concrete-taupe.jpg

Järnmalmsexporten.
OBS: Denna artikel är just nu under rekonstruktion!

Narvik-Line-Iron-Ore-Train1.jpg

"Det var svensk malmexport som gjorde det möjligt för Adolf Hitler att starta andra världskriget"

Stämpel9.gif
Skärmklipp 2021-01-27 19.10.53.gif

 

Detta är historien om Sveriges järnmalmsexport till Nazityskland. Utan denna järnmalm hade Adolf Hitler aldrig kunnat bygga upp sin krigsmakt på så kort tid och sedan starta andra världskriget!

Lyssna:Järnmalmsexporten
00:00 / 28:22

 

Efter förlusten av första världskriget förbjöds tyskland att inneha en krigsmakt och känsliga varot till Tyskland reglerades i ett avtal som kom att kallas "Versaillesfreden". Syftet med "Versaillesfreden" var att omöjliggöra för tyskarna att starta ett nytt värlsdkrig. Men när Adolf Hitler kommer till makten 1933 börjar man importera enorma mängder järnmalm från Sverige. Järnmalm som i Krupp-koncernens smedjor blev till vapen. Den svenska järnmalmen förvandlades till stridsflygplan, slagskepp, ubåtar och stridsvagnar. Bara sex år senare den 1 september 1939 startar Hitler det andra världskriget. Han har då världens största och modernaste krigsmakt. Allt byggt av svenskt stål. Detta är berättelsen om den svenska exporten till Nazityskland av den svenska järnmalmen.

 

Först en kort tillbakablick på världshistorien:

Efter förlusten av ”Det stora kriget” (det krig vi idag kallar ”Första Världskriget”) tvingades Tyskland 1919 skriva under ett fredsavtal, den s.k.  ”Versaillesfreden”. Fredsavtalet ålade bland annat Tyskland att betala väldigt stora skadestånd i pengar och materiel till segermakterna. Tysklands krigsmakt reducerades kraftigt och landet fick avträda stora och viktiga landområden. Därtill tvingades Tyskland att ta på sig hela skulden för kriget. Tyskland var krossat, förnedrat och kränkt!

En skadad och stukad tysk soldat som deltog i ”Det Stora Kriget” vägrade acceptera det förnedrande fredsavtal som de tyska ledarna skrivit under. Soldaten kände sig sviken och tyska folket skulle inte behöva utstå detta förnedrande nederlag, ansåg han. Soldaten började kämpa politiskt, först inom det tyska socialdemokratiska arbetarpartiet men han insåg snart att de var för fega att stå upp för det tyska folket och mot Versaillesfreden. Han startade ett utbrytarparti från socialisterna med den skillnaden att detta parti skulle vägra följa Versaillesfreden och göra Tyskland och det tyska folket ärofyllda igen. Partiet namn var ”Nationalsozialistische Deutsche Arbeiterpartei” - NSDAP- idag kallat nazistpartiet och den stukade soldatens namn var Adolf Hitler!

images1OSHL73R.jpg

När Adolf Hitler kommer till makten börjades uppbyggnaden av Europas största och modernaste krigsmakt. Anledningen var enda sättet att bryta den för tyska folket så förnedrande Versaillesfreden.

Skärmklipp 2020-09-27 13.17.15.png

Adolf Hitler kommer till makten 1933 och började på rekordtid bygga upp det som skulle bli Europas största och modernaste krigsmakt. En av anledningarna var att Hitler ansåg krig var enda sättet att bryta den för tyska folket så förnedrande Versaillesfreden. Hamnar och varv började snabbt byggas ut. Enorma krigs- och vapenfabriker började byggas och en omfattande infrastrukturutbyggnad med stora motorvägar började anläggas kors och tvärs över hela det tyska riket. Alla förstod något farligt var på gång att hända. Nästa alla...

Hitler hade allt! Han hade folket med sig. Han hade arbetskraft och soldater. Han hade duktiga ingenjörer och konstruktörer. Men det fanns dock en mycket viktig pusselbit Hitler saknade. Den pusselbit som var helt avgörande för att kunna bygga upp Europas mäktigaste krigsmakt. För att bygga vapen behövs stål och stål får man från järnmalm, och just järnmalm var något Tyskland inte hade tillräckligt mycket av. Och den järnmalm man hade var inte av bra kvalitet. Något däremot grannen och den gode vännen i norr -Schweden- hade i överflöd! Och det bästa av allt: svensk järnmalm var av absolut bästa kvalitet!

"1"

 

Under åren 1933 fram till krigsutbrottet i september 1939 skeppades enorma mängder järnmalm från malmfälten i norra Sverige via järnväg till norska hamnstaden Narvik och därifrån vidare med fartyg till järnverken i Tyskland där krigsfartyg, slagskepp, U-båtar, kanoner, artilleripjäser, stridsvagnar och flygplan började massproduceras i en omfattning som Europa aldrig tidigare (eller senare) skådat. Förutom järnmalm exporterade Sverige i princip också alla kullager till Hitlertyskland, något som är nödvändigt i alla fordon och maskiner! Vi sålde 100 miljoner kullager varje år, vilka höll Hitlers krigsmaskin rullandes - bokstavligt talat!

Om man ska vinna ett krig måste man ha de bästa vapnen och då behövs järn och stål i enorma mängder, det visste Hitler. Hans planer för Det Tredje Rikets världsherravälde stod och föll med säker leverans av enorma mängder svensk järnmalm. Hitler var således helt beroende av säkra leveranser av järnmalm från Sverige till Tyskland. 

Socialdemokraterna i Sverige såg med stor beundran hur deras gode vän i Tyskland hade fått landet på fötter igen efter Det Stora Kriget och såg ingen anledning varför man inte skulle hjälpa Hitler och det tyska folket.

uxwhu7u1rxj11.png

Under den isfria tiden gick malmtransporterna med båt även från Luleå. Detta var en snabbare och säkrare väg under kriget men Narvik förblev den viktigaste hamnen.

Skärmklipp 2020-09-27 13.17.40.png

Detta var orsaken varför Hitler aldrig såg Sverige som en fiende eller att han aldrig behövde överväga en invasion. Hitler behandlade Sverige med silkesvantar under hela kriget och det handlade egentligen bara om en sak - järnmalmen. Hitler hade fullt förtroende för socialdemokraterna (och vice versa) och dessa vänskapsband var mycket tydliga och starka ända fram till dess att krigslyckan vände för Hitler hösten 1944…

För tyskarna var handeln med Sverige viktig. De viktigaste varorna som exporterades härifrån till Tyskland var stål och järnmalm. Den tyske industrimagnaten Fritz Thyssen konstaterade redan före kriget att det land som kontrollerade de svenska malmgruvorna skulle vinna den förestående storkonflikten. 213 Tillgång till malm av tillräckligt god kvalitet blev en förutsättning för att den tyska industrin skulle kunna möta kraven på en ständigt ökande produktion. Järnmalmen från Sverige var i det närmaste oumbärlig för tyskarna eftersom den var av god kvalitet med hög järnhalt och betydligt bättre än malmen från franska och tyska gruvor. Genom importen av malm från Sverige undvek tyskarna också andra problem som de hade i samband med den inhemska produktionen. Det rådde brist på arbetskraft i gruvorna och transportmöjligheterna var begränsade. Handeln med svenskarna inne­bar att de inte behövde ödsla tid på sådana bekymmer. Den viktigaste orsaken var ändå att den svenska malmen lämpade sig mycket väl för användning i vapenindustrin eftersom den innehöll så lite fosfor.214 Malmen med högre fosforhalt användes till att tillverka stål av annat slag som kunde användas inom andra delar av industrin. I slutet av 1930-talet producerade Sverige cirka 14 miljoner ton järnmalm per år vid de stora gruvorna i norra och mellersta Sverige. En betydande del av produktionen exporterades till Tyskland. 215 Det rådde föga tvivel om vad järnmalmen användes till. Tyskland rustade upp i ett tempo och en omfattning som saknade motstycke i modern tid. Leveranserna från Sverige användes till tillverkning av pansartorn, fartygsplåt, kanonrör och andra produkter som krävde hårda legeringar av stål. 216 Tyskland rustade sig inför det krig som de hade varnat för skulle komma. Svensk järnmalm bidrog till att göra detta möjligt. För Sveriges del var handeln ned Tyskland viktig. Särskilt importen av olja, koks, gödsel och kol var ,v vital betydelse. Det svenska näringslivets inställning var att hjulen kulle hållas i gång nästan oavsett vad som hände. Sverige kunde göra ffärer med alla. Så som de svenska företagen såg det, fanns det inga estriktioner för neutrala stater. 

Den svenska järnmalmsexporten var sedan 1927 reglerad i den s.k. Grängebergslagen, som föreskrev att exporten fick vara högst 10,5 miljoner ton per år. Efter Hitlers maktövertagande 1933 ökade Tysklands andel av kvoten från 1,5 miljoner ton till 5 miljoner ton. 90% av all importerad järnmalm för att kunna bygga upp Hitlers krigsmakt kom från Sverige! I princip skickade Sverige under den socialdemokratiska regeringen vapen och krigsmaterial direkt till Hitler! Allt visste vid denna tidpunkt - även socialdemokraterna- att järnmalmen slutligen blev till vapen!

