De svenska koncentrationslägren

Koncentrationslägren.

- Bakom den svenska taggtråden -

Metallplatta_edited_edited_edited_edited

"-Fångarna tvingades bära fångkläder och hölls inspärrade på obestämd tid utan rättegång. Vissa läger var inhägnade med höga taggtrådsstängsel och vakthållningen sköttes av beväpnade vakter med hundar och strålkastare till sin hjälp"

Visste Du att det under kriget fanns 14 hemliga koncentrationsläger i Sverige?

Visste Du att i dessa koncentrationsläger satt fångar inspärrade utan rättegång och utan tidsbestämda straff? De satt inspärrade utan att veta vad de anklagats för eller hur länge de skulle hållas fångna. Dessa slutna hemliga koncentrationsläger var kringgärdade med taggtrådsstängsel och bevakades med beväpnade vakter med hundar och strålkastare till sin hjälp. Fångarna ansågs tillhöra Europas farligaste män på grund av sina politiska åsikter. Åsikter som inte var lojala med Hitler och Nazityskland. Kommunister och antinazister satt inspärrade i slutna läger för sina politiska åsikters skull - i Sverige!

Fångar -iklädda fångdräkter- som behandlades mycket bryskt. De räknades och visiterades en gång i timmen, dygnet runt. De fick inte skriva brev och som straff fick de mindre matransoner. Efter kriget, när det stod klart att Sverige ställt sig på fel sida av historien, jämnades lägren med marken och allt skulle sopas under mattan. Det var först på 2000-talet vi fick en bättre inblick i vad som faktiskt skedde bakom den svenska taggtråden. Detta är en kuslig historia som vissa politiska partier inte vill vi ska känna till. Detta är en historia vi bara ska förneka och glömma, för detta är historien om de 14 hemliga svenska koncentrationslägren.

De svenska KZ-lägrenDel 1

00:00 / 51:37

De svenska KZ-lägrenDel 2

00:00 / 48:19

När andra världskriget bröt ut kom detta att skapa stora flyktingströmmar i Europa. I september 1939 attackerar Nazityskland Polen och i november samma år attackerar Sovjetunionen Finland. I april efterföljande år ockuperar Hitler även Danmark och Norge. Sverige är i detta läge omringat av kriget och många, såväl civila som militärer försöker undkomma genom att fly till det neutrala och alliansfria Sverige. Under 1930-talet hade Sverige byggt upp en mycket god relation till Hitler och Nazityskland. När kriget bröt ut var 20% av vår utrikeshandel med Nazityskland. Inget annat land var i närheten av dessa exportsiffror. Men även politiskt stod det styrande socialdemokratiska arbetarpartiet på mycket god fot med Hitler och Nazityskland.

Till exempel hade vi under mellankrigstiden -mot alla gällande internationella överenskommelser- i största hemlighet exporterat krigsmaterial i form av stridsvagnar och stridsflygplan till Adolf Hitler. Hitler hade på rekordtid kunnat bygga upp en av världens största och modernaste krigsmakter tack vare all export av högkvalitativ järnmalm från de svenska malmfälten runt Kiruna och Malmberget. Järnmalm som i Krupp-koncernens smedjor förvandlades till vapen. Vapen som rullade på svenska kullager. Under kriget höll vi faktiskt hela Hitlers krigsmakt rullandes genom vår export av 100 miljoner kullager, varje år! Vi stod på Hitler sida. Vi var i praktiken en fredad zon av Det Tredje Riket. Hitlers fiender var därmed våra fiender!

0722bc2771cfe7dd4a81c70beda87e50_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.png

1/3

När kriget nu startat kom en flod av människor söka sig till Sverige. Man räknar med att det under andra världskriget kom omkring 200 000 flyktingar till Sverige, de flesta vid krigsslutet. För första gången i landets historia tog vi emot fler människor än som flyttade härifrån. Människor som på något vis måste få tak över huvudet och mat för dagen. De flesta av dem hoppades finna en trygg fristad. Andra försökte hitta en plats varifrån de kunde fortsätta kampen mot Hitler. För många av dessa människor väntade emellertid inte friheten. Istället spärrades de, utan rättegång, in i svenska hemliga hårdbevakade taggtråds-omgärdade läger. Runt om i landet skapas olika former av läger för alla dessa flyende människor. Bara i Dalarna fanns det under kriget över 100 olika läger och totalt i hela Sverige en bra bit över 1000 läger. De allra flesta var flyktingläger för civila som flytt undan kriget. Dessa läger kom att inrättas lite varstans där det fanns plats att tillgå. I gamla skolor, nedlagda ålderdomshem eller bygdegårdar. Det fanns olika former av läger beroende på vilka som bodde där. De kallades flyktingläger, interneringsläger, uppsamlingsläger, arbetsläger, utbildningsläger eller skoggshuggarläger. Det fanns även läger som drevs av andra länders legationer som norsk-läger, dansk-läger eller ryss-läger. Alla dessa hundratals läger var inga statshemligheter. De drevs oftast av Försvarsmakten eller av staten. De kunde ligga mitt inne i samhällena och var allmänt kända av lokalbefolkningen. Men så fanns det några läger - 14 stycken närmare bestämt- som skilde sig från alla de övriga lägren i Sverige...

För dessa 14 läger var helt annorlunda. 14 läger som istället -under största sekretess- drevs av Socialstyrelsen och från 1944 av Utlänningskommissionen. Läger som inte ens riksdagen eller försvarsmakten kände till. Läger så hemliga att inte ens landsfiskalen på orten kände till vad som skedde innanför stängslen. Läger som officiellt inte existerade och som stod utanför svensk lag och internationella regler. För det fanns några läger som skulle inhysa fångar av mycket känslig art. Fångar som ansågs farliga för Svea rikes säkerhet. Fångar som hade helt felaktiga politiska åsikter och därför kunde utgöra en säkerhetsrisk för landet. Dessa fångar hölls inspärrade utan rättegång och där de inte ens fick reda på vad de anklagats för eller hur länge de skulle sitta inspärrade. De satt inspärrade enbart för sina politiska åsikters skull. De satt inspärrade i något av de 14 hemliga slutna förläggningarna som drevs av Socialstyrelsen i Sverige - och det är om dessa 14 läger - de svenska koncentrationslägren- denna artikel handlar om!

"De första koncentrationslägren i Tyskland upprättades av den socialdemokratiska regering 1923"

Det var heller aldrig meningen att allmänheten skulle få veta något. I största hemlighet drev en handfull politiker under ledning av statsminister Per Albin Hansson koncentrationslägren för politiska fångar i Sverige under 1940-talet. Som mest satt 1500 fångar samtidigt i de svenska koncentrationslägren och totalt satt över 3000 fångar i dessa läger pga sina politiska åsikter och utan rättegång. Flera av lägren fanns kvar även efter krigsslutet 1945, när det socialistiska arbetarpartiet återtagit hela regeringsmakten. Det sista lägret stängdes först 1946, 1½ år efter krigsslutet i Europa!

Vem som skulle interneras i de svenska koncentrationslägren avgjordes godtyckligt och nyckfullt från fall till fall. Något fastställt regelverk fanns inte och domen gick heller inte att överklaga. Fångarna hölls inspärrade och

behandlades illa och strängt. Lägren låg avsides långt ut på landsbygden och omgärdades av taggtrådsstängsel -ibland i dubbla rader- och bevakades dygnet runt av beväpnade vakter med hundar och med starka strålkastare som nattetid underlättade bevakningen.

Fångarna tvingades bära särskilda fångkläder och underkasta sig ett strikt reglemente med dagsrutiner som började med väckning, uppstigning, kontrollräkning och visitation. De skickades ut på hårt skogs- eller vägarbete, deras fickpengar beslagtogs och all post censurerades. Censuren kom inte enbart att omfatta internerna utan även de närboende kring lägren som fick

Per Albin Hansson (S) Sveriges statsminister under den tid Sverige upprättade 14 koncentrationsläger.

Robert Paulsson (1881-1961) Utlänningskommissionen

Per Albin Hansson (S) Sveriges statsminister under den tid Sverige upprättade 14 koncentrationsläger.

1/7

sina brev och sin post kontrollerad så de inte yppade något om lägrens existens eller vad som försiggick där.

Men innan vi kommer vidare i denna berättelse om de svenska koncentrationslägren måste vi olyckligtvis först trampa på två röda och mycket ömma tår. Den första ömma röda tån är benämningen "koncentrationsläger". Ordet koncentrationsläger får människor - främst på vänsterkanten- att fullständigt rasa av frustration. Anledningen är att dessa självutnämnda "historieexperter" (läs= historiemissbrukare) inte själva vet vad definitionen av ett koncentrationsläger är. Så därför gör vi först en kort historisk tillbakablick: Ordet koncentrationsläger kan härledas till de läger på Kuba som upprättades av spanska kronan 1895 i syfte att kväsa uppror, så därför samlades lokalbefolkningen i läger - campos de reconcentración. Fem år senare inrättades liknande läger under boerkriget i Sydafrika. Den spanska termen för dessa läger hade då översatts till engelskans "concentration camps". Metoden att spärra in lokalbefolkningen i läger spreds till Tyska Sydvästafrika (dagens Namibia) som 1904 använde läger i stor skala för att spärra in medlemmar ur lokalbefolkningen, hererofolket. Därmed hade fenomenet också fått sin tyska och sedermera mest ökända term; "konzentrationslager". Tänkvärt är också att de första koncentrationslägren i själva Tyskland inte upprättades av nazisterna utan av den tyska socialdemokratiska regering som redan 1923 internerade tusentals militanta kommunister i så kallade "schutzhaft", skyddshäkten.

