KCL#11: Kusfors | S-sanningen

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

Koncentrationsläger nr 11: Kusfors (1944-45)

Kusfors

- Sveriges största koncentrationsläger!

Koncentrationslägret Kusfors öppnade i oktober 1944 och var ett taggtrådsstängsel omgärdat barackläger bevakat av beväpnade vakter med strålkastare till sin hjälp. Lägret bestod av 100 byggnader som kunde inhysa 1500 fångar. Lägret avvecklades redan 15 februari 1945. Idag ligger en fotbollsplan och ett mindre nöjesfält på platsen och inga spår efter lägerverksamheten finns idag bevarat.

Kusfors var ett av de 14 slutna hemliga koncentrationsläger som socialstyrelsen lät uppföra på order av den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen. Majoriteten av dessa 14 läger var utplacerade mycket avsides så allmänheten inte kände till dem samt att det blev svårare för fångarna att rymma därifrån. Skillnaden mellan dessa 14 slutna förläggningar och de över 1000 övriga läger som fanns runt om i Sverige under kriget var att dessa 14 läger drevs av socialstyrelsen och var topphemliga och helt avskärmade från militären och försvaret. Samtliga 14 läger var omgärdade med stängsel, taggtråd och beväpnade vakter. Skillnaden var också att fångarna inte var militärer, desertörer eller krigsflyktingar utan hade bara vad staten ansåg felaktiga och farliga politiska åsikter. I början var det mestadels antinazister och kommunister som satt inspärrade, men allteftersom krigslyckan vände för vännen Hitler blev socialdemokraterna allt mer tvingade att lägga om politiken från deras nazivänliga politik till att blidka Stalins kommunister och mot slutet blev det istället nazister och antikommunister som satt i lägren, vilket ledde till kraftiga motsättningar mellan gamla och nya interner. Detta är berättelsen om ett av dessa 14 hemliga koncentrationsläger; Kusfors!

"Koncentrationslägret bestod av 100 byggnader"

När kriget bröt ut på nordkalotten mellan Nazityskland och Sovjetunionen förstod man snart att en strid ström av deserterande soldater skulle komma in i landets nordligaste delar. Man beslutade därför att bygga ett slutet interneringslägar av stora mått och valet föll på orten Kusfors 55 km nordväst om Skellefteå.

Kusfors koncentrationsläger var ett inhängnat vakt och taggtråds bevakat barackläger med strålkastare som huserade tyska desertörer. Det började i all hast byggas under hösten 1944 och lägret togs i bruk 17 oktober samma år. Detta blev platsen för det största interneringslägret för tyska desertörer i norra Sverige. Eftersom de flesta kom österifrån döptes plasten till "Pikku Helsinki", Lilla Helsingfors.

Då man inte visste hur länge eller hur hårda striderna på nordkalotten skulle bli tog man i ordentligt för att redan från start dimensionera lägret storskaligt. Dimensionerna på koncentrationslägret var imponerande: bland annat fanns här tjugofem 48-manna baracker och lägret var byggt att kunna inhysa 1500 fångar. När då första internerna kom i oktober 1944 bestod lägret av 75 byggnader och bara en månad senare av 100 byggnader.

Inget annat av de 13 svenska koncentrationslägren var i närhet av Kusfors dimensioner. Runt hela lägerområdet sattes ett 2 meter högt Gunnebo-

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

Intern på "Esplanaden" våren 1945. Lägergatan kantades av 20-mannabaracker.

Kusforslägrets chef Knut Larsson och husmor Nanna Sjöblom samt okänd.

1/8

stängsel med taggtråd upp och i varje hörn av läget fanns höga stolpar med starka strålkastare som under dygnets mörka timmar lyste upp områdena utmed stängslen. Men Kusfors blev varken fullbelagt eller långvarigt...

Det kom faktiskt "bara" 141 tyska soldater och läget avvecklades efter bara ett drygt fyra månader. De tyskar som placerades i Kusfors var direkta motståndare till nazismen och kriget. De var därför samtliga dödsdömda för att ha flytt från sin tjänstgöring på norra östfronten. Av denna anledning kan det tyckas märkligt att de internerades i ett hemligt slutet läger då de knappast hade en "felaktig" politisk åikt. Vid denna tid hade ju Sverige som bekant svängt från att stå på Hitlers sida till att nu stå på Stalins sida i kriget.

Av den dåtida lokalpressen framgår dock att det var svårt för en del svenskar att förstå att tyskar kunde vara antinazister. ”Tysk” hade i slutskedet av kriget blivit synonymt med ”nazist”. Att de tidigare tyska soldaterna i Kusfors inte ens alltid var tyskar gick också förlorat i den av fördomar präglade debatten. I de tyska styrkorna på Nordkalotten ingick tiotusentals tvångs enrollerade österrikare, tjecker, jugoslaver och fransmän. Detta avspeglade sig också i Kusfors.