I London insåg Winston Churchill tidigt problemet med den svenska järnmalmshandeln med Tyskland i händelse av man skulle hamna i konflikt med nazisterna. Winston Churchill varnar omvärldens ledare (även de svenska) vad som hände i Tyskland under Hitlers ledning. Man visste att något stort och oroväckande var i görningen men ingen lyssnade på Winston Churchill. Det blev ett ödesdigert misstag...

 

Hemma i Sverige bestod majoritetskoalition av Socialdemokraterna och Bondeförbundet (n.v. Centerpartiet) men inget av partierna såg något omoraliskt att fortsätta förse Hitler med den järnmalm alla visste han behövde för att bygga upp sin krigsmakt. Vid denna tidpunkt (1937–38) var alla länder och dess ledare klart medvetna att Hitler höll på bygga upp en världsledande krigsmakt. Ingen förstod dock allvaret, att all denna enorma vapenarsenal snart skulle användas mot dem. Ingen utom Winston Churchill…

Under mellankrigstiden var Sveriges handel med Tyskland 1/5 av Sveriges totala utrikeshandel. Under krigsåren blev Tyskland den dominerande handelspartnern. Handeln reglerades av årliga handelsavtal mellan länderna. De mest värdefulla exportprodukterna var skogsprodukter och cirka 10 miljoner ton järnmalm per år för vilket Sverige bland annat kunde köpa 3 miljoner ton koks och en 1 miljon ton kol per år, produkter som var oumbärliga för det svenska samhället.

I början av kriget 1940 täcktes 40 % av Tysklands järnmalmsbehov av svensk malm för att nästa år ha minskat till 25 %. Den årliga mängden malm var ungefär den samma fram till augusti 1944 då exporten upphörde helt. Det mesta av den svenska malmen hade hög fosforhalt och var därför oanvändbar i den tyska vapenproduktionen, men användes till bland annat fartygsplåt och järnvägsräls. Tyska beräkningar av landets järnmalmsbehov visar att Tyskland kunde klara sig utan den högfosforhaltiga malmen, men inte utan malmen med låg fosforhalt. Under kriget ökade andelen lågfosformalm från 10 % till 25 %. Malmen skeppades huvudsakligen från Luleå och Oxelösund men också andra svenska hamnar användes

Storleken på exporten av malm med låg fosforhalt ska dock inte överdrivas, huvuddelen av den svenska malmexporten bestod av fosforhaltiga kvaliteter som bara var lämpliga för framställning av ordinärt stål. Bara tio procent av den svenska järnmalmsproduktionen, i slutet av 1930-talet, stannade på hemmamarknaden. Den totala produktionen uppgick till cirka 14 miljoner ton, varav 90 procent exporterades och det mesta av exporten gick till Tyskland. De gruvföretag som dominerade, både i fråga om både produktion och export, var svenskägda TrafikAB GrängesbergOxelösund, med de stora gruvorna i Kiruna och Malmberget i nordligaste Sverige samt i Grängesberg i Mellansverige. Gruvorna i nordligaste Sverige ägdes till hälften av svenska staten, sedan år 1907. Av den totala malmbrytningen i landet svarade lapplandsgruvorna för drygt två tredjedelar, medan något mindre än en tredjedel bröts i Mellansverige. All malm från Kiruna och Gällivare gick på export. Av produktionen i Mellansverige exporterades drygt hälften. Av denna export stod Grängesbergsgruvan för ca en tredjedel, »bruksgruvor«, dvs. gruvor ägda av ett eller flera svenska järnbruk, för en tredjedel och tyskägda gruvor för den återstående tredjedelen. Tyskgruvornas malmproduktion gick nästan oavkortad på export. Under kriget svarade dessa tyskgruvor för ca tio procent av den svenska exporten. Tyskgruvorna var vare sig okända eller hemliga, utan samtiden uppfattade dem som en normal verksamhet. De drevs i form av svenska aktiebolag och produktionen redovisades offentligt i kalendrar och annat material.

"2"

 

Den 1 september 1939, angriper Hitler Polen och det andra världskriget är därmed ett faktum.

Det stod nu klart för alla vilken enorm krigsmakt Adolf Hitler på rekordtid byggt upp sedan han kommit till makten bara sex år tidigare. Allt tack vare den svenska järnmalmsexporten och kullagerexporten som socialdemokraterna och Bondeförbundet godkände under alla dessa mellankrigsår, trots varningar från omvärlden.

Fram till krigsutbrottet var Sverige och Frankrike de största leverantörerna av järnmalm till Tyskland.  Det första som händer efter krigsutbrottet är att alla länder stoppar malmexport till Tyskland - alla utom Sverige! Efter krigsförklaringarna stod Sverige som ensam storleverantör och sålde i snitt 10 MILJONER TON järnmalm varje år till Hitlers vapenfabriker.

Den högsta nivån var 1940 då 40 MILJONER TON järnmalm skeppades till nazisterna. Järnmalmen var, vilket är föga omtvistat, oerhört viktig för Tyskland - framförallt under de första krigsåren. Trots viss tysk inhemsk produktion av ganska dålig järnmalmskvalitet var man helt beroende av störningsfria leveranser från Sverige för att upprätthålla den tyska vapenproduktionen.

webANXSecretsRailwaySe1Ep4.jpg

Mitt under andra världskriget, 1940, säljer Sverige 40 miljoner ton järnmalm till Adolf Hitler och Nazityskland. Järnmalm som blir till vapen.

Skärmklipp 2020-09-27 13.18.00.png

När kriget nu var ett faktum blev det vanskligt för Hitler och Nazityskland att transportera järnmalmen från Sverige via Narvik. Båttransporten var lång och farlig. Stormar och hög sjö i Nordatlanten var en sak men det farligaste var de brittiska skepp och u-båtar som låg utmed norska kusten och sänkte transportfartygen.

När Hitler frågade den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen* om han fick använda Luleå och dess hamn som komplement till Narvik var det inga betänkligheter, socialdemokraterna uppfyllde självklart Hitlers önskan och nu kunde man skeppa malmen direkt från Luleå via Östersjön ner till Tyskland. En hälften så lång sträcka och betydligt säkrare från både stormar och angrepp. Än idag är det utraderat i vår historia att 203 svenska sjömän offrade livet under dessa malmtransporter då många fartyg torpederades av de allierades fartyg och u-båtar. Bara för att detta utfördes av vinnarmakterna får vi aldrig glömma bort dessa svenska sjömän som dödades!

Hitler visste naturligtvis att ett bombanfall mot Luleås hamn från de allierades sida skulle vara ett angrepp på ett ”neutralt” land vilket England aldrig skulle våga ge sig på. Luleå kunde därför ses som en säker hamn för Hitler. England/ Frankrike hade dock långtgående planer att spränga hamnen i Luleå i operation ”Sub-Artic”, och även hamnen i Oxelösund men detta misslyckades

Det fanns dock ett allvarligt bekymmer. Det gick inte transportera malmen från Luleå under vintermånaderna pga isen i Bottenviken. Dessutom började alierade och ryska u-båtar bli ett allt farligare hot i Östersjön. Därför var Hitler medveten om hur viktigt det var för kriget att de hade full kontroll över hamnen i Narvik och att man kunde säkerställa malmleveranserna utmed den norska kusten ner till järnverken i Tyskland. Bara sex månader efter Hitler startade andra världskriget invaderar och ockuperar Hitler Norge. Narvik var nu i Hitlers händer...

"Socialdemokraterna kunde mitt i ett brinnande och krigshärjat Europa fortsätta leverera järnmalm för Hitlers vapentillverkning samtidigt som man grundlurade de Allierade!" 

 

Winston Churchill var rasande och anklagade -med all rätt- Sverige för direkt medlöperi med Hitler och Nazityskland. Socialdemokraterna gjorde då ett simsalabim avtal i den högre dubbelmoraliska skolan. Genom att dra ner mängden järnmalm som exporterades till Tyskland från 10 miljoner ton till "bara" 7,5 miljoner ton lugnades de allierade, tillfreds med att den socialdemokratiskt ledda samlingsregeringen äntligen gett efter för påtryckningarna. Vad de Allierade inte visste, och inte kunde kontrollera, var att kvaliteten på järnmalmen hade förbättrats - nu utgjordes en mycket större andel av för tyskarna attraktiv lågfosformalm. Alla var nöjda och järnmalmstransporterna kunde fortsatta från Luleå och från Narvik. Winston Churchill var nöjd, Per-Albin Hanson var jättenöjd men nöjdast av dem alla var Adolf Hitler...

 

Socialdemokraterna kunde mitt i ett brinnande och krigshärjat Europa fortsätta leverera järnmalm för Hitlers vapentillverkning samtidigt som man grundlurade de Allierade! Faktum är att mitt under brinnande krig ökar regeringen järnmalmsexporten markant till Nazityskland!

 

I juni 1940 undantogs gruvarbetarna i Norrbotten från militärtjänstgöring för att istället fortsätta bryta malm till Adolf Hitler! Månaden därpå, juli 1940 skeppades 1,1 MILJONER TON malm från Luleås hamn! Detta rekord slogs inte förrän 1969. Inte ens när Hitler senare invaderade Frankrike och kom över deras gruvor i norr minskade den svenska malmexporten.

Tack vare den svenska järnmalmen kunde Adolf Hitler bl.a bygga: 49 777 stridsvagnar, 94 622 flygplan och 4 712 U-båtar.