I Sverige ville man använde den lite mer förskönande termen "sluten förläggning" eller "interneringsläger" men det finns en stor skillnad mellan ett interneringsläger och ett koncentrationsläger. Ett koncentrationsläger är nämligen en plats dit man förs på grund av vad man är, - inte vad man gjort! Ett interneringsläger är det motsatta! Enligt Nationalencyklopedin präglas koncentrationsläger av "slavarbete", "hårda bestraffningar" och ”svåra levnadsförhållanden” vilket -vi senare kommer får se- stämmer väl in med de 14 svenska koncentrationslägren.

Efter andra världskriget när grymheterna avslöjats i Det Tredje Riket kom ordet koncentrationsläger bli synonymt med gaskammare, judeutrotning och förintelse. Vi ska komma ihåg att av de 730 koncentrationsläger som fanns i Nazityskland var det "bara" sex läger* (Auschwitz, Majdanek, Chelmno, Belzec, Sobibor och Treblinka) som var rena förintelseläger där judar avrättades i industriell skala med Zyklon-B, och denna utrotning började först 1942, alltså två år efter de första koncentrationslägren togs i bruk i Sverige. Det fanns alltså ingen koppling mellan de svenska lägrens benämning och de senare tyska förintelselägren, ändå är benämningen så känslig för självutnämnda "historieexperter" på vänsterkanten, än idag... (*= vid krigsslutet våren 1945 kom ytterligare några KZ-läger få egna gaskammare men de han inte användas i större utsträckning innan lägren övergavs eller befriades)

En annan orsak till att vi kommer använda termen koncentrationsläger är helt enkelt för att det var just den terminologin man använde i den dåvarande svenska samhällsdebatten. Svenska tidningar -främst tidningar på vänsterkanten- som försökte väcka debatt i frågan använde själva benämningen koncentrationsläger som vedertagen term. Vid den här tiden rådde dessutom i flera länder en utbredd syn på koncentrationsläger som ett bra och nyttigt verktyg i den politiska verktygslådan. Så även i Sverige! Idag är det alltså bara de okunniga som inte vet skillnaden mellan ett svenskt koncentrationsläger och ett nazitysk förintelseläger.

"Endast en handfull personer -alla med kopplingar till socialdemokratin- kände till lägrens existens"

Den andra röda ömma tån vi måste trampa på för att komma vidare i denna berättelse är; ansvarsfrågan. Vilka hade ansvaret för dessa koncentrationsläger i Sverige? Vilka kände till dem? Och vilka bestämde över lägren?

Detta är en så öm tå att vissa på vänsterkanten fortfarande skriker rakt ut av smärta när ämnet kommer på tal, för än idag har ingen funnit bevis att riksdagen kände till dessa läger. Det finns inte ens dokumenterade bevis för att de tre borgliga partierna ur samlingsregeringen kände till lägren. Alla politiker och makthavare som tog initiativet till upprättandet och driften av dessa läger kommer från ett och samma politiska parti. Samma politiska parti som sedan hemligstämplade lägren så vi - den svenska allmänheten- aldrig skulle få veta sanningen. De 14 svenska koncentrationslägren avslöjades först runt millenniumskiftet men fortfarande är det inte många svenskar som känner till dem...

Lägren drevs alltså under Per Albin Hanssons styre av Socialstyrelsen och högste chef för denna myndighet var socialdemokraten Gustav Möller. I juli 1940 arbetade 118 tjänstemän med utlännings- och flyktingfrågor på Socialstyrelsen. En av dessa som arbetade under Gustav Möller på socialdepartementet och som sedan fick uppdraget att vara högste ansvarig chef för driften av de hemliga koncentrationslägren var en ung inbiten socialdemokrat vid namn; Tage Erlander. Samme Tage Erlander som några år senare skulle bli Sveriges statsminister och den statsminister som suttit längs på just denna post, i 23 år!

Tage Erlander nämner inte mycket om lägren i sina dagböcker och utelämnar helt att han själv var högste lägeransvarig...

...men hur många känner till att det fanns koncentrationsläger även i Sverige? (Bild från Backamo interneringsläger, Uddevalla)

1/7

En tredje person som också hade ett stort ansvar var en man vid namn Robert Paulsson. Denne Robert Paulsson var avdelningschef på Utlännings-kommissionen och kom i åtskilliga fall utöva ett förödande inflytande på många flyktingöden. Paulson var en av de mäktigare svenska statstjänstemännen under andra världskriget. Som operativ chef för utlänningskontrollen på Socialstyrelsen förfogade han över hemlig information om alla som flytt undan nazisterna. Paulsson, som var utbildat polis, blev först chef för Polisbyrån med att bekämpa spionage. Han öppnade därefter en egen detektivbyrå för att övervaka suspekta utlänningar innan han kom till Utlänningskommissionen på Socialstyrelsen.

Under sin tid som chef för Utlänningskommissionens kontrollavdelning gjorde han sig känd för en mycket hård attityd mot de som var emot Hitler, alltså antinazister, kommunister och judar. I slutet av kriget avslöjades en stor skandal som skakade hela Sverige som Paulson var inblandad i och som gällde de svenska koncentrationslägren. Det visade sig nämligen att just denna Robert Paulsson hade arbetat som tysk nazist-spion för Gestapo när han bestämde vilka som skulle hamna i de svenska koncentrationslägren! Paulsson misstänktes, anhölls och dömdes för att ha försett den nazityska underrättelse-organisationen Abwehr med namnen på 538 flyktingar i Sverige. Abwehr skickade namnen vidare till Gestapo. Att fängsla eller rent av döda anhöriga till flyktingar var ett effektivt sätt för nazistregimen att försöka stoppa fler avhopp. Hur det gick för släkt och vänner till de 538 flyktingarna i Sverige vet vi idag fortfarande inget om....

Det var i huvudsak dessa tre herrar; nazistspionen Robert Paulsson samt socialdemokraterna Gustav Möller och Tage Erlander som var de högst ansvariga för de 14 slutna koncentrationslägren som kom att byggas upp i Sverige under kriget. Mycket tyder på att endast en handfull personer med starka kopplingar till socialdemokratin kände till lägrens existens. Det har inte heller gått att fastställa exakt från vem eller varifrån initiativet till lägren kom, men högste ansvarige politiker för lägerverksamheten var chefen för Socialstyrelsen, Gustav Möller, en av veteranerna inom arbetarrörelsen och som i egenskap av socialminister och ansvarig för flyktingpolitiken hade drivit en ytterst restriktiv linje under hela 1930-talet.

Till exempel kunde inte tyska judar som flydde Hitlerregimen enligt svensk lag inte åberopa några politiska asylskäl för att få stanna i Sverige. Vi ska också komma ihåg att detta arbetarparti redan under 30-talets första hälft infört delar av de antisemitiska nazityska ariseringslagarna i Sverige och även infört presscensur mot negativa yttringar av Hitler och den tyska naziregimen. Man hade också krävt att tyskarna skulle stämpla ett stort rött "J" i judarnas pass så judarna lättare kunde identifieras och stoppas vid gränsen.

"Hitlers fiender var våra fiender"

1/9

Godtycke var förmodligen inget ord systemets försvarare ville ta i sin mun för att beskriva hur det gick till att skicka en människa till något av de slutna lägren. Men i omdömena om de internerade är det ändå godtycke som framträder med all önskvärd tydlighet. En utlänning behövde inte ha blivit dömd för spioneri, sabotage eller liknande; det räckte att personen i fråga; ”utan att ha varit åtalad för sådant brott, dock skäligen kunnat misstänkas för att ha begått eller ha för avsikt att begå handling av denna art”.

Ibland krävdes inte ens så mycket. Ofta var det tillräckligt att flyktingen kunde klassas som ”politiskt verksam” på ett sätt som riskerade att skada Sverige i det spända internationella läget. Att det framför allt låg politiska skäl bakom interneringen av utlänningarna vittnar de dokumenterade flyktingödena om. Allt som kunde väcka Tredje rikets missnöje måste minimeras eller elimineras. Som ett led i dessa ansträngningar hade Utlänningsbyrån udden främst riktad mot de kommunistiska och antinazistiska flyktingarna som vistades i Sverige.

Att enskilda utlänningar som var motståndare till Nazityskland skulle ha ansetts som farliga för Sveriges säkerhet under denna period är osannolikt. Däremot kan uppenbar släpphänthet gentemot dessa individer ha inneburit ett hot mot rikets säkerhet i och med att detta kunde riskera att reta upp den nazityska legationen i Sverige och den tyska statsledningen i Berlin.

Den kategori av utlänningar som var dominerade i koncentrationslägren under den tid då Nazityskland eventuellt kunde utgöra ett militärt hot mot Sverige var antinazister och kommunister. En sträng behandling av dessa utländska Hitlermotståndare var således en viktig signal till Berlin och en av flera anpassningsåtgärder som syftade till att reducera det militära hotet från Nazityskland, eller att tillförsäkra Sverige så milda kapitulationsvillkor som möjligt i händelse av en tysk invasion. Att genom internering i slutna läger visa att Nazitysklands fiender behandlades hårt, för att därigenom försöka blidka den tyska regimen, tycks ha varit ett av de viktigaste skälen till upprättandet av de svenska koncentrationslägren under våren 1940.

