Vipeholmsexperimentet.
"Idag rankas Vipeholmsexperimentet som ett av mänsklighetens grymmaste experimentet utfört på människor! Ett storskaligt tortyrliknande medicinskt experiment sanktionerat och godkänt av socialdemokraterna"
Detta är den smärtsamma berättelsen om det största, vidrigaste och mest omänskliga tortyrexperiment som utförts på människor i Sverige! Allt godkänd, sanktionerat och uppmuntrat av den svenska regeringen och statsministrarna Per Albin Hansson och Tage Erlander!
Sverige 1942: Svenskarnas tandhälsa är usel. 99,9% av alla värnpliktiga och 83% av alla 3-åriga barn i Sverige hål i tänderna. Stora hål, ibland ända in till pulpan. Vid denna tid gick in till tandläkaren men rullades ut på en bår. En lagning innebar i värsta fall två veckors sjukskrivning. Och det kostade pengar att laga, för den enskilde men också för samhället. Alla hade karies men ingen visste vad karies berodde på. Något måste göras! Regeringen med statsministern Per Albin Hansson i spetsen, ber därför medicinalstyrelsen att utreda orsaken till karies och hur man bäst förebygger detta. Den (S)-ledda regeringen behövde också legitimera den ekonomiska omfördelningen och samtidigt sänka kostnaderna för tandvården.
660 svårt handikappade och utvecklingsstörda personer på Vipeholms mentalsjukhus strax utanför Lund blev nu mot sin vilja, och utan anhörigas vetskap, intvingade i ett fyra år långt ohyggligt och (o)mänskligt medicinskt experiment för att försöka fastställa orsaken till karies. De tvingades till tvångsmatning av 28,6 ton (!) socker och godis för att framkalla karies tills deras tänder vittrade sönder, sprack och ruttnade under fruktansvärda smärtor. Allt medan de låg försvarslösa och fastbältade i sina sängar.
”Vipeholmsexperimentet” (även kallat "Kariesexperimentet" eller "Sockerexperimentet") kom att bli det största och vidrigaste medicinska experimentet på levande människor i Sveriges historia. Idag rankat som ett av världens grymmaste mänskliga experiment, fullt jämförbart med Josefs Mengeles samtida experiment på fångarna i de Nazityska koncentrationslägren. Allt godkänd, sanktionerat och uppmuntrat av regeringen och med full insyn av de socialdemokratiska statsministrarna Per Albin Hansson och Tage Erlander.
Detta är den - i dubbel bemärkelse - smärtsamma historieberättelsen om Vipeholmsexperimentet:
I det socialdemokratiskt styrda Sverige börjar det under 1920-talet byggas ”sinnesslöanstalter”, där utvecklingsstörda och förståndshandikappade interneras, inte sällan under fängelseliknande former. Villkoret för att skrivas ut från dessa anstalter är nästan alltid att man blev tvingad till sterilisering. Man ville under inga omständigheter att dessa vanarter av människor skulle föröka sig i det nya moderna svenska samhället som höll på att byggas upp under 20- och 30-talet.
I denna tidsanda är forskning inom rasbiologi något bl.a. Socialdemokraterna ägnar mycket stort intresse åt. Partiet har också precis klubbat igenom förslaget att tvångssterilisera alla de man inte ansåg vara värdiga svenska medborgare i deras nya socialistiska mönstersamhälle, det vi idag kallar; "Det Svenska Folkhemmet".
Tvångssteriliseringsprojektet förverkligades och som fram till 1976 kom att drabba över 63 000 svenska medborgare. Svenskar som inte fick rätt att bilda familj för de inte ansågs tillräckligt dugliga av staten.
Det var i detta Sverige Vipeholms mentalsjukhus, strax öster om Lund, invigs 1935. Vipeholm var då det byggdes under första världskriget först tänkt som ett regemente, men detta förverkligades aldrig. Staten beslöt istället att göra området till en "vanföre-anstalt" för "sinnesslöa".