"Mitt under andra världskriget exporterar Sverige över 50 miljoner ton järnmalm till den nazityska krigsindustrin" 

 

Bland de allierade betraktades de svenska råvaruleveranserna till den tyska krigsindustrin som det största sveket i kampen mot nazismen.

Det var denna handel som gjorde det möjligt för Nazityskland upprätthålla sin vapenproduktion och krigföring så länge. Sverige transporterade stora mängder järnmalm till Tyskland, och varje år fraktades hundratusentals ton malm söderut från svenska hamnar. Sverige blev på så vis delaktigt i tyskarnas ogärningar. Från maj 1941 till slutet av 1944 exporterade svenskarna över 50 miljoner ton järnmalm till den tyska krigsindustrin. Detta var helt avgörande för den nazityska vapentillverkning.

Den svenska malmen höll hög kvalitet och användes till bland annat kanoner, kulsprutor, stridsvagnar och flygplan. Trots att regeringen under stora delar av kriget kände till de flesta sidorna av det tyska rikets krigföring, ockupation, övergrepp, krigsförbrytelser, judedeportationer och andra krigsförbrytelser mot mänskligheten, fortsatte de att sälja denna viktiga råvara till Tyskland. Sverige bidrog på så vis till tyskarnas vapentillverkning och detta var väl känt bland de allierade.

I slutet av kriget sa en amerikansk diplomat att de tyska flygplanen som dödade amerikanska soldater, hade kunnat genomföra sina uppdrag tack vare Sverige! Detta skapade reaktioner internt i Utrikesdepartementet, som hävdar uttalandet var olämpligt och baserat på "amerikansk sentimentalitet" I diplomatiska kretsar omnämndes uttalandet som "något man bara inte säger". Sanningen svider som bekant...

Exporten av järnmalm var viktig för Sverige, även om den svenska regeringen visste att den bidrog till att hålla liv i kriget. Malmhandeln gav också landet möjlighet att köpa kol och koks som kunde användas till bränsle. Omständigheten att kolet kom från ockuperade områden i Polen och hämtades ut ur gruvorna av judiska slavarbetare, fick inte svenska regeringen att ändra på avtalsvillkoren.

"Utan den svenska järnmalmen skulle vår krigsindustri ha dött över en natt" 

Tyska flottans befälhavare, amiral Erich Raeder.

 

Sedan USA gått in i kriget fördes en allt hårdare linje av de allierade. 1943 förklarade amerikanarna att de inte ansåg Sverige hade något att frukta och därför borde hjälpa till förkorta kriget. Socialdemokraterna vägrade lyssna. Hitler var deras allierade vän, åtminstone så länge det gick bra för Nazityskland.

 

Först ett år senare i oktober 1944 ångade den sista malmbåten ut från Luleås hamn. Då hade Ardenneroffensiven i Belgien som var Hitlers sista desperata försök att bryta igenom de allierades linje på västfronten totalt misslyckats. Det stod nu klart utom allt rimligt tvivel att kamrat Hitler skulle förlora kriget!

 

Socialdemokraterna började snabbt sopa igen alla politiska spår av det goda samarbetet med Nazismen och började istället blidka kommunisten och massmördaren Josef Stalin.

Socialdemokraterna ville hellre ha ett gott samarbete med kommunisten Stalin än med de allierade västmakterna som aldrig var ett alternativ. Efter kriget sågs inte Sverige med blida ögon av västmakterna. Denna slagsida åt vänster som detta innebar för Sveriges del har vi än idag tydliga sår, mén och känningar av…

Z66.jpg

Tack vare den svenska järnmalmen kunde Adolf Hitler bl.a bygga: 49 777 stridsvagnar, 94 622 flygplan och 4 712 U-båtar.

Skärmklipp 2020-09-27 13.18.00.png

 

Den 8 maj 1945 kapitulerar Tyskland. Andra världskriget är över. Europa har åter fred.

Inget annat politiskt parti utanför Tysklands gränser möjliggjorde för andra världskriget så som Socialdemokraterna.

Inget annat parti matade Hitler med de nödvändiga resurser han var tvungen att ha för att starta och fortsätta andra världskriget. Inte ens när kriget startade 1939 och Hitler lade alla korten på bordet ville Socialdemokraterna stoppa Hitlers nödvändiga järnmalmsimport för sin vapentillverkning. Tvärtom så ÖKADE järnmalmsexporten till rekordnivåer! Kan nazistsamarbetet bli tydligare än så här?

 

Det är ändå märkligt att dagens politiker och historiker så ofta tar till harvärjan när järnmalmen kommer upp på tal. Varför är ämnet än idag fortfarande så känsligt? Om inte den gängse moralistiska bilden av feghet och egennytta ska tillåtas vara förhärskande måste en större diskussion komma till skott!

En tysk/engelsk studie i ämnet på 1980-talet fastslog att Hitler med all sannolikhet aldrig börjat invasionen av Polen 1939 om han inte haft tillgång till denna import av järn och stål. Man kom också fram till att Hitler omöjligt kunnat föra ett tvåfrontskrig under så lång tid och att andra världskriget med all sannolikhet slutat minst 1,5 år tidigare. Även engelska parlamentsledamöter har påstått att järnmalmshandeln förlängde kriget med minst 1,5 år, även om detta naturligtvis aldrig är något vi kommer få svar på. Hur många miljoners liv hade då besparats? Sverige var neutrala under kriget - men bara till Hitlers fördel. Vi var en indirekt del av kriget och allt detta på grund av det oansvariga och oanständiga partiet Socialdemokraterna!

Helt klart är alltså att Hitler aldrig kunnat bygga så mycket vapen, så snabbt, utan den svenska järnmalmsexporten som Socialdemokraterna godkände. Att exportera grundmaterial till ett land som inte är i krig är en sak men att man fortsatte -och dessutom ökade exporten- när världen stod i brand är -och förblir- oförlåtligt!

Hitler startade Andra världskriget men det var Socialdemokraterna som möjliggjorde det! Ingat annat parti än Socialdemokraterna har varit så delaktiga i Adolf Hitler och hans Nazityska planer på ett världsherravälde. Samma parti Socialdemokraterna idag kallar ”ett anständigt parti”. Samma parti som idag anklagar andra partier, som bildades 40 år efter nazismens fall, för att ha "nazistiska rötter".

 

hitler-ss-gettyimages-545721411.jpg

 

Hitler startade Andra världskriget men det var Socialdemokraterna som möjliggjorde det! Inget annat parti än Socialdemokraterna har varit så delaktiga i Adolf Hitler och hans Nazitysklands planer på ett världsherravälde.

Skärmklipp 2020-09-27 13.19.05.png

Bland de allierade betraktades de svenska råvaruleveranserna till den tyska krigsindustrin som det största sveket i kampen mot na­zismen. Det var denna handel som gjorde det möjligt för tyskarna att upprätthålla sin vapenproduktion och krigföring så länge. Sverige ex­porterade stora mängder järnmalm till Tyskland, och varje år fraktades hundratusentals ton malm söderut från svenska hamnar. Sverige blev på så vis delaktigt i tyskarnas ogärningar. Från maj 1941 till slutet av 1944 exporterade svenskarna närmare 50 miljoner ton järnmalm till den tyska rustningsindustrin. 246 Detta var helt avgörande för tyskarnas vapentillverkning. Den svenska malmen höll hög kvalitet och användes till bland annat kanoner, kulsprutor, stridsvagnar och flygplan. Järn­malmen kom från Kiruna och skeppades ut från Narvik.247 Trots att svenska myndigheter under stora delar av kriget med all sannolikhet kände till de flesta sidorna av det tyska rikets krigföring, ockupation, övergrepp, krigsförbrytelser, judedeportationer och andra krigsförbry­telser mot mänskligheten, fortsatte de att sälja denna viktiga råvara till Tyskland. Sverige bidrog på så vis till att tyskarnas vapentillverkning och detta var väl känt bland de allierade. 248 I slutet av kriget sade en amerikansk diplomat att de tyska flygplanen som dödade amerikanska soldater, hade kunnat genomföra sina uppdrag tack vare Sverige. Detta skapade reaktioner internt i Utrikesdepartementet, som hävdade att uttalandet var olämpligt och baserat på "amerikansk sentimentalitet".

I diplomatiska kretsar omnämndes uttalandet som något man "bara inte säger".

Exporten av järnmalm var viktig för Sverige, även om svenska myndigheter visste att den bidrog till att hålla liv i en terrorregim. Malmhandeln gav också landet möjlighet att köpa kol och koks som kunde användas till bränsle. 249 Omständigheten att kolet kom från ockuperade områden i Polen och hämtades ut ur gruvorna av slav­arbetare, fick inte svenskarna att ändra på avtalsvillkoren. Det viktigaste var att de fick värme i sina hus under de kalla krigsvintrarna.v'' 'yskland behövde inte hota svenskarna med vare sig invasion eller ckupation för att få till stånd ändringar i transportavtalen eller hjälp ied något annat. Det räckte med att påminna Sverige om vem som ar deras viktigaste handelspartner.v' Den svenska regeringen visste amtidigt att det fanns en rad fördelar med en regelbunden och stabil xport av järnmalm. Den gav både ekonomisk vinst och bidrog till att ålla Sverige utanför kriget. Tyskarna visste att det bästa för dem var tt låta svenskarna vara i fred så länge malmtransporterna fortsatte ::>m de skulle. Detta visste också den svenska försvarsledningen, och en gjorde vad den kunde för att stödja den förda handelspolitiken. )verbefälhavaren OlofThörnell påpekade att "så länge vi sålde malm lll dem, behövde de inte angripa oss".