Upprättandet av lägren måste alltså beaktas mot bakgrund av den information som var tillgänglig för den svenska statsledningen i början av kriget. I händelse av att Nazityskland skulle vinna kriget i öst skulle Sverige kanske ockuperas eller förvandlas till en tysk lydstat. Att redan på förhand försöka ge intryck av att behandla Nazitysklands fiender bryskt, kan alltså ses som ett sätt för den svenska statsledningen att tillförsäkra Sverige så fördelaktiga villkor som möjligt.

I den så kallade Tillsynskungörelsen, daterad den 1 september 1939 (alltså samma dag andra världskriget startade och 3 månader innan samlingsregeringen bildades) beslutade Sveriges majoritetskoalitions-regering, bestående av Socialdemokraterna och Bondeförbundet (n.v. Centerpartiet) att införa ”särskild tillsyn över utlänningar”. Ett halvår senare, den 25 februari 1940, tog man nästa steg och beslutade om möjlighet att ”omhändertaga utlänningar i förläggning”, det vill säga; att utan rättegång låsa in utlänningar i särskilda läger.

Beslutet om de hemliga koncentrationslägren hade alltså tagits av den socialdemokratiskt ledda samlingsregering som styrdes av Per Albin Hansson under krigsåren. Bara en månad efter man beslutat om möjligheten att ”omhändertaga utlänningar i förläggning”, stod Sveriges två första koncentrationsläger färdiga i mars 1940!

"En tysk koncentrationslägerfånge påstod förhållanden inte var bättre i Långmora än i de tyska lägren"

Varje läger hade en föreståndare som tillsattes på politiska grunder. Exakt hur rekryteringen gick till är fortfarande höljt i dunkel men av alla de ansvariga som var politiskt aktiva på något sätt, så var de alla aktiva inom socialdemokratin.

Lägrens viktigaste funktion var, precis som med all form av frihetsberövande, att avskräcka och isolera. I Sverige placerades koncentrationslägren i glest befolkade skogs- och jordbruksbygder med minimala möjligheter för fångarna att ta sig därifrån. Regeringen ville dessutom undvika att allmänheten och media fick kännedom om lägren och att det skulle uppstå debatt om deras existens.

Gemensamt för alla de hemliga slutna lägren var att de låg under Socialstyrelsen och placerades långt ut på landsbygden där flertalet var förlagda i Mellansverige. Myndigheterna ville med tanke på krigssituationen förhindra att utlänningar med felaktiga politiska åsikter vistades nära storstäderna där de kunde finna likasinnade och på sikt organisera sig i politiska grupper. Här ses en tydlig skillnad jämfört med de 30-talet icke hemliga öppna interneringsläger som drevs av Försvarsmakten och som ofta var placerade i byar eller anslutning till större samhällen.

Av de 14 hemliga koncentrationslägren var två placerade i norra Sverige, två i södra Sverige och de övriga tio centralt placerade i mellersta Sverige. Anledningen att dessa tio läger fanns nära varandra rent geografiskt var att

#1: Långmora Sveriges första koncentrationsläger

#1: Långmora Bild från 1930-talet

#2: Smedsbo Huvudbyggnaden idag.

#1: Långmora Sveriges första koncentrationsläger

1/4

många av koncentrationslägerfångarna kom till Sverige via Norge och när ett läger blev fullt kunde man bygga upp fler läger i dess omedelbara närhet med samma lägerledning. De 14 svenska koncentrationslägren kan delas in i två kategorier:

1- Koncentrationsläger som inhystes runt redan befintliga byggnader såsom stora herrgårdar eller fallfärdiga slott och som låg avsides från allmänheten. Exempelvis lägren i Långmora, Smedsbo, Sunnerstaholm och Axmar.

2- Koncentrationsläger som i största hemlighet uppfördes just för ändamålet som stora inhägnade barackläger lång ut i glesbefolkade områden. Exempelvis lägren i Rengsjö, Ingels, Kusfors och Vägershult.

I mars 1940 hörs ljudet av byggarbetares hammarslag över den ännu isbelagda sjön vid Långmora herrgård i Dalarna. En rad baracker hade börjats bygga i det som sedan kom att bli Sveriges första koncentrationsläger. Det var inte många som hörde ljuden från byggarbetarna då området låg långt ut på det glesbefolkade landet. Långmora herrgård, en klunga falurödfärgade träbyggnader hade varit en del av det framväxande socialsystemet sedan 1923. Senare under 1900-talet kom Långmora herrgård bli ett ”arbetshem för försumliga familjeförsörjare, brottslingar och alkoholister”. Några år senare inrättades ett liknande arbetshem för kvinnor i Smedsbo, 45 km nordväst om Långmora. Smedsbo kom under våren 1940 också byggas om till ett koncentrationsläger. Långmora blev det större lägret med 150 fångar och Smedsbo det mindre -men med hårdare disciplin- med 60 fångar.

Långmora blev alltså det första koncentrationslägret för ”opålitliga utlänningar” i sitt slag i Sverige. Anläggningen omgavs av ett markerat stängsel och i mitten låg huvudbyggnaden -det tidigare arbetshemmet där lägeradministrationen, dagrummet, vaktlokalerna och lägerpersonalens bostäder inrättades. Runtomkring växte baracker upp för de internerade. Lägerchefen på Långmora, Bengt Söderberg ansågs dock inte tillräckligt hård och sträng mot fångarna så han fick bryskt sparken i december 1941 och ersattes av den då 38-årige Arvid Jansson. Detta avsked var på direkt uppmaning av lägrens högste chef; Tage Erlander. I Långmora internerades landsflyktiga tyska kommunister, antinazister och andra radikala (samt senare en del tyska desertörer) fram till sensommaren 1945 då lägret avvecklades. Att Långmora under Arvid Jansson ledning nu blev ett tufft läger vittnar många om. En fånge satt inspärrad i Långmora i över tre år utan att få sin sak prövad eller få vetskap om varför han internerats. En tysk som suttit fängslad i ett tyskt koncentrationsläger påstod att förhållanden inte var ett dugg bättre i Långmora än i de tyska koncentrationslägren.

Till chef för Sveriges andra koncentrationsläger -Smedsbo- som upprättades ungefär samtidigt som Långmora utsågs fil.mag. Gustav Uhr, en tidigare lärare vid den närbelägna folkhögskolan i Brunnsvik. Gustav Uhr drev Smedsbolägret med mycket hård disciplin vilket gjorde Smedsbo snabbt ökänt. Till exempel kontrollräknades fångarna en gång i timmen. Fångarna tvingades leva ett extremt monotont liv i lägret där dygnets alla timmar var noga inrutade. Fångarna övervakades och kontrollerades noga. Till exempel kontrollerades de brev fångarna fick skriva en gång i veckan. Innehöll ett brev något ”konstigt” eller var svårläst, blev det inte sänt till mottagaren. Ibland kunde brevkontrollanten stryka vissa meningar eller hela stycken som ansågs olämpliga. Censuren kom inte enbart att omfatta internerna utan även närboende kring lägret fick sin post och sina brev kontrollerade så de inte yppade något om lägrets existens till vänner och bekanta.

"Långmora & Smedsbo" blev ett begrepp när man än idag talar om svenska koncentrationsläger. De var varken störst eller hade strängast disciplin, men de var Sveriges två första koncentrationsläger och de skulle snart få 12 lika hemliga efterföljare...

"Lägret omgärdades av 2,5 meter högt taggtrådsstängsel i 3 rader och vakttorn med strålkastare"

Byringelägret skulle bli Sveriges tredje koncentrationsläger men blev i stället Sveriges första ryssläger.

Byringelägret (Länna socken, Strängnäs kommun)

...idag mest känd som rekvisita i filmen "Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann"

Byringelägret skulle bli Sveriges tredje koncentrationsläger men blev i stället Sveriges första ryssläger.

1/13

De två hemliga slutna förläggningarna i Långmora och i Smedsbo förblev dock inte hemliga speciellt längre. Under veckorna efter öppnandet av lägren blossade en debatt upp. En rad kritiska artiklar och insändare publicerades, i synnerhet av tidningarna på den yttersta vänsterkanten. Syndikalistiska Arbetaren publicerade våren 1940 en hel artikelserie om lägren och tidningens linje var att de nyinrättade lägren i Långmora och Smedsbo förde Sverige ett steg närmare Nazityskland. Tidningen anklagade också regeringen för att gå Hitlers ärenden genom att förfölja kommunister och antifascistiska flyktingar:

"-Koncentrationsläger! Känn på ordet, smaka på det, tugga varje stavelse och äcklet och harmen stiger upp inom dig. Det finns ingen möjlighet att någon kan ställa sig likgiltig inför detta faktum: koncentrationsläger i Sverige! Den svenska staten använder sig av brutala tvångs- och våldsmetoder för att eftertryckligt trampa ned den utländska antifascisten som likt en vrakspillra efter den tyska demokratins skeppsbrott kastats upp på svensk strand."

