Ryssläger2.gif

De 8 rysslägren i Sverige. (fortsättning)

 

Idag finns väldigt lite information i form av bilder, fotografier, filmer eller andra handlingar av dessa 8 ryssläger när de var aktiva under krigsåren. Vet Du mer? Har Du tillgång till mer information om något av dessa 8 läger? Kontakta gärna oss!

kontakt@s-sanningen.com

 

1 BYRINGE. Strängnäs kommun (1941 - 1944)

Lyssna:Byringe
00:00 / 03:18

 

Byringelägret var ett hemligt svenskt interneringsläger i Byringe vid Rönntorp i Länna socken som låg söder om Byringe järnvägsstation. Byringelägret blev det 3:e rysslägret under andra världskriget. Lägret byggdes 1940-1941 av Socialstyrelsen på Domänverkets mark vid gården Rönntorp för internering av opålitliga svenskar i den händelse Sverige skulle dras in i det pågående världskriget. Lägret kom dock inte att tas i bruk i detta syfte. När Tyskland i juni 1941 attackerade Sovjetunionen gjordes föreberedelser för eventuell internering av sovjetisk militär som kunde tänkas fly till Sverige. Det tomma lägret i Byringe med ett 20-tal baracker identifierades av Interneringsdetaljens chef Folke Bernadotte sommaren 1941 som en lämplig plats och som ett led i förberedelserna för eventuell internering av sovjetisk militär omgärdades lägret med taggtrådsstängsel.

 

Lägret var i bruk från den 22 september 1941 till den 10 oktober 1944. I lägret satt istället 164 sovjetiska militärer internerade efter de hade flytt undan tyskarna över Östersjön från Dagö och Ösel i Estland. Bara detta läger blev avspärrat. Det omgavs med taggtråd, bevakades från vakttorn med strålkastare och hundpatruller. Av de 164 sovjetiska marinsoldater som flytt från Estland deklarerade 34 att de inte ville återvända till Sovjet. De skrev brev till kungen och begärde asyl. Det blev därmed en stark splittring i lägret och det blev nödvändigt att 1942 dela upp det i två delar för att stoppa våldshandlingar. 130 av fångarna återvände senare till Sovjetunionen men 34 stannade kvar i Sverige. 

Alla läger placerades så att det skulle finnas fysiskt arbete att utföra i närheten. Byringelägret var speciellt eftersom de soldater som hamnat där var uniformerade vid ankomsten till Sverige, och därmed betraktades som krigsfångar. Enligt folkrätten var det riktigt att internera sådana flyktingar.

En av barackerna där dessa krigsfångar bodde har nu flyttats till Mälsåkers slott, där den användas som museum. 

Lägret vaktades av totalt 160 soldater som rekryterats inom Kungliga Södermanlands Regementes område. Vaktmanskapet bodde till att börja med i tält. Baracker byggdes upp successivt. Lägerledningen var inackorderad i en flygel på Länna bruk. Första året innebar internering inom stängsel av taggtråd. Interna intressekonflikter gjorde att lägret senare delades i två delar. Andra året fick de internerade utföra dagsverken vid byggandet av nya Rv 55 genom Länna samt inom skog- och jordbruk . Några jobbade vid Åkers styckebruk. Senare blev det även lättnader under fritid som möjliggjorde besök hos lanthandlare i Länna, fotboll mot Länna GIF, kyrkobesök, schackspel och besök i Stockholm. Dans anordnades varannan onsdag i vaktmanskapets matsal. Musiken svarade bland annat ryssarna för.

Det var knappast någon lyxtillvaro som den svenska försvarsmakten bjöd på vid Byringe. De enkla barackerna stod direkt på marken och saknade i stort sett isolering. "– Krigsvintrarna var ju svinkalla så någon måste alltid sitta eldvakt. Annars hade vi frusit ihjäl. Ändå kunde det vara is på vattenhinken ibland. Komforten bestod av madrasser och kuddar stoppade med halm." Första tiden bevakades de sovjetiska militärerna av reguljär armé från Strängnäs. Mannar fångarna enligt Konstatin hade god relation till. Sedan övertogs vakten av reservsoldater som mera noggrant gick in för sin uppgift.

 

"– Men vi ville komma ut, inte bara gå instängda bakom taggtråd. Då blev det en överenskommelse att vi skulle få jobba antingen i sko gen eller med vägbygget." För att hålla kontroll på fångarna sattes en tavla upp vid ingången. På varje spik hängde en metallbricka med ett nummer. En bricka fick de ta med sig ut på morgonen och på kvällen skulle tavlan vara full. I annat fall gick larmet.

"– Vi fick en krona per dag för vårt slit medan de svenskar som jobbade med samma sak erhöll tre kronor i daglön. Det var lite orättvist." Till saken hör dock att fångarna fick 50 kronor per månad från sov jetmakten i lön. En ersättning som kanske syftade till att "behålla" dem som trogna sitt hemland. Och naturligtvis ett sätt att kräva full insyn i lägret från legationens sida.

 

"– De kom titt och tätt för att be rätta om det fantastiska livet i hem landet och vad som väntade när vi kom hem. Men också om vad som kunde hända om vi inte åkte hem frivilligt men det fanns också folk i lägret som man var tvungen att vakta sin tunga inför. Det gick inte an att säga något illa om Stalin eller KGB-chefen Beria. Det var svårt att lita på någon." Ändå ledde de olika strömningarna i lägret till att det delades i A och B med rejält taggtrådsstängsel emellan.

 

"– Vi frös och vi svalt i Byringe. Kanske såg man på oss som en vaktsoldat tyckte. Han menade att det satt ryssar i lägret, de skulle inte behandlas som människor. 

Vistelsen i Byringelägret eskalerade 1943 då internerna hunger strejkade. Då lättades det lite på bevakningen och en frizon på tre kilometer upprättades. Där fick de sedan röra sig ganska fritt. "– Men de sydde på en stjärna på våra uniformer för att folk skulle se att vi kom från lägret. Det var ju precis så tyskarna gjorde mot judarna." Ändå blev det nu ett annat liv för marinsoldaterna. De byggde en dansbana, spelade och sjöng, ordnade en orkester och kunde ta en svängom med lokala damer. Det gick också att ta sig ner till Åkers styckebruk på dans.

När den sovjetiska armén var på väg mot Berlin och krigets utgång var avgjord begärdes militärerna i lägret utlämnade. Det var den 1 oktober 1944. "– Det var en dramatisk dag. Vi ställdes upp på ett långt led inför svensk militär och sovjetiska politruker. På order fick de som ville stanna ta ett steg framåt. Vi var 34 djärva män som tog det steget." Samtliga som inte valde att åka hem och som det hette "vara med och bygga upp fosterlandet" blev en och en inkallade för tuffa för hör. Samtliga fick av den sovjetiske representanten avskedsordet "för svinn".

Det första året rådde strikt internering men därefter lättade restriktionerna och så småningom blev även arbete utanför lägret under bevakning möjligt. Från hösten 1942 gavs även möjligheter till utflykter. I oktober 1944 fick de internerade möjlighet att återvända till Sovjetunionen. Trettiofyra man valde att stanna kvar i Sverige. Lägret var som nämnts ovan hemligt och besöks- och fotograferingsförbud rådde. De internerade hade dock tillåtelse att fotografera för privat bruk; framkallning och kopiering skulle ske inom lägret. Det fotografiska materialet från de internerade som stannade i Sverige har gjorts tillgängligt för Länna Hembygdsförening.

Den 22 september 2012 fick till slut Byringelägret ett minnesmärke genom Länna Hembygdsförening och Strängnäs kommun Då invigdes ett monument som ska föreviga minnet av de ryska soldater som tillbringade svåra år i Byringe av den ryska ambassadören Igor Neverov. Han sa i sitt tal att vi minns de tragiska händelserna som skedde under kriget och håller minnet heligt av krigets offer. Från minnesstenen kan man göra en rundvandring. Inte mycket finns kvar från den tiden men man kan se platsen där de sovjetiska officerarna bodde, där arrestlokalen och skjulet för vaktavlösning låg. 

Sveriges Television: (LÄNK) 

Sveriges Radio: (LÄNK)

Vet Du mer om detta läger? Kontakta oss gärna!

kontakt@s-sanningen.com

Ryssläger #1: Byringe. (1941-1944)
Ryssläger #1: Byringe. (1941-1944)

Fotot visar de baracker i Byringelägret där de sovjetryska fångarna bodde.

press to zoom
Ryssläger #1: Byringe. (1941-1944)
Ryssläger #1: Byringe. (1941-1944)

Minnesstenen i Byringe 2016.

press to zoom
Ryssläger #1: Byringe. (1941-1944)
Ryssläger #1: Byringe. (1941-1944)

Byringedagen 2019

press to zoom
Ryssläger #1: Byringe. (1941-1944)
Ryssläger #1: Byringe. (1941-1944)

Byringedagen 2019

press to zoom
Ryssläger #1: Byringe. (1941-1944)
Ryssläger #1: Byringe. (1941-1944)

Byringedagen 2019

press to zoom
Ryssläger #1: Byringe. (1941-1944)
Ryssläger #1: Byringe. (1941-1944)

Byringe

press to zoom
Ryssläger #1: Byringe. (1941-1944)
Ryssläger #1: Byringe. (1941-1944)

Byringe

press to zoom
Ryssläger #1: Byringe. (1941-1944)
Ryssläger #1: Byringe. (1941-1944)

Byringe

press to zoom
Ryssläger #1: Byringe. (1941-1944)
Ryssläger #1: Byringe. (1941-1944)

Byringe

press to zoom
1/2

2 BAGGÅ. Skinnskattebergs kommun (1942 - 1945)

Baggå herrgård drygt en mil nordväst om Skinnskatteberg, uppfördes 1863 med en total yta om cirka 720 kvadratmeter var de andra av de åtta ryssläger som fanns i Sverige under det andra världskriget. Lägret startade dock redan i juli 1940 för "vanliga" flyktingar. Här hamnade norrmän, polacker och tyskar som inte sympatiserade med naziregimen. Då fanns det tyska, norska, holländska, polska, tjeckiska och statslösa flyktingar, inklusive hela familjer. Från maj 1942 anlände sovjetiska soldater som flytt från fångenskap i nazisternas tvångsarbetsläger i Norge. Redan efter ett par månader befann sig över 80 sovjetiska flyktingar i lägret. Utöver herrgårdsbyggnaden byggdes några baracker för flyktingarna. Vid denna tid ägdes Baggå Herrgård av svenska staten. Det finns idag ytterst lite information och inga bilder från Baggå Herrgård under den tid det var ett ryssläger.