Vipeholm blev sedermera ett av Europas största mentalsjukhus som skulle hysa de svåraste vanarterna. Hit samlade man utvecklingsstörda, förståndshandikappade med beteenderubbningar men framförallt
”imbecilla”, ”idioter”och alla andra av de värsta ”hopplösa fallen”. Människor som ingen ville veta av.
Några av de "osnyggade sinnesslöa idioterna" på Vipeholms sinnessjukhus anno 1948. Idag vet vi att de bara var CP-skadade hade Downs-syndrom eller hade autism.
Många patienter uppgavs vara våldsamma, svåra att få kontakt med och många var ”osnyggade”, dvs de saknade förmåga att kontrollera sin urin och facesavgång. De var störande eller så var de ”sexuellt tygellösa”, de onanerade öppet eller antastade sina medpatienter.
Sjukhuschefen på Vipeholm var från invigningen 1935 ända till 1963 överläkaren Hugo Frödeberg. Hugo Fröderberg sorteradei sina patienter i sju olika intelligensgrupper – från 0 till 6
Intelligensgrupperna 4-6 skulle kunna fylla en plats i samhället ”så till vida att de kunde utföra enformigt, enkelt och tråkigt arbete som inga andra människor vilja åtaga sig”. På sjukhuset användes de till att städa, slänga sopor, ta hand om tvätt och odla den egna köksträdgården. De lejdes också ut som drängar till näraliggande bondgårdar. Enligt flertalet anställda på Vipeholm bekräftars att Hugo Frödeberg gav dessa patienter stor kärlek, omsorg och omtanke. Han var som en fadersgestalt för dessa. Han brydde sig om och blev mycket fäst vid dem, vittnar många med insyn på Vipeholm.
Men denne Hugo Frödeberg tyck vara som Dr Jekyll and Mr Hyde, för i intelligensgrupperna 0-3 syns nämligen inget om denna omsorg och omtanke. Tvärtom. I dessa intelligensgrupper fanns de värsta vanarterna. Människor som inte visade tecken på psykiskt liv. ”Biologiskt sett lägre stående än flertalet djurarter, de stå rena monster nära” står det att läsa i journalerna. Dessa patienter benämndes ”Idiotia levis” - levande idiot! Hugo Frödeberg var öppen med att han ansåg dessa människor skulle avlivas genom dödshjälp, så kallad eutanasi. Han skriver “En säregen kontroversiell människogrupp, efterbliven, undermålig. Vanvettigt att förlänga deras liv så att de blir fler och fler. Passiv eutanasi berättigad. Ingen sörjer dem”.
Ju fortare dessa patienter dog desto bättre för de anhöriga, för vårdarna och för hela samhället. De skulle ju bara fortsätta att vara idioter utan något vettigt syfte för samhället. Svårskötta och sinnesslöa. I en funnen anteckning i Hugo Frödebergs dokument avslöjas överläkarens syn på dessa patienter där han skrivit följande; “Vad är det för skillnad mellan en levande och en död idiot? Rörelseförmågan!”
"-Passiv eutanasi berättigad för ingen sörjer dem”
För att hålla de olika exemplaren isär, blev det nödvändigt att fotografera samtliga patienter. De fotograferades nakna, framifrån och i profil.
En del är så krokiga att de måste sitta. Andra står krumma som i en omedveten protest mot måttstocken till höger om dem. En flicka böjer huvudet och skyler sitt kön med händerna. Idiot är hon, enligt omvärldens synsätt, men inte dummare än att hon tydligt känner skammen.
Fram träder det svenska samhällets mest försvarslösa människor ur glömskan. Bilderna ligger idag numera prydligt samlade i en kartong i landstingsarkivet i Lund.
Patienterna på Vipeholm hade samlats ihop från hela landet i syfte att tömma sinnessjukhusen på de svårast utvecklingsstörda, och för att avlasta de små kommunala sjuk- och ålderdomshemmen från tunga och
resurskrävande vårdfall.