Någon större debatt bland allmänheten om lägren blev det dock aldrig. Dels nådde vänstertidningarna en ytterst liten läsekrets och dels var svenskarna överlag vid denna tidpunkt inte upprörda över just Långmora och Smedsbo när det fanns så många andra helt "ofarliga" flyktingläger i vår omedelbara närhet.

Ungefär samtidigt som Långmora och Smedsbo stod klara under våren 1940 invaderar Nazityskland våra grannländer Danmark och Norge. Strax därefter invaderas också Nederländerna, Luxemburg, Belgien och Frankrike. Nu förstod man att invasionen av Polen bara var en liten pusselbit i ett större krig och att detta krig - det andra världskriget- inte skulle vara över på överskådlig sikt. De 210 platser för opålitliga Hitlermotståndare som fanns till förfogande på Långmora och Smedsbo skulle inte räcka långt nu när kriget tog fart. Man planerade därför bygga ett "riktigt" koncentrationsläger. Ett stort barackläger byggd just för uppgiften att vara ett koncentrationsläger. Under sommaren 1940 började Socialstyrelsen under största sekretess bygga ett stort barackläger på Domänverkets mark vid gården Rönntorp ca 1 kilometer sydost om Byringe järnvägsstation cirka 15 km söder om Strängnäs i Södermanlands län.

Byringelägret hade ett 20-tal baracker och kunde hysa över 500 fångar. Lägret omgärdades av ett 2,5 meter högt taggtrådsstängsel i 3 rader och 3 meter brett. Mellan taggtråden patrullerade svenska vaktsoldater med schäferhundar. I hörnen fanns dessutom vakttorn med starka strålkastare. Den fullt utbyggda svenska vakttruppen skulle utgöras av 160 man som rekryterats inom Södermanlands Infanteriregementes (I-10) område. Det konstaterades snart att koncentrationslägret låg för nära Åkers krutbruk med dess känsliga verksamhet så lägret kom aldrig att tas i bruk för kommunister, antinazister och andra subversiva och opålitliga utlänningar och svenskar. Ödet ville annorlunda!

En morgon den 21 september 1941 tog sig två sovjetiska minsvepare med totalt 60 mans besättning in på svenskt farvatten vid Huvudskär i Stockholms södra skärgård. I skydd av mörkret lyckades ryssarna ta sig förbi den tyska avspärrningen av de estniska öarna Dagö och Ösel. De sovjetiska fartygen möttes av den svenska marinen och besättningen fördes till Nynäshamn där de förhördes. Problemet var att man inte visste vart man skulle göra av besättningen som nu stod på svensk mark. Det var Folke Bernadotte som beslöt att de 60 ryssarna skulle interneras till det då färdigställda Byringelägret som därför lånades ut av Socialstyrelsen till Försvarsdepartementet. Byringelägret blev därför aldrig Sveriges tredje koncentrationsläger, det blev istället Sveriges första ryssläger. Då Byringelägret plötsligt kom att inhysa fanflyktande ryssar blev det nu skyndsamt att hitta en ny plats att bygga ett koncentrationsläger som kunde avlasta de redan överfulla lägren i Långmora och Smedsbo. Valet föll på ett stycke mark som fanns tillgängligt en kilometer söder om byn Rengsjö, 13 kilometer öster om Bollnäs i Hälsingland. (Länkar till Rysslägren och Byringelägret)

"Fångarna väcktes en gång varje timme under hela natten för kontrollräkning"

Regnsjölägret kom att bli det i särklass hårdaste koncentrationslägret i Sveriges historia. Det kringgärdades av ett 2,4 meter högt taggtrådsstängsel och patrullerades dygnet runt av sju uniformerade och beväpnade vaktkonstaplar. Man hade specifika rutter som vakterna patrullerade samt en patrullväg för att avskräcka potentiella flyktförsök och vakterna gick aldrig ensamma på grund av säkerhetsrisken ifall problem eller en hotbild skulle uppstå.

Lägret -som mestadel inhyste norrmän och danskar- hade plats för ett 80-tal fångar och det var ett läger med mycket hård disciplin. Internerna, som

tvingades bära speciella fångdräkter, sattes i hårt kroppsarbete, bland annat vägbygge och stenbrytning. Alla brev som inkom eller utgick var tvungen att genomgå lägrets censur för att omöjliggöra att information om lägerverksamheten läckte ut till allmänheten.

Internerna övervakades ständigt, till och med när de åt, och de fick aldrig äta ensamma i matsalen. Som bestraffning utmättes bland annat minskade matransoner ner till miniminivå. Fångarna kontrollräknades en gång varje timme - dygnet runt! Detta innebar att de väcktes en gång i timmen under natten då man tände upp i logementet och därefter lyste man med ficklampor i ögonen på fångarna. Att bli väkt en gång varje timme under hela natten gjorde att fångarna inte fick tillräckligt med sömn vilket i sin tur gav upphov till irritation, aggressivitet och nedbrutenhet med psykiska problem som följd.

Taggtrådsstängsel, nattliga visitationer varje timme, brevcensur och mycket hårt kroppsarbete skapade missnöje bland de internerade. Den dagliga verksamheten i Rengsjö skulle hålla de internerade sysselsatta och borta från politisk aktivitet som kunde störa det säkerhetspolitiska läget för Sverige under kriget. Allt detta styrdes genom olika lägerorder som de beväpnade vakterna såg till efterföljdes.

Den mycket hårdföre lägerchefen för Rengsjölägret var en man vid namn Dag Bergman. Denne Dag hade en yngre bror vid namn Ingmar. Ingmar Bergman skulle senare bli en världsberömd filmregissör som de flesta svenskar idag känner till. Men hur många känner till att Ingmars bror var en tyrannisk lägerledare för Sveriges hårdaste koncentrationsläger under kriget?

Ungefär samtidigt som Rengsjö står klart 1942, påbörjas bygget av ett nytt barackläger av Socialstyrelsen för internering av politiska fångar. Detta koncentrationsläger kom att byggas 3 mil nordost om Rättvik i Dalarna vid byn Ingels. Idag vet vi att lägret byggdes 1942 men det blev inte officiellt fören 1945 när kriget var över. Man hade lyckats hålla lägret hemligt under hela kriget.

Lägret hade som mest 175 interner och totalt internerades 412 personer från 14 olika nationaliteter. Det gåtfulla Ingelslägret vet vi idag inte så mycket om. Området klassades som "fridlyst" av staten för att hålla obehöriga från området. Inte en landsfiskalen visste vad som försiggick innanför lägerområdet. Det finns heller inga fotografier som ger en inblick hur lägret såg ut. Det rådde strängt fotograferings förbud, inte bara vid Ingelslägret, utan vid alla de 14 svenska koncentrationslägren. Av denna anledning finns det därför inte många bilder som avslöjar hur lägren såg ut.

Läs mer om de enskilda lägren genom klicka på dess namn.

Av det tidigare nämnda Rengsjölägret existerar bara ett enda fotografi och av lägret i småländska Vägershult finns bara två gryniga svartvita fotografier. Av Byringelägret finns dock en del fotografier, förmodligen för det istället blev ett ryssläger under Försvarsmaktens ledning och hade inte samma stränga sekretess som Socialstyrelsens slutna läger, så Byringelägret kan därför ge en indikation hur de övriga baracklägren kan sett ut.

I mars 1943 inrättar socialstyrelsen det femte koncentrationslägret i Sverige. Vid denna tid har krigsvindarna börjat vända för Hitler. Det blir allt svårare för den svenska regeringen att bestämma vilken fot man ska stå på. Hittills hade de som placerats i koncentrationslägren varit motståndare till Hitler och nazismen, såsom antinazister och kommunister. Nu under 1943 börjar man successivt vackla till de allierade och till Stalins fördel. Under en tid blir i princip alla misstänkta för något politiskt samarbete med något krigförande land. Om det skulle fortsätta gå dåligt för Hitler gjorde man säkrast att även bura in nazister och antikommunister samt samarbetsmän och quislingar för att därmed också blidka de allierade och Stalin.

Det nya stora femte lägret bestod av 13 baracker som kunde inhysa 228 fångar och placerades i Hälsingmo, en mil väster om Söderhamn i Gävleborgs län. Lägret hade byggts redan på hösten 1940 som ett öppet flyktingläger där engelska sjömän som lyckats fly från nazisterna i Norge bodde. Då Hälsingmolägret snabbt blev fullt upprättades ett annex en kilometer västerut, vid den stora gården Florsberg som kunde inhysa 50 interner i baracker som byggts på gården. Under våren och sommaren 1943 inhägnades de båda lägren Hälsingmo och Florsberg och blev därefter strikta koncentrationsläger främst för norska samarbetsmän och quislingar i Häsingmo och för danska dito i Florsberg.

I oktober 1943 inrättar socialstyrelsen sitt sjunde koncentrationsläger. Då fångarna fängslas utan rättegång och då de inte visste varför eller hur länge de skulle sitta inspärrade ledde detta ofta till mental ohälsa, frustration och svåra depressioner. Socialstyrelsen kunde inte längre dölja det faktum att åtskilliga interner som hamnat i de slutna lägren hade fått svåra men av behandlingen. I lägerarkiven nämns ofta att interner led av ”nervösa besvär”, "oro" och "instabilitet". Ibland angavs också att det var all ovisshet i samband med interneringen som var den troliga orsaken till interners psykiska ohälsa. Systemet att hålla internerna ovetande om varför de internerats och om hur länge de skulle tvingas sitta inspärrade var förödande. Likaså bidrog bristen på möjlighet att överklaga interneringsbesluten eller att få veta vad som krävdes för att bli frisläppt, till att öka deras frustration och osäkerhet. Att denna ovisshet ledde till stark psykisk stress och ibland till psykisk sjukdom, är inte överraskande. Flera interner i lägren hade också försökt begå självmord.