Nästa gång Du hör partiledaren och hans socialister varna för nazism ska man komma ihåg att det var just hans eget nazivänliga parti som försåg Adolf Hitler och Nazityskland med all den järnmalm de behövde för att starta och driva andra världskriget...

XXX

https://popularhistoria.se/krig/andra-varldskriget/nazi-tysklands-svenska-gruvor

https://sverigesradio.se/artikel/6156360

chrome-extension://efaidnbmnnnibpcajpcglclefindmkaj/viewer.html?pdfurl=http%3A%2F%2Foru.diva-portal.org%2Fsmash%2Fget%2Fdiva2%3A228535%2FFULLTEXT01.pdf&c

Tveklöst medförde tyskt ägande av ett antal järnmalmsgruvor i Sverige att Nazityskland hade en alldeles särskild möjlighet till att utöva inflytande över en viktig del av svenskt näringsliv. Gruvorna som framförallt låg i Mellansverige var direkt ägda av tyska stålverk och levererade huvuddelen av den brutna malmen till sina ägare. Ända sedan sekelskiftet 1900 har malmen från svenska gruvor spelat en viktig roll för tysk stålindustri.2 Under 1930talets sista år svarade den svenska malmen för drygt 40 procent av konsumtionen i det dåvarande Tyskland. Under krigsåren 1941–1943 blev andelen lägre, drygt 25 procent, eftersom den inhemska produktionen ökade och då Tysklands råvarubas breddades genom tillgång till de så kallade minettmalmerna i Frankrike. I ton räknat låg ändå kvantiteterna från Sverige på ungefär samma nivå under kriget, som de hade gjort under 1930-talets senare del. Men för att förstå den svenska malmens betydelse för det krigförande Nazityskland räcker det inte med att se till kvantiteterna malm, i ton räknade. Den svenska malmen, som hade en ovanligt hög järnhalt, medförde möjligheter till optimeringar på flera områden för Tyskland. Järnmalmen från Sverige hade i allmänhet en järnhalt på 60–65 procent – det gäller även de produkter som levererades av tyskgruvorna – medan järninnehållet i de tyska och franska malmerna endast uppgick till hälften (ca 30 procent). Genom att utnyttja svensk malm med högt järninnehåll sparade de tyska stålverken även arbetskraft och masugnskapacitet vid malmens nedsmältning och den omfattande besparingen av kol och koks, som importen medförde, innebar också ett minskat behov av arbetskraft i kolgruvorna. Därmed vidgades två flaskhalsar, bristen på arbetskraft och dåligt fungerande transporter. Importen av svensk malm minskade dessutom behovet av framför allt inhemsk järnmalm med sämre kvalitet. Ytterligare en fördel med att använda svensk järnmalm var att vissa mer kvalificerade produkter, t ex inom krigsmaterieltillverkningen, krävde speciella malmkvaliteter med låg fosforhalt. Samtidigt som några av Tysklands tidigare leverantörer av dessa malmkvaliteter föll bort under kriget, kunde Sverige snarast öka sina. Storleken på exporten av malm med låg fosforhalt ska dock inte överdrivas, huvuddelen av den svenska malmexporten bestod av fosforhaltiga kvaliteter som bara var lämpliga för framställning av ordinärt stål. Bara tio procent av den svenska järnmalmsproduktionen, i slutet av 1930-talet, stannade på hemmamarknaden. Den totala produktionen uppgick till cirka 14 miljoner ton, varav 90 procent exporterades och det mesta av exporten gick till Tyskland. De gruvföretag som dominerade, både i fråga om både produktion och export, var svenskägda TrafikAB GrängesbergOxelösund, med de stora gruvorna i Kiruna och Malmberget i nordligaste Sverige samt i Grängesberg i Mellansverige. Gruvorna i nordligaste Sverige ägdes till hälften av svenska staten, sedan år 1907. Av den totala malmbrytningen i landet svarade lapplandsgruvorna för drygt två tredjedelar, medan något mindre än en tredjedel bröts i Mellansverige. All malm från Kiruna och Gällivare gick på export. Av produktionen i Mellansverige exporterades drygt hälften. Av denna export stod Grängesbergsgruvan för ca en tredjedel, »bruksgruvor«, dvs. gruvor ägda av ett eller flera svenska järnbruk, för en tredjedel och tyskägda gruvor för den återstående tredjedelen. Tyskgruvornas malmproduktion gick nästan oavkortad på export. Under kriget svarade dessa tyskgruvor för ca tio procent av den svenska exporten. Tyskgruvorna var vare sig okända eller hemliga, utan samtiden uppfattade dem som en normal verksamhet. De drevs i form av svenska aktiebolag och produktionen redovisades offentligt i kalendrar och annat material. Varför var då tyska stålverk verksamma med gruvdrift i Sverige? En viktig orsak var att malmmarknaden kännetecknades av stora variationer och stålverken ville säkra sin tillförsel, om det skulle uppstå brist på malm. Under åren närmast före andra världskriget förbättrades konjunkturen och malmpriserna steg, vilket bidrog till en ökad rädsla för malmbrist och gjorde att frågan om malmförsörjningen hettade till. Svensk Bergskalander 1936/37 gjorde följande notering:3 Järnkonsumtionen i världen är för närvarande enorm, såsom vanligen är fallet, när en högkonjunktur varat några år. Den forcerade upprustningen kräver även avsevärda kvantiteter stål…trots att järngruvorna på de flesta ställen arbeta för fullt, råder nu malmbrist...Europa får måhända med tiden ordna sin malmförsörjning på litet annorlunda sätt än vad som hittills varit fallet. De järnfattigare malmerna synas, trots ökade kostnader vid brytning och smältning, alltmer komma till användning, särskilt i Tyskland. Det var därför man i Tyskland startade brytning i egna, mycket järnfattiga gruvor. Mot denna bakgrund blir också det tyska intresset att förfoga över egna gruvor Sverige begripligt. Tyskgruvornas export, liksom hela den svenska järnmalmsexporten, var under kriget inordnad i ett större sammanhang. Omfattningen av den svensk-tyska handeln avtalades i förhandlingar mellan regeringsrepresentanter från de båda länderna, vilka inför varje nytt kalenderår möttes för att avtala kvantiteter och priser. Helt klart prioriterades importen i dessa förhandlingar, från svensk sida särskilt av kol och koks. Svensk järnmalm och tysk kol och koks utgjorde basen i handeln. I följande artikel undersöks dessa tyska investeringar i svenska gruvor. Frågor som blir belysta är bland andra: Hur stark var kopplingen mellan de tyska ägarna och verksamheten i Sverige? Hur skedde styrningen och kontrollen från tysk sida? Blev gruvorna förtyskade och spelade den nazistiska ideologin någon roll i verksamheten? Var investeringarna i Sverige ett utslag av tyska imperialistiska strävanden, en förberedelse till att integrera Sverige i ett tyskt ekonomiskt storrum, ett Grosswirtschaftsraum? Med krigsslutet ändrades förutsättningarna radikalt för de då närmast herrelösa tyskgruvorna. Hur hanterades denna situation? Vilka intressen gjorde sig gällande i detta läge? Bland tyskgruvorna hade Koskullskullegruvan i Norrbotten en alldeles särskild historia. Denna avvek så kraftigt från gruvorna i Mellansverige, att den ges en särskild framställning. malmhungern inför första världskriget  och mellankrigstidens lågkonjunktur Att tyska stålverk ägde egna gruvor i Sverige under andra världskriget var inget nytt fenomen. Även inför det första världskriget med den motsvarande starka malmkonjunkturen under dessa år, hade också en känsla av »malmhunger« uppstått, och de tyska stålverken gjorde sina första inbrytningar i den svenska gruvnäringen. Det intressanta här är att samma bevekelsegrunder och orsakssammanhang kan spåras vid det utländska intresset för svenska gruvor inför båda världskrigen. När det gäller förvärv av järnmalmsgruvor i Sverige, var 1900-talets första årtionde och åren fram till första världskriget en mycket aktiv period där man även spårade upp mindre gruvor i Mellansverige. Deltagare i denna offensiv var malmimporterande stålverk, såväl tyska som österrikiska men också engelska. Även vid denna tid gällde det för både grossister och malmkonsumenter att försöka jämna ut marknaden och framförallt undvika att bli utsatta för häftiga prishöjningar, under en högkonjunktur. Viktig var också, som nämnts, rädslan för en kommande malmbrist. De som inte var garderade med leveranser från egna gruvor riskerade att drabbas hårt.4 I Sverige fanns inga juridiska hinder för utländska förvärv av gruvor. Först 1916 kom en lagstiftning, som förbjöd utlänningar förvärva gruvegendom. En viktig teknisk nyhet som stegrade förvärvsintresset efter sekelskiftet 1900, var de nya anrikningsmetoderna. De medförde att även brytning av järnfattigare malm kunde bli lönsam, då malmen kunde vidareförädlas till högre järnhalt genom anrikning till slig och briketter. Innovationen medförde att gruvor, som tidigare betraktats som ointressanta, kunde bli värda att bryta År 1913 uppskattas de utlandsägda gruvornas andel av den totala produktionen till 13 procent av exporten, d v s en något högre andel än under andra världskriget. Huvuddelen (85 procent) av malmerna var – till skillnad från de gruvor, som ägdes av svenska bruk – fosforhaltiga och därmed inte lämpliga för svensk kvalitetstillverkning, utan för mer ordinärt stål.5 För det sista hela fredsåret, 1913, kan följande redovisning lämnas över utlandsägda gruvor i Sverige: Under mellankrigstiden inträdde däremot en svagare malmkonjunktur, där kriserna både i början av 1920-talet och i början av 1930-talet slog hårt mot den svenska gruvindustrin. Konjunkturavmattningen minskade det utländska intresset för järnfattiga gruvor i Sverige. Endast ett fåtal tyskgruvor drevs därför under mellankrigstiden och på sparlåga Vid de allra flesta gruvor lades driften ner och en del blev till och med vattenfyllda. Den maskinella utrustningen såldes, byggnader revs, anrikningsverken demolerades och arbetarstammen skingrades. Några mindre gruvor övergick i svensk ägo. Med de förbättrade konjunkturerna under 1930-talets senare hälft uppstod ett förnyat intresse för svenska gruvor, från tysk sida. Och ju närmare kriget kom desto mer stegrades intresset, på grund av rädslan för en kommande malmbrist. andra världskriget – tyska gruvföretag i mellansverige Lekombergsgruppen I den så kallade Lekombergsgruppen ingick ett antal gruvor, främst i Ludvikatrakten. Formellt bestod gruppen av ett antal fristående företag i aktiebolagsform. De hölls samman genom ett delvis gemensamt ägande, men också genom gemensam ledning och samdrift i olika avseenden. I allmänhet höll inte den brutna malmen från gruvorna i gruppen tillräckligt hög järnhalt för att vara lönsam, utan måste anrikas och säljas som slig. Den allra största delen av produktionen gick på export, eftersom malmen genom sin fosforhalt inte var lämpad för inhemsk kvalitetstillverkning. Ägare till dessa gruvor var ett antal stora tyska järnverk i Ruhr, tillsammans med den holländska malmagentfirman Wm H. Müller i Rotterdam. Det sammanlagda aktiekapitalet uppgick till 9 180 000 kr. Den viktigaste gruvan i Lekombergsgruppen var Blötberget nio km söder om Ludvika. Brytningen i Blötberget startade kring sekelskiftet 1900 av BergverksAB Vulcanus, ett bolag som vid starten ägdes av malmagenten Wm H. Müller i Rotterdam. Blötberget