Albin Hanssons folkhem fans ingen gemensamhet eller samkänsla. I det goda hemmet fans bara privilegierade kelgrisar och tillbakasatta styvbarn. Där såg den ene ner på den andre. Där försökte man skaffa sig fördel på andras bekostnad. Den starke tryckte ner och plundrade den svage, I det goda hemmet rådde aldrig någon likhet, omtanke, samarbete eller hjälpsamhet. Allt var bara en socialistisk bluff! Under Per Albin Hanssons tid kom över 100 000 människor att mätas och fotograferas, många av dem nakna. 63 000 människor blev tvångssteriliserade och vi utförde vidriga medicinska experiment på våra svårt förståndshandikappade.

Att historien om världens första, världens längst aktiva och världens sista statliga rasbiologiska forskningsinstitut är ett mycket känsligt ämne för Socialdemokraterna är tydligt uppenbart. Idag försöker man skylla på att andra partier också stödde tillkomsten trots att avgörandet helt och hållet låg partiets händer. Men att institutet är en skamfläck man till slut inte kan skoja bort blir uppenbart eftersom det är utraderat i vår nutidshistoria, inget våra barn får lära sig om i skolan. Inget vi ska prata högt om. Inget partiledaren idag nämner i sina vackra tal till nationen.

Tänkvärt och viktigt att komma ihåg är också det faktum att många av de personer som idag pekar finger åt andra och skriker sig hesa om "rasism" och "främlingsfientlighet" själva sympatiserar med just det parti som drev väldens längst aktiva rasbiologiska forskningsinstitut vars syfte och uppgift var att bevisa den ariska rasens överlägsenhet. Samma parti som i kampanjer påstår att de ”stå på rätt sida av historien” Samma parti var fjärde svensk fortfarande röstar på!