Herrgården har senare bland annat fungerat som kansli och bostad för den ryske kommendanten/lägerchefen med förläggningbaracker i anslutning, belägna öst väst om mangårdsbyggnaden för inkvartering av de ryska krigsfångarna från 1942 till 1945. Efter att de sovjetiska fångarna tvingats hem användes lägren för tyska medborgare, periodvis även för judar som räddats av de vita bussarna. Därefter som ett baltisk läger. Lägret stängdes i juni 1945. Idag är herrgården privatägd. Spåren av lägret är sedan länge borta. 1956 skänktes herrgården bort (LÄNK) och 2019 var herrgården till salu (LÄNK)

Vet Du mer om detta läger? Kontakta oss gärna!

kontakt@s-sanningen.com

Ryssläger #2: Baggå Herrgård (1942-1945)
Ryssläger #2: Baggå Herrgård (1942-1945)
press to zoom
Ryssläger #2: Baggå Herrgård
Ryssläger #2: Baggå Herrgård
press to zoom
Ryssläger #2: Baggå Herrgård (1942-1945)
Ryssläger #2: Baggå Herrgård (1942-1945)
press to zoom
Ryssläger #2: Baggå Herrgård (1942-1945)
Ryssläger #2: Baggå Herrgård (1942-1945)
press to zoom
Ryssläger #2: Baggå Herrgård (1942-1945)
Ryssläger #2: Baggå Herrgård (1942-1945)
press to zoom
Ryssläger #2: Baggå Herrgård (1942-1945)
Ryssläger #2: Baggå Herrgård (1942-1945)
press to zoom
Ryssläger #2: Baggå Herrgård (1942-1945)
Ryssläger #2: Baggå Herrgård (1942-1945)

Det finns en utgång till en takterrass med härlig utsikt över Hedströmmen.

press to zoom
Ryssläger #2: Baggå Herrgård (1942-1945)
Ryssläger #2: Baggå Herrgård (1942-1945)

Sällskapsrum.

press to zoom
Ryssläger #2: Baggå Herrgård (1942-1945)
Ryssläger #2: Baggå Herrgård (1942-1945)

Tredje våningen består främst av sovrum.

press to zoom
1/2

3 BAGGBRON. Skinnskattebergs kommun (1942 - 1945)

 

Det tredje rysslägret öppnade under 1942 på Pensionat Udden i Baggbron fem kilometer från Baggå-lägret när detta läger blev fullt. Lägren stängdes i juni 1945. Det finns idag ytterst lite information och fotografier om detta ryssläger.

I "Uppsala Nya Tidning" från 2004 kan man läsa följande:

"-Andra världskrigets ryssläger ska göras kända. Riksantikvarie- ämbetet har anslagit 370 000 kronor för att sprida kunskap om interneringen av flera tusen sovjetryska soldater i Sverige under andra världskriget. Med början i oktober 1944 utlämnades soldaterna i hemlighet till Sovjet. Där dömdes de flesta för fosterlandsförräderi till tio år i arbetsläger. Stalin hade förbjudit soldater i Röda Armén att ge sig levande till fienden.


Sovjetryssarna i Sverige hade tagits till fånga av tyska trupper under år 1941 och 1942 och i de flesta fall lyckats fly till Sverige från tyska arbetsläger i Norge. Det är lägerplatserna i Krampen, Baggbron och Baggå i Skinnskattebergs kommun i Bergslagen som står i fokus för det kunskapsuppbyggande projektet "Det moderna samhällets kulturarv."
Det leds av Länsmuseet i Västerås med kulturchefen i Skinnskatteberg, Curt Nilsson, som ansvarig för den lokala samordningen.
- När vi för en tid sedan var ute på fältstudier och tittade på fornlämningar här i kommunen blev vi uppmärksammade på att Krampenlägret håller på att växa igen, säger Curt Nilsson.

 

Ryssläger #3: Baggbron (1942-1945)
Ryssläger #3: Baggbron (1942-1945)
press to zoom
Ryssläger #3: Baggbron (1942-1945)
Ryssläger #3: Baggbron (1942-1945)
press to zoom
Ryssläger #3: Baggbron (1942-1945)
Ryssläger #3: Baggbron (1942-1945)
press to zoom
Ryssläger #3: Baggbron (1942-1945)
Ryssläger #3: Baggbron (1942-1945)
press to zoom
Ryssläger #3: Baggbron (1942-1945)
Ryssläger #3: Baggbron (1942-1945)
press to zoom
Ryssläger #3: Baggbron (1942-1945)
Ryssläger #3: Baggbron (1942-1945)
press to zoom
Ryssläger #3: Baggbron (1942-1945)
Ryssläger #3: Baggbron (1942-1945)
press to zoom
Ryssläger #3: Baggbron (1942-1945)
Ryssläger #3: Baggbron (1942-1945)
press to zoom
1/1

Lägerplatsen skall röjas av och barackernas inbördes placeringar och de kvarvarande fysiska lämningarna märkas ut. Ett delmål i projektet är att lägerplatserna utvecklas till besöksmål för allmänheten. Den främsta målgruppen utgörs av skolungdom. Yngve och Barbro Gunnarsson i Kolsva har i flera år kämpat för att rysslägren skall uppmärksammas av myndigheterna. De tycker nu att de blivit bönhörda:

"- Speciellt viktigt är det att projektet vänder sig till skolan", säger Barbro Gunnarsson.
"-Och att den här delen av vår samtidshistoria blir mera känd och genom det här anslaget på sätt och vis också officiellt erkänd," säger Yngve Gunnarsson. Material i form av intervjuer, artiklar, dokument, kartor och fotografier skall nu sammanställas och användas för att producera studieunderlag, handledningar, skyltar och mindre publikationer. För det andra steget under år 2005 har Länsmuseet sökt ytterligare 280 000 kronor. Då skall lärare i kommunen utbildas i pedagogiska metoder för skolbesök på lägerplatserna och en mindre utställning för skolbruk tas fram.
"Ett besök på platsen för ett interneringsläger kommer att utgöra ett viktigt steg i medvetandegörandet", står det i projektansökan som nu alltså beviljats. Det framgår också av ansökan att tänkbara samarbetspartner är Forum för levande historia, Centrum för multietnisk forskning i Uppsala, Programmet för studier kring Förintelsen och folkmord.

Vet Du mer om detta läger? Kontakta oss gärna!

kontakt@s-sanningen.com

4 STORVRETA. Uppsala kommun (1942 - 1943)

Lyssna:Storvreta
00:00 / 05:31

 

Vid Ålanders pensionat Storgården uppfördes baracker som en nödlösning till ryss-läger sommaren 1942. Lägret uppfyllde alla de krav man hade; det var nära till järnvägen, det fanns gott om arbete för fångarna med väg och skogsarbete och det var när till Gävle hamn för utskeppning till Sovjet. 

Minnesnoteringar gällande den tid under andra världskriget då det fanns läger för krigsflyktningar i Storvreta. Det har under åren 1942 till 1943

funnits flyktingar av olika nationaliteter förlagda i samhällets pensionat och offentliga lokaler. Helt klart är dock, att den tid, som flyktingarna fanns här, blev något av en epok i många Storvretabors liv. Ryssarna kom att bli de, som stannade längst, både tidsmässigt och i minnet bland Storvretaborna. De utgjorde en grupp av de ca 4000 ryska krigsfångar, som flytt ur tyska fångläger i norra Norge under stora umbäranden. De flesta i gruppen inkvarterades i pensionat Storgården, vilket ägdes och drevs av Theresia och Ryno Ohlander. Några blev placerade i andra lokaler, men samtliga utspisades i Storgården som var ett stort trevåningshus med många rum. Ohlanders byggde även ett nytt, för flyktinginkvartering anpassat hus på sin tomt. När det stod klart, att det skulle komma ryssar till Storvreta blev reaktionen bland en del av samhällets kvinnor ganska våldsam.
”Nu kommer man inte att tordas gå ut om kvällarna”, var ett inte ovanligt uttalande. Ganska snart visade det sig dock, att farhågorna var helt överdrivna. Ryssarna var en grupp väldisciplinerade unga män, som snabbt visade sin uppskattning av att bli - enligt deras egen uppfattning - väl omhändertagna i lägret.