skilde sig från de övriga gruvorna i gruppen genom att huvuddelen av den fosforhaltiga malmen hade hög järnhalt, ca 60 procent, att den var användbar direkt, utan anrikning. År 1936 exporterades 240 000 ton malm över Oxelösund. Samma år arbetade 270 man vid gruvan. År 1927 överlät Müller 25 procent av aktierna i Vulcanus på vardera de båda stålverken Hoesch AG och Krupp i Ruhr samt på Rollo i Haag. Den senare firman var knuten till Gutehoffnungshütte – också det ett stålverk i Ruhr. Under lågkonjunkturen år 1932 måste aktieägarna gå in med ett tillskott av kapital, 3,4 miljoner kronor, för nedskrivning av aktiekapital och täckande av förlust. Vid det andra världskrigets slut uppgick bolagets skuld till de tyska aktieägarna till 4,3 miljoner kronor.6 Lekombergsgruvan vid Sörvik fem kilometer nordväst om Ludvika ägdes sedan år 1910 av Hoesch, som bildade GrufAB Lekomberg. Sedan Hoesch även blivit delägare i Vulcanus år 1927, förelåg dock möjligheter till viss samkörning mellan de båda bolagen. Dessutom bröt företaget under kriget malm i två mindre gruvor nära Håksberg, Sörvik och Källbotten, som höll fosforfattig malm, vilken transporterades till Lekomberget i linbanor. År 1936 bröts i Lekombergsgruvan 70 000 ton malm och anrikades 34 000 ton slig av 140 arbetare. Malmen skeppades över Gävle, Värtahamnen och Västerås. Stollberggruvan nordost om Ludvika hade under första världskriget förvärvats av Krupp men delades år 1927 mellan Krupp, Hoesch och Rollo. Transaktionen hängde samman med den tidigare uppdelningen av Vulcanus samma år och ökade möjligheterna till samarbete gruvorna emellan. Malmen från Stollberggruvan var tämligen järnfattig, och först under de allra sista åren av 1930-talet togs driften upp igen. I slutet av andra världskriget fick gruvan ett särskilt intresse genom sina bly- och zinkmalmsförekomster. Håksbergsgruvan strax norr om Ludvika med järnfattig och fosforrik malm ägdes sedan år 1937 ägd av Krupp, Hoesch och Gutehoffnungshütte. En nystart i de vattenfyllda gruvorna skedde år 1938, vilken uppenbarligen var ett led i den planerade samordningen och utvidgningen inom Lekombergsgruppen. Att utlänningar fick köpa Håksberg liksom Ickorrbotten (se nedan) berodde på att dessa gruvor redan före 1916 års lag varit i utländsk ägo och därmed fria att åter kunna förvärvas av utländska medborgare. Malmen från Håksberg exporterades över Gävle. År 1937 förvärvade de tyska stålverken också den mycket närbelägna Ickorrbottengruvan, som formellt blev ett dotterbolag till Lekomberg. I likhet med Håksberg gjordes en nystart i de vattenfyllda gruvorna år 1938. Håksberg, Ickorrbotten och Iviken utgör ett sammanhängande malmområde norr om Ludvika. Iviken förvärvades år 1937 av Hoesch, Krupp och Gutehoffnungshütte. Härmed kan man säga att slutstenen i bygget Lekombergsgruppen var på plats. Att gruvorna hade gemensamma ägare medförde möjligheter till samordnad drift och till vissa rationaliseringar. Vissa variationer mellan gruvornas malmtyper medförde också att de kunde komplettera varandra, vid skiftande efterfrågan. Man strävade mot en sammanlagd årsproduktion om ca 800 000 ton, men den kvantiteten uppnåddes endast år 1941. Vid dessa gruvor arbetade sammanlagt 1 350 personer i oktober år 1940. Att man inte förmådde öka produktionen under kriget berodde framför allt på att gruvarbetare blev inkallade till försvaret. Lekombergsgruppens produktion kunde därför inte motsvara gruvornas egentliga kapacitet.7 Den sammanlagda malmbrytningen kulminerade redan år 1941. För den största gruvan, Vulcanus, nåddes höjdpunkten redan år 1937, därefter gick produktionen nedåt. I en ekonomisk översikt från krigets senare del, som gjordes av en av ägarna; Fr. Krupp AG, förklaras den ringa brytningen främst med brist på arbetskraft men också som ett resultat av svensk ovilja att exportera malm vid den här tiden.8 Med tanke på det dåliga utgångsläget i slutet av 1930talet, med såväl nedlagda som vattenfyllda gruvor krävdes omfattande investeringar för att åter kunna starta brytningen. Bland annat byggdes moderna arbetarebostäder, den tekniska standarden i gruvorna höjdes och företagen bedömdes som väl underhållna och välskötta.9 Lekombergsgruppens huvudkontor låg i Håksberg och chef för dessa gruvor var den tyskfödda bergsingenjören Hermann Hennemann (1887–1957). Redan före första världskriget hade han på uppdrag av sin arbetsgivare gjort en resa till Sverige för att undersöka vissa gruvfyndigheter. I början av 1920 talet återvände han till Sverige, fick svenskt medborgarskap och blev chef för Lekomberg som då ägdes av Hoesch AG. Efterhand utvidgades hans uppdrag, genom samordningen av gruvföretagen. Hermann Hennemann identifierades starkt med Lekombergsgruppens gruvor, och ibland kallades företagsgruppen för »Hennemannkoncernen«. Stora Långvik med underbolag Den andra grupperingen av tyskgruvor i Mellansverige var Stora Långviksgruppen som under andra världskriget ägdes av den stora stålkoncernen Vereinigte Stahlwerke. Stora Långvik, som bildades år 1911, bröt malm i Intrångets gruvor i Garpenbergs socken, tolv kilometer nordost om Hedemora. Frånsett att gruvorna stod stilla under lågkonjunkturens år 1931–1934 hölls produktionen igång under mellankrigstiden, till skillnad från många andra tyskägda gruvor. Malmen var intressant från kvalitetssynpunkt med cirka 50 procent järn och låg fosforhalt. År 1936 hade gruvan 160 arbetare som bröt knappt 30 000 ton malm och anrikade drygt 50 000 ton slig. Fyndigheten vid Intrånget var däremot inte så stor och hade bara begränsade möjligheter till produktionsökning. Malmen skeppades över Värtan. Bolaget Stora Långvik ägde också några andra, mindre gruvor, exempelvis Nartorp i Östergötland, där viss brytning gjordes på 1920-talet. Den lilla, fattiga gruvan låg emellertid outnyttjad under andra världskriget. För att försöka öka Stora Långviks produktion tog bolaget på försök upp brytning i några mindre fyndigheter i Mellansverige, bland annat Askö i Södermanland. Slutligen ägde Stora Långvik 40 procent av aktierna i Taberg i Småland, som bildades år 1939 och började brytning år 1940. Gruvan hade legat obearbetad sedan sekelskiftet år 1900. Malmen kunde brytas i dagbrott sydväst och väst om toppen på berget. Järnhalten var låg, bara kring drygt 30 procent, ändå exporterades den som styckemalm till Tyskland.10 Vereinigte Stahlwerkes aktiekapital i Stora Långvik uppgick till 400 000 kronor. Moderbolaget fick göra ett flertal kapitaltillskott för avskrivningar och för att täcka förluster, som uppgick till 5,5 miljoner kronor efter kriget.11 Chef för Stora Långvik under större delen av kriget var Algot Goldkuhl (1879–1957), läkarson från Växjö och utbildad till bergsingenjör vid KTH. Efter praktik vid olika gruvor i Sverige och Kanada blev han år 1914 platschef i Nartorp och år 1928 blev han chef för Stora Långviks GruvAB. Övriga försök till tysk exploatering av svenska gruvor Under krigsåren förekom en otyglad och en, i backspegeln sett, märklig spekulation kring svenska gruvfyndigheter, utöver mer officiellt kända etableringar av tyskägda gruvor i Sverige. Uppgifter om frågan finns framförallt i Allmänna Säkerhetstjänstens arkiv.12 Inom denna hemliga polisorganisation var man mycket intresserad av att spåra upp och undersöka eventuella tyska intressen och förvärv av gruvor, till och med slagglager och varphögar, »som legat i århundraden på gruvbackarna«.13 Affärerna initierades oftast av svenskar som såg möjligheter att tjäna pengar på att sälja sina inmutningar till tyskarna, genom att inge orealistiska förhoppningar om gruvornas malmtillgångar. Materialet från Allmänna Säkerhetstjänsten är fullt av sådana rapporter. I dessa ärenden samarbetade tyska legationen i Stockholm med svenska och tyska affärsmän.14 Orsaken till att dessa aktiviteter i efterhand fått ett löjets skimmer, är det högst orealistiska i att försöka aktivera dessa skräpfyndigheter och i att Säkerhetstjänsten kunde ägna dem så stort intresse. Information om kommunikationen fick Säkerhetstjänsten framför allt genom att öppna, granska, registrera och fotografera försändelser från svenska företagare och privatpersoner till tyska spekulanter. Misstänksamheten hos Allmänna Säkerhetstjänsten berodde på »med vilken energi dessa affärer drivits från svensk sida. Man har icke lämnat någon möda osparad, då det gällt att finna en laglig form för de tyska intressenternas medverkan vid exploateringen av fyndigheterna.«15 Man kan också betrakta frågan ur ett tyskt maktpolitiskt perspektiv, där ekonomisk rationalitet fick ge vika för starkare politiska ambitioner. I en utredning inom Allmänna Säkerhetstjänsten hette det: Allteftersom tiden framskred och nya brev belyste dessa affärer blev det tydligt, att det här icke endast var fråga om enstaka gruvförvärv utan att de tyska strävandena måste betraktas som ett mera allmänt försök till infiltration av den svenska gruvnäringen. Uppgifter om möjliga brytningskvantiteter och malmens kvalitet, som lämnades till de tyska spekulanterna, var så gott som alltid starkt överdrivna. För att komma runt den svenska lagstiftningen, som förbjöd utländska gruvförvärv, skulle man anlita bulvaner. Det fanns också andra möjligheter att stärka inflytandet för utlänningar, t.ex. genom överenskommelse med inhemska aktieägare att mot hjälp med finansieringen sälja malmen till de utländska intressenterna eller bli agent för en längre period för gruvbolagets försäljning.17 Det var också vanligt med avtal om förskottsbetalningar för kommande leveranser.18 Både Goldkuhl i Stora Långvik och Hennemann i Lekombergsgruppen med deras stora kunskaper utnyttjades av sina huvudmän för att undersöka möjliga gruvförvärv. Allmänna Säkerhetstjänsten kunde utifrån Goldkuhls korrespondens, som »är många gånger svår att följa på grund av affärernas invecklade art« konstatera Goldkuhls »expansionssträvanden, vilka indirekt också befrämja den tyska kontrollen av svenska gruvor.«19 Allmänna Säkerhetstjänsten fann visserligen ingen anledning att gå in på Hennemanns offentliga verksamhet, som chef för Lekombergsgruppen, men konstaterade däremot att »Hennemann för sina huvudmäns räkning befattat sig med andra svenska gruvor, och därvid utnyttjat sin ställning i syfte att utvidga det tyska inflytandet inom den svenska gruvnäringen…och hans betydelse som stödjepunkt för en tysk expansion inom den tyska gruvnäringen torde icke kunna överskattas.