Vipeholm blev 1935 Sveriges enda specialanstalt för ”svårskötta idioter" - det enda i sitt slag i hela Sverige. Mentalsjukhusens eget mentalsjukhus. När andra världskriget bröt ut 1939 fanns det 650 manliga och 150 kvinnliga patienter vid sjukhuset men beläggningen ökade mycket snabbt. När Vipeholmsanstalten var som störst på 1940–50-talet fanns det över 1000 patienter på avdelningarna som övervakades av 600 anställda. Inom den stängselomgärdade anstalten fanns åtta paviljonger, sex för män, en för kvinnor och en för barn.
Dagrummen var kraftigt överbefolkade och patienterna fick trängas och i vissa fall kräla omkring på golvet. Dokument visar att 40 svårt mentalsjuka patienter fick uppehålla sig på en 58 kvm stor golvyta. Alltså mindre än 1½ kvm per person. Det var också brist på el och belysning under dygnets mörka timmar vilket gjorde att patienterna tvingade leva mestadels i kyla och mörker under vinterhalvåret.
De svagaste i samhället utsattes mot sin vilja för mänskligt lidande under Vipeholmsexperimentet. Anhöriga underrättades inte och händelsen är idag nedtystad!
Vipeholm var också rena skräckväldet. Personalen var sadister som misshandlade de utvecklingsstörda, lågbegåvade och ”sinnesslöa” med tillhyggen och läderremmar om de inte lydde tilltal. Bestraffningar hörde till vardagen och utdelades utan logik eller motivering. Sparkar och slag, luggningar och örfilar, iskalla duschar, inlåsning och tvångströja. Många av de intagna var av förståeliga skäl extremt strykrädda vilket gjorde deras tillstånd än värre. Vipeholm var ingen anstalt där människor skulle vårdas och bli bättre. Man kom hit för att förvaras från samhället. Man kom hit för att inte synliggöras för övriga medborgare. Vipeholm var i praktiken ett väntrum på döden...
"I praktiken låg man bara i sina sängar och väntade på döden"
I boken "Ditt liv och mitt" av Majgull Axelsson skriver författarinnan sina mörka erfarenheter av Vipeholm där hennes egen bror med förståndshandikapp låg fastspänd i en säng i flera år. Han kränktes, förnedrades, misshandlades och slutligen dog:
"...de fick sitta i korridorerna hela dagarna. Utan att göra någonting. Till och med småkillar i nedre tonåren. Och så gick vårdarna fram och tillbaka där ute med läderremmar i händerna och såg till att de satt stilla. Hotade dem. När det var fotboll, någon viktig match så tvingade skötarna dem klä av sig nakna och sedan låste de in alla patienterna i en sovsal... Och några av patienterna började förstås skrika och slåss och andra bajsade på sig och några bara grät och skrek och när det blev halvtid så kom vårdarna in och föste ut dem i tvättrummet, spolade av dem med iskallt vatten och tvingade sedan någon av de mer lättskötta att göra rent golvet. Och så jagade de in dem i sovsalen igen, utan att de ens fick torka sig, för vårdarna ville ju inte missa andra halvlek. Vårdarna betraktade alla efterblivna som djur. De säger rent ut att det enda som gäller är att hålla idioterna i schack!..."
När patienterna anländer till mentalsjukhuset så blir de fråntagna alla sina personliga tillhörigheter. Patienterna kläs även i likadana sjukhuskläder och de manliga patienterna får sitt hår avklippt. De flesta som kom till Vipeholm kom under ungdomsåren och de tillbringade sedan resten av sina liv innanför anstaltens område. Idag vet vi att de intagna ofta bara var CP-skadade, hade autism, Down-syndrom eller liknande, men då kallades de så kallade "bildbara sinnesslöa" för "imbecilla" och de "obildbara sinnesslöa" kallades för ”idioter”.
Över hälften av de intagna på Vipeholm kunde inte kommunicera med sin omgivning då de saknade normal talförmåga. Hälften av de intagna kunde inte heller äta utan blev matade av personalen. Mer än en tredjedel -nästan hälften- var sängbundna. En del hade tvångströja i perioder, eller tumvantar av läder som hindrade dem att röra på fingrarna.