Trots den relativt låga standard vi svenskar levde i då hade ryssarna tydligen erfarenhet av en ännu lägre standard i sitt hemland att jämföra med. Det kan exemplifieras på flera sätt. Bland annat var cykel ett okänt fortskaffningsmedel och armbandsur en nyhet för många av dem. Det blev något av en sensation att så småningom få se ryska karlar försöka lära sig åka på lånade cyklar. Den rädsla för ryssar, som Storvretakvinnorna uttryckt, förbyttes snart till att bli raka motsatsen. En del unga ogifta och även några redan gifta kvinnor blev märkbart förälskade i de tillfälliga Storvretaborna. Det är inte otänkbart att de relationer mellan kvinnorna och ryssarna som kom att resultera i att barn med ryska fäder föddes, till stor del berodde på kvinnornas initiativ.

 

Som nämnts var de ryska männen i lägret väldisciplinerade och hade, som det föreföll, goda karaktärsegenskaper. Det ryska sändebudet, madam Alexandra Kollontay, hade vid besök i Storvreta, bland andra förhållningsregler förbjudit sina landsmän att förtära alkoholhaltiga drycker samt uppmanat dem att absolut lämna kvinnliga ortsbor i fred. Trots de givna ordningsreglerna kunde tydligen inte alla ryssar motstå de intima inviter de utsattes för, vilket resulterade i att minst tre barn med ryska fäder föddes i Storvreta. Ett av de barn , en flicka, som föddes i september l944, kom på besök till Storvreta i maj l995. Huset, som hennes mor bodde och arbetade i, fick hon  se. De brev i original, som hennes mor fick från den ryske barnafadern, finns bevarade i hennes ägo. Det sista brevet är poststämplat i Gävle den 10 oktober 1944 och tyder på, att hennes far var en av de 2500 ryska krigsfångar som utlämnades från Sverige vid den tiden. Hans dotter har forskat intensivt för att söka svar på, vad som hände hennes far efter deporteringen, men hittills utan resultat. De uppgifter, som skulle kunna leda till klarhet, finns på Riksarkivet men är hemligstämplade i 70 år.


De regler, som övriga Storvretabor kunde se ryssarna efterleva, var att de aldrig överskred de geografiska gränser, som de inte fick överskrida under sina promenader. Söderut fick de lov att vända vid Lyckebo gård och norrut strax norr om där Kilsgärdesvägen går under järnvägen idag. Utmärkande för de ryska gästerna var deras utomordentligt goda musikaliska kunnande som kom till uttryck i en mäktig flerstämmig körsång under deras kvällspromenader. Under senare delen av deras vistelse i Storvreta bjöd de på en soaré i Godtemplarlokalen i Lyckebo, där de förutom körsång även exekverade instrumental underhållning på egenhändigt tillverkade stränginstrument och slagverk. Ett annat utmärkande drag hos ryssarna var, att de gärna ville visa sin tacksamhet mot Storvretaborna genom att erbjuda sig att hjälpa till med vardagliga sysslor som snöskottning, vedhämtning och lövräfsning. I den mån de fick sådana uppdrag nekade de kategoriskt att ta emot erbjuden ersättning.


Det var få av ryssarna som kunde tala andra språk än sitt modersmål. Två av dem, som behärskade tyska bra, hette Wiktor och för att man skulle kunna skilja dem åt kallades den ene för långe Wiktor och den andra för lille Wiktor, baserat på deras kroppskonstitution. En Storvretabo, som då bodde i närheten av Pensionat Storgården och var språkkunnig, hade många samtal med de två Wiktors inom ramen för den begränsade permissionstid, de hade beviljats. Samtalen rörde sig oftast om alldagliga ting och präglades av en viss restriktivitet om uppgifter om Sovjet och krigföringen, vilket ryssarna troligen bedömde som strängt konfidentiella. Att ryssarna var noga med att respektera givna förhållningsregler kan exemplifieras med att när några av dem inbjöds att delta i en privat middag på nyårsafton 1942 tackade de ja med stor tvekan. När det så under måltiden föreslogs en skål att skölja ned förrättens sill med höjde gästerna snapsglasen men ställde tillbaka dem oavsmakade när de kände doften av vad glasen innehöll. Madam Kollontay hade ju förbjudit dem att dricka alkohol!


Konstnären Konstantin Firtzow var en av de ryska flyktingar, som lyckades bli kvar i Sverige och som under sin lägertid i Storvreta visade prov på sitt konstnärliga kunnande. Av de tavlor han målade i lägret sålde han en del till hugade spekulanter i Storvreta. Två av dem, som har exemplar av hans konst är Evy Åhlén och Birger Pettersson. Fitzow kom att leva resten av sitt liv i Uppsala med så småningom erhållet svenskt medborgarskap och var en erkänd konstnär med medlemskap i Uppsala Konstnärsklubb. Det fanns en del familjer i Storvreta, som successivt under ryssarnas vistelse i samhället blev goda vänner med dem. Före ryssarnas avresa från Storvreta den 15 december 1943 träffades överenskommelser mellan parterna om att skriva till varandra efter det att - eller om och när - flyktingarna återvänt till Sovjetunionen. Ingen sådan korrespndens lär ha förekommit. Om orsaken kan man bara spekulera...


Den 15 december 1943 var inte den definitiva avresedagen ur Sverige för ”Storvretaryssarna” Den dagen transporterades de med tåg till större uppsamlingsläger i Västmanlands län, t.ex. Baggbron och Krampen. Avresan från Storvreta station blev något av en sorgeföreställning, där många ledsna Storvretabor - mest kvinnor - fyllde järnvägsperrongen för att vinka av sina nyvunna vänner, vilka skulle komma att gå ett ovisst öde till mötes.
Historikern och författaren Kenth Ohlsson har i publikationen Populär Historia nyligen beskrivit mera i detalj, hur hela problematiken med flyktingar från öststater i Sverige utformade sig under den aktuella tiden och hur svårt det varit att få fram konkreta uppgifter om, vad som hände då. Hans intensiva forskning, som pågått i mer än ett år, har visat, att den dokumentation, som finns i Riksarkivet, har varit hemligstämplad fram till år 1994. Fortfarande finns hemligstämpeln kvar på en del dokument som förmodas vara av kontroversiell karaktär och handla om de ”öar”, de sovjetenklaver på svenskt territorium, som lägren delvis utgjorde. Hemligstämplingen väntas vara helt hävd år 2014. Kenth Ohlson skriver i sin artikel: ”-Vid andra världskrigets slut fanns det i Sverige läger med tusentals ryska flyktingar som väntade på deportation. Deras öde kom i skymundan av balterna och är fortfarande ett till stora delar okänt blad i svensk histora. Populär Historia har fått tillgång till hittills hemligstämplade dokument, som visar, att Sovjet utövade kraftiga påtryckningar på den svenska regeringen."


”Den glömda utlämningen” är rubriken på en artikel i Svenska Dagbladet den 7 oktober 1994 som beskriver utlämningen av 1200 ryska f.d. krigsfångar den 7 oktober 1944. Efter upprepade krav från sovjetunionen accepterade svenska myndigheter utlämningen av ryssarna. Under stort hemlighetsmakeri embarkerades två små passargerarbåtar, Örnen och Wargo, för en riskfylld överfart från Gävle till Åbo. Båtarna fick lotshjälp vid Enskär och knappt 24 timmar efter avresan från Gävle var fartygen framme i Åbo. På kajen där väntade ryska officerare, som sorterade upp soldaterna efter långa namnlistor och lastade in dem i godsfinkor. Debarkeringen tog över sex timmar. För att återgå till lägren i Storvreta var det inte enbart ryssar som befolkade dem. Balter, mest estländare, fanns i karantän i Missionskyrkan, Baptistkyrkan och på pensionat Skogsgården. Ett läger med enbart kvinnor från Baltikum inkvarterades i Missionskyrkan under 1944. De befann sig i karantän och var strängt bevakade av svenska beredskapssoldater. De utspisades dels med mat tillagad i militärt fältkök, dels i missionspastorns brygghus (= tvättstuga).

Just de baltiska kvinnorna var i stort vårdbehov. De hade blivit undernärda och sjuka av umbäranden under krigsåren i sina hemländer och strapatserna under flykten till Sverige. Som nämndes inledningsvis fanns det även flyktingar av andra nationaliteter under kortare perioder i Storvreta. Gemensamt för de flesta av dem var, att de visade tacksamhet for den fristad de upplevde sig ha fått i Sverige. Endast ett par av de norrmän som kom till Storvreta skilde sig från mängden. De var ”stöddiga” och mycket krävande. Frågan om hur frikyrkoförsamlingarna klarade sina mötesverksamheter under den tid, då deras lokaler var uthyrda som flyktingläger, är svår att få besvarad. Baptisterna lär ha fått disponera skolan under några veckor och missionsförsamlingen kunde förlägga sina möten till Kyrsta missionshus.

Ryssägret i Storvreta stängdes i slutet av 1943 men i februari 1944 kom några tyska officerare till Storvreta och inkvarterades i pensionat Storgården. De kom närmast från Finland och befarades vara desertörer. En av dem vid namn Winkler var ett språkgeni som behärskade många olika språk och med honom umgicks en del språkkunniga Storvretabor, som därigenom fick en uppskattad språkträning. Winkler försvann snabbt från Storvreta och enligt obekräftade uppgifter utvisades han på grund av att han avslöjats som spion. Av övriga flyktingar, som passerade genom lägren i Storvreta, dominerade finländarna men även några polacker bodde här under kortare perioder och jag minns inte att någon av dem utmärkte sig på något speciellt sätt. Under 1945 avvecklades lägerverksamheten helt och det mesta återgick till att bli det lugna och fridfulla samhälle som Storvreta var före ”flyktingboomen” under krigsåren...