«20 Hennemann uppgav själv, att han sedan år 1937 »direkt från Tyskland« fått 29 000 kr om året »såsom ersättning för bevakande av det tyska bolagets malmintressen i Skandinavien«.21 Inte ett enda av fallen om erbjudanden att förvärva gruvor, som Allmänna Säkerhetstjänsten undersökte ledde till att någon ny gruva tog upp brytning och inledde malmexport till Tyskland. En lönsam investering? En utgångspunkt för bedömningen av en gruvas eventuella lönsamhet är förutom storleken järnmalmens kvalitet, främst med avseende på järninnehåll. Tyskgruvorna var i allmänhet järnfattiga och egentligen bara brytvärda under en högkonjunktur. När det gäller de tyska stålföretagens förvärv av gruvor, var det uppenbarligen därför inte främst för att få god avkastning på det nedlagda kapitalet som investeringarna gjordes. Det ser ut som om tryggheten i försörjningen av malm var viktigare än ett eventuellt överskott av verksamheten. Omvänt kan sägas, att en garanterad avsättning av den brutna malmen var en förutsättning för fortsatt drift vid gruvorna. När brytningen återupptogs i slutet av 1930-talet, var tyskgruvorna i allmänhet nedkörda och krävde omfattande nyinvesteringar. »Högst avsevärda belopp« investerades i teknisk utrustning, maskinpark och arbetarbostäder. Summan för tyska investeringar i Lekombergsgruppens gruvor har uppskattats till 40–50 miljoner kronor.22 Detta kan jämföras med det slutgiltiga priset – dessutom i ett betydligt sämre penningvärde – 7,9 miljoner som slutligen betalades för dessa gruvor. En värdering, som gjordes våren 1946 av bolagen fick som resultat att frånsett Vulcanus (Blötberget) hade ingen av dessa gruvor något egentligt värde. Skuldsidan dominerade fullständigt, då de tyska ägarna plöjt ned stora belopp. I en senare utredning angavs Stora Långviks skuld – utöver aktiekapitalet om 400 000 kr – till Vereinigte Stahlwerke uppgå till 5,1 milj. kr.24 En kännare har uppskattat tyskarnas totala investering till cirka 80 miljoner kronor, »en kapitalförstöring av rent förbluffande omfattning«.25 Dessa investeringar hade gjorts för en planering på mycket lång sikt – inte för att få igång någon kortsiktig brytning för att tömma gruvorna. Bolagen redovisade regelmässigt förluster. Hennemann sammanfattade år 1946:26 »Mot bakgrunden av driftens inriktning på lång sikt torde vidare bedömas det faktum, att Lekombergsgruppens företag aldrig lämnat sina nuvarande aktieägare någon utdelning...Lekombergsgruppen har av sina intressenter väl krävt kapitaltillskott i olika former i och för uppbyggnaden av företagen till deras nuvarande skick, men hittills inte lämnat den avkastning på det nedlagda kapitalet, som intressenterna beräknat att med tiden kunna erhålla.« Relationer till de tyska ägarna Den alldeles övervägande delen av den brutna malmen exporterades till de tyska ägarna. Vad gäller tysk kontroll skickades rutinartade, månatliga rapporter beträffande produktion och ekonomi, till ägarna. De tyska ägarna hade visserligen en egen styrelseledamot i bolagen, men närvaron på styrelsemöten och bolagsstämmor var inte särskilt frekvent – ägarna i Lekombergsgruppen representerades av Hennemann.27 I Stora Långviks styrelse fanns ingen representant för ägaren Vereinigte Stahlwerke. Tyska legationen i Stockholm rapporterade däremot flitigt till Berlin om både stort och smått från den svenska gruvnäringen. Den tyska handelsattachén besökte även flera tyskägda gruvor i Ludvikatrakten.28 Alla gruvföretag – svenska som tyskägda – var underordnade de övergripande, årliga tysk-svenska handelsavtalen.29 Inga förmåner tillförsäkrades de tyska ägarna på grund av deras aktieinnehav. De tog inte heller ut någon vinst vid sina köp av malm, utan betalade marknadspris: »Vid jämförelse med från annat svenskt gruvbolag erhållen prisuppgift har ingen anmärkningsvärd avvikelse kunnat konstateras« noterades det i Flyktkapitalbyråns senare granskning.30 I stället blev stora kapitaltillskott från Tyskland nödvändiga. Endast i undantagsfall betalades viss ränta på lånen, och ingen utdelning skedde på aktiekapitalet. Av vissa promemorior från Hennemann framgår att de tyskägda företagen uppenbarligen hade stora friheter att fatta beslut, att de var oberoende av sina ägare, att ägarna inte tillskansade sig några förmåner och att gruvbolagen i princip fick sälja till vem man ville:31 I detta sammanhang bör framhållas att bolagen varit fullt oberoende av intressenterna i sin försäljningspolitik. Dessa hava sålunda erlagt gällande marknadspris för malmen… Ledningen har även i övrigt haft fria händer att planlägga driften och samarbetet mellan företagen, vilket varit till stor fördel för deras utveckling. Efter kriget gjordes undersökningar inom Flyktkapitalbyrån rörande »Eventuella utbetalningar för tysk underrättelsetjänst eller dylikt«. Några anmärkningar beträffande exempelvis spioneri eller annan olaglig verksamhet kunde över huvud inte påvisas vid någon enda av gruvorna.32 Någon »förtyskning« eller nazifiering av bolagen synes inte ha förekommit. De agerade som svenska företag i en normal svensk miljö. Det förekom inte heller någon rovdrift vid dessa gruvor, även om exporten var betydande i förhållande till gruvornas storlek.33 Svenska statsmaktens fullständiga kontroll över malmexporten omöjliggjorde sådana försök. Ett annat skäl till att gruvorna inte kunde öka sin brytning särskilt mycket var bristen på arbetskraft, särskilt den yrkesskickliga. Relationer till facket Den internationella efterfrågan på malm medförde att gruvarbetarna vid exportgruvor var bättre betalda än arbetare vid bruksgruvorna, eftersom svenska bruk inte tyckte att de kunde betala lika bra för sin egen malm.34 Av fackligt material från gruvarbetareförbundet framkommer inga särskilda aktioner eller synpunkter från anställda vid tyskgruvorna.35 Den socialdemokratiskt ledda gruvfackliga verksamheten var helt solidarisk med regeringens politik, inklusive den omfattande malmexporten till Tyskland.36 Protester och begäran om blockad av malmexporten till »fascistiska stater« kom i stället från syndikalistiska organisationer inom gruvfacket som våren 1938 sände följande skivelse till bland andra LO:37 Vi representanter för de syndikalistiskt organiserade gruvarbetarna vid elva malmexportfält, rikta en flammande maning till de reformistiskt organiserade gruvarbetarna att gemensamt med oss se till, att malmexporten från Sverige till de nazistiska staterna förhindras. Vi är fullt medvetna om, att vi därmed träffa oss själva genom driftsinställelser och arbetslöshet, men dessa offer måste tagas för att därmed bidraga till att förhindra att mänskligheten indrages i ett nytt världskrig. Förbundsstyrelsen för Gruvfacket lade skrivelsen »till handlingarna«.38 Den socialdemokratiska pressen var enstämmigt negativ till förslaget och bedömde det som alltför verklighetsfrämmande för att kunna lyckas. Låt Hitler betala om han vill ha malmen Dilemmat var, att det starka behovet av svensk malm skapade efterfrågan på arbetare, vilket ökade möjligheterna till höjda löner. »En underlig form av dubbelmoral hängde över alla diskussioner kring löner, arbetsvillkor och bolagets ekonomi« står det i en historik över Gruvs Avdelning 1.39 I samma historik talas emellertid också om en lokal bojkott av tyska varor i Grängesberg, vilket visar att arbetarrörelsen var splittrad i frågan.40 Samtidigt som många tog starkt avstånd från nazismen, medverkade man till en kraftfull export: »Vill Hitler ha Grängesbergs malm, ska han också betala för den.«41 Krigsslut och efterkrigsår Under krigets senare del pressades svenska regeringen av de allierade att begränsa exporten av järnmalm till Tyskland. För år 1944 blev den avtalade kvantiteten sju miljoner ton som ska jämföras med de tio miljoner ton, som var tidigare års avtalade kvantiteter. Genom fortsatta allierade påtryckningar kom exporten under år 1944 i själva verket att stanna vid 4,5 miljoner ton. Under det följande året blev situationen ännu värre för den svenska gruvindustrin. Tyskland var då borta som mottagare av svensk malm. År 1945 exporterades bara 1,2 miljoner ton, varav en obetydlig del från tyskgruvorna. Framtiden för de tidigare tyskgruvorna var både oviss och mörk. Permitteringar verkställdes och arbetslösheten bland gruvarbetare blev allvarlig.42 Viss försäljning av malmen till svenska järnverk förekom emellertid och under de följande åren ökade den svenska exporten av järnmalm återigen. Åren kring och efter 1950 blev framgångsrika år för svensk gruvindustri. Till följd av minskad efterfrågan och kaos i Tyskland blev tyskgruvornas situation allt mer oklar. Företagen sattes på de allierades »svarta lista«.43 Sommaren 1944 hävdade de allierade en skyldighet för de neutrala länderna att omhänderta och kontrollera tyska tillgångar och utlämna dessa till de allierade. De dubbla syftet var att krossa Tyskland som industriell stormakt och utnyttja de tyska utlandstillgångarna som delbetalning för skadeståndskraven på Tyskland. En ny myndighet, Flyktkapitalbyrån, blev svenska regeringens motdrag mot de allierades krav. Myndigheten skulle kontrollera och administrera de tyska tillgångarna i Sverige.44 Genom Flyktkapitalbyrån ställdes i december år 1945 de tyskägda gruvorna under offentlig administration och statliga ämbetsmän övertog bolagens ledning och fick stora befogenheter.Genom Flyktkapitalbyrån påbörjades en planering för avveckling men det tog flera år innan en försäljning av tyskgruvorna genomfördes. En lång rad utredningar och utvärderingar av lönsamhet, soliditet och likviditet genomfördes av experter – allt mot bakgrund av den lamslagna malmförsäljningen, som särskilt drabbade de små exportgruvorna. Situationen präglades av de ovissa framtidsutsikterna Tyskgruvekommittén I de dåliga malmkonjunkturerna var det inget gynnsamt läge att försöka sälja dessa gruvor, men efter hand förbättrades läget. Vissa järnverk anmälde intresse, och från statens sida tillsattes sommaren 1948 en Tyskgruvekommitté, som skulle utreda förutsättningarna för ett eventuellt statligt förvärv av gruvorna. Efter hand svalnade intresset hos de privata spekulanterna. Även inom Tyskgruvekommittén förekom skilda meningar om det meningsfulla i en fortsatt drift av gruvorna.45 Gruvornas historia var ju inte särskilt uppmuntrande. Man visste ju, att dessa gruvor genom sin begränsade storlek och malmens låga järninnehåll låg på marginalen till lönsamhet eller snarast under. Dessutom måste en ny ägare vara beredd att ta på sig vissa förpliktelser i socialt avseende gentemot anställda vid gruvorna.46 Med de förbättrade malmkonjunkturerna föreslog dock Tyskgruvekommittén till slut ett värde på tolv miljoner kronor och att ett aktiebolag skulle bildas med svenska staten som ägare.47 År 1950 föreslog också regeringen ett statligt ägt aktiebolag för Håksberg, Lekomberg, Stollberg, Stora Långvik, Stark för 9,3 miljoner kronor, men prutat till 7,9 miljoner vid tillträdet den 1 april år 1950. Gruvorna skulle fortsättningsvis hålla ihop som en enhet, d v s samma tanke Hennemann tidigare ivrat för. Den 1 april år 1950 bildades AB Statsgruvor och dess förste VD blev den tyskfödde Hermann Hennemann, tidigare chef för Lekombergsgruppen. Stora Långviks aktieinnehav i Taberg såldes till de övriga svenska aktieinnehavarna.48 Inte heller Vulcanus med Blötberget, den mest värdefulla av tyskgruvorna i Mellansverige, följde med i övergången till Statsgruvor utan förvärvades av Stora Kopparberg.

// Blenda W Thor.

  • 4F
  • 4I

 

   Källa:   

”Slaget om Nordkalotten” (2001) av Lars Gyllenhaal.

”Tyskar och allierade i Sverige” (2011) av Lars Gyllenhaal.

Sveriges tyskgruvor (2007) av Martin Fritz

* (Samlingsregeringen 1939-1945 var en frivillig inbjudan koalition från Socialdemokraterna till Bondeförbundet (nv Centerpartiet), Folkpartiet (nv Liberalerna) och Högern (nv Moderaterna) . Det var dock Socialdemokraterna som ledde regeringen och hade majoritetsmandat med 53,8%. Man hade också de viktigaste posterna som tex statsminister-, försvarsminister-, socialminister-, finansminister-, handelsministerposten. Mellan 1939-45 röstades inte ett enda riksdagsförslag ned, som gällde kriget, som kom från Socialdemokraterna) Samlingsregeringen var därmed ett sätt för Socialdemokraterna att behålla makten men ha någon att skylla sina misstag på. Många använder än idag samlingsregeringen som en ursäkt för det som hände under kriget men på vilket sätt fråntas ansvarsfrågan av Socialdemokraternas pga detta?

 

Tack för Ditt bidrag!

" Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan"

- Per Albin Hansson, Socialdemokraterna.

"Sverige har aldrig varit tryggare än nu"

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

"Jag ska skära av dig dina bröst och steka dem i smör. Du ska dö din hora"

-Marcus Arnesson, Socialdemokraterna

Rashygienen ställer inte som sitt mål att hetsa raserna till strid mot varandra utan att tillvarataga vad som är det bästa inom var och en av dem och förhindra uppkomsten av skadliga kombinationer … att den nordiska rasen är värdefullare än den nergroida har åtskilligt fog för sig – dess insats för världskulturen är obestridligen större – men negerrasen är anpassad efter sina naturliga levnadsomständigheter liksom den nordiska efter sina

-Allan Vougt, Socialdemokraterna

”Det vore roligt om Sverige med sina välskötta och slumfria städer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement”

-Ulla Lindström, Socialdemokraterna

”När Afrikaner säger att Svenska tjejer får skylla sig själva om de blir våldtagna, för att dom är så lättklädda. Är det ok att köra över en neger om det är mörkt ute?”.

-Fredrik Norén, Socialdemokraterna

"Ska fan döda SDU när de kommer till Växjö /Skjut en snut rakt i fejjjjan"

- Jonatan Bengtsson, Socialdemokraterna

"Precis som Sovjetunionens kommunistiska parti stärktes under Josef Stalin, precis som Kinas kommunistiska parti stärktes under Mao Zedong, kommer vår rörelse att stärkas under den kampvilliga distriktsstyrelsen."

- SSU Södra Älvsborg

 

"Är det rätt att bomba Afghanistan och lemlästa barn, kvinnor och andra oskyldiga?

- Ja, det tycker jag. I alla krig dör civila; det är som om folk glömmer bort det mellan varven, att bomber är något tekniskt"

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

"Funderar på om jag ska göra honom till valack först innan skottet kommer."

- Denise Nordström, Socialdemokraterna

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

-Per Albin Hansson

”Svenskarna måste integreras i det nya mångkulturella Sverige, det gamla Sverige kommer aldrig tillbaka”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

."Ja, ett riktigt pack är vad de är (...) Skicka dem med bananbåt dit de kom ifrån"

-Rickard Almqvist, Socialdemokraterna

”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet.”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

”Hur vågar Jimmie Åkesson kritisera en 16-årig flicka vars idèer skulle innebära att vi går tillbaka till stenåldern”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

” Jag ser inget problem om svenskarna dör ut”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

 

”Våra problem beror inte på invandrarna utan på de äldre svenskarna”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

 

”Jag är en stolt manshatare, för ni är äckliga varelser som lever på vår jord” 

Marwa Karim, Socialdemokraterna

”Sverige behöver en muslimsk helgdag”

Carin Jämtin, Socialdemokraterna

”Vi kommer aldrig kritisera islam, den religion vi hyser störst respekt för”

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

”Vi skulle inte ens samarbeta med Sd för att rädda landet”

Magdalena Andersson, Socialdemokraterna

”De blir en förtjänst för samhället lite längre fram” 

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

"Nu får det vara slut på alla bögfrågor”

Jan O Karlsson, Socialdemokraterna

”I.. på Medelhavet har nyss dött flera hundra människor, tusen människor har dött och vi har många döda som försöker fly”

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet”

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Men, så hyggligt… Jävla skithög”.

-Marita Ulvskog, Socialdemokraterna

 

"Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda, det är en realitet att försörjningskvoten riskerar att bli ett problem”

-Per Nuder, Socialdemokraterna

 

”Nominera Adolf Hitler till Nobels fredspris”

E-rik Brandt, Socialdemokraterna

 

”Islamska regler är viktigare än svenska regler”

-Imad Omairat, Socialdemokraterna

 

"Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort"

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Släpper vi in fler såna får vi bara problem i samhället. Muslimerna är ett hot"

-Ingmar Hulting, Socialdemokraterna

"Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige"

-Per Albin Hansson

 

 

”Någon gång kanske vi hamnar i minoritet, och försvarar vi då muslimernas rätt, ja då går vi lite tryggare”

-Jens Orback, Socialdemokraterna

”Om man är socialdemokrat, då tycker man att det är häftigt att betala skatt”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

"Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige"

-Per Albin Hansson, Socialdemokraterna

”Någon gång kanske vi hamnar i minoritet, och försvarar vi då muslimernas rätt, ja då går vi lite tryggare”

-Jens Orback, Socialdemokraterna

"Är det rätt att bomba Afghanistan och lemlästa barn, kvinnor och andra oskyldiga?

- Ja, det tycker jag. I alla krig dör civila; det är som om folk glömmer bort det mellan varven, att bomber är något tekniskt"

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

"Funderar på om jag ska göra honom till valack först innan skottet kommer."

- Denise Nordström, Socialdemokraterna

”När Afrikaner säger att Svenska tjejer får skylla sig själva om de blir våldtagna, för att dom är så lättklädda. Är det ok att köra över en neger om det är mörkt ute?”.

-Fredrik Norén, Socialdemokraterna

"Ska fan döda SDU när de kommer till Växjö /Skjut en snut rakt i fejjjjan"

- Jonatan Bengtsson, Socialdemokraterna

 

" Hemmets grundval är gemensamheten och samkänslan"

- Per Albin Hansson, Socialdemokraterna.

"Sverige har aldrig varit tryggare än nu"

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

"Jag ska skära av dig dina bröst och steka dem i smör. Du ska dö din hora"

-Marcus Arnesson, Socialdemokraterna

”Rashygienen ställer inte som sitt mål att hetsa raserna till strid mot varandra utan att tillvarataga vad som är det bästa inom var och en av dem och förhindra uppkomsten av skadliga kombinationer … att den nordiska rasen är värdefullare än den nergroida har åtskilligt fog för sig – dess insats för världskulturen är obestridligen större – men negerrasen är anpassad efter sina naturliga levnadsomständigheter liksom den nordiska efter sina”

-Allan Vougt, Socialdemokraterna

”Det vore roligt om Sverige med sina välskötta och slumfria städer och sin ovanligt enhetliga och välbalanserade befolkning även i framtiden skulle komma att bebos av våra efterkommande utan alltför våldsam uppblandning av främmande folkelement”

-Ulla Lindström, Socialdemokraterna

​​

"Precis som Sovjetunionens kommunistiska parti stärktes under Josef Stalin, precis som Kinas kommunistiska parti stärktes under Mao Zedong, kommer vår rörelse att stärkas under den kampvilliga distriktsstyrelsen."

- SSU Södra Älvsborg

”Det goda hemmet känner icke till några privilegierade eller tillbakasatta, inga kelgrisar och inga styvbarn. Där ser icke den ene ner på den andre. Där försöker ingen skaffas sig fördel på andras bekostnad, den starke trycker icke ner och plundrar den svage, I det goda hemmet råder likhet, omtanke, samarbete, hjälpsamhet.”

-Per Albin Hansson

”Svenskarna måste integreras i det nya mångkulturella Sverige, det gamla Sverige kommer aldrig tillbaka”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna

."Ja, ett riktigt pack är vad de är (...) Skicka dem med bananbåt dit de kom ifrån"

-Rickard Almqvist, Socialdemokraterna

 

”Om två lika meriterade personer söker jobb på en arbetsplats med få invandrare ska den som heter Mohammed få jobbet.”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

 

”Hur vågar Jimmie Åkesson kritisera en 16-årig flicka vars idèer skulle innebära att vi går tillbaka till stenåldern”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

” Jag ser inget problem om svenskarna dör ut”

Mona Sahlin, Socialdemokraterna

 

”Våra problem beror inte på invandrarna utan på de äldre svenskarna”

Annika Strandhäll, Socialdemokraterna

”Jag är en stolt manshatare, för ni är äckliga varelser som lever på vår jord” 

Marwa Karim, Socialdemokraterna

 

”Sverige behöver en muslimsk helgdag”

Carin Jämtin, Socialdemokraterna

 

”Vi kommer aldrig kritisera islam, den religion vi hyser störst respekt för”

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

”Vi skulle inte ens samarbeta med Sd för att rädda landet”

Magdalena Andersson, Socialdemokraterna

 

”De blir en förtjänst för samhället lite längre fram” 

Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

"Nu får det vara slut på alla bögfrågor”

Jan O Karlsson, Socialdemokraterna

 

”I.. på Medelhavet har nyss dött flera hundra människor, tusen människor har dött och vi har många döda som försöker fly”

-Stefan Löfven, Socialdemokraterna

 

”För mig är det oerhört slående vad politisk stabilitet betyder för ekonomisk utveckling när man ser det kinesiska exemplet”

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Men, så hyggligt… Jävla skithög”.

-Marita Ulvskog, Socialdemokraterna

 

"Detta köttberg av 40-talister som vi 60-talister ska föda, det är en realitet att försörjningskvoten riskerar att bli ett problem”

-Per Nuder, Socialdemokraterna

 

”Nominera Adolf Hitler till Nobels fredspris”

E-rik Brandt, Socialdemokraterna

 

”Islamska regler är viktigare än svenska regler”

-Imad Omairat, Socialdemokraterna

 

"Jag är säker på att det vi gjort inte kommer att vara populärt om 20 år när de som går i pension ser vad vi gjort"

-Göran Persson, Socialdemokraterna

 

"Släpper vi in fler såna får vi bara problem i samhället. Muslimerna är ett hot"

-Ingmar Hulting, Socialdemokraterna

 

​​

”Om man är socialdemokrat, då tycker man att det är häftigt att betala skatt”

-Mona Sahlin, Socialdemokraterna