Det fanns därför ett behov att sortera ut de med psykisk ohälsa från de läger man hittills uppfört och placera de i ett särskilt läger. Det sjunde lägret kom att placeras invid Säters mentalsjukhus i Kopparbergs län. Här fanns redan läkare och psykiatriker på plats som var bättre lämpade att vårda detta klientel och den 40-årige psykiatrikern Eric Abrahamsson utsågs till lägerchef. På området uppfördes två baracker, en större för män och en mindre för kvinnor.

"Från 1944 börjar man istället internera nazister och antikommunister"

Under 1944 blir det alltmer uppenbart att Hitler inte kommer att vinna kriget. Bara två år tidigare stod Det Tredje Riket på sin kulmen och Hitler nådde toppen av sin hybris. Men nu gick det grus i maskineriet. Det började bli oroligt i det svenska regeringslägret när det blev uppenbart att man spelat på fel häst och ställt sig på fel sida av historien.

Hittills hade man nästan uteslutande fängslat personer som var motståndare till Hitler och nazismen såsom antinazister eller kommunister, men nu börjar man inse att man måste göra helt om. Från 1944 börjar man istället internera antikommunister och nazister. Ibland placerades dessa omaka grupperingar i samma läger med svåra konflikter och våldsamma slagsmål som följd.

Som en av de sista stora krigs drabbningarna på de nordliga breddgraderna bröt kriget på nordkalotten ut i oktober 1944. Detta skapade en ström av tyska desertörer som flydde till Sverige. Man förstod snabbt att mängder av soldater från såväl Nazityskland som från Sovjetunionen skulle komma in över gränsen i landets norra delar.

Under sommaren 1944 upprättade Socialstyrelsen ett sort inhägnat barackläger vid gården Sörbyn i Västerbotten. Sörbyns egendom, som var en större gård med ladugård och bostadshus med omgivande trädgård - kom att kompletterats med ett stort antal 24-manna och 48-manna baracker och beräknades kunna hysa

Bilder från de svenska koncentrationslägren:

#3: Rengsjölägret Den enda existerande bilden av lägret.

#9: Sunnerstaholm Huvudbyggnaden 1930-tal

Bilder från de svenska koncentrationslägren:

1/14

över 400 internerade. Även ett högt stängsel upprättades runt det nya lägerområdet. Sörbyn var då det togs i bruk Sveriges största koncentrationsläger.

De första som internerades i Sörbyn var finnar som ansågs stå på nazisternas sida. Mottagningsproceduren såg förmodligen likadan ut i Sörbyn som för de andra internerna i de slutna förläggningarna. Vid ankomsten till lägret fråntogs de sina tillhörigheter och tvingades byta om till de särskilda fångkläder som alla internerade bar. Därefter mättes, vägdes och granskades alla noggrant och deras signalement fördes in i journaler och register. Dessutom dokumenterades fångarnas bakgrund; uppgifter om deras nationalitet, föräldrar, yrke, utbildning, religionstillhörighet, militärtjänst, anledningen till deras flykt samt att deras poliska åsikter registrerades.

I lägret var samtliga sedan tvungna att rätta sig efter rådande reglemente. En del av dessa hade fastslagits av regeringen och Socialstyrelsen i reglementet för de slutna förläggningarna, andra var lokala bestämmelser som utfärdats av lägerchefen. I Sörbyn var det den 24-årige Gunnar Sjödahl. Till sin hjälp hade han assistenten Åke Styvén samt ytterligare ett 20-tal anställda, framför allt beväpnade vaktkonstaplar och kökspersonal. Barackerna fylldes snabbt efter att lägret i Sörbyn öppnats. Den 8 augusti 1944 hade det redan 415 interner, varav 97 var kvinnor. Samtliga var finländare som sannolikt placerats där på grund av misstänkta nazi-sympatier.

Sveriges nionde koncentrationsläger blev Sunnerstaholmslägret. Koncentrationslägret var beläget vid Prästnäset vid Voxsjön ca 5 km söder om Bollnäs. Det togs i bruk hösten 1944 och här fanns hela 550 fångar internerade vilket innebär att av de koncentrationslägren som hittills byggts i Sverige var Sunnerstaholm det nu i särklass största lägret! Men det skulle komma uppföras ett än större läger! Barackerna på Sunnerstaholmslägret, ett 30-tal, hade plats för tjugofyra personer i varje. Lägret på Prästnäset byggdes upp samtidigt som andra världskriget gick in i sitt slutskede 1944-1945. Vid den tiden fanns redan många läger av olika kategorier runt om i vårt land, men endast ett fåtal i den storlek som detta läger utgjorde. Inte mycket är känt om Sunnerstaholmslägret, inga fotografier från krigsåren existerar och idag är allt jämnat med marken.

"Kusfors blev Sveriges största koncentrationsläger och kunde hysa 1500 fångar"

Även i södra Sverige fanns det behov att internera opålitliga människor med felaktiga politiska åsikter - vilket vid denna tid nu plötsligt var nazister och antikommunister. I småländska Vägershult mellan Växjö och Nybro fanns sedan 1942 ett öppet disciplinläger för besvärliga norrmän som drevs av norska legationen. Under hösten 1944 tog Utlänningskommissionen (som nu tagit över Socialstryrelsens roll om de slutna lägren i Sverige) över Vägershult och gjorde om det till Sveriges tionde koncentrationsläger. Lägret kringgärdades med ett 2.5 meter högt taggtrådsstängsel, bevakades med beväpnade vakter och lägret som hade sex större baracker kunde inhysa 150 personer, främst tyska desertörer.

Krigsutbrottet på Nordkalotten mellan Nazityskland och Sovjetunionen blir den största drabbning som någonsin utkämpats norr om polcirkeln och är det näst största kriget -efter kriget på Karelska näset- i nordisk historia! På den tyska sidan stupade drygt 10 000 och på den sovjetiska drygt 20 000 soldater, ändå var det Sovjetunionen som vann slaget efter knappt en månads strid. Kriget och oroligheterna i norr kombinerat med allt sämre krigsmoral bland tyskarna bidrog till att ännu ett stort koncentrationsläger behövdes i norr.

Vid tiden för slaget om Nordkalotten började man bygga det som kom att bli Sveriges största koncentrationsläger, koncentrationslägret i Kusfors. Kusfors 2 mil väster om gruvsamhället Boliden, i Skellefteå kommun var ett

#10: Vägershult

#10: Vägershult Närmast syns matsalen. Längst bort till vänster skymtar några av de sex 48-manna barackerna.

#12: Axmar Platsen där koncentrationslägret Axmar en gång låg.

#10: Vägershult

1/12

inhägnat vakt- och taggtråds bevakat barackläger med strålkastare som huserade främst tyska desertörer. Det började i all hast byggas under hösten 1944 och lägret togs i bruk den 17 oktober samma år. Kusfors blev platsen för det största koncentrationslägret för tyska desertörer i Sverige och eftersom de flesta kom österifrån döptes plasten till "Pikku Helsinki", Lilla Helsingfors.

Då man inte visste hur länge eller hur hårda striderna på nordkalotten skulle bli tog man i ordentligt för att dimensionera lägret storskaligt. Lägret var imponerande: bland annat fanns här tjugofem 48-manna baracker och lägret var byggt att kunna inhysa 1500 fångar. När de första internerna kom i oktober 1944 bestod lägret av 75 byggnader och bara en månad senare av totalt 100 olika byggnader. Inget annat av de 14 svenska koncentrationslägren var i närhet av Kusfors storlek. Runt hela lägerområdet sattes ett 2,1 meter högt Gunnebo-stängsel med taggtråd upp och i varje hörn av läget fanns höga stolpar med starka strålkastare som under dygnets mörka timmar lyste upp områdena utmed stängslen för att underlätta bevakningen. Men Kusfors blev varken fullbelagt eller långvarigt. Det kom bara 141 tyskar till lägret som i allt större omfattning istället kom att användas som ett öppet flyktingläger och Kusfors avvecklades redan på våren 1945 när freden närmade sig.

Vid nyåret 1944/45 var det ingen tvekan längre; Nazityskland och Hitler skulle förlora kriget och Sverige kunde nu med gott "samvete" byta fot till de allierade och Stalins fördel. De gamla vännerna i nazityskland vändes nu ryggen och bespottades men i Sverige fanns fortfarande en hel del högt uppsatta nazister främst inom tyska legationen och ambassaden som man måste "ta hand om". 4 mil norr om Gävle fanns ett gammalt fallfärdigt slott vid namn Axmar och detta gjordes till ett koncentrationsläger i januari 1945. Enligt bevarade dokument hade Axmar, som kunde inhysa 100 fångar, ett 2,5 meter högt stängsel med taggtråd och bevakades dygnet runt av beväpnade vakter.