Vet Du mer om detta läger? Kontakta oss gärna!

kontakt@s-sanningen.com

Ryssläger #4: Storvreta (1942-1943)
Ryssläger #4: Storvreta (1942-1943)

Det finns idag ytterst lite information och fotografier om detta ryssläger. Vet Du mer om ryssläget i Storvreta? Kontakta oss gärna! kontakt@s-sanningen.com

press to zoom
Ryssläger #4: Storvreta (1942-1943)
Ryssläger #4: Storvreta (1942-1943)

Det finns idag ytterst lite information och fotografier om detta ryssläger. Vet Du mer om ryssläget i Storvreta? Kontakta oss gärna! kontakt@s-sanningen.com

press to zoom
Ryssläger #4: Storvreta (1942-1943)
Ryssläger #4: Storvreta (1942-1943)

Det finns idag ytterst lite information och fotografier om detta ryssläger. Vet Du mer om ryssläget i Storvreta? Kontakta oss gärna! kontakt@s-sanningen.com

press to zoom
Ryssläger #4: Storvreta (1942-1943)
Ryssläger #4: Storvreta (1942-1943)

Det finns idag ytterst lite information och fotografier om detta ryssläger. Vet Du mer om ryssläget i Storvreta? Kontakta oss gärna! kontakt@s-sanningen.com

press to zoom
Ryssläger #4: Storvreta (1942-1943)
Ryssläger #4: Storvreta (1942-1943)

Det finns idag ytterst lite information och fotografier om detta ryssläger. Vet Du mer om ryssläget i Storvreta? Kontakta oss gärna! kontakt@s-sanningen.com

press to zoom
Ryssläger #4: Storvreta (1942-1943)
Ryssläger #4: Storvreta (1942-1943)

Det finns idag ytterst lite information och fotografier om detta ryssläger. Vet Du mer om ryssläget i Storvreta? Kontakta oss gärna! kontakt@s-sanningen.com

press to zoom
Ryssläger #4: Storvreta (1942-1943)
Ryssläger #4: Storvreta (1942-1943)

Det finns idag ytterst lite information och fotografier om detta ryssläger. Vet Du mer om ryssläget i Storvreta? Kontakta oss gärna! kontakt@s-sanningen.com

press to zoom
Ryssläger #4: Storvreta (1942-1943)
Ryssläger #4: Storvreta (1942-1943)

Det finns idag ytterst lite information och fotografier om detta ryssläger. Vet Du mer om ryssläget i Storvreta? Kontakta oss gärna! kontakt@s-sanningen.com

press to zoom
Ryssläger #4: Storvreta (1942-1943)
Ryssläger #4: Storvreta (1942-1943)

Det finns idag ytterst lite information och fotografier om detta ryssläger. Vet Du mer om ryssläget i Storvreta? Kontakta oss gärna! kontakt@s-sanningen.com

press to zoom
1/1

5 LISMA. Huddinge kommun (1942 - 1943)

Lyssna:Lisma.
00:00 / 46:50

 

Lisma skilde sig från de andra genom att det kallades genomgångsläger, ibland står det uppsamlingsläger. Meningen var att flyktingarna bara skulle stanna en kort period och sedan transporteras vidare, men en del blev kvar och hjälpte till med arbetet på småbruk och gårdar i närheten. I Lisma fanns det alltid arbete i skogen och det skulle huggas ved för förläggningens eget bruk.

Lismalägret öppnades våren 1942 och stängdes i november 1946, alltså 1,5 år efter krigsslutet. Det var medan kyrkoarkitekt Martin Westerberg var ägare. Han upplät alltså sin gårds gamla park och det plåtklädda Corps de logiet till krigs-flyktingläger. Det byggdes fem baracker ungefär där hästhagen är idag mellan huvudbyggnaden och sjön. 1941 hade det dragits fram elektrisk ström till Lisma och man kan se på de ritningar, som finns hos Hembygds-föreningen, att det var elektrisk ström i lägerbarackerna redan från början. Troligen de första hus i Lisma som hade elektricitet redan som nybyggda. Efter kriget används Lisma Corps de logis av Emmaus för insamling av kläder, därefter förfaller herrgården snabbt och 1965 säljs byggnaden till Huddinge kommun och under de kommande åren vandaliseras fastigheten. 1970 tänder man eld på byggnaden under en brandövning och marken planas ut så det idag inte finns några synliga spår kvar förutom en mur mot sjön och några träd. (se bilder i galleriet nedan)

 

Berättat av en son:

"-Min far Sergej föddes 1924 i staden Stary Oskol, ca 600 km söder om Moskva och blev soldat 1939 när han var 15 år. Efter en batalj på Kolahalvön där nästan hela kompaniet utplånades blev han tillfångatagen av tyskarna. Det var troligen 1941, när han var 17 år. Han placerades i olika tyska fångläger först i Finland och sedan i Norge. Fångarna arbetade som skogshuggare och med vägbyggen. När tyskarna retirerade söderut i Norge, förflyttades även krigsfångarna från det ena lägret till det andra. Omkring år 1944 arbetade de med hästar i skogen nära gränsen till Värmland och här lyckades han fly över till Sverige och hamnade på en gård där han fick stanna. Han var i dålig kondition men blev väl omhändertagen."

Vad som sedan hände är oklart men han "hittades" och transporterades till det ryska genomgångslägret i Lisma, Där var han bara några dagar innan han gav sig iväg igen och därefter hamnade han på Långholmen för utredning av svenska myndigheter. Han var inte där heller särskilt länge, men hann bli bekant med en annan flykting av ukrainskt ursprung. Från Långholmen skickades båda till ett annat läger beläget i Bergslagen. På något vis lyckades båda två slippa återsändas till fäderslandet (repatrieringen) och fick stanna Sverige. En period använde de falskt namn och det ha försvårat för de svenska och ryska myndigheterna och fördröjt handläggningen.

Arbete och medborgarskap i Sverige.

När Sergej fick uppehållstillstånd är oklart, men han fick en svetsarutbildning och arbetade på olika ställen i Sverige bland annat på Uddevallavarvet och blev så småningom svensk medborgare. Han hade en kamrat var med när han flydde till Sverige och som stannade i Karlstad. De och några fler av de flyktingar, som lyckades stanna har hållit kontakt under årens lopp. Sergej träffade sin fru i Stockholm och de gifte sig när Sergej var 33 år och de fick två barn; en son och en dotter.

Besök hemma i Stary Oskol.

1965 åkte familjen till Stary Oskol för att söka upp Sergejs mor, fadern var död. Systern var 5 år och själv var han 7 år och han minns att deras farmor bodde i ett ganska fint litet hus med en stor trädgård i en by. Det fanns elektriskt ljus, men vatten hämtades i en brunn på torget och det fanns ett gemensamt badhus med bastu för byns invånare. När de kom med tåget stod det fullt av folk på stationen och tog emot. Det var Sergejs mor och syskon med familjer, men också många andra av byns invånare och alla ville se och hälsa på "bygdens son", som kom med sin familj från det fjärran landet Sverige. Sergej reste sedan tillbaka flera gånger, senast 1994.

Dagarna i Lisma

Pappa Sergej har berättat litet om de få dagar han var i Lisma och en sak som sonen fortfarande minns är att det fanns affischer med politiska budskap på väggarna i barackerna och att pappa beskrev en av dem. Det var en bild av en rysk flygofficer som hade sitt barn på armen och under bilden stod det: "Min pappa är hjälte, men vem är du?" Sergej berättade också att en av lägervakterna visade sin välvilja till en del fångar genom att ge dem lite fickpengar och tillåta permission för utflykter till Stockholm, bl a gällde det två flickor som också fanns i lägret.

Solängens gästbok och hälsningar med ryska bokstäver.

Oskar Börjeson på Solängen var en utåtriktad person med många kontakter och i hans gästbok finns det också hälsningar från ryska krigsflyktingar. I en intervju han har sagt: "-Det var en upplevelse när någon läste i gästboken och visade sin glädje över att känna igen ett namn". Gästboken finns nu hos Torsten Granath i Trångsund, en senare ägare till Solängen.

En krigsflyktings memoarer.

En av de ryska krigsfångarna på Lisma var Arkady som berättar hur han i samband med ett luciafirande i Lismas Corps de logis blev bekant med Ralph och Ruth Erskine. Ortsborna i Lisma var inbjudna och för dem blev det ett fint och traditionellt firande, men för flyktingna och för makarna Erskine blev det något mycket mer. Ingen av dem hade någonsin sett en Lucia och Arkady blev till och med uppbjuden till dans av Lucian. Ruth och Ralph Erskine bodde då i sitt hus "Lådan" på Solängens marker och de fortsatte sedan att ha konkt med Arkady så länge han var kvar i Sverige. Arkady beskriver att han blev hemsänd tillsammans med många andra och att de hade förväntningar på ett bra mottagande. Så blev det inte, men just Arkady fick överleva och arbetade först med att bygga gasledningar. Av hans berättelse framgår att han senare arbetat som lärare, till att börja med i småorter, men också att han hörde till det fåtal som efter Stalins död fick upprättelse av ryska staten och att han fick mer betydelsefulla arbetsuppgifter som lärare.

Sonen Vitaly kan också engelska och han har besökt Sverige några gånger för att försöka förstå och för att se de platser fadern beskrivit. När han första gången kom till Lisma frågade han om man kände till en engelsktalande person som bott där på 1940-talet. Han fick tips om Ralph Erskine och fick också träffa honom. Nu har han kontakt med dottern Jane. Senast han var i Sverige var i juli 2013 och då besökte han och hans familj bland annat Krampen och det gjordes en intervju som sändes i Sveriges radio. Där berättade han att fadern efter Stalins död fått en hög utmärkelse som heter "Röda stjärnan", ett tydligt ryskt statligt avståndstagande från den mörka Stalintiden - men för sent för de många som avrättades.

