Galenskapen | Sverige & Sanningen

Den svenska galenskapen!

Metallplatta_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited_edited.jpg

"Vad innebär det när uppenbara lögner accepteras som sanning?"

De ensamkommande unga männen är inte det enda problemet, men de illustrerar den svenska galenskapen när den gick som allra längst!

Under första halvan av 00-talet kom årligen ungefär 300-400 ensamkommande ”barn” till Sverige. Kanske var det någon gång då som insikten började sprida sig, att det iögonenfallande generösa och kravlösa svenska asylsystemet i praktiken var helt utan trösklar för den som uppgav sig vara minderårig. Utan krav på identifikation fick man en gräddfil genom asylsystemet vilken ledde till permanent uppehållstillstånd. (vilket i praktiken innebär att svenska skattebetalarna har skyldighet att försörja personen livet ut)

Eftersom det rörde sig om ”barn” accepterades de mest osannolika berättelser om ungdomar med rynkor runt ögonen, flintskallighet och skägg som tappat bort sin familj och glömt varifrån de kommer eller hur gamla de var. Personal på migrationsverket och på HVB-hem visste mycket väl att de hade att göra med personer i sin egen ålder, men tvingades behandla dem som barn.

Att säga ifrån hade varit riskfyllt. En tandhygienist som reagerade mot det hela och lade fram starka indikationer på att hans ”minderåriga” patienter var vuxna blev anmäld, fälld och dömd till dryga böter och stämplad som ”rasist”! Att över huvud taget diskutera frågan ansågs länge mycket fult.

Så länge det rörde sig om enstaka personer var det givetvis inget större samhällsproblem, men år 2013 registrerades nästan 4000. Kaosåret 2015 var siffran uppe i över 35,000 och de såg påfallande ofta betydligt äldre ut än den uppgivna åldern. När man slutligen började testa deras ålder visade sig misstanken stämma. Fyra av fem av dem som testades, betraktades som vuxna av rättsmedicinalverket. I ett fall hade en man i 45-årsåldern utgett sig för att vara minderårig utan att ifrågasättas.

"Fyra av fem av dem som testades, betraktades som vuxna av rättsmedicinalverket.

I ett fall hade en man i 45-årsåldern utgett sig för att vara minderårig utan att ifrågasättas"

Problemen med svensk migrationspolitik varken började eller slutade med de ensamkommande unga männen. Men det illustrerar den svenska galenskapen när den kanske gick som allra längst. Vad innebär det när uppenbara lögner accepteras som sanning? Till slut känns hela samhället förljuget och falskt.

Dessutom blev de direkta kostnaderna väldigt dramatiska. Eftersom de ensamkommande sågs som barn skulle de också ha tillsyn, vilket kostade fyrsiffriga belopp per dygn och försiktigt uppskattat en miljon per individ och år. Detta kan summeras till tiotals miljarder bara för dem som anlände under 2015, kostnader som fick adderas till de redan oacceptabelt höga migrationskostnaderna. En kostnad som i slutändan betalas med indragningar i välfärden.

Frågan om de ensamkommandes ålder blev dessutom föremål för en högst bisarr debatt. Plötsligt ansågs det som ett grovt rättsövergrepp att behandla en sjutton-och-ett-halvt-åring som en myndig person, trots att det faktiskt kommer an på vederbörande att klargöra sin korrekta identitet. För även om man har säkerhetsmarginaler, som i realiteten gör så att myndiga felaktigt släpps igenom som minderåriga, föreligger alltid en teoretisk risk att någon bedöms som lite äldre än sin riktiga ålder.

Dessutom har frågan utlöst ett juridiskt haveri. Efter att drygt elva tusen ensamkommande, huvudsakligen afghaner, bedömts som vuxna och fått avslag på sin asylansökan skulle de egentligen ha lämnat Sverige en gång för alla. Då stiftade vänsterregeringen med stöd av Centerpartiet förra året den så kallade gymnasielagen, som öppnade en möjlighet att stanna för dem som studerade på gymnasiet.

Lagen har kritiserats av domstolar för att vara godtycklig och dessutom strida mot annan lagstiftning, men när den nu ändå tillämpas visar det sig att majoriteten av dem som prövas får avslag. Lite beroende på vilken regering som till slut tillträder kan vi alltså förvänta oss fler politiska initiativ till förmån för den här gruppen, som redan har uppträtt bedrägligt mot det svenska samhället och förorsakat stora kostnader.

Trots allt har jag lite svårt att uppbåda någon större personlig indignation gentemot de här männen, jag är snarast beredd att betrakta dem som offer. Sverige har skapat enorma incitament att lämna felaktiga uppgifter och självklart blir man chockad när politiken plötsligt skärps och reglerna i någon mån följs. Men lösningen är inte (!) att göra ännu ett undantag, tvärtom måste vi från och med nu vara extra tydliga. Den som saknar skyddsskäl ska inte beviljas asyl eller bli föremål för godtyckliga undantag. Och att ha lämnat oriktiga uppgifter kan givetvis inte betraktas som en förmildrande omständighet.

"Den som saknar skyddsskäl ska inte beviljas asyl eller bli föremål för godtyckliga undantag"

Ansvaret faller dock tungt i första hand på de regeringar som drev en ohållbar politik, där man fick allt man pekade på bara man ljög tillräckligt mycket. Ett system som inbjuder till missbruk kommer att missbrukas.

Därtill måste man inse att ensamkommande män i 20-årsåldern är benägna att ställa till med problem för sig själva och omgivningen. Även om de inte har asylskäl är det högst sannolikt att de för med sig social problematik av olika slag och de saknar dessutom äldre släktingar som kan ge dem stöd och vägledning. Detta vet man mycket väl om i socialtjänsten, hos polisen och i kriminalvården.

Sammantaget är detta ett högst besynnerligt kapitel i svenskt samhällsliv. En hel generation makthavare visade sig vara antingen fega eller gränslöst naiva. De lär aldrig ställas till svars.

// Anders Johansson.

Kommentarsfält:

Tack för Ditt bidrag!