Av de tyska nazister som kom till Axmar 1945 fanns bl.a. två legationsråd, Ulrich von Gienant och Heinz Gossmann. De här personerna var allmänt kända som besvärliga, kaxiga och krångliga. De vägrade låta sig visiteras, vägrade klä sig i fångdräkt och krävde få röra sig fritt och ha tillgång till telefon. Under nazismens glansdagar hade dessa människor haft en tämligen uppburen ställning i såväl Stockholm som i övriga Sverige och varit högaktade gäster på banketter, näringslivsträffar eller ceremoniella tillställningar, men nu under våren 1945 var situationen en helt annan. De nazistiska illdåden under andra världskriget blev vid denna tid kända för en bred allmänhet. I Stockholm fanns den tyska legationen kvar, vars personal hotades av att lynchas av uppretade stockholmare. Man skydde plötsligt umgänge med dessa människor. De skulle därför hållas gömda i det slutna lägret på Axmar slott.

De som satt fångna på Axmar under våren och sommaren 1945 betraktade som ”det nazistiska Tysklands främsta företrädare i Sverige”. Dessa nazister vägrade inse de var på väg att förlora kriget och var fortfarande allmänt uppkäftiga. Axmar blev därför lika mycket ett läger för nazisterna som ett skydd för dem, för även om någon nazist skulle lyckats fly våren 1945 är frågan vart de i så fall skulle fly till? De utgjorde i viket fall som helst en problematisk grupp för den svenska regeringen. Det ansågs nämligen inte bra för den svenska "neutralitets- och anpassnings-politiken" att efter fredsslutet och inom landets gränser gömma före detta nazistiska diplomater och topptjänstemän. Det kan tyckas som en märklig ironi att de gamla nazistvännerna som nu förlorat ett världskrig ändå förpassades till ett vackert pompöst slott. I augusti 1945 utvisades dock tyskarna efter påtryckningar från segermakterna och vad som sedan hände med dem är fortfarande oklart. Även när det gäller Axmar finns inga fotografier från den tiden då byggnaden var ett av de 14 koncentrationslägren i Sverige. Efter kriget förföll Axmar än mer och 1970 sprängdes hela slottet i luften...

"Ede är det koncentrationsläger vi vet minst om idag"

Då de tidigare nämnda systerförläggningarna i Hälsingmo och Florsberg under tiden blivit överfulla upprättades i närheten Sveriges 13:e koncentrationsläger, det i Ede. Ede var en mindre gård där några baracker ställdes upp till förfogande. Idag är just Ede det läger vi minst om. Arkiven efter alla lägren är hårt gallrade och just Ede är kanske det läger som blev hårdast utrensat och censurerat.

Lägret drevs med all sannolikhet från huvudlägret Hälsingmo och hade uppskattningsvis kunnat hysa ett 20-tal fångar. Det tillkom då motsättningarna mellan olika politiska grupperingar i Hälsingmo och Florsberg blev för stora. Enligt bevarade dokument ska först mycket unga personer och senare enbart kvinnor internerades vid den lilla gården Ede.

Vid krigsslutet i april 1945 upprättades det 14:e och sista koncentrationslägret i Sverige, det i skånska Tjörnarp, beläget i Höör, dåvarande Kristianstads län. Detta läger var avsett enbart för kvinnor. Kvinnorna anklagades för ”samröre med den tyska ockupationsmakten i sina hemländer” eller var allmänt "arbetsovilliga" eller "lösaktiga".

Många av dessa kvinnor hade suttit i de nazityska koncentrationslägren -främst Ravensbruck- och sedan hamnat i Sverige under räddningsaktionen med de vita bussarna. Dessa kvinnor hade dock ingen politisk övertygelse som kunde skada rikets säkerhet utan ansågs "farliga" då de stämplades som "skamlösa",

#13: Ede Det som finns kvar av gården 2023

Se fler unika bilder och läs mer om varje enskilt läger genom att klicka på kartan upptill eller på länkarna längre ner på sidan.

#13: Ede Det som finns kvar av gården 2023

1/6

"övererotiska", "karltokiga" eller allmänt "omoraliska". Det var alltså inte av säkerhets-politiska skäl utan av sexual-moraliska skäl de fängslades. Skälen till att kvinnorna internerades var diffusa och godtyckliga och blandningen av kvinnor med vitt skilda bakgrunder bäddade för svåra konflikter. I Tjörnarpslägret blandades kvinnor som hade goda skäl att avsky varandra; överlevande från de nazistiska koncentrationslägren, både judinnor och icke-judinnor, och norska kvinnor som haft förhållanden med soldater i de tyska ockupationsstyrkorna och som hade flytt till Sverige i samband med Tysklands kapitulation. Även detta läger var inhägnat med ett över två meter högt taggtrådsstängsel. Kvinnolägret i Tjörnarp blev en belastning för de svenska kvinnorna på orten då de ansåg lägret utgjorde ett hot mot deras äktenskap. Lägerbyggnaden kom under decennier kallas "horhuset" i bygden.

Tjörnarpslägret avvecklades under sommaren 1946, alltså över ett år efter krigsslutet i Europa. Då var många av de övriga 13 svenska koncentrationslägren redan jämnade med marken. På de platser där lägren byggts runt större gårdar revs eller flyttades barackerna. I de läger som var enbart var barackläger jämnades området med marken eller byggdes om till öppna flyktingläger under en övergångsperiod. Gemensamt är dock att lägren nu bara var något vi skulle glömma och inte prata högt om. Och så kom att ske!

Andra världskriget hade inte ens hunnit avslutats förrän Socialdemokraterna sparkar ut de tre borgliga partierna ur samlingsregeringen och ensamt övertar makten i Sverige. (Vilket de i praktiken även hade under samlingsregeringens tid med 53,8% av svenska folkets röster vid 1940 års riksdagsval.) Detta parti såg effektivt till att lägren sopades under mattan, bland annat genom att hemligstämpla all information om lägrens existens de kommande 50 åren. Bara information som är komprometterande för en själv behövs som bekant hemligstämplas och låsas in i arkiv. Så dessa läger var något det politiska partiet skämdes över och till varje pris ville dölja sanningen för det svenska folket. Lägren hade avslöjat att vi inte var ett neutralt och alliansfritt land under kriget. Lägren hade avslöjat vilken sida av historien vi faktiskt stod på. Och den bruna sidan ville inte de röda se i vitögat...

Som mest satt 1500 personer samtidigt och sammanlagt över 3 000 personer i de 14 svenska koncentrationslägren som frihetsberövade utan rättegång och utan att veta vad de anklagades för. Fängslandet behövde inte motiveras och kunde heller aldrig överklagas. De hölls inspärrade på obestämd tid i läger som kringgärdades av taggtråds-stängsel och bevakades av beväpnade vakter med hundar och strålkastare. De satt inspärrade för sina politiska åsikters skull - i Sverige! Lägren hölls hemliga (så gått det gick) även om viss media på vänsterkanten skrev lite om till exempel "Långmorarazzian" och "Rengsjöupproret" men dessa tidningar hade en relativt liten läsekrets och nådde aldrig ut till den stora allmänheten.

De flesta politiker och ämbetsmän som haft inflytande över de slutna lägren kunde obehindrat fortsätta sina karriärer efter kriget som om inget hade hänt. Gustav Möller satt kvar som socialminister ända fram till 1951 och lämnade riksdagen ett år senare som en firad veteran. Samma sak gällde en sedermera ytterst folkkär statsman som under kriget var Möllers närmaste medarbetare och därmed djupt inblandad i inspärrandet av utlänningar på politiska grunder under krigsåren och den man som var koncentrationslägrens högste chef: Tage Erlander.

Uppdraget att svara för koncentrationslägren utförde han i nära samarbete med socialminister Gustav Möller och socialstyrelsens generaldirektör Karl Johan Höjer, som var bror till en av Erlanders gamla studiekamrater. Tage Erlander var en iskall pragmatiker som bland annat avskedat lägerchefen i Långmora som han ansåg var för vek mot fångarna. 1944 utsågs Erlander till biträdande socialminister och 1945 till ecklesiastikminister. Året därpå skulle Erlander komma att utses till statsminister efter Per Albin Hanssons hastiga bortgång. Genom fakta som han själv förteg, men som har kommit fram långt efter hans död, framstår han som något helt annat än den folkkäre statsminister som berättade Värmlands-historier i Hylands hörna 1962 och som satt på sin post under en rekordlång period av 23 år. (1946–1969)

I sina memoarer, publicerade i sex volymer 1972-82, nämns bara lägren Långmora och Smedsbo i snabbt förbigående men Tage Erlander nämner inte med ett enda ord sin egen roll som högste ansvarige tjänsteman för de slutna lägren på de 215 sidor som handlar om hans arbete under krigstiden. Fast inte mycket på dessa rader håller helt för en närmare betraktelse. För det första anger Erlander felaktigt att lägren inte tillhörde Socialstyrelsen utan istället Utlänningskommissionen som var en fristående myndighet och bildades först 1944. Fram till 1944 tillhörde lägren Socialstyrelsen och därmed hans eget ansvarsområde.

För det andra räknar Erlander inte upp antalet läger eller antalet internerade. Han namnger enbart Långmora och Smedsbo och han gör ingen antydan om de övriga tolv lägrens existens. Det tredje - och mest anmärkningsvärda – är att han helt och hållet förbigår sin egen centrala roll i driften och utformandet av lägersystemet, trots att lägerrelaterade ärenden regelbundet passerat hans skrivbord under fyra–fem års tid. Istället låter han påskina att han bara hade svävat i god tro och helt litat till underordnades bedömningar.