Två dödsfall på Lisma krigsflyktingförläggning. Det har berättats om två dödsfall. Det ena på hösten 1944 och det andra några dagar efter krigsslutet i maj 1945 och båda är noterade i Huddinges församlingsbok. Ur Huddinges församlingsbok: "-Den 4 november 1944 avled den ryske flyktingen mobelsnickaren Peter Kvartjuk, född den 15/7 1915, från flyktinglägret i Lisma. Angiven dödsorsak: Strangulatio" (Suicidium). Kvartjuk blev alltså 29 år och dödsorsaken anges som självmord. Jordfästning och begravning ägde rum den november i Huddinge på Tomtberga Kyrkogård, område C grav nr 1875. Det fanns ingen gravsten men graven fanns kvar ända in på 2000-talet. Nu är den borttagen.

Kyrkoarkitekt Westerberg ritade Tomtberga kyrkogård och hyrde ut Lisma till sovjetryska ambassaden. Det var alltså inom Lisma-förläggningens område, som båda dödsfallen inträffade. Det var Karl Martin Westerberg, som var ägare och som hyrde ut till ryska ambassaden och det var på Tomtberga kyrkogård, den som Westerberg i egenskap av kyrkoarkitekt en gång hade ritat, som Peter Kvartjuk begravdes. Ibland går ödets vägar i underliga krokar.

Ur Huddinges församlingsbok: "-Vladimir Zjuralev, rysk undersåte, född 25 maj 1903, dog den 12 maj 1945 i en ambulans på väg från Lismaförläggningen till Serafimerlasarettet i Stockholm. Han hade frakturskador i kraniet. Det hölls jordfästning i bårhusen den 26 maj."

Det var dagen efter han blev 42 år. Det står ingenting om begravningsplats. De många förnamnen  och transkriberingen av de kyrilliska bokstäverna varierar, men allt annat tyder på att det är samma person. Vladimir Zjorovlov hade kommit till Lisma tillsammans med en annan krigsflykting Ivan N Vorobev och hans änka Annmarie Esteman bor numera i Slagsta och har berättat i maj 2014 "-11 maj 1945 anlände till Lisma, 12 maj lämnade Lisma, 26 juni 1945 ansökte om att få stanna i Sverge. Fick stanna och fick jobb som svetsare i Gävle. Bytte namn och tog det något mer svenskklingande Esteman (manfrån öster) Träffade Annmarie. De gifte sig, bodde i Tullinge och fick barn. Åkte tillsammans till Ukraina och hälsade på. Den enda släkting som fanns kvar var en brorson, Ivans föräldrar hade dödats och låg i en massgrav."

"-Varje språk öppnar en dörr" Så sa Annemaries far när hon var sju år och skulle börja skolan. De bodde i Östtyskland och hade fått veta att skolundervisningen skulle bedrivas på ryska språket. Hennes kunskaper i ryska skulle långt senare leda till att hon gifte sig i Sverige med en rysktalande man från Ukraina, Ivan Esteman (Vorobev). Annemarie Esteman har kvar den långa rapport som skrevs när Vorobev givit sig av från förläggningen i Lisma och anhållits därför att han olovandes uppehöll sig i Stockholm. Förhöret gjordes med hjälp av tolk och Vorobev fick ett exemplar av sin berättelse utskriven på maskin och översatt till svenska. Språket är gammaldags och omständligt, men fullt begripligt;

Ur polisrapporten från maj 1945:

Ivan Nicolajvitj Vorobev föddes 1918 i Stalinov i Ukraina, (den heter numera Donetsk och det är bland annat därifrån vi fått nyheter då och då under våren 2014 ). Föräldrarna var jordbrukare och hade flyttat från Polen till Ukraina. Ivan fick utbildning som svetsare och i oktober 1938 blev han inkallad till värnpliktstjänst och när kriget bröt ut 1939 blev han mobliserad. Han hamnade så småningom i tysk fångenskap och arbetade på olika arbetsläger i Norge. På våren 1945 lyckades han fly därifrån och tog sig över gränsen till Sverige. Han kom till en bondgård i Värmland där det redan fanns en annan rysk krigsflykting Vladimir Zjorovlov. De blev väl behandlade där och tog sig vidare. Så småningom blev de transporterade till förläggningen i Lisma och anlände dit på kvällen 11 maj. Lördagen den 12 maj var de tillsammans hela dagen. Intaga sina måltider gemensamt och fordrevo tiden utan någon särskild sysselsättning.

På kvällen samma dag hade de kommit överens om att gå och se på lägrets filmförevisning, som skulle börja klockan 21. Då Vorobev hade frostskadat sina fötter, hade han inne i baracken tagit av sig sina skodon, och medan han nu var sysselsatt med att påtaga dessa, gick Zjorovlov före till bio-grafföreställningen. När Vorobev sedan anlände hade föreställningen redan börjat och första akten pågick. Vorobev ställde sig bakom projektionsapparaten. Han hade sett efter Zjorovlov, men inte kunnat iaktta denne. Han trodde dock att Zjorovlov fanns på platsen, varför han uraktlät att närmare söka efter denne.

Det sista han såg av filmen var en flicka som förde ett traktortåg samt tyska fallskärms hoppare som inringades och likviderades. Vorobev såg att man släpade bort en person mellan barackerna. Han gick dit och observerade att man höll på att förbinda personen i fråga och fick då se att det var hans kamrat Zjorovlov. Han hade någon skada över ena ögat och det såg ut som om ögat vore borta. När man tagit av kläderna såg Vorobe att Zjorovlov även hade en skada i ryggen. Vorobev hörde någon säga att Zjorovlov skulle ha tillhört Vlasovs arme* och eftersom han kommit till Lisma tillsammans med Vorobev kunde denne antagas också sympatis med Vlasov och borde därför undergå samma behandling. Vorobev hade aldrig tillhört Vlasovs arme men som krigsfånge hos tyskarna hade han arbetat i deras arbetsläger. Han blev rädd, tog sin väska och lämnade Lisma.

* = General Andrej Vlasovs arme bestod av ryska soldater, som tagit ställning mot kommunismen och mot Stalin. För de Stalintrogna var det ett oerhört förräderi att gå över till Vlasovs arme.

Några citat om Lisma ur boken Krampen: -Lisma herrgård fungerade som förläggningskontor, kök och matsal. Där fanns också en samlingslokal och bostäder för personalen. Också i Lisma-lägret styrde och ställde den sovjetiske lägerkommendanten och hans mannar efter behag. Enligt avtal hade man till och med "officiell rättighet att varje dag hissa den sovjetryska flaggan vid lägret". Vid ett tillfälle försökte den sovjetiska lägerledningen öppet sabotera en polisutredning rörande ett politiskt mord som förövats inom lägerområdet. Den svenske lägerchefen uppgav inför utlänningskommissionen att "min uppfattning är att den ryska legationen anser mordet som en ren intern sak och skyddar mördaren från att bli upptäckt". Ryssarna krävde att den "dåliga människa" som mördats skulle begravas "utan några ceremonier och i tysthet".

Lennart Granstedts berättelse:

Det var åren 1942-45 och jag var tonåring. Vid den tiden fanns det en lantbrevbärare i Lisma, ,som hette Åke Eriksson. Han och hans fästmö bodde i förläggningen och arbetade där. Åke skötte postarbetet på förmiddagar och arbetade på förläggningen på eftermiddagarna. Det fanns också en husmor, som lagade mat. Hon hette Gullan och kom från någon av gårdarna i närheten. Matvarorna levererades med lastbil från stan.

 

En gång lyckades jag sälja en gädda på 8,5 kilo som jag fångat i Lismasjön. Det var ett öppet läger som vi ortsbor kunde besöka, men vi hade uppfattningen att det var sovjetiskt område. Jag minns att det flaggades med Sovjetflagga, men det var en kort flaggstång, så det syntes inte så långt. Vi ungdomar fick ibland vara med och se film utomhus på gaveln av en av barackerna.

 

En gång i maj 1945 hittades en död flykting, när filmen var slut. Jag såg hur han bars bort på en övertäckt bår. Landsfiskal Wadenius i Tumba ledde mordutredningen, "men inga vittnen fanns och polisutredningen lades ner".

Idag finns ytterst lite text som beskriver eller fotografier som visar hur lägren såg ut under krigsåren. Vi försöker kontinuerligt samla in information och utöka informationen om de åtta ryss-lägren.

Vet Du mer om detta läger? Kontakta oss gärna!

kontakt@s-sanningen.com

Ryssläger #5: Lisma
Ryssläger #5: Lisma
press to zoom
Ryssläger #5: Lisma
Ryssläger #5: Lisma

Lisma. 1930-talet

press to zoom
Ryssläger #5: Lisma
Ryssläger #5: Lisma

Lisma. 1960-talet

press to zoom
Ryssläger #5: Lisma
Ryssläger #5: Lisma

Lisma. Rivning 1969

press to zoom
Ryssläger #5: Lisma
Ryssläger #5: Lisma

Lisma. Rivning 1969.

press to zoom
Ryssläger #5: Lisma
Ryssläger #5: Lisma

Lisma. Sista bilden innan brandövningen

press to zoom
Ryssläger #5: Lisma
Ryssläger #5: Lisma

Lisma. Kortbuntar på ryska flyktingar.

press to zoom
Ryssläger #5: Lisma
Ryssläger #5: Lisma

Lisma. Avvikna personer 1943

press to zoom
Ryssläger #5: Lisma
Ryssläger #5: Lisma

Lisma Där barackerna en gång stod.

press to zoom
1/2

​6 ABBORRTJÄRN. Smedjebackens kommun (1943 - 1944)

 

Abborrtjärn hade sommaren 1940 till våren 1942 varit interneringsläger för politiska flyktingar. I september 1943 blev det ett av de svenska ryss-läger. Ett par hundra ryska soldater, krigsfångar, levde under uppemot två år i denna lilla by med tre-fyra bondgårdar. Lägret i Abborrtjärn var (liksom lägren i Baggå Herrgård, Baggbron och Krampen) belägna på det statliga Domänverkets mark. Den ansvariga myndigheten var Socialstyrelsen och under det sista krigsåret Utlänningskommissionen.