De tillbringade sina liv i sängen, inlåsta, fastbältade eller under så kallade spänntäcken. Många beskrivs som ”svårskötta” och ”våldsamma”. Till Vipeholm kom alltså de svåraste fallen av de "sinnesslöa".
Uppehållsrum på Vipeholm sent 1950-tal. Det var i dessa miljöer mentalpatienterna fick tillbringa sina liv.
Här skulle de ”förvaras” så de inte beblandade sig, eller var synliga för den övriga befolkningen och smutsa ner det nya fina folkhemmet. Här skulle de förvaras tills de dog. Det här var människor som tillbringande hela sina liv på institutioner, anstalter och mentalsjukhus. Upp klockan sex, i säng klockan 17, senast klockan 18. Där emellan var vardagen mycket monoton och torftig. De flesta låg fastspända i sina sängar hela dagarna, andra kanske fick gå en kortare stund fram och tillbaka i sjukhusets korridorer. Många var dock dömda till total sysslolöshet.
Besök var mycket ovanliga. De flesta fick aldrig besök av sina släktingar. Släktingar och anhöriga ville oftast inte kännas vid sina sinnesslöa släktingar. Det handlade oftast om att gömma (eller glömma!) sina barn eller anhöriga som var svårt sjuka eller handikappade. Att man hade en idiot i släkten var inget man talade högt om. En del föräldrar skickar brev och hälsningar till sina barn eller andra anhöriga och vissa patienter skickar brev eller teckningar hem till sina föräldrar. Brev som var rena nödropen på hjälp till sina nära och kära. Nödrop som aldrig hördes då breven aldrig postades och som därmed aldrig kom fram. Brev som istället gömdes undan i lådor och som hittades i gömda arkiv 40-50-60 år senare. De som kom hit, kom i praktiken bara hit för att förvaras tills de dog. De övergavs av sina släktingar och lämnades åt sitt öde på statliga institutioner. Ingen älskade dem, ingen saknade dem, ingen ville veta av dem...
"Människooffer rullas in på järnväg till Vipeholm för (o)mänskliga experiment"
Vipeholms mentalsjukhus var därför den perfekta försöksstationen för mänskliga experiment och Vipeholms-patienterna passade perfekt som försöksoffer i det experiment som regeringen och medicinalstyrelsen nu eftersökte. De stannade på samma plats i flera år och många av dem hade inte något språk att visa sitt missnöje med. Mentalsjukhuset var en slutförvaring för de värst psykiskt sjuka och utvecklingsstörda i landet, de var gravt rörelsehindrade, de flesta sängliggande och man har full kontroll på vad de åt eftersom hälften av de intagna måste matas. Möjligheten att minutiöst övervaka deras födointag var således mycket god. Om -eller när- patienterna dog var det oftast ingen som saknade dem eller ingen som ifrågasatte varför de avlidit. De flesta patienterna kom från Norrland, vilket var en medveten strategi för att hålla patienterna så långt borta från de anhöriga som möjligt. Därmed kunde man på Vipeholm utföra mänskliga - och omänskliga - experiment utan risk för insyn, klagomål eller ryktesspridning.
Man drog från den närbelägna järnvägen, som gick mellan Lund och Revinge, ett stickspår till mentalsjukhusets område så det blev lättare att frakta de sinnesslöa experimentoffren från alla Sveriges delar rakt in till anstalten där de tvingades förbli resten av sina liv. 100 mil sydost om Vipeholm rullar samtidigt andra människooffer in på järnväg för liknande mänskliga tortyrliknande experiment i det som idag heter Auschwitz-Birkenau. Likheterna är kusligt slående...
Gunnar Dahlberg högste ansvarig för det experiment man nu planerade för, bestämde att minst 1000 personer måste ingå i experimentet för att det skulle bli statistiskt säkerställt. Gunnar Dahlberg var också chef för Statens Institut För Rasbiologi – SIFR i Uppsala. Många av de 1000 försökspatienterna var dock så våldsamma att man tvingades tvångsinjicera Fenemal under huden för att de skulle bli något lugnare men antalet försökspersoner sjunker ändå från de först beräknade 1000 ner till slutligen 660 försöksindivider.