"Europas farligaste brottslingar"

I Erlanders dagböcker kan man läsa följande: "Internerna i Långmora och Smedsbo betraktades som farliga. Jag minns hur en hög ämbetsman förklarade att de var Europas farligaste brottslingar och kunde tänkas begå vilka brottsliga handlingar som helst."

Att det handlade om ”Europas farligaste brottslingar” mitt under andra världskriget med nazister och judeutrotning i färskt minne var nog en överdrift. Det är svårt att komma ifrån intrycket av att Erlander medvetet försökte mörklägga sin egen roll som högste tjänstemanna ansvarig för lägren. Att han skulle ha glömt bort det ansvar han hade för det hemliga lägersystemet, vilket som mest omfattade 14 läger med 3000 interner – varav ingen hade dömts i domstol – är knappast troligt. Han ville nog bara inte avslöja sanningen innan sekretesstiden löpt ut...

Dessa läger var hemligstämplat material under 50 år och deras existens är fortfarande till stor del dold under en tung mörkläggningsfilt. De flesta av byggnaderna är idag rivna, spåren utplånade och offentliga handlingar och arkiv är hårt gallrade. När nazisterna föll i Tyskland hann de inte sopa igen alla spår efter sina illdåd, de hade bara dagar eller timmar på sig, men socialdemokraterna i Sverige hade nästan 50 år på sig att sopa igen alla spår.

Inte konstigt det mesta idag är bortglömt och något socialister aldrig talar

Samma parti som upprättade 14 koncentrationsläger i Sverige där Hitlers finder; kommunister och antinazister spärrades in, påstår idag de står på rätt sida av historien...

1/5

öppet om. Lägren har fram till millenniumskiftet varit hemligstämplade för det svenska folket av tidigare Socialdemokratiska regeringar och än idag inget det står något om i våra historieböcker. De svenska koncentrationslägren ska förnekas och glömmas genom total tystnad. Och sekretessen fungerade! Enskilda svenskars minnen av lägren, internerna och personalen bleknade snabbt. Rösterna från de människor som direkt hade att göra med lägren har i de flesta fall tystnat.

Idag finns ytterst få spår och lämningar kvar på de hemska platser där de 14 svenska koncentrationslägren en gång fanns. Några få av de byggnader som användes som koncentrationsläger finns kvar än idag men är i privat ägo. Till exempel Långmora, Smedsbo och Tjörnarp. Andra är rivna som t.ex. slottsbyggnaden Axmar som jämnades med marken när det sprängdes 1970. Av de barackläger som fanns finns bara någon enstaka husgrund kvar som i Ingelslägret. Resten är helt utplånade. I t.ex Vägershult finns vid rastplatsen Sandsjön bara en kortfattad informationsskylt uppsatt av kommunen som lite diffust och vagt talar om att ett "flyktingläger" under kriget skulle funnits någonstans i området. Inte ett ord om taggtrådsstängsel, beväpnade vakter eller tvångsarbete!

De 14 koncentrationslägren är en skamfläck i Sveriges historia, och de ansvariga har aldrig behövts ställas till svars då de lyckades -med stort hemlighetsmakeri och låsta arkiv- tysta ner händelserna. Lämningarna av en statshemlighet är ordentligt bortsopade. Vad som verkligen hände innanför den hårt bevakande taggtråden vet vi väldigt lite om idag. Som sagt; de skyldiga hade 50 år på sig att sopa igen spåren...

Idag har bara någon enstaka bok bok skrivits om dessa 14 läger. Ändå ligger Riksarkivet öppet för vem som helst att idag ta del av allt det material som finns tillgängligt om dessa läger. Och det är ett digert material, tiotals hyllmeter med fakta, outforskade dokument och tidigare opublicerade bilder. Ändå tycks ingen våga röra vid materialet. Kanske skulle en vitbok om Socialdemokraternas historia passera den gräns vad yttrandefriheten egentligen tillåter i vårt land? Det förblir nog en utopi, eftersom fakta som är komprometterande för socialister alltid klassas som rena lögner.

Ju mer som kommer fram om Sveriges och framförallt detta partis brunsmetiga historia, desto fler blir lössen i fanan. Inget annat politiskt parti i Sverige har hemligstämplat så mycket om sitt förflutna som just detta parti. Ett parti som idag påstår sig "stå på rätt sida av historien". Ett parti som idag var fjärde svensk fortfarande röstar på...

// Anders Johansson.

Källa & Lästips:

”Svenska koncentrationsläger i Tredje rikets skugga” (2008) av T Berglund, N Sennerteg.

"Vägershult : en disciplinförläggning för flyktingar i Sverige" (2004) av Jesper Johansson.

"Prästnäset - Sunnerstaholmslägret 1943-1946" (2010) av Rengsjö/Bollnäs församling.

"Sverige under andra världskriget: myter och legender" (2020) av Anders Frankson.

"Svarttjärn/ Ingels - ett svenskt koncentrationsläger" (2012) av Christer Hammare.

”Att röka på förbjuden plats kostar en månads fickpengar” (1984) av Jörg Lindner.

"Krampen- ryssläger i Sverige under andra världskriget" (2008) av Hans Lundgren.

Slutna utlänningsförläggningar för civila i Sverige under andra världskriget (LÄNK)

”Krampen - ett interneringsläger från 1940-talet” (2006) av Anna Lihammer.

"Interneringsläger i Helvetet" (2023) av Fredrik Palmborn Olofsson (LÄNK)

"Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" (2012) av Göran Rosenberg.

Gallringen av Statens utlänningskommissions lägerarkiv (LÄNK)

”Bakom den svenska taggtråden” (2022) av Niklas Söderqvist.

Betänkande ang. flyktingars behandling (1948) (LÄNK)

"I Hälsingmolägret hölls utlänningar fångna" SVT (LÄNK)

”Interneringsläger 1945” (1963) av Gunnar Smedmark.

"Sveriges Koncentrationsläger Del1" av SHA-70 (LÄNK)

"Sveriges Koncentrationsläger Del2" av SHA-70 (LÄNK)

"Mannen som slöade till" (2022) av Peter Carlberg

”Internerad i norra Sverige” (2002) av Siv Rehn.

"Smedsbo" (2012) Susanne Grahn.

Sveriges Radio P4: (LÄNK)

Riksarkivet: (LÄNK)

Var låg de 14 hemliga koncentrationslägren?

Vad hände innanför taggtrådsstängslen? Vilka arbetade där? Vad finns kvar av lägren? Hur ser platserna ut idag?

Nedan finns länkar till samtliga 14 läger där Du kan läsa mer om varje enskilt koncentrationsläger och se unika bilder därifrån.

(Klicka på röd text eller direkt på kartan)

Långmora, Dalarna..................

Smedsbo, Dalarna.....................

Rengsjö, Hälsingland................

Ingels, Dalarna..........................

Hälsingmo, Hälsingland...........

Florsberg, (Annex till Hälsingmo).........

Säter, Dalarna............................

Sörbyn, Västerbotten................

Sunnerstaholm, Hälsingland..

Vägershult, Kronoberg............

Kusfors, Västerbotten...............

Axmar, Gästrikland...................

Ede, (Annex till Hälsingmo)...................

Tjörnarp, Höör, Skåne..............

(1940-1945)

(1942–1945)

(1942-1946)

(1943–1946)

(1944–1945)

(1944–1946)

(1944–1945)

(1945)

(1945–1946)

Övrig information:

Förutom de 14 hemliga koncentrationslägren fanns 8 "ryssläger" för internering av ryssar. Läger som i praktiken kunde betecknas som sovjetiskt territorium:

Rysslägren:

Byringe, Strängnäs

Baggå, Västmanland

Baggbron, Västmanland

Storvreta, Uppsala

Lisma, Huddinge

Aborrtjärn, Dalarna

Krampen, Västmanland

Hagaström, Gävle

Dessa tre fängelser straffades internerade utlänningar från de slutna lägren under benämningen; "tagande i förvar":

Falun, Vänersborg & Kalmar

Det fanns även en mängd andra typer av läger såsom flyktingförläggningar, arbetsläger utbildningsläger och uppsamlingsläger etc, bl.a;

Lovön, Ekerö (1943-1945)

Grubbnäsudden

Kukasjärvi

Ödevata, Kalmar

Öreryd, Jönköping

Kjesäter, Vingåker

Pålsboda, Vingåker

Lindesberg

Voxna, Hälsingland

Stärnsund, Dalarna

Eckersta, Sörmland

Holmarudden, Sundsvall

Jungsele

Förutom de 14 slutna koncentrationslägren och de 8 rysslägren fanns 28 öppna interneringsläger som drevs av Försvarsmakten:

Storsien, Kalix. (1939-1940)

Naartijärvi, Haparanda. (1939-1940)

Öxnered, Vänersborg. (1941-42)

Grytan, Östersund.

Vindeln, Västerbotten. (1943)

Kovaksberg , Västerbotten. (1943)

Stensele, Västerbotten. (1943)

Lövnäsvallen, Sveg.

Ränneslätt, Eksjö

Bökeberg, Ystad

Backamo, Uddevalla

Grunnebo, Uddevalla

Lagerlingen, Havdhem, Gotland

Rinkaby, Kristianstad

Gälltofta, Kristianstad.