Abborrtjärn ligger några kilometer rakt upp i skogen från Snöån. En öppen plats mitt ute i skogen. En glänta på några hundra kvadratmeter, en plan gräsyta, en inhägnad äppelträds- odling. En by, ja det måste väl kallas by ändå, fast det idag bara är ett hus, en lada och ett par uthus. Vägen som de sovjetiska krigsfångarna byggde, från Björsjövägen mot Simmelsjön, drogs nästan rakt västerut mot Abborrtjärn. De skulle ju arbeta, ryssarna, så de fällde träd och byggde väg. Och vägen var förstås ämnad för transporter av virket som de högg. Det är fortfarande enbart grusvägar som leder till byn. På den tiden levererades livsmedel och förnödenheter till Snöån på vägen mellan Ludvika och Malingsbo. Därifrån fick man frakta maten till lägret med häst och vagn. Det var myndigheternas avsikt att lägret skulle ligga avskilt och långt från städer och större samhällen. Rysslägret i Abborrtjärn var så att säga en filial till lägret i Baggbron där det administrativa ansvaret för lägren i den här delen av Bergslagen låg. När det blev för fullt i Baggbron och Krampen öppnade man ett läger i Abborrtjärn. I slutet av augusti 1943 kom de första ryska krigsfångarna hit.

När man kör bil till Abborrtjärn åker man dit på den ganska raka grusväg som ryssarna byggde. Man tar till höger från vägen mot Simmelsjön ungefär vid Aspmora, det finns en skylt. Den är säkert fem-sex kilometer, mer eller mindre grävd för hand. Innan lägret fanns här var nog vägen snarare en bred stig. Bostadshuset, ett tvåvåningshus, ett skogstorp kanske man kallar det, tillhörde en av gårdarna som fanns här redan i början av 1900-talet.  I det huset bodde lägerchefen.  Idag ägs det av Bengt, skogs- och jakttillsyningsman i Björsjö och fungerar som jaktstuga. 

Där bakom, där granarna nu står höga, fanns barackerna där ryssarna bodde. Träden har växt upp sedan 1945 och är nu i stort sett fullväxta och avverkningsfärdiga. På marken kan man se att det funnits en väg. Stenhögar täckta av mossa visar rester av byggnader och husgrunder. Tre eller fyra stora baracker ska det ha varit, det var ju ändå uppåt 200 personer som bodde här i byn under en period på några år. Ladan som står längs med byvägen är kvar och den delen som är murad sägs ha innehållit en bastu som ryssarna använde.

Den oktobermorgon när de skulle utvisas ur Sverige samlade de sovjetiska krigsfångarna ihop mogna röda rönnbär och la dem som en stjärna i gruset utanför Nyströms Livs i Björsjö. Mary Jansson som föddes i närheten av Laggbyn berättade det. Hon var bland dem som var i Björsjö, med sina föräldrar, för att ta farväl. Ryssarna hade marscherat genom skogen från Abborrtjärn och samlats utanför livsmedelsaffären. Från Björsjö kördes de i buss till Skinnskatteberg och därifrån med tåg till hamnen i Gävle där de sattes på båtar för att skickas till Sovjet via Finland. I Abborrtjärn växer skogen idag där lägerbarackerna stod. De revs eller brändes efter kriget. Först skickades ryssarna iväg, den 9 och 10 oktober 1944 från Gävle hamn. Därefter kom det andra människor till lägerbarackerna – ingermanlänningar, balter, polacker.

I Abborrtjärn jobbade de sovjetiska flyktingarna i skogen. De fällde träd och byggde väg för transporten av virket, men flera av dem arbetade också hos traktens bönder. Folke Janssons föräldrar hade ett litet jordbruk i Snöån som ligger tre-fyra kilometer närmare civilisationen, på vägen mellan Ludvika och Björsjö. Flera av ryssarna var där och hjälpte till med höskörden. Folke var väl tio, elva år då. Till och med nu minns han varenda en med namn och historia. Han visar fotografierna som han samlat ihop och pekar – där är Arkadij,  Leonid… Och där uppe på hölasset är Andrej.  Ryssarna jobbade i skogen eller byggde vägar. Somliga ansågs vara lata, men några av dem var företagsamma och skaffade sig jobb hos bönder i närheten. Folket i Snöån gick till IOGT-lokalen för att se på bio som arrangerades av ryssarna, oftast var det propagandafilmer som skickats hit från den Sovjetiska legationen i Stockholm.

 

Elsa Persson arbetade sommaren 1944 i köket i lägret i Abborrtjärn. Elsa är arton år och hennes föräldrar har en gård knappt ett par kilometer bort, i Laggbyn. Elsa berättar att hon arbetade i köket i rysslägret i Abborrtjärn. Anatolij knackar på köksdörren, han har famnen full av tulpaner, en enorm bukett. De har träffats en tid och Anatolij har till och med lärt sig lite svenska.  – Var har han fått tag i de här tulpanerna, undrar Elsa. Här finns ju ingen blomsteraffär precis… Nej, så småningom kommer det fram att måste vara några trädgårdsrabatter i grannskapet som blivit plundrade. Hennes hjärta smälter naturligtvis. Anatolij flydde genom Norge, hans vän som var med blev tillfångatagen tidigare och återlämnad till tyskarna. Anatolij själv hamnade efter att först tagits till uppsamlingslägret i Lisma i Huddinge utanför Stockholm, så småningom i rysslägret i Abborrtjärn. Sonen hon fick med Anatolij bor några mil bort. Han träffade inte sin pappa förrän han var i femtioårsåldern. När Anatolij blev deporterad visste han inte att han skulle bli far. Det sågs inte alltid med blida ögon i trakten på att flickorna ”sprang efter” ryssarna. Men – det blev kvar runt 50 barn, i Bergslagsskogarna, med ryska fäder och med ”fader okänd” inskrivet i födelsebeviset.​​

Brev från Kungliga Domänstyrelsen angående förläggning av (ytterligare) politiska flyktingar i Abborrtjärns by, juli 1943. Klicka på länkarna:

Ang förläggning av flyktingar i Abborrtjärn 1 (LÄNK)

Ang förläggning av flyktingar i Abborrtjärn 2 (LÄNK)

​​SVT (LÄNK)

Vet Du mer om detta läger? Kontakta oss gärna!

kontakt@s-sanningen.com

Ryssläger #7: Abborrtjärn.
Ryssläger #7: Abborrtjärn.

Från utställningen "Abborrtjärn - Ryssläger i Smedjebacken" i Meken i Smedjebacken, april-maj 2015. En utställning om rysslägren i Bergslagen och Södra Dalarna, främst Abborrtjärn.

press to zoom
Ryssläger #7: Abborrtjärn.
Ryssläger #7: Abborrtjärn.

Från utställningen "Abborrtjärn - Ryssläger i Smedjebacken" i Meken i Smedjebacken, april-maj 2015. En utställning om rysslägren i Bergslagen och Södra Dalarna, främst Abborrtjärn.

press to zoom
Ryssläger #7: Abborrtjärn.
Ryssläger #7: Abborrtjärn.

Från utställningen "Abborrtjärn - Ryssläger i Smedjebacken" i Meken i Smedjebacken, april-maj 2015. En utställning om rysslägren i Bergslagen och Södra Dalarna, främst Abborrtjärn.

press to zoom
Ryssläger #7: Abborrtjärn.
Ryssläger #7: Abborrtjärn.
press to zoom
Ryssläger #7: Abborrtjärn.
Ryssläger #7: Abborrtjärn.
press to zoom
Ryssläger #7: Abborrtjärn.
Ryssläger #7: Abborrtjärn.

Abborrtjärn rester idag

press to zoom
Ryssläger #7: Abborrtjärn.
Ryssläger #7: Abborrtjärn.
press to zoom
Ryssläger #7: Abborrtjärn.
Ryssläger #7: Abborrtjärn.

Abborrtjärn

press to zoom
Ryssläger #7: Abborrtjärn.
Ryssläger #7: Abborrtjärn.

Abborrtjärn

press to zoom
1/2

7 KRAMPEN. Skinnskattebergs kommun (1944-1945)

I Dagens Nyheter den 22 November 1943 kunde man läsa följande: "Nytt ryssläger i Västmanland. En ny förläggning för ryssar som flytt till Sverige förberedes för närvarande, enligt vad Dagens Nyheter erfar. Den skall förläggas till trakten av Skinnskatteberg i Västmanland och meningen är att uppföra 4 – 5 baracker av arbetsmarknadskommissionens typ. Förläggningar finns tidigare i Byringe, i Baggå och Abborrtjärn samt sedan en tid tillbaka vid Lisma i Huddinge. Någon minskning i flyktingarnas antal har inte förmärkts, ej heller någon avgång genom att vederbörande kunnat sändas vidare, varför behov finns för den nya förläggning som håller på att komma till stånd. Det kan tilläggas att svenska staten på vedertaget sätt ersättes från Sovjetunionen för kostnaderna."