Kusfors var tillsammans med Vägershult, Ingels, Axmar och Sörbyn de koncentrationsläger som tog emot desertörer från 1944. Man utsåg den "professionelle lägerchefen" Knut Larsson att leda lägret. Larsson hade tidigare varit ställföreträdande chef för koncentrationlägren i Långmora, Hälsingmo och Florsberg.

"Koncentrationslägret hade plats för 1500 fångar"

I Kusforslägret fanns enligt bevarade veckorapporter totalt 141 män som alltjämt ansåg vara nazister internerade under perioden 17 oktober 1944 fram till 15 februari 1945. Dagen efter lägrets öppnande anlände två tyska män från Tännäs i Funäsdalen och dagen därpå, den 19 oktober, internerades fyra tyska desertörer från Karlstad. Redan under de första veckorna förekom emellertid att några av de internerade kom från distrikt söder om Skellefteälven. Männen anlände oftast i grupper om några personer – i viss fall upp till sex eller åtta personer i varje grupp –under bevakning av beväpnad polis, från landsfiskalen i det distrikt där de först omhändertagits och förhörts. De kom från Kiruna, Övertorneå, Kalix, Haparanda eller Arjeplog.

Fördelen med Kusfors var att det låg avsides vilket medgav en hög grad av sekretess samtidigt låg lägret inte långt från Kusfors järnvägsstation. Hit kom de internerade med tåg och fördes sista biten till lägret med bil eller buss. Lägret hade sannoligt aldig förlags just hit om det inte funnits en järnvägsstation så pass nära.

De tyska desertörerna, som mest drygt 140 personer, inhystes i en del av det stora lägret som låg längst bort från huvudgrindarna. Hela lägret var inhägnat och bevakades av en vaktpost. Civila arbetare fanns inom lägret ännu ett par veckor in i december 1944 enligt förläggningsdirektör Knut Larsson. En jämn

Järnvägsstationen i Kusfors.

Stationshuset idag. Banvaktstugan i bakgrunden.

Ångloket B 1268 står uppställt vid den gamla järnvägsstationen i Kusfors.

Järnvägsstationen i Kusfors.

1/6

ström av fordon med olika slag av byggnadsmaterial gick hela tiden ut och in i lägret vilket ur säkerhetssynpunkt innebar vissa problem. Luciafirandet inom lägret i december 1944 kom även att bli ”taklagsfest” för de civila arbetare som var anställda av Arbetsmarknadskommissionen. En del av dessa arbetare var även inackorderade på förläggningen.

Vaktkonstapel Einar Björk ansökte och beviljades tjänstgöring som vaktkonstapel vid lägret i Kusfors hösten 1944 För honom var detta en god lösning då han föredrog arbetet på lägret i grannbyn i stället för den vanliga militära tjänstgöringen som merparten värnpliktiga kallades till under beredskapsåren. Björk –som var snickare- hade även varit med om att bygga upp lägret som uppfördes av Statens Arbetsmarknadskommission. Enligt anställdas

beskrivning av lägret var sjukstugan placerad utanför stängslet liksom lägerchefens bostad samt ett par personal- och bostadsbaracker. Tre kontors-baracker fanns emellertid innanför stängslet Samtliga bostadsbaracker var omålade och alltså grå till färgen medan personal- och kontorsbarackerna däremot var rödmålade De vaktkonstaplar som arbetade vid lägret var i huvudsak lokalt rekryterade. Dessa män hade, genom beslut av länsstyrelsen, erhållit förordnande som extra polismän. Vaktsysslorna innebar enligt Einar Björk ansvar för att inte någon bland de internerade avvek från lägret.

Tjänstgöringen omfattade dygnets alla timmar med vaktrundor enligt visst schema. Einar Björk berättar att personalen – sedan snön fallit – åkte skidor runt lägret varje natt. Dessa vaktrundor skulle genomföras varannan timme. Den mörka höst- och vinterperioden innebar fördelar för den som ville smita iväg från lägret, men snön underlättade vaktpersonalens arbete. Björk berättar att vid ett tillfälle hade ett par av de tyska männen smitit iväg för att besöka några flickor i byn Flarken. "-Vi behövde bara följa spåren i snön och åka efter och hämta dem!"

"Spionen i Kusforslägret"

Efter endast två veckor visade det sig att allt inte stod rätt till bland de då drygt 60 inskrivna männen på Kusforslägret. Av de sex män bland de tidigare internerade som kunnat lämna mer ingående beskrivningar om händelserna vid lägret i Kusfors, berättar två om en spion som fanns bland dem.