Loka Brunn, Örebro län.

Sjöbo, Skåne

Stigamodal, Jönköping (dansk regi)

Bercut (Logementfartyg, Sthlm södra skärgård)

Lagerbielke (Logementfartyg, Sthlm s. skärgård)

Vesterbotten (Logementfartyg, Sthlm s. skärgård)

...om nazisterna kom!

...om nazisterna kom:

Vad hade hänt om Hitler även ockuperat Sverige? Vad hade hänt med de 8 000 judarna i Sverige? Hade det byggts koncentrationsläger av nazisterna likt det i norska Grini? Hade vi liksom i Norge fått en regering fylld av landsförrädare?

Om Sverige hade ockuperats hade våra 8 000 judar förmodligen mött samma fruktansvärda öde som de norska. Bland Sveriges nazister grodde judehatet. De svenska nazisterna, "Lindholmarna", hade hjälpt till att fånga in dem. De hade tidigt, i det fördolda, lagt upp en plan på en helsvensk Förintelse. Alla svenska judar fanns registrerade i nazisternas hemliga arkiv. I dag förvaras dessa listor med döds- domar över svenska judar i olika arkiv, riksarkivet, arbetarrörelsens arkiv och arkivet hos svenska kommittén mot antisemitism. Det fanns tre olika namnregister. Ett av dem hittades i Malung i slutet av 1990-talet.

Det var 1997 som det sensationelat historiska fyndet gjordes när det K-märkta Lisellska huset i Malung renoverades. Huset ägdes av Erik Walles, som under kriget varit vice ordförande i nazipartiet Nationalsocialistiska Arbetarpartiet (NSAP) och

senare lektor vid Falu högre allmänna läroverk. I ett rum på övervåningen fann hantverkarna en låda med 3 000 stencilerade blanketter med beteckningen "personkort" med uppgifter på 3 000 judar som skulle mördas. Eftersom registret

Här i Tolånga hade kanske Sveriges mest ökända koncentrationsläger legat. Men Hitler kom aldrig...

1/6

endast omfattade bokstäverna L till Ö var det förmodligen dubbelt så stort. De handgjorda personkorten var fyllda med noteringar som exempelvis: "Anm: Modern av tvivelaktig ras, enl uppgift 1/2 eller 1/4 blod, tattare eller judesläkt".

Partimedlemmarna samlade kontinuerligt in uppgifter om svenska judar men planerna på en svensk Förintelse hölls hemlig inom en hård kärna bland de mest extrema nazisterna. I mars 1941 bildades organisationen Bruna Gardet som var en femtekolonnorganisation med uppgift att underlätta en tysk invasion och avrätta judar eller som de själva sa, ställa den "judiska pestsmittan" mot väggen. Året efter bildade några utbrytare från SSS ett nytt naziparti med en egen underrättelsetjänst, Gyllene Spö-knippet, som var ett svenskt Gestapo. Terrororganisations främsta uppgift var att gripa alla judar och kommunister den dagen tyskarna invaderade Sverige men planerna rann av olika skäl ut i sanden.

De svenska judarna skulle hållas fängslade i koncentrationsläger som skulle byggas i Sjöbo och Stora Karlsö öster om Gotland – innan de sändes vidare till gasdöden i Auschwitz, det menar Socialdemokraten Henning Palm från Sjöbo som 1983 kom med sensationella uppgifter om nazisternas planer på 30-talet. Henning Palms påstod att han själv sett ritningar på ett koncentrationsläger med taggtråd, baracker och vakttorn, och att timret legat sågat och klart på ett boställe i Tolånga öster om Sjöbo. Palm påstod vidare att han hade dokument som kunde styrka uppgifterna någonstans i sitt stora arkiv men inte lyckats hitta dem. Många har avfärdat uppgifterna som en skröna och vittnesmålen från de som var med är, av naturliga skäl, svåra att få in eftersom Henning Palm och hans generationskamrater nu gått bort. Hennings son Per bor kvar i Sjöbo. Han berättar att faderns efterlämnade dokument gått till arbetarrörelsens arkiv och i de papper som han själv gått igenom finns inga uppgifter om ett eventuellt läger.

Ett koncentrationsläger planerades också byggas på Stora Karlsö avslöjade den gotländske journalisten Pelle Sollerman i sina memoarer "En landsortsredaktörs berättelser". Under kriget var han redaktör för den socialdemokratiska tidningen Gotlands Folkblad. I boken skriver han om ett möte med en av de lokala nazisterna på Gotland: "En kväll berättade han för mig att de gotländska nazisterna hade planer på att inrätta ett koncentrationsläger på Stora Karlsö, den dag då även vårt land anslutits till den tyska nyordningen."

Hittills har inga dokument hittats som styrker deras påståenden. Att två män med starka kopplingar till socialdemokratin kommer med dessa påståenden mer än 40 år senare, samtidigt som ett annat parti börja växa sig starkt i ett allt mer sönderfallande Sverige är kanske inte så konstigt. Ryktena om svenska nazistiska koncentrations-läger som skulle planerats till Sjöbo och Karlsö ska vi därför ta med en rejäl skopa salt...

Berättelsen om Ulrich Herz:

Det är förvånansvärt hur diffus dokumenteringen är om dessa 14 koncentrationslägers sista tid. Kanske var det så mycket kaos under våren och sommaren 1945 att man inte hade tid eller energi att dokumentera allt. Kanske ville man efter kriget bara glömma och gå vidare? Vad som hände med de 3000 interner som satt i dessa 14 läger vet vi än mindre om. Förmodligen lämnade åtskilliga av internerna Sverige med bittra minnen av vår "gästfrihet", men en del valde trots allt att stanna kvar i Sverige och bygga upp en ny framtid. En av dem var en man vid namn Ulrich Herz.

Historien om Herz börjar morgonen den 19 mars 1940 på Birkagårdens folkhögskola i Stockholm. Läraren Herz kom inte, eleverna väntade förgäves. Ingen visste vad som skett. Först sent på kvällen

ringde någon till polisen och fick veta att han tagits i förvar, men att ingen tilläts komma i förbindelse med honom. Flera veckor senare fick man besked att socialstyrelsen beslutat omhänderta honom och att han redan förts till en förläggningen i Smedsbo i Dalarna. Herz fick inte veta varför han internerades och hölls inspärrad i sammanlagt 2 år och 4 månader. Inte heller efter kriget fick han någon förklaring, fast han flera gånger begärde det. Det är möjligt att det inte går att bringa fullständig klarhet i fallet men de dokument som nu är tillgängliga visar tydligt nog, att interneringen skedde på vaga grunder och besluten fattades utan att någon gjorde ett seriöst försök att pröva de misstankar som i hemlighet riktades mot honom.

Efter kriget tog Henz examen i nationalekonomi vid Uppsala universitet och arbetade i ett par år som universitetslärare i staden. Senare kom Herz arbeta som lärare vid olika folkhögskolor och var rektor vid folkhögskolan på Visingsö. 1949 blev en tjänst som lärare på Brunnsviks folkhögskola ledig efter hans gamle fångvaktare och antagonist i Smedsbo, Gustaf Uhr, och genom en ödets ironi fick Herz jobbet! På Brunnsvik undervisade han därefter i nationalekonomi till mitten av 1950-talet. 14 år efter sin ankomst till Sverige blev Ulrich Herz, mot Gustaf Uhrs vilja, svensk medborgare och kom under kalla kriget att inneha många framträdande positioner i det svenska samhällslivet. Vad magister Uhr i Smedsbo skulle ha ansett om detta vet vi inte, men några år efter krigsslutet stötte Herz och Uhr på varandra i en tågkupé. Uhr fällde ned tidningen och räckte Herz handen samtidigt som han sade "Vi har visst setts förut!”. Sedan tillbringade de, enligt Herz, en stund med att prata om ditt och datt men undvek att nämna tiden i Smedsbo. Uhr uppträdde mycket charmerande, vilket var en sida hos honom som Herz inte hade upptäckt tidigare.

Mest ihågkommen är Ulrich Herz som en förkämpe för fred, nedrustning och medborgerliga rättigheter. Under sin brokiga karriär var han bland annat journalist och ledarskribent på Stockholms-Tidningen (1957-1958), programledare i Sveriges Radio (1960-1967) och Herz blev också känd som en av televisionens första programledare med ansvar för stora debatter och samhällsprogram på SVT.

Herz blev också en pionjär inom svenska Amnesty och gjorde betydande insatser i internationellt fredsarbete, särskilt inom olika FN-projekt. Han gjorde också stora ideella insatser för utsatta och förföljda människor. Under 1980-talet var han ordförande för Sveriges folkriksdag för nedrustning och han belönades av regeringen 2001 med Illis quorum, en medalj som delas ut för framstående kulturellt, socialt och konstnärligt arbete.

I de artiklar som skrevs om Herz på hans ålders höst betonade olika skribenter den ”nesliga” eller ”skändliga behandling” och de ”obegripliga kränkningar” som Sverige hade utsatt honom för under krigsåren. Herz fick under sin livstid aldrig veta varför han satt fängslad och ansåg sig aldrig fått den upprättelse av staten han längtade efter. En officiell ursäkt är det minsta man kan begära -men den kom aldrig! Ulrich Herz avled 2001 vid en ålder av 87 år.

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!