Krampen är idag ett litet museum nära Riddarhyttan i Skinnskatteberg. Där berättas historien om de ryska krigsfångar som bodde där under andra världskriget. Inte mycket finns kvar av lägret  varken där eller på någon av de andra platserna i Bergslagen där läger fanns, det mesta brändes ner av svenska staten efter att ryssarna utlämnats till Sovjet 1944. Men minnen finns kvar.  Av lägret återstår i dag endast en restaurerad tvättstuga som låg granne med järnvägsstationen samt »rysskällaren« – en gammal matkällare som lagades och utvidgades av de sovjetiska soldaterna och blev lägrets matförråd.

Kontrollen över lägren var inledningsvis mer svensk än sovjetisk. Men ett avtal som slöts i september 1943 innebar att Moskvas utsända kunde dyka upp i lägren när de ville och bestämma över de intagnas »allmänna kulturella behov«. Lägren skulle underställas såväl en svensk som en sovjetisk lägerchef och detta dubbelkommando orsakade en svår dragkamp. Uppenbarligen hade inte svenska myndigheter tänkt igenom hur det skulle fungera i praktiken, särskilt inte hur det kunde missbrukas. I Krampen, två mil från Skinnskatteberg fanns ett av de åtta mest kända rysslägren. Det var det isolerade läget, närheten till stationen och tillgång till arbete på statens mark som gjorde att Krampen uppfyllde sovjets krav och blev en förläggningsort. Som mest bodde här cirka 300 ryssar vilket gjorde Krampen till det största rysslägret för sovjetiska fångar i Sverige.

Lägret är sedan länge rivet och bara några enstaka spår återstår i landskapet. Platsen är sedan länge öde – matsal, bostadsbaracker och lägerchefens bostad är borta men kvar finns tvättstugan och en del av den så kallade rysskällaren. Av övrig bebyggelse finns det ruiner och fundament kvar att se och som är lätta att hitta vid sidan av vägen. Ryssarna byggde bland annat den så kallade »Ryssvägen» från Kramptorget mot Karmansbo några kilometer söder om lägerplatsen. Där finns också en minnessten från 1944 där soldaterna själva ristade in »CCCP 1944« under en röd stjärna. Denna gamla minnessten kallas för »rysstenen« och sedan 1999 finns en kompletterande sten uppförd av ortsbor med förklarande svensk text. Samtidigt med lägrens tillkomst 1941–42 började svenska myndigheter att på uppmaning av Moskva lämna ut personuppgifter för nyanlända flyktingar till sovjetiska ambassaden i Stockholm. Ryssvägen hann dock inte bli helt klar före deporteringen i slutet av år 1944. Då fick ortsborna bevittna den största enskilda utlämningen av utländska soldater i Sverige under andra världskriget. 740 soldater skickades från lägren i Krampen, Baggbron och Baggå hem till Sovjetunionen. I november 1945 stängdes förläggningen i Krampen och de flesta barackerna brändes ned under 1946 eller 1947. Den pampiga stationsbyggnaden revs 1975.

Under 2006 gjordes en utgrävning och en dokumentation av lägret och numera finns det ett antal informationstavlor med fotografier utplacerade som berättar om lägerområdet. En dryg halvmil från lägerplatsen ligger den s.k "rysstenen". Två-tre veckor innan de ryska fångarna skulle skickas tillbaka hade de huggit in symbolen hammaren och skäran  och texten "CCCP 1944" i en sten vid ett backkrön utmed Ryssvägen. Stenen föll i glömska, blev överväxt av mossa men upptäcktes av en ren slump 1992 av några vägarbetare att där doldes en inskription under mossan. Yngve Gunnarsson och hans fru Barbro från Karmansbo började forska i stenens historia. Då uppdagades historien om flyktinglägren – en dold del av Sveriges historia som de flesta i trakten faktiskt kände till, men ingen vågade tala om.

Upptäckten av Rysstenen utmynnade så småningom i en pampig och högtidlig invigning av en intilliggande minnessten över ryssarna i oktober 1999, exakt 55 år efter att soldaterna utlämnats till Sovjetunionen.  På minnesstenen finns en inskription som hedrar minnet av soldaterna med texten: 

"Till minne av de mer än 2000 sovjetryska soldater som vistades i läger i Sverige under andra världskriget. Stenen restes av ortsbor på 55-årsdagen av de första soldaternas hemresa 10 oktober 1999"

Ett 30-tal representanter från ryska ambassaden, Lars Leijonborg från Sveriges Riksdag och många andra prominenta personer samt körer från både Ryssland och Sverige var på plats denna höstdag 1999. Evenemanget som samlade ett hundratal personer bevakades av pressen och historien om flyktinglägren blev därmed känd för allmänheten. Yngve Gunnarsson blev för sin gärning hedrad med en rysk orden som bara tre svenskar tidigare fått.Kring rysstenen sker efter detta alltid en minnesceremoni i maj varje år och då kommer på denna väg varje år en stor buss fullpackad med ryska deltagare från ambassaden, barn och vuxna. Det kommer diplomatbilar. Ambassadören brukar närvara, likaså landshövdingen samt kommunalrådet från Skinnskattebergs kommun.

Tvättstugan som finns kvar har restaurerats och blivit ett litet museum över lägret. Det är Västmanlands läns museum och föreningen »Kulturbygd i samverkan» som arbetat med detta. På det viset vill man lyfta fram historien om lägret där 300 sovjetmedborgare byggde väg genom skogen innan de, på Stalins order, tvingades tillbaka till Sovjetunionen.

Idag finns också ett litet museum, Krampenmuseet, i stationsbyggnaden. Det drivs helt ideellt av hembygdsföreningen och är tillsvidare öppet endast om somrarna. På Ekomuseum Bergslagens hemsida finns en del information om öppettider, vägbeskrivning mm. 

(LÄNK Malin Fuhr)  (LÄNK P4)

Vet Du mer om detta läger? Kontakta oss gärna!

kontakt@s-sanningen.com

 

Ryssläger #6: Krampen
Ryssläger #6: Krampen
press to zoom
Ryssläger #6: Krampen
Ryssläger #6: Krampen
press to zoom
Ryssläger #6: Krampen
Ryssläger #6: Krampen
press to zoom
Ryssläger #6: Krampen
Ryssläger #6: Krampen
press to zoom
Ryssläger #6: Krampen
Ryssläger #6: Krampen
press to zoom
Ryssläger #6: Krampen
Ryssläger #6: Krampen
press to zoom
Ryssläger #6: Krampen
Ryssläger #6: Krampen
press to zoom
Ryssläger #6: Krampen
Ryssläger #6: Krampen
press to zoom
Ryssläger #6: Krampen
Ryssläger #6: Krampen
press to zoom
1/4

8 HAGASTRÖM. Gävle kommun (1944 - 1945)

 

Hagaström var det läger av de åtta som öppnade sist, precis vid krigets slutskede. Mitt emot Duro tapeter i Hagaström, där det idag ligger en fotbollsplan fanns 1944–45 tio till femton baracker byggda i en fyrkant för att inhysa ryssar som skulle skeppas ut från Gävle hamn. Andra fick en tillfällig bostad i en byggnad i närheten som kallades Seminariet.

 

Hur många ryssar som passerade Hagaström innan de lämnade landet via Gävle hamn är fortfarande okänt. I maj 1945 förändrades läget. Då var det dags för 80 000 ryska soldater från Norge att tvingas hem till Sovjet genom Sverige.

 

De samlades i Hagaström, och när de var tillräckligt många för en båtlass fördes de till Sovjet. Där väntade kollektiva domar och arbetsläger. 27 000 åkte via Hagaström och Gävle hamn på bara 32 dagar. Seminariet som var en del av ryss-lägret revs på 1950-talet.

Vet Du mer om detta läger? Kontakta oss gärna!

kontakt@s-sanningen.com

Ryssläger #8: Hagaström (1944-1945)
Ryssläger #8: Hagaström (1944-1945)
press to zoom
Ryssläger #8: Hagaström (1944-1945)
Ryssläger #8: Hagaström (1944-1945)
press to zoom
Ryssläger #8: Hagaström (1944-1945)
Ryssläger #8: Hagaström (1944-1945)

Det gamla seminariet i Hagaström, som revs på 1950-talet, användes i krigets slutskede som flyktingförläggning och uppsamlingsplats för ryssar som skulle skickas hem till Sovjet. I närheten, där det i dag ligger en fotbollsplan, fanns också ett barackläger.

press to zoom
Ryssläger #8: Hagaström (1944-1945)
Ryssläger #8: Hagaström (1944-1945)

Folkskoleseminariet med rektorsbostaden. Startades av Wockartz år 1906. Skolan blev en militäranläggning under kriget och efter detta som vanlig folkskola. Rektorsbostaden blev senare ett hem för ensamma mödrar. "Wockatzgården".

press to zoom
Ryssläger #8: Hagaström (1944-1945)
Ryssläger #8: Hagaström (1944-1945)

Hagaström / Gävle

press to zoom
Ryssläger #8: Hagaström (1944-1945)
Ryssläger #8: Hagaström (1944-1945)

De ryska officerarna i Hagaström blev populära hos lokalbefolkningen. Här tar Gävlebor farväl av en grupp soldater som skulle ta ett tåg till Stockholm.

press to zoom
Ryssläger #8: Hagaström (1944-1945)
Ryssläger #8: Hagaström (1944-1945)

Hagaström / Gävle

press to zoom
Ryssläger #8: Hagaström (1944-1945)
Ryssläger #8: Hagaström (1944-1945)

Hagaström / Gävle

press to zoom
Ryssläger #8: Hagaström (1944-1945)
Ryssläger #8: Hagaström (1944-1945)

Hagaström strax väster om Gävle. ”Mitt emot Duro tapeter i Hagaström, där det ligger en fotbollsplan i dag, fanns 1944–45 baracker för att inhysa ryssar som skulle skeppas ut från Gävle hamn. Andra fick en tillfällig bostad i en byggnad i närheten som kallades Seminariet och som revs på 1950-talet.” skriver Hans Lundgren i boken Krampen. Ulf-Ivar Nilsson skriver i Folk och rövare i Gävle stad att sovjetsoldaterna inför repatrieringen juli 1945 också inhystes i tältläger vid Fredriksskans i direk

press to zoom
1/1

// Blenda W Thor.