Vipeholmsexperimentet började planeras redan på sensommaren 1942 och pågick aktivt mellan 1947–1951 men avslutades inte helt förrän 1955!
Vipeholmsexperimentet skulle tragikomiskt nog också se ”humant” ut. Experimentet skulle inte vara på grisar, kaniner eller liknande försöksdjur utan experimenten skulle utföras på ”material” som mer liknade människor.
Utvecklingsstörda, förståndshandikappade, svårt sjuka och andra som staten inte ansåg var värdiga medborgare i folkhemmet kunde offras för den stora massans skull, ansåg man. Det genomfördes utan de anhörigas godkännande eller patienternas samtycke. De redan rättslösa i anstaltssverige bli nu tvingade att vara mänskliga försöksdjur mot sin vilja i ett fruktansvärt omänskligt mänskligt experiment som skulle pågå under fyra år...
660 "sinnesslöa idioter" utsattes under fyra års tid för ett av världshistoriens omänskligaste och grymmaste medicinska experiment på Vipeholms mentalsjukhus. Detta direkt på order från Socialdemokraterna.
Under våren 1947 kunde så till slut Vipeholmsexperimentet inledas. Nu satt Socialdemokraterna åter själva i regeringsställning och deras folkhälsoprojekt drog igång på allvar. Det första experimentet gick ut på att undersöka om vitaminer och mineraltillskott kunde förbättra tandhälsan. Det gjorde det inte. Två års dyr forskning utan resultat och nu var forskarna hårt pressade av både medicinalstyrelsen, politikerna och politiska intressen. Man gick då in i experiment nummer två: Kariesprovokation! Fanns det ett samband mellan socker och karies? Var det socker som var orsaken till svenskarnas dåliga tandhälsa?
Under fyra års tid skulle man nu tvångsmata patienterna på Vipeholm med enorma mängder socker för att se om det fanns ett samband mellan socker och karies. 28,6 ton socker! Patienterna tvingas konstant äta socker, choklad, sega kolor och annan godis under noggrann uppsyn, till dess att deras tänder börjar vittra sönder och spricker så till den milda grad att hela pulpan friläggs med varbildning och förruttnelse som följd vilket naturligtvis gav patienterna en extrem smärta!
"Man ansåg inte dessa människor vara värdiga det svenska folkhemmet"
De 660 handikappade patienterna tvångsmatades under fyra års tid med 19 838 kilo toffee, 8 288 kilo hasselkola, 1 300 kilo choklad och 500 kilo karameller samt en extremt klibbig kola, de s.k. ”Vipeholmskolorna” som måste orsakat extrem smärta på de redan uppfrätta och sönderruttnade tänderna. Godisbitarna var alltid så stora att man aldrig skulle kunna svälja bitarna hela utan man var tvungen tugga och suga på godiset under lång tid, allt för att maximalt exponera tänderna för socker. Under dessa fyra år tvingades patienterna bara äta godis och socker - inget annat! Av de 660 försöksmänniskorna var minst tio försökspersoner under femton år gamla. Den yngsta är en 6-årig pojke. Pojkens föräldrar blev aldrig underrättade om vad deras son utsattes för.
Allt sockerintag dokumenterades noga. Tänderna började sakta men säkert angripas av karies. Smärtan kom men någon hjälp fanns inte att få. Tandborstning förekom naturligtvis inte och man kunde inte dra ut eller laga tänderna, då förstörde man hela syftet med experimentet.
De flesta -förmodligen alla- hade extrem smärta i munnen när tänderna vittrade sönder och sprack med svåra infektioner och varbildning som följd. Emaljen försvann så pulpan blottades, ändå blev de tvingade att med dessa sönderfrätta stumpar, fastbundna i sina sängar, tugga mer seg kola, dag efter dag, vecka efter vecka, månad efter månad, år efter år.
Det är nog omöjligt för någon att föreställa sig hur det skulle vara att ligga fastspänd i en säng och inte kunna röra sig, att inte kunna kommunicera, vecka efter vecka med extrem tandvärk i alla tänderna samtidigt och ändå fortsätta tvingas äta socker och seg kola i mängder.
Tänderna räknas som människans känsligaste del. Att slipa, fila eller på annat sätt förstöra tänder har i alla tider varit ett mycket effektivt tortyrmedel. De flesta klarar bara några sekunder eller minut innan smärtan blir outhärdlig.
Flygfotografi över Vipeholms mentalsjukhus strax utanför Lund fotograferat under tidigt 1960-tal. Det var här 660 svårt handikappade människor utsattes för ett av mänsklighetens vidrigaste experiment godkänt av Socialdemokraterna.
Smärtan drev patienterna till sömnlöshet, galenskap, sinnessjuka och undernäring. När man efter tre år och sex månader var säkra på att det verkligen var socker som orsakade karies fortsatte ändå experimenten i över sex månader till, för man ville vara helt säker på sin sak. Hade idioterna stått ut så länge kunde de väl stå ut lite till...
"Man gjorde samma sak som nazisterna gjorde på judar i koncentrationslägren"
Efter det nu fyra år långa tortyrliknande experimentet uppskattades det att man skulle behöva dra ut 2 000 tänder och att 3 000 tänder
behövde lagas omgående. Men dessa 3 000 tänder var så kariesangripna att det senare visade sig vara helt omöjligt att laga dem, så alla de 5 000 tänderna -eller resterna av det som en gång varit tänder- fick till slut dras ut!
Över 60 personer fick samtliga sina tänder utdragna. Alla dessa försöksmänniskor fick livslånga problem då de inte längre kunde prata eller inte kunde tugga sin mat. Många fick magproblem och ständiga smärtor i munnen, i magen eller i tarmarna livet ut. Ord som "skadestånd" eller "ersättning" existerade inte.
När inrikesministern Gunnar Hedlund på uppdrag av den socialdemokratiskt ledda koalitionsregeringen 1953 besöker Vipeholm (två år efter experimentet avslutats) tyckte han inte det var något märkvärdigt eller konstigt med experimenten, tvärtom. ”-Ingen har beklagat sig för mej”, sa han till pressen. Inga judar beklagade sig heller för nazisterna hur illa de blev behandlade, men detta innebar ju inte att de behandlades väl för det. När Gunnar lämnat Vipeholms mentalsjukhus skrev journalisten Stig Dagerman följande dikt som heter ”Allt väl på Vipeholm”:
I Folkhemmet får som vi veta den ringaste äta sig mätt.
De kloka får dansk potatis, de andra får socker gratis och stadsråd till efterrätt.
De friska barnen får tänder, de andra får socker med tång.
Ja, livet är som en saga, de sjuka lär inte klaga för Sveriges riksdag en gång.
Och inte något av barnen har skrivit till tidningen här
om ”Vipeholm och dieten” ty förstår allmänheten hur klok doktor Hedlund är.
Regeringen och medicinalstyrelsen ansåg det var ok att offra några ”sinnesslöa idioter” för det stora kollektivets skull. Det fanns dock redan resultat från bl.a. England och USA som påvisade samband mellan socker och karies vilket gjorde Vipeholmsexperimentet ganska meningslöst. Samtidigt hade också ny tandforskning i Norge resulterat i den revolutionerande upptäckten att fluor gav starkare tandemalj och därmed ett mycket bra skydd mot karies. Idén på den förhatliga fluortanten föddes och resten är idag tandhistoria.
Idag rankas Vipeholsexperimentet som ett av mänsklighetens grymmaste experimentet utfört på levande människor! Ett storskaligt tortyrliknande experiment direkt sanktionerat, godkänt och uppmuntrat av den (S)-ledda regeringen! Ingen kan skylla på "tidsandan" eller på någon "samlingsregering". Ingen kan säga "...men det var ju för så länge sedan". Tandvärk eller att tortera någon har nämligen gjort lika ont i alla tider. Vipeholmsexperimentet är helt och hållet regeringens ansvar. Man visste vad man gjorde, då får man också ta ansvar för det man gjort.
Dessa fasansfulla experiment är fullt jämförbara med de Josef Mengele hade utfört några år tidigare på tvillingar och dvärgar i de nazistiska koncentrationslägren. Man gjorde exakt samma sak som nazisterna. Man gjorde det man redan då visste vad nazisterna gjort på fångarna i koncentrationslägren bara något år tidigare. Man offrade de svagaste - samhällets bottensats.
På nätet kan man läsa om 10 Worst Human Experiments - nr 6: Vipeholm experiments:
”The Vipeholm experiments were a series of Swedish human experiments where patients from mental institutions were fed large amounts of sweets. The doctors just wanted to see what happens to peoples teeth when huge amounts of sugar were taken. The experiments were funded by major sugar companies, which is a bit like Neo Nazis funding a holocaust museum. Because the teeth were basically destroyed”
Den socialdemokratiskt ledda regeringen hade tio år på sig att avbryta deras (o)mänskliga tortyrexperimentet men man ville få fog att driva igenom Folktandvårdsreformen och detta genom att offra 660 försvarslösa mentalpatienter för den stora massans skull.
Man tillät utföra de vidrigaste och grymmaste tortyrexperiment som genomförts på människor i svensk historia. Hur många av dagens svenskar känner till detta? Hur många av våra skolbarn får lära sig detta på historielektionerna?
Det här är avbilder på patienternas tänder efter experimentet avslutats, den så kallade moulagemodellen. Det var så här tänderna såg ut när de tvingades äta mer godis och seg kola, månad efter månad...
Man ansåg inte att dessa människor -som redan var offer för omständigheterna- var värdiga att finnas i det svenska folkhemmet. Vi måste vara medvetna om att mänskliga tortyrexperiment inte bara var något som förekom i de tyska koncentrationslägren. I det socialdemokratiskt styrda Sverige levde gammalt nazistiskt tankegods kvar. Vi utsatte de svagaste, de mest försvarslösa i samhället för ofantligt lidande och grymhet. Vi hade precis samma människosyn som i Nazityskland. Samma människosyn som i Auschwitz. I grund och botten fanns det ingen större skillnad.
"Minnena från smärtan har falnat. Berättelserna börjar falla i glömska..."
På Norra kyrkogården i Lund finns idag Vipeholmsoffrens massgrav. Det var här man slängde liken efter alla de som dog under Vipeholmsexperimentet. En liten anonym minnessten med några få ord över tortyroffren från Vipeholms mentalsjukhus. Officiellt sägs att 560 själar ligger i massgraven. 560 individer ur folkhemmets bottensats. Något man bara ville gömma, glömma och begrava...
Kanske är detta efterkrigstidens största massgrav i Sverige? Ändå så undangömd, så diskret och anonym, så okänd för oss - vi - den stora massan! Det blir så uppenbart att detta är något vi bara ska glömma. Vi ska bara tiga och blunda. Vända blad och gå vidare...
Texten på den lilla undangömda minnesstenen vid massgraven på Norra kyrkogården i Lund beskriver nästan tragikomiskt hur döden blir befrielsen från livet för de redan svårast utsatta i det svenska samhället:
”Var resan stormig - huru skön är hamnen”
Huru skön hamnen är idag för Vipeholms patienter kan ingen säga. Men att resan blev stormig för dessa, de svagaste av de svaga, i det svenska samhället vet vi! Men inte ens när döden befriat dem från sitt helvete upphörde övergreppen och kränkningarna av dessa mentalpatienter!
När de avlidit och obducerades klövs deras huvuden i två halvor och deras hjärnor plockades ut ur kraniet. Hjärnorna lades sedan i glasbehållare med Formalin och sändes till hjärnlaboratoriet i Uppsala för undersökning.
Man har funnit dokument att minst 152 hjärnor från Vipeholmsexperimentet och över 200 hjärnor totalt från Vipeholm, skickades till hjärnlaboratoriet på Akademiska sjukhuset i Uppsala.
Institutet gav noggranna instruktioner hur hjärnorna skulle tas ut från de döda patienternas kranier, hur hjärnorna skulle skivas upp, behandlas i formalin och paketeras för säker transport till Uppsala, där man skulle studera dessa hjärnors beskaffenhet. Man ville studera hur hjärnan var konstruerad på “lägre stående” och “livsodugliga element”.
En anonym minnessten vid massgraven på Norra kyrkogården i Lund är allt som finns kvar idag: "Minne över patienter från Vipeholms sjukhus som här fått sitt sista vilorum 1935-1965. Var resan stormig - huru skön är hamnen"
Kanske trodde man sig finna gåtan genom att studera hjärnorna vad som orsakade sinnesslöheten. Inte heller detta var något de anhöriga fick vetskap om och än idag är frågorna många om obduktionerna, de utplockade hjärnorna och om det mystiska hjärnlaboratoriet i Uppsala. Något forskningsresultat av dessa hjärnor har aldrig redovisats och än idag vet man inte vad som sedan hände med hjärnorna.
Frågan är hur vi ska kunna blunda och gå vidare som om inget hänt - när vi inte får reda på vad som faktiskt hände?
Idag har förtvivlan och skräcken lämnat Vipeholms mentalsjukhus. Ondskan och de mörka skuggorna i de ändlösa korridorerna har flytt. Stanken och lukten är borta. Kylan och mörkret likaså. Skriken från de fastbältade människooffren med sönderfrätta tänder har för evigt tystnat. Paniken och ångesten är borta. Minnena från smärtan, misshandeln och tortyren börja falna. Berättelserna börjar falla i glömska...
(Vipeholmsexperimentet var nämligen inte det enda experimentet som utfördes på sinnesslöa idioter på Vipeholms mentalsjukhus vid denna tid - mer om detta kan Du läsa om här )
"De tvingades offra sig för oss
- nu ska vi tvingas glömma dem"
De tvingades offra sig för oss - nu ska vi tvingas glömma dem. Är det värdigt? Är vi inte skyldiga att ge dessa arma själar en upprättelse? Ett erkännande? En ursäkt?
I samband med vårdomläggningen i början av 1980-talet revs delar av Vipeholm medan de resterande byggnaderna renoverades och används idag som gymnasieskolan Vipans utbildningslokaler som startade 1989 och finns kvar idag. Man undrar om eleverna som idag utbildar sig på Vipans gymnasium känner till att de kanske sitter i samma rum där förståndshandikappade en gång plågades i tortyrliknande medicinska experiment. Att skolan de går på en gång var Sveriges eget Auschwitz?
Våra barn kommer aldrig få läsa om Vipeholmexperimentet under skolans historielektioner. Vi kommer aldrig få se en ansvarig minister lägga en blomma vid dess massgrav. Vi ska bara blunda och gå vidare. Gå vidare som om inget hänt. Glömma alla de av våra egna medborgare som pinades, torterades och offrades i ett statligt sanktionerat omänskligt medicinskt experiment. Tysta och fogliga ska vi tvingas tiga om den sanna historia som nu sakta bleks med tidens tand. Vi kommer aldrig få veta hela sanningen.
”Var resan stormig - huru skön är hamnen”
Man hoppas av hela sitt hjärta att alla dessa arma själar på Vipeholms mentalsjukhus till slut äntligen nådde fram till en skön och fridfull hamn, för deras svåra resa genom livets helvete blev omänskligt stormig!
// Blenda W Thor.
Vipeholms historia i korthet:
Diverse länkar:
SHA-70: Vipeholsexperimentet (LÄNK)
Sveriges Radio: Vipeholm Del 1 (LÄNK)
Sveriges Radio: Vipeholm Del 2 (LÄNK)
Sveriges Radio: Vipeholm Del 3 (LÄNK)
Sveriges Radio: Vipeholm Del 4 (LÄNK)
Sveriges Radio: Vipeholm Del 5 (LÄNK)
Filmen: "Folkhemmets Styvbarn" (LÄNK)
Källa:
"Sockerförsöket- kariesexperimentet" (2006) av Elin Bommenel.
"Ditt liv och mitt" (2017) av Majgull Axelsson.
Bildgalleri. Klicka och svajpa.