På lägret fanns, uppger G.M. ”en tysk förrädare som lämnade ut våra adresser i Tyskland". Detta stod klart när G.M. ungefär ett och ett halvt år efter vistelsen i Kusforslägret genom Röda Korset fick kontakt med sin mor i Tyskland. Modern berättade då att en SA-man ringt på dörren sent en kväll och överlämnat besked om sonens frånvaro från tjänsten. Enligt G.M. hade även anhöriga till hans vän Alfred Mikael Singerer fått motsvarande besök.

Även H.P. berättar om dessa händelser. Enligt honom fanns Gestapo inom lägret. Lägerledningen hade upptäckt det hela och informerade om att man hade en spion inom området. Denne man, som enligt H.P. arbetade på lägerbiblioteket inom området, överlämnades så småningom till polisen. Einar Björk berättar att en av de internerade tyska männen fördes i början av lägrets verksamhets period till rannsakningshäktet i Umeå. Mannen som var klart äldre än de övriga, drygt 40 år, hämtades under stort hemlighetsmakeri av polis. Den tyske mannen belades med handfängsel och fördes bort.

De av lägerledningen upprättade vecko rapporterna visar att det var endast en

Personal vid vaktkuren.

Kök 1, Kusforslägret, 1945.

Personal vid vaktkuren.

1/12

man som skrevs ut och lämnade lägret före års skiftet 1944/1 945. Denne man var den tyske medborgaren Hans Kues, född 1901, som kom till lägret tillsammans med den schweiziske medborgaren Johan Gamma från landsfiskalen i Haparanda. De båda skrevs in den 31 oktober 1944.

Kues, född i Sittersdorf i Österrike, var med sina 43 år betydligt äldre än de flesta övriga i lägret. Enligt bevarade arkivhandlingar skrev Kues den 2 november ett brev från sin placering i Kusfors och ansökte om att få återvända till Tyskland eftersom han som han uppgav, inte var desertör. Han hade
tillfångatagits vid Kemi i Finland och där vistats 13 dagar i krigsfångeläger innan han överfördes till sjukhus, varifrån han flydde till Sverige. Genom språkligt missförstånd skulle han av de svenska myndigheterna ha uppfattas som desertör. I förhörsprotokollet från Haparanda, daterat den 26 oktober, hade statspolis-konstapeln nämligen skrivit att Kues önskade stanna kvar i Sverige och arbeta till dess Österrike blev självständigt.

Kues’ brev vidarebefordrades av Kusfors lägerledning den 4 november till Utlänningskommissionen utan erinran. Den 14 november 1944 beslutade Utlänningskommissionen att Kues skulle utskrivas från förläggningen och överföras till Helsingborg. Han skulle där inställa sig hos den tyske konsuln för vidarebefordran till hemlandet. Kues utreste via Helsingborg den 18 november 1944. Enligt Kusforsförläggningens veckorapport skrevs Hans Kues ut den 16 november till länsstyrelsen i Malmöhus län. Möjligen var Kues placering i Kusfors en följd av språkliga missförstånd. Kues’ internering bland deserterade män från tyska krigsmakten kan då, av en ren tillfällighet, lett till att Kues utnyttjade situationen och lämnade uppgifter till den tyska underrättelsetjänsten.

Alternativt var huvudsyftet med Kues’ vistelse i Sverige att införskaffa uppgifter om de personer som fanns inskrivna i det svenska lägret vid Kusfors. Hur det faktiskt förhöll sig har, med det i Sverige tillgängliga arkivmaterialen, inte varit möjligt att vidare utröna. Den information som tidigare internerade vid lägret och vaktkonstapel Björk förmedlat visar emellertid att den deserterade och framförallt dennes familj i hemlandet befann sig i en mycket utsatt situation. Den statliga utredning om flyktingars behandling (SOU1946:36) som direkt efter krigsslutet kunde publicera sitt material, visar att det fanns kontakter även mellan svenska myndighetspersoner och den tyska underrättelsetjänsten. Vad gäller händelserna vid Kusforslägret finns dock inget som talar för att svenska myndighetspersoner medvetet skulle ha medverkat till det skedda. De bristande språkkunskaperna kan dock ha utnyttjats av tysk underrättelsetjänst. Att desertera kunde liknas vid ”att hoppa av dödgrävarens spade". Kues´syster hade skickat honom ett paket med fältpost men fått det tillbakasänt och stämplat: "Abwesenheit. Zum Tode verurteilt". (Frånvaro. Dömd till döden)

"Inte ett ord om taggtråd, strålkastare och beväpnade vakter..."

Laila Torvonen var en av de finska flyktingarna som flyttades till Kusforslägret våren 1945 när männen tömdes på lägret. När det stod klart att andra världskriget var slut i maj började de finska flyktingar som hade bott i läger runtom i norra Sverige förberedas för att återvända hem. Många fick bo på lägret i Kusfors innan de åkte vidare till Finland. I norra Finland, till exempel Rovaniemi, behövde det göras en återuppbyggnad av bostäder och därför var det flera som inte kunde återvända hem på ett bra tag. Laila Torvonen berättar:

"-Ett rykte om att vi skulle flyttas till Kusfors väckte naturligtvis missnöje. Till en början hade det knorrats för det var för trångt och svårt att anpassa sig till något nytt. Nu fanns det gott om plats då karlarna rest hem och man hade lärt känna befolkningen och kunde öka veckopengen med handarbete och ev. städning. Och när man kanske snart skulle få återvända till Finland vill man inte igen börja packa och ge sig iväg till nya och ovana förhållanden. Flyttningsordern kom i alla fall en dag. Det hjälpte inte, man fick börja packa ihop sina tillhörigheter och ställa om sig för flyttning för vilken i ordningen denna vinter visste man inte… Hela eftermiddagen har vi suttit på tåget. Vi har fördrivit tiden med att äta, tala om Umeå-tiden och fundera över hur det är på det nya lägret. Norrut bär det iväg i alla fall och alltså närmare hemmet – Finland. Tåget stannar vid ett litet samhälle Kusfors och ’Raather Matti’ är där och välkomnar oss. Han har kommit hit före oss. Sedan åker vi igen med bussar ett par km till lägret. Vi som redan vant oss vid stadslivet tycker att vi hamnar i ödemarken. Det skymmer redan. ”Titta, där lyser det, där är lägret!”

Allt som minner om Kusforslägret idag.

Kusforslägret är idag Bredsele Park.

Platsen idag där Sveriges största koncentrationsläger en gång låg.

Allt som minner om Kusforslägret idag.

1/3

Mitt inne i skogen står barackerna rad efter rad, dysterts gråa. Hög taggtråd omger hela lägret. Det känns som ett koncentrationsläger. Vi äro alldeles tysta och modlösa. Man kör oss som boskap – en massa, där det ej finns någon enskild individ. Först till kyrksalen där vi får lämna personuppgifter sedan till den stora matsalen där man förser en bricka åt oss med en tallrik potatissoppa, två bitar bröd och litet mjölk i en mugg. Utan att säga något äter vi. När vi ätit, förs vi till barackerna där vi nykomlingar blir betittade med annat än blida ögon. ”Här finns ju folk redan, inte behöver vi mera folk.” Vi drar täcket över örnen och man hör en djup suck. ”Tänk om vi ändå fått vara i Umeå.” Och redan vid två-tre tiden väcker kölden oss. Elden har slocknat i kaminen och inte känns det roligt att stiga upp och göra eld i kaminen igen, men det är så förtvivlat kallt. Slutligen får vi eld i kaminen igen och en ljuvlig värme sprider sig i hela baracken."

Kusfors lades ned som koncentrationsläger redan i februari 1945 och internerna överfördes till lägret i Sörbyn. Därefter hamnade baracklägret under försvarsmakten och civilförsvarets administration fram till 1969. Där Kusforslägret en gång låg, ligger idag en fotbollsplan och Bredsele Park med utedansbana. Undrar hur många danspar som vet att de trampar mark där Sveriges största koncentrationsläger en gång stod? En minnessten på området upplyser förvisso om lägertiden, men den berättar bara om att finska flyktingar fanns här. De ursprungliga lägerinvånarna, tyska soldater som deserterat, nämns inte med ett ord. Inte heller något om taggtråd, strålkastare och beväpnade vakter...

---------------------------------------------------------------

Idag finns ytterst lite text som beskriver och fotografier som visar hur lägret såg ut under krigsåren. Vi försöker kontinuerligt samla in information och utöka informationen om lägret i Kusfors. Har Du mer information om detta läger? Hur ser platsen ut idag? Har Du bilder, anekdoter, berättelser etc kontakta oss gärna!

kontakt@s-sanningen.com

// Anders Johansson.

Länkar:

(1940-1945)

(1942–1945)

(1942-1946)

(1943–1946)

(1944–1945)

(1944–1946)

(1944–1945)

(1945)

(1945–1946)

Långmora, Dalarna..................

Smedsbo, Dalarna.....................

Rengsjö, Hälsingland................

Ingels, Dalarna..........................

Hälsingmo, Hälsingland...........

Florsberg, (Annex till Hälsingmo).........

Säter, Dalarna............................

Sörbyn, Västerbotten................

Sunnerstaholm, Hälsingland..

Vägershult, Kronoberg............

Kusfors, Västerbotten...............

Axmar, Gästrikland...................

Ede, (Annex till Hälsingmo)...................

Tjörnarp, Höör, Skåne..............

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!