  • 4F
  • 4I

 

Video om rysslägren, ryssutlämningen och rysstransiteringen:

Kommentarsfält:

 

Tack för Ditt bidrag!

" Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan"

- Per Albin Hansson, Socialdemokraterna.

"Sverige har aldrig varit tryggare än nu"

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

"Jag ska skära av dig dina bröst och steka dem i smör. Du ska dö din hora"

-Marcus Arnesson, Socialdemokraterna

Rashygienen ställer inte som sitt mål att hetsa raserna till strid mot varandra utan att tillvarataga vad som är det bästa inom var och en av dem och förhindra uppkomsten av skadliga kombinationer … att den nordiska rasen är värdefullare än den nergroida har åtskilligt fog för sig – dess insats för världskulturen är obestridligen större – men negerrasen är anpassad efter sina naturliga levnadsomständigheter liksom den nordiska efter sina

-Allan Vougt, Socialdemokraterna

”Det vore roligt om Sverige med sina välskötta och slumfria städer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement”

-Ulla Lindström, Socialdemokraterna

”När Afrikaner säger att Svenska tjejer får skylla sig själva om de blir våldtagna, för att dom är så lättklädda. Är det ok att köra över en neger om det är mörkt ute?”.

-Fredrik Norén, Socialdemokraterna

"Ska fan döda SDU när de kommer till Växjö /Skjut en snut rakt i fejjjjan"

- Jonatan Bengtsson, Socialdemokraterna

"Precis som Sovjetunionens kommunistiska parti stärktes under Josef Stalin, precis som Kinas kommunistiska parti stärktes under Mao Zedong, kommer vår rörelse att stärkas under den kampvilliga distriktsstyrelsen."

- SSU Södra Älvsborg

 

"Är det rätt att bomba Afghanistan och lemlästa barn, kvinnor och andra oskyldiga?

- Ja, det tycker jag. I alla krig dör civila; det är som om folk glömmer bort det mellan varven, att bomber är något tekniskt"

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

"Funderar på om jag ska göra honom till valack först innan skottet kommer."

- Denise Nordström, Socialdemokraterna

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

-Per Albin Hansson

”Svenskarna måste integreras i det nya mångkulturella Sverige, det gamla Sverige kommer aldrig tillbaka”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

."Ja, ett riktigt pack är vad de är (...) Skicka dem med bananbåt dit de kom ifrån"

-Rickard Almqvist, Socialdemokraterna

”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet.”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

”Hur vågar Jimmie Åkesson kritisera en 16-årig flicka vars idèer skulle innebära att vi går tillbaka till stenåldern”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

” Jag ser inget problem om svenskarna dör ut”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

 

”Våra problem beror inte på invandrarna utan på de äldre svenskarna”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

 

”Jag är en stolt manshatare, för ni är äckliga varelser som lever på vår jord” 

Marwa Karim, Socialdemokraterna

”Sverige behöver en muslimsk helgdag”

Carin Jämtin, Socialdemokraterna

”Vi kommer aldrig kritisera islam, den religion vi hyser störst respekt för”

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

”Vi skulle inte ens samarbeta med Sd för att rädda landet”

Magdalena Andersson, Socialdemokraterna

”De blir en förtjänst för samhället lite längre fram” 

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

"Nu får det vara slut på alla bögfrågor”

Jan O Karlsson, Socialdemokraterna

”I.. på Medelhavet har nyss dött flera hundra människor, tusen människor har dött och vi har många döda som försöker fly”

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet”

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Men, så hyggligt… Jävla skithög”.

-Marita Ulvskog, Socialdemokraterna

 

"Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda, det är en realitet att försörjningskvoten riskerar att bli ett problem”

-Per Nuder, Socialdemokraterna

 

”Nominera Adolf Hitler till Nobels fredspris”

E-rik Brandt, Socialdemokraterna

 

”Islamska regler är viktigare än svenska regler”

-Imad Omairat, Socialdemokraterna

 

"Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort"

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Släpper vi in fler såna får vi bara problem i samhället. Muslimerna är ett hot"

-Ingmar Hulting, Socialdemokraterna

"Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige"

-Per Albin Hansson

 

 

”Någon gång kanske vi hamnar i minoritet, och försvarar vi då muslimernas rätt, ja då går vi lite tryggare”

-Jens Orback, Socialdemokraterna

”Om man är socialdemokrat, då tycker man att det är häftigt att betala skatt”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

"Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige"

-Per Albin Hansson, Socialdemokraterna

”Någon gång kanske vi hamnar i minoritet, och försvarar vi då muslimernas rätt, ja då går vi lite tryggare”

-Jens Orback, Socialdemokraterna

"Är det rätt att bomba Afghanistan och lemlästa barn, kvinnor och andra oskyldiga?

- Ja, det tycker jag. I alla krig dör civila; det är som om folk glömmer bort det mellan varven, att bomber är något tekniskt"

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

"Funderar på om jag ska göra honom till valack först innan skottet kommer."

- Denise Nordström, Socialdemokraterna

”När Afrikaner säger att Svenska tjejer får skylla sig själva om de blir våldtagna, för att dom är så lättklädda. Är det ok att köra över en neger om det är mörkt ute?”.

-Fredrik Norén, Socialdemokraterna

"Ska fan döda SDU när de kommer till Växjö /Skjut en snut rakt i fejjjjan"

- Jonatan Bengtsson, Socialdemokraterna

 

" Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan"

- Per Albin Hansson, Socialdemokraterna.

"Sverige har aldrig varit tryggare än nu"

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

"Jag ska skära av dig dina bröst och steka dem i smör. Du ska dö din hora"

-Marcus Arnesson, Socialdemokraterna

”Rashygienen ställer inte som sitt mål att hetsa raserna till strid mot varandra utan att tillvarataga vad som är det bästa inom var och en av dem och förhindra uppkomsten av skadliga kombinationer … att den nordiska rasen är värdefullare än den nergroida har åtskilligt fog för sig – dess insats för världskulturen är obestridligen större – men negerrasen är anpassad efter sina naturliga levnadsomständigheter liksom den nordiska efter sina”

-Allan Vougt, Socialdemokraterna

”Det vore roligt om Sverige med sina välskötta och slumfria städer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement”

-Ulla Lindström, Socialdemokraterna

​​

"Precis som Sovjetunionens kommunistiska parti stärktes under Josef Stalin, precis som Kinas kommunistiska parti stärktes under Mao Zedong, kommer vår rörelse att stärkas under den kampvilliga distriktsstyrelsen."

- SSU Södra Älvsborg

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

-Per Albin Hansson

”Svenskarna måste integreras i det nya mångkulturella Sverige, det gamla Sverige kommer aldrig tillbaka”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

."Ja, ett riktigt pack är vad de är (...) Skicka dem med bananbåt dit de kom ifrån"

-Rickard Almqvist, Socialdemokraterna

 

”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet.”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

 

”Hur vågar Jimmie Åkesson kritisera en 16-årig flicka vars idèer skulle innebära att vi går tillbaka till stenåldern”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

” Jag ser inget problem om svenskarna dör ut”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

 

”Våra problem beror inte på invandrarna utan på de äldre svenskarna”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

”Jag är en stolt manshatare, för ni är äckliga varelser som lever på vår jord” 

Marwa Karim, Socialdemokraterna

 

”Sverige behöver en muslimsk helgdag”

Carin Jämtin, Socialdemokraterna

 

”Vi kommer aldrig kritisera islam, den religion vi hyser störst respekt för”

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

”Vi skulle inte ens samarbeta med Sd för att rädda landet”

Magdalena Andersson, Socialdemokraterna

 

”De blir en förtjänst för samhället lite längre fram” 

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

"Nu får det vara slut på alla bögfrågor”

Jan O Karlsson, Socialdemokraterna

 

”I.. på Medelhavet har nyss dött flera hundra människor, tusen människor har dött och vi har många döda som försöker fly”

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet”

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Men, så hyggligt… Jävla skithög”.

-Marita Ulvskog, Socialdemokraterna

 

"Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda, det är en realitet att försörjningskvoten riskerar att bli ett problem”

-Per Nuder, Socialdemokraterna

 

”Nominera Adolf Hitler till Nobels fredspris”

E-rik Brandt, Socialdemokraterna

 

”Islamska regler är viktigare än svenska regler”

-Imad Omairat, Socialdemokraterna

 

"Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort"

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Släpper vi in fler såna får vi bara problem i samhället. Muslimerna är ett hot"

-Ingmar Hulting, Socialdemokraterna

 

​​

”Om man är socialdemokrat, då tycker man att det är häftigt att betala skatt”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna